Markusevangeliet som midrash – 2:13–17

7 januari, 2012 den 21:16 (evangelieskildringar)

Markusevangeliet
som midrash

kap. 1: 1–8, 9–13, 14–20, 21–28,
29–45
kap. 2: 1–12, 13–17, 18–22, 23–28

Min huvudsakliga förlaga till detta avsnitt är Michael Turtons Historical Commentary on the Gospel of Mark, Chapter 2.

Jesus hos publikaner och syndare

13 Än en gång gick Jesus längs sjön. Allt folket kom till honom, och han undervisade dem.
καὶ ἐξῆλθεν πάλιν παρὰ τὴν θάλασσαν καὶ πᾶς ὁ ὄχλος ἤρχετο πρὸς αὐτόν καὶ ἐδίδασκεν αὐτούς

14 När han gick vidare fick han se Levi, Alfeus son, sitta vid tullhuset, och han sade till honom: ”Följ mig!” Och Levi steg upp och följde honom.
καὶ παράγων εἶδεν Λευὶν τὸν τοῦ Ἁλφαίου καθήμενον ἐπὶ τὸ τελώνιον καὶ λέγει αὐτῷ ἀκολούθει μοι καὶ ἀναστὰς ἠκολούθησεν αὐτῷ

15 När Jesus sedan låg till bords i hans hus, var det många publikaner och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Många av dem följde honom.
καὶ γίνεται κατακεῖσθαι αὐτὸν ἐν τῇ οἰκίᾳ αὐτοῦ καὶ πολλοὶ τελῶναι καὶ ἁμαρτωλοὶ συνανέκειντο τῷ Ἰησοῦ καὶ τοῖς μαθηταῖς αὐτοῦ ἦσαν γὰρ πολλοὶ καὶ ἠκολούθουν αὐτῷ

16 De skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt tillsammans med publikaner och syndare, och de frågade hans lärjungar: ”Varför äter han med publikaner och syndare?”
καὶ οἱ γραμματεῖς τῶν Φαρισαίων ἰδόντες ὅτι ἐσθίει μετὰ τῶν ἁμαρτωλῶν καὶ τελωνῶν ἔλεγον τοῖς μαθηταῖς αὐτοῦ ὅτι μετὰ τῶν τελωνῶν καὶ ἁμαρτωλῶν ἐσθίει

17 Jesus hörde det och sade till dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”
καὶ ἀκούσας ὁ Ἰησοῦς λέγει αὐτοῖς ὅτι οὐ χρείαν ἔχουσιν οἱ ἰσχύοντες ἰατροῦ ἀλλ’ οἱ κακῶς ἔχοντες οὐκ ἦλθον καλέσαι δικαίους ἀλλὰ ἁμαρτωλούς

Vers 13: ”Än en gång gick Jesus längs sjön. Allt folket kom till honom, och han undervisade dem.”

Temat om att Jesus vandrade runt i eller i närheten av sjön (grekiska: thalassa; eg. hav, men här avses Galileiska havet/Gennesaretsjön), att folket strömmade till och han undervisade dem, förekommer ofta hos Markus och denna vers kan därför ses som typisk för Markus.

 

Vers 14: ”När han gick vidare fick han se Levi, Alfeus son, sitta vid tullhuset, och han sade till honom: ”Följ mig!” Och Levi steg upp och följde honom.”

Detta är den femte lärjungen som Jesus enligt Markus kallar till sig. Beskrivningen är likartad den som gällde kallelsen av de andra fyra:

Petrus och Andreas Mark 1:16–18	Jakob och Johannes Mark 1:19–20	Levi Mark 2:14
När han gick längs Galileiska sjön,	Då han kom lite längre fram,	När han gick vidare
fick han se Simon och hans bror Andreas kasta ut nät i sjön, för de var fiskare.	fick han se Jakob, Sebedeus son, och hans bror Johannes, där de satt i båten och gjorde i ordning sina nät.	fick han se Levi, Alfeus son, sitta vid tullhuset,
Jesus sade till dem: ”Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare.”	Strax kallade han på dem,	och han sade till honom: ”Följ mig!”
Genast lämnade de näten och följde honom.	och de lämnade sin far Sebedeus och hans daglönare kvar i båten och följde Jesus.	Och Levi steg upp och följde honom.

Och det är inte bara i svensk översättning som likheterna är uppenbara. Exempelvis finns identiska fraser som ”καὶ παράγων εἶδεν” och ”ἠκολούθησεν αὐτῷ” i både Mark 1:16–18 och här i Mark 2:14. Markus har en tendens att repetera likartade scener i likartat språk. Det är därför Francis Watsons (se: The pastiche forgery of Secret Mark, as presented by Francis Watson), Larry W. Hurtados (se: Larry W. Hurtado’s arguments that Secret Mark is a forgery) och andras påståenden att Hemliga Markusevangeliet är en förfalskning genom att ett mischmasch av ord och fraser har tagits ur evangelierna, och då främst ur Markusevangeliet, blir så bisarra. Markus härmar sig själv hela tiden och det är därför fullt logiskt att han skulle göra det också i de utdrag ur Hemliga Markusevangeliet som Klemens citerar.

Liksom i de tidigare kallelsescenerna ska även denne Levi ha stigit upp och omedelbart följt Jesus utan att se bakåt.

Det är heller inte säkert vem som avses med denne Levi. Traditionellt har han ansetts vara densamme som Matteus, eftersom när samma (en likartad?) scen återges i Matteusevangeliet (9:9) är namnet på den kallade utanför tullhuset Matteus i stället för Levi. I Luk 5:27 benämns han också Levi. Dessutom namnges den kallade lärjungen i Mark 2:14 för Jakob, Alfaios’ son i stället för Levi i en gammal codex från 400-talet (Codex Bezae, D05).

Turton noterar att Markus kallar tullindrivaren för Levi (Λευὶ) och att detta är samma namn som tillkommer det levitiska prästerskapet (Λευίτης); alltså någon av Levi (Λευὶ) stam. Det var i stort sett endast leviter som kunde bli präster. Turton tänker sig att Markus kanske ironiserar eller polemiserar här genom att antyda att de prästerliga klasserna samarbetade och intrigerade med den romerska makten – liksom denne Levi arbetar med att driva in den skatt som ytterst gick till Rom.

Vers 15: ”När Jesus sedan låg till bords i hans hus, var det många publikaner och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Många av dem följde honom.”

I Folkbibeln har man översatt grekiskans τελώνης (telônês) till publikan. Ordet kommer från latinets publicani, och avser en skatteindrivare. I Bibel 2000 har man översatt till tullindrivare. Det var en bland folket mycket föraktad yrkeskår.

Jesus har vid det här laget kallat fem lärjungar. Nu dröjer det till Mark 3:13–19 innan han kallar några fler. Men då sägs han å andra sidan kalla ”alla” tolv, inklusive de fem han redan kallat. Bland annat detta har lett till att många forskare antar att listan med de tolv är ett senare tillägg till Markus’ text. Sedan finns de som liksom Gerd Lüdemann (Jesus After 2000 Years: What He Really Did And Said) föreslår att de textpartier vari de fem lärjungar som hittills omnämnts av Markus också är senare redaktionella tillägg till Markus’ ursprungliga text.

Vers 16: ”De skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt tillsammans med publikaner och syndare, och de frågade hans lärjungar: ’”Varför äter han med publikaner och syndare?’”

Vid det här laget har det säkert framgått att Jesus ska ha konfronterats med fariseer och skriftlärda (dvs. fariseer) redan från första början av sin verksamhet i Galileen. Men vad finns det egentligen för stöd för att det fanns fariseer i Galileen och om så var fallet, att de hade något inflytande? Så här skriver Burton Mack:

”Till och med konservativa kristna forskare har motvilligt tvingats erkänna att det endast finns sporadiska belägg för att fariseer fanns i Galileen före det romersk-judiska kriget, och att ingenting finns som tyder på att de hade någon maktposition där. Fariseerna var aktiva i Jerusalem och företrädde en form av judiskt tänkande och judisk fromhet som fick allt större betydelse under det första århundradet. Men forskare har inte kunnat fastställa en enda befattningsverksamhet för dem vare sig i Galileen eller i Jerusalem. Uppfattningarna om dem har varierat, alltifrån att de skulle vara ett politiskt parti, skrivarhållare inom tempelbyråkratin, lärare i skolor som Hillels eller Sammajs, till medlemmar av ett religiöst samfund eller en sekt. Ingen teori verkar övertyga.” (Burton Mack, The Lost Gospel: the Book of Q and Christian Origins, 1993, s. 60; min översättning från engelskan)

Jesus konfronteras hela tiden med fariseer, men det är osannolikt att han alls skulle ha råkat i konfrontation med dem om han bara verkat i Galileen. I stället förefaller hans ständiga bataljer med fariseerna vara ett rent påhitt av Markus, sannolikt för att Jesus ska ha någon/något att spegla sig i; någon som ställer de nödvändiga frågorna och därmed gör att Jesus kan säga de bevingade orden. Turton anger att bland andra E.P. Sanders and Hyam Maccaby betraktar Jesus’ konfrontation med fariseerna som ren fiktion. Dessutom är många Jesusutsagor klart besläktade med fariseiska föreställningar, vilket innefattar diskussioner om hur judarna skulle förhålla sig till icke-judar och tron på kroppslig uppståndelse.

Vad gäller själva måltiderna så spelar de en central roll i Jesu undervisning i evangelierna. Enligt Burton Mack speglar dessa evangelieberättelser föreställningar inom den senare Jesusrörelsen med ämnen som intresserar medlemmarna i rörelsen.

”De speglar troligen gruppövningar och helt säkert tar de upp ämnen som intresserar medlemmarna i rörelsen. De kan inte betraktas som historiska redogörelser, absolut inte i syfte att teoretisera en religiös ”bordsgemenskap” med Jesus, den sista måltiden som instiftade den kristna kyrkan. Den rituella måltidsberättelsen i evangelierna är en etiologisk [en berättelse som vill förklara varför exempelvis något uppstått eller fått just det namnet; ö.a.] legend som bygger på en tradition (utan lärjungar) som hämtats från Kristuskulten. De övriga måltidsscenerna är i de flesta fall typiska inramningar till ritualerna i förklaringsberättelserna.” (Burton Mack, A Myth of Innocence: Mark and Christian Origins, 1988, s. 80; min översättning från engelskan)

Vers 17: ”Jesus hörde det och sade till dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”

Detta är ett av flera Jesusord som klart liknar kynikernas sätt att resonera och vilket har lett till att ett antal forskare har lanserat teorin om Jesus som kyniker. Detta uttalande av Jesus liknar ett som Diogenes Laertios ca år 200 vt tillskriver den atenske filosofen Antisthenes, ca 455–ca 360 fvt. Antisthenes var lärjunge åt Sokrates:

”När han anklagades för att vara i dåligt sällskap, svarade Antisthenes: ’Läkare tar hand om sina patienter utan att få feber.’”

”When censured for keeping bad company, Antisthenes replied, ‘Well, physicians attend their patients without catching the fever.’” (Diogenes Laertios, VI 6)

Trots denna parallell är detta ett av de Jesusord som Jesusseminariet röstade för som ett troligen äkta Jesusuttalande. Det var ett känt uttryck och berättelsen om fariseernas indignation över att Jesus umgicks med syndare förekommer också i en annan version i ett papyrusfragment (Oxyrhynchos 1224). Fastän man inom Jesusseminariet noterar att det var ett vanligt ordspråk vill man ändå tro att det åtminstone speglar något Jesus har sagt eftersom ”det låter som Jesus!”. Thomas Thompson replikerar på seminariets kriterier:

”… de mest centrala [Jesus]orden i evangelierna formulerades av många gestalter i den antika litteraturen. Att de skulle vara ”uttalanden gjorda av Jesus” har vi [endast] författaren som lade dem i hans mun att sätta vår tro till. Många av de uttalanden som [Jesus]seminariet fastställer som ”definitivt äkta” är välkända och kan tidsbestämmas till århundraden före Nya Testamentet. Själva projektet med Jesusseminariet är förankrat i önsketänkande. Bevisen för dessa uttalandens förhistoria är så rikliga och välbestyrkta att vi kan spåra en kontinuerlig litterär tradition under årtusenden.” (Thomas L. Thompson, The Messiah Myth, 2005, s. 11, min översättning från engelskan)

I detta stycke kallar Jesus på en viss Levi som vi därefter aldrig hör något mer om. Orden och iscensättningen är helt Markus’ och det är dessutom en upprepning av de tidigare kallelserna av lärjungar. Därefter följer en scen där Jesus äter med syndare, anklagas av de sannolik icke förekommande fariseerna för att umgås med syndare och försvarar sig genom att säga att det är de sjuka som behöver en läkare, inte de friska. Denna berättelse är ett känt kyniskt ordspråk efter kyniskt mönster och det finns därför inga goda skäl till att tro att något i berättelsen är historiskt.

Roger Viklund, 2012-01-07