Gick Jesus på vattnet och var han i så fall ensam om detta?

Enligt evangelierna gick Jesus på vattnet. Jag återger alla de tre berättelserna ur de bibliska evangelierna och man kan välja att läsa dessa eller att hoppa direkt till parallellerna inunder.

”När det hade blivit kväll, gick hans lärjungar ner till sjön och steg i en båt för att fara över till Kapernaum på andra sidan sjön. Det var redan mörkt, och Jesus hade ännu inte kommit till dem. Det blåste hårt och sjön började gå hög. När de hade kommit ungefär tjugofem eller trettio stadier ut, fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: ’Det är jag. Var inte förskräckta!’ De skulle just ta upp honom i båten, men då var den redan framme vid den plats dit de var på väg.” (Joh 6:16–21)

”Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra sidan sjön, medan han sände i väg folket. Och när han hade skilts från dem, gick han upp på berget för att be. På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. Han såg hur medtagna lärjungarna var av rodden, därför att de hade vinden emot sig. Vid fjärde nattväkten kom han till dem, gående på sjön. Han skulle just gå förbi dem, men när de fick se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad, och de skrek. Ty alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem: ’Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.’ Sedan steg han upp i båten till dem, och vinden lade sig. De var utom sig av häpnad, ty de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var hårda.” (Mark 6:45–52)

”Strax därefter befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där. Båten befann sig redan många stadier från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot. Vid fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: ’Det är en vålnad.’ Och de skrek, så rädda var de. Men genast sade Jesus till dem: ’Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.’

Petrus sade: ’Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet.’ Jesus sade: ’Kom!’ Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom. Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: ’Herre, hjälp mig!’ Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: ’Så lite tro du har! Varför tvivlade du?’ De steg i båten och vinden lade sig. Och de som var i båten tillbad honom och sade: ’Du är verkligen Guds Son.’” (Matt 14:22–33)

Jag har ”alltid” föreställt mig att vattengående avsåg levitation, där endast underlaget vatten gjorde det extra spektakulärt. Därmed kan man rimligen räkna in även svävande inom gengren vattengående.

Herakles

Att gå på vattnet var nu ingalunda något som var unikt för just Jesus. Även andra gestalter sades ha gått på vattnet. Kejsar Julianus (331–363 vt) skriver följande om den grekiska halvguden Herakles (Herkules):

”Och sedan finns hans resa över själva havet i en gyllene kopp, ehuru vid gudarna, tror jag inte att det verkligen var en kopp, utan min övertygelse är att han själv gick på vattnet som om det vore torra land. Ty vad var omöjligt för Herakles?” (Julianus, Orationes 7:219D)

Nu kan man kanske tycka att denna berättelse är en aning sen i tiden. Dock finns den bevittnad långt tidigare. Seneca d.y. (4–65 vt) bekräftar detsamma i Den rasande Herkules:

”Herkules korsade haven till fots” (Seneca, Hercules Furens 322–324).

Eufemos

Poseidons son Eufemos fick av sin far förmågan att gå på vattnet. Enligt Asklepiades gavs han förmågan att utan att ta skada färdas över vatten som om det vore land. Denne Asklepiades kan vara Asklepiades av Tragilos som levde på 300-talet fvt eller Asklepiades av Myrleia som levde på nollhundratalet fvt. Även Apollonios Rhodios bekräftar detsamma på 200-talet fvt:

”Efter dem kom Eufemos från Taenarus, den mest snabbfotade av män, som Europa, dottern till den mäktiga Tityos, födde åt Poseidon. Han var van att skumma det gråa havets vågor, och blötte inte sina snabba fötter, utan doppade bara tåspetsarna när han färdades på den vattenrika vägen. (Apollonios Rhodios, Argonautika 1:179–184)

Orion

Ytterligare en av Poseidons söner, då Orion, gavs av sin far förmågan att skrida över vatten:

”Hesiodos säger att [Orion] var son till Euryale, Minos’ dotter och till Poseidon, och att han som en gåva gavs förmågan av att gå på vågorna som på land.” (Pseudo- Eratosthenes, Katasterismi 32)

Abaris

Senare, på 200-talet, skildrar den grekiske filosofen Porfyrios (ca 234–305) hur också Apollons tjänare Abaris kom gående på vattnet. Abaris var känd för att …

”gå i luften, eftersom han genom att åka på den pil han fått av den hyperboreiske Apollon, korsade floder, hav och oframkomliga platser, på något sätt gående i luften.” (Porfyrios, Pythagoras’ liv 29)

Samma berättelse upprepas av Iamblichos i hans Pythagoras’ liv 136. Dock verkar denna berättelse ha varit i svang så tidigt som på 400-talet fvt, eftersom Herodotos redan då verkar känna till den.

Xerxes

Ca år 104 bevittnar Dion Chrysostomos dåtidens föreställningar om att folk kunde gå på vattnet genom att via Sokrates’ mun hänvisa till perserkonungen Xerxes’ förmåga att om han så ville, förmå ”män att gå torrskodda över havet” (Dion Chrysostomos, Third Discourse on Kingship 30–31).

Alexander den store

Även Alexander den store sades ha haft förmågan att gå på vatten. Detta påstår i varje fall den atenske dramatikern Menandros på 300-talet fvt. Menandros låter Alexander utbrista:

”Och om jag minsann måste beträda någon gångstig genom havet, så kommer jag att få fotfäste.” (Menandros, fragment 924 K)

Visserligen raljerar Menandros över vattegåendet men det speglar med all säkerhet just därför de föreställningar som många människor på den tiden hade.

Lukianos

Faktum är att Lukianos på 100-talet raljerar än mer över folks godtrogenhet. I En sann historia skojar han med Odysseus’ resa och hur resenärerna på den åttonde dagen ser en klunga av män springande på havet:

”… Vi kom inom synhåll för många män som sprang över havet, som oss på alla sätt både till form och storlek, förutom deras fötter, som var av kork. Det är därför de kallades korkfötter, om jag inte misstar mig.” (Lukianos, En sann historia 2:4)

Lukianos skriver också följande:

”Vad skulle jag göra när jag såg honom sväva genom luften i fullt dagsljus och gå på vatten och långsamt gå till fots genom eld?” (Lukianos, Lover of Lies 13)

Adela Yarbro Collins, Buckingham Professor of New Testament Criticism and Interpretation

Adela Yarbro Collins

Jag har i denna del av inlägget i rätt stor omfattning förlitat mig på Adela Yarbro Collins, Rulers, Divine Men, and Walking on the Water i boken Religious Propaganda and Missionary Competition in the New Testament World: Essays Honoring Dieter Georgi [ed. LukasBormann et al.; NovTSup 74; Leiden: Brill, 1994], s. 207ff.

Buddha

Vidare tänkte jag ge några buddhistiska prov på vattengång. Om Buddha sägs följande:

”Han går på vattnet utan att dela det, som om han gick på fast mark” (Anguttaranikâya 3:60, citerat i Borg, s. 149; också Ashvaghosha, Saundarananda, 3:23).

”Han går över floden Ganges” (Mahavastu 3:328:6, Lalitavistâra 528).

Enligt citaten i början påstår Matteus att Jesu favoritlärjunge Petrus går på vattnet (Matt 14:28–33). Petrus gör detta på uppmaning av Jesus, sedan Jesus ingjutit mod i honom. Men när Petrus ser hur det blåser, blir han rädd och sjunker, varvid Jesus hjälper honom upp och anklagar honom för att vara svag i tron.

Shariputra

Även Buddhas lärjungar utför liknande underverk. Buddhas främste lärjunge Shariputra (pali: Sariputta) går ut på floden Achiraviti medan hans sinnesstämning är hög, och han tänker hela tiden på Buddha. Men när han ser vågorna blir han rädd, tappar koncentrationen och sjunker. Dock tar han sig samman, återfår sin tidigare sinnesstämning och fortsätter promenaden på vattnet till den andra sidan.

”Medan mästaren var i Jetavana, berättade han denna historia om en troende. Detta var en trogen och from person, en utvald lärjunge. En kväll när han var på väg till Jetavana, kom han till bukten av floden Aciravatī efter att färjekarlarna hade dragit upp sin båt på stranden för att delta i (guds)tjänst. Då ingen båt fanns vid bryggan, och vår väns sinne var fyllt av ljuvliga tankar på Buddha, gick han ut i floden. Hans fötter sjönk inte under vattenytan. Han kom så långt som till mitten av floden promenerande som om han vore på torra land, men där upptäckte han vågorna. Då lade sig hans hänryckning, och hans fötter började sjunka. Återigen försatte han sig i ett högt (medvetenhets)tillstånd, och gick vidare på vattnet. Därefter anlände han till Jetavana, hälsade mästaren, och satte sig på den ena sidan.” (Sîlanisamsajâtaka, 190).

Kontentan

Så kontentan av detta är att om Jesus verkligen gick på vattnet var han i varje fall inte ensam om denna bedrift.

Alla citat i detta inlägg, frånsett de ur evangelierna, är översätta från engelska till svenska av mig.

Roger Viklund, 2010-09-30

Annonser

Tacitus som Jesusvittne. Del 7 – Skrev Tacitus alls något om Christus?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

I problematiken rörande Tacitus’ eventuella bevittnande av Jesus ligger också frågan om Tacitus överhuvudtaget skrev något om Christus, eller om detta omnämnande hos Tacitus är ett senare tillägg till texten gjord av någon annan. I frågan om äktheten måste också bestämmas vad exakt man ifrågasätter. I det stora hela finns tre huvudbeståndsdelar, vilka också går att stycka upp i mindre partier.

1)      Hela berättelsen om branden i Rom.

2)      Den del av denna berättelse där Nero beskylls för att ha anlagt branden, och hans överförande av denna anklagelse på de kristna som han straffar synnerligen utsökt.

3)      Förklaringen av vilka de kristna är och varifrån de fått sitt namn.

För att ta del av den berörda texten i svensk översättning, se mitt tidigare blogginlägg: Tacitus som Jesusvittne. Del 1 – Kristusomnämnandet i sitt sammanhang. Den tredje punken skulle alltså innefatta nedanstående stycke:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

Men även denna del består av material av olika dignitet där nedanstående stycke utgör själva bevittnandet och dessutom är en typisk fotnotsutvikning, vilken skulle kunna vara ett senare tillägg medan det övriga då skrivits av Tacitus:

”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”.

Fast den efterföljande förklaringen som säger att den fördärvliga vidskepelsen utbröt på nytt efter att tillfälligt ha undertryckts, synes förutsätta avrättningen av Christus. ”Repressaque in praesens” betyder ”och undertryckt i närvarande”, varvid man underförstått får anta ett ”tempus” (tid), alltså ”och undertryckt i närvarande tid”. Hur lång tid som avses är omöjligt att säga. Formen repressa är femininum, syftande på det feminina substantivet superstitio. Alltså är vidskepelsen undertryckt för närvarande. Men vad undertrycktes den av? Det blir ologiskt att anta att Neros förföljelse har undertryckt den, eftersom den sägs ha uppstått på nytt och då även i Rom. Med ovanstående mening bortplockad skulle texten lyda:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna. Och undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt.”

Man måste då förutsätta att även det efterföljande är ett tillägg eller att texten har skrivits om.

Uppdaterat 2010-09-30, kl. 22:37: Debattören ”Den andre BB” har i denna kommentar gjort mig uppmärksam på att det faktiskt utan några större problem skulle gå att lyfta bort ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, och att man då kan tolka texten så att rörelsen stoppades av Nero, men utbröt därefter på nytt, inte endast i Judeen (där den utbrutit tidigare) utan också i Rom efter år 64. Mina resonemang kring detta finns i min efterföljande kommentar. Slut på tillägg.

I vilket fall skiljer sig omnämnandet av Christus hos Tacitus högst väsentligt från de omnämnanden av Christos som förekommer hos Josefus. Medan Josefus’ hyllning av Jesus har en kristen euforisk anda över sig, är Tacitus’ omnämnande präglat av förakt och fientlighet, helt i enlighet med vad man kan förvänta sig av en romersk historiker. Det är klart svårare att föreställa sig att en kristen person skulle ha förfalskat en text som den hos Tacitus än den som förekommer hos Josefus.

Det finns heller ingenting av vikt att invända mot språket i textpartiet om Christus. Den som har skrivit detta skrev ett klart och enkelt latin, helt i stil med Tacitus’ sätt att uttrycka sig.

Finns det då några skäl att alls ifrågasätta att Tacitus också har skrivit det som nu förekommer i Annalerna 15:44? Det har gjorts försök att påvisa att Christus-omnämnandet hos Tacitus är ett senare tillägg och senast i raden att argumentera för den saken (vad jag vet) är Earl Doherty. Han påstår inte direkt att Tacitus inte kan ha skrivit textpartiet om Christus, utan påvisar endast ett antal ”besvärande omständigheter”, vilka tyder på att han inte har gjort det. Jag avser i detta inlägg att dels sammanfatta Dohertys argument till stöd för att vi har med en förfalskning att göra (Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus, Age of Reason Publications, 2009, s. 596ff), dels redogöra för några andra förslag, allt blandat med mina egna reflexioner. De i mina ögon icke trovärdiga förslagen utelämnar jag helt och kanske också några argument som jag har förbisett.

Argumenten

I likhet med Josefus’ vittnesbörd är det heller ingen som visar kännedom om Tacitus’ vittnesbörd förrän långt senare. Skillnaden mellan dessa ”vittnesmål” är att det hos Josefus är alltigenom positivt i förhållande till Jesus och kristna, medan det hos Tacitus är huvudsakligen negativt. Det enda försonande drag som Tacitus uppvisar är en form av medömkan med de kristna, vilka visserligen förtjänade de strängaste straff, dock inte fullt ut det som Nero gjorde.

Man kan ändå säga att om Tacitus’ vittnesmål funnits tillgängligt för de tidiga kristna, skulle det trots allt ha varit ett utomkristet vittnesbörd att åberopa, och att åtminstone någon kristen därför borde ha hänvisat till Tacitus. Samtidigt är det fullt förståeligt att ingen tar upp Tacitus, emedan hans beskrivning av kristendomen som en fördärvlig vidskepelse (”exitiabilis superstitio”) knappast var något man ville skriva under på och därmed hänvisa till.

Fast det finns ytterligare en dimension i detta och det är kristnas förhärligande av martyrskapet. Som jag påvisade i blogginlägget Ignatios’ brev – äkthetsfrågan och deras roll i dateringen av evangelierna, så påstås Ignatios vilja ätas av vilddjuren för att bli en martyr. En av de genomgående röda trådarna i den kristna självbilden är den som en missförstådd martyr.

– Alla är emot oss, vi får lida och vi gör det med glädje, eftersom lönen för vår trofasthet kommer efter döden i form av himmelrikets njutning!

Så kan man föreställa sig att många kristna tänkte. Martyrskapet kom att bli den enskilda faktor som starkast betonades för att bevisa att den kristna tron också var den sanna tron. Även i dag framhåller många apologeter de kristnas beredvillighet att gå i döden som ett bevis för att Jesus också har funnits. De skulle aldrig ha offrat sina liv om Jesus inte ens har funnits, resonerar man. Detta är emellertid ett icke-bevis, ity det endast intygar att kristna dog för sin övertygelses skull (i de fall de nu alls gjorde det och om det var därför de dog) och inte vad den övertygelsen bestod av eller om den ens var riktig i sak.

Den tidiga kristna litteraturen ”översvämmas” därför av alster där ibland den enes, ibland den andres, vedermödor utsmyckas. Med all säkerhet var många av dessa skildringar också överdrivna eftersom man så starkt önskade att betona just utsattheten och martyrskapet.

Om nu martyrskapet var så eftersökt, hur kommer det sig då att ingen kristen hänvisar till Tacitus? Också Plinius d.ä (dog år 79), Suetonius (skrev ca år 120) och Dio Cassius (ca 150–235, Romersk historia, 62:16–18) berättar om branden i Rom. Det finns därför ingen god grund att betvivla att också Tacitus har beskrivit den händelsen. Tacitus är dock den ende som beskriver Neros förföljelse av de kristna som en följd av branden i Rom. Suetonius nämner både branden och Neros straffande av de kristna, men gör ingen koppling mellan dessa båda händelser. Han skriver att Nero …

”… straffade de kristna, en grupp människor hemfallna åt en ny och fördärvlig vidskepelse.” (Suetonius, Nero 16:2)
“… afflicti suppliciis Christiani, genus hominum superstitionis nouae ac maleficae”

Suetonius nämner alltså inget om att Nero för att själv undkomma anklagelserna om att ha startat branden skulle ha anklagat och straffat de kristna för att vara de skyldiga. I stället skriver han om branden först vid ett annat tillfälle långt senare (kapitel 38), och han skyller den då på Nero utan att nämna de kristna. Tacitus betraktar ryktet om Neros inblandning i brandens uppkomst som just ett rykte, medan Suetonius anser att Nero var skyldig. Inget hos Suetonius visar att han skulle vara bekant med Tacitus’ skildring som utkommit blott några år före Suetonius’ egen skildring. Detta tyder på att Tacitus’ verk ännu år 120 inte innehöll något om att Nero beskyllt och straffat de kristna för brandens uppkomst. Detsamma gäller för Dio Cassius, vilken i likhet med Suetonius beskyller Nero, men inte visar någon kännedom om Tacitus’ skildring om Neros beskyllande av de kristna. Det är alltså inte bara kristna som undviker att referera till den del i Tacitus’ Annalerna där han beskriver de kristnas vedermödor. Även andra historieskrivare avstår från att göra det.

Tacitus gör emellertid (som den ende) denna koppling och han beskriver Neros förföljelse av de Rom-kristna och det dessutom utan försköning. Den kristne författare som ville påvisa hur förföljda och jagade kristna var, hade i Tacitus en guldgruva framför sig att ösa ur. Den kristne apologet som försvarade den kristna lärans sanna väsen genom att framhålla alla martyrer för denna sanning, kunde rimligen inte tänka sig ett bättre bevis för denna sak än Tacitus’ skildring av hur Nero lät synnerligen utsökt straffa dessa kristna genom att svepta in dem i hudar av vilda djur och låta hundar bita dem till döds; korsfästa eller bränna dem till döds. Hela berättelsen med sina otroligt utstuderade skildringar av kristna klädda i djurhudar och slitna i stycken av hundar, korsfästa och brinnande som facklor, passar väl in på den kristna kyrkans egen uppfattningar om vad som drabbat kristna i det förgångna.

Många nutida forskare anser att det var i samband härmed som Paulus och Petrus fick plikta med sina liv. Trots denna omständighet finns det ingen kyrkofader som kopplar samman deras död med branden i Rom förrän Sulpicius Severus (Krönika, 2:29) ca år 400 gör det (eller möjligen något tidigare genom det förfalskade brevet mellan Paulus och Seneca), och Severus synes då ha byggt sina slutsatser på Tacitus. I så fall fanns beskrivningen av detta i Tacitus’ Annalerna senast på 300-talet. Severus hänvisar inte till passagen om Christus’ avrättning, vilket det i och för sig inte fanns någon anledning för honom att göra sett utifrån hans skildring. Men det innebär ändå att vi inte har något belägg för att just delen om Christus’ avrättning fanns hos Tacitus år 400.

Utöver att ingen kyrkofader fram till och med 300-talet åberopar Tacituspassagen, är det också enskilda gestalter som borde ha gjort det. Exempelvis Tertullianus (ca år 200) som var bekant med Tacitus’ verk och dessutom hävdar att Nero var den förste att förfölja kristna, underlåter likväl att i detta sammanhang åberopa Tacitus’ skildring. Inte ens kyrkofader Eusebios av Caesarea hänvisar till Tacitus eller Neros förföljelse av de kristna till följd av branden. Faktum är att det är först med den äldsta handskriften av Tacitus’ Annalerna, den så kallade andra mediceiska handskriften från 1000-talet (se Tacitus som Jesusvittne. Del 6 – Skrev Tacitus kristna eller krestna?), som Christus-passagen finns bevittnad.

De som argumenterar för att Christus-omnämnandet hos Tacitus är ett senare tillägg understryker just att alla bevarade avskrifter av Tacitus’ Annalerna stammar från en och samma handskrift och att denna varit i de kristnas ”våld”. Det skulle således ha varit en smal sak att lägga till och ändra vid kopieringen av det enda ”originalet”, oavsett vilket det i så fall var.

En fråga som uppkommer är om kyrkofäderna ens kände till Tacitus’ verk? Kände kyrkofäderna inte till det, kunde de heller inte hänvisa till det. De finns dock några textpartier som brukar åberopas till stöd för att såväl brandens konsekvenser för de kristna som Tacitus’ beskrivning av detta var känd av vissa kyrkofäder, och jag avser att reda ut den saken i ett kommande inlägg.

Med samma argument som jag framför i min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vore det naivt att tro att ingen enda kristen skulle ha känt till Tacitus’ skildring och likaså naivt att tro att information om den saken inte skulle spridas mellan kristna. De talade rimligen med varandra. Dessutom vet vi att ett antal kyrkofäder var bekanta med Tacitus. Till dessa hör Tertullianus (ca 200), troligen Lactantius (slutet av 200-talet) Hieronymus (ca 400), Paulus Orosius (början av 400-talet), Sidonius Apollinaris (400-talet), Cassiodorus (början av 500-talet).

Så även om Tacitus gav ett negativt omdöme om Christus och kristendomen fanns goda skäl att hänvisa till Tacitus för att ytterligare påvisa förföljelsen mot kristna och det stora antalet martyrer som Tacitus i så fall påstod fick sätta livet till i samband med branden i Rom år 64.

Vidare kan den beskrivning Tacitus gör förefalla märklig. Han skriver att där fanns en väldig skara av kristna; något som rimmar illa med vår uppfattning om hur många de kan ha varit i Rom på 60-talet. Att en sådan händelse utelämnats av övriga historiker kan också synas vara märkligt. I sitt tidigare verk (Historiae 5:9:2) nämner Tacitus inte Christus utan när han berör samma tid säger han bara att allt var lugnt i Palestina.

Därför kan det finnas en annan möjlighet, nämligen att chrestianos/christianos åsyftade messianska judar och inte kristna. Christianus är blott den latinska formen av grekiskans christianos (Χριστιανός) som i sin tur betyder kristen eller messianist; alltså messiastroende eller anhängare till Messias. Sådana judiska aktivister fanns det gott om och de kanske mest kända var seloterna, de som ivrade för lagen (det grekiska ordet zelos betyder iver). Dessa var vad man i dag skulle kalla ultraortodoxa och Josefus beskriver dem som hänsynslösa mördare och att de utgjorde den direkta orsaken till krigsutbrottet mellan judarna och romarna år 66. Dessa ”messianister” skulle mycket väl ha kunnat vara ”hatade” och deras lära av Tacitus ha benämnts som ond och fördärvlig vidskepelse. I så fall får vi förutsätta att enbart ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade” är ett kristet tillägg till det Tacitus skrev. Under dessa förutsättningar finns heller inga problem med Tacitus’ fientliga hållning mot dessa kristna. Den var hans egen. Någon kristen förutsatte däremot senare att Tacitus med chre(i)stianos menade de kristna och infogade enbart förklaringen med Christus; en förklaring som inte är negativ.

Det skulle också kunna förklara varför ingen kristen hänvisade till Tacitus’ koppling mellan branden och förföljelsen av kristna. Innan hänvisningen till Christus infogats uppfattades stycket som en hänvisning till messianska judar (chrestianos) och inte kristna. Denna läsning stöds också av den kristna författaren Sulpicius Severus ca år 400 (i ett stycke där han av vissa antas bygga på något Tacitus skrev i de förlorade delarna av Annalerna) skriver att Titus efter kriget ödelade templet för att stoppa judarnas och de kristnas religion. Med en traditionell tolkning skulle det som Severus påstår (eller som Tacitus påstår?) tyda på att de kristna tillsammans med judarna var romarnas huvudfiender i kriget. Att så var fallet har vi inga direkta tecken på och det verkar också osannolikt. Kommer stycket därför från Tacitus verkar det troligare att han med christiani inte avsåg kristna utan någon messiansk judisk gruppering som förslagsvis seloter och därför kan ha menat detsamma när han berättade om branden i Rom.

Slutsatser

När man argumenterar för en viss position är det rimligt att man redogör för alla fakta och alla relevanta omständigheter. Det duger inte att man enbart lägger fram de omständigheter som ger stöd för ens egen åsikt och utelämnar de omständigheter som talar emot den. Det krävs också goda argument om man vill hävda att en viss text är förfalskad. Det är så lätt att påstå att allt som talar emot det man själv tror, i verkligheten är tillägg gjorda långt senare. I detta fall är det enkelt att hävda att kristna givetvis lagt till Christus-omnämnandet, speciellt eftersom man också hade kontrollen över handskrifterna.

Man bör därför vara försiktig med att döma ut en viss text som förfalskning bara för att den talar emot ens egen ståndpunkt. Ska man med någon trovärdighet argumentera för att vi har med en förfalskning att göra, ska man också ha synnerliga starka skäl att anföra.

I fallet Josefus finns onekligen mycket starka skäl som talar för att allt om Jesus är förfalskat. I fallet Tacitus finns också sådana skäl, dock långt ifrån lika starka. Dessutom finns – i motsats till hur det är i Josefusfrågan – starka skäl som talar för att Tacitus skrivit passagen om Christus. Språket är typiskt för Tacitus, inga kristna element förekommer och skälen för kristna att förfalska (eller förtydliga) en text som är hatiskt gentemot dem är om inte obefintliga, knappast starka; detta till trots att man hade kunnat nyttja en sådan martyrskildring. Det gjorde man dock inte!

Även om det är möjlig, anser jag likväl att mer talar för att Tacitus verkligen skrev att Pilatus avrättade Christus, än talar mot den saken. Eftersom Tacitus i vilket fall endast verkar förmedla hörsägen och därigenom inte utgör ett oberoende vittne till Bibelns Jesus, finns knappast några goda skäl att hävda att Testimonium Tacitum är en förfalskning.

Roger Viklund, 2010-09-28

Alice Whealey som sanningsvittne till Testimonium Flavianum

En av de ledande forskarna när det gäller ”Jesus-hos-Josefus”-forskningen av i dag är Alice Whealey. Jag känner inte till mycket om Whealey. Hon är dotter till historieprofessorn Robert H. Whealey och bosatt inte långt utanför San Francisco i Kalifornien. Hon kallar sig själv oberoende forskare. Whealey är mycket insatt, beläst och kunnig. Dessutom har hon, i motsats till flera av hennes kolleger, en debattstil utan polemiska övertoner. Det är framför allt hon som övertygande har visat att den arabiske 900-tals historikern Agapius använde samma källa som också 1100-talshistorikern Mikael den store använde, och att denna deras gemensamma syriska källa går tillbaka till den version av Testimonium Flavianum som kyrkofader Eusebios av Caesarea återgav och inte till den version som förekommer hos Josefus.

Whealey är också förespråkare för att Josefus skrev i stort sett hela Testimonium Flavianum med endast den lilla modifieringen att Jesus ”ansågs vara” Messias och inte att han ”var” Messias. Egentligen kan jag tycka att Whealey på ett sätt är ärligare än många av sina äkthetsförespråkarkolleger genom att hävda att Josefus skrev hela Testimonium Flavianum. Med rätta konstaterar hon att språket i Testimonium Flavianum är i enlighet med hur Josefus i övrigt uttrycker sig (se min artikel: Myten om språket i Josefus’ Testimonium Flavianum). Visserligen finns några för Josefus ovanliga uttryck, men inga så stora avvikelser att Josefus utifrån enbart språkliga överväganden inte skulle ha kunnat skriva alltsammans. Whealey noterar att det inte bara är de partier av Testimonium Flavianum som normalt sett och utifrån ideologiska överväganden brukar åberopas som meningar som Josefus skulle ha kunnat skriva, som är i samklang med Josefus’ sätt att uttrycka sig. Hon noterar också att även de delar som bär en klart kristen prägel på det stora hela är i överensstämmelse med Josefus’ normala språkliga uttryck.

Det är detta jag menar med att hon är ärligare än många andra. Alldenstund allt är i Josefus’ anda, borde han också ha kunnat skriva det – anser Whealey. Den oftast intagna positionen är att hävda att man på innehållsmässiga grunder kan plocka bort allt pro-kristet ­– trots att detta språkligt lika väl som det övriga kan ha skrivits av Josefus. Detta anser jag vara oärligare. Ty om det man på innehållsmässiga grunder plockar bort som oäkta likväl går i Josefus’ stil, visar detta enbart att förfalskaren var skicklig på att imitera Josefus’ stil och därför på samma sätt borde ha lyckats imitera honom i de partier som sparas som äkta. Enligt mitt sätt att se det vore det rimligaste att inse att vissa delar av Testimonium Flavianum bär en klart kristen prägel och därför mänskligt att döma inte kan ha skrivits av Josefus. Därefter, och utifrån iakttagelsen att språket i dessa bortplockade delar likväl går i Josefus’ anda, kan man misstänka att också det övriga har förfalskats. Men att på huvudsakligen innehållsmässig grund bara plocka bort de delar som Josefus näppeligen kan ha skrivit och därmed tro att man har återskapat en ”äkta” text, är nog det mest oärliga.

Så Whealey må å ena sidan ha uppträtt ärligt genom att argumentera för att hela Testimonium Flavianum är äkta. Å andra sidan anser jag att hon i vissa detaljer inte uppträder ärligt, eller i varje fall tummar på sanningskraven för att åstadkomma det hon synbarligen vill åstadkomma.

När man bedömer sannolikheten av ett visst scenario har man ett antal omständigheter att beakta. Som forskare är det ens skyldighet att beakta alla relevanta fakta. Som regel finns inga historiska rekonstruktioner där alla omständigheter pekar i samma riktning. Det må vara så att många saker pekar i en viss riktning samtidigt som åtminstone några andra omständigheter pekar i motsatt riktning. Även dessa bör belysas. Whealey går emellertid vid några tillfällen ett steg längre. Hon använder omständigheter som talar emot hennes teori som om de faktiskt talade för hennes teori. Med andra ord argumenterar hon stundtals märkligt. Låt mig åskådliggöra detta.

Ett besynnerligt resonemang hos Whealey gäller det grekiska ordet poiêtês i Testimonium Flavianum, vilket där används i betydelsen ”att utföra något”. Josefus använder aldrig ordet i den betydelsen. Ken Olson som argumenterar för att Eusebios av Caesarea var den som förfalskade hela Testimonium Flavianum, visar att Eusebios använder ordet poiêtês med exakt denna innebörd. Enligt Olson förekommer poiêtês hos Josefus aldrig i betydelsen av någon som ”utför”, en ”skapare”, utan bara i betydelsen ”diktare”, ”poet”. Den enda gång Josefus kombinerar varianter av orden paradoxôn med poiêtês (Judiska fornminnen 12:87) är i betydelsen att agera emot det som är brukligt. Däremot är kombinationen av de två orden i betydelsen av att ”åstadkomma mirakler” ytterst vanlig hos Eusebios. Dessutom använder Eusebios kombinationen av alla de tre orden paradoxôn, poiêtês, och ergôn (”underbara verks görare”) tillsynes uteslutande i beskrivningen av Jesus (Exempelvis i Demonstratio Evangelica 114–5, 123, 125; Kyrkohistoria 1:2:23).

Oavsett det faktum att Josefus naturligtvis kan ha frångått sitt vana och använt poiêtês på det sätt som det används i Testimonium Flavianum, tyder likväl denna omständighet på att Josefus inte har skrivit denna mening. Dessutom styrker det uppfattningen att Eusebios har skrivit detta. Whealey borde därför naturligtvis ha poängterat att just denna omständighet talar emot att Josefus skrivit detta och talar för att Eusebios har gjort det. Men icke då! I stället hävdar Whealey att Eusebios läst Testimonium Flavianum hos Josefus, låtit sig påverkats av Josefus’ unika användning av detta ord, och som en följd därav anammat uttrycket ”underbara verks görare” för egen del. Och inte nog med det, han har av Josefus’ enda användning av detta ord i denna betydelse kommit att bruka uttrycket ”underbara verks görare” vid ett antal tillfällen och dessutom uteslutande i samband med att han skriver om Jesus. Whealey antar alltså att Josefus frångått sin vana och använder ett uttryck en enda gång. Detta påverkar Eusebios så starkt att han övertar detta uttryck i denna betydelse och därefter ser till att bruka det enbart när han behandlar Jesus, och inte i andra sammanhang.

“Since there is relatively little use of the term ποιητής meaning performer in general in the patristic literature before Eusebius, or for Jesus being a ποιητής or performer of something in such literature, the Testimonium itself may be thought of as the only obvious source of Eusebius’ assertion several times in his works that Jesus was a performer of remarkable or miraculous works, unless of course one believes that Eusebius simply forged this part of the Testimonium. But the fact that Eusebius does not commonly use ποιητής to mean performer or doer except in connection with Jesus, or, in later works, with God, is some indication that ποιητής meaning performer was not Eusebius’ typical mode of  expression.” (Josephus, Eusebius of Caesarea and the Testimonium Flavianum, s. 83, i boken: Josephus und das Neue Testament)

Om Eusebios använder ett uttryck vid flera tillfällen och enbart när han skriver om Jesus och samma uttryck förekommer hos Josefus vid endast ett tillfälle och det i Testimonium Flavianum, är det rimliga naturligtvis att misstänka att inte Josefus utan Eusebios skrivit passagen. Att som Whealey hävda att det i stället tyder på att Eusebios övertagit uttrycket från Josefus är verkligen att konstruera omständigheter till stöd för den uppfattning man i övrigt argumenterar för.

Jag ska ge ytterligare ett annat exempel på Whealeys märkliga retorik i en artikel från år 2008. Där hävdar hon att tidigare forskning anakronistiskt har antagit att de motsättningar som inte särskilt långt senare förekom mellan judar och kristna också förekom på Josefus’ tid (90-talet). Enligt henne behöver så alls inte ha varit fallet, varav följer att Josefus därför mycket väl kan ha skrivit positivt om Jesus. Whealey skriver:

“In fact, much of the past impetus for labeling the textus receptus Testimonium a forgery has been based on earlier scholars’ anachronistic assumptions that, as a Jew, Josephus could not have written anything favorable about Jesus. Contemporary scholars of primitive Christianity are less inclined than past scholars to assume that most first-century Jews necessarily held hostile opinions of Jesus, and they are more aware that the line between Christians and non-Christian Jews in Josephus’ day was not as firm as it would later become.” (Alice Whealey, The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic, New Testament Studies 54.4, 2008, s. 575)

Visserligen saknar vi i stort sett helt trovärdig information om förhållandet mellan judar och kristna på nollhundratalet, men detta är helt i linje med att vi inte med säkerhet vet något alls om kristendomen under den första tiden. Så fort vi emellertid får sådan information – och den kommer redan på 100-talet genom exempelvis Kelsos (vars verk från år 178 Origenes bemöter) – är judarna föraktfulla och ofta hätska mot kristna och den kristna läran. Det märkliga med Whealeys argument denna gång är att som det framställs utgör det inget argument, eftersom hon inte underbygger det utan låter det stanna vid ett ostyrkt påstående. Det är på samma nivå som ifall man sade att man måste akta sig för att förutsätta att äldre tiders kristna talade sanning om Jesus. Det är heller inget argument!

Att en sak skulle kunna vara på ett visst vis är möjligen ett försvar. Men i övrigt gäller att man håller sig till fakta. Och fakta säger att Josefus inte bekänner sig till den kristna tron (undantaget är givetvis TF, men då just den passagen är under prövning går den självfallet inte att åberopa), att han aldrig ger uttryck för specifikt kristna värderingar, och att han varje gång han ges tillfälle att yttra sig om messiaspretendenter (dock utan att någonsin använda ordet messias) bara uttrycker förakt för dem. Detta är verkligheten. Att man inte a priori kan utgå ifrån att Josefus var negativt inställd till Jesus är mer ett apologetiskt försvar än ett ärligt argumenterande utifrån faktiska omständigheter, vilka säger att Josefus inte var kristen och i övrigt negativt inställd till alla Gudsinspirerade befriargestalter.

Alice Whealey må vara kunnig och själv har jag lärt mig mycket av henne. Men hennes behandling av fakta är inte alltid i överensstämmelse med verkligheten.

Roger Viklund, 2010-09-27

Tacitus som Jesusvittne. Del 6 – Skrev Tacitus kristna eller krestna?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Handskriftsläget

Det 30-tal handskrifter av Annalerna böckerna 11–16 som finns bevarade, anses av många forskare alla vara kopior gjorda från ett och samma original. Detta vårt äldsta bevarade original betecknas den andra mediceiska handskriften (den första innehåller Annalernas inledande böcker), och förkortas här M.II. Handskriften bör ha skrivits i mitten av tiohundratalet. Den förvaras på det laurenzianska biblioteket i Florens (Biblioteca Medicea Laurenziana) och hänvisas där till som Flor. Laur. 68.2. På grund av vissa egenheter i texten i den andra mediceiska handskriften (M.II) antas den vara en kopia av en äldre text, föga kultiverat skriven med enbart stora bokstäver. Den innehåller avskriftsfel som tyder på att förlagan var skriven med en sådan hand och denna förlaga antas av vissa ha skrivits på 400-talet eller tidigare. Andra tror dock att förlagan snarare skrevs på 800-talet. Det råder också delade meningar om huruvida M.II är en avskrift direkt från denna äldre skrift med enbart stora bokstäver eller om det ligger en eller flera avskrifter skrivna med små bokstäver där emellan. (Roger Pearse, Tacitus and his manuscripts)

I Tacitus’ Annalerna står följande:

”Ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit, quos per flagitia invisos vulgus christianos (eller: chrestianos) appellabat. Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiabilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta mundique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque.” (Tacitus, Annales 15:44)

I ett försök till ordagrann översättning skulle detta stycke lyda:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

Vad stod i originalet?

I bilden inunder finns motsvarande parti från M.II återgivet och jag har rödmarkerat början och slutet av stycket.

I de av mig ljusmarkerade partierna står i tur och ordning ”christianos” (kristna), ”Christus” (Kristus) och ”per procuratorem Pontium Pilatum” (genom prokurator Pontius Pilatus). Det mest uppseendeväckande i texten rör ordet christianos (kristna), och det återges kraftigt uppförstorat här nedan.

I mer än hundra år har det sagts att texten i M.II ursprungligen löd chrestianos med ett ”e” och inte christianos med ett ”i”. Samtidigt har denna tolkning varit ifrågasatt. År 2008 lät därför Erik Zara initiera en ny underökning av M.II. Han bad Dr. Ida Giovanna Rao, chef för handskriftsavdelningen på det laurenzianska biblioteket i Florens, att fysiskt undersöka den aktuella sidan i M.II, och han lät också beställa en ny fotografering av sidan belyst med ultraviolett ljus från en så kallad Wood-lampa. Därigenom framträder ljusa partier i pergament mycket tydligare. Resultatet av sina studier lät han publicera i artikeln The Chrestianos Issue in Tacitus Reinvestigated, 2009, och jag har Erik Zara att tacka för att detta blogginlägg överhuvudtaget blev möjligt att skriva.

Det finns flera omständigheter som gör att man kan misstänka att texten ursprungligen löd chrestianos och att bokstaven e ”suddats” bort och ersatts med ett i. Vad jag kan se från övrigt i bokuppslaget skrivs kombinationen ”ri” alltid samman enligt exemplet nedan till höger. Varje gång bokstaven i följer på r, skrivs r och i samman och i:et fortsätter nedåt till vänster. Det enda undantaget från denna regel förefaller vara när bokstaven i förekommer i christianos, nere till vänster. Då skrivs bokstaven i på samma sätt som den görs vid vissa andra bokstavskombinationer med i.

Vidare är avståndet mellan r och s normalt litet ifall ett i förekommer mellan dem, medan bokstaven e upptar ett större utrymme. Följaktligen ökar avståndet mellan r och s i de fall där e finns mellan dem. I montaget ovan syns också att avståndet mellan r och s i christianos i bilden till vänster är ungefär lika stort som det är i bokstavskombinationen ”res” från repressaque i bilden i mitten, men betydligt större än i bokstavskombinationen ”ris” från Christus i bilden till höger. Avståndet mellan r och s i christianos är alltså lämpligt om där ursprungligen funnits ett e. Där finns även ett bindestreck som löper från den nedre delen av i:et till s:et; som om någon i efterhand bundit samma de båda bokstäverna.

Och med det ultravioletta ljuset framträder också konturerna i bakgrunden av detta e, vilket tydligt syns i bilden till höger. Där återges bokstaven i från christianos i tre uppförstoringar från de nya bilderna tagna med uv-belysning. På sidan om i:et skymtas konturerna av den del av bokstaven e som i:et inte täcker. Likaså framträder apostrofen och bindestrecket till höger om i:ets nederkant klart och tydligt. Dr. Ida Giovanna Rao som undersökte handskriften på uppdrag av Erik Zara konstaterar att bokstaven e går att skönja. Hon säger att det med stor möda går att anta att det finns ett e under i:et. Men det är så skickligt gjort att det inte syns om man inte fokuserar exakt på det man ska upptäcka.

Det går alltså med stor sannolikhet att slå fast att vemhelst som skrev M.II ursprungligen skrev chrestianos och inte christianos. Översatt till svenska blir det krestna i stället för kristna. Det finns en lång historia av variationer mellan chrest och christ, och i just detta inlägg tänker jag bara ytligt beröra saken. Vi har den romerske historikern Suetonius som skriver om att en viss Chrestus (Krestus) uppviglade judarna i Rom ca år 50, och på ett annat ställe skriver om de kristna. Sannolikt avsåg han inte Jesus. I Codex Sinaiticus från 300-talet innehållande nästan hela Nya Testamentet skrevs ursprungligen kresten eller krestna alla de tre gånger som kristna omnämns. Namnet Chrestus är en latinsk variant av ett vanligt grekiskt namn som bars av framför allt slavar och frigivna. Namnet betyder ungefär ”den gode”, och därmed betyder krestna ungefär ”de goda”. Detta anspelar vissa kyrkofäder också på tidigt.

Vem ändrade i texten?

Om nu skribenten av M.II skrev chrestianos är frågan: vem ändrade till christianos? Det är en viktig detalj eftersom det i sin tur kan belysa vad som stod i den förlaga som skribenten av M.II nyttjade. Erik Zara argumenterar för att det inte var den som ursprungligen skrev M.II, utan hellre den som gjorde marginalanteckningarna till höger, vilka återges också här till höger. Det är anteckningar som fungerat som bokmärken för att man lättare ska hitta ett visst textparti. Zaras argument är trefaldiga.

1)      Bindestrecket nere och apostrofen ovanför det ditskrivna i:et, verkar enligt Dr. Ida Giovanna Rao vara skrivet med ett ljusare bläck som liknar det som använts för marginalnoteringen. Eftersom i:et är skrivet ovanpå e:et blir det mörkare och det går därför inte att avgöra vilket bläck som har använts för att skriva bokstaven i. Zara anser det vara troligare att den som gjort ändringen till i också bundit samman i:et med s:et och tillfogat apostrofen. Det är rimligare att tänka sig att en person har ändrat i texten än att två har gjort det. Och eftersom bindestrecket och apostrofen skrevs av någon annan än den ursprunglige kopisten, bör också ändringen från e till i ha gjorts av denna andra.

2)      Dessutom ska apostrofen finnas med, och det är mindre sannolikt att den som ursprungligen ändrade till i skulle ha glömt att lägga till apostrofen. Då denna dessutom synes vara gjord med ett annat och ljusare bläck än den övriga texten men liknande den i marginalen, blir slutsatsen att marginalskribenten troligen också ändrade e:et till ett i.

3)      Om den ursprunglige skribenten skrivit fel och omedelbart korrigerat felet, borde han ha skrivit ett ”korrekt” i sammanbundet med r:et och sträckande sig långt nedanför de övriga bokstäverna. Det faktum att han valde att korrigera med ett ”felaktigt” i tyder på att någon annan gjort ändringen.

Dessa slutsatser verkar rimliga. Men bara för att poängtera osäkerheten avser jag att påtala vissa svagheter i resonemangen som i sin tur kan tyda på att den som skrev M.II också gjorde ändringen.

1)      Bindestrecket och apostrofen verkar enligt Dr. Ida Giovanna Rao vara skrivet med ett ljusare bläck som liknar det i marginalen, men hon anser ändå att detta inte säkert går att avgöra. Vidare kan man tänka sig att den som skrev chrestianos bara skrev fel och omedelbart ändrade till ett i.

2)      Om ändringen gjordes av den som skrev M.II kunde denne med tanke på att det i han lade till ändå var ett i sammanhanget felaktigt i, han ha ansett att apostrofen var överflödig.

3)      Att han valde att skriva fel sorts i skulle kunna hänga samman med att det bättre täcker över e:et samt att r:et redan var felaktigt skrivet för att på ett riktigt sätt kunna ansluta nedåt till det långa i:et.

4)      Dessutom liknar både i:et och apostrofen de i:n och de apostrofer som förekommer i övrigt i texten, medan de i:n som finns i marginalen avviker något mer. Otvivelaktigt vore det inga problem att härma en enskild bokstav, så detta indicium är mycket svagt. Samtidigt skulle en likhet mellan det rättade i:et och i:na i marginalanteckningarna ha stött hypotesen att den som skrev i marginalen också gjorde ändringen. Något sådant stöd erhålls följaktligen inte.

Sammantaget tyder nog det mesta ändå på att det inte var den som ursprungligen skrev M.II som ändrade chrestianos till christianos, men helt säkra kan vi inte vara.

Vad skrev Tacitus?

Jag anser det vara klarlagt att den som skrev M.II ursprungligen skrev chrestianos och inte christianos. Jag anser vidare att den som gjorde ändringen sannolikt var en annan person än den som skrev M.II, fastän detta är långt ifrån säkert.

Därefter återstår den väsentliga frågan om vad Tacitus egentligen skrev. Oavsett vem som ändrat har originalkopisten av M.II skrivit bokstaven e. Antingen var det ett rent skrivfel eller så innehöll förlagan ett e. Det som talar för att det var ett rent skrivfel är att sådana var mycket vanliga och att alla handskrifter innehåller felavskrivningar. Många av dessa kan förefalla vara rent absurda och skribenten kan i dessa fall inte ens ha tänkt på vad han skrev.

Å andra sidan borde ordet kristna vara ett så pass avgörande ord för de kristna, och ifall den som skrivit M.II varit kristen borde denne ha kunnat stava christianos rätt om förlagan innehållit christianos. Även om vi inte kan vara säkra, är det ändå troligt att skribenten var kristen då de flesta vid denna tid var kristna och producerandet av nya handskrifter oftast skedde i de kristna klostren. I detta fall verkar handskriften dessutom vara gjord i klostret Monte Cassino beläget 13 mil söder om Rom. Utifrån denna omständighet skulle man kunna antaga att den förlaga som låg till grund för M.II också innehöll ordet chrestianos och att skribenten troget återgav förlagans text.

Denna förlaga kan då också ha innehållit ett skrivfel eller så speglar den vad Tacitus skrev. Skrev han chrestianos eller christianos? I detta sammanhang är det viktigt att slå fast att ingen enda handskrift av Annalerna har stavningen Chrestus. Alla lyder Christus (förutom två som har stavningen Cristus). Under förutsättning att passagen inte är en senare förfalskning och Tacitus skrev den finns åtminstone fyra möjligheter vad gäller stavningen av Kristus och kristna. Tacitus kan ha skrivit något av följande:

1)      Christus och christianos

2)      Christus och chrestianos

3)      Chrestus och christianos

4)      Chrestus och chrestianos

Nummer 3 med Chrestus och christianos förefaller osannolik då vi inte har någon indikation på att Tacitus skrev Chrestus. Och varför kombinera Chrestus med christianos?

Nummer 1 och 2 speglar de två varianter som jag har laborerat med i detta inlägg, där alla handskrifter har Christus medan tvivel råder om chrestianos eller christianos är ursprungligt.

Här uppstår enligt min uppfattning emellertid ett stort problem. Varför skulle Tacitus vid det ena tillfället stava med e och vid det andra med i? Det är viktigt att förstå att uttalsskillnaden mellan e och i vid denna tid var liten och det kunde vara svårt att höra skillnad på dessa vokaler. Det kan kanske bäst jämföras med den skillnad som i vårt språk finns mellan y och i. Det kan i talat språk vara svårt att höra om någon säger Silvia eller Sylvia. Så Chrestus/ Christus respektive chrestianos/christianos kunde vara svåra att särskilja i konversation.

Men Tacitus talade inte utan skrev. Han försöker förklara varifrån kristna fått sitt namn, och kommer då fram till att de fått det från Kristus. Det vore ointelligent att hävda att krestna fått sitt namn från Kristus. Visserligen kan man begå misstag, men jag har ändå svårt att tänka mig att någon med vilje skulle skriva att de så kallade chrestianos hade en viss Christus som upphovsman. Det är ju uppenbart att dessa båda begrepp är sammankopplade och man bör rimligen inte skriva e den ena gången och i den andra, speciellt inte om man skriver orden i direkt anslutning till varandra. Det förslag som har framkastats om att Tacitus återgav allmänhetens uppfattning att de kallades chrestianos och att han därefter ”rättade” detta genom att ge det korrekta namnet Christus, tycker jag verkar långsökt. Varför skrev han i så fall inget uttryckligt om den saken?

Om man exempelvis vill förklara varifrån silvianerna fått sitt namn, vore det märkligt att i skrift hävda att de fått det från Sylvia. Även om y och i kan uttalas likadant på svenska, är det bara att titta på texten för att förstå att hon antingen hetat Silvia eller att gruppen kallas sylvianer.

Tacitus borde därför enligt min mening ha skrivit antingen Christus och christianos eller Chrestus och chrestianos, således punkt 1 eller 4. Och om han skulle ha skrivit Chrestus och chrestianos, varför hade då skribenten av M.II en förlaga med Christus och chrestianos? Om någon tidigare ändrat Chrestus till Christus varför ändrade då inte densamme chrestianos till christianos?

Jag kan i nuläget inte bestämma mig för vad som är troligast, vad Tacitus skrev, men avser att framöver djupare belysa frågan om Chrestus och chrestianos.

Roger Viklund, 2010-09-24

Tacitus som Jesusvittne. Del 5 – Bevittnar Tacitus de Rom-kristnas uppfattning på 60-talet?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Många forskare antar att när Tacitus berättar om att Christus avrättades genom Pontius Pilatus, förmedlar han faktiskt bara information som han erhållit av kristna. Jag har i fyra tidigare inlägg argumenterat för att så också är fallet. Detta borde i så fall innebära att vi kan avfärda Tacitus som Jesusvittne, eftersom det som inhämtats via hörsägen i en tid då en uppfattning redan finns spridd, inte ger något bevittnade utöver det vi redan tror oss känna till – nämligen att kristna en bit in på 100-talet trodde att Pilatus avrättat Jesus. Detta finns dokumenterat genom åtminstone några evangelier, Ignatios’ brev och Första Timotheosbrevet. Ifall kristna på 110-talet bara trodde det som stod i evangelierna och Tacitus förmedlar denna tro, ändras egentligen inget mot om han inget alls berättat om saken.

Dock finns ytterligare ett argument som brukar åberopas av de som medger att Tacitus nog bara byggde på hörsägen (eller som en ”nödutgång”, om det skulle visa sig att han bara byggde på hörsägen). Det kan sammanfattas med att Tacitus rimligen redan som barn på 60-talet hade hört berättas om de kristna frälsare och därför bevittnar det som kristna trodde på 60-talet och inte det som de trodde på 110-talet.

Tacitus tros ha fötts i mitten av 50-talet. Vi vet egentligen ytterst litet om hans uppväxt. Han kom i varje fall inte från Rom utan någonstans ”utifrån”. Man brukar gissa på norra Italien, södra Frankrike eller Spanien, men ingen vet säkert. Han kom emellertid på 70-talet som ung man att flytta till Rom och studera retorik och i början av 80-talet inledde han sin politiska karriär.

Tacitus skulle nu alltså genom sin närvaro i Rom och sina kontakter där, tidigt ha kommit i kontakt med inte bara kristna utan också andra som var bekanta med kristna, och av alla dessa fått höra talas om de kristnas ledare Christus och att denna avrättades av Pilatus. Man säger att det är osannolikt att Tacitus inte skulle ha gjort denna erfarenhet och därmed skulle han inte bevittna hörsägen från 110-talet utan i stället att kristna på 60-talet sade att Christus dött genom Pilatus’ försorg. Denna argumentation är utgångspunkten för detta inlägg.

Resonemanget kan i förstone verka rimligt. Visst skulle detta kunna vara fallet. Men resonemanget är ändå ogiltigt. För att en sak är möjlig betyder det inte att den är trolig. Och än viktigare, möjligheter går inte att använda som bevis. Dessutom innebär antagandet att Tacitus mycket tidigt i sitt liv fick information om Christus, att man resonerar i cirklar.

1)      Tacitus bevittnar som första utomkristna författare Jesu existens år 117.

2)      Tacitus har dock erhållit denna information 50 år tidigare.

3)      Jesus finns därmed bevittnad på 60-talet.

4)      Därigenom går det att vederlägga de illvilliga röster som gör gällande att Jesu existens inte finns bevittnad förrän vid sekelskiftet år 100.

Men eftersom frågan gäller just när föreställningen om att Jesus levt och verkat som fysisk person i Palestina uppstod, går det inte att hävda att Tacitus omöjligen kan ha undgått att höra talas om Christus’ öde. Tacitus kan bara ha hört talas om det på 60-talet ifall kristna själva hade hört talas om det på 60-talet. Och det är exakt detta som skulle bevisas.

Principen är alltid den att en sak, person eller företeelse finns bevittnad när den först bevittnas, varken tidigare eller senare. Att den som berättar om saken kan ha känt till den tidigare hör inte hit. Det kan också vara så att han inte har hört talas om den tidigare. Det är en helt annan sak om ”vittnet” berättar att han hört talas om detta långt tidigare, kanske beskriver var och när han kom i kontakt med företeelsen. Då handlar det mer om trovärdighet; om vi som läsare kan tro på denna persons uppgifter. Men utan en sådan markör gäller alltid att saken finns bevittnad den stund den bevittnas.

Ifall den principen inte skulle gälla, skulle man kunna argumentera och leda i ”bevis” snart sagt vilken föreställning som helst. Jag avser därför att också som exempel göra detta; nämligen visa att Jesus var en horunge och Kristus en fantom (fast inte båda samtidigt).

Det första exemplet får bli den grekiske filosofen och kristendomskritikern Kelsos. Vi vet relativt litet om denne Kelsos. Inget av det han skrev finns direkt bevarat, men Origenes skrev ca år 248 verket Mot Kelsos, där han citerar och återger stora delar av Kelsos’ verk Det sanna ordet. Origenes vet inte ens vilken av de två kända personer som bar detta namn som också skrev verket. Han känner bara till att denne Kelsos varit död en längre tid.

I vilket fall skrev Kelsos sitt verk ca år 178. I detta påstod han enligt Origenes att Jesus hittat på att han fötts av en jungfru. I verkligen föddes han av en fattig kvinna på landet som förvisades av sin make därför att hon varit otrogen. Denna tillfälliga förbindelse gav upphov till Jesus. (Origenes, Mot Kelsos 1:28)

Vi vet inte hur gammal Kelsos var när han skrev detta, men enligt Origenes hade han varit död länge och då man ofta skrev sina främsta verk sent i livet kan vi anta att Kelsos kanske var 78 år vid tillfället år 178. Informationen om Marias förehavande hade Kelsos fått av en jude. Vem denne var vet vi inte men Kelsos kan mycket väl ha fått höra talas om detta medan han var barn, kanske år 110 då han var 10 år gammal. Det är rimligare att tro att den som berättade detta för Kelsos levde nära händelsen i tiden eftersom man då hade störst möjlighet att känna till vad som verkligen hänt. Den som berättade detta för Kelsos som 10-åring var en vän till familjen, en 93-årig snäll judisk farbror som faktiskt var född i Palestina år 17 vt. Hans familj umgicks med Jesus’ familj och han mindes den 20 år äldre Jesus mycket väl, eftersom denne brukade följa med sin mamma och hälsa på hans mamma. Mamma Maria var utstött ur det judiska samhället på grund av sin horunge Jesus, men den gamle farbroderns familj hade öppnat sitt hem för Maria och Jesus och familjerna brukade ofta hälsa på varandra. Detta är inte osannolikt och kan därmed sägas styrka att Jesus var en oäkting.

Det andra exemplet gäller Kerinthos, en tidig gnostiker från Mindre Asien (Turkiet) som var aktiv alldeles i början av 100-talet, tidigare än Tacitus’ skrev. Enligt Irenaeus (ca år 180) skildrade Kerinthos Jesus …

… som inte född av en jungfru utan som Josefs och Marias son, tillkommen enligt det normala förloppet vid mänsklig alstring, medan han icke desto mindre var rättfärdigare, klokare och visare än andra män. [Kerinthos lärde] vidare, att efter hans dop sänkte sig Kristus över honom från den högsta makten i form av en duva och att han därefter förkunnade den okände Fadern och utförde underverk. Men slutligen lämnade Kristus Jesus och [endast] Jesus led och uppstod [från de döda] igen, medan Kristus förblev oberörd av lidande, eftersom han var ett andligt väsen. (Irenaeus, Mot heresierna 1:26:1)

Eftersom Tacitus skrev Annalerna alldeles innan han dog är det väl rimligt anta att också Kerinthos skrev det ovan citerade strax före sin död år 104 (kanske). Kerinthos var då 88 år gammal. Han hade mycket länge följt Paulus och varit med honom när han hade sina uppenbarelser inför den andlige Kristus, vilken på ett övertygande sätt bekräftat för Kerinthos redan tidigt 40-tal riktigheten i det han förmedlade, nämligen att Kristus-anden lämnat Jesus innan denne dog. Därmed var också den saken ”bevisad”.

För att upprepa mig. Principen är den att en sak är bevittnad när den bevittnas, inte tidigare.

Roger Viklund, 2010-09-20

Tacitus som Jesusvittne. Del 4 – Utesluter beteckningen Christus romerska källor?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

I den femtonde boken av Tacitus’ Annalerna står att läsa följande:

”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade.” (Tacitus, Annalerna 15:44)

Jag har tidigare argumenterat för att Tacitus knappast bygger på andra historikers uppgifter för just denna mening. Dessutom har jag påvisat att utöver att det är osannolikt att Tacitus ens skulle ha bemödat sig om att söka reda på uppgifter om Jesus i de romerska arkiven, fanns det troligen inte ens sådana uppgifter där. Till yttermera visso har jag också belyst den omständighet att Tacitus använder orden Christus och prokurator i stället för de ”rätta” orden Jesus och prefekt och påtalat att denna omständighet ytterligare försvagar teorin om att Tacitus förlitade sig på romerska uppteckningar när han skrev att Christus avrättades.

Men kan det vara så att användningen av ordet Christus inte bara försvagar utan mer eller mindre utesluter att Tacitus förlitar sig på sådana källuppgifter? Det skulle faktiskt kunna vara så eftersom det vore anakronistiskt att tro att Pilatus över huvud taget skulle ha använt det latinska ordet Christus eller den grekiska motsvarigheten Christos i en rapport på 30-talet, eftersom han då inte kunde förvänta sig att detta skulle förstås av Rom. Och om Christus inte stod i den officiella rapporten måste Tacitus ha fått uppgiften om att de kristnas grundare hette Christus från annat håll. I så fall återstår rimligen bara hörsägen från kristna. Och om han har fått namnet från de kristna, vad finns det då för skäl att tro att han fått det övriga om att Pilatus avrättade denne Christus från officiella romerska källor, och inte också det från hörsägen?

Uppslaget till detta blogginlägg kommer från Earl Dohertys bok Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Age of Reason Publications, 2009) s. 593-594.

Problemen är flera. Begreppet messias är gammalt och de äldre israelitiska konungarna, prästerna och profeterna smordes till sina ämbeten. Hebreiskans ”ha mashiah” betyder ”den smorde”. Men det som ursprungligen avsåg personer i det förgångna och då levande konungar etc., kom med tiden att åsyfta en befriare som man väntade sig skulle komma i den inte alltför avlägsna framtiden; någon som skulle förlösa israeliterna från deras vedermödor. Hebreiskans och arameiskans messiasbegrepp var alltså på Pilatus’ tid högst levande.

Många judar levde utanför Palestina och många hade också grekiska som modersmål, varför man lät översätta de hebreiska skrifterna till grekiska. Hebreiskans mashiah kom då att konsekvent översättas till christos, som i båda fallen betyder smord, inoljad.

I och med kristendomens spridning kom det grekiska ordet för messias, alltså Christos, att användas om Jesus. Därmed uppstod som först ett verkligt behov av en latinsk motsvarande term Christus, framför allt i väster i exempelvis Rom. Givetvis fanns ordet tidigare, men knappast i var mans ordförråd. Även om Christos/Christus skulle vara bekant för Pilatus, kan man inte förvänta sig att begreppet var känt i Rom på 30-talet. Och även om skillnaden inte var så stor på Tacitus’ tid en bit in på 100-talet jämfört med på Pilatus’ tid närmare ett århundrade tidigare, så var säkert ändå begreppet Christos/Christus klart mer känt i början av 100-talet.

Pilatus (eller hans underställda) skrev troligen sina officiella dokument på latin, på samma sätt som den inskription som benämner Pilatus prefekt är gjord på latin. Pilatus’ administration skulle också ha kunnat författa sina texter på grekiska, men detta är mindre sannolikt, och i vilket fall skulle termen Christos ha varit i stort sett lika meningslös för de tilltänkta läsarna på den tiden. Pilatus kan naturligtvis inte ha förutsett kristendomens uppkomst och enorma tillväxt under de kommande århundradena och att begreppet så småningom skulle bli allmänt känt.

Dessutom måste vi anta att Jesus och hans anhängare var arameisktalande och om de skulle ha sagt att Jesus var ”ha mashiah” skulle Pilatus knappast ha konverterat det uttrycket till grekiskans christos eller latinets christus. Det är helt enkelt näst intill uteslutet att det i ett officiellt dokument stod att Christus hade avrättats. Det verkar till och med otroligt att beteckningen Christus fanns med ens som en förklaring, eftersom det inte var ett vid den tiden gångbart och begripligt koncept för de i väst, vilka kunde väntas ta del av informationen.

Låt oss därför anta att Pilatus skrev att han avrättat en viss Jeshua eller möjligen en Jeshua som kom från Nasaret eller Galileen. Hur förstod Tacitus av detta att det var den Jeshua som de kristna dyrkade? Begreppet kristna fanns sannolikt inte vid den tid då Jesus antas ha avrättats och Pilatus kan därmed inte ha nämnt det. Tacitus ger heller inget sken av att ens känna till att den Christus han beskriver hette Jesus. Tvärtom uttrycker Tacitus sig på ett sådant sätt att det verkar som om han trodde att Jesus hette Christus. Detta har flera påpekat, inklusive en sådan ”ikon” som John P. Meier i A marginal Jew, Vol 1, s. 90. Så hur kunde Tacitus koppla samman den Jesus som Pilatus beskrev med den Christus varifrån kristna härledde sitt namn?

Tacitus skriver att de kristna fått sitt namn från en viss Christus som avrättats av Pilatus. Skulle då Tacitus i arkiven ha funnit protokoll om avrättningen av en judisk ”upprorsman” vid namn Jeshua och på egen hand lyckats koppla samman den informationen med hörsägen om att de kristnas grundare hette Christus? Är det då inte rimligare att Tacitus inte bara hört att de kristnas grundare hette Christus, utan att han i samband därmed också hört att Pilatus lät döda denne Christus?

Utifrån den omständighet att Tacitus använder beteckningen Christus som om detta var grundarens namn, tyder det allra mesta på att han fått inte bara den informationen direkt eller indirekt från kristna, utan också det övriga om att Pilatus avrättat honom – och dessutom att Pilatus var aktiv under kejsar Tiberius’ tid (vilket Tacitus naturligtvis redan visste).

Roger Viklund, 2010-09-20

Tacitus som Jesusvittne. Del 3 – Christus och prokurator, inte Jesus och prefekt

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Den fiktiva text som jag har skapat här till höger är avsedd att illustrera en arkivtext som Pilatus, eller någon av hans undersåtar, skulle kunna tänkas ha upptecknat i samband med den påstådda avrättningen av Jesus. Givetvis är denna text alltigenom omöjlig, men den skulle ändå gott kunna spegla en förlaga som passar till den text som förekommer i Tacitus’ historieverk Annalerna, eller som det ursprungligen lär ha hetat, Ab excessu divi Augusti (Från den gudomlige Augustus’ bortgång).  Det omöjliga i texten, förutom att mina formuleringar naturligtvis är helt osannolika, är att Pilatus betecknar sig själv som prokurator och inte prefekt samt att den han sägs ha avrättat är Christus och inte Jesus.

Tacitus skrev följande på latin:

”Ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit, quos per flagitia invisos vulgus christianos (eller: chrestianos) appellabat. Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiabilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta mundique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque.” (Tacitus, Annales 15:44)

I ett försök till ordagrann översättning skulle detta stycke lyda:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

 

BETECKNINGEN CHRISTUS

Att Pilatus skulle ha kallat Jesus för Christus, den latinska formen av det grekiska Christos som betyder smord, inoljad, fuktad, och är en grekisk motsvarighet till hebreiskans messias (mashiah), förefaller vara uteslutet. Christos är inget namn. Om Pilatus alls skulle ha berättat vem den han avrättade var skulle han ha skrivit att denne hette Jesus, eller då Jeshu(a), och att han kom från Galileen eller då möjligen Nasaret. Ett protkoll upprättat av Pilatus skulle i så fall ha kunnat lyda så att Pilatus, ”lät avrätta Jeshu från Nasaret, som ansågs vara judarnas konung”. Protokollet skulle inte ha innehållit uppgiften att han hette Christus.

Tacitus synes däremot ha trott att han hette Christus, genom att skriva att ”Christus avrättades”. Också detta tyder på att Tacitus inte läst någon officiell rapport, då den klart skulle ha angivit att hans namn inte var Christus utan Jesus.

Emot detta anförs den omständighet att Tacitus faktiskt bara är ute efter att förklara varifrån kristna fått sitt namn. Att säga att kristna kallas just kristna eftersom deras ledare hette Jesus, är en klart intetsägande förklaring. Tacitus var alltså tvungen att hänvisa till Christus för att kunna förklara det han avsåg att förklara. Om detta råder det givetvis ingen oenighet.

Men denna (bort)förklaring ställer ändå till problem.

  • För det första stöder den omständighet att Tacitus använder endast ordet Christus INTE att han konsulterat källor, eftersom de rimligen skulle ha innehållit namnet Jesus och troligen inte Kristus (även om de skulle ha kunnat förklara att han hette Jesus och ansågs vara Kristus). Men oavsett det faktum att det går att förklara Tacitus’ val av Christus framför Jesus utifrån den omständighet att han vill förklara varifrån de kristna fått sitt namn, ger detta likväl inget stöd för att han fått uppgifterna om Pilatus’ avrättning av Christus från utomkristna källor. Kom ihåg att Tacitus med all säkerhet redan hört varifrån de kristna fått sitt namn och att det i sig inte finns något starkt stöd för att han konsulterat källor för denna uppgift. För att man över huvud taget ska kunna trovärdiggöra att Tacitus bygger på källmaterial måste någon omständighet i texten kunna åberopas till stöd för denna tolkning. Och valet av Kristus framför Jesus ger inget sådant stöd.
  • För det andra hade Tacitus i stället kunna skriva något liknande detta: ”Upphovsmannen till detta namn, Jesus som kallades Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus …”. Om Tacitus läst om Jesu avrättning hade han med stor sannolikhet funnit namnet Jesus i handlingarna. Han bör i så fall alltså ha vetat att han hette Jesus. Han bör därmed också ha förstått att han inte hette Christus. Det kan till och med ha stått att vissa ansåg att han var Messias, där alltså Christus är den latinska motsvarigheten. I så fall torde Tacitus inte ha uttryckt sig på ett sådant sätt så att läsaren förleds att tro att han hette Christus. Det skulle ha inneburit en minimal ansträngning för Tacitus att förtydliga ungefär på det sätt som jag föreslår och därmed skulle det också stå klart att Tacitus förstod skillnaden mellan namnet Jesus och beteckningen Christus. Även om det är möjligt att Tacitus ansåg frågan vara av underordnad betydelse och av ren lättja uteslöt namnet Jesus, ger detta likväl inget stöd för att Tacitus gått till källorna. Tvärtom tyder det på att han inte gjort det och faktiskt inte ens visste att personen ska ha hetat Jesus.

En ytterligare omständighet är att i den äldsta handskriften av Annalerna från tiohundratalet har ett ursprunglig ”e” ändrats till ett ”i”, så att krestna ändrats till kristna. Vad detta kan innebära och vad Tacitus kan tänkas ursprungligen ha skrivit, avser jag att återkomma till i ett framtida inlägg.

PROKURATOR KONTRA PREFEKT

Kring frågan om Tacitus’ beteckning av Pilatus som prokurator och inte prefekt har det spillts mycket bläck genom åren. Det råder en stor oklarhet kring de olika begreppen, något som också försvåras av att fler än ett språk är inblandat i resonemanget.

Prokurator var en latinsk beteckning på ett romerskt ämbete och betydelsen av denna beteckning synes ha ändrats under årens lopp, så att prokurator på Tacitus’ tid inte var riktigt detsamma som prokurator på Pilatus’ tid.

Historikern Richard Carrier har sedan länge annonserat att han avser att publicera en större genomgång av bruket av beteckningarna prokurator och prefekt genom tiderna. Vad jag vet har han ännu inte publicerat sina rön. Men Earl Doherty har fått tillåtelse att studera det ännu opublicerade materialet och använda det som grund för sin egen utredning i boken Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Age of Reason Publications, 2009). Den följande beskrivningen om skillnaden mellan prefekt och prokurator är löst baserad på Dohertys genomgång på sidorna 594–596.

I Judeen kallades de av Rom tillsatta styresmännen för prokuratorer först vid kejsar Claudius’ tid som regent (41–54 vt) med början från år 44. Då omorganiserade han provinserna så att Judeen blev en officiell romersk provins med direktstyre från Rom. Under den tidigare perioden av romerskt styre från år 6 vt till år 39 vt, hade Judeen fungerat som en provins till Syrien och de styrande i Judeen hade beteckningen prefekter.

Prefekt är en militär beteckning för en befälhavare över en större trupp soldater som upprätthöll ordningen huvudsakligen genom ett militärt styre. Pilatus var en sådan prefekt över Judeen under åren 26–36.

Beteckningen prokurator avsåg något olika funktioner under den tidiga perioden när Augustus (27 fvt–14 vt) och Tiberius (14–37 vt) regerade jämfört med den senare perioden från Claudius (41–54 vt) och framåt till krigsutbrottet år 66. I den tidiga perioden då Pilatus styrde Judeen var en prokurator i stort sett en finansiell administratör över en provins, utsänd av kejsaren. Denne prokurator saknade militära befogenheter och var i det stora hela underställd prefekten. I den senare perioden kallades de styrande i Judeen för just prokurator och då avsågs den högsta styrande i provinsen med omfattande befogenheter som de tidigare prokuratorerna hade saknat.

Pontius Pilatus var prefekt. Detta vet vi inte minst genom en inskription som påträffades år 1961 i Caesarea, där Pilatus hade sitt huvudsäte. I bilden till höger syns den bevarade inskriptionen. Den rödmarkerade texten inunder bilden utgör de bokstäver som delvis eller i sin helhet är bevarade och det övriga är ett av flera försök till rekonstruering av texten, vilken då skulle lyda: ”Dis augustis Tiberieum Pontius Pilatus Praefectus Iudae fecit et dedicavit”. Det skulle på svenska motsvara ungefär: ”Pontius Pilatus, prefekt över Judeen, uppförde Tiberium till de vördnadsvärda gudarna[s ära]. Vad Tiberium i så fall avsåg är okänt och vissa har spekulerat om att det kan ha avsett ett tempel som uppförts till kejsar Tiberius’ ära. Men rad 2 och 3 anses i vilket fall vara säkert rekonstruerade som ”Pontius Pilatus, prefekt över Judeen”.

Det Carrier har kommit fram till gällande tiden före Claudius är att i små provinser – och Judeen var en liten provins – fanns det sällan skäl att ha både en prefekt och en honom underställd prokurator. I de flesta fall synes den styrande personen ha varit både prefekt och prokurator. Pilatus skulle således ha betitlats såväl prefekt som prokurator. Därmed skulle Tacitus’ beskrivning av Pilatus som prokurator inte vara en felaktig beskrivning av hans ämbete.

Under Tacitus’ hela levnad hade de styrande över provinserna kallats för prokuratorer. Tacitus ger också Pilatus beteckningen prokurator fastän på dennes tid ämbetet var prefekt. Tanken är nu att om Tacitus läst i officiella dokument att Pilatus avrättat Jesus skulle Pilatus där ha benämnts med sin rätta titel prefekt och inte prokurator. Det faktum att Tacitus säger att Pilatus var prokurator tyder därmed på att han inte hämtat uppgifterna från officiellt källmaterial.

Utifrån insikten att Pilatus också var prokurator hävdar då de som vidhåller att Tacitus vänt sig till romerska källor, att han inte gjorde något misstag när han skrev att Pilatus var prokurator. Pilatus var också prokurator. Men detta är knappast en riktig beskrivning eftersom:

1)      Prefekt var ett ämbete överordnat prokuratorns och Pilatus skulle knappast ha gått med på att betitlas med en lägre grad än den han hade.

2)      Vi vet genom Caesarea-inskriptionen att Pilatus också betitlades prefekt.

3)      I ett officiellt dokument skulle titeln prefekt och inget annat ha givits, detta speciellt eftersom Pilatus avrättade folk i egenskap av militär befälhavare och inte i egenskap av ”räknenisse”.

Detta utesluter givetvis inte att Tacitus ändå kan ha benämnt Pilatus prokurator. Prokurator kunde vid Tacitus’ tid ses som en överordnad beskrivning av alla ansvariga över en provins. Tacitus kan också ha valt en titel som han ansåg att folk i hans samtid bättre skulle kunna relatera till. Carrier föreslår att Tacitus medvetet kan ha använt den lägre titeln prokurator för att förnedra Pilatus, i enlighet med Tacitus’ vana att vara spydig. Och alla sådana förklaringar är naturligtvis möjliga. Det ändrar dock inte det faktum att Tacitus använde en titel på Pilatus som man inte kan förvänta sig stod i ett officiellt dokument, och därmed tyder även detta på att Tacitus aldrig konsulterade något sådant.

Även andra kallade Pilatus för prokurator.

Ofta argumenteras för att en titel som prokurator användes rätt oprecist och kunde åsyfta även de som inte direkt var prokuratorer. Till stöd för att även Pilatus kunde benämnas prokurator åberopas Filon från Alexandria (ca 20 fvt–50 vt), som alltså var samtida med Pilatus, och Josefus (37/38–ca 100 vt) som levde i den närmaste tiden efter Pilatus. Båda sägs ha skrivit att Pilatus var prokurator. Detta är ett argument som ofta framförs.

Man bör då veta att både Filon och Josefus skrev på grekiska och inte på latin. I Judiska fornminnen 18:55 läser vi i William Whistons översättning: ”BUT now Pilate, the procurator of Judea …” Även Louis Feldman översätter denna mening i Loeb Classical Library till prokurator. Grekiskan lyder emellertid: ”Πιλᾶτος δὲ ὁ τῆς Ἰουδαίας ἡγεμὼν …”, Grekiskans hêgemôn betyder rätt och slätt ledare i en vid bemärkelse och har ingen uttrycklig betydelse av ett speciellt romersk ämbete som prokurator. Översättningen till prokurator är alltså en tolkning utifrån en föreställning om att det var det Josefus avsåg, inte för att ordet betyder prokurator. Sannolikt låg en tidigare latinsk översättning till prokurator till grund för antagandet.

Det andra grekiska ordet som används av Filon i Angående beskickningen till Gaius 38 och av Josefus i Om det judiska kriget 2:169 är epitropos. Josefus skriver: ”Now Pilate, who was sent as procurator into Judea by Tiberius” (Πεμφθεὶς δὲ εἰς Ἰουδαίαν ἐπίτροπος ὑπὸ Τιβερίου Πιλᾶτος …). Epitropos betyder bland annat ståthållare och kan möjligen ses som en motsvarighet till latinets prokurator. Fast detta är svårt att veta, då epitropos har fler betydelser som väktare, föreståndare, domare, etc. Att det i betydelsen ståthållare exakt skulle svara mot latinets prokurator i den betydelse det latinska ordet hade på Pilatus’ tid, och inte innefatta också exempelvis ämbetet prefekt, har jag svårt att se. Eftersom inget grekiskt låneord bildat från prokurator förekommer, är det svårt att säga att Filon och Josefus skulle mena exakt prokurator.

Tacitus’ val.

Med andra ord betecknar Tacitus Pilatus prokurator trots att hans officiella ämbete som ledare över Judeen var prefekt. Detta må ses som ett mindre ”misstag” som går att förklara på flera olika sätt och alls inte behöver betyda att Tacitus inte visste att Pilatus också uppehöll ämbetet prefekt. Emellertid stöder denna omständighet INTE att Tacitus förlitade sig på ett officiellt dokument, då detta borde ha innehållit Pilatus’ rätta titel och vi därför måste förutsätta att Tacitus trots detta valde att benämna honom prokurator.

SAMMANFATTNING

Sedan tidigare har jag konstaterat att meningen ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade” är en typisk fotnotsupplysning, som bör betraktas som något separat från det övriga Tacitus skriver. Jag har också visat att Tacitus visserligen var en god och noggrann historiker, men att även han ibland var godtrogen och att det knappast fanns skäl för honom att misstänka att det han direkt eller indirekt hört från kristna om att deras gudom Kristus avrättats av Pilatus skulle vara osant. Frågan om han skulle ha nöjt sig med att bara flika in det han trodde sig veta eller kontrollera uppgifterna i de källor om Jesus som knappast fanns tillgängliga i de romerska arkiven, kan endast styrkas eller försvagas av det Tacitus själv skriver. Och i detta går att konstatera att han på två ställen i denna korta text ger information som rimligen måste avvika från den han borde ha funnit i ett eventuellt protokoll om Jesus avrättning. Den text han i så fall konsulterat bör ha liknat den till höger och ha innehållit namnet Jesus och Pilatus’ ”rätta” titel prefekt. Trots detta skriver Tacitus Christus och prokurator. I båda fallen går det att finna trovärdiga förklaringar till varför Tacitus valde att använda dessa ord framför Jesus och prefekt. Men samtidigt försvagar denna omständighet ytterligare den redan svaga hypotesen om att Tacitus skulle ha bemödat sig om att bekräfta något han rimligen inte kan ha misstänkt var oriktigt.

Tacitus’ uppgift om Pilatus’ avrättning av Christus i Judeen är därför sannolikt endast en upplysning baserad på hörsägen, där informationen ytterst kommer från kristna själva. Inget i det Tacitus skriver utgör något som inte samtidigt finns beskrivet i de evangelier som på denna tid bör ha varit spridda.

Roger Viklund, 2010-09-17

Tacitus som Jesusvittne. Del 2 – Finns det skäl att anta att Tacitus gått till källorna?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Omnämnandet av Kristus i Tacitus’ verk Annalerna leder till två grundläggande frågeställningar. Dels gäller det frågan om Tacitus alls har skrivit den nämnda passagen, dels – om så är fallet – ifall han ger ett från kristna oberoende bevittnande av Jesus. Jag ska i detta inlägg koncentrera mig på den senare frågan utifrån förutsättningen att Tacitus verkligen har skrivit nedanstående passage.

”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

Problemet kan sammanfattas i frågeställningen om Tacitus i just ovan nämnda passage förlitade sig på uppgifter som inte hade sitt ursprung hos kristna, eller om han bara förmedlade information som hade sitt ursprung hos kristna. Ty om uppgifterna kommer från kristna (oavsett på vilken väg de då har nått Tacitus) är hans så kallade vittnesmål till stöd för en historisk Jesus inget vittnesmål alls. I så fall är det enbart förmedlande av hörsägen.

Tacitus bör ha skrivit stycket om Kristus ca år 117 och vid denna tid var sannolikt minst några och kanske alla fyra evangelier redan i omlopp. Det finns inget reellt tvivel om att kristna på 110-talet själva ansåg att Kristus avrättats av Pilatus (utöver att det är bevittnat genom evangelierna är det också bevittnat av Ignatios och Första Timotheosbrevet). Om då Tacitus fått sin information från kristna förändras läget gällande Jesus historicitet absolut ingenting i förhållande till om Tacitus inte hade skrivit detta över huvud taget. Redan utan Tacitus vet vi att kristna på 110-talet trodde att Pilatus avrättat Kristus.

Om Tacitus fått uppgifterna från icke-kristna källor, kan dessa indelas i två möjliga kategorier. Antingen har Tacitus hämtat uppgifterna från andra historiker som skrivit tidigare och som ger ett oberoende bevittnade, eller så har han själv (direkt eller med hjälp av andra) letat fram romerska protokoll som omtalar att Jesus avrättades av Pilatus.

I det första fallet, som jag redan har påtalat i föregående inlägg, Tacitus som Jesusvittne. Del 1 – Kristusomnämnandet i sitt sammanhang, kan konstateras att Tacitus’ omnämnande av Kristi avrättning är en så kallad förklarande utvikning. Han förklarar helt enkelt vilka de kristna är och varifrån de fått sitt namn. Uppenbarligen utgick Tacitus från att läsarna av hans verk generellt sett inte skulle vara bekanta med kristna och att han därför behövde upplysa dem om den saken. Kristna måste därför rimligen ännu på 110-talet ha utgjort en marginell företeelse.

Detta tål att jämföras med det andra omnämnandet av Jesus hos Josefus i hans Judiska fornminnen 20:200, där – under förutsättning att Testimonium Flavianum är en kristen förfalskning – ingen förklaring ges till vem Jesus Kristus var. Detta styrker onekligen förfalskningshypotesen även när det gäller denna andra Jesuspassage hos Josefus, eftersom Josefus skrev mer än två årtionden tidigare än Tacitus och därför borde ha haft än större anledning att förklara vilka de kristna var. Detta speciellt eftersom vi fram till dess att en viss massa uppnåtts kan förvänta oss en exponentiell tillväxtkurva av antalet kristna, och att antalet kristna därför på Josefus’ tid borde ha varit betydligt lägre än på Tacitus’ tid.

Utifrån konstaterandet att Tacitus gör en utvikning för att berätta om varifrån kristna fått sitt namn, finns goda skäl att tro att detta inte förekom i de eventuella källor som Tacitus kan ha förlitat sig på för att berätta om 1) branden, och 2) förföljelsen av kristna. Visserligen utesluter detta inte på något sätt att Tacitus’ källa kan ha berättat att Pilatus avrättade Kristus, men att en sak är möjlig är inte detsamma som att den är trolig.

Därigenom läggs tyngdpunkten på frågeställningen om Tacitus kan ha hämtat sin information om Kristi avrättning i de romerska arkiven. Till stöd för att han gjort detta brukar följande omständigheter åberopas.

1)      Tacitus var en god och noggrann historiker.

2)      Han brukar i andra fall påpeka när det rör sig om hörsägen och därmed osäkra uppgifter.

3)      Han skulle aldrig ha utsatt sig för risken att påstå något som bara var ett rykte och som därmed kunde visa sig vara felaktigt och få Tacitus att framstå som godtrogen.

4)      Han hade som den romerska senator han också var, tillgång till de romerska arkiven.

Bemötande 1

Tacitus var en god historiker. Men han var inte den främste historikern i klass med exempelvis de grekiska historikerna Thukydides (ca 460–ca 399 fvt), Polybios (ca 200–efter 120 fvt) och Arrianos (ca 85–ca 160 vt). Han kan ändå ses som en medelgod historiker som i likhet med sina fränder ofta gav riktiga uppgifter genom att förlita sig på och skriva av äldre historiker. Han verkar inte i någon större omfattning själv ha grävt i källorna utan sammanfattat andras verk.

Richard Carrier skriver följande angående författaren av Lukasevangeliet och jämför då med Tacitus:

“Luke is therefore not even in Arrian’s league as a critical historian. He fares even worse when compared with Polybius or Thucydides. Nor does he reach the level of lesser historians like Tacitus or Josephus, either–who, though they do not give such clear discussions of their methods, nevertheless often name their sources and explicitly show critical acumen in choosing between conflicting or confusing accounts.” (Richard Carrier, Why I Don’t Buy the Resurrection Story (6th ed., 2006))

Plinius den yngre

Plinius den yngre

Följande skriver Carrier om Tacitus’ vän Plinius d.y.:

“Likewise, when Pliny the Younger heard that Curtius Rufus had seen a vision of a goddess, he asked only whether it was a hallucination or a real encounter with the divine. The possibility that the story was made up never even enters his mind, nor does he engage any effort at all to check. Nor, apparently, did the historian Tacitus.” (Richard Carrier, Was Christianity Too Improbable to be False? (2006))

Och Jeffery Jay Lowder (Josh McDowell’s ”Evidence” for Jesus Is It Reliable?) hänvisar till Michael Grant, som påpekar att Tacitus bara var skeptisk ibland, att han gång på gång tog rykten för att vara sanna, att han ”bedrev ytterst lite oberoende forskning”, och rätt ofta bara citerade de källor som fanns tillgängliga för honom. (Michael Grant, Greek & Roman Historians: Information and Misinformation, New York: Routledge, 1995, s. 39–40)

Vidare skriver F.R.D. Goodyear:

“One feature very damaging to Tacitus’s credit is the manner in which he employs rumores. Of course, a historian may properly report the state of public opinion at particular times, or use the views of contemporaries on major historical figures as a form of ‘indirect characterisation’ of them. But Tacitus often goes far beyond this.

He implants grave suspicions which he neither substantiates nor refutes. Their cumulative effect can be damning and distorting…. Time and again Tacitus is ready with an unpleasant motive, susceptible neither of proof nor of disproof.” (F.R.D. Goodyear, Tacitus, Oxford: Clarendon Press, 1970, s. 31f)

Med andra ord var Tacitus säkert en god och noggrann historiker sedd ur den tidens perspektiv. Detta innebar inte att han på något sätt var ofelbar och att han till och från återgav sådant som var felaktigt och många gånger rena rykten.

Bemötande 2

Tacitus brukade ibland påpeka att uppgifterna enbart var hörsägen. Han brukade också avfärda orimliga berättelser. Om detta råder inget tvivel. Men ibland svalde han uppenbara skrönor rätt okritiskt och överdrev inte sällan storleken på en händelse. Jeffery Jay Lowder (Josh McDowell’s ”Evidence” for Jesus Is It Reliable?) hänvisar till Tacitusforskaren Ronald Mellor, som noterar att Tacitus ibland återgav berättelser som var uppenbart osanna (Tacitus (New York: Routledge, 1993, s. 44, n. 56). Mellor skriver:

“Besides relaying unverifiable rumors, Tacitus occasionally reported a rumor or report that he knew was false. When reporting Augustus’s trip to be reconciled with his exiled grandson Agrippa, he alludes to a rumor that the emperor was killed by his wife Livia to prevent Agrippa’s reinstatement… All the components of such a tale foreshadow the murder of Claudius by his wife Agrippina to allow her son Nero to succeed before the emperor reverted to his own son Brittanicus. Tacitus is content to use the rumors to besmirch by association Livia and Tiberius who, whatever their failings, never displayed the deranged malice of an Agrippina and a Nero. It is good literature but it can be irresponsible history.” (Ronald Mellor, Tacitus, New York: Routledge, 1993, s. 44)

Så även om Tacitus ofta uppgav det han ansåg vara obefogade rykten lät han också uppenbara skrönor passera. Och just när det gäller Kristusomnämnandet måste man ställa sig frågan om det finns något skäl tro att Tacitus över huvud taget skulle misstänka att uppgiften att de kristnas ledare avrättats av Pilatus vore osann?

Tacitus var en uppsatt senator och konsul över en provins i nuvarande Turkiet. Från hans kollega Plinius vet vi att denne i den angränsande provinsen brottades med hur han skulle göra med de kristna och därför vände sig till kejsaren för att få upplysning i frågan. Tacitus och Plinius var vänner och de ”problem” Plinius brottades med måste också ha gällt för Tacitus. Att han som högste ansvarige över provinsen INTE skulle ha hört berättas vilka de kristna var måste anses vara otroligt. Det vore närmast tjänstefel av Tacitus att inte vara informerad om saken, vare sig han fått den informationen direkt av kristna, från sina undersåtar eller från Plinius och andra uppsatta i kejsarens ”hov”.

Med vetskap om att Tacitus bör ha varit informerad måste man fråga sig om det finns skäl anta att Tacitus misstänkte att denne Kristus som de ”surrar” om INTE hade avrättas av Pilatus? Finns det skäl att tro att Tacitus skulle ha bemödat sig om att kontrollera denna uppgift? Eller tog han den för given på samma sätt som han gjorde med uppgifter som verkade betydligt mer osannolika än att en vanlig ”brottsling” hade avrättats?

Bemötande 3

Tacitus skulle aldrig utan förbehåll ha påstått något som han misstänkte inte var sant och som skulle ha fått honom att framstå som godtrogen. Detta har bemötts i föregående punkt. Han uppgav annat som för oss får honom att framstå som godtrogen och det finns inga goda skäl tro att Tacitus alls misstänkte att det han sade i upplysningssyfte om varifrån kristna fått sitt namn var felaktigt.

Bemötande 4

Det är sant att Tacitus som romersk senator hade tillgång till flera av de romerska arkiven. Sannolikt hade han tillgång till alla utom ett, de romerska kejserliga arkiven. Fast å andra sidan skulle en senator kunna begära särskilt tillstånd för att få komma in där och det är alls inte omöjligt att Tacitus också skulle ha beviljats tillträde. Men detta är egentligen ovidkommande av flera orsaker.

  • För det första verkar Tacitus mycket sällan ha sökt i arkiven. Han var ingen grävande historiker utan skrev oftast av andra historiker.
  • För det andra var den information han gav mer av en upplysande utvikning som inte direkt hade med ämnet att göra. Att Tacitus skulle ha lagt ner arbete på en sådan ”struntsak” verkar osannolikt.
  • För det tredje var uppgiften inte av det uppseendeväckande slaget som kunde ha gjort Tacitus misstänksam och drivit honom till att ta reda på hur det förhöll sig.
  • För det fjärde finns inte skäl att tro att Tacitus skulle ha ansett det vara mödan värt med tanke på det arbete som det måste ha inneburit att leta reda på en sådan uppgift i arkiven. Vi kan knappast förvänta oss att man upprättat något index över alla avrättade i de olika romerska provinserna. Tacitus skulle i så fall vara tvungen att gräva genom högar av bokrullar som han fick rulla ut och läsa genom långa längder för att eventuellt hitta (eller inte hitta) avrättningen av Jesus däri. Det måste ha varit otroligt många som avrättats av romarna under deras tid vid makten. Bara som exempel kan man åberopa Josefus som berättar att Publius QuinctiliusVarus (46 fvt–9 vt) efter att Herodes dött genom upphängning (korsfästning?) lät avrätta 2000 personer och att den romerske prokuratorn över Judeen åren 52–60, Marcus Antonius Felix, lät avrätta ett oräkneligt antal motståndare.
  • För det femte förutsätter det att de eventuelle uppteckningar som gjorts också fanns i de romerska arkiven. Om vi tänker oss att Jesus avrättades i början av 30-talet och Pilatus lät upprätta ett dokument där detta beskrevs, ska detta dokument ha tagit sig till Rom och funnits tillgängligt för Tacitus. Om det förts till Rom före år 64 måste det ha funnits där när den stora branden ödelade större delen av Rom inklusive stora delar av de kejserliga byggnaderna. Risken är då stor att dokumentet uppslukades av elden. I så fall måste dokumentet ha varit kvar i Palestina och förts till Rom efter år 64 men helst före år 66 då kriget mellan romarna och judarna utbröt. Fanns det dessutom bevarat i Jerusalem så måste det ha gått under i samband med att staden ödelades och brändes ner år 70. Och detta scenario tar inte i beaktande alla övriga katastrofer som kan ha drabbat dokumentet.
  • För det sjätte förutsätter det att Pilatus alls dokumenterade avrättningen av Jesus. Med tanke på hur summariska eller obefintliga rättegångar som förekom i samband med avrättningar och hur snabbt de kunde genomföras, finns goda skäl att tro att enskilda personers namn och gärning aldrig blev föremål för skrivna rapporter som kom att lagras.
  • För det sjunde förutsätter det också att Jesus har avrättats av Pilatus. Har han inte funnits fanns heller inga uppteckningar om hans avrättning. Och eftersom också den frågan är del av denna undersökning blir det en sorts självuppfyllande profetia att förutsätta att hans avrättning fanns dokumenterad och bevarad så att Tacitus kunde ta del av den.
  • För det åttonde uppstår en undran över vad Tacitus kunde ha dragit för slutsats av att INTE ha hittat några belägg i arkiven för att Jesus har funnits. Om han inget hittat kunde han rimligen ändå inte utgå från att uppgiften om att Pilatus avrättat en obetydlig kriminell person var felaktig. Pilatus kunde ha gjort det utan att Tacitus fann några uppgifter som styrkte den saken. Tacitus kunde omöjligt veta ifall Pilatus aldrig noterat den saken eller om dokumentet gått förlorat.

Slutsatser

I detta inlägg har jag mestadels resonerat kring sannolikheten för olika scenarier. Tacitus uppger inte vilka hans källor till informationen om branden var. Han uppger heller inte i hur stor utsträckning han förlitar sig på dessa källor och hur stor del han fyller i utifrån egen direkt eller indirekt kännedom om händelsen, som måste ha inträffat när Tacitus var ca 9 år gammal. En sådan händelse måste ha förts vidare i folkmun och varit allmänt känd bland folk i Rom även på 110-talet. Vi vet heller inte om beskrivningen av Neros skuldbeläggande av de kristna och hans dödande av dem också kommer från samma källor, andra källor eller inga källor alls. Tacitus säger inget om den saken men det rör delvis ett annat ämne och Tacitus är den ende under de kommande århundradena som gör kopplingen mellan branden och kristnas vedermödor. Den förste att på nytt göra denna koppling är Sulpicius Severus ca år 400, men han bygger då sannolikt på Tacitus.

Det är viktigt att förstå att vi med det material som finns bevarat inte kan veta om Tacitus i samband med Kristusomnämnandet bygger på andra historiska källor, på romerska arkivuppgifter eller går på hörsägen. Det som talar emot att han bygger på äldre historiker för uppgiften om att kristna fått sitt namn av en viss Kristus som avrättats av Pilatus, är att denna uppgift så uppenbart är en utvikning i förklarande syfte och att det vore osannolikt att Tacitus inte skulle ha hört kristna själva berätta detta. Och hade han hört det vore det rimligt att han bara infogade informationen utan omsvep.

I detta inlägg har jag visat att de argument som framförs för att Tacitus skulle ha kontrollerat uppgifterna i romerska källor för att försäkra sig om att de var riktiga, är mycket svaga och sällan sträcker sig längre än till förhoppningar. Det finns rimligen inga goda skäl att tro att Tacitus alls skulle ha velat eller kunnat kontrollera dem.

Det som återstår är då frågan om texten i sig ger stöd för att Tacitus har fått uppgifterna från avrättningsprotokoll eller liknande. I nästa inlägg ska det Tacitus skriver därför granskas i ljuset av vad som kan tänkas ha stått i sådana arkivuppgifter. Finns det något som stöder uppgiften att han gått till arkiven, eller finns det tvärtom sådant som stöder att han inte har gjort det?

Roger Viklund, 2010-09-16

Tacitus som Jesusvittne. Del 1 – Kristusomnämnandet i sitt sammanhang

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

I min exposé över de utomkristna vittesbörden har nu turen kommit till den romerske historikern Publius Cornelius Tacitus. Tidigare har jag sammanfattat min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie i blogginlägget Jesuspassagerna hos Josefus vilket jag också översatt till engelska i The Jesuspassages in Josephus – IV. Conclusions; behandlat Lukianos från Samosata i blogginlägget Lukianos som Jesusvittne samt tagit upp Osanningarna om Mara Bar Serapions s.k. ”vittnesmål” om Jesus.

Utöver den judiske historikern Josefus är det Tacitus som brukar framhållas som det viktigaste utomkristna vittnesbördet. Ska man vara uppriktig är det endast Tacitus som skriver något som alls skulle kunna utgöra ett oberoende bevittnade av Jesus. Därför är det också viktigt att behandla Tacitus utförligt, om än kanske inte lika utförligt som Josefus.

För att därför ha en ram kring vilken man kan diskutera trovärdigheten i Tacitus’ uppgifter bör man läsa den del av Tacitus’ verk Annalerna, vari avrättningen av Kristus omnämns. Annalerna är sannolikt ett ofullbordat verk i 16 böcker. Tacitus dog ca 117–120 vt och de sista böckerna kan därför antas ha skrivits alldeles innan han dog. Omnämnandet av Kristus förekommer i den 15:e boken.

Olof Kolmodin d.y., 1766–1838

Olof Kolmodin d.y., 1766–1838

Det finns tre svenska översättningar av Annalerna. Den första gjordes av Olof Kolmodin d.y. (1766–1838) och utgavs åren 1833–1835 (Romerska annaler). Denna utgåva innehöll dock bara de 12 första böckerna och först när den andra upplagan utkom 1870 fanns även de övriga fyra böckerna med. Vem som översatt de fyra sista böckerna är vad jag vet okänt. Den andra översättningen gjordes av Bertil Cavallin och utkom åren 1966–1968. Den tredje översättningen är gjord av Ivan Svalenius och den utkom år 2003. Den sistnämnda innehåller dock enbart de fem första böckerna och saknar alltså bok 15, som är den bok där Kristus omnämns.

Då jag inte kan latin och då det därför vore ett enormt projekt för mig att översätta ett så pass långt stycke, tänkte jag i stället återge kapitlen 38–44 ur bok 15 i Annalerna i Cavallins översättning: ”Tacitus: Annaler XI–XVI” (Stockholm: Forum, 1968). Det finns ingen modern svensk översättning av Tacitus tillgänglig på Internet.

Cavallins översättning är dock långt ifrån ordagrann. Man kan säga att han i jämförelse med det latinska originalet är en aning mångordig. Det spelar mindre roll när det gäller den längre beskrivningen av branden i Rom, eftersom budskapet är tydligt. Däremot är jag mån om att den del som berör Jesu historicitet är så exakt översatt som bara är möjligt. Cavallin tar sig onekligen friheter, som att skriva att Jesus ”korsfästes” fastän latinet bara har ”avrättades” (supplicio).

Jag väljer därför att byta ut den del av Cavallins översättning som återges här ovan mot den jag själv har åstadkommit och som bör vara grundtexten trognare. Den del jag har bytt ut är fetmarkerad och i vissa delar dessutom rödmarkerad i det citat som följer.

TACITUS, ANNALERNA 15:38–44

38  En katastrof följde, osäkert om av en olyckshändelse eller på kejsarens anstiftan – författarna uppger bådadera; den var i alla fall svårare och mer omfattande än alla tidigare eldsvådor som drabbat denna stad. Den började i den del av Circus som gränsar till Palatinen och Caelius, där den bröt ut i butiker som rymde eldfängda varor, och snart fick den kraft och av vinden snabbhet och angrep Circus i hela dess längd. Ty där fanns inga murar som skyddade husen eller några inhägnader runt templen eller något annat som kunde verka fördröjande. Under sin våldsamma framfart angrep den först lägre delar, steg så högre för att sedan på nytt härja de lägre liggande områdena; den gick före varje form av botemedel genom sin snabbhet och eftersom staden var hemfallen åt dess härjningar med sina trånga gator som vindlade sig åt alla håll, och sina oregelbundna kvarter och gamla stadsplan. Härtill förfärade kvinnors klagan, gamla uttröttade människor eller unga hjälplösa, som tänkte på sig själva blott – eller på andra, när de släpade de svaga efter sig eller väntade på dem: somliga i dröjande tvekan, andra i brådstörtad flykt; allt detta ökade förvirringen. När människorna såg sig om, fann de flammorna på sidorna och framför sig; om de flydde till närliggande kvarter angreps även dessa av elden; de såg också de områden härjas som de trodde låg tillräckligt långt borta. Slutligen osäkra vad de skulle undvika, vad de skulle uppsöka, fyllde de vägarna, lade sig på åkrarna. Några som förlorat allt de ägde, även maten för dagen, och andra som icke förmått rädda dem de älskade omkom, fastän de hade möjlighet till flykt. Och inte vågade någon kämpa mot elden, ty många var de som med sina hotelser förbjöd släckning, och andra kastade öppet in facklor och ropade att de hade en ledare – vare sig de sade så för att få plundra eller de hade order.

Kejsar Nero, 37-68 vt

Kejsar Nero, 37-68 vt

39  Nero befann sig då i Antium och återvände icke till staden förrän elden närmade sig hans palats som förenade Palatinen med Maecenas park. Det gick ej att hindra flammorna från att sluka hela Palatinen och hans palats och området omkring. Som tröst för folket i dess förtvivlan och hemlöshet öppnade han Marsfältet och Agrippinas område, ja också sina egna parkanläggningar, och han lät i hast uppföra tillfälliga bostäder för att hysa den utblottade mängden. Livsmedel fördes från Ostia och närliggande städer; priset på säd sänktes ända till tre sestertier. Hur populärt detta än var blev det förgäves, ty ryktet hade spritt sig att när staden stod i lågor hade Nero gått upp på sin privata scen och sjungit om Trojas förstöring, förliknande stundens olycka vid katastrofer i det förgångna.

40  Först på sjätte dagen stannade elden vid foten av Esquilinen, där den hejdades av byggnader som störtat omkull över ett stort område, så att flammornas våldsamma kraft mötte en öde mark och en himmel mot vilken inga hus avtecknade sig. Ännu hade skräcken ej lagt sig eller hoppet återvänt: på nytt vandrade elden fram över stadens mer öppna delar. Där blev manspillan mindre; gudarnas tempel och pelargångar, uppförda till behagfull förströelse, härjades i större omfattning. Denna brand sågs med mer ovilja då den bröt ut på Tigellinus mark i Aemiliana och då man trodde Nero sökte äran av att bygga en ny stad och uppkalla den efter sig. Rom var delat i fjorton stadsdelar av vilka fyra förblev oskadda, tre jämnade med marken. I de sju övriga återstod spillror av hus, stympade och halvt förbrända.

41  Att uppskatta antalet förstörda hus och hyreskaserner och tempel torde ej vara lätt. Bland de gamla heliga byggnader som brann ned var Servius Tullius tempel åt Lucina, det stora altare och den heliga plats arkadern Evander vigt åt Hercules i Rom, Jupiter Stators tempel som Romulus lovat, Numas kungaborg och Vestas tempel med romerska folkets penater; vidare dyrbara föremål, vunna i otaliga segrar och grekiska konstskatter samt gamla, ännu bevarade bevis på romerskt snille, så att de äldre mindes mycket som icke kunde ersättas även när staden reste sig i ny glans. Det fanns de som påpekade att elden brutit ut den 19 juli, samma dag som senonerna intagit och bränt staden. Några gick längre i sina noggranna beräkningar: lika många år, månader och dagar hade förflutit mellan de båda eldsvådorna.

42  Men Nero drog fördel av sin stads ruin och uppförde ett palats där ej så mycket ädelstenar och guld väckte förundran, ty sådant var vanligt förr och lyxbegäret hade gjort det allmänt, som fastmera vida fält och dammar och skogar på några ställen, öppen mark på andra, samt utsiktsplatser, allt för att ge intryck av ödemark. Arkitekter och byggmästare var Severus och Celer vars djärva, konstfulla nydaningar frestade vad naturen nekade och drev sitt fräcka spel med kejsarens tillgångar. Ty de hade lovat att gräva en segelbar kanal från Avernussjön ända till Tiberns mynning längs en klippig kust och tvärs genom bergskedjor. Det fanns intet annat vatten än Pontinska träsken att fylla kanalen med: i övrigt var hela terrängen brant och förtorkad; om den kunde genombrytas skulle mödorna bli outhärdliga; skälen till kanalbygget var ej starka nog. Men som Nero strävade efter det otroliga sökte han gräva sig igenom bergen närmast Avernus; spåren av hans fåfänga förhoppningar finns kvar.

43  I de delar av staden som blev över efter palatset byggde man inte utan åtskillnad och överallt som efter gallernas eldsvåda: man stakade ut kvarteren och beredde plats för breda gator, inskränkte husens höjd, lade ut öppna platser med pelargångar som skulle skydda hyreshusens fasader. Nero lovade att för egna medel uppföra dessa pelargångar och röja undan all bråte från tomterna och överlämna dem åt deras ägare. Han tillade belöningar alltefter vars och ens stånd och förmögenhet och satte en tidpunkt då de måste ha husen eller hyreskasernerna färdiga för att få sin premie. Han bestämde att sumpmarkerna i Ostia skulle ta emot grus och sten från raserade hus och att de skepp som fört spannmål uppför Tibern skulle lastas därmed. En bestämd del av husen skulle byggas av sten från Gabii eller Alba, utan något inslag av trä; de nämnda stensorterna stod emot eld. Han utsåg övervakare att tillse att dricksvattnet, som enskilda förut lagt beslag på, flöt rikare och till flera platser så att alla fick nytta därav; var och en skulle ha eldsläckningsredskap lätt tillgängliga; hus fick ej ha gemensamma väggar utan skulle skyddas av egna murar. Dessa förordningar ansågs nyttiga och bidragande till den nya stadens skönhet. De fanns dock som menade att den gamla stadsplanen varit mera hälsosam, då de trånga gatorna och höga husen inte släppte genom så mycket av solens hetta; nu trycktes de öppna platserna, som ingen skugga skyddade, av så mycket starkare värme.

44  Så mycket drog man försorg om genom mänsklig uträkning. Snart skred man till försoningsoffer åt gudarna och gick till de sibyllinska böckerna, på vars anvisningar bönefest gavs åt Vulcanus samt Ceres och Proserpina, och Juno blidkades genom de gifta kvinnorna, först på Capitolium, sedan vid närmaste kust där vatten hämtades att bestänka gudinnans tempel och staty. De kvinnor som hade sina äkta män i livet dyrkade henne med gudamåltid och nattliga fester.

Men oviljan vek icke undan för människors åtgärder, ej för kejsarens frikostighet, inte för soningsoffer åt gudarna, ty man trodde att elden varit anlagd. För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas]. Alltså greps först de som erkände, därefter överbevisades på deras angivelse en väldig skara, ej så mycket om skuld till branden som hat till människosläktet. Och när de dödades gjordes de till åtlöje: de sveptes i hudar av vilda djur och hundar bet dem till döds; eller också korsfästes de och antändes för att när det kvällades användas som belysning. Nero hade upplåtit sin park för denna underhållning och gav också spel på Circus; klädd som körsven blandade han sig med folket eller stod på kuskbocken. Härav uppstod medlidande med hans offer, som visserligen var skyldiga och förtjänade de strängaste straff; men de förintades icke till allmänt väl utan för en enda mans vilda grymhet.

Det finns ett antal omständigheter i detta citat som bör noteras:

1)      I beskrivningen av branden har författarna givit skilda uppgifter. Därigenom förlitar sig Tacitus på andra källor, men vilka de är uppger han inte.

2)      Tacitus säger heller aldrig att han förlitar sig på andra historiker för allt det han skriver.

3)      Det sista stycket, 15:44, behandlar Neros försök att förskjuta skulden på de kristna och de plågor han utsätter dem för. Detta kan ses som ett delvis nytt ämne som inte direkt handlar om branden och där Tacitus därför inte heller behöver bygga på samma uppgifter som han bygger på för det övriga.

4)      Den rödmarkerade texten, berör ytterligare ett eget ämne och kan lyftas bort ur texten utan att alls påverka det övriga. Således kan Tacitus nyttja olika källor för det rödmarkerade och det övriga om kristna i kapitel 15:44.

5)      Den första delen av den rödmarkerade texten som är den som explicit ”bevittnar” Kristus: ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, är en förklaring som Tacitus på något sätt flikar in i berättelsen för att upplysa sina läsare om vilka dessa kristna egentligen är. Det kan ses som en encyklopedisk fotnot i stil med att man efter att ha nämnt en person också ger viss information om vem denne var och när han/hon levde.

I kommande inlägg ska olika aspekter kring detta stycke tas upp och behandlas.

Roger Viklund, 2010-09-14

Utrensningen ur templet

Det första judiska templet som enligt Bibeln byggdes av kung Salomo, förstördes av babylonierna år 586 fvt. I samband därmed påbörjades också den så kallade babyloniska fångenskapen.

I slutet av 500-talet fvt uppfördes ett andra tempel. Det antas ha byggts på samma plats där det första legat. Det var detta tempel som Herodes den store renoverade med början på 20-talet fvt och i stora delar byggde om genom att utöka och försköna. Templet, som egentligen var det tredje templet, kom också att kallas Herodes’ tempel. I samband med det första judisk-romerska krigets slut år 70 vt, lät romarna förstöra templet och efter det andra judisk-romerska krigets slut år 135 blev förödelsen fullständig.

Det är i Herodes’ tempel, eller rättare sagt på tempelplatsen, som Jesus lär ha fördrivit alla som växlade pengar och sålde varor.

Enligt alla fyra evangelierna rensade Jesus templet på folk som växlade pengar och sålde varor. Johannes (2:13ff) uppger att det var i början av Jesus’ verksamhet, medan synoptikerna (Mark 11:15ff, Matt 21:12ff, Luk 19:45ff) förlägger händelsen till Jesus’ sista dagar.

”Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ’Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.’” (Matt 21:12)

Detta är en underbar berättelse men föga verklighetsförankrad. Som regel brukar händelsen anses vara sann eftersom den antas vara bekräftad genom dubbla källor; synoptikerna och Johannes. Men de tidiga kristna kan ha haft anledning att skapa berättelsen, inte minst för att också den leder fram till templets ödeläggelse och av den anledningen synes vara en efterhandskonstruktion tillkommen efter templets ödeläggelse år 70. Vidare visar Paulus ingen kännedom om händelsen och borde rimligen ha gjort det om han känt till den; något han också borde ha gjort om den alls hade inträffat.

För att över huvud taget kunna förstå denna berättelse måste man förstå något av hur det såg ut på själva platsen där Jesus sägs ha uppträtt.

Templet var beläget på tempelplatsen som i sin tur var belägen på tempelberget, vilket i dag ligger i den gamla staden i Jerusalem. Templet var i och för sig storslaget och också med dåtidens mått mätt stort. Herodes’ bygge var av enorm magnitud. Samtidigt utgjorde templets yta en mindre del av hela tempelplatsen. Denna utgjordes av en stor öppen inhägnad yta inuti vilket templet med dess omgivande murar var placerat.

Tempelplatsen i Jerusalem var enormt stor. Man beräknar att den kan ha varit omkring 14 hektar stor, vilket motsvarar ca 20 ordinära fotbollsplaner. Enligt E. P. Sanders var yttersta murens omkrets nära en och en halv kilometer. Tempelplatsen måste ha hyst tiotusentals, ja kanske hundratusentals, pilgrimer inför påskhögtiden. Man beräknar att uppemot 500 000 judar vallfärdade till Jerusalem inför påskhögtiden. Och med en person på varje kvadratmeter yta skulle utan vidare 140 000 personer rymmas där samtidigt. Enligt Sanders skulle uppemot 400 000 personer ha kunnat vistas där samtidigt.

Även om nu inte riktigt så många befann sig där när Jesus med följe anlände, måste vi ändå försöka föreställa oss den enorma rörelsen av folk på platsen. Där fanns mängder av stånd vid vilka man växlade pengar, och där var fullt av beväpnade vakter. För romarna var de stora högtiderna av extra vikt då det också var en tid för uppror, och man höll därför noga utkik efter alla former av oroligheter.

Vi ska nu alltså tro att Jesus gick bärsärkagång på denna plats genom att välta bord och driva bort alla som där sålde och köpte. Kring detta finns två alternativa möjligheter. Antingen att tumultet endast var av mycket lokal karaktär. Han välte något bord och folk några meter bort uppfattade inte ens händelsen på grund av all trängsel. Eller så ställde han till ett större tumult och skapade ett mindre upplopp; just på det sätt som det sägs i evangelierna.

Men skulle någon ha försökt sig på att driva iväg ”alla som sålde och köpte där”, skulle denne någon förmodligen ha slagits ned, kanske till och med bragts om livet. Jesus greps inte ens! Ingen synes ha ingripit; inga vakter, inga av de övriga på plats, utan Jesus kunde utan motstånd ställa till ett kaos i detta folkvimmel. Alla sorters upplopp vid denna tid skulle givetvis både brutalt och omedelbart ha slagits ned av antingen de judiska tempelvakterna eller de romerska soldaterna.

Det finns en allmän föreställning om att det tumult Jesus skapade vid detta tempelbesök var den direkta orsaken till att Pilatus lät avrätta Jesus som en (potentiell) upprorsmakare. Men vore det så, måste rimligen hela hans grupp av följeslagare också ha ansetts vara upprorsmän och likaledes ha korsfästs. Ska vi nu tro evangelierna lät Pilatus korsfästa endast Jesus, varför det inte finns något egentligt skäl till att tro att den så kallade utrensningen ur templet skulle ha lett till att Jesus korsfästes (eller pålades, kanske man skulle säga).

Berättelsen om Jesus’ våldsamma uppträdande i templet under påskhögtiden känns helt malplacerad och förefaller ologisk, då det är svårt att föreställa sig att det skulle kunna ha gått till på det sätt som evangelierna beskriver det.

Utöver att det förefaller osannolikt att Jesus alls skulle ha kunnat göra det han påstås ha gjort och dessutom komma undan med detta, är hans reaktion dessutom lätt obegriplig. Han reagerar alltså på att man bedriver affärer, växlar pengar, köper och säljer i ”Guds hus”.  Varför gör han det? Växlingen av pengar var nödvändig. Det var nämligen sed att judarna vid denna högtid skulle offra djur (lamm och duvor, exempelvis). De tillresta pilgrimerna hade svårt att få med sig sådana djur från sina hemtrakter långt borta och behövde därför köpa offerdjur. I annat fall hade de inget att offra och kunde därmed inte fullfölja de plikter som deras Torah, deras Lag, ålagt dem.

Men det var bara det att de romerska mynt som många av dem ägde hade en bild av kejsaren inpräntad. Dessa mynt ansågs av renläriga judar vara avgudabilder. Så för att dessa tillresta pilgrimer skulle kunna inhandla ”rena” offerdjur var de tvungna att växla de romerska mynten till judiska eller feniciska mynt, vilka saknade ”avgudabilder”. Det betyder inte att mynten saknade avbildningar. De feniciska tempelmynten kunde på den ena sidan ha en bild den tyriske Melkart (”stadens konung”; fenicisk stadsgud i Tyros) och på den andra en örn. Men dessa bilder betraktades uppenbarligen inte som avgudar och hade varit i bruk i templet i århundraden. Om dessa tillresta judiska pilgrimer inte fick växla sina mynt till tempelmynt kunde de inget köpa, och därmed inte heller offra till sin Gud.

Alltså behövde de växla sina mynt och också inhandla djur som de kunde offra. Och templet kan sägas ha fungerat som en sorts antikens växlingskontor för utländska valutor. Vad tänkte sig Jesus att de som kom till Jerusalem då skulle göra?

Varför skulle Jesus invända mot denna handel och vad finns det för skäl att tro att han skulle ha kunnat skapa ett sådant tumult i en sådan folkmassa och komma undan med handlingen utan att gripas?

Denna berättelse bär en prägel av att aldrig ha inträffat.

Roger Viklund, 2010-09-09

The Jesus passages in Josephus – IV. Conclusions

As I intend to translate my Swedish treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English, I thought that I might begin by publishing the summary in this blog. This is the same summary that I previously published in Swedish in a blog post from July 24, 2010, named Jesuspassagerna hos Josefus. The treatise is more like a book, since it would run to approximately 200 book pages, footnotes included, if it was to be published as such. And I still believe that Josephus did not write a single word about Jesus.

IV. Conclusions

The fact that the Jewish historian Josephus’ works have survived, may probably be attributed to the fact that Josephus depicted the period and the historical events which were of interest for the Christians. Not only did Josephus give a picture of the Jewish society during the time period when Jesus is supposed to have lived, but in his Antiquities of the Jews, Jesus was also directly mentioned – a non-Christian testimony of the first rank, as it was delivered by a Jew and consequently by a person belonging to a people and a religious faith that both competed with and dissociated itself from the Christian doctrine. The more detailed testimony, the so-called Testimonium Flavianum (TF), and the brief mention of Jesus in the James-passage in connection with the establishment of the identity of James, are not seen as equally credible. While the latter is generally assumed to have originated with Josephus, almost all scholars believe that at least some part of the TF has been transformed in a more Christian fashion, and some scholars that it in its entirety is a Christian creation.

The differences in approach between those who believe that Josephus wrote something about Jesus and those who believe that he wrote nothing, is maybe for the most based on whether they believe in the Gospel story or not. Perhaps many, like Robert Eisler, consider it to be too implausible that Jesus either did not exist at all or was a marginalized and relatively insignificant person, and therefore they cannot imagine that Josephus never mentioned Jesus. For how could Josephus have avoided mentioning Jesus if just a bit of all what is said about him in the Gospels were true?

Otherwise, it is hard to imagine why scholars so often take their starting point in the scant mention of Jesus in the James-passage, and on the basis of not finding anything explicit Christian therein, they affirm that Josephus not only wrote that part, but as a consequence also TF, although not necessarily all of it. The reasonable starting point should instead be TF and the realization that Christians indeed have added information about Jesus; and from that observation realize that this is a mine field, where any statement about Jesus in Josephus has to be seen as a potential forgery. The mere fact that we “know” that Christians have falsified Josephus, should urge us to use the greatest caution. The correct method of analysis cannot lead to the assumption that everything is genuine until proven otherwise. That method lost its validity the moment it became evident that the text is manipulated and that additions have been made – not just once but most likely several times. In addition, it is impossible to show that everything is forged. Instead, the precautionary principle must apply, and the starting point should be that everything potentially is falsified. Thus, the opposite occurs and in order to consider that Josephus wrote anything at all about Jesus, it is thereby required to make this a credible option.

Testimonium Flavianum has undoubtedly been an integral part of Christianity’s description of its Saviour’s achievements on earth. This resulted in the passage being included, at least in some form, in the national chronicles which Christians over the centuries wrote in their own languages, whether in Latin, Syrian, Arabic, Armenian, or Old Russian. All versions of TF in all extant manuscripts of the Antiquities of the Jews have the same wording. All versions of all extant manuscripts of TF in Eusebius’ Ecclesiastical History also give the same text. But these two identical Greek “original versions” have been preserved only in late manuscripts – from the tenth century onwards – and could therefore have been “corrected”, as only one or a few authorized manuscripts were reproduced. Apart from the obviously fanciful embellishments found in the Slavonic Josephus, TF is preserved only in three from the normative text (in Josephus and Eusebius) divergent variants, a Latin written by Jerome in 392 CE, an Arabic written by Agapius in 942 CE and a Syrian written by Michael the Syrian in 1173 CE. Agapius’ text is the one most frequently put forward as a more dechristianized version, and one which therefore better would reflect what Josephus wrote. That is however hardly the case, as both Agapius’ own statements and the similarities that exist between him and Michael’s editions show that Agapius was relying on a Syrian source and himself modified TF into a more subdued text. The resemblance to Michael suggests that it is Michael who has better preserved the wording in his and Agapius’ common source. Thus, it is reasonably only their source (which is best reflected in Michael’s text) which provide a deviating variant text. Since this source has “he was considered to be the Messiah” (in Syrian) and Jerome has, “he was believed to be the Messiah” (in Latin), it has been suggested that something similar would have been in the Greek text of Josephus.

However, both Jerome and the Syrian source are based on Eusebius (who is the first to witness the TF, in the early fourth century) and not on Josephus. Both have also dared to make other changes to the text independent of each other, so it is not at all impossible that they also separately changed “he was”” into “he was thought/was believed to be”. Maybe they like the views offered today considered it absurd that Josephus (who obviously was not a Christian) could have appointed Jesus to be the Christ? Maybe they just clarified that it was his disciples who believed that he was the Christ? The claim that Jerome’s text is of higher credibility than Josephus’ and Eusebius’ since it is preserved in a manuscript from c. 600 CE, is undermined by the even more ancient Syrian manuscripts containing translations of two of Eusebius’ books: one manuscript from the year 462; the other from the year 411 CE. Both having “he was Christ”. On top of that the Armenian translation reading “he was” is reflecting the Syrian text of the Ecclesiastical History as it was in the fourth century. And it seems unreasonable to think that almost all the manuscripts of Eusebius’ three works, all quotes and all translations from it could have been amended retrospectively to reflect the normative version – especially since the three versions are not exactly alike, but differ slightly in detail. It is then much easier to imagine, that the deviations in Jerome and in the unknown Syrian chronicler, are deviations which they accomplished themselves.

In any case, there is no testifying of TF before Eusebius. This also holds true for the Latin paraphrase of the TF which is to be found in Pseudo-Hegesippus. Although it is possible, there is no proof that the author had access to a manuscript of the Antiquities of the Jews with a version of TF with a different wording, or even a text that precedes Eusebius. In other words, Eusebius is the first person to witness the normative version of the TF in the early fourth century. No evidence for a TF with different wording exists, nor for any previous occurrence of the TF.

It is therefore legitimate to ask whether Josephus could have written TF at all? The presence of Christian beliefs in TF militates against the suggestion that TF in part, or in its entirety, could have been written by Josephus. TF contains a sample of Christian values and we have no evidence at all that Josephus was a Christian. The same holds true for the direct appointment of Jesus as the Messiah. It is preposterous to think that Josephus, even with a softened “he was thought to be”, would have written such a thing without a detailed explanation of what the messiah-term meant. Jesus is also depicted in TF in a manner that is diametrically opposed to the image Josephus gives of other Messiah aspirants. Furthermore, not a single church father mention the TF before Eusebius in the fourth century reproduces the passage, although quite a few were familiar with Josephus, and their writings often were about defending the Christian faith. And it is not enough to postulate a possibly softened TF as a credible alternative, because even such a Testimonium would have been cited by at least some Church Fathers. Origen’s silence is perhaps the most striking, because he was familiar with precisely the 18th book of the Antiquities of the Jews in which TF now occurs and because he opposed the view of a Jew. Moreover, the silence of later Patriarchs like John Chrysostom and Photius are very strange, since they actually indirectly do witness that TF was not in their manuscripts. Each of these points could be explained away as unfortunate circumstances, but put together they give a strong indication of TF not being written by Josephus. A version in which all the Christian elements are removed would barely explain the above facts, at least each separately. But apart from the fact that the method of removing everything you do not wish to be included in the TF is fundamentally unscientific, this does not solve the main problem, namely that the TF does not fit into the context of the Antiquities of the Jews. The opening words immediately after the TF give the impression that Josephus has just completed the description of a sad calamity which put the Jews in disorder. The paragraph before TF is depicting precisely such an event, and not even a version of the TF with all Christian elements removed would solve this dilemma. In such case, a version of the TF with a completely different content would be needed; a version where more of a national trauma is accounted for. At the same time, such a version of TF has absolutely no support when it comes to preserved text material, and thus to postulate such a version is to look far beyond the limits of science.

Based on the fact that Josephus probably did not write a word about Jesus in the Christian text known as the Testimonium Flavianum, the mention of “the brother of Jesus called Christ, whose name was James” appears in a totally different light. Without the TF, and hence an earlier explanation of whom Jesus was, the identification of a (for the reader) otherwise unknown James, brother of a possibly equally unknown Jesus Christ, would be an odd exception from Josephus’ normal way of identifying those people he depicts. This was of course no problem for a Christian, as Jesus Christ would be an evident character to him; nor was there a problem if the addition was made later in time when Jesus Christ had become a well-known concept even among non-Christians.

That the reference to the Jesus of the Bible in the context of the death of a certain James is a later addition, is supported by the fact that Origen apparently knew about a similar sentence in a different context in the writings of Josephus. That text was probably just an addition and something that Josephus never had written, because it simply did not make it into the preserved text (which it otherwise ought to have done). Origen, however, shows no knowledge of the James-passage which now is to be found in the Antiquities of the Jews 20:200. The first person to mention this passage is again Eusebius in the early fourth century. We do not know if that paragraph was in the manuscript of the Antiquities of the Jews which Eusebius had access to, but it probably was. Since apparently someone had made an addition with the identical wording “brother of Jesus called Christ” to the manuscript which Origen read, these additions should precede Origen and accordingly also Eusebius. Obviously there were several additions made to Josephus’ texts at different places, and maybe also in different books. This was done quite early. Perhaps Eusebius created the TF as a whole; perhaps he only “improved” an earlier Christian creation, or this Christian creation existed already before Eusebius’ time. In which case, it is quite possible that the addition of “Jesus Christ” to the James-passage preceded not only Eusebius (early 4th century), but also Origen (mid 3rd century). It could have been made already in the second century and have consisted of only a note which someone made in the margin. This note was then by some copyist perceived as if it belonged to, or for religious clarity ought to belong to, the text and therefore got included. Since Josephus wrote about someone named James who was killed by stoning, and as the time was approximately right, some Christian person erroneously assumed that it must refer to “James, the brother of the Lord”. However, it apparently did not concern contemporary Christians too much that the time was off by five years; that the fall from the top of the temple and the killing blow with the club was not mentioned; and that this James was killed after a verdict from the Sanhedrin.

Roger Viklund, 2010-09-09

Lukianos som Jesusvittne

1600-talsporträtt av Lukianos

1600-talsporträtt av Lukianos

I min strävan att i denna blogg ta upp alla de åberopade utomkristna Jesusvittnena under de två första århundradena, har turen nu kommit till Lukianos (grekiska: Λουκιανός). Lukianos var en grekisk författare, känd för sina satirer. Han föddes först närmare ett århundrade efter att Jesus antas ha dött, och därmed levde han rimligen alldeles för sent för att kunna ge ett från kristna oberoende bevittnade av Jesus. Han tros ha fötts alldeles i början av 120-talet, således efter att den romerske historikern Tacitus dött. Lukianos bör i sin tur ha dött ca år 180, vid den tid evangelierna för första gången namnges.

Lukianos uppger själv att han kom från den forntida staden Samosata, belägen i nuvarande sydöstra Turkiet, men då tillhörande provinsen Syrien i det Romerska riket. Av Lukianos’ bevarade skrifter handlar merparten om satirer över samtidsföreteelser. Han är inte minst kritisk mot det han ser som religiös vidskepelse. Skulle man jämföra honom med någon modern författare kanske Voltaire är den som kommer honom närmast.

I sin skrift Om Peregrinus’ död, vilken Lukianos tros ha skrivit ca år 170, berättar han om Peregrinus Proteus (ca 95–165 vt) och i samband därmed tar han också upp den kristna läran. Han nämner då att de kristna dyrkar en man som korsfästes i Palestina, något som givetvis åsyftar Jesus. Men informationen är inte mer utförlig än så och med tanke på hur sent Lukianos skriver, kan hans information inte ses som mer än en bekräftelse av vad kristna själva trodde under 100-talet. Däremot får man en viss inblick i de kristna föreställningarna och inte minst i den syn på kristna som man hade inom den hellenistiska världen.

Lukianos’ skrift om Peregrinus kan snarast betraktas som en satirisk biografi över Peregrinus’ liv, med ett obestämt mått av skönlitterära inslag. Peregrinus föds i Parion i Mindre Asien ca år 95. Som ung lämnar han sina hemtrakter och kommer snart i kontakt med kristna. Han umgås med präster och skriftlärda i Palestina. Peregrinus imponeras av den kristna läran och konverterar till kristendomen. I Lukianos’ skildring tar Peregrinus för sig ordentligt. Nästan omedelbart får han övriga kristna att framstå som närapå barn. Peregrinus tar på sig rollen som profet, kultledare och synagogsföreståndare. Han uttolkar de kristnas böcker och skriver dessutom egna böcker. De böcker Lukianos säger att Peregrinus har skrivit är i övrigt okända. Det har framkastats att kanske de brev vi har som tillskrivs Ignatios, egentligen skrevs av just denne Peregrinus (se mitt blogginlägg: Ignatios’ brev – äkthetsfrågan och deras roll i dateringen av evangelierna). Detta kan det finnas anledning att återkomma till senare.

Övriga kristna dyrkar i vilket fall Peregrinus som om han vore en gud. Han stiftar också lagar och de kristna betraktar honom som en beskyddare …

”näst efter den där andre, som de minsann fortfarande tillber, mannen som korsfästes i Palestina för att han introducerade denna nya kult i världen.”

Detta är det ena av Lukianos’ omnämnande av Jesus i förbigående. Han korsfästes och introducerade den kristna kulten i världen. Mer än så säger han inte när det gäller Jesus. Han nämner honom inte ens vid namn. Däremot berättar han mer om de kristna.

Peregrinus grips och sätts i fängelse för sitt beteende, men som den ”charlatan” han är, tjänar han även på detta och de kristna gör allt för att få honom fri. Då de inte lyckas få honom fri, sparar de ingen möda på att underlätta hans tid i fängelset. De kallade honom den nye Sokrates. Folk kom från när och fjärran för att ge honom sitt stöd och Peregrinus blir rik av alla gåvor han får. Lukianos säger att de fattiga stackarna hade övertygat sig själva om att de skulle uppnå odödlighet och att de därför ringaktade döden och frivilligt lät sig arresteras:

”Vidare övertygade deras första lagstiftare dem om att de alla var varandras bröder, efter att de hade överträtt lagen en gång för alla genom att förneka de grekiska gudarna och genom att tillbe den där korsfäste sofisten och leva enligt hans lag.”

Jesus ska alltså ha stiftat deras lagar och de tillber också den där korsfäste filosofiske ordvrängaren. Därför struntar de godtyckligt i alla ting och betraktar dem som gemensamma ägodelar. Lukianos skriver att vilken charlatan som helst omedelbart kan lura till sig stora pengar av dessa godtrogna människor.

Lukianos’ skrift utgör ett tämligen hårt angrepp på Peregrinus, en man som Lukianos raljerar hejdlöst med. Han säger att Peregrinus så småningom lämnade kristendomen och blev sannolikt kyniker. Peregrinus dog kort efter år 165 vt och Lukianos skrev om honom troligen inom några få år efter hans död. Det har framkastats att Peregrinus utöver att ha skrivit Ignatios’ brev också är att likställa med Markion eller kanske hellre med Polykarpos. Alltså att Markion = Peregrinus, ellet att Polykarpos = Peregrinus. Också detta avser jag att om möjligt ta upp framöver.

Lukianos nämner de kristna. Han beskriver dem som obildade, lättlurade och enfaldiga människor som levde i egendomsgemenskap. Han nämner dock varken Jesus eller Kristus, utan skriver att de kristna dyrkade en man som hade korsfästs i Palestina och att de följde hans lag. Som oberoende utomkristet Jesusvittne har Lukianos föga eller inget av värde att bidraga med. Däremot ger hans skildring oss en intressant inblick i hur man från hellenistiskt eller kanske romerskt håll såg på de tidiga kristna.

Roger Viklund, 2010-09-06

The pastiche forgery of Secret Mark, as presented by Francis Watson

Francis Watson

Francis Watson

Francis Watson, professor of New Testament Exegesis at the University of Durham, has in an article from April this year, Beyond Suspicion: on the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark (JTS 61, 2010, 128-170), concluded that Clement’s letter to Theodoros “is manifestly pseudonymous” and that “it is clear that the author of this letter is Morton Smith”.

Most of that which Watson deals with is old stuff, arguments presented by others before. In the Swedish blog post Är Klemensbrevet designat för att spegla Morton Smiths föreställningar? I examined Watson’s chapter on the letter in twentieth-century context, and his elaboration on Carlson’s ideas that Smith already held the same positions as those being presented in the letter.

This time I shall focus upon another old argument which Raymond E. Brown dealt with already in the 1970s and since then has been recycled by many, for instance by Per Beskow. As Watson explains it:

“It has often been suggested that Clement’s excerpts from the Secret Gospel are a mere mosaic or collage, drawing from mainly Markan phraseology to create a new narrative loosely related to the Lazarus story.”

While R. E. Brown seems to have taken this to indicate an ancient pastiche forgery, Watson must believe that Morton Smith cut and pasted from mainly the Gospel of Mark in order to create the first Secret Mark passage within the Clement letter.

Watson continues:

“The Secret Gospel passages comprise 14 sense-units (phrases or sentences) distributed evenly throughout the pericope. The Markan and other synoptic parallels have contributed 66 of its 157 words, in sequences of between three and ten words. A minimum of 32 of the remaining words are employed to complete the sense-units in question. That leaves just five sentences out of account, which tell of Jesus’ departure to the tomb; the voice heard from the tomb; Jesus’ entry into the tomb and his stretching out his hand; the departure to the young man’s home; and the night spent together. These sentences are full of synoptic language, but they are not dependent on synoptic word-sequences. … The pericope would seem to be the work of an author determined to pattern his own work on mainly Markan phraseology.”

Watson presents a chart on the parallels, and below I have elaborated on that chart. The examples presented in English are Watson’s own, and I have expanded upon them by including the Greek text and also underneath each example given more parallels from the Gospel of Mark; then in the first place not meant to be parallels to the sentences from Secret Mark, but parallels to the parallels presented by Watson.

Secret Gospel Secret Gospel Synoptic Gospels Synoptic Gospels
And they come to Bethany . . . καὶ ἔρχονται εἰς βηθανίαν And they come to Bethany. (Mark 8:22) Καὶ ἔρχεταί εἰς Βηθσαϊδάν
    And they come to the house of the ruler of the synagogue (Mark 5:38) καὶ ἔρχεται εἰς τὸν οἶκον
    And they come to Jericho (Mark 10:46) Καὶ ἔρχονται εἰς Ἰεριχώ
    And they come to Jerusalem (Mark 11:15) Καὶ ἔρχονται εἰς Ἱεροσόλυμα
    And they come unto a place which was named Gethsemane (Mark 14:32) Καὶ ἔρχονται εἰς χωρίον οὗ τὸ ὄνομα Γεθσημανῆ
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
And there was there a woman . . . καὶ ἦν ἐκεῖ μία γυνὴ And there was there a man . . . (Mark 3:1) καὶ ἦν ἐκεῖ ἄνθρωπος
    And he was there in the wilderness (Mark 1:13) καὶ ἦν ἐκεῖ ἐν τῇ ἐρήμῳ
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
‘Son of David, have mercy on me!’ υἱὲ Δαβὶδ ἐλέησόν με Jesus, Son of David, have mercy on me!’ (Mark 10:47) ὑιὸς Δαβὶδ Ἰησοῦ ἐλέησόν με
    son of David, have mercy on me (Mark 10:48) Υἱὲ Δαβίδ, ἐλέησόν με
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
And his disciples rebuked her . . . οἱ δὲ μαθηταὶ ἐπετίμησαν αὐτῇ· And his disciples rebuked them. (Mark 10:13) δὲ μαθηταὶ ἐπετίμων τοῖς προσφέρουσιν
    And Jesus rebuked him (Mark 1:25) καὶ ἐπετίμησεν αὐτῷ ὁ Ἰησοῦς
    And Peter took him, and began to rebuke him. (8:32) καὶ προσλαβόμενος αὐτὸν ὁ Πέτρος ἤρξατο ἐπιτιμᾶν αὐτῷ
    But he turning about, and seeing his disciples, rebuked Peter (8:33) ὁ δὲ ἐπιστραφεὶς καὶ ἰδὼν τοὺς μαθητὰς αὐτοῦ ἐπετίμησεν τῷ Πέτρῳ
    And many rebuked him (10:48) καὶ ἐπετίμων αὐτῷ πολλοὶ
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
And Jesus came and rolled away the stone from the door of the tomb . . . καὶ προσελθὼν ὁ Ἰησοῦς ἀπεκύλισε τὸν λίθον ἀπὸ τῆς θύρας τοῦ μνημείου And he came and rolled away the stone from the door of the tomb. (Matt. 28:2) προσελθὼν ἀπεκύλισεν τὸν λίθον ἀπὸ τῆς θύρας
`Who shall roll away for us the stone from the door of the tomb?’ (Mark 16:3) Τίς ἀποκυλίσει ἡμῖν τὸν λίθον ἐκ τῆς θύρας τοῦ μνημείου
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
He raised him, taking him by the hand . . . ἐξέτεινεν τὴν χεῖρα καὶ ἤγειρεν αὐτὸν· κρατήσας τῆς χειρός He raised her, taking her by the hand. (Mark 1:31) ἤγειρεν αὐτὴν κρατήσας τῆς χειρὸς αὐτῆς
    And he took the damsel by the hand, and said unto her, Talitha cumi; which is, being interpreted, Damsel, I say unto thee, arise. (Mark 5:41) καὶ κρατήσας τῆς χειρὸς τοῦ παιδίου λέγει αὐτῇ Ταλιθα κοῦμι ὅ ἐστιν μεθερμηνευόμενον Τὸ κοράσιον σοὶ λέγω ἔγειραι
    But Jesus took him by the hand, and lifted him up. (Mark 9:27) ὁ δὲ Ἰησοῦς κρατήσας αὐτόν τῆς χειρὸς ἤγειρεν αὐτὸν
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
looking at him he loved him, ἐμβλέψας αὐτῷ ἠγάπησεν αὐτὸν looking at him he loved him (Mark 10:21) ἐμβλέψας αὐτῷ ἠγάπησεν αὐτὸν
    And Jesus looking upon them (Mark 10:27) ἐμβλέψας δὲ αὐτοῖς ὁ Ἰησοῦς
    she looked upon him (Mark 14:67) ἐμβλέψασα αὐτῷ
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
and began to beg him that he might be with him καὶ ἤρξατο παρακαλεῖν αὐτὸν ἵνα μετ’ αὐτοῦ ᾖ and begged him that he might be with him . . . (Mark 5:18) παρεκάλει αὐτὸν ὁ δαιμονισθεὶς ἵνα ᾖ μετ᾽ αὐτοῦ
    And he besought him much that he would not send them away (Mark 5:10) παρεκάλει αὐτὸν πολλὰ ἵνα μὴ αὐτοὺς ἀποστείλῃ ἔξω τῆς χώρας
    And they began to pray him to depart out of their coasts. (Mark 5:17) καὶ ἤρξαντο παρακαλεῖν αὐτὸν ἀπελθεῖν ἀπὸ τῶν ὁρίων αὐτῶν
    and besought him to touch him (Mark 8:22) παρακαλοῦσιν αὐτὸν ἵνα αὐτοῦ ἅψηται
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
for he was rich. ἦν γὰρ πλούσιος for he was very rich (Luke 18:23) ἦν γὰρ πλούσιος σφόδρα
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
And after six days . . . καὶ μεθ’ ἡμέρας ἓξ And after six days . . . (Mark 9:2) Καὶ μεθ᾽ ἡμέρας ἓξ
    and after three days (Mark 8:31) καὶ μετὰ τρεῖς ἡμέρας
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
And when it was evening [he] comes . . . καὶ ὀψίας γενομένης And when it was evening he comes (Mark 14:17) Καὶ ὀψίας γενομένης ἔρχεται
    And the same day, when the evening was come (Mark 4:35) Καὶ λέγει αὐτοῖς ἐν ἐκείνῃ τῇ ἡμέρᾳ ὀψίας γενομένης
    And when it was evening (Mark 6:47) καὶ ὀψίας γενομένης
    And now when the evening was come (Mark 15:42) Καὶ ἤδη ὀψίας γενομένης
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
dressed in a linen garment over his nakedness περιβεβλημένος σινδόνα ἐπὶ γυμνοῦ dressed in a linen garment over his nakedness (Mark 14:51) περιβεβλημένος σινδόνα ἐπὶ γυμνοῦ
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
the mystery of the kingdom of God . . . τὸ μυστήριον τῆς βασιλείας τοῦ θεοῦ the mystery of the kingdom of God (Mark 4:11) τὸ μυστήριον τῆς βασιλείας τοῦ θεοῦ
    the gospel of the kingdom of God (Mark 1:14) τὸ εὐαγγέλιον τῆς βασιλείας τοῦ θεοῦ
    the kingdom of God (Mark 1:15, 4:26, 10:14) ἡ βασιλεία τοῦ θεοῦ
    the kingdom of God (Mark 4:30, 9:1, 9:47, 10:15, 10:23, 10:24, 10:25, 15:43) τὴν βασιλείαν τοῦ θεοῦ
    the kingdom of God (Mark 12:34) τῆς βασιλείας τοῦ θεοῦ
    the kingdom of God (Mark 14:25) τῇ βασιλείᾳ τοῦ θεοῦ
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
And leaving there he returned to across-the-Jordan. ἐκεῖθεν δὲ ἀναστὰς; ἐπέστρεψεν εἰς τὸ πέραν τοῦ Ἰορδάνου And leaving there he comes to the regions of Judea and across-the-Jordan (Mark 10:1) Κακεῖθεν ἀναστὰς ἔρχεται εἰς τὰ ὅρια τῆς Ἰουδαίας διὰ τοῦ πέραν τοῦ Ἰορδάνου
    And from there he arose and went to the region (Mark 7:24) καὶ Ἐκεῖθεν ἀναστὰς ἀπῆλθεν εἰς τὰ μεθόρια

For quite a long time I have been unimpressed by the argument of a pastiche gospel. Not so much for finding parallels to the other gospels (which is a legitimate objection), but for finding parallels to the Gospel of Mark. How odd could it be that “Mark” is able to imitate himself? With that kind of reasoning, we would suspect that every time Mark uses a similar construction as one he has used before, that part is a later addition done by someone trying to imitate Mark. This is also the point I want to make by presenting more parallels.

Having dealt quite a lot lately with the Testimonium Flavianum in Josephus’ Antiquities of the Jews, (see my Swedish treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie) one would then suspect all of the Testimonium to be a forgery, simply on the basis that almost everything can be paralleled in Josephus’ own writings. On the contrary, this fact is instead used to argue that the Testimonium is written by Josephus, as expressions like “about this time” or “wise man” are common to Josephus’ way of expressing himself. I have never heard anyone argue that simply because Josephus begins the next paragraph after the Testimonium with “and about this time” the beginning of the Testimonium is also a forgery. Why should we then believe this when it comes to the first Secret Mark passage?

I will now examine each sentence one by one.

1)      “And they come to Bethany” is almost exactly paralleled by Mark 8:22. But then it is exactly paralleled by Mark 10:46, 11:15 and 14:32, apart from the fact that they there are said to come to Jericho, Jerusalem and Gethsemane, respectively. And there is also an almost exact parallel in Mark 5:38, when they come to the house of the ruler of the synagogue.

2)      “And there was there a woman“ is paralleled by “And there was there a man” in Mark 3:1. The three identical words are “καὶ ἦν ἐκεῖ”, which also are to be found in Mark 1:13, yet with a slightly different meaning.

3)      ‘Son of David, have mercy on me!’ has a parallel in Mark 10:47, however with a slightly different wording. There is also a parallel to the next sentence in Mark 10:48 which by the way happens to be an exact parallel.

4)      “And his disciples rebuked her” is paralleled by Mark 10:13: “And his disciples rebuked them.” The Greek is similar. But then there is a lot of rebuking, although not by the disciples as a group. Jesus, Peter and “many” are rebuking “him” respectively Peter.

5)      “And Jesus came and rolled away the stone from the door of the tomb”. Here Watson finds a parallel to the Gospel of Matthew, which of course is quite interesting: “And he came and rolled away the stone from the door of the tomb.” (Matt. 28:2). If there is a parallel to the Gospel of Matthew, “Mark” could not possibly have been influenced by it, since he wrote earlier. The Greek is close to identical between the two sentences, yet there is no “of the tomb” in the Greek of Matthew’s passage as Watson claims. Watson explains this by saying that “of the tomb” is “a minority reading”. On the other hand, the sentence in the Gospel of Mark which “Matthew” is relying on in fact has “of the tomb”. The slightly different inflection in the passage in Mark depends on the fact that the sentence is formulated as a question in Mark. It is therefore more likely that Mark again is imitating himself.

6)      “He raised him, taking him by the hand” is paralleled by Mark 1:31: “He raised her, taking her by the hand.” There are five Greek words with almost similar inflection.  There are also two other close parallels (though not as close as in 1:31, but then Watson got to chose his parallels first) in Mark 5:41 and 9:27, where Jesus takes people by their hands and asks them to rise. It is really just the order of the words that differs.

7)      “looking at him he loved him” is paralleled by Mark 10:21. There are four identical Greek words. This has no other parallel in Mark, as Jesus or others are never elsewhere said to love another person. Nevertheless, the opening words “looking at him” is paralleled both in Mark 10:27 and Mark 14:67 with only a slightly different inflection.

8)      “and began to beg him that he might be with him”. This is paralleled by Mark 5:18: “and begged him that he might be with him . . .”. The Greek is quite similar though the verb has a different conjugation. This is fairly closely paralleled in Mark 5:10 and to a lesser degree in Mark 5:17 and 8:22.

9)      “for he was rich.” Here Watson turns to Luke 18:23 and the rich youth: “for he was very rich”. They share three identical words in Greek. There is no further parallel in Mark. Firstly can be said that in order to say that someone was rich, there is really not that many ways to express this. Secondly, in this passage Luke is dependant on Mark and the information that the youth was rich is therefore an addition made by Luke. Or is it? Could it be that the copy of Mark which Luke had access to, also said that the youth was rich? This is not entirely impossible, since there seems to be a close affinity between this “rich” youth and the rich youth being raised by Jesus in the Secret Mark passage. If so, Mark is again imitating himself.

10)  “And after six days” is identically paralleled by Mark 9:2. No other parallels of six days exist. Yet there is one where it says “three days”: “and after three days” (Mark 8:31).

11)  “And when it was evening [he] comes”. Three words in Greek are paralleled in Mark 14:17. The same three words are also paralleled in Mark 6:47 and in 15:42.

12)  “dressed in a linen garment over his nakedness” is exactly paralleled in Mark 14:51. There are no other parallels in Mark. This really comes as no surprise as this is quite a specific subject. Mark 14:51 with the youth being torn off his linen garment is, as is the “rich” youth in Mark 10:17–22, often seen as the same youth being raised by Jesus in the Secret Mark passage. It would therefore come as no surprise if “Mark” used the same language in describing him.

13)  “the mystery of the kingdom of God” is exactly paralleled by Mark 4:11, and by no other passage. But “the kingdom of God” occur on several occasions, and Mark 1:14 reads “the gospel of the kingdom of God“. Apart from μυστήριον being replaced by εὐαγγέλιον it reads exactly the same in Greek.

14)  “And leaving there he returned to across-the-Jordan.” This is paralleled by Mark 10:1: “And leaving there he comes to the regions of Judea and across-the-Jordan”. This is the only other time Jesus is said to cross the Jordan, and the crossing of Jordan is therefore not paralleled anywhere else in Mark. But the rest is paralleled in Mark 7:24.

Summary

Francis Watson

Francis Watson

In the end, all of this boils down to “Mark” imitating himself. Watson came first and got to choose the closest parallels, but the examples I have presented are not far off. I managed to find parallels to almost all of Watson’s parallels, whereas he only found parallels to the Secret Mark passage at a rate of 42% [66/157] or if I am being generous 53% [66/(157 – 32)]. As can be seen, the author of the Gospel of Mark is writing quite stereotyped and often expresses himself in a similar way, which of course might be explained by Greek not being his native language.

Francis Watson claims that the fact that many expressions in the first Secret Mark passage can be paralleled in the Gospel of Mark shows that someone has produced the Secret Mark passage by combining passages from the Gospel of Mark and thereby has created a new text. In the name of consequence, this would mean that also every other parallel that is (to a great extent) found in Mark, would be additions made to the Gospel of Mark by a later imitator.

I would say that the fact that the Secret Mark passage so much resembles other expressions found in the Gospel of Mark speaks for authenticity – not against authenticity!

Roger Viklund, 2010-09-05

Ignatios’ brev – äkthetsfrågan och deras roll i dateringen av evangelierna

Ignatios av Antiochia

Ignatios slits i stycken av vilddjur

Ignatios slits i stycken av vilddjur

Ignatios’ brev är bland de äldsta och viktigaste vittnesbörden från den tidiga kyrkan. Enligt traditionen skall Ignatios ha varit den tredje biskopen i Antiochia i Syrien. Cirka år 110 ska han ha gripits av myndigheterna för att ha spridit den kristna läran och förts som fånge till Rom, där han tros ha lidit martyrdöden. Under fångtransporten skall han ha skrivit ett antal brev.

Totalt finns femton brev bevarade som bär Ignatios’ namn. Åtta av dessa är senare bevittnade än de övriga sju och betraktas allmänt som förfalskningar. Det rör sig om brev skrivna till jungfru Maria (med svar från jungfru Maria), till aposteln Johannes (två brev), till Maria från Kassobbola (med svar från denna Maria), till tarsierna, till filippierna, till antiochierna och till Hero från Antiochia. Dessa brev finns att läsa på engelska här.

De sju återstående breven antas således vara skrivna av Ignatios och dessa förekommer i tre från varandra kraftigt avvikande utgåvor, där den blandade utgåvan tas för den äkta. Det är fem brev till församlingarna i Mindre Asien (Efesos, Tralles, Magnesia, Filadelfia, Smyrna), ett till församlingen i Rom och ett till biskop Polykarpos, en tidig kyrkofader som vi förhoppningsvis får anledning att återkomma till i ett senare inlägg. Dessa brev finns att läsa på engelska här.

Frågan om äkthet
Ignatios’ brev ger viktiga uppgifter om den tidiga kyrkan. Dessutom är Ignatios den förste att vid sidan om evangelierna uppvisa ingående kännedom om Bibel-Jesus’ liv.

Frågan är därför om breven alls är äkta? Det finns ett antal omständigheter som tyder på att de inte är skrivna av någon viss Ignatios i början av 100-talet.

  • Först och främst finns alltså många brev förfalskade i Ignatios’ namn, varför misstanke faller också över de brev som antas vara äkta. Dessutom förekommer som sagt även de brev som antas vara äkta i flera olika utgåvor, där rimligen inte alla kan vara äkta.
  • Vidare beskrivs biskopsämbetet i breven som mer utvecklat än det egentligen finns skäl anta att det varit i början av 100-talet.
  • I breven förekommer dessutom det första omnämnandet av den katolska kyrkan med avseende på alla kristna (Efes 8:2), närmare ett halvt århundrade före det näst äldsta omnämnandet, vilket förekommer i Polykarpos’ martyrium – ett brev skrivet tidigast 156 vt.
  • Därutöver verkar det underligt att en person som dömts till döden enbart på grund av sin kristna tro, skulle tillåtas missionera och sprida denna ur myndigheternas synvinkel farliga propaganda under fångtransporten till avrättningsplatsen i Rom. En senare tradition återgiven av Johannes Malalas (491–578 vt) i Chronografia gör tvärtom gällande att Ignatios i stället dog hemma i Antiochia i Syrien vintern 115–116 vt.

Skulle breven vara senare förfalskningar upplöses alltså vår äldsta källa, förutom evangelierna, som visar ingående kännedom om Jesus-berättelsen. Först hos Justinus Martyren på 150-talet möter vi någon som visar motsvarande kännedom om Jesusberättelsen.

Breven är dock förmodligen äkta, även om inte nödvändigtvis allt däri är det. Det som talar för att de är äkta är de multipla bevittnandena. Polykarpos (som tros ha dött ca år 156) och Ignatios uppges ha varit vänner och ett av Ignatios’ brev är skrivet till Polykarpos. Polykarpos vittnar senare ca 120–140 vt i det enda brev av honom som bevarats till eftervärlden, om en samling brev skrivna av Ignatios. I detta brev nästanciterar också Polykarpos ur Matteusevangeliet och Lukasevangeliet och är därmed enligt min mening den förste att bevittna ett evangelium. Polykarpos’ brev bevittnas i sin tur av hans vän Irenaeus ca år 180, som också bevittnar en icke namngiven persons martyrium, samtidigt som han citerar ur Ignatios’ brev till romarna 4:1:1. Senare omtalar också Origenes Ignatios och citerar ur hans brev till romarna och efesierna (Origenes, Kommentarer till Höga Visan, förordet; Sjätte predikan om Lukas). Denna väv av omnämnanden gör det osannolikt att Ignatios inte skulle ha skrivit några av de brev som tillskrivs honom, då det skulle krävas ett stort mått av förfalskningsansträngning för att i efterhand åstadkomma alla dessa referenser.

Det var för övrigt i Isaac Vossius’ första utgåva av Ignatios’ brev (Epistolae genuinae S. Ignatii martyris) från år 1646 som Morton Smith fann Klemens’ brev till Theodoros, innehållande citat ur Hemliga Markus. Vossius’ förstautgåva från år 1646 var den första bok där de åtta övriga breven inte fanns med, eftersom de ansågs vara förfalskade.

De ”äkta” brevens innehåll
I Ignatios’ brev möter oss en passionerad fanatiker; en fanatiker som uppmanar de kristna att blint lyda sina ledare. Han förhärligar sin roll som martyr:

”Jag skriver till alla kyrkor [församlingar] och inskärper hos dem alla att jag med nöje dör för Guds skull, så att ni inte ska förhindra det. Jag ber er, gör mig inte en otjänst. Låt mig få ätas av vilddjuren, vilket är mitt sätt att nå Gud. Jag är Guds vete och ska bli till jord genom vilddjurens tänder så att jag kan bli till Kristi rena bröd.” (Ignatios’ brev till romarna 4, i min översättning från engelska)

Förhärligandet av martyrskapet kom att bli något av de kristnas signum, och Ignatios sågs som en förebild.  Vidare uppmanar Ignatios sina undersåtar att aldrig lyssna på de argument doketisterna – vilka han kallar ”galna hundar” (Efes 7:1) och ”vilddjuren i mänsklig gestalt” (Smyr 4:1) – framlägger för att Kristus aldrig ägt en fysisk kropp. Lyssnar man, går man till den eld som aldrig slocknar (Efes 16:2). Det grekiska ordet dokesis betyder ”sken” och har gett doketismen sitt namn. Doketisterna närde en föreställning om att Jesus endast föreföll äga en fysisk kropp. Detta visar att det redan på Ignatios’ tid förekom en strid om Jesu historicitet.

Det är alltså starka och ibland skrämmande ord som Ignatios förmedlar.

För att visa att doketisterna har fel säger Ignatios bland annat att Jesus till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och dessutom av den heliga ande. Han föddes av jungfru Maria. Herodes och stjärnan nämns, likaledes att Jesus döptes av Johannes och led under Pontius Pilatus. Han spikades fast på korset, dog och uppstod från de döda i sin fysiska kropp och då åt och drack med Petrus och hans följeslagare (Ignatios, Efes 18–19, Magn 11, Trall 9–10, Smyr 2).

Som synes känner Ignatios mycket av evangelieberättelsen. Detta tar många till intäkt för att Ignatios var bekant med evangelierna. En av orsakerna är säkert att man förutsätter att evangelierna fanns vid denna tid och hade funnits i många år. Detta är emellertid inte givet och det är därför heller inte givet att Ignatios åberopar några evangelier. Bara för att han berättar om sådant som ingick i evangelierna finns ingen grund att förutsätta att han hämtat informationen ur dem. Han kan likaväl som evangelieförfattarna ha hört om detta på andra vägar. För att kunna visa att han verkligen bygger på evangelierna måste kunna visas att han använder formuleringar ur dem eller att han åberopar dem.

Det finns åtminstone en passage som kan tyda på att Ignatios var bekant med evangelierna, men det är ingalunda otvetydigt. I brevet till smyrnierna (1:1) står att Jesus ”döptes av Johannes så att allt som hör till rättfärdigheten skulle uppfyllas av honom”. Detta kan tyda på att Ignatios hade läst Matteusevangeliet, eftersom endast där talas om att dopet skall ske ”så att vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten” (Matt 3:15). Men vore det så att Ignatios hämtat jesusorden från Matteusevangeliet, är det konstigt att han inte säger att Jesus yttrat dessa ord. I stället förmedlar Ignatios orden själv utan att ge intryck av att Jesus skulle ha sagt dem.

Men visst är det fullt möjligt att Ignatios, ifall dessa brev är skrivna av honom, också var bekant med åtminstone något evangelium. Vid pass år 110 borde åtminstone Markusevangeliet och Matteusevangeliet ha varit i omlopp. Det intressanta är i så fall att även om Ignatios nu kände till Matteusevangeliet, ansåg han det likväl inte vara en auktoritet att hänvisa till.

”Jag hörde några som sade: ’Om jag inte finner det i urkunderna, tror jag det inte i evangeliet.’ När jag då sade till dem: ’Det står skrivet’, svarade de: ’Det är just frågan.’ För mig är urkunderna Jesus Kristus, de orubbliga urkunderna är hans kors och död och uppståndelse och tron genom honom (Fil 8 )

Observera att Ignatios med evangeliet inte avser ett skrivet dokument. Hos Ignatios har ordet, liksom i antikens orakeltro, en religiös betydelse, ungefär: ”ett glatt budskap”. Ifall Ignatios verkligen kände till ett skrivet evangelium, förefaller det märkligt att han inte hänvisar till det i det nämnda citatet.

En förklaring skulle kunna vara att evangelierna är sent skrivna, kanske som jag föreslår i perioden från tidigt 90-tal till ca år 110. Ty om evangelierna dateras till denna tid blir Ignatios’ tystnad rörande evangelierna fullt begriplig.

Ifall evangelierna funnits tillgängliga i början av 70-talet, borde en hänvisning till dessa ha stärkt Ignatios’ argumentation. Om däremot Ignatios och evangelieförfattarna var ungefär samtida och byggde på en gemensam tradition, fanns inget bevisvärde i att de hänvisade till varandra.

På samma sätt visar inte heller författarna av övrig ”kristen” litteratur från nollhundratalet (första århundradet) någon kännedom om evangelierna eller knappt ens några traditioner som rör innehållet i dessa. Evangelierna passar helt enkelt bra in i tidsperioden sekelskiftet år 100. Utöver evangelierna framkommer dessa traditioner hos Ignatios ca år 110 och i det pseudo-paulinska Första Timotheosbrevet från kanske samma tid. Först hos Polykarpos (ca år 135) finner vi någon som med någon visshet kan sägas vara bekant med evangelierna. Först på 150-talet kommer de första absolut säkra citaten ur evangelierna hos Justinus Martyren, och först ca år 180 namnges evangelierna av kyrkofader Irenaeus.

Roger Viklund, 2010-09-02

« Older entries