Plinius som Jesusvittne. Del 1 – Plinius’ förfrågning och Trajanus’ svar

Plinius den yngre, ca 61-113 vt.

Plinius den yngre, ca 61-113 vt.

Plinius som Jesusvittne. Del 2
Plinius som Jesusvittne. Del 3
Plinius som Jesusvittne. Del 4

Plinius den yngre (Gajus Plinius Caecilius Secundus) föddes antingen år 61 eller 62 vt. Han dog före år 114 och sannolikt då år 113 vt. Han kom att adopteras av sin morbror Plinius den äldre, från vilken han ärvde en stor förmögenhet efter dennes bortgång vid Vesuvius’ utbrott år 79 vt.

Vad gäller hans litterära eftermäle är han mest känd för det stora antalet efterlämnade brev. Dessa finns utgivna i tio böcker. Nio utkom under hans levnad och därutöver finns en tionde bok som ska ha utgivits postumt och vilken innehåller 121 brev.

De 121 breven utgör korrespondens mellan Plinius och kejsar Trajanus, och dessa brev tillkom under Plinius’ tid som ståthållare över ”Bithynia et Pontus” eller ”Bithynien och Pontus” mellan åren 111 och 113 vt. De består av 70 brev skrivna av Plinius och 51 brev skrivna av kejsar Trajanus.

Hela denna brevsamling finns översatt till svenska av Axel Mattsson (Axel Mattsson, Plinius den yngres brev, Liber 1983) och jag avser att inleda med att återge brev 96 från Plinius till Trajanus och brev 97 med Trajanus’ svar till Plinius i Mattssons översättning (s. 280-282). Såvitt jag har kunnat se är Mattssons översättning rätt trogen det latinska originalet, åtminstone i just de nyckelpassager som jag avser att närmare granska.

Egentligen bevittnar Plinius inte alls Jesus men breven måste ändå av två skäl behandlas. Dels åberopas ofta Plinius som Jesusvittne, dels skildrar han tidiga kristna och Roms syn på dessa; uppgifter som har bäring också på andra romares syn på kristna, såsom Tacitus. Den del som kanske mest åberopas som oberoende Jesusvittne är rödmarkerad av mig.

X.96              C. Plinius till kejsar Trajanus

Jag har för vana, Herre, att hänskjuta till dig alla spörsmål som jag själv är tveksam om, ty vem kan bättre råda mig i min tveksamhet och bringa klarhet i min okunnighet?

Några rannsakningar av kristna har jag aldrig deltagit i. Därför vet jag inte, på vilka grunder och i vilken utsträckning de brukar bestraffas eller rannsakas. Och jag har varit ganska osäker om huruvida man bör göra någon åtskillnad i fråga om ålder eller inte alls ta någon hänsyn till om de är helt unga eller om de är fullvuxna individer. Jag har även frågat mig, om man bör benåda en som visar ånger eller om det är till intet gagn för den som överhuvudtaget en gång varit en kristen, om han avsvär sig sin lära; om själva benämningen ”kristen” även om inga brottsliga handlingar föreligger, skall bestraffas eller om det är de skändligheter som är förknippade med namnet.

Tillsvidare har jag beträffande personer som anklagats inför mig för att vara kristna förfarit på följande sätt: Jag har ställt frågan till dem, om de är kristna. Om de erkänner detta, har jag ställt samma fråga ytterligare två gånger samtidigt som jag hotat med bestraffning. Om de ändå framhärdar har jag gett order om bestraffning; ty vad än deras erkännande innebar, var jag i varje fall inte tveksam om att just deras trots och halsstarrighet måste bestraffas.

Det har funnits andra, hemfallna åt liknande villfarelse, om vilka jag på den grund att de var romerska medborgare noterade att deras ärende skulle remitteras till Rom.

Sedan har åtalen under förhandlingarnas gång fått en vidare spridning, såsom ofta sker, och det har uppkommit flera olikartade fall. Det inlämnades en anonym anklagelseskrift, som upptog ett stort antal namn. De som då förnekade att de var eller hade varit kristna och som efter mitt förestavande åkallade gudarna och under rökelse- och dryckesoffer tillbad din bild, som jag för detta ändamål låtit ditskaffa tillika med gudabilderna, och dessutom smädade Kristus, dem ansåg jag mig böra släppa. De som verkligen är kristna kan nämligen icke enligt vad man påstår förmås till en enda sådan handling.

Andra som namngivits av angivaren medgav först att de var kristna men förnekade snart att så var fallet: de hade visserligen en gång varit kristna men sedermera upphört att vara det, vissa av dem sedan tre år tillbaka, somliga för flera år sedan, en och annan t o m för tjugo år sedan. Även dessa åkallade samtliga din bild liksom även gudabilderna och de smädade också Kristus.

F ö försäkrade de att hela deras brott eller villfarelse hade bestått i följande handlingar: de brukade samlas en bestämd dag före gryningen och gemensamt sjunga en växelsång till Kristi ära såsom till en gud och därvid förbinda sig, inte till någon brottslig handling, utan att icke begå stöld, icke rån, icke äktenskapsbrott, icke bryta ett givet löfte, icke vägra att vid anmaning återlämna anförtrodda medel. Därefter brukade de åtskiljas och sedan åter samlas för att intaga en enkel och helt oskyldig måltid. Även detta hade de upphört med efter mitt påbud, där jag i enlighet med din befallning hade utfärdat förbud att bilda slutna samfund.

Desto mer nödvändigt ansåg jag det vara att förhöra två slavinnor, som benämndes tjänande systrar, för att, och det under tortyr, frampressa sanningen. Ingenting annat fann jag vid förhöret än en förvänd och måttlös vidskepelse.

Jag har därför uppskjutit vidare rannsakning för att be dig om råd. Saken syntes mig nämligen kräva detta särskilt med tanke på antalet av sådana som riskerar åtal. Det är nämligen många i alla åldrar, alla samhällsklasser, såväl män som kvinnor som utsätts och kommer att utsättas för fara. Och inte bara till städerna utan även till byarna på landsbygden har smittan från denna vidskepelse spritt sig. Den tycks emellertid kunna hejdas och rättas till. Säkert är att tempel som nästan stått övergivna ånyo börjat besökas flitigt och att sedvanliga kulthandlingar, som länge varit inställda, börjat återupptagas och att köttet av offerdjur, som förut var mycket svårt att finna köpare till, nu kan saluföras. Därav kan man lätt sluta sig till vilken massa människor som kan bringas på bättre tankar, om de erbjuds tillfälle till ånger.

X.97              Trajanus till Plinius

Du har, min käre Secundus, vid rannsakningarna av dem som inför dig åtalats för att vara kristna använt det tillvägagångssätt som var det rätta. Man kan nämligen inte fastställa liksom en bestämd norm som gäller för samtliga fall. Uppspåra dem bör man icke göra. Men om de anmäls och överbevisas, bör de bestraffas, dock med det förbehållet, att den som förnekar att han är kristen och i handling bevisar detta, nämligen genom att åkalla våra gudar, den må också, även om han tidigare varit misstänkt, kunna erhålla nåd p g a sin ånger. Anonyma anklagelseskrifter däremot bör icke få förekomma i någon åtalsfråga. Sådant ger ett mycket dåligt exempel och är dessutom inte värdigt vår tid.

Roger Viklund, 2010-10-23

Annonser

12 kommentarer

  1. tråden said,

    18 november, 2017 den 11:28

    ”Egentligen bevittnar Plinius inte alls Jesus men breven måste ändå av två skäl behandlas. Dels åberopas ofta Plinius som Jesusvittne, dels skildrar han tidiga kristna och Roms syn på dessa; uppgifter som har bäring också på andra romares syn på kristna, såsom Tacitus.”

    Breven bevittnar vilken makt Kristus hade över Trajanus, Plinius försöker lugna sig själv och Trajanus med att det rör sig om vidskepelse och ingen övernaturlig makt men Trajanus vågar inte fråga vem denne Kristus är (varför?) och låter dem kristna vara i fred av rädsla för att ställas inför en övernaturlig makt.

    Mytiker som Price och Carrier har problem med att hitta liknade fall och brukar då avfärda sånt som förfalskningar,Även Ehrmans brukar avfärda sånt här som förfalskningar då det blir problem med hans teori om att Jesus var en vardaglig människa.

    Gilla

    • 18 november, 2017 den 18:36

      Romarna var inte speciellt intoleranta vad gällde folks rätt att utöva sin religion. De levde i ett polyteistiskt samhälle där det var god sed att visa respekt för den lokale stadsguden, om man var på besök. Man var rätt fri att utöva vilken religion man ville och på vilket sätt man ville, säkert gällde detta också kristna. Men det var två saker som man inte tolererade, att inte visa kejsaren tillbörlig vördnad och att ställa till med oordning eller bråk. Judar hade för övrigt som regel ytterligare lättnader, så att Trajanus skulle stå under Kristus’ makt och inte skulle våga fråga vem Kristus var, är något jag finner mycket litet stöd för.

      Gilla

  2. tråden said,

    19 november, 2017 den 16:38

    Jag förstår inte riktigt hur du menar med Trajanus;

    ” Romarna var inte speciellt intoleranta vad gällde folks rätt att utöva sin religion. De levde i ett polyteistiskt samhälle där det var god sed att visa respekt för den lokale stadsguden”

    Menar du att Trajanus av respekt god sed tagit reda på och kände till vem Kristus var för folket i Betynien ?

    Eller menar du att han inte brydde sig om vem Kristus var och betydde för folket ?

    Gilla

  3. 21 november, 2017 den 18:58

    Du skrev att Trajanus inte vågade fråga vem Kristus var, och att han skulle ha låtit de kristna vara i fred för att han var rädd att han annars skulle ställas inför en övernaturlig makt. Jag kontrade med romarna inte var speciellt intoleranta när det gällde folks rätt att utöva sin religion, och av detta följer att orsaken till att Trajanus lät kristna i stort sett vara i fred berodde just på romarnas tolerans inför olika religionsformer. Det berodde inte på att Trajanus var rädd för vad som skulle drabba honom efter döden; i varje fall fruktade han knappast de kristnas gud. Jag menar att Trajanus, i egenskap av kejsare, med all säkerhet var informerad om de kristna, på samma sätt som han var informerad om andra religioner och kulter. Huruvida han brydde sig eller inte, kan jag inte veta, utöver att han brydde sig om rikets säkerhet, och inte önskade några upplopp och oroligheter. Det ville ingen kejsare ha.

    Gilla

  4. tråden said,

    22 november, 2017 den 19:09

    ”Det berodde inte på att Trajanus var rädd för vad som skulle drabba honom efter döden; i varje fall fruktade han knappast de kristnas gud.”

    Han har väl skäl att vara rädd tänk på dem där två nunnorna som blev torterade och folket dem skrämde upp. Trajanus fruktar hur oroligheterna (i Betynien) skall sluta och ber Plinius kolla vem Kristus är som påverkar folket där. Plinius svarar att det inte är någon fara” Ingenting annat fann jag vid förhöret än en förvänd och måttlös vidskepelse” och att han håller koll på dem åt Trajanus ”Den tycks emellertid kunna hejdas och rättas till.”

    Av brevet verkar det som Trajanus kände till Kristus som Josefus beskriver han ”om han alls var en man”

    Gilla

    • 22 november, 2017 den 20:08

      Du verkar glömma att Plinius skriver till Trajanus om råd för hur han ska agera mot de kristna, inte tvärtom!

      Gilla

  5. tråden said,

    22 november, 2017 den 22:03

    Nej då men brevet blir obegripligt om man läser brevet som så att Trajanus inte har en aning om vem Plinius skriver om.

    Gilla

    • 24 november, 2017 den 13:34

      Där är vi överens. Jag missförstod dig och trodde att du menade att han inte hade hört talas om kristna och deras Kristus, när du skrev att han bad Plinius ”kolla vem Kristus är som påverkar folket där.”

      Men det är skillnad på att Trajanus skulle vara rädd för att det ska uppstå oroligheter i Bitynien och att han skulle vara rädd för att Kristus ska straffa honom efter döden. Som kejsare var Trajanus tvungen att förvissa sig om att inget hotade rikets stabilitet. Att han däremot skulle frukta straffet från de kristnas gud innebär att han måste tro att denne gud fanns och hade makten att göra något sådant, vilket förutsätter att Trajanus var kristen. Något sådant kan jag inte finna stöd för.

      Gilla

  6. tråden said,

    24 november, 2017 den 20:34

    Okay!, Vi är överens om att han inte vill ha buller och oro men Trajanus ryggar tillbaks inför den ofantligt starka makt som paverkar folket,det förutsätter inte att man måste vara troende, alla kan bli rädd och rygga tillbaks inför det övernaturliga,t ex ufo utan att man måste tro ?

    2 Petrus skriver ju om denna verksamma makt;

    ”Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt ,”

    Dem han skrev till har sett denna makts betydelse som Trajanus.

    Gilla

  7. 24 november, 2017 den 23:05

    Vi är helt enkelt oense om Trajanus’ fruktan för Kristus.

    Och det citat du återger kommer från Andra Petrusbrevet, en skrift som det finns en närapå fullständig samstämmighet bland forskarna om att det inte skrevs av Simon Petrus. Som regel dateras skriften till perioden ca 125–150 vt och anses vara NT:s yngsta skrift.

    Gilla

  8. tråden said,

    25 november, 2017 den 17:37

    Ja om du verkligen menar så att Trajanus skulle vara rädd för att han inte kan försvara sig mot kvinnorna och dem andra kristna i brevet ?

    Gilla

  9. tråden said,

    5 december, 2017 den 18:49

    Roger forts; inte för att vi behöver komma överens men jag vill bara att du förstår argumenten bättre;

    ”Att han däremot skulle frukta straffet från de kristnas gud innebär att han måste tro att denne gud fanns och hade makten att göra något sådant, vilket förutsätter att Trajanus var kristen. Något sådant kan jag inte finna stöd för.”

    Det finns stöd för det ;att Plinius och Trajanus önskan att dem kristna skall smäda och förneka Kristus blir okonsekvent och obegripligt, om dem inte trodde Kristus fanns.

    Plinius var ju ytterst orolig för vad han skulle göra, hans fråga var

    ”Jag har för vana, Herre, att hänskjuta till dig alla spörsmål som jag själv är tveksam om, ty vem kan bättre råda mig i min tveksamhet och bringa klarhet i min okunnighet?”

    Men Trajanus lämnar Plinius (och dem kristna) i sina tvivel över hur han skall göra med dem:

    ”Man kan nämligen inte fastställa liksom en bestämd norm som gäller för samtliga fall. Uppspåra dem bör man icke göra. Men om de anmäls och överbevisas, bör de bestraffas”

    ”Och det citat du återger kommer från Andra Petrusbrevet, en skrift som det finns en närapå fullständig samstämmighet bland forskarna om att det inte skrevs av Simon Petrus”

    ”Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst”

    Ja men forskarna är inte riktigt överens att brevet speglar en senare tid än Petrus livstid; Petrus talar om ankomst som det redan hänt, alltså kan det syfta på de profetior om Messias i Gamla testamentet som gick i uppfyllelse i Jesu person.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: