Tacitus som Jesusvittne. Del 1 – Kristusomnämnandet i sitt sammanhang

14 september, 2010 den 20:24 (Tacitus, utomkristna vittesbörd)

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

I min exposé över de utomkristna vittesbörden har nu turen kommit till den romerske historikern Publius Cornelius Tacitus. Tidigare har jag sammanfattat min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie i blogginlägget Jesuspassagerna hos Josefus vilket jag också översatt till engelska i The Jesuspassages in Josephus – IV. Conclusions; behandlat Lukianos från Samosata i blogginlägget Lukianos som Jesusvittne samt tagit upp Osanningarna om Mara Bar Serapions s.k. ”vittnesmål” om Jesus.

Utöver den judiske historikern Josefus är det Tacitus som brukar framhållas som det viktigaste utomkristna vittnesbördet. Ska man vara uppriktig är det endast Tacitus som skriver något som alls skulle kunna utgöra ett oberoende bevittnade av Jesus. Därför är det också viktigt att behandla Tacitus utförligt, om än kanske inte lika utförligt som Josefus.

För att därför ha en ram kring vilken man kan diskutera trovärdigheten i Tacitus’ uppgifter bör man läsa den del av Tacitus’ verk Annalerna, vari avrättningen av Kristus omnämns. Annalerna är sannolikt ett ofullbordat verk i 16 böcker. Tacitus dog ca 117–120 vt och de sista böckerna kan därför antas ha skrivits alldeles innan han dog. Omnämnandet av Kristus förekommer i den 15:e boken.

Olof Kolmodin d.y., 1766–1838

Det finns tre svenska översättningar av Annalerna. Den första gjordes av Olof Kolmodin d.y. (1766–1838) och utgavs åren 1833–1835 (Romerska annaler). Denna utgåva innehöll dock bara de 12 första böckerna och först när den andra upplagan utkom 1870 fanns även de övriga fyra böckerna med. Vem som översatt de fyra sista böckerna är vad jag vet okänt. Den andra översättningen gjordes av Bertil Cavallin och utkom åren 1966–1968. Den tredje översättningen är gjord av Ivan Svalenius och den utkom år 2003. Den sistnämnda innehåller dock enbart de fem första böckerna och saknar alltså bok 15, som är den bok där Kristus omnämns.

Då jag inte kan latin och då det därför vore ett enormt projekt för mig att översätta ett så pass långt stycke, tänkte jag i stället återge kapitlen 38–44 ur bok 15 i Annalerna i Cavallins översättning: ”Tacitus: Annaler XI–XVI” (Stockholm: Forum, 1968). Det finns ingen modern svensk översättning av Tacitus tillgänglig på Internet.

Cavallins översättning är dock långt ifrån ordagrann. Man kan säga att han i jämförelse med det latinska originalet är en aning mångordig. Det spelar mindre roll när det gäller den längre beskrivningen av branden i Rom, eftersom budskapet är tydligt. Däremot är jag mån om att den del som berör Jesu historicitet är så exakt översatt som bara är möjligt. Cavallin tar sig onekligen friheter, som att skriva att Jesus ”korsfästes” fastän latinet bara har ”avrättades” (supplicio).

Jag väljer därför att byta ut den del av Cavallins översättning som återges här ovan mot den jag själv har åstadkommit och som bör vara grundtexten trognare. Den del jag har bytt ut är fetmarkerad och i vissa delar dessutom rödmarkerad i det citat som följer.

TACITUS, ANNALERNA 15:38–44

38  En katastrof följde, osäkert om av en olyckshändelse eller på kejsarens anstiftan – författarna uppger bådadera; den var i alla fall svårare och mer omfattande än alla tidigare eldsvådor som drabbat denna stad. Den började i den del av Circus som gränsar till Palatinen och Caelius, där den bröt ut i butiker som rymde eldfängda varor, och snart fick den kraft och av vinden snabbhet och angrep Circus i hela dess längd. Ty där fanns inga murar som skyddade husen eller några inhägnader runt templen eller något annat som kunde verka fördröjande. Under sin våldsamma framfart angrep den först lägre delar, steg så högre för att sedan på nytt härja de lägre liggande områdena; den gick före varje form av botemedel genom sin snabbhet och eftersom staden var hemfallen åt dess härjningar med sina trånga gator som vindlade sig åt alla håll, och sina oregelbundna kvarter och gamla stadsplan. Härtill förfärade kvinnors klagan, gamla uttröttade människor eller unga hjälplösa, som tänkte på sig själva blott – eller på andra, när de släpade de svaga efter sig eller väntade på dem: somliga i dröjande tvekan, andra i brådstörtad flykt; allt detta ökade förvirringen. När människorna såg sig om, fann de flammorna på sidorna och framför sig; om de flydde till närliggande kvarter angreps även dessa av elden; de såg också de områden härjas som de trodde låg tillräckligt långt borta. Slutligen osäkra vad de skulle undvika, vad de skulle uppsöka, fyllde de vägarna, lade sig på åkrarna. Några som förlorat allt de ägde, även maten för dagen, och andra som icke förmått rädda dem de älskade omkom, fastän de hade möjlighet till flykt. Och inte vågade någon kämpa mot elden, ty många var de som med sina hotelser förbjöd släckning, och andra kastade öppet in facklor och ropade att de hade en ledare – vare sig de sade så för att få plundra eller de hade order.

Kejsar Nero, 37-68 vt

39  Nero befann sig då i Antium och återvände icke till staden förrän elden närmade sig hans palats som förenade Palatinen med Maecenas park. Det gick ej att hindra flammorna från att sluka hela Palatinen och hans palats och området omkring. Som tröst för folket i dess förtvivlan och hemlöshet öppnade han Marsfältet och Agrippinas område, ja också sina egna parkanläggningar, och han lät i hast uppföra tillfälliga bostäder för att hysa den utblottade mängden. Livsmedel fördes från Ostia och närliggande städer; priset på säd sänktes ända till tre sestertier. Hur populärt detta än var blev det förgäves, ty ryktet hade spritt sig att när staden stod i lågor hade Nero gått upp på sin privata scen och sjungit om Trojas förstöring, förliknande stundens olycka vid katastrofer i det förgångna.

40  Först på sjätte dagen stannade elden vid foten av Esquilinen, där den hejdades av byggnader som störtat omkull över ett stort område, så att flammornas våldsamma kraft mötte en öde mark och en himmel mot vilken inga hus avtecknade sig. Ännu hade skräcken ej lagt sig eller hoppet återvänt: på nytt vandrade elden fram över stadens mer öppna delar. Där blev manspillan mindre; gudarnas tempel och pelargångar, uppförda till behagfull förströelse, härjades i större omfattning. Denna brand sågs med mer ovilja då den bröt ut på Tigellinus mark i Aemiliana och då man trodde Nero sökte äran av att bygga en ny stad och uppkalla den efter sig. Rom var delat i fjorton stadsdelar av vilka fyra förblev oskadda, tre jämnade med marken. I de sju övriga återstod spillror av hus, stympade och halvt förbrända.

41  Att uppskatta antalet förstörda hus och hyreskaserner och tempel torde ej vara lätt. Bland de gamla heliga byggnader som brann ned var Servius Tullius tempel åt Lucina, det stora altare och den heliga plats arkadern Evander vigt åt Hercules i Rom, Jupiter Stators tempel som Romulus lovat, Numas kungaborg och Vestas tempel med romerska folkets penater; vidare dyrbara föremål, vunna i otaliga segrar och grekiska konstskatter samt gamla, ännu bevarade bevis på romerskt snille, så att de äldre mindes mycket som icke kunde ersättas även när staden reste sig i ny glans. Det fanns de som påpekade att elden brutit ut den 19 juli, samma dag som senonerna intagit och bränt staden. Några gick längre i sina noggranna beräkningar: lika många år, månader och dagar hade förflutit mellan de båda eldsvådorna.

42  Men Nero drog fördel av sin stads ruin och uppförde ett palats där ej så mycket ädelstenar och guld väckte förundran, ty sådant var vanligt förr och lyxbegäret hade gjort det allmänt, som fastmera vida fält och dammar och skogar på några ställen, öppen mark på andra, samt utsiktsplatser, allt för att ge intryck av ödemark. Arkitekter och byggmästare var Severus och Celer vars djärva, konstfulla nydaningar frestade vad naturen nekade och drev sitt fräcka spel med kejsarens tillgångar. Ty de hade lovat att gräva en segelbar kanal från Avernussjön ända till Tiberns mynning längs en klippig kust och tvärs genom bergskedjor. Det fanns intet annat vatten än Pontinska träsken att fylla kanalen med: i övrigt var hela terrängen brant och förtorkad; om den kunde genombrytas skulle mödorna bli outhärdliga; skälen till kanalbygget var ej starka nog. Men som Nero strävade efter det otroliga sökte han gräva sig igenom bergen närmast Avernus; spåren av hans fåfänga förhoppningar finns kvar.

43  I de delar av staden som blev över efter palatset byggde man inte utan åtskillnad och överallt som efter gallernas eldsvåda: man stakade ut kvarteren och beredde plats för breda gator, inskränkte husens höjd, lade ut öppna platser med pelargångar som skulle skydda hyreshusens fasader. Nero lovade att för egna medel uppföra dessa pelargångar och röja undan all bråte från tomterna och överlämna dem åt deras ägare. Han tillade belöningar alltefter vars och ens stånd och förmögenhet och satte en tidpunkt då de måste ha husen eller hyreskasernerna färdiga för att få sin premie. Han bestämde att sumpmarkerna i Ostia skulle ta emot grus och sten från raserade hus och att de skepp som fört spannmål uppför Tibern skulle lastas därmed. En bestämd del av husen skulle byggas av sten från Gabii eller Alba, utan något inslag av trä; de nämnda stensorterna stod emot eld. Han utsåg övervakare att tillse att dricksvattnet, som enskilda förut lagt beslag på, flöt rikare och till flera platser så att alla fick nytta därav; var och en skulle ha eldsläckningsredskap lätt tillgängliga; hus fick ej ha gemensamma väggar utan skulle skyddas av egna murar. Dessa förordningar ansågs nyttiga och bidragande till den nya stadens skönhet. De fanns dock som menade att den gamla stadsplanen varit mera hälsosam, då de trånga gatorna och höga husen inte släppte genom så mycket av solens hetta; nu trycktes de öppna platserna, som ingen skugga skyddade, av så mycket starkare värme.

44  Så mycket drog man försorg om genom mänsklig uträkning. Snart skred man till försoningsoffer åt gudarna och gick till de sibyllinska böckerna, på vars anvisningar bönefest gavs åt Vulcanus samt Ceres och Proserpina, och Juno blidkades genom de gifta kvinnorna, först på Capitolium, sedan vid närmaste kust där vatten hämtades att bestänka gudinnans tempel och staty. De kvinnor som hade sina äkta män i livet dyrkade henne med gudamåltid och nattliga fester.

Men oviljan vek icke undan för människors åtgärder, ej för kejsarens frikostighet, inte för soningsoffer åt gudarna, ty man trodde att elden varit anlagd. För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas]. Alltså greps först de som erkände, därefter överbevisades på deras angivelse en väldig skara, ej så mycket om skuld till branden som hat till människosläktet. Och när de dödades gjordes de till åtlöje: de sveptes i hudar av vilda djur och hundar bet dem till döds; eller också korsfästes de och antändes för att när det kvällades användas som belysning. Nero hade upplåtit sin park för denna underhållning och gav också spel på Circus; klädd som körsven blandade han sig med folket eller stod på kuskbocken. Härav uppstod medlidande med hans offer, som visserligen var skyldiga och förtjänade de strängaste straff; men de förintades icke till allmänt väl utan för en enda mans vilda grymhet.

Det finns ett antal omständigheter i detta citat som bör noteras:

1)      I beskrivningen av branden har författarna givit skilda uppgifter. Därigenom förlitar sig Tacitus på andra källor, men vilka de är uppger han inte.

2)      Tacitus säger heller aldrig att han förlitar sig på andra historiker för allt det han skriver.

3)      Det sista stycket, 15:44, behandlar Neros försök att förskjuta skulden på de kristna och de plågor han utsätter dem för. Detta kan ses som ett delvis nytt ämne som inte direkt handlar om branden och där Tacitus därför inte heller behöver bygga på samma uppgifter som han bygger på för det övriga.

4)      Den rödmarkerade texten, berör ytterligare ett eget ämne och kan lyftas bort ur texten utan att alls påverka det övriga. Således kan Tacitus nyttja olika källor för det rödmarkerade och det övriga om kristna i kapitel 15:44.

5)      Den första delen av den rödmarkerade texten som är den som explicit ”bevittnar” Kristus: ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, är en förklaring som Tacitus på något sätt flikar in i berättelsen för att upplysa sina läsare om vilka dessa kristna egentligen är. Det kan ses som en encyklopedisk fotnot i stil med att man efter att ha nämnt en person också ger viss information om vem denne var och när han/hon levde.

I kommande inlägg ska olika aspekter kring detta stycke tas upp och behandlas.

Roger Viklund, 2010-09-14