Mitt bemötande av Dick Harrison på Newsmill

Då har också min artikel publicerats på Newsmill. Redaktionen gav den rubriken: Harrisson är själv den stora konspirationsteoretikern.

Viklund7

Att vara historiker innebär inte per automatik att man har detaljkännedom inom alla historiska områden. Vad jag vet är Jesusforskning inte något som Dick Harrison har fördjupat sig i. På så sätt kan det kanske vara ursäktligt att han begår misstag. Det som är problematiskt med [Harrisons hållning] är dock att han påstår saker utan att ha täckning för det; kommenterar inte saken när man påpekar det för honom och fortsätter att lägga fram sina åsikter på samma felaktiga sätt. Det skriver Roger Viklund, författare till boken ”Den Jesus som aldrig funnits”.

Jag har ingen avsikt att lägga mig i en eventuell strid mellan Nilsson och Harrison, men anser ändå att Harrisons generella påståenden i flera fall är inte bara grundlösa utan också beledsagas av samma metodik som han påstår sig ha upptäckt bland dem som ifrågasätter Bibel-Jesus’ existens. Genom att påstå att det rör sig om ett ”konspirationsteoretiskt hypotesbygge som vissa närmast ‘troende’ ateister använder sig av för att svärta ned sina motståndare, bygger faktiskt Harrison själv upp en konspirationsteori, där han anser att den brokiga samling individer som kritiskt ifrågasätter Jesu existens, genom en dold agenda försöker svärta ner de resultat som de ärliga och uppriktiga historicitetsförespråkarna bland historikerna kommit fram till.

Läs mer på Newsmill.

Jag kanske lägger ut texten också här framöver. (Artikeln finns nu att läsa under rubriken Bemötande av Harrison).

Roger Viklund, 2011-05-14

3 kommentarer

  1. bbnews said,

    14 maj, 2011 den 10:23

    Bra skrivet, Roger! Jag kommer att tänka på talesättet att ingen (bevis)kedja är starkare än sin svagaste länk.

    Detta bör man ha i åtanke när Dick Harrison hävdar att det finns gott om källor som bevisar Jesus’ historicitet och gör en förhållandevis stor sak av att just mängden källor betyder mycket för att bekräfta den Harrisonska slutsatsen att Jesus har existerat som historisk person.

    Själv förvånas jag över att Dick Harrison i sin historieblogg i SvD den 11 april i år (se: http://blog.svd.se/historia/2011/04/11/fanns-jesus/ ) så kategoriskt kan slå fast att Jesus’ historicitet måste anses vara bevisad bortom rimligt tvivel.

    Det kan väl knappast betyda något annat än att Dick Harrison anser sig ha lyckats att slutgiltigt (?) lösa en snart 2000 år gammal dispyt som genererat massor av hyllmeter med avhandlingar och andra texter. Bra gjort! Men så är han ju också professor i historia.

    Inte minst imponeras jag över det sätt som Dick Harrison åstadkommer det här på. Han behöver sålunda blott 64 rader för att i sin numera tämligen famösa bloggartikel slå fast, att nu kan denna långvariga dispyt (om Jesus’ historicitet) äntligen läggas till handlingarna. Fullt i klass med ordknappheten i De tio budorden eller Abraham Lincolns berömda Gettysburgtal.

    Som om inte det vore nog väljer Dick Harrison – vilket nog är förutseende av honom att göra när man tänker närmare efter – att klassa alla som anmäler en avvikande ståndpunkt som konspirationsteoretiker med eller utan rättshaveriegenskaper.

    På så vis förser Dick Harrison sig själv med både hängslen och livrem. Ifall den egna argumentationen mot förmodan (?) skulle uppfattas som tunn vattvälling av några, så kan dessa vattvällingtesanhängare lätt som en plätt kategoriseras som en samling intellektuella vettvillingar, av Dick benämnda konspirationsteoretiker, med en sällsynt illa dold agenda.

    Från det ena till det andra. Om man tillämpar Dick Harrisons resonemang på Djävulen, bör vi då inte alla – både Dick och andra – kunna enas om att även denne Satan är en historiskt bevisad varelse? Som till skillnad från Jesus inte bara har funnits utan även fortfarande finns!

    Vad gäller Satan är dessutom de utomkristna källorna talrika. Och det finns till och med moderna vittnesbörd, avgivna av varmt religiösa individer, om denne Satan. Bilderna av honom är detaljerade och blott delvis samstämmiga, vilket ju om jag förstått saken rätt blott ökar trovärdigheten i vittnesmålen.

    Så ska vi gå på Dicks linje och bejaka Jesus, måste vi väl i än högre grad bejaka Satans existens? Eller har jag fått något om bockfoten – f’låt jag menar förstås bakfoten – här och nu?

    Gilla

  2. bbnews said,

    14 maj, 2011 den 20:24

    Jag vill bara påpeka att Roger har stöd på Newsmill av en som heter Johan Rönnblom och som har skrivit en egen debattartikel, rubricerad ”Harrisons tvärsäkerhet är ohållbar för en historiker” (se: http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/12/harrisons-tv-rs-kerhet-r-oh-llbar-f-r-en-historiker#comment-263446 ), för att bemöta Harrisons påståenden. Läs gärna vad denne Johan Rönnblom har att säga.

    Själv kommenterade jag Johan Rönnbloms tankar på följande vis (korrigera och kritisera mig gärna, om ni tycker att mitt resonemang verkar alltför
    krystat eller osannolikt):

    Ad #12 (Johan Rönnblom): Jag delar din åsikt och din känsla att Paulus i första hand har fokus på Jesus som en andlig varelse.

    Paulus verkar föga intresserad av Jesus’ jordiska liv och visar, precis som du hävdar, heller inte upp några specifika kunskaper om Jesus’ eventuella jordeliv, vilket åtminstone jag uppfattar som extremt konstigt med tanke på Paulus’ kontakter med dem som varit lärjungar till Jesus eller på andra vis stått Jesus nära och som alltså måste ha varit mer eller mindre samtida med Jesus.

    Nog bör man väl ha haft anledning att diskutera sin gemensamma Gud i olika sammanhang, även jordiska sådana, i synnerhet om också församlingen i Jerusalem, i likhet med Paulus, såg Jesus som Gud.

    Men den sortens informationsutbyte mellan Paulus och församlingen i Jerusalem har i så fall inte satt några synliga spår i Paulus’ olika brev, om jag nu minns rätt.

    Läget kan alltså sammanfattas på följande vis: Paulus förnekade inte att Jesus en gång måste ha levt på jorden. Men när och hur denne Guds Son levde sitt fysiska jordeliv lämnar Paulus inga upplysningar om utan lämnar därhän. Snarare förhåller det sig så, att Paulus inte verkar visa något större intresse för Jesus’ jordeliv.

    I stället kan Paulus Jesussyn sammanfattas precis som du skriver, Johan Rönnblom: ”Paulus är intresserad av en andlig Jesus som talar till honom i visioner och som snart ska återuppstå och döma människorna.”

    I skenet härav – att det alltså handlar om en andlig gudsgestalt – är det lättare att se Bibel-Jesus som en ren tankeprodukt, utan speciell fysisk jordeförankring och därmed också i avsaknad av en historisk förlaga. Den fysiske Jesus, vars lärjungar och vänner startade församlingen i Jerusalem, sågs måhända inte ens som Gud utan hölls mer som en messiaspretendent, en av flera sådana i den oroliga tid som rådde för i runda tal 2000 år sedan i Jerusalem.

    Än i dag kan man se exempel på sekter med medlemmar som fortsätter att hålla ihop trots att sektledarens profetia inte gått i uppfyllelse, så jag ser inget konstigt med att samma sak skulle ha kunnat ske i Jerusalem för ca 2000 år sedan.

    Om nu i stället den andliga aspekten av Jesus (= Jesus som Gud) står i centrum för anhängarna, måste det vara lättare att så att säga fabricera – hitta på – honom, att bygga upp hans andliga gudastatus. Detta kan ha varit församlingens, och Paulus, etappmål nr 1.

    När sedan detta delmål uppnåtts och man lyckats förankra detsamma (= det andliga gudakonceptet) bland anhängarna, kan behov ha uppstått, kanske från ”marknadsföringssynpunkt”, av att ge den andliga Jesusgestalten en bättre jordisk förankring.

    Sådana jordelivsmarkörer går att, vid behov, tillföra och hitta på i efterhand. Etappmål nr 1 – att förläna en andlig Jesusgestalt gudomlig status – synes mig rent spontant vara svårare att implementera. Men OM man nu lyckades med detta, så är det relativt enkelt att därutöver förankra Jesusgestalten i den jordiska myllan.

    Uppenbarligen uppstod med tiden ett successivt ökande behov av att ge Jesusgestalten en mer jordnära förankring. Detta skulle kunna förklara varför antalet detaljer om Jesus’ påstådda jordeliv byggs på allteftersom, dvs den sortens berättelser som har fokus på Jesus’ fysiska jordeliv blir allt fylligare för varje nytt decennium som läggs till handlingarna.

    Dick Harrison begår i så fall i sin analys ett allvarligt misstag genom att synbarligen postulera att Jesusfigurens fysiska manifestation (= genom att leva ett mänskligt liv här på jorden) måste ha kommit först och de andliga Jesusaspekterna i andra hand. Det kan alltså lika gärna förhålla sig på det viset, anser jag, att den andliga Jesus – dvs den Jesus som Paulus kom i kontakt med – ”uppfanns” först och att den fysiska och därmed historiska Jesusgestalt (= den Jesus som Dick Harrison vill tilldela vetenskaplig historicitet/autenticitet) uppkom i ett senare skede.

    Ett sådant scenario kan definitivt inte uteslutas, och jag tycker det är en svaghet hos Dick Harrison, att denne historieprofessor verkar förbise en sådan möjlighet.

    Till sist en fundering kring frågan om huruvida religioner kan grundas och växa upp kring en person som aldrig har existerat. Javisst kan de det. Vad som krävs är att personen i fråga ges gudastatus, dvs ses som ett andligt väsen. Judendomens Jahvé är en sådan gudom, alltså samme Jahvé som är kristendomens Gud (Fader) i lika andliga – dvs icke-fysiska – himmelriket.

    Värt att notera är att även inom judendomen uppstod ett behov att ”förjordliga” sin Gud. Det är därför det berättas om att Gud promenerar runt i lustgården och njuter av sin skapelse. Men detta fysiska förkroppsligande av gudomen sker alltså även i detta fall efter att den andliga ”fasen” (= Gud som andeväsen) har slagit rot och accepterats band anhängarna. Dvs gudomens fysiska manifestation kommer i andra hand.

    Gilla

  3. bbnews said,

    14 maj, 2011 den 23:06

    På tal om hur gudssöner kan uppstå antingen med eller utan reell/fysisk förebild – här är en artikel från brittiska tidningen Telegraph som beskriver hur det hela kan gå till i vårt upplysta (?) tidevarv: http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/8509670/All-female-sect-worships-Vladimir-Putin-as-Paul-the-Apostle.html .

    I fokus står den ryske premiärministern Vladimir Putin. Han vördas – ”avgudas” – av medlemmarna i en kvinnlig sekt, som börjat se honom som en reinkarnation av Bibel-Paulus.

    Några citat ur artikeln: Members of the sect that has sprung up in a Russian village some 250 miles southeast of Moscow believe that the 58-year-old macho Russian politician is on a special mission from God.

    Reports from the sect’s headquarters close to the town of Nizhny Novgorod say that its members are all women who dress like nuns and pray for Mr Putin’s success in front of traditional Russian Orthodox Church icons that have been placed alongside a portrait of the Russian prime minister himself.

    Father Alexei, the priest in the local village church, has dismissed the sect.
    ”Her so-called teachings are a nonsensical mixture of Orthodoxy, Catholicism, the occult, Buddhism and political information,” he said.

    Jag tycker att det här står klart att den fysiske Putin i denna sekts ögon har genomgått en metamorfos och antagit en andlig dimension som inte fanns närvarande tidigare.

    Om nu denna sekt ges chansen att leva vidare och skulle lyckas attrahera allt fler anhängare, är det fullt tänkbart, anser jag, att när Putins andliga dimension slagit rot i sektmedlemmarnas hjärtan, uppstår det ett behov att (ånyo) förkroppsliga detta andliga väsen. Det är då inte självklart att den andlige Putins (nya) kroppsliga gestalt kommer att likna original-Putins annat än möjligen till det yttre (= utseendemässigt). Men alla inre egenskaper kan nog förväntas vara utbytta. Det skulle sålunda inte förvåna mig det minsta, om den förkroppsligade versionen av den andlige Putin skulle erhålla/tilldelas förmågor som att kunna bota sjuka, uppväcka döda till nytt liv, passera genom väggar och låsta dörrar och så vidare.

    OM nu allt detta jag just skisserat skulle inträffa, kan man då säga att denne nye Putin bygger på och går att härleda tillbaka till en ursprunglig ”historisk” Putinfigur (= den Putin vi som lever i dag kan se på tv-nyheterna då och då)? Vore det inte än mer riktigt att säga att den nye fysiske/förkroppsligade Putin ginge att härleda tillbaka till den ”icke-historiske” andlige Putin-gestalten? Eller?

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: