| Del 1 | |||
| ———— | ———— | ———— | ———— |
| Del 2a | Del 2b | Del 2c | Del 2d |
| Del 2e | Del 2f | Del 2g | Del 2h |
| Del 2i | Del 2j | Del 2k | Del 2l |
| Del 2m | Del 2n | Del 2o | Del 2p |
| Del 2q | Del 2r | Del 2s | Del 2t |
| ———— | ———— |
———— | ———— |
| Del 3a | Del 3b | Del 3c | Del 3d |
| Del 3e | Del 3f | Del 3g | Del 3h |
| Del 3i | Del 3j | ||
| ———— | ———— | ———— | ———— |
| Del 4 |
|||
| ———— | ———— | ———— | ———— |
| Exkurs | |||
Detta är del 3b av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.
The English version.
III. Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob
Jakobpassagen hos Josefus
Identifiering i tidigare omnämnande
Mot äktheten talar dessutom att det inte är likt Josefus att endast en gång – och då enbart i förbigående – nämna en individ, utan att förklara vem denna var. Så brukade Josefus normalt sett inte skriva. Han var tvärtom grundlig i sitt framställningssätt och noga med det logiska sammanhanget mellan sina utsagor. Stephen Carr ger några prov på hur Josefus normalt identifierade personer – dels den första gång han nämnde dem, dels de efterföljande gångerna. Judas från Galileen må tjäna som exempel. I Judiska fornminnen nämner Josefus honom både i bok 18 och bok 20, händelsevis de böcker där också Jesus finns omnämnd. I bok 18 skriver han följande:
Quirinius, en romersk senator … hade blivit konsul … kom själv till Judeen … för att skatta deras tillgångar … Dock fanns där en viss Judas, en galileer från en stad vid namn Gamala; vilken tillsammans med Sadok, en farisé, brann av iver att leda dem till uppror; vilka båda sade att denna beskattning inte var bättre än att införa slaveri och uppmanade nationen att kräva sin frihet. (Josefus Flavius, Judiska fornminnen 18:1:1)[211]
Josefus fortsätter sin beskrivning av Judas ytterligare ett tag. När han så i bok 20 ånyo nämner samme Judas skriver han följande:
Sönerna till Judas från Galileen var nu dräpta; jag åsyftar den Judas som förmådde folket att göra uppror när Quirinius kom för att skatta judarnas egendom, som vi har visat i en tidigare bok. (Josefus Flavius, Judiska fornminnen 20:5:2)[212]
Normalt upplyste alltså Josefus sina läsare både utförligt och detaljrikt, så att de skulle veta vem han åsyftade. Framför allt i de fall där det förra omnämnandet skedde långt tidigare, som exempelvis i en tidigare bok, brukade Josefus anstränga sig för att påminna läsaren om det genom att ytligt summera episoden, och som i detta fall kanske också upplysa om att den förra beskrivningen förekom i en tidigare bok. Det faktum att det i texten varken ges en adekvat beskrivning av vem Kristus är (om det är så att han här nämns för första gången), eller görs en grundlig återkoppling till en tidigare beskrivning av denne Kristus (om det är så att han här nämns för andra gången, efter TF), talar emot att Josefus är författaren. Som Carr säger, fanns det naturligtvis inget behov för en kristen interpolator att infoga en sådan detaljrik syftning bakåt i texten.[213] Och man kan tillägga att det kanske vid den tid då tillägget gjordes – då sannolikt innan Origenes skrev på 240-talet – ännu inte fanns ett TF att återkoppla till, eftersom så mycket tyder på att TF då troligen ännu inte hade hunnit skapats.
Mig veterligt finns endast ett ytterligare exempel i Josefus’ bevarade litteratur som liknar identifieringen av Jakob och Jesus. I Om det judiska kriget 2:247 berättar Josefus om ”Felix, brodern till Pallas”.[214] Denne Pallas omnämns inte någon annan gång i Om det judiska kriget och Josefus identifierar honom följaktligen inte. Detta är sannolikt inget misstag från hans sida då han senare i Judiska fornminnen 18:7:1 också berättar om samme Pallas utan att identifiera honom. Men genom andra författare vet vi rätt mycket om Marcus Antonius Pallas.[215] Han var en frigiven slav av ”kungligt blod” som blev en uppburen minister under såväl kejsar Claudius som kejsar Nero. Den senare lät dock avrätta honom. Han sägs då ha varit en av sin tids rikaste män.
Uppenbarligen betraktade Josefus honom som en sådan ”kändis” att han inte ansåg sig behöva förklara för sina läsare vem han var. I vilket fall är detta ett sällsynt undantag och att ett sällsynt undantag råkar sammanfalla med just den passage om Jesus som är misstänkt för att vara förfalskad, kastar givetvis en misstankens skugga över Jesusomnämnandet i Jakobpassagen.
Vi förväntas alltså tro att i just de två passager som handlar om Jesus ska Josefus ha frångått sitt normala förfarande med att dels binda samman stycken, genom att i meningen direkt efter TF inte syfta tillbaka på rätt stycke, dels upplysa läsaren om vem personen var genom att i Jakobpassagen avstå från att tala om för läsaren vem Kristus var.
Roger Viklund, 2011-03-27
[211] Josefus Flavius skriver:
”Now Cyrenius, a Roman senator, and one who had gone through other magistracies, and had passed through them till he had been consul, and one who, on other accounts, was of great dignity, came at this time into Syria, with a few others, being sent by Caesar to he a judge of that nation, and to take an account of their substance. Coponius also, a man of the equestrian order, was sent together with him, to have the supreme power over the Jews. Moreover, Cyrenius came himself into Judea, which was now added to the province of Syria, to take an account of their substance, and to dispose of Archelaus’s money; but the Jews, although at the beginning they took the report of a taxation heinously, yet did they leave off any further opposition to it, by the persuasion of Joazar, who was the son of Beethus, and high priest; so they, being over-pesuaded by Joazar’s words, gave an account of their estates, without any dispute about it. Yet was there one Judas, a Gaulonite, of a city whose name was Gamala, who, taking with him Sadduc, a Pharisee, became zealous to draw them to a revolt, who both said that this taxation was no better than an introduction to slavery, and exhorted the nation to assert their liberty; as if they could procure them happiness and security for what they possessed, and an assured enjoyment of a still greater good, which was that of the honor and glory they would thereby acquire for magnanimity.” (Josefus Flavius, Judiska fornminnen 18:1:1)
[212] Josefus Flavius skriver:
“And besides this, the sons of Judas of Galilee were now slain; I mean of that Judas who caused the people to revolt, when Cyrenius came to take an account of the estates of the Jews, as we have showed in a foregoing book. The names of those sons were James and Simon, whom Alexander commanded to be crucified.” (Josefus Flavius, Judiska fornminnen 20:5:2)
[213] Stephen Carr skriver:
“How does Josephus refer back to people he has previously mentioned in those days when books had no indexes? Here he is going back two books, so readers will need more than a casual reference.
Judas of Galilee was first mentioned in ’Wars of the Jews’ Book 2 Section 118 ’Under his administration, it was that a certain Galilean, whose name was Judas, prevailed with his countrymen to revolt ; and said they were cowards if they would endure to pay a tax to the Romans, and would, after God, submit to mortal men as their lords.’
Josephus refers to him again in Book 2 Section 433 as follows ’”In the meantime one Manahem, the son of Judas, that was called the Galilean (who was a very cunning sophister, and had formerly reproached the Jews under Quirinius, that after God they were subject to the Romans )” – considerable detail is included.
In Wars, Book 7 Section 533 we read about Judas again – ”… Eleazar, a potent man, and the commander of these Sicarii, that had seized upon it. He was a descendant from that Judas who had persuaded abundance of the Jews, as we have formerly related, not to submit to the taxation when Quirinius was sent into Judea to make one; …’. So a change of book causes Josephus to say ’as formerly related’.
Judas was also in Antiquities 18 ’Yet was there one Judas, a Gaulonite, of a city whose name was Gamala, who, taking with him Sadduc, a Pharisee, became zealous to draw them to a revolt, who both said that this taxation was no better than an introduction to slavery, and exhorted the nation to assert their liberty’.
Josephus referred back to Judas in Antiquities 20 ’the sons of Judas of Galilee were now slain; I mean that Judas who caused the people to revolt, when Quirinius came to take an account of the estates of the Jews, as we have shown in a foregoing book .’
So Josephus usually put in detail and when he referred back from Ant. 20 to Ant. 18, he reminded the reader that it was in a different book. None of these factors apply to Josephus’s reference to Jesus in Antiquities 20. A Christian interpolator would naturally [need bortplockat] not need to supply such detailed back-references. His readers would know exactly who Jesus called the Christ was.” (Stephen Carr, First Response by Steven Carr [to Dr. Paul Marston]).
[214] Josefus Flavius skriver:
“After this Caesar sent Felix, the brother of Pallas, to be procurator of Galilee, and Samaria, and Perea, and removed Agrippa from Chalcis unto a greater kingdom; for he gave him the tetrarchy which had belonged to Philip, which contained Batanae, Trachonitis, and Gaulonitis: he added to it the kingdom of Lysanias, and that province [Abilene] which Varus had governed. But Claudius himself, when he had administered the government thirteen years, eight months, and twenty days, died, and left Nero to be his successor in the empire, whom he had adopted by his Wife Agrippina’s delusions, in order to be his successor, although he had a son of his own, whose name was Britannicus, by Messalina his former wife, and a daughter whose name was Octavia, whom he had married to Nero; he had also another daughter by Petina, whose name was Antonia.” (Josefus Flavius, Om det judiska kriget 2:247–249)
[215] Pallas är kanske främst känd genom de romerska historikerna Tacitus och Suetonius.
Jesus granskad 
Kommentera