Mikael Nilssons syn på Jesusfrågan

Samtidigt som Dick Harrison uttrycker sin övertygelse om att Jesus har funnits, kommer Vetenskap & Historia ut med en artikel skriven av filosofie doktorn i historia, Mikael Nilsson, där denne hävdar ”att det finns många och goda skäl till varför Jesus historicitet både kan och bör ifrågasättas.”

Mikael Nilsson menar att vi helt enkelt ”saknar trovärdiga källor som bekräftar hans existens”. Nilsson menar att det källkritiska läget är ”ytterst besvärligt” bland annat för att de religiösa källorna är tendentiösa och inte var tänkta att vittna om historiska händelser. Detta gör att ett av de kriterier Nilsson som historiker beaktar, nämligen tendens inte fyller kravet. Detta gör enligt Nilsson heller inte övriga krav som närhet, beroende och äkthet.

Närhetskravet fallerar för att ingen av evangelieförfattarna själva bevittnat det de skrev om och för att Paulus’ brev inte innehåller några detaljer om Jesu liv. Nilssons syn på beroendet tog jag upp i mitt förra inlägg: Dick Harrisons syn på Jesusfrågan. Där redogörs för varför Nilsson anser att kriteriet underkänns; nämligen för att evangelierna ”är baserade antingen på varandra eller på okända källor som vi inte kan avgöra värdet på.”

Nilsson hävdar dock att ”det största problemet har att göra med äktheten”. Med hänvisning till Bart D. Ehrman påpekar Nilsson att vi saknar originalen och endast har ”kopior av kopior av kopior (etcetera)”. Han hänvisar till berömda tillägg som slutet på Markusevangeliet och berättelsen om äktenskapsbryterskan i Joh 8:1–11. Av någon för mig okänd anledning hävdar Nilsson dock att denna berättelse (och kanske också de tolv sista verserna i Markusevangeliet) bekräftas först på 1100-talet. Han skriver: ”… vilka [min fetning] dyker upp i ett grekiskt manuskript först på 1100-talet.” Men berättelsen om äktenskapsbryterskan är betydligt äldre än så, även om det är ett tillägg. Det är sant att det är en berättelse som saknas i alla äldre handskrifter men som senare infördes på olika ställen, även i Lukasevangeliet. Den äldsta bevarade grekiska (och latinska) handskriften innehållande detta textstycke är dock Codex Bezae (både på latin och grekiska) från ca år 400. Och stycket finns omnämnt av kyrkofader Didymos den blinde på 300-talet och denne bekräftar att pericope adulterae på hans tid förekom i flera handskrifter.

Nilsson vänder sig därefter till de icke-kristna källorna och hävdar att Jesu existens inte heller är belagd där. Han skriver att …

”det ofta påstås att så är fallet genom Filo [sic!] av Alexandria, Mara bar Serapion, Plinius dy, Suetonius, Severius, Josephus och Tacitus. Av alla dessa är det dock bara den sistnämnda … som omnämner Jesu död på ett sådant sätt att det verkar bekräfta evangeliernas uppgifter”.

Varför Filon förekommer i denna uppräkning vet jag inte eftersom ingen väl kan påstå att han, som aldrig nämner Jesus, skulle kunna bekräfta dennes tillvaro. Det är också något underligt att Nilsson hävdar att endast Tacitus skulle kunna bekräfta evangeliernas uppgifter emedan Josefus definitivt gör detta om Jesuspassagerna hos honom skulle visa sig vara äkta. Jag kan bara anta att Nilsson anser det vara säkerställt att Jesuspassagerna hos Josefus är kristna förfalskningar och att han av den anledningen avfärdar Josefus. Jag håller i så fall med Nilsson eftersom också jag anser att det rör sig om förfalskningar, men jag skulle ändå ha uppskattat att han förtydligat sin position i frågan.

I vilket fall använder Nilson en stor del av utrymmet för att argumentera för att även Christus-omnämnandet hos Tacitus är ett senare tillägg. Nilsson anför fem orsaker till att betvivla dess äkthet.

1)      Att Pilatus benämns prokurator i stället för sin rätta titel prefekt.

2)      Att Tacitus knappast oreserverat skulle ”ha använt titeln Kristus eftersom detta innebar ett implicit erkännande av Jesus som judarnas smorde konung.”

3)      Att ingen av de tidiga kyrkofäderna hänvisar till detta stycke och att den förste som gör det, nämligen Severus, likväl utelämnar Kristuspassagen.

4)      Tacitus saknade anledning att nämna Kristus.

5)      Valet av grammatikalisk kasus. Nilsson hänvisar till religionshistorikern Michel Dubuisson och dennes artikel Le ’procurateur’ de Judée, vari han granskar uttrycket per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat (avrättades genom prokurator Pontius Pilatus). Dubuisson tycker detta är ett märkligt uttryck ”därför att per + ackusativ på latin hänvisar inte till den som gör något utan till dennes ’mellanhand’ eller ’förmedlare’.” Och eftersom per (genom) syftar på Pilatus (per procuratorem Pontium Pilatum) och Pilatus’ mellanhand var judarna (vilka ju försåg Pilatus med Jesus och därmed verkade som förmedlare) verkar detta misstänkt likt något en kristen skulle skriva.

De fyra första punkterna har jag mer utförligt behandlat i min Tacitus-serie med början här. Punkt fem har jag faktiskt aldrig tidigare stött på och måste undersöka grundligare (vilket jag nu också har gjort i: Är Tacituspassagen trots allt förfalskad? – Michel Dubuisson).

Nilsson skriver att det vore förödande för dem som anser att Jesus var en historisk person om Tacitus avfärdas, ty ”utan Tacitus finns helt enkelt inte en enda oberoende icke-religiös urkund som bekräftar att Jesus någonsin levt!” Nu kan man med fog hävda att även om Tacitus’ Jesusomnämnande är skrivet av honom är det likväl knappast oberoende, emedan uppgifterna sannolikt ytterst stammar från kristna.

Som avslutning konstaterar Nilsson att ”alla uttalanden om ’den historiske Jesus’ förblir spekulativa amsagor.”

Roger Viklund, 2011-04-13

Annonser

Dick Harrisons syn på Jesusfrågan

Fanns Jesus? Det är den fråga Dick Harrison ställer sig och också besvarar i ett blogginlägg den 11 april 2011. Hans svar ligger i hans slutsats:

”Slutsats: om vi applicerar vanlig källkritik talar det mesta för att Jesus har existerat. För att förklara bort honom krävs att vi förutsätter kort minne och en stor dos godtrogenhet hos mängder av människor under decennierna efter korsfästelsen, samt att vi bygger in en (obevisbar) kristen konspirationsteori tidigt i historien. Då är det mycket lättare att anta att en person vid namn Jesus har levt.”

Men innan vi går händelserna i förväg tänkte jag syna Harrisons argument och argumentationsteknik. Harrison skriver i inledningen att han inser att han genom att ta upp denna fråga öppnar sig ”för åtskillig kritik”. Han skriver:

”För en kristen fundamentalist är allt i Nya testamentet bokstavligen sant. För mången hängiven anti-kristen ateist är det tvärtom: det mesta, även Jesus, är påhittat. När en forskare uttalar sig i ämnet stöter hon sig per automatik med båda falangerna, och med många andra.”

Nu betraktar jag mig vare sig som en kristen fundamentalist eller som en ateist, och faktiskt heller inte som anti-kristen, även om jag vet att vissa betraktar mig som sådan genom min ståndpunkt i historiefrågan. I vilket fall, Harrison är historiker, men att vara historiker innebär inte att man har detaljkunskap inom alla historiska områden. Jag vet därför inte hur insatt Harrison är inom Jesusforskningen, men väljer ändå att bemöta hans argument utifrån föreställningen att han också äger detaljkunskaper i ämnet och utifrån insikten att liknande argument inte sällan framförs också av religionshistoriker med specialinriktning mot den tidiga kristendomen. Man kan därmed betrakta min analys och kritik som en analys av och en kritik mot dessa synpunkter i allmänhet, även om de just i detta fall har formulerats av Harrison.

Dick Harrison påpekar att för honom som historiker handlar det om vanlig källkritik och då att källorna ”skall ligga så nära händelsen och personen i tid och rum som möjligt” och att deras inbördes beroende, liksom deras tendens, skall utvärderas. Detta anser jag givetvis vara helt i sin ordning. Däremot ställer jag mig frågande till det som sedan följer när Harrison gör sin kortfattade genomgång av det han anser vara viktigast att framhålla – och då förutsätter jag, gjord med utgångspunkt från ovan nämnda sagda.

Harrison hävdar att källorna ”är ovanligt många, sett ur forntids- och antikhistoriskt perspektiv, och de ligger de omtalade händelser närmare i tiden än många andra antika och medeltida källor befinner sig i förhållande till sina händelser.” Frågan är dock om detta är sant. Det är sant att ”källorna” i Nya Testamentet ligger händelserna relativt nära, dock kan jag inte finna en enda av dessa texter som verkligen bekräftar Jesu fysiska existens och samtidigt ligger händelser så nära i tiden att det är rimligt tro att någon som i vuxen ålder upplevt Jesu eventuella gärning kunde ha varit vid liv för att nedteckna dessa (huvudsakligen anonyma) texter. Vidare är de också att betrakta som religiösa vittnesmål; berättande källor och inte historiska källor, emedan fokus knappast legat på att skildra historien utan på att sprida en föreställning.

Harrison skriver:

”De fyra evangelierna nedtecknades mellan 60-talet och början av 100-talet. Om dateringen är korrekt borde det, vid tiden för de första evangeliernas tillkomst, ha funnits äldre män och kvinnor som mindes den historiska personen Jesus. Möjligheten att helt och hållet ljuga ihop en historia har varit begränsad.”

Men om dateringen inte är korrekt då? Det finns trots allt goda skäl att tro att alla evangelier är skrivna efter år 70 och inget som tvingar att något enda av dem är skrivet före år 100.

För dateringen av evangelierna, se mina blogginlägg:

Miraklet om legionen i svinen vilket daterar Markusevangeliet
Den vanhelgande skändligheten som datering av Markusevangeliet
Apostlagärningarna som grund för att tidigarelägga evangelierna
Ignatios’ brev – äkthetsfrågan och deras roll i dateringen av evangelierna
Evangeliernas datering – sammanfattning av min ståndpunkt

I ett försök att styrka att det i evangelierna finns en historisk kärna som går tillbaka på Jesus åberopar Dick Harrison ”beroendekriteriet” där han ”finner betydande inbördes olikheter evangelierna emellan”. Han säger vidare att om ”samtliga evangelier istället hade gått tillbaka på en enda berättelse, förmedlad av en enda källa, hade bevisvärdet sjunkit.”

Det verkligt intressanta med detta är att samtidigt som historikern Dick Harrison här hänvisar till beroendekriteriet som ett tecken på att Jesus har funnits, skriver historikern Mikael Nilsson i det nya numret av Vetenskap & Historia att ”då man utvärderar en källas trovärdighet” handlar det ”bland annat om äkthet, närhet, tendens och beroende. De religiösa urkunderna kan inte leva upp till något av dessa krav.” Så för Harrison tyder beroendekriteriet på att det finns en kärna av sanning som går tillbaka på Jesus medan det för Nilsson tyder på att det inte bekräftar hans existens. Hur kan då historiker se så olika på denna sak?

Till att börja med förstår jag att Harrison enbart har utrymme för några få exempel, men principen skall ändå gälla. Harrison ger två exempel, dels att Judas enligt Matteusevangeliet 27:5 hängde sig medan han enligt Apostlagärningarna 1:18 föll framstupa på marken så att buken sprack och inälvorna rann ut; dels att i ”skildringen av den romerska övermakten i allmänhet och Pontius Pilatus i synnerhet skiljer sig evangelierna kraftigt från varandra.” Enligt Harrison tyder detta på att ”det har funnits olika traditioner i omlopp, förmedlade av konkurrerande berättarkulturer”. Men enligt Nilsson är problemet med beroendet ”att evangelierna är baserade antingen på varandra eller på okända källor som vi inte kan avgöra värdet på.” Han fortsätter: ”Trots detta motsäger de varandra angående i princip allt det berättar. Endast huvuddragen är desamma.” Se nästföljande inlägg: Mikael Nilssons syn på Jesusfrågan

Vi kan som bekant med relativt stor säkerhet säga att Markusevangeliet skrevs först. Vi kan också säga att (de anonyma) författarna av Matteusevangeliet och Lukasevangeliet fritt kopierade ”Markus”. Så alla berättelser och uttryck som förekommer hos både Markus och någon av de övriga beror på att ”Matteus” och ”Lukas” kopierat ”Markus”. Vidare är de likheter som finns mellan ”Matteus” och ”Lukas” beroende av att de antingen kopierat varandra eller en gemensam källa.

De båda exempel som Harrison åberopar visar snarare på något annat, nämligen att traditionen har broderats ut över tid. Detta kan åskådliggöras så att det inte handlar om två parallella händelser om utgår från en verklig händelse utan om en seriell händelse som hela tiden utvecklas över tid. Förrädaren Judas (hebreiska Jehuda), som säkerligen är en symbol för judarna, är en förrädare (liksom judarna som inte vill komma till tro) och hans gärning och död blir allt värre ju längre tiden går. Hos Markus endast förråder Judas Jesus. Hos Matteus ångrar han sig och hänger sig. Hos Lukas (Apg) faller han till marken och inälvorna rinner ut i och med att buken spricker. Ännu senare, på 130-talet ska en viss Papias ha skrivit följande:

”Judas vandrade omkring i världen som ett slående exempel på gudlöshet. Kroppen svällde upp så att han inte ens kunde komma fram där en vagn med lätthet går in, ja, det gick inte ens för hans väldiga huvud för sig. De sade att hans ögonlock var så uppsvällda att han inte alls kunde se ljuset, och inte ens en läkare kunde se dem med hjälp av optiska instrument. Så djupt hade de sjunkit in. Hans blygd var vidrigare och större än allt avskyvärt. Vid naturbehoven flöt var och maskar från hela kroppen ut där till hans vanära. När han efter många kval och straff nått slutet på den plats som var hans egen – som de säger – så ligger platsen öde och obebodd ännu i dag på grund av stanken. Ja, ännu kan ingen gå förbi där utan att hålla sig för näsan. Så starkt var utflödet på marken från hans kropp.” (Apostoliska fäderna, Papiasfragment 3)[1]

Samma sak kan sägas gälla den” romerska övermakten i allmänhet och Pontius Pilatus i synnerhet”. Allt efter att tiden gick, kom evangelierna och senare skrifter att bli allt mer proromerska. Av de nytestamentliga skrifterna är sannolikt Lukasevangeliet och Apostlagärningarna (vilka troligen har samma författare) de mest proromerska. Detta skedde helt enkelt av realpolitiska skäl. Det skedde dels för att undgå förföljelse, dels för att attrahera fler anhängare och dels för att ”kyrkan” blev allt mer hellenistisk och därmed ville locka romare.

Sedan verkar Harrison förutsätta lögnen och konspirationen för att kunna förklara uppkomsten av en religiös föreställning, genom att han bland annat skriver att möjligheten därmed varit begränsad ”att helt och hållet ljuga ihop en historia”. Denna idé måste rimligen grunda sig på att man har en så stark uppfattning genom kristendomens egna föreställningar om att Jesus varit en sann människa, att man hellre gör jämförelser med historiska personer som Sokrates eller Julius Caesar än med mytologiska som exempelvis Dionysos och Herakles. Berättelsen om Jesus liknar mer de som omgärdar de mytologiska gestalterna. Kring dessa senare halvgudar kunde tydligen också föreställningar uppkomma utan att vi har skäl att tro vare sig att de har funnits eller att folk har ljugit ihop deras historia. Med andra ord kan osanna trosföreställningar uppkomma utan att någon medvetet behöver ha ljugit.

Harrison fortsätter:

”Faktum är att vi har ännu äldre källor, eftersom aposteln Paulus äldsta brev stammar från ca 50, mindre än tjugo år efter korsfästelsen. Detta gör det svårt att argumentera bort Jesu existens på basis av samtidighetskravet.”

Detta är ett mycket belysande exempel på att de som förkastar argumenten för en icke-historisk Jesus inte vet vilka dessa argument är. Detta är så vanligt att det snarare är regel än undantag. Om inte evangelierna anses utgöra en tillräckligt solid grund för att befästa Jesu historicitet vänder man sig till Paulus vars skrifter med viss säkerhet går att förlägga till 50-talet. Detta är tillräckligt nära i tiden för att man inte ska kunna påstå att Paulus var ovetande om Jesu existens. Därmed tror man sig också ha bevisat att Jesus har funnits, ity ”Paulus äldsta brev stammar från ca 50, mindre än tjugo år efter korsfästelsen.” Tydligen är Harrison, i likhet med flera religionshistoriker, omedveten om att just Paulus är ett av mina och många andra ahistoricitetsförespråkares främsta argument till att Bibelns Jesus inte har funnits. Ty Paulus må ha levt nära händelserna i tid, men han är samtidigt tillsynes omedveten om i princip allt utöver att Jesus korsfästes och uppstod; händelser som han snarare förlägger i en himmelsk sfär än på jorden. Tyvärr läser många Paulus genom glasögon färgade av evangelieföreställningarna och tolkar därför in sådant hos Paulus som han aldrig säger. Till detta kommer också harmoniseringar i samband med översättningar som får det att framstå som om Paulus säger detsamma som evangelisterna. I likhet med Harrison anser jag att Paulus levde tillräckligt nära i tiden för att veta vad som hade hänt. När han då verkar vara helt ovetande om Jesu liv på jorden, finns i stället möjligheten att inget heller hade hänt.

Därefter går Harrison från kristna källor till icke-kristna källor, av vilka han uppräknar de han rimligen ser som de viktigaste. Problemet är att dessa så kallade källor inte är så okontroversiella som Harrison förefaller betrakta dem. Nu medger givetvis ett kort blogginlägg inte någon större fördjupning, men jag hade ändå förväntat mig mer av reservation inför uppräkningarna av källorna, vilka är Plinius, Suetonius, Tacitus, Mara Bar-Serapion och Josefus.

Och även om dessa källor är från mindre än hundra år efter de tänkta händelserna, skall enligt Harrison deras inbördes beroende och deras tendens bedömas. Han hänvisar till att ”kortfattade notiser om Jesus och de kristna återfinns hos romarna Tacitus, Suetonius och Plinius den yngre, samtliga verksamma kring år 100”. Primärt har jag två invändningar mot det Harrison här skriver. Uppgiften att de var ”verksamma kring år 100” är visserligen riktig men det hade varit mer i sin ordning att säga att de alla skrev en bit in på 100-talet (i perioden ca 110–120 vt); en viktig distinktion då det inte handlar om hela den period de var aktiva utan faktiskt den tid då de bevittnar det de tros bevittna; samt att detta därmed sker närmare ett århundrade efter att Jesus tros ha dött. Vidare är uppgiften att det återfinns kortfattade notiser om Jesus och de kristna hos dessa tre både irrelevant och oriktig, emedan det bara eventuellt gör det. Ingen av dem nämner för övrigt Jesus.

Plinius bevittnar visserligen kristnas existens på hans tid (i början av 110-talet), men detta finns det väl ingen som betvivlar? Plinius ger oss ingen information alls om Jesus som eventuell historisk person, eller några upplysningar överhuvudtaget om honom. Plinius använder inte ens namnet Jesus utan bara titeln Christus och då enbart i samband med att kristna i ett fall smädade Christus i ett annat sjöng sånger till Kristi ära. Så vad Plinius alls kan bidraga till i frågan om Jesu historicitet förstår jag inte.

För mer information se min bloggserie om Plinius med start här: Plinius som Jesusvittne. Del 1

Suetonius skriver som bekant om en Chrestus som uppviglar judar på 50-talet. Det är en populär teori att Suetonius därmed skulle avse Jesus, fast några bevis för att så är fallet finns inte; däremot goda skäl anta att så inte är fallet. Så att åberopa Suetonius som Jesusvittne, när denne möjligen/troligen inte ens avser Jesus, är inte speciellt konstruktivt.

För mer information se min bloggserie om Suetonius med start här: Suetonius som Jesusvittne. Del 1

Tacitus nämner Christus och att Pilatus lät avrätta honom. Så av de tre romerska vittnena är det bara Tacitus kvar och de ”ovanligt många” källorna blir därmed betydligt färre. Vidare är det så att den enda kvarvarande romerska källan Tacitus näppeligen ger ett oberoende bevittnande av Jesus. I stället finns goda skäl anta att han förmedlar det han hört kristna berätta. Visserligen visar detta att kristna på 110-talet ansåg att Jesus har funnits, men detta finns heller inget skäl att betvivla, allra minst som evangelierna vid denna tid var i omlopp. Harrison talar om att bedöma källorna utifrån ” tendens och beroende”. I detta fall verkar Tacitus vara just beroende och då av kristna föreställningar. Enligt Harrisons egen metodik skulle således den enda kvarvarande romerska icke-kristna källan vara beroende av kristna källor och måste därför rimligen underkännas som ett oberoende vittne. Därmed skulle ingen av de tre romerska källorna styrka att Jesus har funnits.

För mer information se min bloggserie om Tacitus med start här: Tacitus som Jesusvittne. Del 1

Vidare fortsätter Harrison med Mara bar Serapion och skriver att denne ”nämner redan på 70-talet Jesus i ett brev.” Det är bara att konstatera att detta uttalande av Harrison är felaktigt. På det sätt som han formulerar sig är detta inte sant. Visserligen KAN Mara bar Serapion ha skrivit på 70-talet, men att något är möjligt är givetvis inte detsamma som att det är sant. Maras vittnesmål, som blott är en antydning utan att någon ens namnges, går inte att datera. Brevet bör ha skrivits efter år 70, kanske hellre efter år 135 och möjligen så sent som på 200-talet eller till och med senare. Jag hade förväntat mig någon form av försiktighetsmarkör i detta yttrande, som exempelvis att Mara KAN ha skrivit så tidigt som på 70-talet. Som det nu framstår skulle denne Mara redan på 70-talet ha bevittnat Jesu existens, medan han endast i bästa fall förmedlar uppfattningar om kristendomen som i sin tur förmedlats av kristna i en tid då kristendomens föreställningar redan var spridda.

För mer information se min bloggartikel om Mara här: Osanningarna om Mara Bar Serapions s.k. ”vittnesmål” om Jesus

Slutligen nämner Harrison Josefus, men garderar sig här genom att säga att ”i hans fall är källäget mer problematiskt, eftersom delar av den bevarade texten tycks ha påverkats av senare kristna tillägg.” Ändå intar Harrison hela tiden en position där han utgår ifrån att också mycket suspekta källor trots allt i grunden är riktiga. I detta fall sträcker han sig så långt som till att tillstå att ”delar av den bevarade texten tycks ha påverkats av senare kristna tillägg”, medan det är fullt rimligt anta att alltsammans är kristna förfalskningar.

För mer information se min långa avhandling om Josefus uppdelad i avsnitt på min blogg med start här: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 1 eller avhandlingen i sin helhet på min webbplats här: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie

Problemet med Harrisons uppräkning är att han gör antaganden om varje källa som om den vore sann och gav ett oberoende vittnesbörd om Jesus. I själva verket är källäget ytterst bekymmersamt, något också Mikael Nilsson påpekar med emfas. Paulus och övriga tidiga kristna vet tillsynes inget om det som senare framkommer i evangelierna. Dessa uppkommer måhända inte förrän vid sekelskiftet år 100 vid en tid då alla eventuella ögonvittnen kan antas vara döda, inte minst med tanke på det förödande kriget åren 66–70 som utplånade stora delar av Palestinas befolkning.

Det enda icke-kristna bevittnandet av Jesus från nollhundratalet, vilket kommer från Josefus, utgörs sannolikt av kristna förfalskningar. De åberopade romerska källorna vittnar i ett fall, Plinius, enbart om kristnas existens och dyrkan av ett Kristusväsen; i ett fall, Suetonius, om en Chrestus på plats i Rom ca år 50, vilket möjligen, men troligen inte, avser Jesus; och i ett fall, Tacitus, om en uppgift som sannolikt grundar sig på vad denne, direkt eller indirekt, hört kristna berätta – rimligen utifrån vad de i sin tur erfarit genom evangelieberättelserna. Därmed krymper antalet källor ytterligare. Mara Bar Serapion är blott ett ”stolpskott” som utan omgivande sammanhang inte kan styrka något alls om Jesus som historisk person, och Jesusomnämnandena hos Josefus är sannolikt kristna förfalskningar.

Sedan tidigare har jag noterat att jag är oense med Harrison om det viktiga begreppet ”finnas”. Ehuru Harrison argumenterar för att Robin Hood har funnits anser jag att han nog inte har funnits. Robin Hood är förvisso ett område där Harrison besitter betydligt större kunskaper än vad jag gör, men jag avser nu endast principen. För mig är Robin Hood legendens Robin Hood och denne person har inte funnits. Att det kan ha funnits en gestalt (eller flera gestalter) som givit upphov till berättelserna om Robin Hood anser jag vara ett fullt rimligt antagande. Men då denne inte har gjort det som Robin sägs ha gjort, kanske inte har hetat Robin Hood, inte umgåtts med de gestalter Robin Hood sägs ha umgåtts med och då det dessutom finns fler än ett förslag på vem förebilden var, kan man då säga att Robin Hood har funnits?

På samma sätt anser jag att det visst kan ha funnits en eller flera gestalter som givit upphov till berättelserna om Jesus. Men det betyder nödvändigtvis inte att Jesus har funnits såvida inte åtminstone en kärna av det som berättas om honom också har inträffat. Låt säga att där fanns en lätt messiansk, lätt upprorisk gestalt som verkade i Judeen, som måhända hette Jesus eller något annat och som också togs av daga av den romerska makten. Låt säga att detta har skett men att grundberättelsen i evangelierna inte stämmer in på denna persons liv. Kan vi då utifrån sådana förutsättningar säga att Jesus har funnits? Mitt svar är nej. Vad Harrisons svar är vet jag inte.

Roger Viklund, 2011-04-12


[1] Olof Andrén & Per Beskow, De Apostoliska fäderna, s. 198–199. Fotnot s. 204: ”Från Apollinaris av Laodicea, död omkr 390 … Texten är rekonstruerad från skilda källor.”

The Jesus Passages in Josephus – a Case Study, part 4 – ”Conclusions”

Part 1
———— ———— ———— ————
Part 2a Part 2b Part 2c Part 2d
Part 2e Part 2f Part 2g Part 2h
Part 2i Part 2j Part 2k Part 2l
Part 2m Part 2n Part 2o Part 2p
Part 2q Part 2r Part 2s Part 2t
———— ———— ———— ————
Part 3a Part 3b Part 3c Part 3d
Part 3e Part 3f Part 3g Part 3h
Part 3i Part 3j
———— ———— ———— ————
Part 4
———— ———— ———— ————
Excursus

This is part 4 of the translation of my treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English. I have previously translated and published this summary in The Jesus passages in Josephus – IV. Conclusions. However, I have (hopefully) improved the language this time.

Den svenska texten.

IV. Conclusions

The fact that the works of the Jewish historian Josephus have survived, may probably be attributed to the fact that Josephus depicted the period and the historical events which were of interest for the Christians. Not only did Josephus depict the Jewish society during the time period when Jesus is supposed to have lived, but in his Antiquities of the Jews, there is a very favourable portrayal of Jesus – a non-Christian testimony of the first rank, as it was delivered by a Jew and consequently by a person belonging to a people and a religious faith that both competed with and dissociated itself from the Christian doctrine. The more detailed testimony, the so-called Testimonium Flavianum (TF), and the brief mention of Jesus in the James-passage in connection with the establishment of the identity of James, are not considered as equally credible. While the latter is generally assumed to have originated with Josephus, almost all scholars believe that at least some part of the Testimonium has been transformed in a more Christian fashion, and some scholars that it in its entirety is a Christian creation.

The differences in approach between those who believe that Josephus wrote something about Jesus and those who believe that he wrote nothing, is maybe for the most based on whether they believe in the Gospel story or not. Perhaps many, like Robert Eisler, consider it to be too implausible that Jesus either did not exist at all or was a marginalized and relatively insignificant person, and therefore they cannot imagine that Josephus would not have mentioned Jesus. For how could Josephus have avoided mentioning Jesus if just a bit of all what is said about him in the Gospels were true?

Otherwise, it is hard to imagine why scholars so often take their starting point in the scant mention of Jesus in the James-passage, and on the basis of not finding anything explicit Christian therein, they affirm that Josephus not only wrote that part, but as a consequence also the Testimonium, although not necessarily all of it. The rational starting point should instead be the Testimonium and the realization that Christians indeed have added information about Jesus; and from that observation realize that this is a mine field where any statement about Jesus in Josephus has to be seen as a potential forgery. The mere fact that we “know” that Christians have falsified Josephus, should urge us to use the greatest caution. The correct method of analysis cannot lead to the assumption that everything is genuine until proven otherwise. That method lost its validity the moment it became evident that the text is manipulated and that additions have been made – not just once but most likely several times. In addition, it is impossible to show that everything is forged. Instead, the precautionary principle must apply, and the starting point should be that everything potentially is falsified. Thus, the opposite condition occurs and it is thereby necessary to make it credible that Josephus wrote anything at all about Jesus, in order to assume that he also has done it.

The Testimonium Flavianum has undoubtedly been an essential part of Christianity’s description of its Saviour’s achievements on earth. This resulted in the passage being included, at least in some form, in the national chronicles which Christians over the centuries wrote in their own languages, whether in Latin, Syrian, Arabic, Armenian, or Old Russian. All renderings of the Testimonium in all the extant manuscripts of the Antiquities of the Jews have the same wording. All renderings of the Testimonium in all the extant manuscripts of Eusebius’ Ecclesiastical History also have the same wording. But these two identical Greek “original versions” have been preserved only in late manuscripts – from the tenth century onwards – and could therefore have been “corrected”, as only one or a few authorized manuscripts were reproduced. Apart from the obviously fanciful embellishments found in the Slavonic Josephus, the Testimonium is preserved in only three from the received text (in Josephus and Eusebius) divergent versions, a Latin written by Jerome in 392 CE, an Arabic written by Agapius in 942 CE and a Syriac written by Michael the Syrian in 1173 CE. Agapius’ text is the one most frequently put forward as a more de-Christianized version, and one which therefore better would reflect what Josephus wrote. This is however hardly the case, as both Agapius’ own statements and the similarities that exist between his and Michael’s editions show that Agapius was relying on a Syriac source and himself modified the Testimonium into a more subdued text. The resemblance to Michael’s text suggests that it is Michael who has better preserved the wording in his and Agapius’ common source. Thus, it is reasonably only their source (which is best reflected in Michael’s text) which provide a deviating variant text. Since this source has “he was considered to be the Messiah” (in Syriac) and Jerome has, “he was believed to be the Messiah” (in Latin), it has been suggested that something similar would have been in the Greek text of Josephus.

However, both Jerome and the Syrian source are based on Eusebius (who is the first to witness the Testimonium in the early fourth century) and not on Josephus. Both have also dared to make other changes to the text independent of each other, so it is not at all impossible that they also separately changed “he was”” into “he was thought/was believed to be”. Maybe they like the opinions expressed today considered it absurd that Josephus (who obviously was not a Christian) could have appointed Jesus as the Christ? Maybe they just clarified that it was his disciples who believed that he was the Christ? The claim that Jerome’s text is of higher credibility than Josephus’ and Eusebius’ since it is preserved in a manuscript from c. 600 CE, is undermined by the even more ancient Syriac manuscripts containing translations of two of Eusebius’ books; one manuscript from the year 462; the other from the year 411 CE – both having “he was Christ”. On top of that the Armenian translation that is reading “he was” is reflecting the Syriac text of the Ecclesiastical History in the fourth century. And it seems unreasonable to think that almost all the manuscripts of Eusebius’ three works, all quotes and all translations from it could have been amended retrospectively to reflect the received version – especially since the three versions are not exactly alike, but differ slightly in details. It is then much easier to imagine, that the deviations in Jerome and in the unknown Syrian chronicler, are deviations which they accomplished themselves.

In any case, there is no testifying of the Testimonium before Eusebius. This also holds true for the Latin paraphrase of the Testimonium which is found in Pseudo-Hegesippus. Although it is possible, there is no proof that the author had access to a manuscript of the Antiquities of the Jews with a version of the Testimonium with a different wording, or even a text that precedes Eusebius. In other words, Eusebius is the first person to witness the normative version of the Testimonium in the early fourth century. No evidence exists for a Testimonium with a different wording, neither for any previous occurrences of the Testimonium.

It is therefore legitimate to ask whether Josephus could have written the Testimonium at all. The presence of Christian beliefs in the Testimonium militates against the suggestion that the Testimonium in part, or in its entirety, could have been written by Josephus. The Testimonium contains a sample of Christian values and we have no evidence at all that Josephus was a Christian. The same holds true for the explicit appointment of Jesus as the Messiah. It is preposterous to think that Josephus, even with a softened “he was thought to be”, would have written such a thing without a detailed explanation of the concept of the Jewish term Messiah. Further is Jesus in the Testimonium also depicted in a diametrically opposed manner compared to the picture Josephus presents of other Messiah aspirants. Furthermore, not a single Church Father mentions the Testimonium before Eusebius in the fourth century reproduces the passage; although quite a few were familiar with Josephus, and their writings often were about defending the Christian faith. And it is not enough to postulate a conceivably down-played Testimonium as a credible alternative, because even such a Testimonium would have been cited by at least some Church Fathers.

Origen’s silence is perhaps the most striking, because he was familiar with precisely the 18th book of the Antiquities of the Jews in which the Testimonium now occurs and also because he opposed the view of a Jew. Moreover, the silence of later Patriarchs like John Chrysostom and Photios are very strange, since they are actually circuitously testifying that the Testimonium was not in their manuscripts. Each of these points could be explained away as unfortunate circumstances, but taken together they present a strong indication that the Testimonium was not written by Josephus. A version in which all the Christian elements are removed would barely explain the above facts, at least each fact separately. But apart from the fact that the method of removing everything you do not wish to include in the Testimonium fundamentally is unscientific, it still does not solve the main problem; namely that the Testimonium does not fit into the context of the Antiquities of the Jews. The opening words immediately after the Testimonium give the impression that Josephus has just completed the description of a sad calamity which put the Jews in disorder. The paragraph before the Testimonium is depicting precisely such an event, and not even a version of the Testimonium with all the Christian elements removed would solve this dilemma. In such case, a version of the Testimonium with a completely different content would be needed; a version where more of a national trauma is accounted for. At the same time, such a version of the Testimonium has absolutely no support in the preserved text material, and thus to postulate such a version is to go far beyond the limits of science.

Based on the fact that Josephus probably did not write a word about Jesus in the Christian text known as the Testimonium Flavianum, the mention of “the brother of Jesus who was called Christ, whose name was James” appears in a totally different light. Without the Testimonium, and hence an earlier explanation of whom Jesus was, the identification of an (for the reader) otherwise unknown James, brother of a possibly equally unknown Jesus Christ, would be an odd exception from Josephus’ normal way of identifying those people he depicts. This were of course no problem for a Christian, as Jesus Christ would be an evident character to him; nor were it a problem if the addition was made later in time when Jesus Christ had become a well-known concept even among non-Christians.

That the reference to the Jesus of the Bible in the context of the death of a certain James is a later addition, is supported by the fact that Origen apparently knew about a similar sentence in a different context in the writings of Josephus. That text was probably just an addition and something that Josephus never had written, because it simply did not make it into the preserved text (which it otherwise ought to have done). Origen, however, shows no knowledge of the James-passage which now is to be found in the Antiquities of the Jews 20:200. The first person to refer to this passage is again Eusebius in the early fourth century. We do not know if that paragraph was in the manuscript of the Antiquities of the Jews which Eusebius had access to, but it probably was. Since apparently someone had made an addition with the identical wording “the brother of Jesus who was called Christ” to the manuscript which Origen read, these additions should precede Origen and accordingly then also Eusebius. Obviously there were several additions made to Josephus’ texts at different places, and maybe also in different books. This was done quite early. Perhaps Eusebius created the Testimonium as a whole; perhaps he only “improved” an earlier Christian creation, or this Christian creation existed already before Eusebius’ time. In which case, it is quite possible that the addition of “Jesus Christ” to the James-passage preceded not only Eusebius (early 4th century), but also Origen (mid 3rd century). It could have been made already in the second century and have consisted of only a note which someone made in the margin. This note was then by some copyist perceived as if it belonged to, or for religious clarity ought to belong to, the text and therefore got included. Since Josephus wrote about someone named James who was killed by stoning, and as the time was approximately right, some Christian person erroneously assumed that it must refer to “James, the brother of the Lord”. However, it apparently did not concern contemporary Christians too much that the time was off by five years; that the fall from the top of the temple and the killing blow with the club was not mentioned; and that this James was killed after a verdict from the Sanhedrin.

Roger Viklund, 2011-04-11

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 4 – ”Slutsatser”

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är del 4 av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

IV. Slutsatser

Att den judiske historikern Josefus’ verk överlevt till vår tid får nog tillskrivas det faktum att Josefus berörde den tid och de historiska händelser som intresserade de kristna. Utöver att han ger en bild av det judiska samhället under den tid Jesus tros ha levat, förekom i Judiska fornminnen också direkta omnämnanden av Jesus – ett utomkristet vittnesbörd av främsta rang då det kom från en jude och således från en person tillhörande ett folk och en trosriktning som både konkurrerade med och tog avstånd från den kristna läran. Det mer utförliga bevittnandet, Testimonium Flavianum, och det korta omnämnandet av Jesus i Jakobpassagen i samband med fastställandet av Jakobs identitet, ges olika grad av trovärdighet. Emedan det senare i allmänhet antas ha sitt ursprung hos Josefus, tror nästan alla forskare att åtminstone något i TF har omformats i en mer kristen riktning och somliga att det i sin helhet är en kristen produkt.

Skillnaderna i tillvägagångssätt mellan dem som tror att Josefus skrev något om Jesus och de som tror att han inget skrev, har måhända oftast sin grund i om man tror på evangelieskildringen eller ej. Kanske är det så att många likt Robert Eisler anser det vara så osannolikt att Jesus antingen inte har funnits eller varit en marginaliserad och relativt obetydlig person, att man heller inte kan föreställa sig att Josefus inte alls nämnt Jesus. Ty hur skulle Josefus ha kunnat undgå att nämna Jesus ifall bara något av allt det som sägs i evangelierna vore sant?

Det är annars svårt att se varför forskare så ofta tar sin utgångspunkt i Jakobpassagens knapphändiga omnämnande av Jesus och utifrån att där inte finns något uttryckligt kristet slår fast att Josefus skrivit inte bara den, utan som en följd därav också om inte allt så åtminstone något av det som står i TF. Det rimliga vore tvärtom att börja med TF och insikten att kristna verkligen har lagt till information om Jesus, och utifrån den iakttagelsen inse att man befinner sig på minerad mark, där varje påstående om Jesus hos Josefus måste ses som en potentiell förfalskning. Enbart det faktum att vi ”vet” att kristna har förfalskat Josefus, bör mana till största försiktighet. Den korrekta analysmetoden kan därför inte innebära att man antar att allt är äkta till dess motsatsen bevisats. Den metoden förlorade sin giltighet den stund det blev klart att texten är manipulerad och att tillägg har gjorts – inte bara en gång utan högst sannolikt flera gånger. Dessutom hör det till saken att det aldrig går att visa att allt är förfalskat. I stället måste försiktighetsprincipen gälla, där i stället utgångspunkten bör vara att allt måste ses som potentiellt förfalskat. Därmed inträder det motsatta förhållandet och det krävs i och med det att man kan trovärdiggöra att Josefus skrivit något om Jesus för att alls anta att han också har gjort det.

Testimonium Flavianum har tvivelsutan utgjort en väsentlig del av kristenhetens beskrivning av sin frälsares gärning på jorden. Detta ledde till att stycket i någon form kom att ingå i de nationella krönikor som kristna under århundradena författade på sina egna språk, det må ha varit på latin, syriska, arabiska, armeniska eller gammalryska. Alla återgivningar i alla bevarade handskrifter av TF i Judiska fornminnen förekommer i samma ordalydelse. Alla återgivningar i alla bevarade handskrifter av TF i Eusebios’ Kyrkohistoria ger också samma text. Men dessa båda grekiska ”identiska originalversioner” finns bevarade endast i sena handskrifter, från 900-talet och framåt och kan följaktligen ha ”korrigerats” genom att endast någon eller några auktoriserade handskrifter har mångfaldigats. Frånsett de uppenbart fantasifulla utsmyckningar som förekommer i Slaviska Josefus, finns TF bevarat i endast tre från den normativa texten (hos Josefus och Eusebios) avvikande varianter, en latinsk skriven av Hieronymus år 392, en arabisk skriven av Agapius år 942 och en syrisk skriven av Mikael den store år 1173. Agapius’ text (se Agapius’ Testimonium) är den som oftast förs fram som en mer avkristnad version och som därför bättre skulle spegla det Josefus skrev. Så är emellertid knappast fallet då både Agapius’ egna uppgifter och de likheter som föreligger mellan hans och Mikaels utgåvor, visar att Agapius byggt på en syrisk källa och själv modifierat TF till en mer nedtonad text. Likheten med Mikael ger vid handen att det är Mikael som bättre bevarat hans och Agapius’ gemensamma källas ordalydelse. Därmed är det rimligen endast deras källa (som bäst återspeglas i Mikaels text) som utgör en avvikande variant. Då denna källa har ”han ansågs vara Messias” och Hieronymus har ”han troddes vara Messias”, har framkastats att något liknande också skulle ha stått i den grekiska text Josefus skrivit.

Både Hieronymus och den syriska källan bygger emellertid på Eusebios (som är den förste att bevittna TF, i början av 300-talet) och inte på Josefus. Båda har också dristat sig till att göra andra från varandra oberoende ändringar i texten, varför det inte är omöjligt att de var för sig skulle ha ändrat också ”han var” till ”han ansågs/troddes vara”. Kanske de i likhet med de åsikter som framförs i dag ansåg det orimligt att Josefus (som uppenbarligen inte var kristen) skulle ha kunnat utnämna Jesus till Messias, kanske de bara förtydligade att det var lärjungarna som ansåg att han var Messias? Påståendet att Hieronymus’ text är av högre trovärdighet än Josefus’ och Eusebios’ eftersom den finns bevarad i en handskrift från ca år 600, undermineras av de ännu äldre syriska handskrifterna innehållande översättningar av två av Eusebios’ böcker; den ena handskriften från år 462 och den andra från år 411. Dessutom återspeglar den armeniska översättningen med ”han var” den syriska texten av Kyrkohistoria såsom den förelåg redan på 300-talet. Och det förefaller orimligt att nästan alla handskrifter av Eusebios’ tre verk, alla citat och alla översättningar därur skulle ha kunnat ändras i efterhand för att spegla den normativa versionen – särskilt som de tre versionerna inte är exakt lika varandra utan skiljer sig något i detaljerna. Det är då betydligt enklare att föreställa sig, att Hieronymus och den okände syriske krönikörens avvikelser har dem själva som upphovsmän

I vilket fall finns inget bevittnande av TF före Eusebios. Det gäller också den latinska parafrasering av TF som förekommer hos Pseudo-Hegesippos. Även om det är möjligt, finns inget som säkert säger att författaren hade tillgång till en version av TF i Judiska fornminnen med en annan ordalydelse, eller en text som föregick Eusebios. Med andra ord bevittnar Eusebios som förste person i början av 300-talet den normativa versionen av TF. Inga bevis föreligger för ett TF med annan ordalydelse, ej heller för någon tidigare förekomst av TF.

Därmed är det berättigat att fråga sig om Josefus alls skulle ha kunnat skriva TF? Det som talar emot att TF delvis eller i sin helhet skulle ha kunnat skrivas av Josefus är förekomsten av kristna föreställningar. TF innehåller en provkarta på kristna värderingar och vi har inga belägg alls för att Josefus var kristen. Detsamma gäller då den direkta utnämningen av Jesus till Messias. Även med ett mildrat ”han troddes vara” är det orimligt tro att Josefus kulle ha skrivit något sådant utan en närmare förklaring av vad messias-begreppet innebar. Jesus framställs också i TF på ett sätt som är diametralt motsatt den bild Josefus ger av andra messias-pretendenter. Vidare så hänvisar ingen enda kyrkofader till TF innan Eusebios återger stycket på 300-talet, trots att många var bekanta med Josefus och fastän deras skrifter ofta handlade om att försvara den kristna läran. Och här räcker inte ett eventuellt nedtonat TF som ett trovärdigt alternativ, eftersom även ett sådant torde ha citerats av åtminstone några kyrkofäder. Origenes’ tystnad är kanske mest slående alldenstund han var bekant med just den 18:e boken där TF nu förekommer och eftersom han vände sig just mot en judes uppfattning. Dessutom är den tystnad som senare patriarker som Johannes Chrysostomos och Fotios uppvisar mycket märklig, eftersom de indirekt faktiskt bevittnar att TF inte fanns i deras handskrifter (se Johannes Chrysostomos och Fotios). Var och en av dessa punkter skulle gå att bortförklara som olyckliga omständigheter, men sammantaget utgör de ett starkt indicium för att TF inte skrevs av Josefus. En version där alla de kristna elementen är bortplockade skulle nödtorftigt kunna förklara ovanstående omständigheter, åtminstone var och en för sig. Men frånsett att metoden att plocka bort allt man inte vill ska finnas med i TF i grunden är ovetenskaplig, löser detta inte det största problemet, nämligen att TF inte passar in i sitt sammanhang i Judiska fornminnen. De inledande orden direkt efter TF ger sken av att Josefus just avslutat beskrivningen av en förskräcklig händelse som upprörde eller skapade tumult bland judarna. Stycket före TF utgjorde just en sådan händelse och inte ens en version av TF med alla kristna element bortplockade skulle lösa detta dilemma. I så fall krävs en version med en helt annan innebörd och där mer av ett nationellt trauma målas upp. Samtidigt har en sådan version av TF absolut noll stöd i form av bevarat textmaterial och att därmed postulera en sådan version är att söka sig långt bortom vetenskapens gränser.

Sett utifrån den omständigheten att Josefus sannolikt inte skrev ett ord om Jesus i den kristna text som går under namnet Testimonium Flavianum, framstår omnämnandet av ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob” i ett helt annat ljus. Utan TF, och därmed en tidigare förklaring av vem Jesus var, verkar identifieringen av en för läsaren okänd Jakob som bror till en möjligen lika okänd Jesus Kristus vara ett besynnerligt undantag från Josefus’ normala sätt att identifiera de personer han beskriver. För en kristen utgjorde detta givetvis inget problem, då Jesus Kristus för denne var en självklar gestalt; ej heller utgjorde det ett problem ifall tillägget gjordes senare i tiden då Jesus Kristus blivit ett välkänt begrepp även bland icke-kristna.

Att hänvisningen till Bibelns Jesus i samband med en viss Jakobs död är ett senare tillägg, stöds av att Origenes uppenbarligen kände till en likartad mening i ett annat sammanhang hos Josefus; en text som troligtvis var just ett tillägg och något som Josefus aldrig skrivit eftersom denna text inte lyckades etablera sig i den bevarade texten. Origenes visar däremot ingen kännedom om det Jakobavsnitt som numera återfinns i Judiska fornminnen 20:200. Den förste att nämna denna passage är återigen Eusebios i början av 300-talet. Vi vet inte om det stycket förekom i den handskrift av Judiska fornminnen som Eusebios hade tillgång till, men troligen gjorde den det. Eftersom uppenbarligen någon gjort ett tillägg med identisk ordalydelse i ”brodern till Jesus som kallades Kristus” till den handskrift Origenes läste (se exempelvis Origenes’ Jakobomnämnande), borde dessa tillägg föregå Origenes och därmed föregå också Eusebios. Tydligt är att det gjordes flera tillägg till Josefus’ texter på olika ställen och kanske i olika böcker, och det mycket tidigt. Kanske skapade Eusebios TF i sin helhet, kanske bara ”förbättrade” han en tidigare kristen skapelse, eller så förelåg denna kristna kreation redan före Eusebios’ tid. Det är i vilket fall fullt möjligt att tillägget om Jesus Kristus i Jakobpassagen föregick inte bara Eusebios (början av 300-talet) utan också Origenes (mitten av 200-talet). Det kan ha tillkommit redan på 100-talet och ha bestått av endast en notering som någon gjort i marginalen, och denna notering senare av någon kopist uppfattats som om den tillhörde eller av religiösa tydlighetsskäl borde tillhöra texten och därför infogats i densamma Eftersom Josefus skrev om någon som hette Jakob som dödades genom stening och då tiden var ungefär den rätta, antog någon kristen felaktigt att det måste vara ”Herrens broder Jakob” som avsågs. Att tidpunkten ändå misstämde på fem år, att fallet från templets takkrön och det dödande klubbslaget mot Jakob utelämnats, och att denne Jakobs död tillkom efter utslag i Stora rådet (Sanhedrin), bekymrade uppenbarligen inte samtidens kristna alltför mycket.

Roger Viklund, 2011-04-11

The Jesus Passages in Josephus – a Case Study, part 3j – ”The brother of Jesus, who was called Christ”: Origen’s knowledge; Possible scenarios, Which James?

Part 1
———— ———— ———— ————
Part 2a Part 2b Part 2c Part 2d
Part 2e Part 2f Part 2g Part 2h
Part 2i Part 2j Part 2k Part 2l
Part 2m Part 2n Part 2o Part 2p
Part 2q Part 2r Part 2s Part 2t
———— ———— ———— ————
Part 3a Part 3b Part 3c Part 3d
Part 3e Part 3f Part 3g Part 3h
Part 3i Part 3j
———— ———— ———— ————
Part 4
———— ———— ———— ————
Excursus

This is part 3j of the translation of my treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English.

Den svenska texten.

III. The brother of Jesus, who was called Christ, whose name was James

Origen’s knowledge of another James passage

Possible scenarios

Which James?

If Jesus Christ is an addition to the James passage, it is not at all certain that Josephus even referred to the Christian James the Just. In classical antiquity there were only a limited number of names and also James was a very common name. Josephus refers to at least five people by the name of James (Jakob),[238] and out of these there is yet another James who is put to death in Book 20 in addition to the James being stoned at Ananus’ command. Sometime in the period 44-46 CE, the sons of Judas the Galilean were crucified. Their names were James and Simon.[239] Perhaps Josephus just happened to mention a James who died in about the right way and at about the right time, for a Christian to assume that James the Just was intended, and thus clarified what he believed was intended. The similarities between the fate of Josephus’ James and that of James the Just according to what the Christian tradition has said about his death (then apart from what has been included from Josephus), are quite superficial. The only real similarity is that they both were called James and that they were stoned at about the same time.

Hegesippus, who is the main source for the “martyrdom” of James, says that “immediately [after they had buried James] Vespasian besieged” Jerusalem. Thus, Hegesippus places James’ death at 67 CE,[240] and not at 62 CE, when according to Josephus Festus died and Albinus took the office and when his James consequently was executed. Josephus’ James was accused by Ananus in a trial for having broken the Law, and was sentenced to death by stoning. According to Hegesippus there is no trial, Ananus is not present, and James is not even convicted but is attacked and thrown from the pinnacle of the temple by the Scribes and the Pharisees. Since he was not killed by the fall they begin to stone him, but he is ultimately killed by a stroke on the head by a fuller’s club. Hegesippus is only talking about James, but according to Josephus both James and some others were stoned to death. According to Josephus this upsets “the most equitable of the citizens, and such as were the most uneasy at the breach of the laws”. Who are they and who are the others that are executed? If we are to believe that James was the Christian James who broke the Law, then also the others who were executed along with him should have been Christians. Are we to believe that those who disliked what was done also were Christians and by Josephus were identified as “the most equitable of the citizens”? And if more Christians apart from James were killed, how come that this event has gone by unnoticed in the Christian history of martyrs?[241]

The End of Section 3

Roger Viklund, 2011-04-10


[238] The five people named James are 1) the James of the Bible who has his named changed to Israel, for example in the Antiquities of the Jews 2:2:1 (Ἰακώβῳ); 2) the James who together with his brother Simon was crucified by Alexander, and who was the son of Judas, in the Antiquities of the Jews 20:5:2 (Ἰάκωβος); 3) the James who was convicted by Ananus and stoned to death, in the Antiquities of the Jews 20:9:1 (Ἰάκωβος); 4) James, the son of Sosas who was a Idumean military leader, for example in the Jewish War 4:9:6, 5:6:1, 6:1:8 (Ἰάκωβος), and 5) the guard James, for example in Life 18, 46 (Ἰακώβου).

[239] Flavius Josephus, Antiquities of the Jews 20:5:2.

[240] The forces of Vespasian invaded Palestine in the spring of 67, but the actual siege of Jerusalem did not begin until April 70 and then under the leadership of Vespasian’s son Titus. A few months later the city also fell.

[241] Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (2009), p. 575–576.

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 3j – ”Brodern till Jesus som kallades Kristus”: Origenes’ kännedom; Möjliga scenarier, Vilken Jakob?

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är del 3j av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

III. Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob

Origenes’ kännedom om en annan Jakobpassage

Möjliga scenarier

Vilken Jakob?

Ifall Jesus Kristus är ett tillägg till Jakobpassagen, är det inte alls givet att Josefus ens avsåg de kristnas Jakob. I antiken var namnutbudet begränsat och även Jakob var ett mycket vanligt namn. Josefus nämner åtminstone fem personer som bar namnet Jakob,[238] och av dessa är det ytterligare en Jakob som avrättas i bok 20 utöver den Jakob som Ananos låter stena. Någon gång i perioden 44–46 vt korsfästs sönerna till Judas från Galileen. De hette Jakob och Simon.[239] Måhända råkade Josefus bara nämna en Jakob som dog på ungefär rätt sätt och vid ungefär rätt tid, för att någon kristen skulle anta att det var Jakob den rättfärdige som avsågs och lät därmed förtydliga texten. Likheterna mellan det öde som drabbade Josefus’ Jakob och det som den kristna traditionen tillskrivit Jakob den rättfärdige i samband med dennes död (frånsett då inlemmandet av Josefus’ uppgifter i denna), är rätt ytliga. De enda egentliga likheterna är att de båda hetat just Jakob och att de har stenats vid ungefär samma tid.

Hegesippos, som är huvudkällan för Jakobs ”martyrium”, säger att Vespasianus genast efter Jakobs död belägrade Jerusalem. Därmed förlägger han dennes död till 67 vt[240] och inte till år 62, då enligt Josefus Festus dog och Albinus tillträdde och då hans Jakob följaktligen avrättades. Josefus’ Jakob anklagades av Ananos i en rättegång för att ha brutit mot lagen, och dömdes till döden genom stening. Enligt Hegesippos förekom ingen rättegång, Ananos är inte närvarande, Jakob döms inte ens utan överfalls och störtas ner från templet av de skriftlärda och fariseerna. Eftersom han inte dör av fallet stenar man honom, men han dödas av ett klubbslag i huvudet. Hegesippos talar enbart om Jakob. Enligt Josefus döms både Jakob och några andra. Enligt Josefus upprörs de medborgare som syntes rättrådigast. Vilka är de och vilka är de övriga som avrättas? Om vi ska tro att Jakob var den kristne Jakob som bröt mot lagen bör de övriga som avrättades tillsammans med honom också ha varit kristna. Ska vi då tro att de som upprördes över detta också var kristna och av Josefus identifierades som de mest rättrådiga medborgarna? Och om flera kristna utöver Jakob bragdes om livet, hur kommer det sig att denna händelse gått spårlöst förbi i den kristna legendsamlingen? [241]

Därmed är det slut på sektion 3

Roger Viklund, 2011-04-10


[238] De fem som bär namnet Jakob är 1) Bibelns Jakob som byter namn till Israel, exempelvis i Judiska fornminnen 2:2:1 (Ἰακώβῳ), 2) Den Jakob som korsfästes av Alexander tillsammans med sin bror Simon och som var son till Judas, i Judiska fornminnen 20:5:2 (Ἰάκωβος), 3) Den Jakob som dömdes av Ananos och stenades till döds, i Judiska fornminnen 20:9:1 (Ἰάκωβος), 4) Jakob son till Sosas som var idumeisk militärledare, exempelvis i Om det judiska kriget 4:9:6, 5:6:1, 6:1:8 (Ἰάκωβος), och 5) vakten Jakob, exempelvis i Liv 18, 46 (Ἰακώβου).

[239] Josefus Flavius, Judiska fornminnen 20:5:2.

[240] Vespasianus’ styrkor invaderade Palestina våren 67 men den egentliga belägringen av Jerusalem inleddes inte förrän i april år 70 och då under ledning av Vespasianus’ son Titus, och några månader senare föll också staden.

[241] Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (2009), s. 575–576.

The Jesus Passages in Josephus – a Case Study, part 3i – ”The brother of Jesus, who was called Christ”: Origen’s knowledge; Possible scenarios

Part 1
———— ———— ———— ————
Part 2a Part 2b Part 2c Part 2d
Part 2e Part 2f Part 2g Part 2h
Part 2i Part 2j Part 2k Part 2l
Part 2m Part 2n Part 2o Part 2p
Part 2q Part 2r Part 2s Part 2t
———— ———— ———— ————
Part 3a Part 3b Part 3c Part 3d
Part 3e Part 3f Part 3g Part 3h
Part 3i Part 3j
———— ———— ———— ————
Part 4
———— ———— ———— ————
Excursus

This is part 3i of the translation of my treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English.

Den svenska texten.

III. The brother of Jesus, who was called Christ, whose name was James

Origen’s knowledge of another James passage

Possible scenarios

How are we then to understand the reference to “the brother of Jesus who was called Christ, whose name was James”, which now appears in Antiquities of the Jews 20:200? Here are five possible scenarios:

1)      The whole passage about Ananus is a forgery. It has been suggested that the whole passage dealing with the removal of a High Priest and the appointment of a new, is a forgery. But since the text fits so well in its context and the story has an important role and deals with a rather important historical event, this is quite unlikely.

2)      “The brother of Jesus who was called Christ, whose name was James” is added. One must keep in mind that Josephus recounts for Ananus’ fate, and not for James’. Josephus did not have to mention James at all; this was irrelevant to the story. Josephus’ main point is to explain why Ananus was deposed, namely because what he did was not lawful. It would have been enough for Josephus to write that Ananus unlawfully executed some people and for this reason was disposed. So perhaps Josephus did not mentioned James at all at this point. In his earlier work, the Jewish War, he portrays Ananus in a completely different and much more favourable light; as “a venerable, and a very just man” and “a prodigious lover of liberty, and an admirer of a democracy”. In this book he does not mention the execution of James, but rather that the Idumeans and the Zealots later had Ananus killed, and that their actions which lead to “the death of Ananus [and not the death of James] was the beginning of the destruction of the city, and that from this very day may be dated the overthrow of her wall, and the ruin of her affairs”.[232]

3)      “The brother of Jesus who was called Christ” is added to the things Josephus originally wrote, which in such case was only someone “whose name was James” (Iakôbos onoma autô, Ἰάκωβος ὄνομα αὐτῷ). It seems unlikely that Josephus would have used the name Christ, especially in order to identify Jesus, since Josephus maintains that he has remained a Pharisee and thus a professing Jew. But nor was it necessary to account for who this brother of James was. If one removes the phrase “the brother of Jesus who was called Christ” the story becomes entirely consistent. The High Priest Ananus was deposed from office because he unlawfully had executed “one whose name was James and some others”. This was as has been shown (see The identification) Josephus’ standard way to identify a person who was irrelevant to the story or who he did not know anything further about. Later, some Christian reader assumed that James must be the Lord’s brother James, which according to Christian tradition was the leader of the Christian church in Jerusalem. The reader then, perhaps with the support of Matthew 1:16, has made a note in the margin; “the brother of Jesus who was called Christ.” When the manuscript then was copied, the copyist believed that the note belonged to the original text, or thought that it should, and from personal conviction or the like included it. It was not unusual that such marginal notes (so-called glosses) were included in the text when the Bible manuscripts were copied.[233]

4)      Only “who was called Christ” is added. Another possibility is that only the words “who was called Christ” are added. Josephus would then have written “the brother of Jesus, whose name was James.” This seems to me to be the most plausible explanation. The Jesus who Josephus in such case refers to was Jesus, the son of Damneus, who Josephus only a few lines later says was made the new priest after Ananus. Also this solution would make James and Jesus brothers, however then sons of Damneus and not of Joseph. This would as well make clear why Josephus did not explain who Jesus was (unless of course the paragraph originally read “the brother of Jesus son of Damneus, whose name was James”). This instead becomes evident a few sentences later. At the same time this also explains why James is killed. He and his brother Jesus, both sons of Damneus, belonged to a rival faction which the Ananus-wing took the opportunity to decimate when no procurator was in place. Jesus, the son of Damneus, obviously becomes upset when his brother is killed, and he incites the masses. The popular rising which follows, forces Agrippa II to dismiss Ananus and make Jesus the new priest. Somewhat later in the Antiquities of the Jews, we learn that King Agrippa II also dismisses Jesus, the son of Damneus, and appoints Jesus, the son of Gamaliel; a man who in the Jewish War is associated with the wing of Ananus.[234] This means that the office went from the wing of Ananus to the wing of Damneus and back to the wing of Ananus again.

Shaye Cohen gives several examples from Josephus’ Life, which demonstrates that Josephus often refers to a person by name without explaining who he is and only slightly later identifies the person.[235] Also Steve Mason exemplifies how Josephus mentions a person by name and shortly afterwards gives the identification – precisely as would be the case if Josephus identified James as the brother of Jesus, and a few sentences later informed the reader that this Jesus was the son of Damneus and was appointed High Priest after Ananus. Mason is wondering if Josephus could be using “a deliberate narrative technique” in order to provoke the reader to wonder who that person is. A few sentences later he gives the answer, in the same way as you in the movies often wonder who the person is and only later get the answer.[236]

If Josephus just wrote “the brother of Jesus, whose name was James” and only a few sentences later identified this Jesus as the son of Damneus and the new High  Priest, this would not be remarkable and totally in line with the way Josephus proceeded in other situations. This would also explain why Jesus is put before James in the sentence. It is an invitation to the reader that this Jesus is of importance, and a few sentences later it is said that Jesus was appointed new High Priest. If so, the Christian addition “who was called Christ” completely changed the meaning of what Josephus originally wrote and hid the link between the new High Priest and his murdered brother.

5)      James, the brother of the Lord! A fifth possibility is that the paragraph originally read: “James, the brother of the Lord”. For in the ninth century Photios says in his rendering of the passage that Ananus “accused James, the brother of the Lord, and others with him, of disobeying the laws”.[237] This would then be consistent with Paul’s description of James as the brother of the Lord. And if this was the original reading then this sentence is clearly a Christian interpolation, since Josephus would by virtue of his Jewish faith never call Jesus “the Lord”.

Roger Viklund, 2011-04-09


[232] Flavius Josephus writes:

”I should not mistake if I said that the death of Ananus was the beginning of the destruction of the city, and that from this very day may be dated the overthrow of her wall, and the ruin of her affairs, whereon they saw their high priest, and the procurer of their preservation, slain in the midst of their city. He was on other accounts also a venerable, and a very just man; and besides the grandeur of that nobility, and dignity, and honor of which he was possessed, he had been a lover of a kind of parity, even with regard to the meanest of the people; he was a prodigious lover of liberty, and an admirer of a democracy in government; and did ever prefer the public welfare before his own advantage, and preferred peace above all things; for he was thoroughly sensible that the Romans were not to be conquered. He also foresaw that of necessity a war would follow, and that unless the Jews made up matters with them very dexterously, they would be destroyed; to say all in a word, if Ananus had survived, they had certainly compounded matters; for he was a shrewd man in speaking and persuading the people, and had already gotten the mastery of those that opposed his designs, or were for the war. And the Jews had then put abundance of delays in the way of the Romans, if they had had such a general as he was.” (Flavius Josephus, Jewish War 4:314ff)

[233] George Albert Wells, Did Jesus exist?, 1975, p. 11.

[234] Flavius Josephus, Antiquities of the Jews 20:212–214, Jewish War, book 4.

[235] Shaye Cohen gives some examples from Josephus’ Life (Greek: Vita = V), Jewish War (Latin: Bellum Judaicum = BJ) and Antiquities of the Jews (Latin: Antiquitates Judaicae = AJ):

“The uneven method of introducing and re-introducing characters and places is particularly conspicuous in V. Cestius Gallus, the governor of Syria, is mentioned first in V 23 but his title does not appear until V 30. V 49 and 214 record only the name, V 347 and 373 add the title. The village of Dabaritta is mentioned in V 126 but Josephus does not explain its location until V 318. Jesus ben Sapphia is introduced in V 134 as if he were a new character although he appeared at least once before (V 66). We meet Ananias, a member of the delegation, in V 197, but Josephus describes him in V 290 as if for the first time. Elsewhere, too, Josephus employs this same non-technique. The monuments of Helena are mentioned in BJ 5.55 and 119, but Helena is not identified until 147 and 253. John of Gischala appears first in BJ 2.575, but is introduced only in 585. Antioch is described in BJ 3.29 although it was mentioned frequently in BJ 1 and 2. Judas the Galilean, the son of Ezekias, is introduced twice (BJ 2.56//AJ 17.271 and BJ 2.118//AJ 18.4). Antipater the father of Herod is described as if a new character in BJ 1.180-81//AJ 14.121. Any deductions about Josephus’ sources based on these inconcinnities are unreliable.” (Shaye J. D. Cohen, Josephus in Galilee and Rome: his vita and development as a historian, 1979 Leiden, p. 111)

[236] Steve Mason writes:

“The Iesous in Tiberias (from Life 271) is the archon, or council-president (278-79) — a case of mentioning the name shortly before giving the identification. That also happens occasionally in War. I have wondered whether it is not a deliberate narrative technique: provoking the reader to wonder who this guy is, and then supplying the identification after a few sentences (the way the films frequently raise such questions — Who is this person? — and only later supply the answer.” (David C. Hindley on Freethought & Rationalism Discussion Board, where he quotes a couple of paragraphs from a letter by Steve Mason)

[237] Photios writes:

“Thus, this Ananias, when Festus had died in Judaea and before Albinus had entered office, assembled the Sanhedrin on his own authority and accused James, the brother of the Lord, and others with him, of disobeying the laws and he ordered their death by stoning.” (Photios, Bibliotheca, codex 238 [On Antiquities of the Jews])

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 3i – ”Brodern till Jesus som kallades Kristus”: Origenes’ kännedom; Möjliga scenarier

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är del 3i av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

III. Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob

Origenes’ kännedom om en annan Jakobpassage

Möjliga scenarier

Hur skall man då förstå det omnämnande av ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob” som nu förekommer i Judiska fornminnen 20:200? Här följer fem tänkbara scenarier:

1)      Hela stycket om Ananos är en förfalskning. Det har föreslagits att hela stycket som berör avsättandet av en överstepräst och tillsättandet av en ny är en förfalskning. Men eftersom texten passar så bra in i sitt sammanhang och berättelsen fyller en viktig funktion och behandlar en relativt viktig historisk händelse, är detta mycket osannolikt.

2)      ”Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob” är tillagt. Man måste ha i åtanke att Josefus berättar om Ananos’ öde och inte Jakobs. Josefus behövde inte alls nämna Jakob; det saknade betydelse för berättelsen. Josefus’ huvudpoäng är att redogöra för varför Ananos avsattes, nämligen för att han överträdde lagen. Det hade räckt för Josefus att skriva att Ananos avrättade några personer olovligen. Kanske nämnde därför Josefus inte alls Jakob på detta ställe. I sitt tidigare verk Om det judiska kriget beskriver han Ananos på ett helt annat och mycket fördelaktigare sätt. Han nämner inte avrättningen av Jakob men väl att seloterna senare låter mörda Ananos, och skriver då i anslutning därtill att deras gärning (och inte Jakobs död) var början till Jerusalems förstörelse.[232]

3)      ”Brodern till Jesus som kallades Kristus” är tillagt det Josefus ursprungligen skrev, som i så fall endast var ”en vars namn var Jakob”. Det förefaller osannolikt att Josefus skulle ha kunnat använda beteckningen Kristus, framför allt för att identifiera Jesus, eftersom Josefus vidhåller att han förblivit farisé och därmed bekännande jude. Men det var heller inte nödvändigt att berätta vem Jakobs bror var. Tar man bort uttrycket ”brodern till Jesus som kallades Kristus” blir historien fullt logisk. Översteprästen Ananos avsattes från sitt ämbete för att han på ett olagligt sätt avrättade ”en vars namn var Jakob, och några andra”. Detta var som visats (se Identifieringen) Josefus’ standardidentifiering av de personer som saknade betydelse för berättelsen eller som han själv inte visste något ytterligare om. Senare har någon kristen läsare förmodat att Jakob måste vara Herrens broder Jakob, vilken enligt kristen tradition var ledare för den kristna församlingen i Jerusalem. Läsaren har då med stöd av kanske Matt 1:16 noterat i kanten: ”brodern till Jesus som kallades Kristus”. När sedan handskriften kopierats, har kopisten trott att noten tillhörde den ursprungliga texten, eller tyckt att den borde göra det, och tagit med den av personlig övertygelse eller dylikt. Det var nämligen inte ovanligt att man vid kopierandet av bibelhandskrifter infogade dylika randanmärkningar (s.k. glossor) i texten.[233]

4)      Endast ”som kallades Kristus” är tillagt. Ytterligare en möjlighet är att endast orden ”som kallades Kristus” är tillagda. Då skulle Josefus ha skrivit ”brodern till Jesus vars namn var Jakob”. Detta är i mina ögon den troligaste förklaringen. Den Jesus som i så fall avsågs var den Jesus, son till Damneus, om vilken Josefus bara några rader senare säger att han tillsattes som ny överstepräst efter Ananos. Också den lösningen skulle göra Jesus och Jakob till bröder, dock söner till Damneus och inte Josef. Det klargör dessutom varför Josefus inte förklarade vem Jesus var (såvida nu inte stycket ursprungligen löd ”brodern till Jesus, son till Damneus, vars namn var Jakob”). Det framgår i stället några meningar senare. Det förklarar i så fall samtidigt också varför Jakob dödas. Han och hans bror Jesus, båda söner till Damneus, tillhörde en rivaliserande falang vilken Ananos-falangen passade på att decimera när ingen prokurator fanns på plats. Jesus, Damneus’ son, upprörs naturligtvis över att hans bror dödas, och han uppviglar massorna. Det folkliga uppror som följer tvingar Agrippa II att avsätta Ananos och utse Jesus till ny överstepräst. Något senare i Judiska fornminnen får vi veta att kung Agrippa II avsätter också Jesus, Damneus’ son, och tillsätter Jesus, Gamaliels son, en man som i Om det judiska kriget sätts i förbindelse med Ananos-falangen.[234] Det betyder att ämbetet gick från Ananos till Damneusfalangen och tillbaka till Ananosfalangen igen.

Shaye Cohen ger flera exempel ur Josefus’ Liv som demonstrerar att Josefus ofta nämner en person vid namn men utan att närmare förklara vem denne är och först något senare identifierar personen.[235] Steve Mason ger också exempel på hur Josefus kan nämna en person vid namn och strax efteråt identifiera personen – just såsom skulle vara fallet om Josefus identifierade Jakob som broder till Jesus och några meningar senare upplyste läsaren om att denne Jesus var son till Damneus och utnämndes till överstepräst efter Ananos. Mason har funderat över om inte detta kan vara en medveten teknik från Josefus’ sida i syfte att sporra läsaren att fundera vem den aktuella personen är. Efter några meningar ger han svaret, på samma sätt som man i filmer ofta undrar över vem personen är och får svaret först senare.[236]

Ifall Josefus skrivit endast ”brodern till Jesus, vars namn var Jakob” och först ett antal meningar senare identifierat denne Jesus som son till Damneus och den nye översteprästen, vore detta inget märkvärdigt och helt i linje med hur Josefus förfor i andra sammanhang. Det förklarar också varför Jesus kommer före Jakob i meningen. Det är en uppmaning till läsaren att denne Jesus är av betydelse och några meningar senare förklaras att Jesus utnämns till ny överstepräst. I så fall kom det kristna tillägget ”som kallades Kristus” att helt förändra innebörden av det Josefus ursprungligen skrev och dölja kopplingen mellan den nye översteprästen och hans mördade bror.

5)      Herrens broder Jakob! En femte möjlighet är att stycket ursprungligen löd: ”Herrens broder Jakob”. Fotios uppger nämligen på 800-talet i sin återgivning av passagen att Ananos ”anklagade Herrens broder Jakob tillsammans med några andra för att överträda lagarna”.[237] Det skulle då stämma med Paulus’ benämning av Jakob som Herrens broder. Och i så fall är denna mening helt klart en kristen interpolation eftersom Josefus i kraft av sin judiska tro aldrig skulle kunna benämna Jesus ”Herren”.

Roger Viklund, 2011-04-09


[232] Josefus Flavius skriver:

”I should not mistake if I said that the death of Ananus was the beginning of the destruction of the city, and that from this very day may be dated the overthrow of her wall, and the ruin of her affairs, whereon they saw their high priest, and the procurer of their preservation, slain in the midst of their city. He was on other accounts also a venerable, and a very just man; and besides the grandeur of that nobility, and dignity, and honor of which he was possessed, he had been a lover of a kind of parity, even with regard to the meanest of the people; he was a prodigious lover of liberty, and an admirer of a democracy in government; and did ever prefer the public welfare before his own advantage, and preferred peace above all things; for he was thoroughly sensible that the Romans were not to be conquered. He also foresaw that of necessity a war would follow, and that unless the Jews made up matters with them very dexterously, they would be destroyed; to say all in a word, if Ananus had survived, they had certainly compounded matters; for he was a shrewd man in speaking and persuading the people, and had already gotten the mastery of those that opposed his designs, or were for the war. And the Jews had then put abundance of delays in the way of the Romans, if they had had such a general as he was.” (Josefus Flavius, Om det judiska kriget 4:314ff)

[233] George Albert Wells, Did Jesus exist?, 1975, s. 11.

[234] Josefus Flavius, Judiska fornminnen, 20:212–214, Om det judiska kriget, bok 4.

[235] Shaye Cohen ger exempel ur Josefus’ Liv (grekiska: Vita =V), Om det judiska kriget (latin: Bellum Judaicum = BJ) och Judiska fornminnen (latin: Antiquitates Judaicae = AJ):

“The uneven method of introducing and re-introducing characters and places is particularly conspicuous in V. Cestius Gallus, the governor of Syria, is mentioned first in V 23 but his title does not appear until V 30. V 49 and 214 record only the name, V 347 and 373 add the title. The village of Dabaritta is mentioned in V 126 but Josephus does not explain its location until V 318. Jesus ben Sapphia is introduced in V 134 as if he were a new character although he appeared at least once before (V 66). We meet Ananias, a member of the delegation, in V 197, but Josephus describes him in V 290 as if for the first time. Elsewhere, too, Josephus employs this same non-technique. The monuments of Helena are mentioned in BJ 5.55 and 119, but Helena is not identified until 147 and 253. John of Gischala appears first in BJ 2.575, but is introduced only in 585. Antioch is described in BJ 3.29 although it was mentioned frequently in BJ 1 and 2. Judas the Galilean, the son of Ezekias, is introduced twice (BJ 2.56//AJ 17.271 and BJ 2.118//AJ 18.4). Antipater the father of Herod is described as if a new character in BJ 1.180-81//AJ 14.121. Any deductions about Josephus’ sources based on these inconcinnities are unreliable.” (Shaye J. D. Cohen, Josephus in Galilee and Rome: his vita and development as a historian, 1979 Leiden, s. 111)

[236] Steve Mason skriver:

“The Iesous in Tiberias (from Life 271) is the archon, or council-president (278-79) — a case of mentioning the name shortly before giving the identification. That also happens occasionally in War. I have wondered whether it is not a deliberate narrative technique: provoking the reader to wonder who this guy is, and then supplying the identification after a few sentences (the way the films frequently raise such questions — Who is this person? — and only later supply the answer.” (David C. Hindley på Freethought & Rationalism Discussion Board, där han återger ett brevsvar från Steve Mason)

[237] Fotios skriver:

“Thus, this Ananias, when Festus had died in Judaea and before Albinus had entered office, assembled the Sanhedrin on his own authority and accused James, the brother of the Lord, and others with him, of disobeying the laws and he ordered their death by stoning.” (Fotios, Bibliotheke, kodex 238 [om Judiska fornminnen])

The Jesus Passages in Josephus – a Case Study, part 3h – ”The brother of Jesus, who was called Christ”: Origen’s knowledge; Church Father Eusebius, Hegesippus

Part 1
———— ———— ———— ————
Part 2a Part 2b Part 2c Part 2d
Part 2e Part 2f Part 2g Part 2h
Part 2i Part 2j Part 2k Part 2l
Part 2m Part 2n Part 2o Part 2p
Part 2q Part 2r Part 2s Part 2t
———— ———— ———— ————
Part 3a Part 3b Part 3c Part 3d
Part 3e Part 3f Part 3g Part 3h
Part 3i Part 3j
———— ———— ———— ————
Part 4
———— ———— ———— ————
Excursus

This is part 3h of the translation of my treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English.

Den svenska texten.

III. The brother of Jesus, who was called Christ, whose name was James

Origen’s knowledge of another James passage

Church Father Eusebius

Hegesippus

Anyhow, Hegesippus and Josephus were occasionally confused, which incidentally also is the case in Pseudo-Hegesippus’ work which actually was named Iosippus because it was a Latin paraphrase of Josephus’ Jewish War (see Pseudo-Hegesippus). No matter from where Origen got the information, Eusebius in turn read Origen and without doubt found the paragraph there with the information that it came from Josephus. If the passage had occurred also in Eusebius’ manuscript of the Antiquities of the Jews, it should have survived to our time. He reasonably reproduced the passage without saying where it was found, since Origen did not convey that information. Jerome got the same piece of information from either Origen or Eusebius; both of whom he were familiar with. If that information was in the Josephan manuscript which Origen had access to, it could have been inserted there as early as the second century, because the idea that Jesus had biological brothers, in time became increasingly unpopular when the focus shifted to the Immaculate Conception.

According to the above quotation from Eusebius, the church father Hegesippus about the year 170 CE described, James’ death as follows: James was thrown down from the pinnacle of the temple and was then stoned, but survived both events; then a fuller, i.e. one who beat out clothes, beat him to death with a club. Hegesippus writes “that the more sensible even of the Jews were of the opinion that this was the cause of the siege of Jerusalem”. Also Clement of Alexandria, who moreover was Origen’s teacher, was of the opinion that James’ had died this way.[231]

There are accordingly two possible sources for Origen’s statement that the execution of James led to the destruction of Jerusalem, either Josephus or a Christian writer, then most likely Hegesippus. If Origen as he says got his information from Josephus, it was surely a passage which was not written by Josephus – since Josephus could not have said that the Jews were punished by having Jerusalem destroyed because of the execution of this James; and since the text then reasonably also would have survived. The Christians would not have allowed such a passage to get lost if it had been in all the manuscripts. If on the other hand Origen’s memory was at fault and he mistook for example Hegesippus for Josephus, it means that he did not testify that Josephus wrote anything about Jesus and James. Instead, Origen’s statement that Josephus had written the passage came to influence others, such as Eusebius, into believing this. Since the phrase “the brother of Jesus who was called Christ” is identical with the present James passage, Origen’s “mistake” should in such case be the source of also this interpolation.

It is difficult to decide what is the most likely scenario, but since Origen seems to know exactly in what book Josephus writes about John, he also should have known that the things he wrote about James occurred in Josephus (see: Did not accept Jesus as the Messiah).

Roger Viklund, 2011-04-08


[231] Eusebius writes:

“But Clement in the sixth book of his Hypotyposes writes thus: ‘For they say that Peter and James and John after the ascension of our Saviour, as if also preferred by our Lord, strove not after honor, but chose James the Just bishop of Jerusalem.’ But the same writer, in the seventh book of the same work, relates also the following things concerning him: ”The Lord after his resurrection imparted knowledge to James the Just and to John and Peter, and they imparted it to the rest of the apostles, and the rest of the apostles to the seventy, of whom Barnabas was one. But there were two Jameses: one called the Just, who was thrown from the pinnacle of the temple and was beaten to death with a club by a fuller, and another who was beheaded.” Paul also makes mention of the same James the Just, where he writes, ‘Other of the apostles saw I none, save James the Lord’s brother.’” (Eusebius, Ecclesiastical History 2:1:2–4)

“The manner of James’ death has been already indicated by the above-quoted words of Clement, who records that he was thrown from the pinnacle of the temple, and was beaten to death with a club. But Hegesippus, who lived immediately after the apostles, gives the most accurate account in the fifth book of his Memoirs. He writes as follows:  James, the brother of the Lord, succeeded to the government of the Church in conjunction with the apostles. He has been called the Just by all from the time of our Saviour to the present day; for there were many that bore the name of James. He was holy from his mother’s womb; and he drank no wine nor strong drink, nor did he eat flesh. No razor came upon his head; he did not anoint himself with oil, and he did not use the bath. He alone was permitted to enter into the holy place; for he wore not woolen but linen garments. And he was in the habit of entering alone into the temple, and was frequently found upon his knees begging forgiveness for the people, so that his knees became hard like those of a camel, in consequence of his constantly bending them in his worship of God, and asking forgiveness for the people. Because of his exceeding great justice he was called the Just, and Oblias, which signifies in Greek, ‘Bulwark of the people’ and ‘Justice,’ in accordance with what the prophets declare concerning him. Now some of the seven sects, which existed among the people and which have been mentioned by me in the Memoirs, asked him, ‘What is the gate of Jesus?’ and he replied that he was the Saviour. On account of these words some believed that Jesus is the Christ. But the sects mentioned above did not believe either in a resurrection or in one’s coming to give to every man according to his works. But as many as believed did so on account of James. Therefore when many even of the rulers believed, there was a commotion among the Jews and Scribes and Pharisees, who said that there was danger that the whole people would be looking for Jesus as the Christ. Coming therefore in a body to James they said, ‘We entreat you, restrain the people; for they are gone astray in regard to Jesus, as if he were the Christ. We entreat you to persuade all that have come to the feast of the Passover concerning Jesus; for we all have confidence in you. For we bear you witness, as do all the people, that you are just, and do not respect persons. Therefore, persuade the multitude not to be led astray concerning Jesus. For the whole people, and all of us also, have confidence in you. Stand therefore upon the pinnacle of the temple, that from that high position you may be clearly seen, and that your words may be readily heard by all the people. For all the tribes, with the Gentiles also, have come together on account of the Passover.’ The aforesaid Scribes and Pharisees therefore placed James upon the pinnacle of the temple, and cried out to him and said: ‘You just one, in whom we ought all to have confidence, forasmuch as the people are led astray after Jesus, the crucified one, declare to us, what is the gate of Jesus.’ And he answered with a loud voice, ‘Why do you ask me concerning Jesus, the Son of Man? He himself sits in heaven at the right hand of the great Power, and is about to come upon the clouds of heaven.’ And when many were fully convinced and gloried in the testimony of James, and said, ‘Hosanna to the Son of David,’ these same Scribes and Pharisees said again to one another, ‘We have done badly in supplying such testimony to Jesus. But let us go up and throw him down, in order that they may be afraid to believe him.’ And they cried out, saying, ‘Oh! Oh! The just man is also in error.’ And they fulfilled the Scripture written in Isaiah, ‘Let us take away the just man, because he is troublesome to us: therefore they shall eat the fruit of their doings.’ So they went up and threw down the just man, and said to each other, ‘Let us stone James the Just.’ And they began to stone him, for he was not killed by the fall; but he turned and knelt down and said, ‘I entreat you, Lord God our Father, forgive them, for they know not what they do.’  And while they were thus stoning him one of the priests of the sons of Rechab, the son of the Rechabites, who are mentioned by Jeremiah the prophet, cried out, saying, ‘Stop. What are you doing? The just one prays for you.’ And one of them, who was a fuller, took the club with which he beat out clothes and struck the just man on the head. And thus he suffered martyrdom. And they buried him on the spot, by the temple, and his monument still remains by the temple. He became a true witness, both to Jews and Greeks, that Jesus is the Christ. And immediately Vespasian besieged them.  These things are related at length by Hegesippus, who is in agreement with Clement. James was so admirable a man and so celebrated among all for his justice, that the more sensible even of the Jews were of the opinion that this was the cause of the siege of Jerusalem, which happened to them immediately after his martyrdom for no other reason than their daring act against him.” (Eusebius, Ecclesiastical History 2:23:3-19)

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 3h – ”Brodern till Jesus som kallades Kristus”: Origenes’ kännedom; Kyrkofader Eusebios, Hegesippos

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är del 3h av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

III. Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob

Origenes’ kännedom om en annan Jakobpassage

Kyrkofader Eusebios

Hegesippos

I vilket fall hände det att Hegesippos och Josefus blandades samman, vilket för övrigt visar sig även i Pseudo-Hegesippos’ verk som egentligen bar namnet Iosippus på grund av att det var en latinsk parafrasering av Josefus’ Om det judiska kriget (se Pseudo-Hegesippos). Oavsett varifrån Origenes fått uppgiften, kom Eusebios i sin tur att läsa Origenes och fann med all säkerhet stycket hos honom med uppgiften att det förekom hos Josefus. Om passagen hade förekommit också i Eusebios’ handskrift av Judiska fornminnen borde den ha överlevt till vår tid. Rimligen återgav han stycket utan att ange var någonstans det förekom, eftersom Origenes inte förmedlade uppgiften. Hieronymus tog samma stycke från antingen Origenes eller Eusebios, vilka han båda var förtrogna med. Fanns uppgiften i den handskrift av Josefus som Origenes hade tillgång till, kan den ha införts redan på 100-talet, eftersom föreställningen att Jesus skulle ha haft biologiska bröder med tiden blev allt mer impopulär i och med att fokus försköts mot den obefläckade avlelsen.

Enligt citatet ovan från Eusebios, beskrev kyrkofader Hegesippos omkring år 170 vt Jakobs död på följande sätt: Jakob störtades ned från templets takspets och stenades därefter men överlevde båda händelserna, varpå en valkare, dvs. en filtmakare, slog ihjäl honom med en klubba. Hegesippos skriver att ”förståndiga judar ansåg att denna händelse förorsakat Jerusalems belägring”. Även Klemens av Alexandria, som till yttermera visso var Origenes’ lärare, skall ha ansett att Jakobs död gått till på det sättet.[231]

Det finns alltså två möjliga källor till Origenes’ uppgift om att avrättandet av Jakob ledde till Jerusalems förstörelse, antingen Josefus eller en kristen författare, då troligast Hegesippos. Om Origenes som han säger tagit uppgiften från Josefus var det med all säkerhet en passage som inte skrevs av Josefus eftersom Josefus omöjligen kan ha skyllt Jerusalems öde på avrättningen av denne Jakob och att textstället då rimligen skulle ha överlevt. De kristna skulle inte ha låtit en sådan passage försvinna om den förekommit i alla handskrifter. Om Origenes däremot missmint sig och blandat samman Josefus med exempelvis Hegesippos betyder det att han inte alls bevittnar att Josefus skrivit något om Jesus och Jakob. I stället kom då Origenes’ påstående att Josefus skrivit passagen att påverka andra, som exempelvis Eusebios, till att tro detta. Eftersom formuleringen ”brodern till Jesus som kallades Kristus” är identisk med det som står i den nu förekommande Jakobpassagen, borde i så fall Origenes’ ”misstag” vara upphovet till även denna interpolation. Det är svårt att avgöra vilket scenario som är mest sannolikt, men eftersom Origenes verkar veta i exakt vilken bok Josefus skriver om Johannes, borde han också ha vetat att det han skrev om Jakob förekom hos Josefus (se: Erkände inte Jesus som Messias).

Roger Viklund. 2011-04-08


[231] Eusebios skriver:

“But Clement in the sixth book of his Hypotyposes writes thus: ‘For they say that Peter and James and John after the ascension of our Saviour, as if also preferred by our Lord, strove not after honor, but chose James the Just bishop of Jerusalem.’ But the same writer, in the seventh book of the same work, relates also the following things concerning him: ”The Lord after his resurrection imparted knowledge to James the Just and to John and Peter, and they imparted it to the rest of the apostles, and the rest of the apostles to the seventy, of whom Barnabas was one. But there were two Jameses: one called the Just, who was thrown from the pinnacle of the temple and was beaten to death with a club by a fuller, and another who was beheaded.” Paul also makes mention of the same James the Just, where he writes, ‘Other of the apostles saw I none, save James the Lord’s brother.’” (Eusebios, Kyrkohistoria 2:1:2–4)

“The manner of James’ death has been already indicated by the above-quoted words of Clement, who records that he was thrown from the pinnacle of the temple, and was beaten to death with a club. But Hegesippus, who lived immediately after the apostles, gives the most accurate account in the fifth book of his Memoirs. He writes as follows:  James, the brother of the Lord, succeeded to the government of the Church in conjunction with the apostles. He has been called the Just by all from the time of our Saviour to the present day; for there were many that bore the name of James. He was holy from his mother’s womb; and he drank no wine nor strong drink, nor did he eat flesh. No razor came upon his head; he did not anoint himself with oil, and he did not use the bath. He alone was permitted to enter into the holy place; for he wore not woolen but linen garments. And he was in the habit of entering alone into the temple, and was frequently found upon his knees begging forgiveness for the people, so that his knees became hard like those of a camel, in consequence of his constantly bending them in his worship of God, and asking forgiveness for the people. Because of his exceeding great justice he was called the Just, and Oblias, which signifies in Greek, ‘Bulwark of the people’ and ‘Justice,’ in accordance with what the prophets declare concerning him. Now some of the seven sects, which existed among the people and which have been mentioned by me in the Memoirs, asked him, ‘What is the gate of Jesus?’ and he replied that he was the Saviour. On account of these words some believed that Jesus is the Christ. But the sects mentioned above did not believe either in a resurrection or in one’s coming to give to every man according to his works. But as many as believed did so on account of James. Therefore when many even of the rulers believed, there was a commotion among the Jews and Scribes and Pharisees, who said that there was danger that the whole people would be looking for Jesus as the Christ. Coming therefore in a body to James they said, ‘We entreat you, restrain the people; for they are gone astray in regard to Jesus, as if he were the Christ. We entreat you to persuade all that have come to the feast of the Passover concerning Jesus; for we all have confidence in you. For we bear you witness, as do all the people, that you are just, and do not respect persons. Therefore, persuade the multitude not to be led astray concerning Jesus. For the whole people, and all of us also, have confidence in you. Stand therefore upon the pinnacle of the temple, that from that high position you may be clearly seen, and that your words may be readily heard by all the people. For all the tribes, with the Gentiles also, have come together on account of the Passover.’ The aforesaid Scribes and Pharisees therefore placed James upon the pinnacle of the temple, and cried out to him and said: ‘You just one, in whom we ought all to have confidence, forasmuch as the people are led astray after Jesus, the crucified one, declare to us, what is the gate of Jesus.’ And he answered with a loud voice, ‘Why do you ask me concerning Jesus, the Son of Man? He himself sits in heaven at the right hand of the great Power, and is about to come upon the clouds of heaven.’ And when many were fully convinced and gloried in the testimony of James, and said, ‘Hosanna to the Son of David,’ these same Scribes and Pharisees said again to one another, ‘We have done badly in supplying such testimony to Jesus. But let us go up and throw him down, in order that they may be afraid to believe him.’ And they cried out, saying, ‘Oh! Oh! The just man is also in error.’ And they fulfilled the Scripture written in Isaiah, ‘Let us take away the just man, because he is troublesome to us: therefore they shall eat the fruit of their doings.’ So they went up and threw down the just man, and said to each other, ‘Let us stone James the Just.’ And they began to stone him, for he was not killed by the fall; but he turned and knelt down and said, ‘I entreat you, Lord God our Father, forgive them, for they know not what they do.’  And while they were thus stoning him one of the priests of the sons of Rechab, the son of the Rechabites, who are mentioned by Jeremiah the prophet, cried out, saying, ‘Stop. What are you doing? The just one prays for you.’ And one of them, who was a fuller, took the club with which he beat out clothes and struck the just man on the head. And thus he suffered martyrdom. And they buried him on the spot, by the temple, and his monument still remains by the temple. He became a true witness, both to Jews and Greeks, that Jesus is the Christ. And immediately Vespasian besieged them.  These things are related at length by Hegesippus, who is in agreement with Clement. James was so admirable a man and so celebrated among all for his justice, that the more sensible even of the Jews were of the opinion that this was the cause of the siege of Jerusalem, which happened to them immediately after his martyrdom for no other reason than their daring act against him.” (Eusebios, Kyrkohistoria 2:23:3-19)

<a href=”https://rogerviklund.files.wordpress.com/2011/02/josephusmaybe.png”><img class=”alignright size-full wp-image-2812″ title=”Josephusmaybe” src=”https://rogerviklund.files.wordpress.com/2011/02/josephusmaybe.png&#8221; alt=”” width=”180″ height=”382″ /></a><strong>Jesuspassagerna hos Josefus. </strong>
<table border=”0″ cellspacing=”0″ cellpadding=”0″ width=”265″>
<tbody>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong><a href=”../2011/02/25/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-1-%E2%80%93-sammanfattning-och-biografi/”>Del 1</a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong>———</td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><strong> </strong><strong><a href=”../2011/02/26/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2a-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-josefus%E2%80%99-vittnesbord-och-bevittnande/”>Del 2a</a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><strong> </strong><strong><a href=”../2011/03/01/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2b-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-innehall-och-sammanhang-kristna-forestallningar-och-messiasbegreppet/”>Del 2b</a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><a href=”../2011/03/09/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2g-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-avsaknad-av-foreusebiska-bevittnanden/”><strong> </strong></a><strong> </strong><strong><a href=”../2011/03/04/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2c-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-innehall-och-sammanhang-subjektiva-rekonstruktionsmetoder/”>Del 2c</a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><strong> </strong><strong><a href=”../2011/03/05/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2d-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-innehall-och-sammanhang-var-eusebios-kronikor-eller-skronikor/”>Del 2d</a></strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/12/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2i-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-eftereusebiska-grekiska-bevittnandena-johannes-chrysost/”><strong> </strong></a><strong> </strong><strong><a href=”../2011/03/11/2011/03/07/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2e-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-innehall-och-sammanhang-tf-passar-ej-i-sitt-sammanhang/”>Del 2e</a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/13/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2j-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-eftereusebiska-grekiska-bevittnandena-theodoretos-och-f/”><strong> </strong></a><strong> </strong><strong><a href=”../2011/03/08/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2f-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-innehall-och-sammanhang-testimonium-flavianums-obetydlighet/”>Del 2f</a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/15/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2k-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-latinska-oversattningarna-pseudo-hegesippos/”><strong> </strong></a><strong> </strong><strong><a href=”../2011/03/09/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2g-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-avsaknad-av-foreusebiska-bevittnanden/”>Del 2g</a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/16/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2l-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-latinska-oversattningarna-hieronymus/”><strong> </strong></a><strong> </strong><strong><a href=”/2011/03/11/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2h-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-origenes%E2%80%99-bevittnande-av-tfs-franvaro/”>Del 2h</a></strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/19/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2m-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-syriska-och-arabiska-oversattningarna-agapius-och-mikae/”><strong> </strong></a><a href=”/2011/03/12/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2i-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-eftereusebiska-grekiska-bevittnandena-johannes-chrysost/”><strong>Del 2i</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/19/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2n-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-syriska-och-arabiska-oversattningarna-de-gemensamma-kal/”><strong> </strong></a><a href=”/2011/03/13/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2j-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-eftereusebiska-grekiska-bevittnandena-theodoretos-och-f/”><strong>Del 2j</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/20/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2o-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-han-ansags-vara-messias-ett-annorlunda-tf/”><strong> </strong></a><strong><a href=”/2011/03/15/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2k-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-latinska-oversattningarna-pseudo-hegesippos/”><strong>Del 2k</strong></a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/21/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2p-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-om-det-judiska-kriget/”><strong> </strong></a><strong><a href=”/2011/03/16/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2l-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-latinska-oversattningarna-hieronymus/”><strong>Del 2l</strong></a></strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/22/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2q-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-slaviska-josefus/”><strong> </strong></a><a href=”/2011/03/19/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2m-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-syriska-och-arabiska-oversattningarna-agapius-och-mikae/”><strong>Del 2m</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/23/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2r-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-josippon/”><strong> </strong></a><strong><a href=”/2011/03/19/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2n-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-syriska-och-arabiska-oversattningarna-de-gemensamma-kal/”><strong>Del 2n</strong></a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/24/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2s-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-robert-eisler/”><strong> </strong></a><a href=”/2011/03/20/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2o-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-han-ansags-vara-messias-ett-annorlunda-tf/”><strong>Del 2o</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/25/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2t-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-innehallsforteckningen/”><strong> </strong></a><a href=”/2011/03/21/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2p-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-om-det-judiska-kriget/”><strong>Del 2p</strong></a></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/22/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2q-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-slaviska-josefus/”><strong>Del 2q</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/23/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2r-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-josippon/”><strong>Del 2r</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/24/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2s-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-robert-eisler/”><strong>Del 2s</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/25/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2t-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-innehallsforteckningen/”><strong>Del 2t</strong></a></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong>———
</strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong>
</strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><a href=”/2011/03/26/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-3a-%E2%80%93-%E2%80%9Dbrodern-till-jesus-som-kallades-kristus%E2%80%9D-jakobpassagen-hos-josefus-judiska-fornminnen-20200/”><strong>Del 3a</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/27/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-3b-%E2%80%93-%E2%80%9Dbrodern-till-jesus-som-kallades-kristus%E2%80%9D-jakobpassagen-hos-josefus-tidigare-identifiering/”><strong> </strong><strong>Del 3b</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><a href=”/2011/03/28/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-3c-%E2%80%93-%E2%80%9Dbrodern-till-jesus-som-kallades-kristus%E2%80%9D-jakobpassagen-hos-josefus-tidigare-identifiering-identifieringen/”><strong>Del 3c</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><a href=”/2011/03/30/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-3d-%E2%80%93-%E2%80%9Dbrodern-till-jesus-som-kallades-kristus%E2%80%9D-origenes%E2%80%99-kannedom-om-matteus-och-mot-kelsos/”><strong>Del 3d</strong></a></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><a href=”/2011/04/04/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-3e-%E2%80%93-%E2%80%9Dbrodern-till-jesus-som-kallades-kristus%E2%80%9D-origenes%E2%80%99-kannedom-erkande-inte-jesus-som-messias/”><strong>Del 3e</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><a href=”/2011/04/05/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-3f-%E2%80%93-%E2%80%9Dbrodern-till-jesus-som-kallades-kristus%E2%80%9D-origenes%E2%80%99-kannedom-orsaken-till-jerusalems-odelaggelse/”><strong>Del 3f</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><a href=”/2011/04/07/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-3g-%E2%80%93-%E2%80%9Dbrodern-till-jesus-som-kallades-kristus%E2%80%9D-origenes%E2%80%99-kannedom-kyrkofader-eusebios/”><strong>Del 3g</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><strong>Del 3h</strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
</tbody>
</table>
Detta är del 3g av min avhandling <a href=”http://www.jesusgranskad.se/Josefus3.htm”>Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie</a>, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.The <a href=”/2011/04/07/the-jesus-passages-in-josephus-%E2%80%93-a-case-study-part-3g-%E2%80%93-%E2%80%9Dthe-brother-of-jesus-who-was-called-christ%E2%80%9D-origen%E2%80%99s-knowledge-church-father-eusebius/”>English version</a>.
<h2 style=”text-align: center;”><strong>III. Brodern till Jesus</strong><strong> som kallades Kristus, vars namn var Jakob</strong></h2>
<strong> </strong>
<h3 style=”text-align: center;”><strong>Origenes’ kännedom om en annan Jakobpassage</strong><strong><em> </em></strong></h3>
<h4><strong>Kyrkofader Eusebios</strong></h4>

The Jesus Passages in Josephus – a Case Study, part 3g – ”The brother of Jesus, who was called Christ”: Origen’s knowledge; Church Father Eusebius

Part 1
———— ———— ———— ————
Part 2a Part 2b Part 2c Part 2d
Part 2e Part 2f Part 2g Part 2h
Part 2i Part 2j Part 2k Part 2l
Part 2m Part 2n Part 2o Part 2p
Part 2q Part 2r Part 2s Part 2t
———— ———— ———— ————
Part 3a Part 3b Part 3c Part 3d
Part 3e Part 3f Part 3g Part 3h
Part 3i Part 3j
———— ———— ———— ————
Part 4
———— ———— ———— ————
Excursus

This is part 3g of the translation of my treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English.

Den svenska texten.

III. The brother of Jesus, who was called Christ, whose name was James

Origen’s knowledge of another James passage

Church Father Eusebius

Church Father Eusebius was convinced that the passage on James’ death and the Jews’ misfortune referred to by Origen, was a different passage than the one about the dismissal of Ananus as a consequence of him having executed James. In the early fourth century in his Ecclesiastical History, Eusebius is you see referring to two passages in Josephus. In the 23rd chapter of book two he first recounts what Hegesippus in a now lost work wrote about James, and then what Josephus said of James’ death. It may be appropriate to here reproduce a long quotation from Eusebius after he first has told about how James was preaching from the pinnacle of the temple.

”The aforesaid Scribes and Pharisees therefore placed James upon the pinnacle of the temple, – – – So they went up and threw down the just man, and said to each other, ‘Let us stone James the Just.’ And they began to stone him, for he was not killed by the fall; but he turned and knelt down and said, ‘I entreat thee, Lord God our Father, forgive them, for they know not what they do. And while they were thus stoning him one of the priests of the sons of Rechab, the son of the Rechabites, who are mentioned by Jeremiah the prophet, cried out, saying, ‘Cease, what do ye? The just one prayeth for you. And one of them, who was a fuller,[226] took the club with which he beat out clothes and struck the just man on the head. And thus he suffered martyrdom. And they buried him on the spot, by the temple, and his monument still remains by the temple. He became a true witness, both to Jews and Greeks, that Jesus is the Christ. And immediately Vespasian besieged them. These things are related at length by Hegesippus, who is in agreement with Clement. James was so admirable a man and so celebrated among all for his justice that the more sensible even of the Jews were of the opinion that this was the cause of the siege of Jerusalem, which happened to them immediately after his martyrdom for no other reason than their daring act against him. Josephus, at least, has not hesitated to testify this in his writings, where he says: These things happened to the Jews to avenge James the just, who was a brother of Jesus, that is called the Christ. For the Jews slew him, although he was a most just man. And the same writer also records his death in the twentieth book of his Antiquities in the following words: But the emperor, when he learned of the death of Festus, sent Albinus to be procurator of Judea. But the younger Ananus, who, as we have already said, had obtained the high priesthood, was of an exceedingly bold and reckless disposition. He belonged, moreover, to the sect of the Sadducees, who are the most cruel of all the Jews in the execution of judgment, as we have already shown. Ananus, therefore, being of this character, and supposing that he had a favorable opportunity on account of the fact that Festus was dead, and Albinus was still on the way, called together the Sanhedrin, and brought before them the brother of Jesus called Christ, James by name, together with some others, and accused them of violating the law, and condemned them to be stoned.” (Eusebius, Ecclesiastical History 2:23:12, 16–22)[227]

After Eusebius has reported on Hegesippus’ view, that Jerusalem’s fate was sealed because of the martyrdom of James, he points out that also Josephus testified the same thing: “These things happened to the Jews to avenge James the Just, who was a brother of Jesus, that is called the Christ.” This is accordingly the same information as given by Origen, and apart from a variation on the opening words also verbatim as in Against Celsus 1:47. Directly after this Eusebius says that Josephus “records his death also in the twentieth book of his Antiquities”, after which Eusebius reproduces the story about Ananus which now is found in book 20. For this reason there is no doubt that Eusebius considered Origen’s references to the things Josephus would have written about James, as yet another passage in Josephus and not the same as the existing James passage.

These circumstances lead to three possible scenarios: 1) That Eusebius had access to manuscripts of Josephus in which both references to James occurred; 2) That his manuscripts contained only one reference to James, and that Eusebius, referring to Origen, assumed that there also must be an additional one elsewhere; 3) That his manuscripts did not contain anything at all about Jesus, and that Eusebius took the information from Origen and made up the second story of James himself.

Since neither Origen nor Eusebius says where Josephus should have written that Jerusalem was destroyed because of the murder of James by the Jews, it is reasonable to assume that Eusebius on the basis of the things Origen wrote took for granted that something similar was found in Josephus and that he therefore quoted this as if it came from Josephus without knowing from where.

If he really had known where this passage occurred in Josephus, he should have said so, precisely as he did with the passage on Ananus. The fact that the wording is identical in Eusebius and Origen also supports that Eusebius quoted Origen. Around the year 400, Jerome claims that the passage Origen referred to occurred in the eighteenth book of the Antiquities of the Jews:

“In the eighteenth book of his Antiquities he most openly confesses that Christ was slain by the Pharisees on account of the greatness of his miracles, that John the Baptist was truly a prophet, and that Jerusalem was destroyed because of the murder of James the apostle.” (Jerome, De Viris Illustribus 13)[228]

This piece of information is however uncertain because it may be a failure in wording by Jerome, which makes it seem as if he meant that also the information “that Jerusalem was destroyed because of the murder of James the apostle” appeared in book eighteen. Jerome may in fact have meant that only the first two – the Testimonium and John the Baptist – were found in book eighteen. This latter approach is supported by the fact that Jerome on the whole is rather careless with his information, which should cast a shadow of suspicion on also his “he was believed to be the Messiah” in De Viris Illustribus. When he in the same book recounts the same story about James as the one quoted in Eusebius above, he claims that Josephus, as well as Clement of Alexandria, among other things have written that Ananus “tried to force James to deny that Christ is the son of God”, that James was “cast down from a pinnacle of the temple”, broke his legs, prayed for his executioners, and then a fuller beat him to death with his club.

It is evident that these are Christian legends. If one should believe the things Jerome says, he had access to a manuscript of the Antiquities of the Jews in which obvious Christian legends about James was recorded. If one does not believe this, one instead must distrust Jerome as informant. Since Jerome relies on Eusebius in De Viris Illustribus, and Eusebius attributes this information to Hegesippus and Clement, Jerome probably just made it appear as if Josephus had written this.[229]

The most likely scenario is consequently that Origen in the mid third century had a manuscript of the Antiquities of the Jews, which said that the fall of Jerusalem was a consequence of the Jews having killed James. If so, this was an addition to a particular line of manuscripts which eventually became extinct. Another possibility is that Origen took the information from memory and his memory simply was at fault; that he simply thought that this was in Josephus.

Since Origen does not quotes Josephus or give any details of in which book the information occurred (compare this to the passage on John the Baptist, which Origen says occurred in the eighteenth book), he may have taken the information from memory and mixed up Josephus’ testimony with Hegesippus’ depiction, or with whatever he had heard someone else tell.

Roger Viklund, 2011-04-07


[226] A fuller is a worker who cleanses wool by fulling. In ancient time this often meant pounding the cloth with a club.

[227] Eusebius, Ecclesiastical History 2:23:12–24:

”ἔστησαν οὖν οἱ προειρημένοι γραμματεῖς καὶ Φαρισαῖοι τὸν Ἰάκωβον ἐπὶ τὸ πτερύγιον τοῦ ναοῦ, καὶ ἔκραξαν αὐτῶι καὶ εἶπαν· δίκαιε, ὧι πάντες πείθεσθαι ὀφείλομεν, ἐπεὶ ὁ λαὸς πλανᾶται ὀπίσω Ἰησοῦ τοῦ σταυρωθέντος, ἀπάγγειλον ἡμῖν τίς ἡ θύρα τοῦ Ἰησοῦ. καὶ ἀπεκρίνατο φωνῆι μεγάληι· τί με ἐπερωτᾶτε περὶ τοῦ υἱοῦ τοῦ ἀνθρώπου, καὶ αὐτὸς κάθηται ἐν τῶι οὐρανῶι ἐκ δεξιῶν τῆς μεγάλης δυνάμεως, καὶ μέλλει ἔρχεσθαι ἐπὶ τῶν νεφελῶν τοῦ οὐρανοῦ; καὶ πολλῶν πληροφορηθέντων καὶ δοξαζόντων ἐπὶ τῆι μαρτυρίαι τοῦ Ἰακώβου καὶ λεγόντων· ὡσαννὰ τῶι υἱῶι Δαυίδ, τότε πάλιν οἱ αὐτοὶ γραμματεῖς καὶ Φαρισαῖοι πρὸς ἀλλήλους ἔλεγον· κακῶς ἐποιήσαμεν τοιαύτην μαρτυρίαν παρασχόντες τῶι Ἰησοῦ· ἀλλὰ ἀναβάντες καταβάλωμεν αὐτόν, ἵνα φοβηθέντες μὴ πιστεύσωσιν αὐτῶι. καὶ ἔκραξαν λέγοντες· ὢ ὤ, καὶ ὁ δίκαιος ἐπλανήθη, καὶ ἐπλήρωσαν τὴν γραφὴν τὴν ἐν τῶι Ἡσαΐαι γεγραμμένην· ἄρωμεν τὸν δίκαιον, ὅτι δύσχρηστος ἡμῖν ἐστιν. τοίνυν τὰ γενήματα τῶν ἔργων αὐτῶν φάγονται. ἀναβάντες οὖν κατέβαλον τὸν δίκαιον. καὶ ἔλεγον ἀλλήλοις· λιθάσωμεν Ἰάκωβον τὸν δίκαιον, καὶ ἤρξαντο λιθάζειν αὐτόν, ἐπεὶ καταβληθεὶς οὐκ ἀπέθανεν· ἀλλὰ στραφεὶς ἔθηκε τὰ γόνατα λέγων· παρακαλῶ, κύριε θεὲ πάτερ, ἄφες αὐτοῖς· οὐ γὰρ οἴδασιν τί ποιοῦσιν. οὕτως δὲ καταλιθοβολούντων αὐτόν, εἷς τῶν ἱερέων τῶν υἱῶν Ῥηχὰβ υἱοῦ Ῥαχαβείμ, τῶν μαρτυρουμένων ὑπὸ Ἱερεμίου τοῦ προφήτου, ἔκραζεν λέγων· παύσασθε· τί ποιεῖτε; εὔχεται ὑπὲρ ὑμῶν ὁ δίκαιος. καὶ λαβών τις ἀπ’ αὐτῶν, εἷς τῶν γναφέων, τὸ ξύλον, ἐν ὧι ἀποπιέζει τὰ ἱμάτια, ἤνεγκεν κατὰ τῆς κεφαλῆς τοῦ δικαίου, καὶ οὕτως ἐμαρτύρησεν. καὶ ἔθαψαν αὐτὸν ἐπὶ τῶι τόπωι παρὰ τῶι ναῶι, καὶ ἔτι αὐτοῦ ἡ στήλη μένει παρὰ τῶι ναῶι. μάρτυς οὗτος ἀληθὴς Ἰουδαίοις τε καὶ Ἕλλησιν γεγένηται ὅτι Ἰησοῦς ὁ Χριστός ἐστιν. καὶ εὐθὺς Οὐεσπασιανὸς πολιορκεῖ αὐτούς». ταῦτα διὰ πλάτους, συνῷδά γε τῷ Κλήμεντι καὶ ὁ Ἡγήσιππος οὕτω δὲ ἄρα θαυμάσιός τις ἦν καὶ παρὰ τοῖς ἄλλοις ἅπασιν ἐπὶ δικαιοσύνῃ βεβόητο ὁ Ἰάκωβος, ὡς καὶ τοὺς Ἰουδαίων ἔμφρονας δοξάζειν ταύτην εἶναι τὴν αἰτίαν τῆς παραχρῆμα μετὰ τὸ μαρτύριον αὐτοῦ πολιορκίας τῆς Ἱερουσαλήμ, ἣν δι᾿ οὐδὲν ἕτερον αὐτοῖς συμβῆναι ἢ διὰ τὸ κατ᾿ αὐτοῦ τολμηθὲν ἄγος. ἀμέλει γέ τοι ὁ Ἰώσηπος οὐκ ἀπώκνησεν καὶ τοῦτ᾿ ἐγγράφως ἐπιμαρτύρασθαι δι᾿ ὧν φησιν λέξεων· «ταῦτα δὲ συμβέβηκεν Ἰουδαίοις κατ᾿ ἐκδίκησιν Ἰακώβου τοῦ δικαίου, ὃς ἦν ἀδελφὸς Ἰησοῦ τοῦ λεγομένου Χριστοῦ, ἐπειδήπερ δικαιότατον αὐτὸν ὄντα οἱ Ἰουδαῖοι ἀπέκτειναν». ὁ δ᾿ αὐτὸς καὶ τὸν θάνατον αὐτοῦ ἐν εἰκοστῷ τῆς Ἀρχαιολογίας δηλοῖ διὰ τούτων· «πέμπει δὲ Καῖσαρ Ἀλβίνον εἰς τὴν Ἰουδαίαν ἔπαρχον, Φήστου τὴν τελευτὴν πυθόμενος. ὁ δὲ νεώτερος Ἄνανος, ὃν τὴν ἀρχιερωσύνην εἴπαμεν παρειληφέναι, θρασὺς ἦν τὸν τρόπον καὶ τολμητὴς διαφερόντως, αἵρεσιν δὲ μετῄει τὴν Σαδδουκαίων, οἵπερ εἰσὶ περὶ τὰς κρίσεις ὠμοὶ παρὰ πάντας τοὺς Ἰουδαίους, καθὼς ἤδη δεδηλώκαμεν. ἅτε δὴ οὖν τοιοῦτος ὢν ὁ Ἄνανος, νομίσας ἔχειν καιρὸν ἐπιτήδειον διὰ τὸ τεθνάναι μὲν Φῆστον, Ἀλβῖνον δ᾿ ἔτι κατὰ τὴν ὁδὸν ὑπάρχειν, καθίζει συνέδριον κριτῶν, καὶ παραγαγὼν εἰς αὐτὸ τὸν ἀδελφὸν Ἰησοῦ, τοῦ Χριστοῦ, λεγομένου Ἰάκωβος ὄνομα αὐτῷ, καί τινας ἑτέρους, ὡς παρανομησάντων κατηγορίαν ποιησάμενος, παρέδωκεν λευσθησομένους.”

”The aforesaid Scribes and Pharisees therefore placed James upon the pinnacle of the temple, and cried out to him and said: ‘Thou just one, in whom we ought all to have confidence, forasmuch as the people are led astray after Jesus, the crucified one, declare to us, what is the gate of Jesus.’ And he answered with a loud voice, ‘Why do ye ask me concerning Jesus, the Son of Man? He himself sitteth in heaven at the right hand of the great Power, and is about to come upon the clouds of heaven. And when many were fully convinced and gloried in the testimony of James, and said, ‘Hosanna to the Son of David,’ these same Scribes and Pharisees said again to one another, ‘We have done badly in supplying such testimony to Jesus. But let us go up and throw him down, in order that they may be afraid to believe him. And they cried out, saying, ‘Oh! oh! the just man is also in error.’ And they fulfilled the Scripture written in Isaiah, ‘Let us take away the just man, because he is troublesome to us: therefore they shall eat the fruit of their doings.’ So they went up and threw down the just man, and said to each other, ‘Let us stone James the Just.’ And they began to stone him, for he was not killed by the fall; but he turned and knelt down and said, ‘I entreat thee, Lord God our Father, forgive them, for they know not what they do. And while they were thus stoning him one of the priests of the sons of Rechab, the son of the Rechabites, who are mentioned by Jeremiah the prophet, cried out, saying, ‘Cease, what do ye? The just one prayeth for you. And one of them, who was a fuller, took the club with which he beat out clothes and struck the just man on the head. And thus he suffered martyrdom. And they buried him on the spot, by the temple, and his monument still remains by the temple. He became a true witness, both to Jews and Greeks, that Jesus is the Christ. And immediately Vespasian besieged them. These things are related at length by Hegesippus, who is in agreement with Clement. James was so admirable a man and so celebrated among all for his justice that the more sensible even of the Jews were of the opinion that this was the cause of the siege of Jerusalem, which happened to them immediately after his martyrdom for no other reason than their daring act against him. Josephus, at least, has not hesitated to testify this in his writings, where he says: These things happened to the Jews to avenge James the just, who was a brother of Jesus, that is called the Christ. For the Jews slew him, although he was a most just man. And the same writer also records his death in the twentieth book of his Antiquities in the following words: But the emperor, when he learned of the death of Festus, sent Albinus to be procurator of Judea. But the younger Ananus, who, as we have already said, had obtained the high priesthood, was of an exceedingly bold and reckless disposition. He belonged, moreover, to the sect of the Sadducees, who are the most cruel of all the Jews in the execution of judgment, as we have already shown. Ananus, therefore, being of this character, and supposing that he had a favorable opportunity on account of the fact that Festus was dead, and Albinus was still on the way, called together the Sanhedrin, and brought before them the brother of Jesus called Christ, James by name, together with some others, and accused them of violating the law, and condemned them to be stoned.”

[228] Jerome, De Viris Illustribus 13; The Latin text followed by Roberts’ and Donaldson’s English translation:

”hic in decimo octavo antiquitatum libro manifestissime confitetur propter magnitudinem signorum Christum a Pharisaeis interfectum, et Ioannem baptistam vere prophetam fuisse, et propter interfectionem Iacobi apostoli dirutam Hierosolymam.”

“In the eighteenth book of his Antiquities he most openly confesses that Christ was slain by the Pharisees on account of the greatness of his miracles, that John the Baptist was truly a prophet, and that Jerusalem was destroyed because of the murder of James the apostle.”

Some manuscript has the eighth (Vaticanus, V, octavo) and some the thirteenth (Bernensis, B, tertio decimo) instead of the eighteenth (decimo octavo). Given that he refers to the Testimonium and John the Baptist; passages which are found in Book 18, this is obviously copying errors from the Latin (8, 13, 18 – VIII, XIII, XVIII). (Ben C. Smith at Freeratio.org)

[229] In De Viris Illustribus 2, where Jerome otherwise relies heavily on Eusebius, he renders approximately the same things that Eusebius told about, albeit with one significant difference. He first describes the things Hegesippus is supposed to have written about James’ piety (the same as in Eusebius), after which he immediately writes:

”He [Hegesippus] says also many other things, too numerous to mention. Josephus also in the 20th book of his Antiquities, and Clement in the 7th of his Outlines mention that on the death of Festus who reigned over Judea, Albinus was sent by Nero as his successor. Before he had reached his province, Ananias the high priest, the youthful son of Ananus of the priestly class taking advantage of the state of anarchy, assembled a council and publicly tried to force James to deny that Christ is the son of God. When he refused Ananius ordered him to be stoned. Cast down from a pinnacle of the temple, his legs broken, but still half alive, raising his hands to heaven he said, “Lord forgive them for they know not what they do.” Then struck on the head by the club of a fuller such a club as fullers are accustomed to wring out garments with—he died. This same Josephus records the tradition that this James was of so great sanctity and reputation among the people that the downfall of Jerusalem was believed to be on account of his death.” (Jerome, De Viris Illustribus 2)

The fact that Jerome at the end writes that “this same Josephus records the tradition …” indicates that Josephus also would have written everything accounted for earlier. But that information is found in Eusebius (on whom Jerome relies) and are then said to have come from Clement and Hegesippus.

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 3g – ”Brodern till Jesus som kallades Kristus”: Origenes’ kännedom; Kyrkofader Eusebios

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är del 3g av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

III. Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob

Origenes’ kännedom om en annan Jakobpassage

Kyrkofader Eusebios

Kyrkofader Eusebios var övertygad om att den passage om Jakobs död och judarnas missöde som Origenes omtalar, var en annan passage än den som handlar om avsättandet av Ananos i samband med att denne låter döda Jakob. I början av 300-talet hänvisar Eusebios nämligen i sin Kyrkohistoria till båda passagerna hos Josefus. I 23:e kapitlet av bok 2 berättar han först om det Hegesippos skrev om Jakob i ett nu försvunnet verk,[226] och därefter det Josefus sade om Jakobs död. Det kan vara på sin plats att här återge ett längre citat av det Eusebios skriver efter att han först berättat om hur Jakob predikade uppifrån templets krön.

De förutnämnda skriftlärda och fariseerna ställde nu Jakob på templets takspets – – – De steg upp och störtade ned den rättfärdige. Och de sade till varandra: ”Låt oss stena Jakob den rättfärdige”. Och de började stena honom, eftersom han inte dog när han störtades ned. Men han vände sig om, föll på knä och sade: ”Jag ber, Herren Gud Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör.” [Luk 23:34] Medan de sålunda stenade honom ropade och sade en av prästerna … ”Håll upp! Vad gör ni! Den rättfärdige ber för er”. Nu tog en bland dem, en valkare,[227] den klubba varmed han pressade vatten ur kläderna och slog mot den rättfärdiges huvud, och så led denne martyrdöden. Och de begravde honom på den platsen, bredvid templet. Och ännu finns hans grav vid templet. Han har för judar och greker blivit ett sanningsvittne, att Jesus är Kristus. ­– Och genast belägrade Vespasianus dem. Detta berättar Hegesippos utförligt, i överensstämmelse med Klemens’ framställning. Så underbar var Jakob och så omtalad av alla för sin rättrådighet, att även förståndiga judar ansåg att denna händelse förorsakat Jerusalems belägring genast efter Jakobs martyrdöd: denna hade drabbat dem av ingen annan orsak än på grund av den mot honom förövade blodskulden. Ja, Josefus har inte tvekat att skriftligt vittna om detta genom följande ord: ”Detta hände judarna som hämnd för Jakob den rättfärdige, som var en broder till Jesus som kallades Kristus. Ty judarna dödade honom, fastän han var en mycket rättfärdig man.” Josefus berättar om hans död även i den tjugonde boken av sina Fornminnen med dessa ord: Kejsaren skickade Albinus till Judeen som ståthållare, sedan han fått kunskap om Festus’ död. Men Ananos den yngre, om vilken jag berättat att han erhållit översteprästämbetet, var till sitt väsen dristig och synnerligen oförvägen. Han hörde till saddukeernas sekt, vilka är hårdare i sina domar än alla andra judar, så som jag redan nämnt. Då Ananos var sådan, och trodde sig ha ett lämpligt tillfälle genom att Festus dött och Albinus fortfarande var på väg, inrättade han ett råd av domare och lät inför detta föra brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob, och några andra. Dessa dömde han såsom lagbrytare, varefter han överlämnade dem till att stenas. (Eusebios, Kyrkohistoria 2:23:12, 16–24)[228]

Efter att Eusebios redogjort för Hegesippos’ uppfattning att Jerusalems öde beseglades på grund av Jakobs martyrdöd, poängterar han att även Josefus vittnat om samma sak: ”Detta hände judarna som hämnd för Jakob den rättfärdige, som var en broder till Jesus som kallades Kristus.” Det är alltså samma uppgift som Origenes ger och frånsett en variant på inledningsorden dessutom ordagrant som det som står i Mot Kelsos 1:47. Direkt efter detta säger Eusebios att Josefus dessutom berättat ”om hans död i den tjugonde boken av sina Fornminnen”, varefter han återger berättelsen om Ananos som nu förekommer i bok 20. Det råder därför inget tvivel om att Eusebios betraktade Origenes’ skildring av det Josefus skrivit om Jakob som en annan passage hos Josefus än den nu existerande Jakobskildringen.

Dessa omständigheter leder till tre möjliga scenarier: 1) Att Eusebios hade en avskrift av Josefus där båda omnämnandena av Jakob förekom; 2) Att hans avskrift innehöll endast ett omnämnande, och att Eusebios med hänvisning till Origenes antog att där måste finnas också ytterligare ett någon annanstans; 3) Att hans avskrift inte innehöll något alls om Jesus, och att Eusebios tog den ena uppgiften från Origenes och själv konstruerade den andra. Eftersom varken Origenes eller Eusebios uppger var någonstans hos Josefus detta om att Jerusalem ödelades till följd av det judarna gjorde mot Jakob förekom, är det rimligt att anta att Eusebios med utgångspunkt från det Origenes skrev, utgick från att det stod något liknande hos Josefus och att han därför citerade även detta som om det kom från Josefus, men utan att han visste var det stod.

Ifall han verkligen vetat var hos Josefus detta stycke förekommit borde han ha berättat det, på samma sätt som han gjorde med Ananospassagen. Att ordalydelsen är identisk hos Eusebios och Origenes stöder även det att Eusebios citerat Origenes. Ca år 400 påstår Hieronymus att det stycke Origenes åberopade förekom i den 18:e boken av Judiska fornminnen:

I den artonde boken av sina Fornminnen erkänner han [Josefus] helt öppet att Kristus dödades av fariseerna på grund av hans underverks storhet, att Johannes Döparen verkligen var en profet, och att Jerusalem förstördes på grund av mordet på aposteln Jakob. (Hieronymus, De Viris Illustribus 13)[229]

Uppgiften är dock osäker emedan det eventuellt kan röra sig om en olycklig formulering av Hieronymus som gör att det verkar som om han menar att även uppgiften att ”Jerusalem förstördes på grund av mordet på aposteln Jakob” förekom i bok 18. Hieronymus kan i själva verket ha avsett att endast de två första, de om TF och Johannes, förekom i bok 18. Detta sistnämnda synsätt styrks av att Hieronymus över huvud taget är oförsiktig med sina uppgifter, vilket bör kasta en misstankens skugga också över hans ”han troddes vara Messias” i De Viris Illustribus (se Hieronymus). När han i samma bok återger samma berättelse om Jakob som den som citerats ovan hos Eusebios, påstår han att Josefus, likaväl som Klemens av Alexandria, bland annat ska ha skrivit att Ananos försökte förmå Jakob att förneka att Kristus är Guds son; att Jakob kastades ned från templets krön, bröt benen och bad för sina bödlar, varefter en valkare slog ihjäl honom.

Detta är uppenbara kristna legender. Ska man tro det Hieronymus säger så hade han tillgång till en handskrift av Judiska fornminnen där uppenbara kristna legender om Jakob förkom. Ifall man inte tror det, måste man i stället misstro Hieronymus som uppgiftslämnare. Eftersom Hieronymus i De Viris Illustribus bygger på Eusebios, och denne tillskriver dessa uppgifter Klemens och Hegesippos, har Hieronymus i så fall bara låtit det framstå som om Josefus skrivit detta.[230]

Det mest sannolika är således att Origenes i mitten av 200-talet hade en avskrift av Judiska fornminnen som sade att Jerusalems fall berodde på att judarna dödat Jakob. I så fall var det ett tillägg till en särskild handskriftslinje som snart kom att dö ut. En annan möjlighet är att Origenes tagit informationen ur minnet och helt enkelt missminde sig; att han bara trodde att detta stod hos Josefus. Eftersom inte heller Origenes citerar Josefus eller anger i vilken bok uppgiften förekom (jämför med passagen om Johannes döparen, som Origenes säger förekom i den artonde boken), kan han ha tagit uppgiften ur minnet och blandat samman Josefus’ vittnesbörd med Hegesippos’ skildring, eller med vad han hört någon annan berätta.


[226] Enligt Eusebios (2:23:3) i femte boken av Hegesippos’ Uppteckningar.

[227] En valkare är ett äldre ord för filtmakare; en som gör filtmattor av ull

[228] Översättningen är en av mig modifierad och lätt moderniserad omdaning av den översättning som är gjord av professor Ivar A. Heikel. Eusebios Kyrkohistoria, Tammerfors, 1937, 2:23:12–24. Jag har kontrollerat mot den grekiska texten samt den engelska översättningen:

”ἔστησαν οὖν οἱ προειρημένοι γραμματεῖς καὶ Φαρισαῖοι τὸν Ἰάκωβον ἐπὶ τὸ πτερύγιον τοῦ ναοῦ, καὶ ἔκραξαν αὐτῶι καὶ εἶπαν· δίκαιε, ὧι πάντες πείθεσθαι ὀφείλομεν, ἐπεὶ ὁ λαὸς πλανᾶται ὀπίσω Ἰησοῦ τοῦ σταυρωθέντος, ἀπάγγειλον ἡμῖν τίς ἡ θύρα τοῦ Ἰησοῦ. καὶ ἀπεκρίνατο φωνῆι μεγάληι· τί με ἐπερωτᾶτε περὶ τοῦ υἱοῦ τοῦ ἀνθρώπου, καὶ αὐτὸς κάθηται ἐν τῶι οὐρανῶι ἐκ δεξιῶν τῆς μεγάλης δυνάμεως, καὶ μέλλει ἔρχεσθαι ἐπὶ τῶν νεφελῶν τοῦ οὐρανοῦ; καὶ πολλῶν πληροφορηθέντων καὶ δοξαζόντων ἐπὶ τῆι μαρτυρίαι τοῦ Ἰακώβου καὶ λεγόντων· ὡσαννὰ τῶι υἱῶι Δαυίδ, τότε πάλιν οἱ αὐτοὶ γραμματεῖς καὶ Φαρισαῖοι πρὸς ἀλλήλους ἔλεγον· κακῶς ἐποιήσαμεν τοιαύτην μαρτυρίαν παρασχόντες τῶι Ἰησοῦ· ἀλλὰ ἀναβάντες καταβάλωμεν αὐτόν, ἵνα φοβηθέντες μὴ πιστεύσωσιν αὐτῶι. καὶ ἔκραξαν λέγοντες· ὢ ὤ, καὶ ὁ δίκαιος ἐπλανήθη, καὶ ἐπλήρωσαν τὴν γραφὴν τὴν ἐν τῶι Ἡσαΐαι γεγραμμένην· ἄρωμεν τὸν δίκαιον, ὅτι δύσχρηστος ἡμῖν ἐστιν. τοίνυν τὰ γενήματα τῶν ἔργων αὐτῶν φάγονται. ἀναβάντες οὖν κατέβαλον τὸν δίκαιον. καὶ ἔλεγον ἀλλήλοις· λιθάσωμεν Ἰάκωβον τὸν δίκαιον, καὶ ἤρξαντο λιθάζειν αὐτόν, ἐπεὶ καταβληθεὶς οὐκ ἀπέθανεν· ἀλλὰ στραφεὶς ἔθηκε τὰ γόνατα λέγων· παρακαλῶ, κύριε θεὲ πάτερ, ἄφες αὐτοῖς· οὐ γὰρ οἴδασιν τί ποιοῦσιν. οὕτως δὲ καταλιθοβολούντων αὐτόν, εἷς τῶν ἱερέων τῶν υἱῶν Ῥηχὰβ υἱοῦ Ῥαχαβείμ, τῶν μαρτυρουμένων ὑπὸ Ἱερεμίου τοῦ προφήτου, ἔκραζεν λέγων· παύσασθε· τί ποιεῖτε; εὔχεται ὑπὲρ ὑμῶν ὁ δίκαιος. καὶ λαβών τις ἀπ’ αὐτῶν, εἷς τῶν γναφέων, τὸ ξύλον, ἐν ὧι ἀποπιέζει τὰ ἱμάτια, ἤνεγκεν κατὰ τῆς κεφαλῆς τοῦ δικαίου, καὶ οὕτως ἐμαρτύρησεν. καὶ ἔθαψαν αὐτὸν ἐπὶ τῶι τόπωι παρὰ τῶι ναῶι, καὶ ἔτι αὐτοῦ ἡ στήλη μένει παρὰ τῶι ναῶι. μάρτυς οὗτος ἀληθὴς Ἰουδαίοις τε καὶ Ἕλλησιν γεγένηται ὅτι Ἰησοῦς ὁ Χριστός ἐστιν. καὶ εὐθὺς Οὐεσπασιανὸς πολιορκεῖ αὐτούς». ταῦτα διὰ πλάτους, συνῷδά γε τῷ Κλήμεντι καὶ ὁ Ἡγήσιππος οὕτω δὲ ἄρα θαυμάσιός τις ἦν καὶ παρὰ τοῖς ἄλλοις ἅπασιν ἐπὶ δικαιοσύνῃ βεβόητο ὁ Ἰάκωβος, ὡς καὶ τοὺς Ἰουδαίων ἔμφρονας δοξάζειν ταύτην εἶναι τὴν αἰτίαν τῆς παραχρῆμα μετὰ τὸ μαρτύριον αὐτοῦ πολιορκίας τῆς Ἱερουσαλήμ, ἣν δι᾿ οὐδὲν ἕτερον αὐτοῖς συμβῆναι ἢ διὰ τὸ κατ᾿ αὐτοῦ τολμηθὲν ἄγος. ἀμέλει γέ τοι ὁ Ἰώσηπος οὐκ ἀπώκνησεν καὶ τοῦτ᾿ ἐγγράφως ἐπιμαρτύρασθαι δι᾿ ὧν φησιν λέξεων· «ταῦτα δὲ συμβέβηκεν Ἰουδαίοις κατ᾿ ἐκδίκησιν Ἰακώβου τοῦ δικαίου, ὃς ἦν ἀδελφὸς Ἰησοῦ τοῦ λεγομένου Χριστοῦ, ἐπειδήπερ δικαιότατον αὐτὸν ὄντα οἱ Ἰουδαῖοι ἀπέκτειναν». ὁ δ᾿ αὐτὸς καὶ τὸν θάνατον αὐτοῦ ἐν εἰκοστῷ τῆς Ἀρχαιολογίας δηλοῖ διὰ τούτων· «πέμπει δὲ Καῖσαρ Ἀλβίνον εἰς τὴν Ἰουδαίαν ἔπαρχον, Φήστου τὴν τελευτὴν πυθόμενος. ὁ δὲ νεώτερος Ἄνανος, ὃν τὴν ἀρχιερωσύνην εἴπαμεν παρειληφέναι, θρασὺς ἦν τὸν τρόπον καὶ τολμητὴς διαφερόντως, αἵρεσιν δὲ μετῄει τὴν Σαδδουκαίων, οἵπερ εἰσὶ περὶ τὰς κρίσεις ὠμοὶ παρὰ πάντας τοὺς Ἰουδαίους, καθὼς ἤδη δεδηλώκαμεν. ἅτε δὴ οὖν τοιοῦτος ὢν ὁ Ἄνανος, νομίσας ἔχειν καιρὸν ἐπιτήδειον διὰ τὸ τεθνάναι μὲν Φῆστον, Ἀλβῖνον δ᾿ ἔτι κατὰ τὴν ὁδὸν ὑπάρχειν, καθίζει συνέδριον κριτῶν, καὶ παραγαγὼν εἰς αὐτὸ τὸν ἀδελφὸν Ἰησοῦ, τοῦ Χριστοῦ, λεγομένου Ἰάκωβος ὄνομα αὐτῷ, καί τινας ἑτέρους, ὡς παρανομησάντων κατηγορίαν ποιησάμενος, παρέδωκεν λευσθησομένους.”

”The aforesaid Scribes and Pharisees therefore placed James upon the pinnacle of the temple, and cried out to him and said: ‘Thou just one, in whom we ought all to have confidence, forasmuch as the people are led astray after Jesus, the crucified one, declare to us, what is the gate of Jesus.’ And he answered with a loud voice, ‘Why do ye ask me concerning Jesus, the Son of Man? He himself sitteth in heaven at the right hand of the great Power, and is about to come upon the clouds of heaven. And when many were fully convinced and gloried in the testimony of James, and said, ‘Hosanna to the Son of David,’ these same Scribes and Pharisees said again to one another, ‘We have done badly in supplying such testimony to Jesus. But let us go up and throw him down, in order that they may be afraid to believe him. And they cried out, saying, ‘Oh! oh! the just man is also in error.’ And they fulfilled the Scripture written in Isaiah, ‘Let us take away the just man, because he is troublesome to us: therefore they shall eat the fruit of their doings.’ So they went up and threw down the just man, and said to each other, ‘Let us stone James the Just.’ And they began to stone him, for he was not killed by the fall; but he turned and knelt down and said, ‘I entreat thee, Lord God our Father, forgive them, for they know not what they do. And while they were thus stoning him one of the priests of the sons of Rechab, the son of the Rechabites, who are mentioned by Jeremiah the prophet, cried out, saying, ‘Cease, what do ye? The just one prayeth for you. And one of them, who was a fuller, took the club with which he beat out clothes and struck the just man on the head. And thus he suffered martyrdom. And they buried him on the spot, by the temple, and his monument still remains by the temple. He became a true witness, both to Jews and Greeks, that Jesus is the Christ. And immediately Vespasian besieged them. These things are related at length by Hegesippus, who is in agreement with Clement. James was so admirable a man and so celebrated among all for his justice that the more sensible even of the Jews were of the opinion that this was the cause of the siege of Jerusalem, which happened to them immediately after his martyrdom for no other reason than their daring act against him. Josephus, at least, has not hesitated to testify this in his writings, where he says: These things happened to the Jews to avenge James the just, who was a brother of Jesus, that is called the Christ. For the Jews slew him, although he was a most just man. And the same writer also records his death in the twentieth book of his Antiquities in the following words: But the emperor, when he learned of the death of Festus, sent Albinus to be procurator of Judea. But the younger Ananus, who, as we have already said, had obtained the high priesthood, was of an exceedingly bold and reckless disposition. He belonged, moreover, to the sect of the Sadducees, who are the most cruel of all the Jews in the execution of judgment, as we have already shown. Ananus, therefore, being of this character, and supposing that he had a favorable opportunity on account of the fact that Festus was dead, and Albinus was still on the way, called together the Sanhedrin, and brought before them the brother of Jesus called Christ, James by name, together with some others, and accused them of violating the law, and condemned them to be stoned.”

[229] Hieronymus, De Viris Illustribus 13; den latinska texten följd av en engelsk översättning:

”hic in decimo octavo antiquitatum libro manifestissime confitetur propter magnitudinem signorum Christum a Pharisaeis interfectum, et Ioannem baptistam vere prophetam fuisse, et propter interfectionem Iacobi apostoli dirutam Hierosolymam.”

“In the eighteenth book of his Antiquities he most openly confesses that Christ was slain by the Pharisees on account of the greatness of his miracles, that John the Baptist was truly a prophet, and that Jerusalem was destroyed because of the murder of James the apostle.”

Någon handskrift har åttonde (Vaticanus, V, octavo) och någon trettonde (Bernensis, B, tertio decimo) i stället för artonde (decimo octavo). Med tanke på att han åberopar TF och Johannes Döparen, vilka återfinns i bok 18 är det tydligt att det rör sig om kopieringsmissar. (Ben C. Smith på Freeratio.org)

[230] I De Viris Illustribus 2, där Hieronymus i övrigt bygger mycket på Eusebios, återger han ungefär detsamma som Eusebios skriver, om än med en väsentlig skillnad. Han redogör först för det Hegesippos ska ha skrivit om Jakobs fromhet (detsamma som Eusebios skriver om) varefter han direkt skriver:

”Han [Hegesippos] säger också många andra saker, för många för att nämna. Även Josefus i den 20:e boken av sina Fornminnen, och Klemens i den 7:e av sina Utkast nämner att efter regenten över Judeen, Festus, dött, skickades Albinus av Nero som efterträdare. Innan han hade nått sin provins, passade den unge sonen till den prästerlige Ananos, översteprästen Ananias, på att dra nytta av den rådande anarkin och sammankallade ett råd och försökte offentligt tvinga Jakob att förneka att Kristus är Guds son. När han vägrade beordrade Ananius att han skulle stenas. Nedkastad från en tempeltinne, med benen brutna, men ändå halvt vid liv, sträckte han sina händer mot himlen och sade, ’Herre förlåt dem ty de vet inte vad de gör.’ Därefter slagen i huvudet av en valkares klubba, en sådan klubba som valkare använder för att krama ur plaggen med, dog han. Samme Josefus återger traditionen att denne Jakob var så helig och hade så högt anseende bland folket att Jerusalems fall troddes ha inträffat på grund av hans död.” (Hieronymus, De Viris Illustribus 2; i min översättning)

Att Hieronymus i slutet skriver att ”samme Josefus återger traditionen …” tyder på att Josefus också skulle ha skrivit allt det som redogörs för tidigare. Men dessa uppgifter förekommer hos Eusebios (som Hieronymus bygger på) och sägs då komma från Klemens och Hegesippos.

The Jesus Passages in Josephus – a Case Study, part 3f – ”The brother of Jesus, who was called Christ”: Origen’s knowledge; The cause of Jerusalem’s destruction

Part 1
———— ———— ———— ————
Part 2a Part 2b Part 2c Part 2d
Part 2e Part 2f Part 2g Part 2h
Part 2i Part 2j Part 2k Part 2l
Part 2m Part 2n Part 2o Part 2p
Part 2q Part 2r Part 2s Part 2t
———— ———— ———— ————
Part 3a Part 3b Part 3c Part 3d
Part 3e Part 3f Part 3g Part 3h
Part 3i Part 3j
———— ———— ———— ————
Part 4
———— ———— ———— ————
Excursus

This is part 3f of the translation of my treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English.

Den svenska texten.

III. The brother of Jesus, who was called Christ, whose name was James

Origen’s knowledge of another James passage

The cause of Jerusalem’s destruction

A very common but nonetheless false statement is, as said before, that Origen would be witnessing the passage which now occurs in the Antiquities of the Jews 20:200 regarding Ananus’ assassination of James. There is not much to indicate this. On the three occasions when Origen invokes what Josephus would have written about James and Jesus, he twice writes ton adelfon Iêsou tou legomenou Christou (τὸν ἀδελφὸν Ἰησοῦ τοῦ λεγομένου Χριστοῦ), thus “the brother of Jesus who was called Christ.” The third time, he writes “a brother” instead of “the brother”. He is thus on the whole consistent on all three occasions and this in two separate books, which reasonably were written within a few years time. Without any doubt this increases the probability that he did not reproduce “the brother of Jesus who was called Christ” from memory but actually was quoting the passage. Another possible explanation is of course that he consulted his ​​first book when he later wrote his second.

Origen’s ton adelfon Iêsou tou legomenou Christou is also identical to what can be found in Josephus today. This is the fact that makes many scholars contend that Origen is in fact witnessing the surviving James passage in Josephus. It is however not entirely identical to the text in the Antiquities of the Jews 20:200 in terms of language, inasmuch as Origen puts James before the expression, while in Josephus James is mentioned directly after the phrase; thus “the brother of Jesus who was called Christ, James was his name.” So whoever argues that Origen relies on the James passage now occurring in Josephus’ Antiquities, cannot argue that he presents faithful quotes from it. On the contrary, the present deviation which occurs on all three occasions in Origen indicates that he consulted a text which was not the same as the one in the Antiquities of the Jews 20:200.

The reverse order in Josephus is also a bit strange, although linguistically not incorrect. But since it is James who is executed and he therefore is the person upon whom the focus should be; it would be obvious to begin the sentence with his name and only afterwards identify him as the brother of Jesus. The fact that Jesus is put first in the sentence indicates that the person who wrote this thought of Jesus as the key person in this context. This in turn suggests that it was written by a Christian and thereby not by Josephus (who was not a Christian). But if Josephus really wrote “the brother of Jesus”, yet not “who was called Christ”, this may instead indicate that Jesus was the key person also in Josephus’ story, and that he therefore refers to that Jesus who a few sentences later is appointed the new high priest.[224] More on this is to come.

Instead of referring to the surviving James passage in Josephus, Origen says 1) ”Titus destroyed Jerusalem, on account [of what the Jews did to] …”, 2) ”these things happened to them in accordance with the wrath of God in consequence of the things which they had dared to do against …”, 3) ” these disasters happened to the Jews as a punishment for the death of James the Just, who was a brother of Jesus who was called Christ”.

Origen is accordingly not referring to the passage in Josephus where Ananus has James executed, but to a passage in which the killing of James is said to have been the reason why Jerusalem was destroyed. No such text exists in the extant books of Josephus. Since Origen on three occasions and also in two separate books refers to the passage on the consequences of the murder of James, it is reasonable to assume that Origen also reports what he had read in Josephus – including “the brother of Jesus who was called Christ.” This means that in Origen’s days (in the 240’s) there probably was a reference to “James, the brother of Jesus who was called Christ” somewhere in a Josephan manuscript accessible to Origen, but that this subordinate clause occurred in a different context and thus elsewhere than in book 20 of the Antiquities of the Jews, where now “the brother of Jesus who was called Christ, whose name was James” is found.

1) Besides, Josephus could scarcely have blamed the outcome of the war on Ananus’ outrage on James, and therefore hardly have written the things Origen said he wrote. The fatal destiny of the Jews was according to Josephus the result of the action of the Sicarii and the Edomites.[225] 2) Nor would the Christians, during the long era they reigned the Roman Empire, have allowed a passage where the destruction of Jerusalem is said to be the result of what the Jews did to James be lost – if Josephus wrote it and it thus appeared in all the early manuscripts of the Antiquities of the Jews. Even if according to Origen, Josephus should have blamed the outcome of the war on the Jews for what they did to Jesus, this was anyway recognition of Jesus’ brother James’ greatness. For these two reasons it is possible to infer that it was a forgery which existed only in a limited “manuscript line” of the Antiquities of the Jews. The whole thing could have happened in the following manner:

They hardly modified, deleted from and added to the original of the Antiquities of the Jews, but probably altered a copy at a time when perhaps hundreds of copies were in circulation in Europe, the Middle East and Africa. Some Christian “improves” the text when a new manuscript is copied. Later on also this text is copied in, say, three copies and these will all be present in a certain area, as a suggestion Alexandria or Palestine (two places where Origen lived). Origen reads this text, and later paraphrases it from memory or possibly consults it directly. In any case, Origen’s three renderings of the passage are far from identical to the text in Josephus, unless we limit ourselves to only the expression “[the] brother of Jesus who was called Christ.” For this reason, it is hardly about exact quotes but more about paraphrasing. When later the Antiquities of the Jews is distributed, it is probably only one or perhaps a few of the hundreds of manuscripts available that will be copied and will form the basis for all future copies. If this or one of those “originals” was not the manuscript that Origen had access to, his variant will consequently soon disappear into oblivion.

Roger Viklund, 2011-04-05


[224] Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (2009), p. 572–573, note 224 on p. 771–772.

[225] Flavius Josephus writes:

“For that it was a seditious temper of our own that destroyed it, and that they were the tyrants among the Jews who brought the Roman power upon us, who unwillingly attacked us, and occasioned the burning of our holy temple, Titus Caesar, who destroyed it, is himself a witness, who, daring the entire war, pitied the people who were kept under by the seditious, and did often voluntarily delay the taking of the city, and allowed time to the siege, in order to let the authors have opportunity for repentance.” (Josephus, Antiquities of the Jews, preface, 4)

“When Albinus reached the city of Jerusalem, he bent every effort and made every provision to ensure peace in the land by exterminating most of the Sicarii.” (Josephus, Antiquities of the Jews 20:208)

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 3f – ”Brodern till Jesus som kallades Kristus”: Origenes’ kännedom; Orsaken till Jerusalems ödeläggelse

Jesuspassagerna hos Josefus.

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är del 3f av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

III. Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob

Origenes’ kännedom om en annan Jakobpassage

Orsaken till Jerusalems ödeläggelse

Ett mycket vanligt men lika fullt felaktigt påstående är, som tidigare påpekats, att Origenes skulle bevittna den passage om Ananos’ avrättande av Jakob som nu förekommer i Judiska fornminnen 20:200. Inte mycket tyder på att så är fallet. Vid de tre tillfällen då Origenes åberopar det Josefus skulle ha skrivit om Jakob och Jesus, skriver han två gånger ton adelfon Iêsou tou legomenou Christou (τὸν ἀδελφὸν Ἰησοῦ τοῦ λεγομένου Χριστοῦ), alltså ”brodern till Jesus som kallades Kristus”. Vid det tredje tillfället har han ”en broder” i stället för ”brodern”. Han är alltså i stort sett konsekvent vid alla tre tillfällena och i två skilda böcker, vilka rimligtvis skrevs med några års mellanrum. Detta ökar onekligen sannolikheten för att han inte återger ”brodern till Jesus som kallades Kristus” ur minnet utan faktiskt citerar. En annan fullt tänkbar förklaring är förstås att han kan ha konsulterat sin första bok när han i ett senare skede höll på med att skriva sin andra.

Origenes’ ton adelfon Iêsou tou legomenou Christou är också identiskt med det som står hos Josefus i dag. Det är denna omständighet som gör att många hävdar att Origenes bevittnar den bevarade Jakobpassagen hos Josefus (Jämför med Origenes’ Jakobomnämnande). Helt lika vad gäller språket är dock inte Origenes och Josefus, alldenstund Origenes placerar Jakob framför uttrycket medan hos Josefus Jakob kommer efter uttrycket, således ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob”. Så den som hävdar att Origenes bygger på den Jakobpassage som nu förekommer hos Josefus kan inte hävda att det rör sig om exakta citat därur. Tvärtom tyder den avvikelse som förekommer vid samtliga tre tillfällen hos Origenes på att han konsulterat en text som inte är densamma som den i Judiska fornminnen 20:200.

Den omvända ordningen hos Josefus är också en aning märklig, om än inte språkligt felaktig. Eftersom det är Jakob som avrättas och därför är den person som fokus borde ligga på, vore det naturliga att inleda med hans namn och först därefter identifiera honom som Jesu broder. Det faktum att Jesus kommer först i meningen tyder på att den som skrivit detta ansåg att Jesus var den viktiga personen i sammanhanget. Detta tyder i sin tur på att det skrivits av en kristen och därmed att Josefus inte skrivit det. Men om Josefus verkligen har skrivit ”brodern till Jesus”, dock inte ”som kallades Kristus”, kan detta i stället tyda på att Jesus var den viktiga personen också i Josefus’ berättelse, och att han därför avser samme Jesus som några meningar senare utnämns till ny överstepräst.[224] Mer om detta framöver i Endast ”som kallades Kristus” är tillagt.

I stället för att hänvisa till den existerande Jakobpassagen säger Origenes att 1) ”Titus förstörde Jerusalem, som Josefus säger, till följd av [det judarna gjorde mot]” … 2) ”dessa händelser drabbade dem i enlighet med Guds vrede till följd av vad de gjorde med” … 3) ”dessa olyckor drabbade judarna som hämnd för Jakob den rättfärdige, som var en broder till Jesus som kallades Kristus”.

Origenes hänvisar alltså inte till den passage hos Josefus där Ananos låter avrätta Jakob, utan till en passage där mordet på Jakob sägs ha varit orsaken till att Jerusalem förstördes (se exempelvis Origenes’ Jakobomnämnande). Någon sådan text förekommer inte i de bevarade böckerna av Josefus. Eftersom Origenes vid tre tillfällen och dessutom i olika böcker återger stycket om följdverkningarna av mordet på Jakob, är det rimligt anta att Origenes också redogör för det som stod hos Josefus – inklusive detta med ”brodern till Jesus som kallades Kristus”. Det betyder att det på Origenes’ tid (240-talet) sannolikt fanns ett omnämnande av ”Jakob, brodern till Jesus som kallades Kristus” i den kopia av Josefus som Origenes hade tillgång till, men att denna bisats förekom i ett annat sammanhang och därmed på ett annat ställe hos Josefus än i bok 20 av Judiska fornminnen där ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob” nu förekommer.

1) Josefus kan dessutom svårligen ha skyllt krigsutgången på Ananos’ illgärning gentemot Jakob och därför näppeligen ha skrivit det som Origenes säger att han gjort. Judarnas fatala öde berodde enligt Josefus på det sikarierna och idumeerna (edomeerna) tog sig för.[225] 2) Inte heller skulle de kristna, under den långa epok de var vid makten i Romarriket, ha låtit ett stycke där Jerusalems ödeläggelse sägs vara resultatet av det judarna gjorde mot Jakob ha gått förlorat om Josefus skrivit det och det därmed förekom i alla tidiga kopior av Judiska fornminnen. Även om Josefus enligt Origenes borde ha skyllt krigsutgången på det judarna gjorde mot Jesus, var i vilket fall detta ett erkännande av Jesu broder Jakobs storhet. Av dessa två anledningar går det att sluta sig till att det rörde sig om en förfalskning som endast förekom i en begränsad ”linje” av Judiska fornminnen. Det hela kan ha gått till på följande vis:

Det var knappast i originalet av Judiska fornminnen som man ändrade, strök och lade till, utan sannolikt i en avskrift vid en tid då kanske hundratals avskrifter fanns i omlopp i Europa, Mellanöstern och Afrika. Någon kristen ”förbättrar” texten i samband med att en handskrift kopieras. Sedan kopieras också denna text i låt säga tre exemplar och dessa kommer alla att finnas i ett visst område; förslagsvis Alexandria eller Palestina (två områden där Origenes höll till). Origenes läser denna text och parafraserar den senare ur minnet eller möjligen konsulterar den direkt. I vilket fall är de tre återgivningarna hos Origenes långt ifrån identiska om man inte begränsar sig till endast uttrycket ”broder[n] till Jesus som kallades Kristus”. Av den anledningen handlar det knappast om rena citat utan mer om parafrasering. När sedan Judiska fornminnen sprids är det sannolikt endast en eller några av de hundratals handskrifter som förekommer som också kopieras och kommer att utgöra grunden för alla kommande avskrifter. Om detta eller ett av dessa ”original” inte var den handskrift som Origenes hade tillgång till, kommer följaktligen hans variant snart att försvinna in i tidens glömska.


[224] Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (2009), s. 572–573, not 224 på s. 771–772.

[225] Josefus Flavius skriver:

“For that it was a seditious temper of our own that destroyed it, and that they were the tyrants among the Jews who brought the Roman power upon us, who unwillingly attacked us, and occasioned the burning of our holy temple, Titus Caesar, who destroyed it, is himself a witness, who, daring the entire war, pitied the people who were kept under by the seditious, and did often voluntarily delay the taking of the city, and allowed time to the siege, in order to let the authors have opportunity for repentance.” (Josefus Flavius, Om det judiska kriget, förord, 4)

« Older entries Newer entries »