Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117
Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11
Nästa person att undersökas gällande kännedom om Neros förföljelser av kristna till följd av branden år 64 och kännedom om Tacitus’ beskrivning av denna händelse, är den nordafrikanske kristne teologen Tertullianus. Det är okänt när Tertullianus föddes men han dog någon gång efter år 220. I boken Apologeticus pro Christianis (Försvar för de kristna) finns ett stycke som omtalar förföljelser under Nero.
Tyvärr verkar boken inte föreligga i svensk översättning. Jag har därför nödgats översätta från engelska. På engelska finns ett antal översättningar, dock på Internet (vad jag vet) ingen modern. Dessa sex översättningar avviker också i flera avseenden högst väsentligt från varandra. Översättningarna är gjorda av i tur och ordning W.M. Reeve (1709/1889), C. Dodgson (1842), Temple Chevallier (1851), Sydney Thelwall (1869), T.H. Bindley (1890) och Alexander Souter (1917). Eftersom ordval och även innehåll skiljer så pass mycket valde jag att översätta så att innehållet ska bli begripligt och stämma överens någorlunda med de flesta texter. Jag har sneglat något på den latinska originaltexten för att kontrollera vissa ordval, men gör inga anspråk på att denna översättning är exakt:
”Vid den tid då det kristna namnet gjorde sitt inträde i världen, lät följaktligen Tiberius, vilken själv fått underrättelser från Palestina om händelser som klart visade sanningen om [Kristi] gudomlighet, lägga fram dessa uppgifter inför senaten, där hans eget utslag var till förmån för [att] Kristus [skulle upptagas bland deras gudar]. Eftersom senaten inte själv hade gett sitt godkännande, avvisade den hans förslag. Caesar vidhöll sin åsikt, och hotade att straffa alla som anklagade de kristna. Betrakta era uppteckningar, där ni kommer att finna att Nero var den förste att med det kejserliga svärdet angripa den [kristna] rörelsen, vilken vid den tiden spirade i framför allt Rom. Men genom att vår fördömelse helgas genom en sådan uslings fientlighet, äras vi. Ty den som känner honom förstår att endast det som är av yttersta förträfflighet skulle framkalla Neros fördömelse. Domitianus, som också var något av en Nero i grymhet, gjorde ett liknande försök, men eftersom han ägde någon form av mänsklighet, avslutade han snart det han påbörjat, och till och med lät dem som han hade förvisat återvända.” (Tertullianus, Apologeticus pro Christianis 5:2)
En sida ur Codex Balliolensis från 1442-4 vt, innehållande Tertullianus’ ”Apologeticus pro Christianis”
Tertullianus bekräftar att Nero förföljde de kristna. Han nämner dock inget om branden och att Nero skulle ha skyllt den på de kristna och av den anledningen också förföljt dem. Det som däremot brukar hävdas är att Tertullianus var bekant med Tacitus’ redogörelse för denna händelse och därmed också skulle känna till den. Vi vet att Tertullianus var bekant med Tacitus eftersom han på andra ställen hänvisar till honom. För vårt vidkommande är det emellertid den del som är satt i fetstil som är den intressanta. Det är denna mening som brukar åberopas till stöd för att Tertullianus kände till Tacitus’ verk Annalerna.
Eftersom det är denna mening som är viktig är det också rimligt att kontrollera vad den latinska originaltexten säger. Det är de tre inledande orden som utgör nyckelfrasen: ”Consulite commentarios vestros”, vilket jag har översatt till ”betrakta era uppteckningar”. De engelska översättningarna har
1) Consult your Annals – W.M. Reeve och C. Dodgson
2) Consult your own records – Temple Chevallier och T.H. Bindley
3) Consult your histories – Sydney Thelwall
4) Consult your records – Alexander Souter
WM Reeve skriver i fotnoten till detta följande: ”Consulite commentarios vestros. He alludes to the annals of Tacitus, lib. xv., or rather to Suetonius in the Life of Nero) Just valet av ordet Annals som också är det namn Tacitus’ verk går under på engelska, gör att man lätt kan tro att Tertullianus hänvisar till detta verk. Men namnet Annales (Annalerna = årsböcker) är en titel som tillkom först på 1500-talet och den ursprungliga titeln var Ab excessu divi Augusti (Från den gudomlige Augustus’ bortgång).
Sydney Thelwalls översättning är den som oftast åberopas på Internet. Han översätter till ”histories”; på svenska kanske ”historier”. Detta för onekligen tanken till ett historieverk. De övriga tre översätter till ”(own) records”. Detta anser jag vara den klart mest ordagranna översättningen av latinets commentarios, som i första hand betyder ”a notebook, notes, memorandum”.
Med uppmaningen att kristna ska betrakta sina (egna) uppteckningar, faller genast kopplingen till Tacitus’ historieverk. Översättningarna till ”Annals” och ”histories” är rimligen inte förstavalen och kan man misstänka beror på att översättarna själva ansåg att Tacitus’ verk avsågs. Varje översättare har att brottas med vad texten egentligen avser för att välja rätt översättning.
Tiberius, romersk kejsare från år 14 fram till sin död år 37
Intressant är också inledningen av Tertullianus-stycket, där han uppger att kejsar Tiberius skulle ha trott på Kristi gudomlighet och kämpat i senaten för att få Kristus upptagen bland de romerska gudarna. Detta låter onekligen som en kristen skröna och uppgiften saknar all trovärdighet. Även om vi inget vet, är det inte orimligt anta att Tertullianus byggde på en nu försvunnen kristen skrift som hävdade just det som Tertullianus skriver. Alla möjliga skrifter tillkom som uppvisade stora personers involvering i den tidiga kristendomen; däribland en brevväxling mellan Paulus och Seneca den yngre, som jag avser att ta upp här framöver. (11/10 2010: Se här)
Om Tertullianus åberopar en kristen skrift där Tiberius i senaten hotar att straffa den som förföljer kristna, och direkt därefter uppmanar läsarna att betrakta sina egna uppteckningar, är det väl rimligare att han hänvisar till en sådan skrift än till Tacitus’ historieverk. Detta dokument kan givetvis också ha innehållit en skildring av de som led martyrdöden under Nero.
I de fall Tertullianus verkligen hänvisar till Tacitus’ verk kallar han det ”historiae” och inte ”commentarios”.
Vidare gör som sagt Tertullianus ingen koppling mellan Neros förföljelser och branden. Tvärtom förklarar han att orsaken till Neros förföljelser av kristna berodde på deras ”yttersta förträfflighet”. Tertullianus har dessutom bara tre kapitel tidigare haft en längre utläggning om och ondgjort sig över Plinius’ brev till kejsar Trajanus, vari Plinius bekymrar sig över hur kristna bör bestraffas? Om nu Tertullianus var bekant även med Tacitus’ skildring av Neros behandling av kristna, varför då inte skriva om även den?
Tertullianus behandlar också på andra ställen förföljelser mot de kristna men åberopar aldrig Tacitus i dessa sammanhang.
En ytterligare passage bör dock behandlas.
”Vi läser om kejsarnas liv: Nero var den förste att med blod befläcka tron som då var på uppgång i Rom. Sedan hånades Petrus av någon annan, när han sattes upp på korset. Därefter erhöll Paulus en födelse lämplig för en romare, när han i Rom föddes på nytt genom martyrskapets upphöjdhet.” (Tertullianus, Scorpiace 15)
Uppgiften om att läsa om “kejsarnas liv” skulle kunna var en hänvisning till Suetonius’ verk från ca år 120, De vita duodecim Caesarum libri VIII, på svenska oftast benämnd Åtta böcker om tolv kejsares liv. Däri nämner Suetonius mycket kort Neros straffande av de kristna; en passage som jag får anledning att återkomma till i samband med att jag ska behandla också Suetonius’ hänvisning till Chrestus och kristna. Suetonius skriver att Nero …
”straffade de kristna, en grupp människor hemfallna åt en ny och fördärvlig vidskepelse.” (Suetonius, Nero 16:2)
Men Tertullianus hänvisar i vilket fall knappast till Tacitus och om han här skulle åberopa Suetonius har han uppenbarligen broderat ut med en mängd annat som inte förekommer hos Suetonius.
Så i likhet med mitt omdöme om Första Klemensbrevet i Tacitus som Jesusvittne. Del 10a, får jag säga att det inte finns några klara anspelningar hos Tertullianus på vare sig branden eller de explicita förföljelser som senare enligt den romerske historikern Tacitus blev en följd av denna brand. Visserligen kan Tertullianus ha känt till branden, men han bevittnar den inte. Däremot är det inte troligt att han kände till den skildring som förekommer hos Tacitus, ty då borde han ha nämnt detta på något sätt och vid något tillfälle.
Roger Viklund, 2010-10-09
Jesus granskad 
Bengt Bengtsson said,
16 oktober, 2010 den 20:40
Vad jag nu skriver är ingen direkt kommentar till din miniserie ”Tacitus som Jesusvittne”. Möjligen en indirekt sådan.
Men eftersom så mycket i dina bloggtexter i denna miniserie handlar om den kristna församlingens fram- och tillväxt i Rom vid mitten av det första århundradet vt, blir jag nyfiken på hur kristendomens extraordinära överlevnadsegenskaper bäst ska kunna förklaras.
Jag utgår då givetvis ifrån att du inte kommer att hänvisa till att den kristna församlingens fram- och tillväxt går att förklara med att Herren Gud tillsammans med sin Son och Den Helige Ande höll medlemmarna i den kristna församlingen i Romarrikets huvudstad om ryggen, hjälpte och stöttade dem på allehanda vis, något som är argument som jag har hört framföras från prokristna representanter i nutid, vilka inte oväntat sett detta som bevis på kristendomens inbyggda förträfflighet samt superioritet över alla andra religioner.
En misstanke ligger och lurar hos mig och stärks faktiskt lite undan för undan medan jag tar mig igenom din miniserie. Den kan sammanfattas så här: Den kristna historieskrivningen är troligen falsk, åtminstone i vissa viktiga avseenden. Förföljelsen av de kristna i Rom var kanske inte alls lika hård och grym som kristendomens egna historieskrivare synes vilja göra gällande när de i efterhand skriver sin egen historia.
Så nu undrar jag hur du ställer dig till denna misstanke som jag klär i ord i stycket här ovan? Är det meningen att din miniserie – låt vara som en bieffekt, kanske – ska tolkas på just det vis jag gör?
KAN man över huvud taget tolka din miniserie på detta vis (som jag gör) eller handlar det om ett önsketänkande från min sida som innebär att jag lägger in tolkningar av det som du skriver samt drar slutsatser, vilka du egentligen inte alls har haft för avsikt att lyfta fram eller torgföra med dina välskrivna och tänkvärda texter?
Kort sagt: Skulle du vilja belysa den här aspekten som jag nu har aktualiserat, nämligen hur såg det ut i det Rom där kristendomen växte fram och med tiden kom att bli kejsardömets kanske bästa och viktigaste samarbetspartner. Gled den kristna församlingen i Rom in på en räkmacka – därtill gouterad av kejsarna som en sådan ”delikatess” – eller kämpade de kristna i Rom i ständig motvind under hela första århundradet för att överleva mot alla odds likt ett maskrosbarn (med eller utan Guds benägna bistånd och hjälp)?
GillaGilla
Roger Viklund said,
16 oktober, 2010 den 21:27
Jag har egentligen inte haft någon direkt ”mening” med min miniserie utöver att sammanställa så mycket väsentligt material som möjligt kring Tacituspassagen om Christus. Egentligen har jag på förhand inte riktigt vetat varthän detta skulle leda – därmed inte sagt att jag varit ovetande. Men syftet har mer varit att för egen del också arbeta igenom alltsammans och därmed får ett bättre grepp om den samlade bilden, framför allt när det gäller detaljerna.
Vad gäller förföljelsen av de kristna vill jag nog helst på samma sätt som i denna serie sammanställa allt väsentligt material innan jag har en absolut åsikt i frågan. Men jag tror att man kan utgå från att förföljelsen inte varit så omfattande som inte sällan kristna själva vill göra gällande (och då avser jag det förtryck som tillkom för att man var kristen och inte det allmänna förtryck som drabbade alla inom det romerska riket). Och med omfattande avser jag antalet dödade och tiden som förföljelserna pågick – inte det fasansfulla i själva dåden. Flera kyrkofäder, däribland Origenes, påpekade själva att antalet dödade inte var så stort, eller hur jag nu ska uttrycka det. Man kanske kan säga att förföljelser har skett under vissa korta perioder och på vissa platser, men att större delen av tiden har kristna tillåtits att agera så länge de inte stört den allmänna ordningen. En serie om förföljelserna av kristna är något som ligger och väntar på sin tillblivelse. Vi får se när jag tar mig tid att göra en genomgång.
GillaGilla