Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117
Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11
I problematiken rörande Tacitus’ eventuella bevittnande av Jesus ligger också frågan om Tacitus överhuvudtaget skrev något om Christus, eller om detta omnämnande hos Tacitus är ett senare tillägg till texten gjord av någon annan. I frågan om äktheten måste också bestämmas vad exakt man ifrågasätter. I det stora hela finns tre huvudbeståndsdelar, vilka också går att stycka upp i mindre partier.
1) Hela berättelsen om branden i Rom.
2) Den del av denna berättelse där Nero beskylls för att ha anlagt branden, och hans överförande av denna anklagelse på de kristna som han straffar synnerligen utsökt.
3) Förklaringen av vilka de kristna är och varifrån de fått sitt namn.
För att ta del av den berörda texten i svensk översättning, se mitt tidigare blogginlägg: Tacitus som Jesusvittne. Del 1 – Kristusomnämnandet i sitt sammanhang. Den tredje punken skulle alltså innefatta nedanstående stycke:
”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”
Men även denna del består av material av olika dignitet där nedanstående stycke utgör själva bevittnandet och dessutom är en typisk fotnotsutvikning, vilken skulle kunna vara ett senare tillägg medan det övriga då skrivits av Tacitus:
”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”.
Fast den efterföljande förklaringen som säger att den fördärvliga vidskepelsen utbröt på nytt efter att tillfälligt ha undertryckts, synes förutsätta avrättningen av Christus. ”Repressaque in praesens” betyder ”och undertryckt i närvarande”, varvid man underförstått får anta ett ”tempus” (tid), alltså ”och undertryckt i närvarande tid”. Hur lång tid som avses är omöjligt att säga. Formen repressa är femininum, syftande på det feminina substantivet superstitio. Alltså är vidskepelsen undertryckt för närvarande. Men vad undertrycktes den av? Det blir ologiskt att anta att Neros förföljelse har undertryckt den, eftersom den sägs ha uppstått på nytt och då även i Rom. Med ovanstående mening bortplockad skulle texten lyda:
”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna. Och undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt.”
Man måste då förutsätta att även det efterföljande är ett tillägg eller att texten har skrivits om.
Uppdaterat 2010-09-30, kl. 22:37: Debattören ”Den andre BB” har i denna kommentar gjort mig uppmärksam på att det faktiskt utan några större problem skulle gå att lyfta bort ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, och att man då kan tolka texten så att rörelsen stoppades av Nero, men utbröt därefter på nytt, inte endast i Judeen (där den utbrutit tidigare) utan också i Rom efter år 64. Mina resonemang kring detta finns i min efterföljande kommentar. Slut på tillägg.
I vilket fall skiljer sig omnämnandet av Christus hos Tacitus högst väsentligt från de omnämnanden av Christos som förekommer hos Josefus. Medan Josefus’ hyllning av Jesus har en kristen euforisk anda över sig, är Tacitus’ omnämnande präglat av förakt och fientlighet, helt i enlighet med vad man kan förvänta sig av en romersk historiker. Det är klart svårare att föreställa sig att en kristen person skulle ha förfalskat en text som den hos Tacitus än den som förekommer hos Josefus.
Det finns heller ingenting av vikt att invända mot språket i textpartiet om Christus. Den som har skrivit detta skrev ett klart och enkelt latin, helt i stil med Tacitus’ sätt att uttrycka sig.
Finns det då några skäl att alls ifrågasätta att Tacitus också har skrivit det som nu förekommer i Annalerna 15:44? Det har gjorts försök att påvisa att Christus-omnämnandet hos Tacitus är ett senare tillägg och senast i raden att argumentera för den saken (vad jag vet) är Earl Doherty. Han påstår inte direkt att Tacitus inte kan ha skrivit textpartiet om Christus, utan påvisar endast ett antal ”besvärande omständigheter”, vilka tyder på att han inte har gjort det. Jag avser i detta inlägg att dels sammanfatta Dohertys argument till stöd för att vi har med en förfalskning att göra (Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus, Age of Reason Publications, 2009, s. 596ff), dels redogöra för några andra förslag, allt blandat med mina egna reflexioner. De i mina ögon icke trovärdiga förslagen utelämnar jag helt och kanske också några argument som jag har förbisett.
Argumenten
I likhet med Josefus’ vittnesbörd är det heller ingen som visar kännedom om Tacitus’ vittnesbörd förrän långt senare. Skillnaden mellan dessa ”vittnesmål” är att det hos Josefus är alltigenom positivt i förhållande till Jesus och kristna, medan det hos Tacitus är huvudsakligen negativt. Det enda försonande drag som Tacitus uppvisar är en form av medömkan med de kristna, vilka visserligen förtjänade de strängaste straff, dock inte fullt ut det som Nero gjorde.
Man kan ändå säga att om Tacitus’ vittnesmål funnits tillgängligt för de tidiga kristna, skulle det trots allt ha varit ett utomkristet vittnesbörd att åberopa, och att åtminstone någon kristen därför borde ha hänvisat till Tacitus. Samtidigt är det fullt förståeligt att ingen tar upp Tacitus, emedan hans beskrivning av kristendomen som en fördärvlig vidskepelse (”exitiabilis superstitio”) knappast var något man ville skriva under på och därmed hänvisa till.
Fast det finns ytterligare en dimension i detta och det är kristnas förhärligande av martyrskapet. Som jag påvisade i blogginlägget Ignatios’ brev – äkthetsfrågan och deras roll i dateringen av evangelierna, så påstås Ignatios vilja ätas av vilddjuren för att bli en martyr. En av de genomgående röda trådarna i den kristna självbilden är den som en missförstådd martyr.
– Alla är emot oss, vi får lida och vi gör det med glädje, eftersom lönen för vår trofasthet kommer efter döden i form av himmelrikets njutning!
Så kan man föreställa sig att många kristna tänkte. Martyrskapet kom att bli den enskilda faktor som starkast betonades för att bevisa att den kristna tron också var den sanna tron. Även i dag framhåller många apologeter de kristnas beredvillighet att gå i döden som ett bevis för att Jesus också har funnits. De skulle aldrig ha offrat sina liv om Jesus inte ens har funnits, resonerar man. Detta är emellertid ett icke-bevis, ity det endast intygar att kristna dog för sin övertygelses skull (i de fall de nu alls gjorde det och om det var därför de dog) och inte vad den övertygelsen bestod av eller om den ens var riktig i sak.
Den tidiga kristna litteraturen ”översvämmas” därför av alster där ibland den enes, ibland den andres, vedermödor utsmyckas. Med all säkerhet var många av dessa skildringar också överdrivna eftersom man så starkt önskade att betona just utsattheten och martyrskapet.
Om nu martyrskapet var så eftersökt, hur kommer det sig då att ingen kristen hänvisar till Tacitus? Också Plinius d.ä (dog år 79), Suetonius (skrev ca år 120) och Dio Cassius (ca 150–235, Romersk historia, 62:16–18) berättar om branden i Rom. Det finns därför ingen god grund att betvivla att också Tacitus har beskrivit den händelsen. Tacitus är dock den ende som beskriver Neros förföljelse av de kristna som en följd av branden i Rom. Suetonius nämner både branden och Neros straffande av de kristna, men gör ingen koppling mellan dessa båda händelser. Han skriver att Nero …
”… straffade de kristna, en grupp människor hemfallna åt en ny och fördärvlig vidskepelse.” (Suetonius, Nero 16:2)
“… afflicti suppliciis Christiani, genus hominum superstitionis nouae ac maleficae”
Suetonius nämner alltså inget om att Nero för att själv undkomma anklagelserna om att ha startat branden skulle ha anklagat och straffat de kristna för att vara de skyldiga. I stället skriver han om branden först vid ett annat tillfälle långt senare (kapitel 38), och han skyller den då på Nero utan att nämna de kristna. Tacitus betraktar ryktet om Neros inblandning i brandens uppkomst som just ett rykte, medan Suetonius anser att Nero var skyldig. Inget hos Suetonius visar att han skulle vara bekant med Tacitus’ skildring som utkommit blott några år före Suetonius’ egen skildring. Detta tyder på att Tacitus’ verk ännu år 120 inte innehöll något om att Nero beskyllt och straffat de kristna för brandens uppkomst. Detsamma gäller för Dio Cassius, vilken i likhet med Suetonius beskyller Nero, men inte visar någon kännedom om Tacitus’ skildring om Neros beskyllande av de kristna. Det är alltså inte bara kristna som undviker att referera till den del i Tacitus’ Annalerna där han beskriver de kristnas vedermödor. Även andra historieskrivare avstår från att göra det.
Tacitus gör emellertid (som den ende) denna koppling och han beskriver Neros förföljelse av de Rom-kristna och det dessutom utan försköning. Den kristne författare som ville påvisa hur förföljda och jagade kristna var, hade i Tacitus en guldgruva framför sig att ösa ur. Den kristne apologet som försvarade den kristna lärans sanna väsen genom att framhålla alla martyrer för denna sanning, kunde rimligen inte tänka sig ett bättre bevis för denna sak än Tacitus’ skildring av hur Nero lät synnerligen utsökt straffa dessa kristna genom att svepta in dem i hudar av vilda djur och låta hundar bita dem till döds; korsfästa eller bränna dem till döds. Hela berättelsen med sina otroligt utstuderade skildringar av kristna klädda i djurhudar och slitna i stycken av hundar, korsfästa och brinnande som facklor, passar väl in på den kristna kyrkans egen uppfattningar om vad som drabbat kristna i det förgångna.
Många nutida forskare anser att det var i samband härmed som Paulus och Petrus fick plikta med sina liv. Trots denna omständighet finns det ingen kyrkofader som kopplar samman deras död med branden i Rom förrän Sulpicius Severus (Krönika, 2:29) ca år 400 gör det (eller möjligen något tidigare genom det förfalskade brevet mellan Paulus och Seneca), och Severus synes då ha byggt sina slutsatser på Tacitus. I så fall fanns beskrivningen av detta i Tacitus’ Annalerna senast på 300-talet. Severus hänvisar inte till passagen om Christus’ avrättning, vilket det i och för sig inte fanns någon anledning för honom att göra sett utifrån hans skildring. Men det innebär ändå att vi inte har något belägg för att just delen om Christus’ avrättning fanns hos Tacitus år 400.
Utöver att ingen kyrkofader fram till och med 300-talet åberopar Tacituspassagen, är det också enskilda gestalter som borde ha gjort det. Exempelvis Tertullianus (ca år 200) som var bekant med Tacitus’ verk och dessutom hävdar att Nero var den förste att förfölja kristna, underlåter likväl att i detta sammanhang åberopa Tacitus’ skildring. Inte ens kyrkofader Eusebios av Caesarea hänvisar till Tacitus eller Neros förföljelse av de kristna till följd av branden. Faktum är att det är först med den äldsta handskriften av Tacitus’ Annalerna, den så kallade andra mediceiska handskriften från 1000-talet (se Tacitus som Jesusvittne. Del 6 – Skrev Tacitus kristna eller krestna?), som Christus-passagen finns bevittnad.
De som argumenterar för att Christus-omnämnandet hos Tacitus är ett senare tillägg understryker just att alla bevarade avskrifter av Tacitus’ Annalerna stammar från en och samma handskrift och att denna varit i de kristnas ”våld”. Det skulle således ha varit en smal sak att lägga till och ändra vid kopieringen av det enda ”originalet”, oavsett vilket det i så fall var.
En fråga som uppkommer är om kyrkofäderna ens kände till Tacitus’ verk? Kände kyrkofäderna inte till det, kunde de heller inte hänvisa till det. De finns dock några textpartier som brukar åberopas till stöd för att såväl brandens konsekvenser för de kristna som Tacitus’ beskrivning av detta var känd av vissa kyrkofäder, och jag avser att reda ut den saken i ett kommande inlägg.
Med samma argument som jag framför i min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vore det naivt att tro att ingen enda kristen skulle ha känt till Tacitus’ skildring och likaså naivt att tro att information om den saken inte skulle spridas mellan kristna. De talade rimligen med varandra. Dessutom vet vi att ett antal kyrkofäder var bekanta med Tacitus. Till dessa hör Tertullianus (ca 200), troligen Lactantius (slutet av 200-talet) Hieronymus (ca 400), Paulus Orosius (början av 400-talet), Sidonius Apollinaris (400-talet), Cassiodorus (början av 500-talet).
Så även om Tacitus gav ett negativt omdöme om Christus och kristendomen fanns goda skäl att hänvisa till Tacitus för att ytterligare påvisa förföljelsen mot kristna och det stora antalet martyrer som Tacitus i så fall påstod fick sätta livet till i samband med branden i Rom år 64.
Vidare kan den beskrivning Tacitus gör förefalla märklig. Han skriver att där fanns en väldig skara av kristna; något som rimmar illa med vår uppfattning om hur många de kan ha varit i Rom på 60-talet. Att en sådan händelse utelämnats av övriga historiker kan också synas vara märkligt. I sitt tidigare verk (Historiae 5:9:2) nämner Tacitus inte Christus utan när han berör samma tid säger han bara att allt var lugnt i Palestina.
Därför kan det finnas en annan möjlighet, nämligen att chrestianos/christianos åsyftade messianska judar och inte kristna. Christianus är blott den latinska formen av grekiskans christianos (Χριστιανός) som i sin tur betyder kristen eller messianist; alltså messiastroende eller anhängare till Messias. Sådana judiska aktivister fanns det gott om och de kanske mest kända var seloterna, de som ivrade för lagen (det grekiska ordet zelos betyder iver). Dessa var vad man i dag skulle kalla ultraortodoxa och Josefus beskriver dem som hänsynslösa mördare och att de utgjorde den direkta orsaken till krigsutbrottet mellan judarna och romarna år 66. Dessa ”messianister” skulle mycket väl ha kunnat vara ”hatade” och deras lära av Tacitus ha benämnts som ond och fördärvlig vidskepelse. I så fall får vi förutsätta att enbart ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade” är ett kristet tillägg till det Tacitus skrev. Under dessa förutsättningar finns heller inga problem med Tacitus’ fientliga hållning mot dessa kristna. Den var hans egen. Någon kristen förutsatte däremot senare att Tacitus med chre(i)stianos menade de kristna och infogade enbart förklaringen med Christus; en förklaring som inte är negativ.
Det skulle också kunna förklara varför ingen kristen hänvisade till Tacitus’ koppling mellan branden och förföljelsen av kristna. Innan hänvisningen till Christus infogats uppfattades stycket som en hänvisning till messianska judar (chrestianos) och inte kristna. Denna läsning stöds också av den kristna författaren Sulpicius Severus ca år 400 (i ett stycke där han av vissa antas bygga på något Tacitus skrev i de förlorade delarna av Annalerna) skriver att Titus efter kriget ödelade templet för att stoppa judarnas och de kristnas religion. Med en traditionell tolkning skulle det som Severus påstår (eller som Tacitus påstår?) tyda på att de kristna tillsammans med judarna var romarnas huvudfiender i kriget. Att så var fallet har vi inga direkta tecken på och det verkar också osannolikt. Kommer stycket därför från Tacitus verkar det troligare att han med christiani inte avsåg kristna utan någon messiansk judisk gruppering som förslagsvis seloter och därför kan ha menat detsamma när han berättade om branden i Rom.
Slutsatser
När man argumenterar för en viss position är det rimligt att man redogör för alla fakta och alla relevanta omständigheter. Det duger inte att man enbart lägger fram de omständigheter som ger stöd för ens egen åsikt och utelämnar de omständigheter som talar emot den. Det krävs också goda argument om man vill hävda att en viss text är förfalskad. Det är så lätt att påstå att allt som talar emot det man själv tror, i verkligheten är tillägg gjorda långt senare. I detta fall är det enkelt att hävda att kristna givetvis lagt till Christus-omnämnandet, speciellt eftersom man också hade kontrollen över handskrifterna.
Man bör därför vara försiktig med att döma ut en viss text som förfalskning bara för att den talar emot ens egen ståndpunkt. Ska man med någon trovärdighet argumentera för att vi har med en förfalskning att göra, ska man också ha synnerliga starka skäl att anföra.
I fallet Josefus finns onekligen mycket starka skäl som talar för att allt om Jesus är förfalskat. I fallet Tacitus finns också sådana skäl, dock långt ifrån lika starka. Dessutom finns – i motsats till hur det är i Josefusfrågan – starka skäl som talar för att Tacitus skrivit passagen om Christus. Språket är typiskt för Tacitus, inga kristna element förekommer och skälen för kristna att förfalska (eller förtydliga) en text som är hatiskt gentemot dem är om inte obefintliga, knappast starka; detta till trots att man hade kunnat nyttja en sådan martyrskildring. Det gjorde man dock inte!
Även om det är möjlig, anser jag likväl att mer talar för att Tacitus verkligen skrev att Pilatus avrättade Christus, än talar mot den saken. Eftersom Tacitus i vilket fall endast verkar förmedla hörsägen och därigenom inte utgör ett oberoende vittne till Bibelns Jesus, finns knappast några goda skäl att hävda att Testimonium Tacitum är en förfalskning.
Roger Viklund, 2010-09-28
Jesus granskad 
Den andre BB said,
30 september, 2010 den 15:08
”Det enda försonande drag som Tacitus uppvisar är en form av medömkan med de kristna” – detta beror uppenbarligen på hur man tolkar texten. Kanhända var detta folkets uppfattning och inte Tacitii egen.
Att tidig kristendom sågs som en superstitio var känt av tidiga kyrkofäder som Tertullianus, som ju citerar Plinius redogörelse. Det är således knappast otroligt att en eventuell förfalskare skulle lägga in denna beskrivning.
”nämner Tacitus inte Christus utan när han berör samma tid säger han bara att allt var lugnt i Palestina.” – Jag har sett detta argument förr, men på vilket sätt har Palestina med förföljelser i Rom att göra? Vad avser du med ”samma tid”?
Jag anser nog din framställning lite märklig. Du framför goda argument som talar för att Tacitus skrev om messianisterna chrestiani, och den fotnotsliknande Christus-meningen är ett senare tillägg. Din slutsats är dock att så inte är fallet, utan att närmare utveckla varför. Att språket är enkelt latin är knappast märkligt, och Tacitii språk knappast oefterhärmligt. Hur svårt skulle det ha varit för en kopist att plita ner ”Auctor nomis es xps Tiberio imp p pctorem P Pilat supplicio adfect erat” eller dylikt, med förkortningar, i mariginalen (som, som bekant, var tämligen bred)? Meningen är inte bevittnad och det enda som egentligen talar för att den verkligen skrevs av Tacitus är att den förekommer i den sena handskriften M.II. Est silentium aureum?
GillaGilla
Roger Viklund said,
30 september, 2010 den 17:16
Du har givetvis alldeles rätt i att det enda bevis vi har för omnämnandet av Christus är M.II, närmare ett årtusende efter att Tacitus skall ha skrivit nämnda mening. Man kan också resonera så att en förfalskare enbart lade till ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade” till den text som Tacitus skrivit. Därmed skulle de argument som säger att kristna aldrig skulle skriva en text som är så negativ mot kristna, falla bort. Tacitus skrev då detta stycke om branden och Neros straffande av kristna och någon kristen utökade texten genom en förklarande hänvisning till Christus.
Samtidigt faller då också ett antal argument bort; argument som inriktar sig just på de delar som handlar om Tacitus’ koppling mellan branden och Neros straffande av de kristna. Argument som säger att Tacitus knappast kan ha skrivit dessa delar – vilket han då ändå skulle ha gjort. Egentligen blir det kvar endast insikten om att ”auctor nomis es xps Tiberio imp p pctorem P Pilat supplicio adfect erat” lätt skulle kunna läggas till, och att ingen observerat denna passage. Den första omständigheten stannar vid en möjlighet, den andra är svag eftersom då det övriga om de kristnas martyrskap skulle ha skrivits av Tacitus och ha funnits tillgängligt hela tiden för kristna att hänvisa till. En möjlighet vore då att christianos/chrestianos inte avsåg de kristna utan en judisk gruppering och att kristna därför inte refererade till stycket.
Sedan skulle Tacitus knappast ha skrivit följande:
Texten kan knappast ha förelegat på det viset om vi tänker oss att ett tillägg som ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade” skulle ha infogats i Tacitus’ text. Då måste vissa modifieringar ha gjorts till en något annorlunda originaltext – vilket i för sig inte skulle innebära några dramatiskt stora insatser för de som hade kontroll över handskriften.
Jag gjorde det lätt för mig genom att påstå att Tacitus’ enda försonande drag var medömkan med de kristna. Men om vi antar den andra läsningen som säger att det var folket som kände medömkan, innebär det att Tacitus inte uppvisar något försonande drag överhuvudtaget, och därmed kan jag ändra min skrivning om att Tacitus’ bild av de kristna huvudsakligen är negativ till att den är alltigenom negativ. Detta styrker då ytterligare att en kristen inte skulle ha skapat berättelsen om förföljelsen av de kristna.
Du har rätt i att man bland kristna var medveten om att den tidiga kristendomen sågs som vidskepelse av romarna. Vad gäller Tacitus’ uppgift i hans äldre verk Historiae om att det var lugnt i Palestina, avsåg den tiden för Jesu tänkta gärning och kristendomens start i Judeen. Det har naturligtvis inget med förföljelser i Rom på 60-talet att göra, utan åsyftar Tacitus’ uppgift att den fördärvliga vidskepelsen utbrutit i Judeen. Jag tog med denna uppgift för att ytterligare styrka förfalskningshypotesen eftersom samtidigt som denna vidskepelse enligt Tacitus utbröt i Judeen hade han tidigare sagt att allt var lugnt där. Det är inget starkt argument till stöd för att Tacitus ändå inte kan han skrivit om Christus – det håller jag med om.
Det vore intressant att höra vilka enskilda argument du anser vara starkast till stöd för en förfalskning. Kanske du kan övertyga mig?
GillaGilla
Den andre BB said,
30 september, 2010 den 20:00
Förmodligen kan jag inte övertyga dig, ty jag är inte själv övertygad. För det första kan jag inte hålla med dig om att övergången ”chrestianos appellabat; repressaque in præsens” är omöjlig. Det är fullt möjligt att se de utsökta straffen som en anledning till undertryckelsen. Redan biskop Lightfoot sade att det var ”tveksamt, huruvida [orden] betyder, att den kristna religionen undertrycktes av Nero vid tidpunkten – då han utsatte den för denna tortyr under förespeglingen att de var skyldiga till stadsbranden -, vilket var under hans tionde år, och att den utbröt åter … eller om [orden] innebär, att religionen tidigare hade undertryckts, men nu, vid Neros tionde år, åter utbröt”. Cook konstaterar att Taciti ords innebörd ”har antagits vara, att kristendomen undertrycktes av de kejserliga förföljelserna, men därefter återuppstod och spred sig fortare”. Vad jag vet är kristenhetens vedermödor mellan Divus Neros regim och Divi Domitianii sådan, relativt okänd för oss, så det är fullt möjligt att kristenheten i Romarriket låg lågt efter Neros straffdomar, för att senare återvända när läget lugnat ned sig (något det uppenbarligen hade vid Trajanii regim). Emellertid är den enda mening som ”tvingar” oss att se Tacitii ”chrestiani” som syftande på kristna, just den fotnotsmening som nu ifrågasätts. Utan denna mening kan mycket väl chrestiani från Judéen ha legat lågt ett tag före/efter 64 (de hade uppenbarligen fullt upp på hemmafronten under slutet av 60- och början av 70-talet), för att sedermera återuppstå i Rom. Observera att Suetonius talar om vidskepelsen som ”ny”. Att Palestina var lugnt under Pilatus torde för övrigt, av Filon och Josefus att döma, vara en överdrift.
För förfalskning av Christusmeningen talar – möjligen överraskande nog – främst tystnadsargumentet. Liksom kristna fram till Orosius inte hävdade att Suetonii ord, om judar som utvisades enär de gjort uppror eggade av Chrestus, skulle syfta på kristna eller messiasdispyten, påstod kristna – med undantag för Severus – inte att Tacitii passage om chrestiani skulle ha syftat på kristna. Det kan ju, som du också framför, ha syftat på andra messianister (eller på någon annan grupp vars namn kan härledas ur chrestos, chreston eler chrestes). I så fall är det inte märkligt att kristna inte hänvisar till denna tradition, eller till Tacitus, förrän långt fram i tiden. Inget i passagen fick kristna att tro att det syftade på dem, om Christusmeningen inte fanns med. Paulus-Senecakorrespondensens ord om att ”kristna och judar straffas som mordbrännare” talar mer för att mindre väldefinierade messianska chrestiani, och inte allenast paulinskt kristna, skulle ha förföljts av Nero. Sådana kan vidare mycket väl ha varit Roms fiender under det första judiska kriget.
Vidare är frågan varför läsarna av Annalerna skulle ha kännedom om prokuratorn Pilatus i Iudaea under Tiberii tid – detta är nämligen den enda gången en romersk historieskrivare nämner denne man. Liksom i Josefu Jakobsreferens kan vi konstatera flera identifikationer i en kort mening: 1) Christus avrättades under 2) Pilatus, som var ståthållare under 3) Tiberius. Detta är en varningsklocka i sig.
Jag har svårt att se att hela passagen skulle vara en kristen förfalskning, men om chrestiani inte avsåg just kristna som grupp, och den fotnotslika Christusmeningen inte fanns med i Tacitii originaltext, förklarar det varför kristna före (eller under lång tid efter) Severus (som sannolikt såg alla hänvisningar till chrestiani som syftande på den egna gruppen, vilket ju var naturligt vid hans tid) inte såg sig nödgade att anföra passagen som stöd för Neros förföljelser. Härtill kommer att meningen ej finns bevittnad före M.II, vilket redan har konstaterats.
GillaGilla
Roger Viklund said,
30 september, 2010 den 21:48
Jag försöker att få till den läsning av stycket som du föreslår och gör då ett nytt försök trots att jag fortfarande inte kan latin. Du säger att den ena meningen som avlutas med ”chrestianos appellabat” (kallade krestna) direkt kan följas av den mening som inleds med ”repressaque in præsens” (och undertryckt i närvarande). Alltså:
Det är rimligen uttrycket ”Repressaque in praesens” som utgör hörnstenen. Det betyder ordagrant ”och undertryckt i närvarande”, varvid man underförstått får antaga ett ”tempus” (tid), alltså ”och undertryckt i närvarande tid”. Därmed är det omöjligt att säga HUR lång tid som avses. Det är rimligen ingen skillnad på detta och om någon svensk i dag skrev om något i vår samtid med uttrycket ”för stunden var det lugnt, varefter oroligheterna bröt ut på nytt.
I den bevarade texten sägs Christus ha avrättats av Pilatus och ”repressaque in praesens” som följer därefter betyder då att i och med Christus’ död i ”närvarande” tid (i början av 30-talet) kom rörelsen att bromsas varefter den fördärvliga vidskepelsen (exitiabilis superstitio) utbröt på nytt. Den utbröt då inte bara i Judeen utan också i Rom, och det bör då ses som att den utbröt på 60-talet under Neros styre.
Du har en poäng i detta eftersom rörelsen rimligen inte bromsades vid Kristi död utan enligt den kristna historien faktiskt uppstod vid Kristi död. Den kan inte ha bromsats förrän den uppkommit och nått en viss massa.
Om man då lyfter ut den tänkta kristna förfalskningen ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade” uppkommer följande text:
Då måste ”repressaque in praesens” åsyfta Neros tid och förföljelserna av kristna år 64. I den ”närvarande” tiden bromsades rörelsen genom Neros utrensning. Men senare, någon gång mellan år 64 och Tacitus’ egen tid år 117, utbröt den fördärvliga vidskepelsen (exitiabilis superstitio) på nytt. Den utbröt då inte bara i Judeen utan också i Rom och detta skedde i båda fallen efter år 64. Att den utbröt i Rom på nytt efter förföljelsen år 64 känns rimlig. Att den utbröt i Judeen känns mindre troligt på grund av krigsutbrottet där år 66 och judarnas fördrivning år 70. Å andra sidan kanske Tacitus inte var så exakt i sitt ordval eller så menade han något annat. Exempelvis att den tidigare (inte endast i Judeen) hade utbrutit i Judeen och senare bröt ut på nytt i Rom efter Neros tid.
Ja, det är måhända möjligt att tolka texten på det sättet… I så fall skulle man kunna tänka sig en marginalnotering i de oftast väl tilltagna marginalerna; en glossa som kom att infogas i den löpande texten nästa gång som handskriften kopierades och därefter kom att fungera som original för alla kommande avskrifter.
I M.II förekommer redan glossor som är längre än den som i så fall skulle vara tillagd Tacitus. Det är alltså samma handskrift som är förlagan till alla bevarade Tacitushandskrifter. Det vore således inga problem att skriva ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”, och att denna text infogades av den kopist som skrev av handskriften.
GillaGilla
Den andre BB said,
30 september, 2010 den 22:30
”Att den utbröt i Judeen känns mindre troligt på grund av krigsutbrottet där år 66 och judarnas fördrivning år 70.” Icke då. Om chrestiani var messianska uppviglare är det väl än mer sannolikt att de fick ett uppsving just i och med kriget.
GillaGilla
Roger Viklund said,
30 september, 2010 den 22:46
Ja, om de inte var desamma som de kristna, utan att likställa med de ”christiani” som Severus ca år 400 omtalar som stridande tillsammans med judarna i kriget 66-70, så kan man tänka sig det du föreslår. Min invändning gällde utifall det verkligen handlade om de kristna.
Med ditt scenario skulle Tacitus ha skrivit om messianska judar med namnet chrestianos och en kristen senare ha infogat detta om Christus. Det skulle då förklara skillnaden i stavning: Chrest–Christ.
GillaGilla
Den andre BB said,
2 oktober, 2010 den 03:03
Om det rör sig om en annan grupp skulle det förklara varför Tacitus skriver appellabat (kallades) och inte appellat (kallas). Kristna borde rimligen av folket ha kallats kristna även under Tacitii tid.
GillaGilla