Jesuspassagerna hos Josefus

Jag gör ett försök att återuppta mitt bloggande, fastän jag gissar att det endast kommer att bli sporadiskt. Jag har helt enkelt svårt att skriva såvida jag inte har något speciellt att skriva om. Dessutom tenderar jag att fördjupa mig i olika projekt och det blir då ingen tid över för bloggandet.

Ett sådant projekt som har sysselsatt mig en stor del av detta år har varit att skriva en artikel om huruvida Josefus alls skrev något om Bibelns Jesus. Min tidigare artikel ”Skrev Josefus något om Jesus?” har trots allt varit rätt översiktlig och jag ville denna gång tränga in i problematiken på djupet och också tydligt förklara varför jag så starkt betvivlar att Josefus skrev någonting alls om Jesus.

Detta har också lett till en artikel som mer kan liknas vid en avhandling och som uppgår till ca 200 boksidor. ”Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie” har i dagarna äntligen blivit klar och finns att läsa på http://www.jesusgranskad.se/Josefus3.htm . Jag anser fortfarande att Josefus inte skrev en enda rad om Jesus och orsakerna till denna min uppfattning framgår förhoppningsvis tydligt av avhandlingen. Jag återger här dess sammanfattning, som åtminstone skissar riktlinjerna för min uppfattning:

JosefusAtt den judiske historikern Josefus’ verk överlevt till vår tid får nog tillskrivas det faktum att Josefus berörde den tid och de historiska händelser som intresserade de kristna. Utöver att han ger en bild av det judiska samhället under den tid Jesus tros ha levat, förekom i Judiska fornminnen också direkta omnämnanden av Jesus – ett utomkristet vittnesbörd av främsta rang då det kom från en jude och således från en person tillhörande ett folk och en trosriktning som både konkurrerade med och tog avstånd från den kristna läran. Det mer utförliga bevittnandet, Testimonium Flavianum, och det korta omnämnandet av Jesus i Jakobpassagen i samband med fastställandet av Jakobs identitet, ges olika grad av trovärdighet. Emedan det senare i allmänhet antas ha sitt ursprung hos Josefus, tror nästan alla forskare att åtminstone något i TF har omformats i en mer kristen riktning och somliga att det i sin helhet är en kristen produkt. Skillnaderna i tillvägagångssätt mellan dem som tror att Josefus skrev något om Jesus och de som tror att han inget skrev, har måhända oftast sin grund i om man tror på evangelieskildringen eller ej. Kanske är det så att många likt Robert Eisler anser det vara så osannolikt att Jesus antingen inte har funnits eller varit en marginaliserad och relativt obetydlig person, att man heller inte kan föreställa sig att Josefus inte alls nämnt Jesus. Ty hur skulle Josefus ha kunnat undgå att nämna Jesus ifall bara något av allt det som sägs i evangelierna vore sant?

Det är annars svårt att se varför forskare så ofta tar sin utgångspunkt i Jakobpassagens knapphändiga omnämnande av Jesus och utifrån att där inte finns något uttryckligt kristet slår fast att Josefus skrivit inte bara den, utan som en följd därav också om inte allt så åtminstone något av det som står i TF. Det rimliga vore tvärtom att börja med TF och insikten att kristna verkligen har lagt till information om Jesus, och utifrån den iakttagelsen inse att man befinner sig på minerad mark, där varje påstående om Jesus hos Josefus måste ses som en potentiell förfalskning. Enbart det faktum att vi ”vet” att kristna har förfalskat Josefus, bör mana till största försiktighet. Den korrekta analysmetoden kan därför inte innebära att man antar att allt är äkta till dess motsatsen bevisats. Den metoden förlorade sin giltighet den stund det blev klart att texten är manipulerad och att tillägg har gjorts – inte bara en gång utan högst sannolikt flera gånger. Dessutom hör det till saken att det aldrig går att visa att allt är förfalskat. I stället måste försiktighetsprincipen gälla, där i stället utgångspunkten bör vara att allt måste ses som potentiellt förfalskat. Därmed inträder det motsatta förhållandet och det krävs i och med det att man kan trovärdiggöra att Josefus skrivit något om Jesus för att alls anta att han också har gjort det.

Testimonium Flavianum har tvivelsutan utgjort en väsentlig del av kristenhetens beskrivning av sin frälsares gärning på jorden. Detta ledde till att stycket i någon form kom att ingå i de nationella krönikor som kristna under århundradena författade på sina egna språk, det må ha varit på latin, syriska, arabiska, armeniska eller gammalryska. Alla återgivningar i alla bevarade handskrifter av TF i Judiska fornminnen förekommer i samma ordalydelse. Alla återgivningar i alla bevarade handskrifter av TF i Eusebios’ Kyrkohistoria ger också samma text. Men dessa båda grekiska ”identiska originalversioner” finns bevarade endast i sena handskrifter, från 900-talet och framåt och kan följaktligen ha ”korrigerats” genom att endast någon eller några auktoriserade handskrifter har mångfaldigats. Frånsett de uppenbart fantasifulla utsmyckningar som förekommer i Slaviska Josefus, finns TF bevarat i endast tre från den normativa texten (hos Josefus och Eusebios) avvikande varianter, en latinsk skriven av Hieronymus år 392, en arabisk skriven av Agapius år 942 och en syrisk skriven av Mikael den store år 1173. Agapius’ text (se Agapius’ Testimonium) är den som oftast förs fram som en mer avkristnad version och som därför bättre skulle spegla det Josefus skrev. Så är emellertid knappast fallet då både Agapius’ egna uppgifter och de likheter som föreligger mellan hans och Mikaels utgåvor, visar att Agapius byggt på en syrisk källa och själv modifierat TF till en mer nedtonad text. Likheten med Mikael ger vid handen att det är Mikael som bättre bevarat hans och Agapius’ gemensamma källas ordalydelse. Därmed är det rimligen endast deras källa (som bäst återspeglas i Mikaels text) som utgör en avvikande variant. Då denna källa har ”han ansågs vara Messias” och Hieronymus har ”han troddes vara Messias”, har framkastats att något liknande också skulle ha stått i den grekiska text Josefus skrivit.

Både Hieronymus och den syriska källan bygger emellertid på Eusebios (som är den förste att bevittna TF, i början av 300-talet) och inte på Josefus. Båda har också dristat sig till att göra andra från varandra oberoende ändringar i texten, varför det inte är omöjligt att de var för sig skulle ha ändrat också ”han var” till ”han ansågs/troddes vara”. Kanske de i likhet med de åsikter som framförs i dag ansåg det orimligt att Josefus (som uppenbarligen inte var kristen) skulle ha kunnat utnämna Jesus till Messias, kanske de bara förtydligade att det var lärjungarna som ansåg att han var Messias? Påståendet att Hieronymus’ text är av högre trovärdighet än Josefus’ och Eusebios’ eftersom den finns bevarad i en handskrift från ca år 600, undermineras av de ännu äldre syriska handskrifterna innehållande översättningar av två av Eusebios’ böcker; den ena handskriften från år 462 och den andra från år 411. Dessutom återspeglar den armeniska översättningen med ”han var” den syriska texten av Kyrkohistoria såsom den förelåg redan på 300-talet. Och det förefaller orimligt att nästan alla handskrifter av Eusebios’ tre verk, alla citat och alla översättningar därur skulle ha kunnat ändras i efterhand för att spegla den normativa versionen. Det är då betydligt enklare att föreställa sig, att Hieronymus och den okände syriske krönikörens avvikelser har dem själva som upphovsmän

I vilket fall finns inget bevittnande av TF före Eusebios. Det gäller också den latinska parafrasering av TF som förekommer hos Pseudo-Hegesippos. Även om det är möjligt, finns inget som säkert säger att författaren hade tillgång till en version av TF i Judiska fornminnen med en annan ordalydelse, eller en text som föregick Eusebios. Med andra ord bevittnar Eusebios som förste person i början av 300-talet den normativa versionen av TF. Inga bevis föreligger för ett TF med annan ordalydelse, ej heller för någon tidigare förekomst av TF.

Därmed är det berättigat att fråga sig om Josefus alls skulle ha kunnat skriva TF? Det som talar emot att TF delvis eller i sin helhet skulle ha kunnat skrivas av Josefus är förekomsten av kristna föreställningar. TF innehåller en provkarta på kristna värderingar och vi har inga belägg alls för att Josefus var kristen. Detsamma gäller då den direkta utnämningen av Jesus till Messias. Även med ett mildrat ”han troddes vara” är det orimligt tro att Josefus kulle ha skrivit något sådant utan en närmare förklaring av vad messias-begreppet innebar. Jesus framställs också i TF på ett sätt som är diametralt motsatt den bild Josefus ger av andra messias-pretendenter. Vidare så hänvisar ingen enda kyrkofader till TF innan Eusebios återger stycket på 300-talet, trots att många var bekanta med Josefus och fastän deras skrifter ofta handlade om att försvara den kristna läran. Och här räcker inte ett eventuellt nedtonat TF som ett trovärdigt alternativ, eftersom även ett sådant torde ha citerats av åtminstone några kyrkofäder. Origenes’ tystnad är kanske mest slående alldenstund han var bekant med just den 18:e boken där TF nu förekommer och eftersom han vände sig just mot en judes uppfattning. Dessutom är den tystnad som senare patriarker som Johannes Chrysostomos och Fotios uppvisar mycket märklig, eftersom de indirekt faktiskt bevittnar att TF inte fanns i deras handskrifter. Var och en av dessa punkter skulle gå att bortförklara som olyckliga omständigheter, men sammantaget utgör de ett starkt indicium för att TF inte skrevs av Josefus. En version där alla de kristna elementen är bortplockade skulle nödtorftigt kunna förklara ovanstående omständigheter, åtminstone var och en för sig. Men frånsett att metoden att plocka bort allt man inte vill ska finnas med i TF i grunden är ovetenskaplig, löser detta inte det största problemet, nämligen att TF inte passar in i sitt sammanhang i Judiska fornminnen. De inledande orden direkt efter TF ger sken av att Josefus just avslutat beskrivningen av en förskräcklig händelse som upprörde eller skapade tumult bland judarna. Stycket före TF utgjorde just en sådan händelse och inte ens en version av TF med alla kristna element bortplockade skulle lösa detta dilemma. I så fall krävs en version med en helt annan innebörd och där mer av ett nationellt trauma målas upp. Samtidigt har en sådan version av TF absolut noll stöd i form av bevarat textmaterial och att därmed postulera en sådan version är att söka sig långt bortom vetenskapens gränser.

Sett utifrån den omständigheten att Josefus sannolikt inte skrev ett ord om Jesus i den kristna text som går under namnet Testimonium Flavianum, framstår omnämnandet av ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob” i ett helt annat ljus. Utan TF, och därmed en tidigare förklaring av vem Jesus var, verkar identifieringen av en för läsaren okänd Jakob som bror till en möjligen lika okänd Jesus Kristus vara ett besynnerligt undantag från Josefus’ normala sätt att identifiera de personer han beskriver. För en kristen utgjorde detta givetvis inget problem, då Jesus Kristus för denne var en självklar gestalt; ej heller utgjorde det ett problem ifall tillägget gjordes senare i tiden då Jesus Kristus blivit ett välkänt begrepp även bland icke-kristna.

Att hänvisningen till Bibelns Jesus i samband med en viss Jakobs död är ett senare tillägg, stöds av att Origenes uppenbarligen kände till en likartad mening i ett annat sammanhang hos Josefus; en text som troligtvis var just ett tillägg och något som Josefus aldrig skrivit eftersom denna text inte lyckades etablera sig i den bevarade texten. Origenes visar däremot ingen kännedom om det Jakobavsnitt som numera återfinns i Judiska fornminnen 20:200. Den förste att nämna denna passage är återigen Eusebios i början av 300-talet. Vi vet inte om det stycket förekom i den handskrift av Judiska fornminnen som Eusebios hade tillgång till, men troligen gjorde den det. Eftersom uppenbarligen någon gjort ett tillägg med identisk ordalydelse i ”brodern till Jesus som kallades Kristus” till den handskrift Origenes läste (se exempelvis Origenes’ Jakobomnämnande), borde dessa tillägg föregå Origenes och därmed föregå också Eusebios. Tydligt är att det gjordes flera tillägg till Josefus’ texter på olika ställen och kanske i olika böcker, och det mycket tidigt. Kanske skapade Eusebios TF i sin helhet, kanske bara ”förbättrade” han en tidigare kristen skapelse, eller så förelåg denna kristna kreation redan före Eusebios’ tid. Det är i vilket fall fullt möjligt att tillägget om Jesus Kristus i Jakobpassagen föregick inte bara Eusebios (början av 300-talet) utan också Origenes (mitten av 200-talet). Det kan ha tillkommit redan på 100-talet och ha bestått av endast en notering som någon gjort i marginalen, och denna notering senare av någon kopist uppfattats som om den tillhörde eller av religiösa tydlighetsskäl borde tillhöra texten och därför infogats i densamma Eftersom Josefus skrev om någon som hette Jakob som dödades genom stening och då tiden var ungefär den rätta, antog någon kristen felaktigt att det måste vara ”Herrens broder Jakob” som avsågs. Att tidpunkten ändå misstämde på fem år, att fallet från templets takkrön och det dödande klubbslaget mot Jakob utelämnats, och att denne Jakobs död tillkom efter utslag i Stora rådet (Sanhedrin), bekymrade uppenbarligen inte samtidens kristna alltför mycket.

För en överblick av varifrån de olika författarna hämtade sina versioner finns en tabell som jag har gjort och som utöver att finnas med i avhandlingen går att beskåda direkt via denna länk. Kom ihåg att trycka nere i högra hörnet för att förstora bilden till full storlek.

6 kommentarer

  1. Bengt Bengtsson said,

    24 juli, 2010 den 21:48

    Kul att du, åtminstone tillfälligt, har återupptagit ditt bloggande, Roger! Det är alltid en fröjd att läsa dina välskrivna och lärda texter.

    Får jag be dig om en sak? Det här med textmanipulationer från kristet håll i syfte att förkristliga redan skrivna texter – inte bara av Josefus´ Judiska fornminnen, alltså – skulle jag gärna se att du ville ägna dig åt att beskriva och förklara mer i detalj framdeles för oss icke-experter, om tiden räcker till för dig (dvs innan slutet på Ändens tid, det som bland andra Jehovas Vittnen har väntat på i långt över hundra år vid det här laget, infinner sig).

    Har du några bra exempel och/eller länktips att komma med dels när det gäller interpolationer både allmänt och specifikt, dels med avseende på tveksamma bibelversöversättningar och konstiga bibeltextvarianter?

    Interpolationer kan jag tänka mig är något som har gått hand i hand med kopieringen av handskrifter, eftersom det så att säga ligger i sakens natur att marginalanteckningar gjorda av ambitiösa läsare med tiden gav handskriften ett plottrigt och klottrigt intryck, ett dilemma som kopisten enklast kunde lösa genom att väva in dessa anteckningar i den löpande texten i handskriften nya version/”upplaga”.

    Det skulle för övrigt inte förvåna mig, ifall du redan har skrivit något i ämnet interpolationer. Grundlighet är ju en av dina många goda forskaregenskaper.

    Vad gäller den andra förkristligandemetoden, att vid valet mellan två semantiskt sett likvärdiga översättningar genomgående välja den variant som passar den stadfästa kristna läran bäst, finns det säkert också en rad exempel att anföra.

    Det mest kända exemplet torde väl vara Jesaja 7:14, där det hebreiska substantivet ha-almá kan betyda både ”jungfru” och ”ung kvinna”. I 1917 år svenska bibelöversättning lämnade man för första gången den gamla tolkningen ”jungfru” och översatte den aktuella meningen så här: ”Se, den unga kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel.”

    I Bibel 2000 lyder samma mening så här: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.

    Däremot har Folkbibeln gått tillbaka till den gamla översättningen av det hebreiska ordet ha-almá: Se, jungfrun skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Immanuel.

    I vårt grannland Norge, där en ny norsk översättning av GT är på gång, vacklar man också över hur ha-almá ska översättas, se http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/marias-jungfrudom-lever-farligt-i-norge-1.1038735

    Det norske bibelselskap, som har hand om projektet, menar att översättningen från hebreiska från början varit felaktig. Judiska ordet almá, som översatts till jungfru, betyder i själva verket flicka eller ung kvinna, hävdas det.

    ”Trohet mot ursprungstexten är främsta rättesnöret i vårt arbete”, har Stein Mydske, bibelsällskapets generalsekreterare, understrukit. Men Mydske har för detta ställningstagande fått utstå mycken kritik.

    Med anledning därav lät den norska tidningen Dagbladet konsultera Torleif Elgvin, dödahavsrullforskare och bibelöversättare, i ämnet. Denne påpekade då bland annat att det i Bibeln enbart är Nya testamentets evangelister Lukas och Matteus som ”explicit” använt begreppet jungfrufödsel.

    Elgvin vänder sig också mot att man försöker förkristliga en text som i utgångsläget är judisk. Han finner det osjyst att ta fram en bibelöversättning som gör texten mer dogmatiskt kristen än Bibelns författare själva avsåg.

    Du känner måhända till fler exempel på sådana här förkristligande översättningar, Roger.

    Till fenomenet konstiga bibeltextvarianter vill jag räkna det faktum att en och samma händelse ibland kan beskrivas helt olika av de synoptiska evangelisterna på en eller flera viktiga/avgörande punkter.

    Det mest flagranta exemplet härpå är i mina ögon den textpassage som återfinns i Mark 8:10-13. Stycket, som har rubriken ”Fariseerna begär tecken” lyder i Folkbibelns översättning: 10 Strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for till trakten av Dalmanuta. 11 Fariseerna kom dit och började diskutera med honom. För att snärja honom bad de honom om ett tecken från himlen. 12 Jesus suckade i sin ande och sade: ”Varför begär detta släkte ett tecken? Amen säger jag er: Detta släkte skall aldrig få något tecken.” 13 Och han lämnade dem och steg i båten igen och for över till andra sidan sjön.

    Men hos Matteus kan man i kapitel 16:1-4 läsa följande: 1 Fariseerna och sadduceerna kom fram och ville snärja Jesus och begärde att han skulle visa dem ett tecken från himlen. 2 Men han svarade dem: ”På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, för himlen är röd, 3 och på morgonen: I dag blir det oväder, för himlen är röd och mulen. Himlens utseende förstår ni att tyda, men tidernas tecken kan ni inte tyda. 4 Ett ont och trolöst släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jonas tecken.” Och han lämnade dem och gick sin väg.

    Hos Matteus har alltså orden ”och sadduceerna” smugits in i texten. Man kan verkligen undra varför Matteus känt detta behov av att frondera sig mot Markus och Lukas.

    Under generationerna före, under och efter Jesus fanns det såvitt jag har förstått saken bland judarna tre större religiösa rörelser eller ”filosofier” som den judiske historikern Josefus kallade dem: fariseer, sadduceer och esseer.

    Att fariseerna inte stod högt i kurs hos Jesus och hans lärjungar inses lätt, om man läser de tre synoptiska evangelierna. Men varför detta ”påhopp” på sadduceerna från Matteus´ sida? Kan det månne ha att göra med att Matteus´evangelium vände sig till en annan huvudmålgrupp än de andra hade?

    Vet du möjligen något om vilka målgrupper som bibelforskarna tror att de olika evangelisterna hade? Eller har du någon annan förklaring till den här sortens skiljaktiga evangelievarianter av exakt samma händelse?

    Gilla

  2. 24 juli, 2010 den 23:20

    Ja, detta kräver ju ett rätt omfattande svar egentligen. Problemet med interpolationer är att vissa går att upptäcka, andra inte. När de går att upptäcka rör det sig nästan alltid om att man har tillgång till flera texter och tidiga citat, där det framgår att den ursprungliga texten inte gärna kan ha innehållit nämnda stycke och att det därför måste var ett tillägg. Kända tillägg är exempelvis slutet av Markusevangeliet (Mark 16:9–20) och berättelsen om äktenskapsbryterskan som Jesus räddar från att stenas genom det berömda yttrandet att den som är utan synd må kasta första stenen. Här kan vi ”veta” detta genom bevarade textfynd som saknar dessa ”tillägg” och även tidiga uppgifter om att det är tillägg.

    Värre är det då med till exempel ”Jesu ord” till Petrus i Matteus 16:18 ”att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka”. Detta textparti saknas hos ”Markus”. Det togs heller inte med av ”Lukas” och kommer därför troligen inte från Q. Det är alltså något som enbart förekommer hos ”Matteus”. Det motsägs också av att Jesus i övrigt framställs såsom direkt motståndare till en kyrklig organisation. Däremot var det en mycket lämplig passage för den romerska kyrkan att bygga sin maktstruktur utifrån. Så man kan säga att romerska kyrkan hade ett starkt motiv för att lägga till denna mening och att den dessutom rimmar dåligt med hur Jesus i övrigt framställs. Men vi har inget textstöd för att anta att detta är en förfalskning eller ett tillägg då det förekommer i alla kända handskrifter.

    Detsamma kan sägas om Paulus och Första Thessalonikerbrevet 2:14–16 där det sägs att ”judarna dödade herren Jesus … men nu nås de till slut av Guds vrede”. Att de nås av Guds vrede åsyftar tydligt förstörelsen av templet år 70 och stycket kan i så fall inte ha skrivits av Paulus. De antijudiska tongångarna, som att judarna skulle vara fiender till hela mänskligheten, står i bjärt kontrast till vad Paulus skriver på andra ställen. Och endast i denna passage skyller Paulus Jesu död på judarna. Sammantaget tyder det på att stycket är tillagt senare, men alla handskrifter har denna text.

    Alltså, vi kan utmönstra ett antal passager på relativ säker grund genom fysiska ”bevis” och andra passager som sannolika tillägg utifrån rimlighet. Men frågan är hur mycket annat som också är tillagt ifall det gjorts mycket tidigt och inte är uppenbart ”knasigt”? Om alla handskrifter har just den ordalydelsen, hur säkra kan vi då vara att det skrevs av ursprungsförfattaren? Det kan inte bli annat än gissningar.

    Skillnaderna i översättning mellan Folkbibeln och Bibel 2000 skulle enkelt kunna förklaras på följande sätt. Folkbibeln är mer trogen sin grundtext medan Bibel 2000 är betydligt mer parafraserande. Folkbibeln har sin grund i en mer bibeltrogen skara och är mer mån om att återge Guds ord så exakt som det går. Däremot använder de olika grundtexter varifrån de översätter. Folkbibeln bygger huvudsakligen på den s.k. majoritetstexten och denna utgör säkerligen betydligt mer än 90 procent av alla texter. Det är helt enkelt den text som den kristna kyrkan har antagit som den sanna texten och som utgjort grunden för alla översättningar fram till modern tid. Men under de senaste två århundradena har ett antal nya och gamla texter påträffats. Vad gäller NT är det främst i Egyptens torra klimat som mycket gamla textfynd gjorts och dessa anses av de flesta forskare oftast företräda en mer ursprunglig läsart. Dessa texter finns också med som grund för Bibel 2000 och gör att översättningarna kan skilja sig högst väsentligt åt. Man översätter helt enkelt från olika grundtexter. Vad gäller GT så har ju Dödahavsrullarna gett en hebreisk grundtext som är ett årtusende äldre än den man tidigare hade. Detta har lett till ett antal omtolkningar och gör även det att översättningar skiljer sig åt. I gamla tider översatte man till ”skuggornas dal” medan det nu heter ”den mörkaste dal”. Jag har inte kollat exakt vad som står i Folkbibeln, respektive Bibel 2000.

    Varför ”Matteus” har lagt till saddukeerna vet jag inte och det blir bara gissningar. ”Matteus” bygger dock på det judiska förbundet och kopplar Jesus samman med Mose på ett sätt som ingen annan.

    Mvh, Roger

    Gilla

  3. 27 juli, 2010 den 16:35

    Hej Roger viklund!
    Hoppas allt är väl med dig och att du mår bra? Med tanke på sidans namn: “Jesus granskad”, kan man undra hur du har granskat Jesus egentligen som? Lite kvälls läsning har jag med, till dig Roger, se länken: http://biblisktkristet.forum24.se/biblisktkristet-about11.html

    Ha en trevlig & angenäm afton Roger!

    /Med vänliga hälsningar:
    André Bergström
    Administratör på:
    http://biblisktkristet.forum24.se/

    Gilla

  4. 27 juli, 2010 den 20:21

    Tack André för omtanken. Jo jag mår bra och har nu läst ditt inlägg. Du har inte läst min bok, visst? Annars skulle du rimligen inte göra de invändningar som du gör.

    Mvh, Roger

    Gilla

  5. Bengt Bengtsson said,

    28 juli, 2010 den 17:57

    Som vanligt innehåller ditt svar till mig en rad intressanta fakta, Roger, vilket du är värd ett stort tack för.

    Jag har sedan jag skrev mitt förra kommentarsinlägg här på din Josefusblogg funderat vidare över varför Josefus valde att lyfta fram och namnge just fariseer, sadduceer/saddukeer och esseer i sin beskrivning av det judiska samhället för ca 2000 år sedan. Tyvärr måste jag tillstå att jag inte har kommit någon vart i mina tankemödor.

    Dock har jag på internet hittat en intressant artikel som handlar om judarnas syn på livet efter detta, se http://www.religionfacts.com/judaism/beliefs/afterlife.htm . Själva artikeln har rubriken ”Jewish Beliefs on the Afterlife”; notera gärna pluralformen av ”Beliefs”, något som indikerar att konsensus om vad som väntade efter den fysiska kroppsliga döden inte fanns i det judiska samhället.

    Inte minst därför är det intressant att notera att vid det enda tillfälle då sadduceerna omnämns i Lukasevangeliet (i kapitel 20, vers 27, som lyder: ”Några sadduceer, – dessa som förnekar att det finns någon uppståndelse, – kom fram och ställde en fråga till Jesus”), har skribenten helt klart stort intresse av att samtidigt påpeka sadduceernas förnekelse av en kroppens uppståndelse efter det som ibland i Nya Testamentet kallas för den första döden.

    Tyvärr har jag inget bra svar på frågan varför just Lukas – och ingen annan av evangelisterna – ansåg det så viktigt att definiera sadduceerna på just det vis som jag just har beskrivit.

    För mig kan en rimlig förklaring vara att Lukas ansåg det angeläget att påpeka denna syn på en kroppslig uppståndelse, eftersom den ju så uppenbart stod i diametral motsats till de fyra kanoniska evangeliernas syn på att uppståndelsen skulle ses som just – eller åtminstone framför allt – en kroppens uppståndelse. Jfr hur Jesus´ kropp saknas i graven, ett tecken på just kroppens uppståndelse. Jfr också berättelsen om när lärjungenThomas (mest känd i våra dagar som Thomas Tvivlaren) får sticka ett finger i spikhålen i Jesus´ uppståndna kropp samt hela handen i hans buksår).

    Lustigt nog dröjde det inte länge förrän denna syn på uppståndelsen som en kroppens uppståndelse blev starkt nedtonad av den framväxande kristna rörelsen. Rätta mig gärna om jag har fel, Roger, men mitt sammanfattande intryck av Nya Testamentet är, att redan hos Paulus handlar det om en uppståndelse i andlig bemärkelse.

    En annan sak som förvånar mig är varför inte esseerna omnämns i evangelierna (eller på annan plats i Nya Testamentet) över huvud taget. Kan det möjligen bero på, tror du, att evangelisterna stod dem så nära, att det ansågs självklart att de som utgjorde läsarmålgrupp för evangelisternas berättelser om Jesus skulle förstå vilken religiös trosriktning Matteus, Markus, Lukas och Johannes hörde hemma i och företrädde?

    Fast i så fall kan man kanske tycka att esseerna borde ha stått för en uppståndelselära om att den döda, fysiska kroppen också uppstår, inte bara den dödes själ, eftersom det är så Jesus lär och undervisar i evangelierna. Mitt intryck av esseerna är att de i hög grad i stället hade fokus på mysticism och andlighet, se exempelvis http://sv.wikipedia.org/wiki/Esseer , där denna uppfattning också framförs. Hur går detta ihop?

    Jo, om man antar att evangeliernas källor är långt äldre än evangeliernas tillkomstår, blir det genast lättare att bringa esseernas syn på uppståndelsen som ett i första hand andligt fenomen i överensstämmelse med vad som står att läsa i Wikipediaartikeln om esseerna och med vad Paulus har att anföra därom.

    Jesus hade ju predikat sin snara återkomst till jorden (efter sin himmelsfärd), se exempelvis Matt 16:28 (Amen säger jag er: Några av dem som står här skall inte smaka döden, förrän de får se Människosonen komma i sitt rike.) samt Mark 9:1 (Jesus sade till dem: ”Amen säger jag er: Några av dem som står här skall inte smaka döden, förrän de ser att Guds rike har kommit i makt.)

    Men med åren blev det rimligen allt mer uppenbart att Jesus´ återkomst från himmelen inte skulle ske under ögonvittnenas levnad. I takt med att de avlidnas kroppar omvandlades till köttlösa skelettdelar, kan jag tänka mig att det blev allt svårare att tro på en kroppens uppståndelse i bokstavlig bemärkelse. Ja, även straffverkställigheten att efter Dies Irae (av konstig anledning översatt till svenska med Domens Dag i stället för mer korrekta Vredens Dag) hamna i det brinnande Gehenna miste en mycket stor del av sin avskräckande verkan, ty lika lätt som det är att tänka sig ett kött som plågas och bränns, lika svårt är det att tänka sig att ett skelett, avskalat allt sitt kött, skulle kunna plågas.

    Så om man utgår ifrån att evangeliernas i stor utsträckning bygger på vittnesmål, hörsägen, skrönor och dylikt från Jesus´ egen tid, desto lättare blir det – enligt min hypotes, alltså – att bringa esseernas eventuella åsiktsförskjutning från en uppståndelse i bokstavlig bemärkelse till en andlig/själslig form av uppståndelse i överensstämmelse med den kristna lära som kom att predikas av Paulus och hans allierade.

    Evangelierna beskriver sålunda, enligt min arbetshypotes, ett dåtida läge/synsätt på Jesus och hans lära. Ett läge som till stor del var överspelat, då evangeliernas innehåll/budskap äntligen kom att fästas på papper/papyrusrullar några årtionden senare.

    Jag vill ställa en rak fråga till dig, Roger, Tror du, som jag, att esseerna kan ha modifierat sin lära sett över tiden, dvs ha gått från en kroppslig uppståndelsesyn till en mer andlig dito (dvs att esseerna i början av 00-talet måhända trodde på kroppens uppståndelse men att detta synsätt över tiden, av logiska resonemangsskäl med mera, kom att – rent av måste – ändras till en uppståndelse i andlig bemärkelse under 00-talets senare hälft).

    Har du rent av några referenser/belägg som kan styrka en sådan arbetshypotes? Ja, nu ska du inte känna dig pressad att åstadkomma ett svar på alla mina undringar. Jag har förstått, bland annat utifrån vad du själv skrev inledningsvis i bloggen, att tid är en stor bristvara hos dig. Men OM du har tid, lust och ork att dela med dig av dina hypoteser om det här som jag har aktualiserat i mitt nya inlägg, lovar jag att det ska bli med stor glädje som jag kommer att ta del av dina synpunkter och eventuella faktareferenser i ämnet.

    Jag vill avsluta detta kommentarsinlägg med några artiklar om fariseer, sadduceer/saddukeer och esseer som jag har funnit på webben vid olika sökningar som jag har låtit göra. Faktiskt räcker det med denna länk som går till en samlingssida om judisk tro på Jesus´ tid: http://www.tyresopingst.se/darash/dar-tro.htm . Från denna startsida kan man sedan klicka sig fram till olika undersidor, vilka närmare beskriver vad fariseer, sadduceer/saddukeer och esseer med flera judiska grupperingar för så där 2000 år sedan trodde på och hur de såg på livet både före och efter döden.

    Sedan kan man ju alltid anlita Wikipedia också, fast det är ju så självklart, att jag var nära att glömma bort att för säkerhets skull påpeka det.

    Gilla

  6. Den andre BB said,

    5 augusti, 2010 den 06:05

    Särskrivande fanatiker med faslig förkärlek för frågetecken kan för all del locka till skratt, men övertygande och sakliga är två på dessa varelser otillämpliga adjektiv, kan det lätt konstateras. Gällande bibeltexternas bristande kongruens kan jag för egen del anföra ”klassikern” 1 Kor 15:5-8, om att den uppståndne Kristus visat sig för Kefas, de tolv, 500 för kristendomsforskare okända bröder (givetvis lika fysiskt bebrödrade med den gode nasarén som den av en valkare ack så ihjälklubbade Jakob anges vara i Gal 1:19) etc. Såväl i 1917 års kyrkobibel som i parafrasen Bibel 2000 anges att Jesus ”visade sig” för de ovansagda. I normalupplagan från 1883 är det emellertid inte den ståndne frälsaren som hejat på sina brorsor och sina en gång så nära bundsförvanter i lärjungekollektivet, utan här översätts grekiskan blott med att Kristus ”wardt sedd” av de uppräknade. Förutom att visa för den moderne språkintresserade att dagens proletärers bruk av ”vart” (härlett ur varda; jfr ”Varde ljus!”) istället för ”blev” nog äger sin riktighet, visar även normalupplagans ord även att de agerande i Pauli stycke i själva verket är Kefas med medapostlar och dylikt. Jesus blev endast _sedd_ av bröderna, apostlarna och slutligen av den levande aborten från Tarsus själv. En sådan översättning skulle på ett sätt avlägsna det paranormala från texten, och ge intrycket av att diverse personer anser sig ha ”sett”, dvs. förnummit, Kristus, utan att fördenskull detta väsen faktiskt fysiskt har uppenbarat sig för dem. Ej ens den mest traditionelle apologet hävdar väl att Pauli ögon verkligen har beskådat Kristi uppståndna kropp? Stundom kan uppenbarligen ett litet ord betyda så mycket för läsförståelsen – ta bara Första Mosebok 2:9 och trädet som gav kunskap… _om_ eller _på_ gott och ont?

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: