Lukianos som Jesusvittne

6 september, 2010 den 21:14 (Lukianos från Samosata, utomkristna vittesbörd)

1600-talsporträtt av Lukianos

I min strävan att i denna blogg ta upp alla de åberopade utomkristna Jesusvittnena under de två första århundradena, har turen nu kommit till Lukianos (grekiska: Λουκιανός). Lukianos var en grekisk författare, känd för sina satirer. Han föddes först närmare ett århundrade efter att Jesus antas ha dött, och därmed levde han rimligen alldeles för sent för att kunna ge ett från kristna oberoende bevittnade av Jesus. Han tros ha fötts alldeles i början av 120-talet, således efter att den romerske historikern Tacitus dött. Lukianos bör i sin tur ha dött ca år 180, vid den tid evangelierna för första gången namnges.

Lukianos uppger själv att han kom från den forntida staden Samosata, belägen i nuvarande sydöstra Turkiet, men då tillhörande provinsen Syrien i det Romerska riket. Av Lukianos’ bevarade skrifter handlar merparten om satirer över samtidsföreteelser. Han är inte minst kritisk mot det han ser som religiös vidskepelse. Skulle man jämföra honom med någon modern författare kanske Voltaire är den som kommer honom närmast.

I sin skrift Om Peregrinus’ död, vilken Lukianos tros ha skrivit ca år 170, berättar han om Peregrinus Proteus (ca 95–165 vt) och i samband därmed tar han också upp den kristna läran. Han nämner då att de kristna dyrkar en man som korsfästes i Palestina, något som givetvis åsyftar Jesus. Men informationen är inte mer utförlig än så och med tanke på hur sent Lukianos skriver, kan hans information inte ses som mer än en bekräftelse av vad kristna själva trodde under 100-talet. Däremot får man en viss inblick i de kristna föreställningarna och inte minst i den syn på kristna som man hade inom den hellenistiska världen.

Lukianos’ skrift om Peregrinus kan snarast betraktas som en satirisk biografi över Peregrinus’ liv, med ett obestämt mått av skönlitterära inslag. Peregrinus föds i Parion i Mindre Asien ca år 95. Som ung lämnar han sina hemtrakter och kommer snart i kontakt med kristna. Han umgås med präster och skriftlärda i Palestina. Peregrinus imponeras av den kristna läran och konverterar till kristendomen. I Lukianos’ skildring tar Peregrinus för sig ordentligt. Nästan omedelbart får han övriga kristna att framstå som närapå barn. Peregrinus tar på sig rollen som profet, kultledare och synagogsföreståndare. Han uttolkar de kristnas böcker och skriver dessutom egna böcker. De böcker Lukianos säger att Peregrinus har skrivit är i övrigt okända. Det har framkastats att kanske de brev vi har som tillskrivs Ignatios, egentligen skrevs av just denne Peregrinus (se mitt blogginlägg: Ignatios’ brev – äkthetsfrågan och deras roll i dateringen av evangelierna). Detta kan det finnas anledning att återkomma till senare.

Övriga kristna dyrkar i vilket fall Peregrinus som om han vore en gud. Han stiftar också lagar och de kristna betraktar honom som en beskyddare …

”näst efter den där andre, som de minsann fortfarande tillber, mannen som korsfästes i Palestina för att han introducerade denna nya kult i världen.”

Detta är det ena av Lukianos’ omnämnande av Jesus i förbigående. Han korsfästes och introducerade den kristna kulten i världen. Mer än så säger han inte när det gäller Jesus. Han nämner honom inte ens vid namn. Däremot berättar han mer om de kristna.

Peregrinus grips och sätts i fängelse för sitt beteende, men som den ”charlatan” han är, tjänar han även på detta och de kristna gör allt för att få honom fri. Då de inte lyckas få honom fri, sparar de ingen möda på att underlätta hans tid i fängelset. De kallade honom den nye Sokrates. Folk kom från när och fjärran för att ge honom sitt stöd och Peregrinus blir rik av alla gåvor han får. Lukianos säger att de fattiga stackarna hade övertygat sig själva om att de skulle uppnå odödlighet och att de därför ringaktade döden och frivilligt lät sig arresteras:

”Vidare övertygade deras första lagstiftare dem om att de alla var varandras bröder, efter att de hade överträtt lagen en gång för alla genom att förneka de grekiska gudarna och genom att tillbe den där korsfäste sofisten och leva enligt hans lag.”

Jesus ska alltså ha stiftat deras lagar och de tillber också den där korsfäste filosofiske ordvrängaren. Därför struntar de godtyckligt i alla ting och betraktar dem som gemensamma ägodelar. Lukianos skriver att vilken charlatan som helst omedelbart kan lura till sig stora pengar av dessa godtrogna människor.

Lukianos’ skrift utgör ett tämligen hårt angrepp på Peregrinus, en man som Lukianos raljerar hejdlöst med. Han säger att Peregrinus så småningom lämnade kristendomen och blev sannolikt kyniker. Peregrinus dog kort efter år 165 vt och Lukianos skrev om honom troligen inom några få år efter hans död. Det har framkastats att Peregrinus utöver att ha skrivit Ignatios’ brev också är att likställa med Markion eller kanske hellre med Polykarpos. Alltså att Markion = Peregrinus, ellet att Polykarpos = Peregrinus. Också detta avser jag att om möjligt ta upp framöver.

Lukianos nämner de kristna. Han beskriver dem som obildade, lättlurade och enfaldiga människor som levde i egendomsgemenskap. Han nämner dock varken Jesus eller Kristus, utan skriver att de kristna dyrkade en man som hade korsfästs i Palestina och att de följde hans lag. Som oberoende utomkristet Jesusvittne har Lukianos föga eller inget av värde att bidraga med. Däremot ger hans skildring oss en intressant inblick i hur man från hellenistiskt eller kanske romerskt håll såg på de tidiga kristna.

Roger Viklund, 2010-09-06