Robert M. Price, känd Jesus-har-existerat-betvivlare och professor i teologi och bibelstudier vid Johnnie Colemon Theological Seminary i Miami Gardens, Florida samt professor i bibelkritik vid Center for Inquiry Institute, har bidragit med en artikel i antologin Sources of the Jesus Tradition: Separating History from Myth. Prices bidrag har titeln The Abhorrent Void: The Rapid Attribution of Fictive Sayings and Stories to a Mythic Jesus (s.109–117) och handlar om den avsaknad av information om Jesu liv som förekom och hur detta tomrum snabbt fylldes med uppdiktade berättelser. Price gör en mycket intressant jämförelse med motsvarande legendspridning inom det tidiga islam där allt möjligt tillskrevs profeten Muhammed.
Price inleder dock med att syna ett bland Jesus-som-historisk-person-förespråkare vanligt argument, nämligen att folk skulle ha opponerat sig om Jesus bara varit påhittad. Price citerar C. H. Dodd som skriver att det måste ha funnits många människor som var i sina krafts dagar när Pilatus regerade och som när Markus skrev sitt evangelium själva måste ha mints de uppskakande händelserna. Dodd jämför med sin egen tid (1949) och med hur man nu (då) minns krigsutbrottet 1914. Om nu någon som Markus skulle ha försökt sig på att saluföra en helt fiktiv historia skulle det finnas mängder av medelålders och äldre personer som skulle ha protesterat. Jag vill minnas att detta också var ett av Stefan Gustavssons huvudargument i den debatt vi hade på Kafé Station 2007 (se: Debatt på Kafé Station 13/9 2007)
Robert M. Price
Price pekar på det ologiska i detta resonemang eftersom det är cirkulärt. Det har bara sin giltighet om vi förutsätter att händelserna som berörde Jesus och Pilatus verkligen var såsom dessa äldre sade sig minnas att de var. I annat fall kan vi omöjligt veta vems version som är den inbillade. Dessutom förutsätter Dodd att det verkligen har skett något liknande som det Markus beskriver och som därmed går att invända mot. Price säger att eftersom uppgiften att Jesus skulle ha fötts mellan 6 och 4 fvt är osäker, liksom att även uppgiften om att det alls skulle ha funnits en ensam grundare av kristendomen är osäker, finns all tid i världen för en oäkta tradition att växa sig stark. Annorlunda uttryckt kan man kanske säga att Dodds argument tar sin utgångspunkt i att det är ett faktum att Jesus har funnits och väckt stor uppmärksamhet och då borde varje försök att falsifiera den berättelsen (liksom det är svårt att bortförklara Första världskriget) mötas med kraftiga protester. Men om Jesus aldrig har funnits eller om hans livsgärning tett sig mycket annorlunda, kanske till och med utspelats vid en annan tid, vad fanns det då för skäl att protestera? Vad skulle man protestera mot? Om jag på ett felaktigt sätt beskriver mordet på Olof Palme kommer säkerligen många att protestera, men om jag berättar om någon obskyr inlandsbo som på 40-talet gick ner sig i en myr och hela historien är utan motsvarighet i verkligheten kräver det rätt stor kännedom om den trakten och den tidens händelser för att man alls ska misstänka att det inte är sant. Hur många kan ha känt till detta? Hur många kan tänkas ha engagerat sig för att motbevisa det? Hur många kan alls ha fattat misstanke?
Över till Price igen! Han citerar Everett F. Harrison som skriver att enligt evangelierna så var undervisning en av Jesus’ främsta aktiviteter och att denna hade stor påverkan på åhörarna. Han säger att det vore märkligt med en tradition som sade att Jesus undervisade men ingen tradition om vad han undervisade om. Därför vore det också märkligt om det var kyrkan och inte Jesus själv som skapat huvuddelen av undervisningen i evangelierna.
Price säger att Paulus uppenbarligen är ovetande om en lärare, en rabbi Jesus. Vore det inte självklart att om det inte funnits en sådan lärare skulle de efterföljande försöken att åberopa hans gudomliga auktoritet till stöd för den egna läran göra det tillrådligt att anta att Jesus ändå varit en stor lärare? Därigenom föder man sin egen uppfattning och ger den stöd genom Jesu auktoritet. Price jämför det med att påstå att Jesus var en snickare så att man därigenom kunde sälja sitt matsalsbord som ett verk av Jesus.
Price åberopar tre modeller eller analogier som kan hjälpa oss förstå det rimliga i att anta en storskalig och snabb uppkomst av en stor mängd av oäkta Jesustraditioner. Detta går att anta oavsett om vi tror att Jesus egentligen inte var någon framstående lärare eller att han överhuvudtaget inte har funnits. Prices tre analogier omfattar ”barndomsstoff”, ”profetens växande skägg” och ”från Muhammed till Nag Hammadi”.
BARNDOMSSTOFF
Enligt de flesta tidiga kristna framträdde Jesus först som vuxen och då i gudomlig skepnad. Hans uppväxt skedde obemärkt och först med Johannes’ dop kom han att bli den ikon han blev. Markus’ evangelium börjar med att den vuxne Jesus framträder. Enligt Markion och andra framträdde den gudomlige Jesus som vuxen, färdig och klar, tillsynes ur tomma luften. Födelseberättelserna hos Matteus och Lukas är uppenbart efterhandskonstruktioner för att skapa Jesus en barndom; ge hans liv en inramning. Ytterligare senare uppkom än fler berättelser om vad Jesus gjorde som barn. Vi har bevarat ett antal sådana, exempelvis Jakobs protevangelium, Thomas’ barndomsevangelium och (Pseudo)Matteus’ barndomsevangelium. Den nyfikenhet man kan tänka uppkom om Jesu liv när Jesus började dyrkas, fylldes helt enkelt med påhittade historier om hans barndom och de mirakulösa händelserna i samband därmed. Vad kunde ett gudomligt barn tänkas ha sysslat med?
Och det är nu inte bara dessa barndomsevangelier som består av legendariska påhittade historier om Jesu barndom – även i Lukasevangeliet och Johannesevangeliet förekommer sådana berättelser. I Luk 2:41–51 berättas om den tolvårige Jesus i templet och i Joh 2:1–10 om bröllopet i Kana där Jesus förvandlar vatten till vin. Den senare berättelsen måste ha en förhistoria om Jesus, det gudomliga underbarnet. Direkt efter berättelsen (2:11) sägs: ”Detta var det första av de tecken som Jesus gjorde.” Men det står klart att detta blott är en redaktionell åtgärd, eftersom Jesu moder Maria säger till tjänarna: ”Gör vad han än säger till er.” Hon är tydligt medveten om hans förmågor, vilka han alltså måste ha visat tidigare.
Price resonerar så att det knappast råder något tvivel om att mirakelberättelserna i barndomsevangelierna är påfund för att stilla folks nyfikenhet av vad Jesus kan tänkas ha gjort i sin barndom. Det handlade säkert om berättelser som uppkom genom att folk föreställde sig vad som skulle ha hänt. Men, resonerar Price, varför ska vi tro att detta bara gällde barndomsberättelserna? Jag kan tillägga att när Jesus i Thomas’ barndomsevangelium räddar sin oskicklige snickare till far genom att förlänga den planka han kapat för kort ses detta som ett påfund medan det i samma evangelium berättas om Jesu visdom i templet som 12-åring, och denna barndomsberättelse antas då som enda berättelse vara sann och det för att den också förekommer i Lukasevangeliet.
De som argumenterar för att Kristus är en myt argumenterar på samma sätt. När väl tron på att en fullt vuxen Jesus uppträtt på jorden för inte allt för länge sedan, uppkom genom den kristna fantasin berättelser om vad denne kan ha gjort och sagt. Det är enligt Price dessa historier som nu fyller evangelierna. Price noterar att man inom Jesusseminariet (som han är/var medlem av) ansåg att endast 18 procent av handlingen i evangelierna bestod av sådant som också hade hänt och han poängterar att han personligen anser att den siffran är alldeles för hög/optimistisk.
Price säger att man brukar avfärda barndomsberättelserna för att de uppfattas som komiska och icke-trovärdiga i jämförelse med de som den vuxne Jesus sägs utföra i de kanoniska evangelierna. Men detta beror enligt Price enbart på att det är lustigt när ett barn påstås göra det som annars tillskrivs en vuxen. I övrigt är berättelserna lika osannolika. Så varför då tro på legendbildning i det ena fallet men inte i det andra? Är det verkligen sannolikare att Jesus förbannade ett fikonträd? Skulle man ha trott på den berättelsen om den tillskrivits barnet Jesus i ett barndomsevangelium?
PROFETENS (VÄXANDE) SKÄGG
Med denna rubrik vill Price peka på hur de muslimska traditionerna redan från början växte med en rasande fart. Price hänvisar till hadith-traditionerna om vad profeten Muhammed sagt och gjort. Hadith (arabiska الحديث) är den islamska tradition som tar fasta på vad Muhammed sagt, gjort eller på annat sätt legitimerat. Det kan ses som ett supplement till Koranen.
Eftersom varje grupp stödde sig på Muhammeds auktoritet krävdes att Muhammed bemyndigade de åsikter som gruppen hyste. Inom kort tid fullkomligt exploderade det av nya hadith. Många av de mest rättrogna sysselsatte sig med att utforma hadith enligt deras fromma föreställningar. Price säger att även om man räknar med en Jesus som dog under Pilatus’ styre fanns gott om tid även för kristna ”hadith” att hinna utvecklas, speciellt om man beaktar hur fort det gick inom islam. Vissa antar att processen började under Usman ibn Affans kalifat 644–656, medan andra antar att det började redan under Muhammeds levnad (han anses ha dött 632 vt).
Ca hundra år efter Muhammeds död insåg man nödvändigheten att sortera ut de oäkta hadith från de äkta fast detta skedde inte på allvar förrän ytterligare hundra år senare under ledning av Sahih Al-Bukhari. Av de 600 000 ”traditioner” som han samlade kom endast 7000 att betraktas som äkta. Som Price säger, skedde utsorterandet så att allt som uppenbarligen inte kunde stämma plockades bort och det som blev kvar var det som inte uppenbart var oäkta. Likväl, säger Price, kan det vara oäkta eftersom det bara är de delar där man inte funnit något omedelbart givet som tyder på att det är oäkta.
Price citerar Joseph Schacht som skriver att vi måste överge föreställningen om att det existerade en ursprunglig kärna som gick tillbaka till profetens tid och att de oäkta och tendentiösa tillägg som gjordes under tiden i många fall kom att elimineras av muslimska lärde medan vissa andra kom med, men att den äkta kärnan går att nå eftersom den inte helt dolts av senarer tillägg. Sådana föreställningar måste vi enligt Schacht överge, lämna fördomarna därhän och med objektiva metoder försöka fastställa texternas kronologi. Price tycker att vi bör betrakta Koranen i sig som hadith eftersom det förefaller vara en samling av motsägelsefullt material med överflödigt material inom skilda områden, allt tillskrivet Muhammed och ängeln Gabriel för att säkerställa skriftens auktoritet.
Price kritiserar också framstående ”main stream”-forskare som Harald Riesenberg och Birger Pearson för att hänge sig åt apologetiska argument när de hävdar att de kanoniska evangelietraditionerna ska betraktas i ljuset av den rabbinska traditionen om att kunna memorera och överföra information oförvanskad. Detta ska man enligt dem göra för att de äldsta Kristus-anhängarna kantänkas möjligen ha använt sådana tekniker. Price tycker att jämförelsen med muslimsk hadith är mer relevant eftersom evangeliernas mångfald, anakronismer och tendentiösa material stämmer bättre med hadith-traditionen. Dessutom säger Price, med hänvisning till Jacob Neusner, att den rabbinska traditionen om att tillskriva någon vissa yttranden i vilket fall ändå inte är mer sannolikt att vara äkta.
FRÅN MUHAMMED TILL NAG HAMMADI
Price inleder den tredje delen med att hänvisa till Majella Franzmann, vilken påpekar att de egyptiska gnostiska texterna uteslutits från alla överväganden om möjliga källor angående den historiska Jesus och den äldsta kristendomen. Hon säger inte att Nag Hammadi-texterna skulle innehålla något omfattande material som går att använda för att rekonstruera Jesusgestalten, men hon påpekar att den teologiska agendan gör att man inte ens är villig att undersöka sådant som ligger utanför den kanoniska litteraturen. Jag ser ju själv detta tydligt när det gäller Hemliga Markusevangeliet, en egyptisk text som kan ha gnostiska inslag och som kan vara det äldsta kända evangeliet.
Price citerar F. F. Bruce, en framstående kristen apologet, som säger att de tidiga kristna, som exempelvis Paulus, var noga med att skilja på det Jesus sade och det de själva sade. Men i mitt förra inlägg påtalade jag att Lüdemann var av precis motsatt uppfattning. Bruce hänvisar till 1 Kor 7:10 ”De gifta ger jag en befallning som inte är min utan Herrens” och 1 Kor 7:12 ”Till de andra säger jag, inte Herren”, där Paulus tillsynes skiljer på sina egna påståenden och Jesus’. Fast i andra fall ska vi då tro att han återger flera Jesusord utan att tillskriva dem Jesus. Dessutom påpekar Price att Paulus knappast kan ha i åtanke att han skiljer på sina egna tankar och på uttalanden av Jesus som han ska ha i citerad form. Det är då mycket troligare säger Price att han skiljer på sina egna uppfattningar och de han erhållit genom uppenbarelser direkt från Kristus. I stället är det enligt Price så att beviset på de tidiga kristnas ”slarvighet” när det gällde att klargöra vad som kunde tänkas vara sagt av Jesus och det man själv tyckte var omfattande och bättre står att finna i den gnostiska litteraturen. Där ser man tydligt att dessa författare inte ens brydde sig om att försöka särskilja på sina egna tankar och sådant som Jesus kan tänkas ha sagt. Han hänvisar till exempelvis Frälsarens dialog, Mariaevangeliet och Pistis Sofia (en lång och häpnadsväckande text som jag någon gång måste skriva om).
Price pekar på den enligt honom egentliga orsaken till varför så många NT-forskare inte ser dessa samband, varför de helt utesluter allt icke-kanoniskt. Dessa skrifter antas inte vara skrivna av lärjungar och sanna apostlar. De är förfalskningar. Men ”allt” är i så fall förfalskningar. Charles Hedrick påpekade detta någon gång i samband med Hemliga Markusevangeliet och frågan om det evangeliet är en förfalskning om det skulle visa sig att det är en äkta gammal skrift, dock en senare utökning av Markusevangeliet. I så fall är ju också Matteusevangeliet och Lukasevangeliet förfalskningar ansåg Hedrick, eftersom även dessa blott är utökningar av Markusevangeliet. Price jämför det med dagens protestantiska fundamentalister vilka är lika ovilliga att erkänna att katoliker är äkta kristna som man både då och nu är villig att erkänna att gnostiker och andra var kristna. Men det var de. Jag hävdar att det bara berodde på att deras syn inte blev den dominerande, deras lära inte blev statsreligion och att man därefter såg till att effektivt marginalisera och ”utrota” konkurrerande synsätt.
Price säger att det inte finns några skäl att betvivla att ifall kristna kunde skapa Frälsarens dialog de inte på samma sätt skulle ha kunnat skapa bergspredikan. Och kunde de skapa Pistis Sofia så kunde de skapa Johannesevangeliet. Huruvida de verkligen gjorde det är dock en annan fråga.
Roger Viklund, 2011-06-03
Jesus granskad 
bbnews said,
3 juli, 2011 den 23:26
Detta var sannerligen ett inlägg som väcker ovanligt många frågor hos mig.
Jag ska här dock nöja mig med att lägga fram tre frågor/funderingar/undringar med förhoppningen att du ska ha ork, lust och förmåga att besvara, eller åtminstone kortfattat kommentera, dem.
FRÅGESTÄLLNING 1: Jag reagerar på denna mening: Price noterar att man inom Jesusseminariet (som han är/var medlem av) ansåg att endast 18 procent av handlingen i evangelierna bestod av sådant som också hade hänt och han poängterar att han personligen anser att den siffran är alldeles för hög/optimistisk.
Hur i all världen går seriösa forskare till väga för att kunna slå fast – eller nå konsensus om – att just 18 procent av handlingen i evangelierna bygger på faktiska händelser?
Vet du något om det, Roger?
För min del får jag icke-seriösa vibbar av forskare som står upp och säger att exakt 18 procent av en viss text är sann och 82 procent påhittad.
Den sortens exakta siffror får mig att associera till aktiemarknadsanalytiker vilka i sina analyser av enskilda aktier kan komma fram till att riktkursen (jfr termen riktpris) om sex månader för aktie XYZ är 149,63 kr (eller något ditåt) – att jämföra med dagens kurs på 124,70 (eller dylikt), dvs en uppgångspotential på 19,99 procent (ett procenttal som lite lagom ”nåderikt” kan omvandlas till 20 procent jämnt).
FRÅGESTÄLLNING 2: Här är en annan mening vars innehåll gör mig nyfiken: Jag ser ju själv detta tydligt när det gäller Hemliga Markusevangeliet, en egyptisk text som kan ha gnostiska inslag och som kan vara det äldsta kända evangeliet.
En EGYPTISK text? Kan du utveckla varför texten i fråga är egyptisk och vilka konsekvenser det egyptiska textursprunget kan tänkas ha?
FRÅGESTÄLLNING 3: Till sist en helt annan undran: Vet man något om hur många icke-kanoniska Jesusskrifter (i vid bemärkelse) som kan ha blivit förstörda? Jfr hur man tydligen kan veta – ja, hur kan man veta det? – att det finns ca 600.000 hadither av vilka blott ca 7.000 har lyckats passera nålsögat och klassats som ”äkta” (eller snarare som icke uppenbart fria fantasier). Dvs blott drygt EN PROCENT har erhållit ”godkännandestämpel”. Att döma av de hadither jag har tagit del av på olika islam- och Koranensajter har man varit utomordentligt generös med denna ”godkännandestämpel.
Så anser du, Roger, att det finns anledning förmoda att på motsvarande vis uppemot ca 99 procent av totala antalet Jesusberättelser som någonsin varit i omlopp har gått förlorade? Finns det verkligen inget kyrkomötesprotokoll eller dylikt där man kan läsa hur många Jesusberättelser som ”kasserats”, dvs som inte kunnat förses med den kanoniska godkännandestämpeln? Eller var man angelägen att hemlighålla man en sådan uppgift (något som förstås i så fall inte skulle förvåna mig det minsta)?
GillaGilla
Roger Viklund said,
3 juli, 2011 den 23:49
Ja, jag kan ju börja. Jesusseminariet grundades år 1985 och under årens lopp har fler än två hundra framstående religionsforskare och språkexperter samlats flera gånger per år för att försöka avgöra vad som kan tänkas härröra från en historisk Jesus. Men numera är väl organisationen vilande. Man har beaktat allt bevarat material äldre än år 313 vt. Förutom de fyra evangelierna har även Thomasevangeliet getts stort utrymme.
Efter ingående diskussioner har man röstat om vad Jesus kan tänkas ha gjort och sagt, och för varje gärning och uttalande har man enats om äktheten. En röd röst betyder att Jesus obestridligt sagt något liknande det bevarade uttrycket. En rosa röst betyder att Jesus troligen sagt något liknande. En grå röst betyder att Jesus troligen inte sagt just de orden, men att de ändå speglar vad Jesus skulle kunna ha sagt. Och svart betyder att Jesus inte kan ha formulerat sig på det viset. Sammantaget kan alltså den röda och den rosa rösten sägas spegla Jesusseminariets majoritetsuppfattning om vad Jesus troligen har sagt.
Av de totalt ungefär 500 uttalanden som tillskrivits Jesus ansågs han ha yttrat troligen endast 18 procent (ca 90 uttalanden). Fördelningen mellan evangelierna var 11 procent hos Markus, 17 procent hos Matteus, 20 procent hos Lukas och 18 procent hos Thomas. Endast ett uttalande av de 139 som förekommer hos Johannes ansågs vara äkta (Joh 4:44). Ändå är 18 procent en klart högre siffra än de 10 procent av gärningarna man ansåg Jesus ha utfört.
Så just siffran 18 procent kommer sig av att man genom omröstningar för varje uttalande nått en majoritetsuppfattning och att sedan det av de ca 500 Jesusorden fallit ut så att ca 90 fick antingen en röd eller rosa röst. Price gör då gällande att han inte har gett så många Jesusord en röd eller rosa röst utan mer använt de grå eller svarta rösterna. Men det är majoritetens syn som har fått ge utslag.
GillaGilla
Roger Viklund said,
3 juli, 2011 den 23:56
I likhet med textfynden i Nag hammadi så verkar Hemliga Markus ha sitt ursprung i Egypten. Enligt Klemens’ brev skrevs evangeliet i Alexandria och användes (exklusivt) inom den alexandrinska kyrkan. Evangeliet är visserligen inte skrivet på koptiska utan på grekiska men troligen är alla Nag Hammadi-texter också ursprungligen skrivna på grekiska om än det fynd som gjordes bestod av texter på koptiska – alltså översättningar från grekiska.
GillaGilla
Roger Viklund said,
4 juli, 2011 den 00:04
Jag har ingen aning om hur många texterna kan ha varit men jag utgår från att de i varje fall var många. Man räknar med att av antikens rikhaltiga litteratur har det mesta försvunnit. Jag har sett uppskattningar på att allt från 99 till 99,99 procent av alla skrifter har förkommit. De flesta var säkert av mindre värde, men ändå. Jag kan inte tänka mig att just de kristna skrifterna skulle utgöra något undantag från denna regel, men tror ändå inte att endast 1 procent eller 1 promille överlevt eftersom kristendomen trots allt fick en sådan spridning och man därigenom ändå har bemödat sig om att bevara mycket. Men klart är att mycket är borta och då inte bara den lilla klick som vissa kyrkofäder har nämnt. Mycket gick nog helt obemärkt förbi eftersom skrifterna varken var av så stort intresse eller inte utgjorde ett tillräckligt hot för att fördömas och därmed omnämnas.
GillaGilla
bbnews said,
4 juli, 2011 den 10:50
Tack, Roger, för dina kommentarer! Jag har själv gjort ett antal googlingar, vilka resulterat i följande fynd, vilka jag gärna delar med mig av här i kommentarsfältet.
Först detta med bibelkanon – så här skriver Thor-Leif Strindberg, se http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/nicaea.htm .
De tre krav man enligt Thor-Leif ställde för att låta en skrift ingå i det nytestamentliga kanon var, jag citerar ur hans artikel:
1) att skriften var av apostoliskt ursprung, dvs att den hade skrivits av en apostel (någon av Jesu egna lärjungar) eller en apostlalärjunge. Jesus gav själv sina elever fullmakt att representera honom, att ”tala i hans namn”, som hans ”ombud”. Ordet ”apostel” betyder för övrigt ”ett ombud med fullmakt att uttala sig å någons vägnar”. Eftersom apostlarna hade fått undervisningen direkt från Jesu egen mun och sedan vidarebefordrat den till sina egna lärjungar kunde man förlita sig på att innehållet i apostlarnas samt apostlalärjungarnas skrifter var korrekt.
2) att skriften hade funnits inom den kristna församlingen redan ”från början”. Den hade således författats och blivit allmänt känd medan de människor som omnämns i dem, eller som själva var vittnen till det som berättas, fortfarande levde och kunde intyga att uppgifterna stämde (eller protestera, ifall det inte hade stämt). Detta var ytterligare en garanti för skrifternas korrekthet.
3) att skrifterna var i enlighet med den rätta läran. Dvs, att deras redogörelse för allt som har med tron och Guds frälsningsplan att göra inte på någon punkt stod i strid mot den undervisning som förkunnats bland Jesu närmaste lärjungar och i den unga församlingen ända sedan Jesu tid.
De här tre kraven gjorde att alla skrifter som tillkommit utanför den urkristna församlingen, som inte hade någon apostel eller apostlalärjunge som författare och/eller innehöll läror som inte överensstämde med den ursprungliga undervisning som förekommit i församlingen ända från början var uteslutna då Nya testamentet sammanställdes.
År 367 lade så biskop Athanasius i egyptiska Alexandria fram den lista som skulle bli den slutgiltiga NT-versionen. Den innehöll dels de drygt 20 skrifter som accepterats som auktoritativa ända sedan den kristna församlingens första decennier, samt ytterligare några få skrifter som det tidigare rått en viss tvekan om. Femton år senare beslutade kyrkans centrala ledning att godkänna denna förteckning som Nya testamentets definitiva kanon. Listan – som omfattade de böcker vi fortfarande har i våra Nya testamenten – ratificerades vid det Tredje kyrkomötet i Kartago år 397. Här fanns nu bara de texter vilkas innehåll stod närmast den officiella tron.
MIN KOMMENTAR: Jag har svårt att se det som bevisat att ens något av dessa tre krav som Thor-Leif listat skulle vara ens tillnärmelsevis uppfyllt/tillgodosett. Det handlar nog snarast om ett rent önsketänkande, ifall någon står upp och hävdar att samtliga dessa tre krav är uppfyllda. I synnerhet krav nr 3 enligt Thor-Leif utgör ju ett så kallat cirkelbevis sett mot bakgrund av att det rådde stora meningsskiljaktigheter och falangbildningar inom kristendomen under religionens uppbyggnadsfas, varvid den segrande falangen naturligtvis lade sig vinn om att rensa ut alla sådana skrifter som ifrågasatte dess syn på vad som konstituerade den enda sanna läran. För övrigt ser vi ju liknande meningsskiljaktigheter och falangbildningar den dag som i dag är med olika frikyrkliga och/eller frireligiösa underavdelningar.
Eller annorlunda formulerat: De äkta skrifterna är ju per definition de som stöder den ”rätta läran”.
Att det är just den ”rätta läran” som gick segrande ur alla de här falangstriderna bygger i sin tur på synsättet, att Herren Gud på något vis medverkade i processen genom att med varsam hand matcha och lotsa fram just den kyrkliga falang som representerade den enda ”rätta läran”.
Tror man på ett sådant gudomligt ingripande, kan man ju lika gärna fråga sig varför Herren Gud i så fall inte tog aktiv del i en helt annan och minst lika viktig historisk process, nämligen den som handlar om hur man som kristen bevisar varför både judendom och islam (och för den delen alla andra religioner också) är underlägsna och undermåliga religioner i förhållande till just kristendomen.
I den här Wikipediaartikeln – se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Bibeln – kan man läsa mer om bibelkanon. Jag citerar: Förutom Nya Testamentet finns det ett antal böcker från efterapostolisk tid, som av kristna samfund räknas som ”apokryfer” i meningen att de inte är normativa för kristen tro och liv [källa behövs]. Flertalet av dessa är av gnostisk härkomst [källa behövs], det vill säga DE HÄRRÖR UR EN INRIKTNING SOM INOM KRISTENDOMENS DOMINERANDE GRENAR KOM ATT BEDÖMAS SOM IRRLÄRIG (min versalisering av texten). En sådan är Thomas barndomsevangelium [källa behövs]. Några av apokryferna var föreslagna att godkännas när man i slutet av 300-talet skulle slå fast Bibelns kanon [källa behövs], bland andra diskuterades Petrusapokalypsen och Hermas Herden.
Den äldsta kristna förteckningen över auktoritativa skrifter, den så kallade Muratoriska kanon från slutet av 100-talet, överensstämmer med Nya Testamentet, förutom att några av de kortaste breven saknas [källa behövs]. De så kallade ”apostoliska fäderna” (efterapostoliska förkunnare och författare) ger samma bild av att de fyra evangelierna [källa behövs], Apostlagärningarna och Paulus brev aldrig ifrågasattes av de kristna [källa behövs]. Redan i Nya Testamentet finns tecken [Mall:Enligt vem?] på att till exempel Paulus brev ansågs ha samma status som Gamla Testamentet (2 Petrus 3:15-16). Vid koncilierna i Hippo (393 e.Kr.) och i Karthago (397) slogs till sist fast vilka böcker som skulle ingå i kyrkans skrifter [källa behövs].
De böcker som kom att utgöra denna kanon var sedan länge välkända [Mall:För vem då?] och använda i församlingarna [Mall:Vilka då?] [källa behövs]. DEN NYTESTAMENTLIGA KANON BEHÖVER INTE SES SOM EN NORMERANDE LISTA [källa behövs] SOM GAV DE NÄMNDA BÖCKERNA AUKTORITET, UTAN KAN BETRAKTAS SOM EN LISTA ÖVER BÖCKER SOM REDAN HADE VUNNIT AUKTORITET (min versalisering även av denna mening).
Dessa ansågs komma från apostlarna [källa behövs], innehålla deras lära och vittnesbörd och stämma överens med Gamla Testamentet. En anledning till att den kristna kyrkan förtecknade vilka böcker som skulle tillhöra den nytestamentliga kanon var att man genom kyrkomötes- och synodalbeslut slagit fast att personer man betraktade som irrlärare försökte smussla in sina tankar i den kristna församlingen genom att författa skrifter i apostlarnas och andra bibliska personers namn.
MIN KOMMENTAR: Ja, vad mer finns att säga? Annat än: Kommentarer överflödiga.
Jag vill också tipsa om denna översiktsartikel som handlar om hur den kristna urkyrkan kom att splittras i en rad olika riktningar, samtliga naturligtvis övertygade om att just deras riktning och vägval är de enda rätta och möjliga: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kristendom .
Eftersom jag häromveckan fick berättat för mig av en kollega som var gudmor vid ceremonin hur ett dop – detta heliga sakrament inom kristendomen – går till enligt den grekisk-ortodoxa kyrkans ritual, började jag googla på ortodoxt dop och fick då ögonen på bland annat denna intressanta bloggartikel: http://greklandnu.blogspot.com/2008/05/ortodoxt-dop.html .
Bloggaren skriver bland annat: ”… prästen med enkla ord förklarade för alla vad som hände, vad oljan och myrran symboliserade, varför man klipper en tuss av håret, att dopet även är en form av ”begravning” då allt det gamla dör och man sen uppstår som ny människa, osv.”
MIN KOMMENTAR: Detta synsätt liknar ju mer än lovligt de som kätteri klassade gnostiska tankegångarna inom kristendomen eller hur? Hur har de traditionerna och ritualerna kunnat få leva vidare?
BTW: Läs gärna mer om hur synen på dop skiljer sig åt mellan olika kristna samfund här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Dop .
GillaGilla
bbnews said,
4 juli, 2011 den 11:14
Apropå denne Robert M. Price och dennes tankar, så hörde jag på P1 i dag på morgonen, i kulturradion, Dick Harrison berätta om den amerikanska revolutionen och frigörelsen från de engelska herrarna, vilket resulterade i att Amerikas förenta stater föddes.
Från början handlade hela denna process om något helt annat. Den började som ett allmänt missnöje mot skatter och tullar. Och det kunde egentligen ha stannat vid detta, menar Harrison.
Men av skäl som även så här i efterhand är svåra att identifiera och urskilja tog sig den bångstyriga historien en helt annan vändning. Lite grand påminnande om den berömda ketchupflaskan, dvs först händer ingen ting, sedan ingenting – och så plötsligt kommer allting på en enda gång. Alltså lite av det som kallas för kaosteori. (Läs gärna mer härom genom att klicka på denna länk: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kaosforskning ).
Dvs plötsligt tog sig missnöjet en för de flesta inblandade en ganska oväntad vändning. Missnöjet med höga skatter och tullar ledde till rop på självständighet. Snart växte ropen på oberoende från engelsmännen. En amerikansk självständighetsförklaring såg dagens ljus; se: http://sv.wikipedia.org/wiki/USA:s_sj%C3%A4lvst%C3%A4ndighetsf%C3%B6rklaring .
När jag hörde Dick Harrison berätta om detta, kom jag direkt att tänka på att lika oförutsägbar var ju kristendomens ursprungliga segertåg över världen.
Antingen kan man förklara detta segertåg med att Herren Gud haft ett finger med i spelet och stöttat och hjälpt ”de sina”. Eller också kan kristendomens framväxt beskrivas på samma sätt som den amerikanska revolutionen på 1770-talet. Dvs med hjälp av kaosteorin. Där en liten inledande handling/protest genomgår en sorts metamorfos och ändar i något stort och högst oväntat genom att driva den bångstyriga historien i en viss – läs: från början högst oförutsägbar – riktning. Utan att Herren Gud har varit närvarande med sina hjälpande fingrar för att putta historiebollen vidare i rätt riktning.
GillaGilla
Roger Viklund said,
4 juli, 2011 den 11:21
Ehrman avfärdar fullständigt tanken på att alla skrifter skulle vara apostoliska. Det finns mängder med skrifter i NT som inte skrivits av dem som påstås ha skrivit dem. Med tanke på Ehrmans inflytande har man från konservativt kristet håll startat Ehrman project http://ehrmanproject.com/ där man avser att bemöta och tillbakavisa Ehrmans alla påståenden.
GillaGilla
bbnews said,
4 juli, 2011 den 11:47
Apropå det som du beskriver i kommentar nr 2, Roger.
Vad är detta för syn på statistik som torgförs av Jesusseminariets medlemmar?
Jag hoppas att din sammanfattning, Roger, av deras tillvägagångssätt – att rösta fram ett procenttal – utelämnar vissa viktiga av Jesusseminariet redovisade statistiska omständigheter, ty annars ger jag inte mycket för seminariemedlemmarnas statistiska kunskaper.
Även själva idén att man kan rösta om vad som är sant eller falskt ger mig nästan kväljningar. Det synsättet är ju mycket nära besläktat med det så vanliga apologetiska (auktoritets)argumentet att de allra flesta akademiska teologerna är gudstroende, vilket alltså skulle bevisa att Gud måste finnas, ty så många experter kan bara inte ha fel.
Tre exempel på invändningar:
1) Slutresultatet av omröstningen beror ju självklart på VILKA det är som röstar. Så man kan inte påstå att X procent av Jesusorden eller Jesushandlingarna är äkta. Däremot kan man påstå att vi som är röstande medlemmar i Jesusseminariet har kommit fram till att X procent av Jesusorden och/eller Jesushandlingarna kan anses vara äkta. Dvs man kan absolut inte hävda att man kommit fram till att X procent därav är äkta och Y procent icke-äkta/påhittade utan att göra vissa reservationer för hur man kommit fram till den slutsatsen.
2) Den population som de röstande ingår i kan också snedvridas av hur de som ingår i denna population har rekryterats. Urvalet är ju snett/”biased” från början. Jag har liksom svårt att tänka mig att Påven eller för den delen docent Anders Gerdmar skulle ens vilja bli medlemmar i Jesusseminariet, än mindre kan jag föreställa mig att de skulle bli tillfrågade, om de hade lust att gå med däri.
3) Dessutom föreligger en högst påtaglig risk att en enda person skulle kunna snedvrida resultatet. Robert M. Price själv berättar ju att hans åsikter i vissa frågor avvek från det som till sist blev konsensus genom en sorts sammanvägning av de röstandes synpunkter. Dvs man kan komma till samma slutsats – exempelvis att 50 procent av Jesusorden eller Jesushandlingarna är äkta vara – om två röstande anser att ett enskilt Jesuscitat är 100 respektive 0 procent äkta som när två röstande anser att sannolikheten för äkthet är 51 respektive 49 procent.
SÅ TILL SAKEN: Vet du något om hur man inom Jesusseminariet har tacklat den här sortens statistiska mätproblem, Roger? Dvs har Jesusseminariet i sin ”rapport” påpekat den här sortens ”brister” i analysen? Eller har man verkligen gått ut med påståendet, att så här många Jesuscitat och/eller Jesushandlingar är äkta – utan minsta reservationer och förklaringar till hur man kommit fram till den aktuella siffran?
GillaGilla
bbnews said,
4 juli, 2011 den 14:45
Den här bloggartikeln har, vilket väl märks hur tydligt som helst, uppskattats av mig och fått min hjärna att gå i spinn.
Ännu en aspekt på det motbjudande tomrummet (horror vacui) är likheterna mellan kristendomens och exempelvis ufo-rörelsens utveckling.
I mina ögon är dessa likheter så slående och iögonenfallande, att de knappast kan bero enbart på slumpen.
Om vi tar den påstådda ufo-kraschen i amerikanska Roswell i New Mexico sommaren år 1947, kan vi tydligt se hur detaljrikedomen och utbroderingen av det som påstås ha hänt ökar sett över tiden. Alltså hur tomrummet fylls ut. Se exempelvis denna länk: http://missmagicgirl.wordpress.com/2011/04/14/de-sag-kroppar-av-alien-i-roswell/ .
Eller ta ufo-kraschen vid Cape Girardeau i Mossouri, USA, 1941; se http://naturalplane.blogspot.com/2011/07/1st-alien-humanoid-retrieval-1941-cape.html?utm_source=feedburner&utm_medium=email&utm_campaign=Feed%3A+PhantomsAndMonstersAPersonalJourney+%28Phantoms+and+Monsters%29 .
Samma sak där som i Roswellhändelsen. Så där 30-40 år EFTER det att de här krascherna inträffade – vad det nu kan ha varit; själv tror jag inte på ufon av extraterrestriellt ursprung – dyker det upp vittnesmål från folk som börjar bli gamla och som därmed (?) får ett starkt behov av att bryta tystnaden och berätta ”sanningen”. En ”sanning” som alltså fått ligga vilande i 30, 40 ja kanske rent av under 50 år. Och som under denna period i träda uppenbarligen har genomgått vissa omvandlingar, dock knappast åt sanningshållet till, snarare då åt det fantasifulla hållet till.
Och nu till min poäng: Är det inte just detta som har visat sig vara fallet även med kristendomens äldsta historia? 20, 30, 40 ja kanske 50 år efter Jesus’ död – OM nu denne messiaspretendent verkligen har existerat i fysisk bemärkelse, alltså – uppstår ett växande behov att fylla ut hans historiska tomrum med detaljer. Och precis som fallet är med ufo-vittnena tenderar detaljerna att bli allt tydligare – och allt mer fantasifulla – i takt med att åren går!
Borde det inte vara tvärtom? Att ju längre tiden går efter en viss händelse, desto vagare och svagare blir vittnenas minnesbilder?
Eller annorlunda uttryckt: Om man tror på alla de detaljer som tillskrivs Jesus och dennes jordeliv, ja då bör man väl i konsekvensens namn vara högst benägen att tro också på aliens/utomjordingar, Bigfoot etc, eftersom minnenas detaljrikedom i samtliga dessa fall ökar sett över tiden (precis som fallet är med Jesus’ ”biografi”) TROTS ATT sunt förnuft egentligen säger, att det borde vara precis tvärtom.
Till saken hör också att FASTÄN folk och myndigheter står upp och manar folk till besinning, sans och måtta, så fortsätter detaljerna att flöda i allt mer fantasifull riktning. Jfr hur vetenskapsmän har beslagit New Age-giganter som Erich von Däniken och David Icke med rena lögner. Tror någon att det har hjälpt på så vis att deras devota beundrare och fans har minskat i antal? Icke, sa Nicke.
Uppenbarligen tror folk på vissa saker därför att de så gärna VILL att de ska vara sanna. Det må sedan gälla störtade extraterrestriella farkoster, utomjordingar, Bigfoot – eller Jesus.
GillaGilla
Roger Viklund said,
4 juli, 2011 den 23:13
Jag har f.n. inte möjlighet att avhandla detta på djupet. Men angående Jesusseminariets tillvägagångssätt:
Under åren har ca 200 forskare deltagit i projektet, men det betyder inte att 200 forskare varit med vid varje sammankomst. Jag vet faktiskt inte hur många de varit, men kanske drygt 100 personer. Kritiken mot Jesusseminariet har varit hård och då främst från konservativt håll eftersom merparten av deltagarna varit liberala Jesusforskare och den mer apologetiska falangen (som är omfattande) har varit dåligt representerad. Urvalet har alltså gjorts på ett subjektivt sätt men då inte till de bibeltrognas fördel.
Detta med röstningen är faktiskt en aning komplicerat och även av den anledningen har seminariets metoder kritiserats. Men syftet har hela tiden varit att hitta bättre metoder för att kunna klargöra vad som är sant och inte. Jag har för övrigt personligen diskuterat frågan med en av seminariets medlemmar och denne hävdade att väldigt många också bland övriga forskare inte hade förstått seminariets tillvägagångssätt. Detta gällde framför allt dess arbete med Q och Thomasevangeliet.
I vilket fall har man plockat ut ALLA Jesusord som förekommer överhuvudtaget i material tillkommet fram till början av 300-talet. Sedan har arbetet påbörjats med att autentisera respektive Jesusord. Detta har man gjort genom att fastslå ett antal kriterier och bedöma Jesusorden i förhållande till dessa kriterier. Exempelvis har man utgått från premissen att Jesus hade två vanliga föräldrar, att alla mirakelberättelser är påhitt och att Jesus inte dog för våra synders skull – för att nämna något. De har nyttjat antropologiska studier för att teckna den större bilden i det samhälle Jesus tros ha levt i. De har använt textanalys, bedömt primärkällor mot sekundärkällor, arkeologiska bevis, etc. Om exempelvis ett yttrande kan tänkas ha uppfattats som generande har detta gjort att yttrande givits större sannolikhet att vara äkta. De har prövat yttrandena mot ett antal sådana kriterier.
Själva metoden har gått ut på att man tagit ett specifikt Jesusord. Detta har avhandlats grundligt. Flera har presenterat ”papers” med argument för och emot äkthet. Detta har utförligt diskuterats bland medlemmarna där en mängd olika aspekter har vägts mot varandra. Slutligen har man då gått till omröstning och denna omröstning är inte helt okomplicerad eftersom man egentligen inte använt kvalificerad majoritet utan en metod med viktad genomsnittspoäng, där röd gav 3 poäng, rosa 2, grå 1 och svart 0 poäng. Hur detta utformats i detalj känner jag faktiskt inte till. Gissningsvis ges varje röst poäng efter färg och sedan läggs alla poäng samman och delas med antalet som röstade. Detta gör att varje röst räknas eftersom den ingår i genomsnittet. Så är ju inte fallet vid ren majoritetsröstning eftersom minoriteten då lämnas därhän.
Om stor enighet om resultatet rådde verkar man inte alls ha röstat, men vid oenighet röstade man och som jag förstår det kunde röstningen göras om på nytt om resultatet blev ett gränsfall. Kanske man gick tillbaka och fortsatte med att diskutera problemet.
Tillvägagångssättet har kritiserats eftersom det i vissa fall kunde bli ett märkligt resultat. Exempelvis kunde en majoritet ha röstat på röd och rosa men slutresultatet ändå ha blivit grått, att det sannolikt var ett icke äkta Jesusord.
Så invändningarna är givetvis riktiga även om avvikelserna med all säkerhet ligger på marginalen. Det är ju inte så att de 18 procenten egentligen var 50 procent. Det får ändå ses ett lovvärt försök att tillgripa objektiva metoder.
Det är nog främst resultatet som upprör och inte i första hand metoderna. Metoderna åberopas mest för att komma åt resultatet och orsaken är att resultatet är förskräckligt för konservativa kristna. För många av dem har Jesusseminariet blivit ett ”hatobjekt” som ständigt ifrågasätts på samma sätt som man nu tagit sig an Ehrman.
Ty de få fall där resultatet utfallit i en viss riktning men kunde ha utfallit i en annan kan knappast annat än marginellt ha påverkat den totala slutsumman, vilken när det gäller Jesusutsagorna blev 18 procent eller 90 Jesusord som troligen är äkta och vad gäller Jesusgärningarna blev 10 procent troligen äkta. Ett avvikande utfall kan trots allt avvika åt båda hållen.
GillaGilla