Eftersom jag av en vänlig själ som följer mitt bloggande förärats med Bart Ehrmans nya bok Forged, har jag inspirerats att ta upp något om förfalskade passager i Nya Testamentet. Jag kommer dock inte i detta inlägg beröra något direkt ur boken utan avser att återkomma om den saken.
Först ämnar jag dock resonera något principiellt om förfalskningar av kristna skrifter. Det finns nämligen många olika sorters förfalskningar gjorda av vitt skilda motiv – motiv som långt ifrån alltid går att avgöra. Däremot saknades som regel i antiken motiv att förfalska för ekonomisk vinning eftersom man knappast kunde sälja sin förfalskning och därmed tjäna några pengar. Motiven låg därför oftare i att exempelvis tillfoga en fiende skada genom att skriva något ofördelaktigt i dennes namn. Vi vet att sådana förfalskningar var relativt vanliga. Andra motiv kunde vara att ge stöd åt en uppfattning som man själv omfattade eller till och med att befrämja en karriär eller ett specifikt syfte.
Förfalskningarna i sig kunde också tillkomma av olika anledningar. Man kanske skrev ett uppbyggligt brev men visste att man aldrig skulle vinna gehör för de åsikter som fördes fram om man signerade det med sitt eget namn. Därför lät man en mer berömd person få stå som författare. Många brev i Nya Testamentet kan på goda grunder antas ha tillkommit på detta sätt. I andra fall kanske författaren bara skapade sitt verk och andra kom att anta att det var skrivet av någon person med större auktoritet än författaren och lade därför i efterhand till namnet. Exempel på sådana skrifter kan vara något eller några av evangelierna. Möjligheten att spåra förfalskningar var rätt begränsade och dessutom (detta ska vi ha i åtanke) var det i sig inget brott eftersom det inte fanns någon copyright. Det var säkert ansett som moraliskt förkastligt, men likväl utgjorde det ingen brottslig gärning, såvida det inte samtidigt utgjorde grund för bedrägeri eller komplott.
Sedan har vi smärre förfalskningar av delar av en ”äkta” text, och inte hela brev, som exempelvis de båda Petrusbreven. Vi vet tämligen säkert att kristna skrifter har förfalskats genom tillägg. Vi vet detta framför allt genom gamla textfynd som visar att tillägg är gjorda. Bland de textpartier i Nya Testamentet som är tillagda och alltså inte ursprungligen ingick i böckerna finns avslutningen i Markusevangeliet (16:9ff), där den uppståndne Jesus visar sig och reser till himlen. Också Jesu ord på korset: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34) och den så berömda berättelsen i Johannesevangeliet 7:53–8:11 om äktenskapsbryterskan som Jesus räddar från att stenas genom att säga: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne”, är något som ursprungligen saknades i evangelierna och alltså är senare gjorda tillägg.
Dylika tillägg kan vi konstatera, därför att vi har äldre texter i vilka dessa stycken saknas. Men även om vi har många textfynd från Nya Testamentet, går de inte så långt bakåt i tiden som vore önskvärt. Våra Bibelöversättningar vilar på 300-talstexter. Och även om vi kan komplettera dessa med en hel del material från 200-talet, täcker detta material alls inte hela Nya Testamentet. Det lilla vi har från 100-talet härrör i stort sett bara från 100-talets slut. Det innebär att alla förändringar gjorda under nollhundratalet och större delen av 100-talet (och delvis även senare) inte kan verifieras i äldre textfynd. Vi har också citat gjorda av kyrkofäder och tidiga översättningar till andra språk att förlita oss på. Men inte heller dessa går tillbaka till den allra äldsta tiden.
Frågan blir då, förekom det att man ändrade i texterna också under den första tiden? Det givna svaret är en motfråga: Varför skulle det inte ha förekommit? Då vi vet att man mixtrade med texterna senare, vore det orimligt att tro att man inte gjorde det också under den första tiden.
Omkring år 140 samlade gnostikern Markion tio brev av Paulus och dessutom Lukasevangeliet i den första kända bibliska kanon. Vi vet att de Paulusbrev han hade, såg mycket annorlunda ut jämfört med dem vi nu har. Markion anklagades också för att ha stuvat om breven och detta ger oss två möjligheter. Antingen ändrade Markion i sina skrifter, vilket visar att han inte drog sig för att göra förändringar; eller så var Markions skrifter oförvanskade och det visar i så fall att den riktning som kom att bli den segrande inte drog sig för att göra förändringar i skrifterna. Vi kan också lyssna till vad biskop Dionysios i Korint skrev i ett brev till biskop Soter i Rom ca år 170 vt.
”När bröderna bett om det, har jag skrivit brev. Men dessa har djävulens apostlar fyllt med ogräs genom att ta bort somligt och lägga till annat. Ve dem! Man kan därför inte förvåna sig över att somliga företagit sig att förändra Herrens skrifter när de gett sig på skrifter av mindre värde.”(Eusebios från Caesarea, Kyrkohistoria 4:23:12)
Biskop Dionysios beklagar sig alltså över att man ändrade och förfalskade hans brev. Men han fann det inte på något vis märkligt, då man till och med ändrat i evangelierna. Med andra ord kan vi nog ganska säkert säga att förfalskningar förekom.
Jag tänker i detta inlägg beakta ett kort stycke som utgör en av de tidigaste utsagorna om Jesus död hos Paulus i Första Thessalonikerbrevet – ett av de brev som generellt antas vara äkta – då 1 Thess 2:14–16. Jag ämnar visa att detta troligen är ett senare tillägg och inget som Paulus skrev. Stycket lyder på följande sätt i Bibelkommissionens översättning.
”Ni, bröder, har ju följt exemplet från Guds församlingar i Judeen som lever i Kristus Jesus. Vad de har fått utstå av judarna, det har ni fått utstå av era landsmän. Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten, eftersom de försöker hindra oss från att predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men nu nås de till slut av Guds vrede.” (Första Thessalonikerbrevet 2:14–16)
Denna passage är en av de passager i NT som tydligast utgör ett senare tillägg räknat bland de passager där det saknas textfynd till stöd för att det rör sig om en förfalskning,. De mest iögonfallande omständigheterna till att misstänka att det rör sig om en förfalskning listas inunder:
- Att judarna nu till slut nås av Guds vrede, måste rimligen åsyfta en för judarna ödesdiger händelse. Den givna händelsen är templets förstörelse och judarnas fördrivning år 70 vt, eller möjligen den ännu mer omfattande ödeläggelsen av Jerusalem och fördrivningen av judarna år 135 vt. Och då Första Thessalonikerbrevet antas ha skrivits av Paulus ca år 50, kan han inte gärna ha känt till något om händelserna år 70 eller 135. Man kan därför anta att detta skrivits av någon annan än Paulus vid någon tid efter år 70 (och det finns i så fall inget som säger att det måste ha skett direkt efter år 70). Försök har gjorts att koppla uttalandet till Claudius’ fördrivning av judarna från Rom någon gång under slutet av 40-talet, men denna lokala händelse kan knappast vara grunden till något Paulus skrev om till församlingsmedlemmarna i Thessaloniki. Argument till stöd för att partiet tillhörde den ursprungliga texten förlägger i så fall hellre hela brevet till efter år 70.
- Paulus skriver heller aldrig någon annanstans att Guds vrede redan ska ha kommit eller att den kommer. Vid övriga tillfällen skriver han om Guds vrede som något som ska komma i framtiden. Se exempelvis Romarbrevet 2:5, 3:5-6, 4:15.
- De antijudiska tongångarna, som att judarna skulle vara fiender till hela mänskligheten, står i bjärt kontrast till vad Paulus skriver på andra ställen. Paulus framställs här som rent oförsonlig, medan han annorstädes hoppas att judarna till slut ska omvända sig till Kristus. Man kan säga att Paulus här intar en motsatt position jämfört med den vi möter i Romarbrevets 9:e till 11:e kapitel. I Rom 11:25-28 säger Paulus att judarna ska räddas och inte utrotas: ”Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet”. Textstället speglar alltså mer en hellenistisk anti-judisk stämning, framför Paulus’ pro-judiska.
- Detta stycke låter också påskina att Paulus skulle ha påstått att han själv inte var jude. Där står att ”judarna dödade herren Jesus” och ”oss har de förföljt. De trotsar Gud … de försöker hindra oss …” ”Så fyller de ständigt …” men ”nu nås de till slut av Guds vrede.” Vid alla övriga tillfällen tillstår Paulus att han själv också är jude. I exempelvis Rom 11:1 skriver han följande: ”Jag frågar då: kanske Gud har förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är ju själv israelit, ättling till Abraham och av Benjamins stam.” Till råga på allt är ju många av de församlingsmedlemmar som Paulus vänder sig till själva judar och kan knappast inräknas bland ”judarna” som i 1 Thess 2:14ff utgör en enda grupp.
- Endast i denna passage skyller Paulus Jesu död på judarna. I exempelvis 1 Kor 2:8 hävdar han i stället att Jesus dödades av lägre andeväsen (denna eons arkonter). Det är också tydligt från Romarbrevets 11:e kapitel att Paulus inte känner till att judarna dödade Jesus. Där citerar han Elias ord i Första Konungaboken, nämligen att judarna i det förgångna dödat sina profeter. Paulus skrev sannolikt Romarbrevet flera år efter att han skrev Första Thessalonikerbrevet. Om Paulus redan många år tidigare känt till att judarna dödat Jesus, vore det nästan oundvikligt att han i Romarbrevets 11:e kapitel också skulle påpeka detta faktum när han nu hävdar att de dödar sina profeter. Men Paulus inte så mycket som antyder något om den saken. Detta måste ses som ytterligare ett tecken på att han inte visste att judarna skulle ha dödat Jesus och därför heller inte skrev något sådant i Första Thessalonikerbrevet.
När det dessutom står att judarna har förföljt oss, synes perspektivet snarare komma från en utomstående som skrivit vid ett senare tillfälle än från Paulus.
Det finns således mycket goda skäl till att anta att åtminstone 1 Thess 2:15-16 (och möjligen även 1 Thess 2:14, ja kanske till och med 2:13) är senare tillägg och något som Paulus inte har skrivit.
Roger Viklund, 2011-06-20
Jesus granskad 
Lars Norgren said,
20 juni, 2011 den 09:36
Tack Roger – Bra och saklig framställning. Jag kommer att vidarebefordra detta till en pingstpastor som är ”en öppen person” -:)
Lars
GillaGilla
micaelost said,
24 november, 2013 den 14:54
Intressant! Helt klart att 1 Thess 3:15 inte alls passar till övriga NT.
GillaGilla
Silver Mets said,
26 mars, 2016 den 13:03
Det kan vara värt att påpeka för den oinvigde läsaren att många forskare som vårdat interpolationsteorier har uppenbara ideologiska motiv till att vilja stycket ifråga vara en interpolation. Många Neutestamentlers har genom detta velat ”fria” Paulus från anklagelser om antisemitism. Hursomhelst anser jag att debatten kring 1 Thess 2:13-16 behöver nyanseras något och därav mitt inlägg eftersom många diskussioner än idag tenderar att ignorera flera årtionden av forskning som har adresserat frågorna ang. textstyckets autenticitet som ställdes av Birger A. Pearson(1971) och Daryl Schmidt (1983).
Låt mig rikta uppmärksamheten åt följande faktorer ang. 1 Thess 2:13-16 ( Pearson och Schmidt, de främsta interpolationsteoretikerna ansåg att interpolationen började vid vers 13 av vissa skäl).
A) det finns inga bibelmanuskript från antiken som innehåller hela 1 Thess som saknar det stycket.
B) stycket är väl bevittnad av en rad kristna författare under 200-300 talen exempelvis Tertullian, Origenes, Ambrosiaster och Johannes Chrysostomus.
C) stycket är enligt Tertullian bevittnad av Marcion vilket sätter terminus ante quem för den eventuella interpolationen till före år 140. Att även en ”heretiker” hade en samling Paulinska brev (”Apostolikon”) där 2 Thess 2:13-16 finns med stärker intrycket av styckets autenticitet betydligt.
D) Brevet som innehåller 2:13-16 delar struktur med 2 Thess. 1 Thess har exempelvis dubbla ”tacksägelser” (1:2, 2:13) vilket inte förekommer i de sex andra brev som anses skrivna av Paulus men finns i 2 Thess. (1:3, 2:13). Pearson m.fl såg detta som ett bevis för interpolation men faktum är att det kan istället tolkas stödja styckets autenticitet. Eftersom de flesta forskare anser att 2 Thess är en imitation av första brevet förutsätter det att det är en imitation inte av originalbrevet utan brevet med interpolationen. Det är en krånglig hypotes. Det finns således externa belägg som pekar mot styckets autenticitet.
E) det finns inga klara interna språkliga eller strukturella belägg för att stycket är en interpolation (Se exempelvis ”The Eschatology of First Thessalonians” av David Luckensmeyer). Rent strukturellt är stycket en hyfsat välintegrerad del av brevet.
Vid sidan av detta är flertalet av argumenten för att det skulle röra sig om en interpolation inte övertygande. Låt mig ge några kortfattade exempel:
1. Att stycket skulle motsägas av 1 Kor 2:8 försvagas av att det är långt ifrån säkert vad som avses med ”akronter” i 1 Kor 2:8. Dessutom är hela passagen 1 Kor 2:6-16 enligt flera forskare i sig en misstänkt interpolation b.la. för att Paulus plötslig skiftar a) från singularis till pluralis och b) från aorist till presens, att texten flyter bättre om passagen inte är med (och tycks vara en totalt självständig text utan egentlig sammanhang till kontexten) samt att den innehåller mängder av icke-paulinska ord och fraser (se ex. William O. Walker, ” Interpolations in the Pauline Letters, 2001, Sheffield Academic Press). Detta är faktorer som borde vara relevanta i diskussionen.
2. Det finns inga klara skäl att tro att “Guds vrede” i vers 16 åsyftar Jerusalems förstörelse. Många andra historiska händelser kan avses. Dessutom är Birger Pearson alldeles för kategorisk i sin tolkning av vers 16, flera tolkningar är möjliga. Faktum är att många forskare anser att Paulus inte ens behöver ha avsett någon särskild historisk händelse överhuvudtaget.
3. Paulus är knappast ensam om att i oförsonliga ordalag ägna sig åt intrajudisk polemik under rådande tidsera. Som Markus Bockmuehl har framhållit i en jämförelse av Paulus med andra judiska texter:
”the language of Qumran is particularly worth comparing in this regard. The War Scroll and Community Rule, as attested in various text forms in Caves 1 and 4, are of course notorious for their lurid invocation of God’s eschatological wrath upon their fellow Jews outside the sect (the sons of darkness, Belial and his lot, etc.). In fact, even the Hebrew phraseology employed shows intriguing parallels with Paul’s
reference to God’s wrath being applied εἰς τέλος, 2:16c.36 Similarly, Qumran’s pesher commentaries, like the book of Daniel before them (e.g. 8:19; 11:36 LXX), do not hesitate to see God’s judgement upon their adversaries accomplished in what they regard as the fulfilment of prophecy in recent events”.
(Markus Bockmuehl, 1 THESSALONIANS 2:14-16 AND THE CHURCH IN JERUSALEM, Tyndale Bulletin 52.1 (2001) 1-31. s 10)
4. Vissa av de centrala argumenten som framhållits av Pearson och co är oanvändbara av dem som är skeptiska till Jesus historicitet eftersom de stödjer sig på kristna texter som normalt avfärdas av skeptiker. Birger Pearson hävdar exempelvis att det inte finns några belägg för förföljelser av kristna i Judéen fram till år 62. Hans källa? Josefus, Judiska Fornminnen, 20:200!
5. I en engelskspråkig text på ang. textstycket 1 Thess 2:14-16 på den här bloggen framförs argumentet att ” Nowhere else is Paul writing that the wrath of God already has come or is coming”. Fast det är ju precis Paulus gör i samma text, 1 Thess 1:10?
6. Det finns ett argument som går ut på att Paulus i vers 14 uppmanar församlingen i Thessaloniki att imitera församlingarna i Judéen, trots att Paulus ”på annat håll” enbart ber att imitera honom. (”the passage urges one church to follow another church as an example — while elsewhere (including in chapter one of this same letter) Paul commands his churches to follow him”)
För det första ska vi komma ihåg att detta “mimesis-tema” bara förekommer även i 1 Thess 1:6 och annorstädes enbart i 1 Kor 4:16 och 11:1. ”Mimemis” saknas alltså i 5 autentiska Paulusbrev och vi har alltså alldeles för få belägg för att kunna hävda att Paulus text, där en församling imiterar en annan församling istället för honom, icke är representativt för honom.
Också är både 1 Thess 1:6 och 2:14 skrivna i preteritum, d.v.s. i dåtid, vilket inte är fallet med styckena i Första Korintierbrevet. De är dessutom inte uppmaningar att imitera som de två styckena i Första Korinhierbrevet utan beskrivningar av att så har varit fallet. Påståendet är alltså direkt felaktigt.
Dessa ovanstående invändningar är bara ett axplock som kan mobiliseras till försvar för 1 Thess 2:13-16 försvar.
Mvh
GillaGilla
Roger Viklund said,
26 mars, 2016 den 18:27
Tack för denna sammanställning till stöd för textstyckets äkthet. Om det rör sig om ett tillägg är det sannolikt ett rätt tidigt tillägg, dock efter år 70. Att de som argumenterar för att detta stycke är ett senare tillägg skulle drivas av särskilda ”ideologiska motiv” medan de som argumenterar för styckets äkthet inte skulle drivas av ”ideologiska motiv”, saknar grund. Om man inte tror att Paulus skulle säga så om judar hyser man den uppfattningen på grund av hur Paulus annorstädes förhåller sig till judar, inte för att man inte vill att Paulus ska ha skrivit texten. Eller, så kan man säga att alla drivs av ideologiska motiv och bara förmågan att fjärma sig från dessa motiv gör att man i någon form kan vara objektiv.
Men jag uppskattar din sammanställning och måhända återkommer jag senare till några av de punkter du framför.
GillaGilla
Silver Mets said,
29 mars, 2016 den 16:50
Tack för ditt svar. Jag skulle vilja ta tillfället i akt och backa upp mitt påstående ang. brevets struktur något. Låt mig först länka till Wikipedia för att citera kring begreppet kiasm. Jag förmodar att du är väl förtrogen med detta redan men ändå:
”Kiasm (av den grekiska bokstaven χ, chi) är en additionsfigur med spegelartad konstruktion som tillhör retorikens lära kring stilfigurer. Ordet betyder egentligen ”korsställning”. Kiasmen kommer ur den senare delen av den retoriska traditionen och förekommer ofta i bland annat Bibeln, Shakespears Hamlet och Homeros Illiaden. Formen för en kiasm är uppbyggd enligt modellen A B B A. Först finns en sats med en viss struktur, till exempel ”fråga inte vad (A) ditt land kan göra för (B) dig”. I nästföljande sats har orden skiftat plats ”utan fråga istället vad (B) du kan göra för (A) ditt land”. Ett spegelförhållande råder alltså mellan vissa delar av orden i satserna. Det behöver inte bara vara ord utan även idéer och grammatiska strukturer bygger också upp kiasmen”.
Det verkar finnas en sådan kiasm I Första Thessalonikierbrevet. För att exemplifiera skriver jag vissa svenska ord och fraser från Bibel 2000 för att sedan återge de grekiska orden och fraserna (med latinska bokstäver) Jag har hämtat den från Luckensmeyer, The Echatology of First Thessalonians, 2009) (Jag gör inga anspråk på att vara expert på grekiska men lite förstår jag.)
1:2 A ”Vi tackar alltid Gud ” (”Eucharistoumen tô Theô”)
1:6 ”exempel”… “blev” (“mimetai”… “egenêthête”)
1:6 “tagit emot”… “ordet” (“dexamenoi”…”logon”)
1:10 “vreden” (”ôgres”)
2:2 B ”hans evangelium för er” (”hymas to euangelion tou Theou”)
2:3 ”förmaningar” (”paraklêsis”)
2:5 ”Gud är vårt vittne”(”Theos martys”)
2:7 ”som”…”sina barn” (”hôs”…”heautês tekna”)
2:9 B ”hans evangelium” (”hymas to euangelion tou Theou”)
2:10 ”vittna”…”Gud”…(”martyres”…”Theos”)
2:11 ”som”…”sina barn” (”hôs”…”tekna heautou”)
2:12 ”förmanade” (”parakalountes”)
2:13 A ”vi också ständigt Gud” (”eucharistoumen tô Theô”)
2:13 ”lyssnade till” (mottog eller tog emot är kanske mera korrekta översättningar)…”ord”(”edexasthe”…”logon”)
2:14 ”följt exemplet” (”mimêthai egenêthête”)
2:16 ”vrede” (”ogrê)
Vid sidan av en kiasm tycks brevet innehålla även ett alternativt mönster:
1:3 A ”Tänker på” (en mera korrekt översättning är nog ”minns”) …”uppoffrar” (en mera korrekt or är kanske ”arbetar”) (”mnêmoneuontes”…”kopou”)
2:4 B ”inte”..”människor (vi) vill vara till lags”..”Gud” (”ouch…”anthrôpois areskontes…Theô)
2:9 A ”minns”…slet” (”mnêmnoneuete…kopon”)
2:15 B ”De trotsar Gud” ”Theô mê areskontôn”…”anthrôpois”)
Upprepningar förekommer alltså inte bara mellan 1:2-10 och 2:13-16 utan även i 2:1-2:12. Detta är mycket betydelsefullt för att ordentligt ifrågasätta argumentet att upprepningar av ord, fraser och teman i 1 Thess 2:13-16 är bevis för interpolation, exempelvis:
2:1/2:9”Ni vet själva bröder”/”Ni minns ju bröder”
2:2/2:9”Predika hans evangelium”/förkunnade Guds evangelium”
2:3/2:11/12Bakom våra förmaningar/ni vet att vi förmanade
2:7/2:11-12/”som en mor när hon sköter om sina barn”/som en far sina barn
Precis som det finns ett spegelförhållande mellan far/mor-motivet i 2:1-12 finns det en liknande spegelförhållande mellan 1:2-10 och 2:13-16 mellan
a) att de i Makedonien och Achaia vände sig från avgudarna och predikar för andra hedningar och blir räddade från den stundande vreden
b) Paulus och co blir förhindrade från att predika till hedningarna och dessa nås av Guds vrede
Istället för att upprepningar är bevis för interpolation tycker jag att kiasmen är ett bevis för hela 1:2-2:16 hänger ihop och var en del av ursprungskompositionen alldeles oavsett vem som skrev den.
GillaGilla
tråden said,
30 mars, 2016 den 18:18
Hej Silver, jag har en fråga angående det du skrev i ditt inlägg:
Josefus skriver ju i TF att Jesus yrke delvis var lärare, och att han samlade många människor som kom för att få träffa och höra honom och att han dog på korset på en angivelse från deras främsta män så det är väl rimligt att anta att de som samlats kring han kunde känna att det var fara även för dem, har Birger P angett något speciellt skäl varför de skulle skona hans anhängare?
GillaGilla
Silver Mets said,
30 mars, 2016 den 19:41
Angående frågan om judisk förföljelse av kristna i Judeèn innan år 62
1 Thessalonians 2:13-16: A Deutero-Pauline Interpolation
Author(s): Birger A. Pearson
Source: The Harvard Theological Review, Vol. 64, No. 1 (Jan., 1971), pp. 79-94
Sidorna 86-87
GillaGilla
tråden said,
1 april, 2016 den 14:54
Ok tack för ditt svar!
Man undrar ju om han verkligen läst Josefus som beskriver Judeen som en krutdurk där det vimlade av soldater med vapen för att hålla olika judiska grupper i styr.
Josefus beskriver en ”significant persecution” i TF:
GillaGilla