Mirakler i samband med Jesu sista prövning

Varifrån är detta hämtat?

I dessa sommartider, tänkte jag låta den hugade få pröva sina kunskaper. Ett litet sommarquiz, så att säga. Jag avser att göra en sammanfattning av ett textstycke och om ni vill får ni försöka att avgöra från vilken skrift denna sammanfattning är hämtat (såvida ni inte redan tagit del av det jag tidigare har skrivit om detta). Det rör sig alltså om en sammanfattning av innehållet i en specifik text – alltså inte flera texter. Frågan gäller således i vilken text som detta förekommer? Svaret kommer att ges direkt efteråt, så ni behöver inte våndas om ni mot förmodan går bet på uppgiften.

Det berörda avsnittet handlar om de mäktiga tecken som föregick Jerusalems och templets förstörelse. Där sägs att en stjärna som liknade ett svärd blev stående över staden och att en komet visade sig på himlen i ett helt år. Vidare berättas att i den nionde timmen på natten den 8:e (eller möjligen den 9:e) nisan (dvs. en knapp vecka före påskhögtiden) lystes altaret och templet upp så att det under en halv timmes tid var lika ljust som på dagen. Några dagar före påsk leds påskalammet in till mitten av templet. En massiv och tung dörr i templet öppnas med Guds kraft mitt i natten. Vakterna sprïnger och larmar tempelchefen och med stor möda lyckas man stänga öppningen.

En vecka efter påskhögtiden ser man på himlen soldater i rustning körande sina vagnar. Och vid pingsten inträffar en jordbävning, och en röst lika mäktig som om den utgjorde en hel folkmassa dånar: ”Låt oss försvinna härifrån!”.

Så kommer i samband med en stor högtid Jesus till Jerusalem och han orsakar irritation och bråk i templet genom sina profetiska proklamationer: “En röst från öster, en röst från väster, en röst från de fyra väderstrecken, en röst mot Jerusalem och det heliga templet, en röst mot brudgummar och brudar, och en röst mot hela detta folk!” Han predikar om den kommande domen och varnar för vad som ska drabba folket, Jerusalem och templet. Han ropar ”Ve, ve, Jerusalem” och säger att detta kommer att innebära slutet för det normala livet, såsom exempelvis giftermål. Hans beteende och hans förkunnelse oroar och retar de styrande. Först tillfångatas Jesus av de äldste bland folket. Därefter är det de ledande judarna som tror att Jesus drivs av ett gudomligt raseri och överlämnar honom till den romerske prokuratorn som låter prygla honom in på bara benen utan att han ber om nåd. Prokuratorn förhör Jesus, men denne besvarar inte frågorna. Prokuratorn frågar Jesus varifrån han kommer men får inget svar. Han beslutar då att släppa Jesus fri och senare dödas Jesus och ger upp andan.

Hela detta stycke finns nedskrivet i en följd på en eller två boksidor och frågan är varifrån det kommer; i vilken antik text detta återfinns och vem som har skrivit det?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Och svaret är …

Josefus.

Berättelsen återfinns i Om det judiska kriget 6:288–309. Josefus Flavius beskriver där vad som sker i Jerusalem åren före kriget och Jerusalems och templets ödeläggelse. I sitt upplägg är denna berättelse så lik passionshistorien i evangelierna att den rimligaste slutsatsen torde bli att den varit den viktigaste inspirationskällan till ”Markus” (eller hans källa) när han konstruerade passionshistorien.

Rent konkret berättar Josefus om de våndor och de tecken som föregick Jerusalems ödeläggelse. Stjärnan ger liksom Betlehemsstjärnan ett förebud om det som komma skall. Altaret lystes upp den nionde timmen på natten i månaden nisan så att det under en halv timmes tid blev lika ljust som på dagen, medan det när Jesus hängde på korset också i månade nisan var mörkt i tre timmar mitt på dagen fram till också den nionde timmen (fast då på dagen) då Jesus dog och förhänget i templet brast.

Man leder in påskalammet till mitten av templet som brukligt några dagar före påsk. Även Jesus beskrivs som ett lamm som några dagar före påsk kommer till templet. Ytterligare ett tecken på den förestående katastrofen dyker upp när en massiv och tung dörr i templet med Guds kraft öppnas mitt i natten varvid vakterna springer och larmar tempelchefen. I Matteusevangeliet öppnar en Guds ängel graven genom att rulla bort den tunga stenen, och vakterna springer och larmar översteprästerna.

Josefus berättar också om en jordbävning, och en dånande röst som kändes och hördes i templet. Detta ska jämföras med det tempelförhänge som enligt Markus 15:38 brast vid Jesu död och den jordbävning som enligt Matteus 27:51 inträffade.

Direkt efter detta följer berättelsen om Jesus. Denne Jesus var emellertid son till en viss Ananios och han dyker upp i handlingen ca år 62 (fyra år före krigsutbrottet) då han i samband med lövhyddohögtiden anländer till Jerusalem. Liksom Bibelns Jesus förutspår också denne Jesus templets ödeläggelse. I likhet med Bibel-Jesus anser han också att det kommer att innebära slutet för det normala livet, såsom exempelvis giftermål (jämför Matt 24:38). Han tillfångatas av både de äldste bland folket och senare av de ledande judarna, vilka överlämnar honom till prokuratorn för att utdöma straff. Vid den tiden är det prokurator Albinus som styr i Judeen (62–64) och inte prefekten Pilatus (26–36). I likhet med vad som sägs i Joh 19:9 besvarar inte heller denne Jesus de frågor som prokuratorn ställer till honom. I likhet med vad som sägs i Luk 23:22 beslutar då prokuratorn att släppa Jesus, vilket i motsats till Bibelns Jesus också blir fallet. Jesus predikar vidare i sju år och fem månader innan hans öde beseglas genom att han i samband med Jerusalems belägring får en sten från en kastmaskin i huvudet.

Om man bortser från att det är Albinus och inte Pilatus som styr Judeen och att händelsen därigenom utspelar sig i ”fel” tid, får man en mycket nära överensstämmelse mellan Jesus son till Ananios och Jesus son till Josef. Det finns därför skäl anta att berättelsen om Jesus ben Ananios verkat som förebild för evangelieförfattarna i allmänhet och författaren av Markusevangeliet i synnerhet. Om så är fallet betyder det inte nödvändigtvis att författaren av Markusevangeliet haft tillgång till Josefus’ verk Om det judiska kriget som utkom på grekiska ca år 78. Det kan också ha varit en välkänd berättelse som kommit till både Josefus’ och ”Markus’” kännedom oberoende av varandra. Det finns nämligen ingen omedelbar språklig överensstämmlse som kräver att den ene är direkt beroende av den andre.

För de som är intresserade återger jag hela den berörda texten på engelska i översättning av William Whiston:

Thus were the miserable people persuaded by these deceivers, and such as belied God himself; while they did not attend nor give credit to the signs that were so evident, and did so plainly foretell their future desolation, but, like men infatuated, without either eyes to see or minds to consider, did not regard the denunciations that God made to them. Thus there was a star resembling a sword, which stood over the city, and a comet, that continued a whole year. Thus also before the Jews’ rebellion, and before those commotions which preceded the war, when the people were come in great crowds to the feast of unleavened bread, on the eighth day of the month Xanthicus, [Nisan,] and at the ninth hour of the night, so great a light shone round the altar and the holy house, that it appeared to be bright day time; which lasted for half an hour. This light seemed to be a good sign to the unskillful, but was so interpreted by the sacred scribes, as to portend those events that followed immediately upon it. At the same festival also, a heifer, as she was led by the high priest to be sacrificed, brought forth a lamb in the midst of the temple. Moreover, the eastern gate of the inner [court of the] temple, which was of brass, and vastly heavy, and had been with difficulty shut by twenty men, and rested upon a basis armed with iron, and had bolts fastened very deep into the firm floor, which was there made of one entire stone, was seen to be opened of its own accord about the sixth hour of the night. Now those that kept watch in the temple came hereupon running to the captain of the temple, and told him of it; who then came up thither, and not without great difficulty was able to shut the gate again. This also appeared to the vulgar to be a very happy prodigy, as if God did thereby open them the gate of happiness. But the men of learning understood it, that the security of their holy house was dissolved of its own accord, and that the gate was opened for the advantage of their enemies. So these publicly declared that the signal foreshowed the desolation that was coming upon them. Besides these, a few days after that feast, on the one and twentieth day of the month Artemisius, [Jyar,] a certain prodigious and incredible phenomenon appeared: I suppose the account of it would seem to be a fable, were it not related by those that saw it, and were not the events that followed it of so considerable a nature as to deserve such signals; for, before sun-setting, chariots and troops of soldiers in their armor were seen running about among the clouds, and surrounding of cities. Moreover, at that feast which we call Pentecost, as the priests were going by night into the inner [court of the temple,] as their custom was, to perform their sacred ministrations, they said that, in the first place, they felt a quaking, and heard a great noise, and after that they heard a sound as of a great multitude, saying, ”Let us remove hence.” But, what is still more terrible, there was on e Jesus, the son of Ananus, a plebeian and a husbandman, who, four years before the war began, and at a time when the city was in very great peace and prosperity, came to that feast whereon it is our custom for every one to make tabernacles to God in the temple, began on a sudden to cry aloud, ”A voice from the east, a voice from the west, a voice from the four winds, a voice against Jerusalem and the holy house, a voice against the bridegrooms and the brides, and a voice against this whole people!” This was his cry, as he went about by day and by night, in all the lanes of the city. However, certain of the most eminent among the populace had great indignation at this dire cry of his, and took up the man, and gave him a great number of severe stripes; yet did not he either say any thing for himself, or any thing peculiar to those that chastised him, but still went on with the same words which he cried before. Hereupon our rulers, supposing, as the case proved to be, that this was a sort of divine fury in the man, brought him to the Roman procurator, where he was whipped till his bones were laid bare; yet he did not make any supplication for himself, nor shed any tears, but turning his voice to the most lamentable tone possible, at every stroke of the whip his answer was, ”Woe, woe to Jerusalem!” And when Albinus (for he was then our procurator) asked him, Who he was? and whence he came? and why he uttered such words? he made no manner of reply to what he said, but still did not leave off his melancholy ditty, till Albinus took him to be a madman, and dismissed him. Now, during all the time that passed before the war began, this man did not go near any of the citizens, nor was seen by them while he said so; but he every day uttered these lamentable words, as if it were his premeditated vow, ”Woe, woe to Jerusalem!” Nor did he give ill words to any of those that beat him every day, nor good words to those that gave him food; but this was his reply to all men, and indeed no other than a melancholy presage of what was to come. This cry of his was the loudest at the festivals; and he continued this ditty for seven years and five months, without growing hoarse, or being tired therewith, until the very time that he saw his presage in earnest fulfilled in our siege, when it ceased; for as he was going round upon the wall, he cried out with his utmost force, ”Woe, woe to the city again, and to the people, and to the holy house!” And just as he added at the last, ”Woe, woe to myself also!” there came a stone out of one of the engines, and smote him, and killed him immediately; and as he was uttering the very same presages he gave up the ghost. (Josephus Flavius, The Wars of the Jews, 6:288–309)

Roger Viklund, 2011-06-20

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: