| Del 1 | |||
| ———— | ———— | ———— | ———— |
| Del 2a | Del 2b | Del 2c | Del 2d |
| Del 2e | Del 2f | Del 2g | Del 2h |
| Del 2i | Del 2j | Del 2k | Del 2l |
| Del 2m | Del 2n | Del 2o | Del 2p |
| Del 2q | Del 2r | Del 2s | Del 2t |
| ———— | ———— |
———— | ———— |
| Del 3a | Del 3b | Del 3c | Del 3d |
| Del 3e | Del 3f | Del 3g | Del 3h |
| Del 3i | Del 3j | ||
| ———— | ———— | ———— | ———— |
| Del 4 |
|||
| ———— | ———— | ———— | ———— |
| Exkurs | |||
Jag har översatt min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie till engelska i ett fortlöpande arbete på denna blogg. Delarna har publicerats del efter del för att senare kunna fogas samman till en helhet. I samband med att jag lägger ut de engelska texterna, publicerar jag också motsvarande svenska text direkt hämtad från artikeln som återfinns här.
The English text
Inledande kort sammanfattning av avhandlingens innehåll och slutsatser
Två omnämnanden av Bibelns Jesus i den judiske historikern Josefus Flavius’ verk Judiska fornminnen från 93/94 vt, anses vara det främsta utomkristna vittnesbördet om kristendomens portalfigur. Under lång tid har en livlig debatt förts om äktheten av de båda passagerna. I denna avhandling argumenteras för att Josefus inte skrev något alls om Bibelns Jesus.
Den längre beskrivningen av Jesu gärning, kallad Testimonium Flavianum, citeras (i den utformning den föreligger i alla handskrifter av Judiska fornminnen) som först av kyrkofader Eusebios av Caesarea i början av 300-talet. De tre avvikande varianter som förekommer, Hieronymus’ latinska från år 392, Agapius’ arabiska från år 942 och Mikael den stores syriska från år 1173, avviker på några få punkter och då främst genom ett mindre absolut utnämnande av Jesus till Messias. Men alla bygger de på Eusebios’ och inte Josefus’ framställan och det är fullt rimligt att det är de själva eller deras källa som modifierat texten. En tidig latinsk parafras av Testimonium Flavianum visar nödvändigtvis inte heller på att stycket förekom hos Josefus i annan utformning före Eusebios’ tid.
De översvallande kristna lovorden om Jesus, vilka är oförenliga med Josefus’ judiska hållning, samt det totala ointresse för Testimonium Flavianum som kyrkofäderna uppvisar före Eusebios’ citat av passagen och delvis även århundradet därefter, talar mot att stycket i fråga förekom i Josefus’ originaltext. Detta, i kombination med att Testimonium Flavianum inte passar in i det omgivande sammanhanget i Judiska fornminnen, gör det osannolikt att texten skrevs av Josefus och alls förekom i boken från början.
För att det andra omnämnandet, det om ”Jesus som kallades Kristus” i en bisats i samband med Jakobs död, rimligen ska ha kunnat skrivas av Josefus borde Testimonium Flavianum vara äkta, vilket det alltså inte synes vara. Utan Testimonium Flavianum och därmed en tidigare identifiering av vem Jesus Kristus var, avviker denna knapphändiga förklaring av vilken Jesus som avsågs från Josefus’ normala sätt att identifiera de personer han introducerar i sina skrifter. Till saken hör dessutom att Origenes i mitten av 200-talet kände till en annan passage men med delvis identisk ordalydelse om Jakob och Jesus hos Josefus; en passage som säkerligen var en kristen interpolation. Därför är det en högst rimlig slutsats att också omnämnandet av Jesus i Jakobpassagen är ett senare tillägg till den text Josefus ursprungligen skrev.
Därmed skulle Josefus inte ha bevittnat Jesus över huvud taget.
Den som först önskar ta del av en översikt av denna avhandlings innehåll och slutsatser, finner en sådan sammanfattning på slutet (IV. Slutsatser).
I. Biografi och inledning
Kortfattad biografi över Josefus Flavius
Den utan jämförelse mest kände av de antika judiska historieskrivarna är Josefus Flavius. Hans egentliga namn var Josef ben Matitjhu (Josef, Matthias’ son), och han föddes i Jerusalem år 37 eller möjligen år 38 vt.[1] Han är alltså av judisk härkomst. De enda egentliga uppgifterna om hans liv kommer från hans egna skrifter, då i huvudsak hans självbiografi som, liksom mycket annat av det Josefus skrev, är starkt polemisk och färgad av de anklagelser om förräderi mot sitt eget judiska folk och om brutalt agerande i samband med det judisk-romerska kriget 66–70 som riktats mot honom från framför allt en annan judisk historiker, Justus från Tiberias.[2]
Marmorbyst som möjligen avbildar Josefus Flavius. Bysten är inte märkt och identifieringen är gjord av Robert Eisler utifrån dels Eusebios’ påstående att Josefus som sin tids mest berömde jude hade sin staty i Rom, dels att personen enligt Eisler har ett judiskt utseende. Bysten finns nu i Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn.
Josefus stammade enligt egen utsago från en judisk prästfamilj där modern var av kungligt blod, vilket medför att han också själv kommer att utbilda sig till präst. Som 16-åring beslutar han sig för att utvärdera de tre judiska riktningarna, saddukeerna, fariseerna och esseerna. Han tillbringar tre år i ödemarken tillsammans med esseerna och vid nitton års ålder säger han sig kunna göra sitt val. Han återvänder till Jerusalem och ansluter sig till fariseerna,[3] en riktning han förblir trogen hela sitt liv.
I samband med det uppror som utbryter i Palestina år 66 utses Josef till befälhavare över de revolutionära styrkorna i Galileen. Men redan år 67 tillfångatas han av den romerske generalen Vespasianus. Av någon anledning lyckas han vinna Vespasianus’ förtroende – själv påstår han att det berodde på att han förutspådde att Vespasianus skulle bli kejsare i Rom,[4] vilket han mycket riktigt också blev år 69 – och Josef frisläpps ur sin fångenskap.
Josef försökte utan större framgång medla vid Jerusalems belägring. Genom bland annat sin uppmaning till judarna att kapitulera har han av dessa kommit att betraktas som en förrädare av sitt eget folk. År 70 faller Jerusalem och judarnas öde är beseglat. Vespasianus adopterar Josef till sin stora familj, den så kallade flaviska dynastin, och Josef antar det latinska namnet Josefus Flavius (latin: Flavius Iosefus). Han följer general Titus (son till Vespasianus och blivande kejsare) till Rom där han kommer att tillbringa merparten av sina drygt trettio återstående år i livet.
I Rom skriver han på arameiska Om det judiska kriget (klar tidigast 75 vt),[5] en skildring av framför allt det krig han själv medverkat i, och med bistånd av andra översätter han också verket till grekiska. Det arbetet ligger klart ca år 78. Därefter påbörjar han nästa stora historieverk, Judiska fornminnen.[6] I detta verk, som han troligen skriver direkt på grekiska, behandlar han judarnas historia från forntiden fram till år 73 vt. Judiska fornminnen består av 20 böcker och publiceras 93 eller 94 vt.[7] Här upprepar Josefus mycket av det han tidigare skrivit i Om det judiska kriget, så även beskrivningen av de religiösa rörelserna och profeterna i Palestina. Det är i detta sistnämnda verk vi finner två omnämnanden av Bibelns Jesus.
Två ytterligare böcker av Josefus finns bevarade; Mot Apion[8] som han färdigställde ca år 97 och hans självbiografi, Josefus’ liv,[9] som kanske utkom år 99. Josefus tros ha dött någon gång alldeles i början av 100-talet.
Roger Viklund, 2011-02-25
[1] Josefus Flavius, Om det judiska kriget, förord 1; Liv 1–2.
[2] Josefus’ Liv 65.
[3] Josefus’ Liv 2.
[4] Josefus Flavius, Om det judiska kriget 4:622–629 eller 4:10:7; Mot Apion, 1:9–10.
[5] På grekiska: ”Περὶ τοῦ Ἰουδαϊκοῦ Πολέμου” eller ”Peri tou Ioudaikou polemou”.
[6] På grekiska: ”’Ιουδαϊκὴ ‘Αρχαιολογία” eller ”Ioudaikê Archaiologia”.
[7] Verket färdigställdes enlig Josefus under Domitianus’ trettonde regeringsår (Josefus Flavius, Judiska fornminnen 20:267). Detta svarar mot någon gång september 93–september 94.
[8] Fullständig titel: ”Flavius Josefus’ försvarstal av judarnas fornminnen, mot Apion”; på grekiska: ”περὶ ἀρχαιότητος ᾽Ιουδαίων κατὰ ᾽Απίωνος” eller ”Peri archaiotêtos Ioudaiôn kata Apiônos”.
[9] På grekiska: ”Ἰωσήπου βίος” eller ”Iôsêpou bios”.
Jesus granskad 
Lämna en kommentar