Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 2f – ”Testimonium Flavianum”: Innehåll och sammanhang; Testimonium Flavianums obetydlighet

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är del 2f av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

II. Testimonium Flavianum

Innehåll och sammanhang

Testimonium Flavianums obetydlighet

Om TF verkligen till någon del vore skrivet av Josefus, innebär det att Josefus utöver att betrakta Jesu död som en förfärligt tragisk händelse också gör gällande att judarna i allmänhet skulle ha tyckt detsamma. Men allt vi känner till om judarnas syn på kristna under den första tiden visar på det direkt motsatta. För dem var kristendomen en avart och Jesus en bedragare om vilken kristna gjorde bisarra påståenden, som att han vore messias och Guds son. Visserligen anammade säkert många judar den kristna tron, men därmed övergav de också tekniskt sett judendomen och blev kristna.

Dessutom, om Josefus ändå mot alla odds skulle ha hyllat Jesus som Messias (genom att han benämner honom Messias och dessutom öser sådana lovord över honom att han rimligen kan åsyfta endast messias) och ansett sitt eget folk skyldigt till hans död, måste det för honom framstå som en mycket central händelse i judarnas historia. Här dök då slutligen den messias som judarna väntat så länge på äntligen upp, men dog en snöplig död som kriminell. Att Josefus i så fall skrev endast några få rader om en så viktig händelse måste anses vara lika uppseendeväckande som besynnerligt. Han skrev exempelvis nästan dubbelt så mycket om Johannes döparen.[57] Likaså är berättelserna i TF:s närhet alla mycket längre. Berättelserna om Pilatus’ massdödande av judar och om judarnas fördrivning från Rom är ca dubbelt så långa som TF, berättelsen om kejsarbysterna som sätts upp i Jerusalem tre gånger så lång och den om Paulina och Isistemplet nästan nio gånger så lång. Ska vi verkligen tro att Josefus betraktade avrättningen av en enskild individ så betydelsefull att han betecknade händelsen som en olycka för det judiska folket och trots det gav denna händelse minimalt utrymme? Givetvis är det alltid en katastrof för familj och vänner när en person avlider, men steget är stort från denna olycka i det lilla till att betrakta den som en nationell katastrof.

Nu går förstås ett argument som att TF är ovanligt kort att använda för båda sidor. Man kan sålunda hävda att om en kristen förfalskat stycket, skulle han inte ha nöjt sig med att skriva så kort; det vill säga det faktum att TF är så pass kort kan därför indikera att det inte är någon kristen förfalskning. Å andra sidan är det rätt svårt att åstadkomma en bra imitation och ju längre man skriver desto svårare är det, varför en kort förfalskad text ändå är mer realistisk och därmed också sannolikare än en lång.


[57] Josefus Flavius, Judiska fornminnen 18:116–119.

4 kommentarer

  1. Den andre BB said,

    8 mars, 2011 den 21:46

    ”Men allt vi känner till om judarnas syn på kristna under den första tiden visar på det direkt motsatta. För dem var kristendomen en avart och Jesus en bedragare om vilken kristna gjorde bisarra påståenden, som att han vore messias och Guds son.” – Är inte detta påståenden gripna direkt ur den kristna historieskrivning du söker motbevisa genom dina artiklar? Liksom man inte, som Whealey, kan anta att judarna var vänligt inställda till Jesus, kan man knappast anta att de ansåg att han var en bedragare, särskilt inte under ”den första tiden”, då man, om mytteorin är korrekt, inte kan förvänta sig att de ansåg något alls om Jesus…

    Gilla

    • 9 mars, 2011 den 00:16

      Din iakttagelse innebär att du uppmärksammar mig på att jag nog måste formulera mig tydligare. Ryckt ur sitt sammanhang är din invändning riktig. Men jag försöker argumentera utifrån olika förutsättningar. Ifall Jesus inte har funnits, Josefus inte har skrivit något om Jesus och kristna själva heller inte hade någon speciell tro rörande Jesu liv, blir också slutsatsen att judarna heller inte kan ha hävdat att Jesus var en bedragare. Som du skriver, så kan man inte förvänta sig att judarna ansåg något alls om Jesus om mytteorin är korrekt.

      Men förutsättningen för mitt resonemang är just frågan om Josefus har skrivit något om Jesus och specifikt: har han gjort det? Detta är förutsättningen för hela resonemanget och om han inte har gjort det, har mitt argument ingen betydelse. Som jag skriver tidigare så hävdar judarna att Jesus är en bedragare så fort vi får några uppgifter alls om vad judarna ansåg. Att då förutsätta att de på Josefus’ tid i stället skulle ha varit välvilligt inställda, anser jag vara att gå emot bevisen. Du har rätt i att man inte kan anta något alls om judarnas inställning utan bevis. Och det enda bevis vi kan uppvisa rörande Josefus är hans egna skrifter där han inte bekänner sig till den kristna tron och där han uttrycker förakt för självutnämnda ”Messias-gestalter”.

      Gilla

      • Den andre BB said,

        9 mars, 2011 den 04:17

        Jo, det är väl främst tydlighet som eftersträvas, så man inte kan anklaga dig för att säga emot dig själv. Känner du till några judiska åsikter om Jesus eller kristenheten från tiden före Kelsos (bortsett från apologetiska tolkningar av impulsore chresto) – stycken i Pauli brev månne?

        En fråga: Hur många av de s.k. messiasgestalter Josefus var kritisk mot var judar? Vissa var det väl synbarligen inte, som Egyptiern och Tevdas.

        Gilla

      • 9 mars, 2011 den 14:13

        Ett exempel på judiska åsikter om Jesus eller kristenheten kan vara de som framkommer i Justinus Martyrens försvarsskrift från ca år 150 mot juden Tryfon, vilken till och med synes ifrågasätta om Jesus har funnits.

        Vidare kan vi väl utgå ifrån att de allra flesta av de 15 messiasaspiranter som jag räknade upp i detta inlägg var judar. Nu beror detta på hur man definerar att någon är jude. Jag kan se endast tre tydliga undantag: Herodes Agrippa, kejsar Vespasianus och den samariske profeten. Den sistnämnde var samarier. Samarierna omfamnade visserligen i stort sett samma religion som judarna men sågs inte som renläriga judar. I övrigt framträder gestalterna med messianska anspråk vilket i sig tyder på att de är judar och de lockar rimligen också judar. Att man kommer från Egypten eller har ett namn som kan tolkas som ett grekiskt namn, hindrar inte att man är jude. Det fanns både egyptiska och grekiska judar.

        Gilla


Lämna en kommentar