| Del 1 | |||
| ———— | ———— | ———— | ———— |
| Del 2a | Del 2b | Del 2c | Del 2d |
| Del 2e | Del 2f | Del 2g | Del 2h |
| Del 2i | Del 2j | Del 2k | Del 2l |
| Del 2m | Del 2n | Del 2o | Del 2p |
| Del 2q | Del 2r | Del 2s | Del 2t |
| ———— | ———— |
———— | ———— |
| Del 3a | Del 3b | Del 3c | Del 3d |
| Del 3e | Del 3f | Del 3g | Del 3h |
| Del 3i | Del 3j | ||
| ———— | ———— | ———— | ———— |
| Del 4 |
|||
| ———— | ———— | ———— | ———— |
| Exkurs | |||
Detta är del 2b av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.
The English version
II. Testimonium Flavianum
Innehåll och sammanhang
Förekomsten av kristna föreställningar
Josefus skall alltså enligt Testimonium Flavianum ha skrivit att Jesus var ”en lärare för människor som mottog det sanna med lust”. Uttrycket ”det sanna” är en identifiering av den kristna läran som den (enda) sanna läran; något som bara en kristen kan skriva eftersom man per definition är kristen om man anser dess lära vara den sanna. För en jude vore det dessutom liktydigt med att förneka judendomen. Likaså är den oförbehållsamma proklamationen att Jesus ”visade sig för dem på den tredje dagen åter levande”, ett konstaterande som rimligen gjorts av en kristen, definitivt inte av en jude med bibehållen judisk tro. Vidare hävdas i TF att Jesus var Messias; att han var förmer än en människa, således en gud, och att profeterna förutsagt inte bara hans uppståndelse och uppenbarelse, utan också ytterligare tio tusen underbara ting rörande honom. Den om vilken profeterna profeterat var givetvis den kommande messias och allt detta avser att identifiera Jesus som Messias.[13] Det är alltså inte bara ”han var Messias” som ger uttryck för att Jesus var Messias, utan också ”om man alls skall kalla honom en man” och att hans gärning förutsagts av ”de gudomliga profeterna”.
För en kristen var samtliga dessa yttranden givetvis fullt rimliga. Men skulle verkligen Josefus, en jude som uppger att sig vara farisé, ha utnämnt Jesus till Messias? Svaret är med all säkerhet nej! Det är inte bara det att Josefus var jude, fast förankrad i den judiska traditionen,[14] och att judarna dessutom aldrig erkände de kristnas anspråk på att Jesus var Messias; nej Josefus ger heller inte minsta tecken på att vara kristen (bortsett då från det som står i den version av TF som har överlevt till våra dagar). Allt detta kan jämföras med exempelvis de romerska historikerna Tacitus, som kallar den kristna läran för den ”fördärvliga vidskepelsen” (exitiabilis superstitio), och Suetonius, som kallar den en ”ny och fördärvlig vidskepelse” (superstitionis novae ac maleficae).[15]
Josefus’ och andra judars syn på messiasbegreppet
För en jude att erkänna Jesus som messias vore detsamma som att säga att Jesus var judarnas smorde konung, alldenstund detta var vad judar lade in i begreppet messias. TF som är skrivet på grekiska har uttrycket ho christos (ὁ χριστὸς). I början av vår tidräkning kanske merparten av alla judar hade grekiska och inte arameiska/hebreiska som sitt modersmål och det hebreiska ordet ha-mashiah (messias) har sin exakta motsvarighet i grekiskans ho christos (jfr fotnot 11 ovan). Detta märks bland annat i Septuaginta, den då auktoriserade grekiska översättningen av den hebreiska bibeln, där ha-mashiah konsekvent ersattes med ho christos, som betyder detsamma, ”den smorde”. Medan de judar som alltjämt talade hebreiska eller kanske hellre arameiska längtade efter messias, längtade de grekisktalande judarna efter christos, utan att det förelåg någon större skillnad mellan dem för övrigt. Vårt ord ”Kristus” är den latinska formen av det grekiska ordet.
Emedan judar, alltså de som bekände sig till judendomen, knappast skulle hålla med om att Jesus var Messias, skulle de dock inte ha några problem att förstå vad Josefus menade med att Jesus var ho christos. Det skulle däremot den stora grupp icke-judar som Josefus kanske i första hand vände sig till. Ty såvida man inte var bekant med de judiska föreställningarna om kungar som smörjs (christos) till sina ämbeten med olja, skulle ett uttryck som ”han var Christos” te sig mycket besynnerligt. Vadå ”han var fuktad”? Det grekiska ordet christos betyder nämligen fuktad, insmord.[16] Vi ska alltså tro att Josefus skulle ha skrivit att Jesus var Christos utan att ha förklarat begreppet. Detta måste ses som ytterst osannolikt ovanpå det osannolika i att han alls skulle anse det.
Josefus hyllar alltså Jesus på ett sätt som knappast någon annan. Men det som är absolut mest iögonfallande är den uttryckliga identifieringen av Jesus som Messias. ”Han var Messias/Kristus”! Just därför vill också många lyfta bort den passagen, eftersom det i stort sett är uteslutet att Josefus skulle ha kunnat skriva det. Men detta låter sig inte göras så lätt då den sista meningen, en som bland äkthetsförespråkarna i stort sett universellt antas vara skriven av Josefus, omtalar att ”de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte dött ut.” Att kristna fått sitt namn efter ”honom” förutsätter nämligen att Josefus tidigare har sagt att Jesus var eller kallades Kristus – i annat fall blir förklaringen av varifrån kristna fått sitt namn obegriplig.
Då uttrycket ”han var Messias” inte gärna kan ingå i en äkta text skriven av Josefus men då den heller inte kan saknas, föreslår man i rekonstruktioner att Josefus ursprungligen skrivit något mer neutralt, som exempelvis ”han ansågs vara Messias”. Till stöd för detta anförs några uttolkningar i liknande ordalag gjorda av senare kyrkofäder. Detta får vi anledning att återkomma till. I vilket fall måste Kristus finnas med som benämning, dels för att uppgiften senare i TF att de kristna uppkallats efter Kristus ska bli begriplig, dels för att den knapphändiga identifieringen av Jesus som den som kallades Kristus i den senare Jesuspassagen i bok 20 förutsätter att Josefus tidigare beskrivit vem denne Kristus var.
Emellertid leder varje försök att bevara identifieringen av Jesus som Messias, om så i bara i en nedtonad version, till svårlösta problem. Josefus skulle rimligen inte ens då ha kunnat undgå att förklara betydelsen av ordet. Saken är också den att Josefus aldrig någonsin använder ordet messias (christos) utöver de två gånger då Jesus omnämns, något som talar emot att han skulle ha använt ordet om Jesus. Frågan är alltså om Josefus alls skulle ha kunnat använda beteckningen messias (christos) ens som en neutral beteckning? Min egen analys av TF:s äkthet mynnar ut i ett klart nej på den frågan.
Messiasgestalter hos Josefus. Josefus beskriver i sina verk inte mindre än 16 personer som gjorde anspråk på att vara, eller kan ha uppfattats som om de vore, messias. En av dessa är Josefus’ beskyddare, kejsar Vespasianus, vilken Josefus hyllar. Josefus’ positiva omdöme om Vespasianus färgas naturligtvis av hans beroendeställning till honom, och jag har därför utelämnat honom ur den följande undersökningen men återvänder till honom direkt därefter (se: Kejsar Vespasianus). Fem av de återstående 15 sågs troligen inte som messias och Josefus hade en negativ inställning till tre av dem, var neutral till en och positiv till en, nämligen Johannes döparen.[17] Fyra av de 15 kan ha betraktats som messias, även om det är osäkert. Josefus hade hur som helst en kritisk inställning till samtliga dessa fyra.[18]
De återstående sex såg sannolikt sig själva som messias och i flera fall vet vi att även folket betraktade dem som messias. Dessa sex är Judas från Galileen, Theudas, egyptern, en icke namngiven profet, Menahem[19] och Jesus Kristus. Josefus är mycket negativ, ja rent av hatisk, till alla förutom Jesus, som han i stället bara strör lovord över. Josefus säger att det fanns många galningar som bedrog folket genom att påstå att de leddes av gudomlig inspiration och som förde folket ut i ödemarken och där förespeglade dem att Gud skulle visa dem frihetstecknen; något de styrande, som Antonius Felix (prokurator i Judeen 52–60), tolkade som början till ett uppror:
”Även en annan grupp galna människor hade samlats. Dessa handlade inte så orent, utan var mer ogudaktiga i sina avsikter. De ödelade på intet sätt stadens lyckliga tillstånd mindre än dessa [andra] mördare [sikarierna] gjorde. Det var sådana män som bedrog och vilseledde folket under förevändning av gudomlig inspiration, men som verkade för förnyelse och förändringar i styret. Dessa [galna människor] övertalade massorna att agera som dårar, och gick före dem ut i ödemarken under förespegling av att Gud där skulle visa dem frihetstecknen. Men Felix trodde att denna övning var början på en revolt, så han skickade några beväpnade ryttare och män till fots, vilka dödade ett stort antal av dem.” (Josefus, Om det judiska kriget 2:258–260 eller 2:13:4)[20]
Kejsar Vespasianus, enligt Josefus den efterlängtade messias.
Josefus har alltså en mycket negativ inställning till nio av de tio män som sannolikt eller möjligen sågs som messias. De 15 åberopade personerna finns uppräknade och beskrivna i följande fotnot.[21] De enda Josefus ser på med välvilja är Jesus (som han beskriver som messias) och Johannes döparen, som själv inte gjorde anspråk på att vara messias. Då Josefus uppenbarligen hade en negativ inställning till messiasgestalter och aldrig ens använder ordet messias – som var starkt förknippat med judarnas uppror – och då den som skrivit Jesuspassagerna hos Josefus i stället hade en positiv inställning till messiasgestalten Jesus och till och med dristar sig till att benämna honom messias, är detta ett indicium på att Josefus inte har identifierat Jesus som messias i något av de två styckena.
Därav följer 1) att han inte har nämnt Jesus alls i bok 20 eftersom det enda som där sägs om Jesus är att han ”kallades Kristus”, och således används det ord Josefus rimligen borde ha skytt eller åtminstone förklarat sig inför, och 2) att Josefus därför ej heller i TF i bok 18 utnämnt Jesus till Messias eller över huvud taget använt ordet.
Kejsar Vespasianus skonade Josefus’ liv, tog Josefus under sina vingars skydd och erbjöd honom en fristad. Det var på Vespasianus’ ursprungliga uppdrag Josefus skrev sina verk och det var också Vespasianus som ekonomiskt tryggade Josefus’ framtid. Naturligtvis innebar detta att Josefus befann sig i ett beroendeförhållande till Vespasianus och av den anledningen också beskrev honom mycket fördelaktigt. Faktum är att Josefus utnämner Vespasianus till den messias som kommit för att befria judarna, han bara undviker att använda själva ordet messias om den romerske kejsaren.
”Men det som nu framförallt underblåste dem [judarna] att inleda detta krig, var en tvetydig profetia som också fanns i deras Heliga skrifter, hur, ’ungefär vid den tiden, en från deras land skulle bli härskare över den bebodda världen.’ Judarna tolkade denna förutsägelse som att den åsyftade dem själva, och många av de vise männen blev därigenom vilseledda i sina beslut. Denna profetia betecknade emellertid säkert styret under Vespasianus, vilken utnämndes till kejsare i Judeen.” (Josefus Flavius, Om det judiska kriget 6:5:4, eller 6:312–313)[22]
Den profetia Josefus hänvisar till är från 4 Mosebok:
”Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel. Den krossar Moabs tinningar och slår ner alla söner till Set. Han skall få till besittning Edom och Seir, sina fiender. Ja, Israel skall göra mäktiga ting. Ur Jakob skall en härskare komma, och de överlevande skall han utrota ur staden.” (4 Mos 24:17–19, Folkbibeln)
Detta textställe har av judar och inte minst kristna tolkats som en profetia om den kommande messias, och Josefus hävdar således att den egentligen åsyftade kejsar Vespasianus och därmed att Vespasianus var den messias som skulle komma och leda judarna; då som ”kejsare i Judeen”. Utifrån detta kan två viktiga iakttagelser göras:
1) Trots att Josefus identifierar Vespasianus som den efterlängtade messias, använder han likväl inte den termen. Finns det då något skäl att tro att han alls skulle använda ordet messias för att beteckna Jesus?
2) Josefus har redan angivit vem det var som var messias, alltså Vespasianus. Finns det då något skäl att tro att han senare skulle utnämna en andra messias?[23]
Alice Whealey, som av många åberopas som en stor kännare av Josefus och kanske den främsta förespråkaren för att Josefus skrivit hela TF inklusive alla lovprisningar förutom att han var Messias, argumenterar stundtals märkligt. Hon hävdar att tidigare forskning anakronistiskt har antagit att de motsättningar som inte särskilt långt senare förekom mellan judar och kristna också förekom på Josefus’ tid (90-talet). Enligt henne behöver så alls inte ha varit fallet, varav följer att Josefus därför mycket väl kan ha skrivit positivt om Jesus.[24] Visserligen saknar vi i stort sett helt trovärdig information om förhållandet mellan judar och kristna på nollhundratalet, men detta är helt i linje med att vi inte med säkerhet vet något alls om kristendomen under den första tiden. Så fort vi emellertid får sådan information – och den kommer redan på 100-talet genom exempelvis Kelsos (vars verk från år 178 Origenes bemöter) – är judarna föraktfulla och ofta hätska mot kristna och den kristna läran. Det märkliga med Whealeys argument är att som det framställs utgör det inget argument, eftersom hon inte underbygger det utan låter det stanna vid ett ostyrkt påstående. Det är på samma nivå som ifall man sade att man måste akta sig för att förutsätta att äldre tiders kristna talade sanning om Jesus. Det är heller inget argument!
Ett kanske än mer besynnerligt resonemang hos Whealey gäller det grekiska ordet poiêtês i TF, vilket där används i betydelsen ”att utföra något”. Josefus använder aldrig ordet i den betydelsen medan däremot Eusebios ofta använder det med exakt denna innebörd och dessutom uteslutande i just de sammanhang där han skriver om Jesus. Detta borde rimligen tyda på att Josefus inte skrivit denna mening och att Eusebios framstår som en trolig kandidat till att ha skrivit den. Whealey hävdar däremot att Eusebios läst TF, påverkats av Josefus’ unika användning av detta ord, och som en följd därav anammat uttrycket för egen del men då bara i samband med att han skriver om Jesus. Den förklaringen känns minst sagt konstruerad för att kunna uppnå det man eftersträvar. (För ytterligare information, se min artikel Myten om språket i Josefus’ Testimonium Flavianum, och specifikt då avsnittet om Alice Whealey)
Josefus var inte kristen. Det går inte gärna att åberopa något enskilt textställe till stöd för att Josefus inte var kristen, eftersom tecknen på detta är just att han inte alls ger uttryck för kristna föreställningar eller ens omnämner sådana. Det enda vi kan se när det gäller Josefus är att han inte bekänner sig till den kristna tron (undantaget är givetvis TF, men då just den passagen är under prövning går den självfallet inte att åberopa), att han aldrig ger uttryck för specifikt kristna värderingar, och att han varje gång han ges tillfälle att yttra sig om messiaspretendenter (dock utan att någonsin använda ordet messias) bara uttrycker förakt för dem. Detta är verkligheten. Att man inte a priori kan utgå ifrån att Josefus var negativt inställd till Jesus är mer ett apologetiskt försvar än ett ärligt argumenterande utifrån faktiska omständigheter, vilka säger att Josefus inte var kristen och i övrigt negativt inställd till alla Gudsinspirerade befriargestalter.
Sammanfattningsvis kan därför sägas att inget (utöver då TF) tyder på att Josefus var kristen, varför han näppeligen kan ha skrivit de kristna passagerna och allra minst att Jesus var Messias. I övrigt uttryckte han bara avsky för självutnämnda messias-figurer. Han använder aldrig annars beteckningen messias, inte ens om kejsar Vespasianus, som han ändock indirekt utnämner till messias, varför ytterligare en messias i form av Jesus inte är aktuell; inte ens som en som ansågs vara Messias, ity Josefus då rimligen måste ha förklarat sig. Dels måste han då ha förhållit sig till det judiska messiasbegreppet, dels för icke-judar ha förklarat vad han menade med att Jesus var ”fuktad” och dels ha förklarat sig angående sin tidigare indirekta utnämning av kejsar Vespasianus till messias.
Roger Viklund, 2011-03-01
[13] Ordet messias eller christos/kristus är ett regelrätt ord på hebreiska, grekiska/latin, med betydelsen ”den smorde”. Det användes i gamla tider som beteckning på de israelitiska kungar, profeter och präster som smordes till sina ämbeten med JHVH:s heliga olja, och därmed blev insmorda till sina ämbeten. Ordet ska lika litet som ordet kung e.d. skrivas med stor begynnelsebokstav. Man blir eller är en messias/christos. I kristendomens fall har dock Jesusgestalten erhållit epitetet Messias/Kristus som ett regelrätt namn och det bör därför i samband med honom skrivas med stor begynnelsebokstav. Det föreligger ingen knivskarp gräns i valet mellan stor och liten bokstav. Inget egentligt facit föreligger och jag har valt att vid de tillfällen då Messias åsyftar Jesus (även när det bara sägs att han var, ansågs vara eller kallades Messias) skriva med stor begynnelsebokstav, samt i övriga fall där ordet messias berör messiasbegreppet använda liten begynnelsebokstav.
[14] Marian Hillar skriver:
“Josephus remained faithful to his culture and religion and he defended Judaism praising its excellence in his work originally titled Concerning the Antiquities of the Jews, but known since the time of Jerome under the title Against Apion, published ca 93 C.E. The work is a passionate apology of the Jews and their culture, their law, their religion, and their customs.”( Marian Hillar, Flavius Josephus and His Testimony Concerning the Historical Jesus, 2005, s. 4)
[15] Tacitus, Annales 15:44:
“Ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit, quos per flagitia invisos vulgus Christianos [eller: Chrestianos] appellabat. Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiabilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta mundique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque.”
”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna [eller: krestna; alltså ”de goda” eller ”de förträffliga”]. Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”
Suetonius, Nero 16:2:
”afflicti suppliciis Christiani, genus hominum superstitionis novae ac maleficae”
“[Nero] straffade de kristna, en grupp människor hemfallna åt en ny och fördärvlig vidskepelse.”
[16] Steve Mason skriver:
“First, the word ”Christ” (Greek christos) would have special meaning only for a Jewish audience. In Greek it means simply ‘wetted’ or ‘anointed.’ Within the Jewish world, this was an extremely significant term because anointing was the means by which the kings and high priests of Israel had been installed. The pouring of oil over their heads represented their assumption of God-given authority (Exod 29:9; 1 Sam 10:1). The same Hebrew word for ‘anointed’ was mashiach, which we know usually as the noun Messiah, ‘the anointed [one].’ Although used in the OT of reigning kings and high priests, many Jews of Jesus’ day looked forward to an end-time prophet, priest, king, or someone else who would be duly anointed.
“But for someone who did not know the Jewish tradition, the adjective ”wetted” would sound most peculiar. Why would Josephus say that this man Jesus was ’the Wetted’?” (Steve Mason, Josephus and the New Testament, Peabody, Massachusetts, 1992, s. 165–166)
[17] Judas, son till Hiskia (Om det judiska kriget 2:56, Judiska fornminnen 17:271–272), Simon från Pereen (Om det judiska kriget 2:57–59, Judiska fornminnen 17:273–277), Johannes döparen (Judiska fornminnen 18:109–116), Herodes Agrippa (Judiska fornminnen 19:338–353) och Johannes från Gischala (Om det judiska kriget, böckerna 2–6, 7:264).
[18] Fåraherden Athronges (Om det judiska kriget 2:60–65, Judiska fornminnen 17:278–284), den samariske profeten (Judiska fornminnen 18:85–87), Simon, son till Giora (Om det judiska kriget 7:26–32) och vävaren Jonatan (Om det judiska kriget 7:437–450).
[19] Judas från Galileen (Om det judiska kriget 2:433, Judiska fornminnen 18:1–10 & 18:23), Theudas (Judiska fornminnen 20:97–98), egyptern (Om det judiska kriget 2:261–262, Judiska fornminnen 20:169–171), en icke namngiven profet (Judiska fornminnen 20:188), Menahem (Om det judiska kriget 2:433–450).
[20] Josefus Flavius skriver:
”There was also another body of wicked men gotten together, not so impure in their actions, but more wicked in their intentions, which laid waste the happy state of the city no less than did these murderers. These were such men as deceived and deluded the people under pretense of Divine inspiration, but were for procuring innovations and changes of the government; and these prevailed with the multitude to act like madmen, and went before them into the wilderness, as pretending that God would there show them the signals of liberty. But Felix thought this procedure was to be the beginning of a revolt; so he sent some horsemen and footmen both armed, who destroyed a great number of them.” (Josefus, Om det judiska kriget 2:258–260)
[21] De 15 uppräknade är i tur och ordning:
1. Den första personen är Judas, son till Hesekiah. I samband med Herodes den stores död år 4 fvt, framträdde Judas, ledare för ett rövarband och revolterade mot Herodes’ styre. Vi får inte veta hur det går för denne Judas, men Josefus beskriver honom som hemsk och överdrivet ondskefull. Han drevs av en ambition att nå kunglig värdighet och försökte upphöja sig själv till kung. Josefus föraktar denne Judas, men trots att han gjorde kungliga anspråk finns inga tydliga tecken på att anspråken var messianska (Om det judiska kriget 2:56 och Judiska fornminnen 17:271–272).
2. Vi har sedan Simon från Peraea som också var ledare för en grupp som slogs om kungatiteln efter Herodes’ död år 4 fvt. Han var från början Herodes’ slav. Han satte kronan/diademet förbehållet översteprästerna på sitt huvud och ansåg sig själv förmer än alla andra. Han uppträder som en messias, men det finns inget i Josefus’ beskrivning som säger att han uppfattades som messias. Han tillfångatas och halshuggs. Josefus beskriver honom som lång, vacker och kraftig och överlägsen andra, men anser honom förmäten då han utropade sig till kung. Josefus’ beskrivning av honom är ganska neutral med tanke på att denne Simon brände palats och plundrade (Om det judiska kriget 2:57–59, Judiska fornminnen 17:273–277).
3. Nästa i ordningen är fåraherden Athronges som också deltog i upproren vid Herodes’ död. Även denne var så förmäten att han utropade sig till kung och satte kronan/diademet på sitt huvud. Vi får inte veta vad som hände med Athronges, men Josefus säger att han och hans män orsakade sin nation en massa otyg. Josefus nämner dock inget om att han smordes och därför kan vi inte säkert säga att han hade messianska anspråk (Om det judiska kriget 2:60–65 and Judiska fornminnen 17:278–284).
4. Därefter har vi Judas från Galileen som tillsammans med farisén Sadok revolterade mot den skattskrivning som till slut genomfördes under Quirinius år 6 vt. Det är samma händelse som Lukas förknippar med Jesu födelse. Judas ivrade (hebreiska: zealous) för lagen och gav sannolikt upphov till den selotiska rörelsen. Judas hade starka frihetsideal och Josefus ansåg honom förmäten. Josefus avskydde Judas och sade att allt elände kom från Judas och hans män. Denne Judas var en stor ledare och det är mycket sannolikt att han betraktades som en messias. (Om det judiska kriget 2:433, Judiska fornminnen 18:1–10 och 18:23) Samme Judas omnämns också i Apg 5:36–37. Josefus berättar också att två av Judas söner, Jakob och Simon korsfästes i början av 40-talet (Judiska fornminnen 20:100–103).
5. Vi kommer sedan till Johannes döparen. Enligt Josefus avrättades han någon gång 35–36 vt och således långt efter att Jesus avrättats, ifall vi ska tro på evangeliernas skildring. Både evangelierna och Josefus gör klart att Johannes inte betraktade sig som messias. Josefus har en positiv inställning till Johannes, som han säger var dygdig samt rättfärdig mot både människor och Gud. Han säger vidare att det var en utbredd uppfattning att Herodes’ nederlag i kriget var Guds straff för vad han gjorde mot Johannes (Judiska fornminnen 18:109–116).
6. Josefus berättar också om en samarisk profet som han dock inte namnger. Tiden är ca 36 vt. Denne profet lockar med sig en stor skara människor till det heliga berget Gerizim. Pilatus, väl medveten om att detta var ett sätt att göra anspråk på det samariska templet, och en sorts messiasanspråk, anföll gruppen och dödade många, något Josefus inte synes ha haft något emot (Judiska fornminnen 18:85–87).
7. Josefus ger också en berättelse om hur Herodes Agrippa år 44 utstyr sig i en silverskrud och låter folket kalla honom Gud utan att han protesterar. Han inser att detta var oklokt och att han därför kommer att få sitt straff. Han drabbas av magsmärtor och efter fem dagar avlider han av dessa plågor (Judiska fornminnen 19:338–353). I Apg 12:19–23 berättas samma sak och Lukas säger att Herodes åts upp av maskar. Josefus var inte så förtjust i Agrippa, men det är osäkert om han verkligen betraktades som messias.
8. Theudas, som också omnämns i Apg 5:36, var en tydlig messiaspretendent och det står klart att han såg sig själv som messias. För att visa folket sin makt, försökte han sig på (i Mose efterföljd) att dela Jordanfloden – något som är ett typiskt messianskt anspråk. Han drog stora skaror och Josefus ansåg honom vara en charlatan och bedragare. Han tillfångatas och halshuggs och hans huvud förs till Jerusalem. Josefus visar inte på något sätt att han ogillade detta – och han nämner inget om att han var messias (Judiska fornminnen 20:97–98).
9. Sedan har vi egyptern, som också omnämns i NT och vilken Paulus förväxlas med (Apg 21:38). Denne var aktiv på 50-talet. Josefus säger att det fanns många galningar som bedrog folket genom att hävda sig ledas av gudomlig inspiration. och som tog folket med sig ut i ödemarken för att låtsas få en signal från Gud för att genomföra en befrielse (Om det judiska kriget 2:259). Observera likheten med Jesus i ödemarken! Om egyptern säger Josefus att han var en falsk profet och ställde till med stor skada genom att bedra 30000 personer (Om det judiska kriget 2:261–262). Egyptern ville att folket skulle följa honom till Olivberget varifrån han påstod sig kunna riva Jerusalems murar genom att bara befalla dem att ramla. Prokuratorn Felix angrep folkmassan och egyptern flydde (Judiska fornminnen 20:169–171). Egyptern såg sig definitivt som messias, då han trodde sig kunna riva murarna och leda folket till det förlovade landet. Likaså ansågs olivberget vara den plats där slutstriden mot Israels fiender under ledning av messias skulle stå.
10. År 59 framträdde en profet som Josefus inte namnger. Han kallar honom bedragare som lurar folket genom att lova dem befrielse från lidande om de följer honom ut i ödemarken. Festus dödar honom och ett antal av hans anhängare och Josefus låter visa att han tycker att det var rätt (Judiska fornminnen 20:188). Det är tydligt att denne person anspelade på den profet som likt Mose skall framträda (5 Mos 18:15, 18) och att det därför är troligt att han sågs som en messias.
11. Så ska vi ta oss an Menahem, som troligen var en sonson till tidigare nämnde Judas från Galileen. Han var aktiv i krigets inledningsskede år 66 vt. Han tillskansar sig Herodes’ vapenförråd på Masada och återvänder till Jerusalem som en kung. Josefus betraktar honom som barbariskt ondskefull och inte bättre än en tyrann. Han beskriver ändå Menahem som lärd. Slutligen tillfångatas han, torteras och dödas (Om det judiska kriget 2:433–450). En krigare som anländer till Jerusalem klädd som en kung och bråkar med översteprästerna utger sig för att vara messias. Vi kan därför utgå ifrån att Menahem av många betraktades som messias.
12. Johannes från Gischala var en judisk befälhavare under upproret 66–70. Han tillskansade i krigets slutskede Jerusalem och tillsatte en egen överstepräst. Han betedde sig som en kung och Josefus ansåg honom vara en tyrann och inte speciellt gudfruktig. Men han sågs knappast som messias, då hans mynt bar symbolen ”Sions frihet”, vilket måste betecknas som en politisk och inte religiös markering (Om det judiska kriget, 2–6, 7:264).
13. Därefter kommer turen till kejsar Vespasianus som Josefus anser har uppfyllt den messianska stjärnprofetian som Bileam gör: ”Så talar Bileam, Beors son, … En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel” (4 Mos 24:15, 17). Josefus antyder att Judarna nu har fått den riktiga ledaren (Om det judiska kriget 3:399–404 och 6:310–315). Men när Josefus skrev detta år 78 ska man också minnas att Vespasianus var hans beskyddare och den som finansierade hans projekt, så jag anser detta vara av mindre betydelse.
14. Nästa i ordningen är Simon, son till Giora som i krigets slutskede (69–70) var ledare för en judisk gruppering. Josefus är mycket kritisk, nästan hatisk mot honom. Han säger att Gud straffade denna barbariske tyrann (Om det judiska kriget 7:26–32). Simons mynt bär inskriptionen ”Sions frälsning”, vilket har en religiös innebörd och gör att Simon mycket väl kan ha betraktats som messias.
15. Slutligen har vi vävaren Jonatan som var sikarier och ca år 73 ledde en grupp ut i öknen för att visa den tecken och uppenbarelser. Även denna grupp överfalls av romarna och Jonatan tillfångatas efter att ha flytt och brändes till döds. Josefus kallar honom en usel, simpel person (Om det judiska kriget 7:437–450). Jonatan gör definitivt mosaiska anspråk även om vi inte kan säkert veta om han utropade sig till messias.
Informationen är i huvudsak hämtad från Jona Lendering, Messiah (overview) men självständigt bearbetad.
[22] Josefus Flavius skriver:
“But now, what did most elevate them in undertaking this war, was an ambiguous oracle that was also found in their sacred writings, how, ‘about that time, one from their country should become governor of the habitable earth.’ The Jews took this prediction to belong to themselves in particular, and many of the wise men were thereby deceived in their determination. Now this oracle certainly denoted the government of Vespasian, who was appointed emperor in Judea.” (Josefus Flavius, Om det judiska kriget 6:5:4, eller 6:312–313)
[23] Ska vi likt den påvligt anlitade nattvardsmålaren i Monty Python-sketchen Michelangelo and the Pope tro att det fanns tre Kristusar närvarande vid den sista måltiden?
J. D. Crossan skriver:
“For Josephus, Jewish apocalyptic and messianic promises were fulfilled in Vespasian. It is hardly likely, that Josephus would explain too clearly or underline too sharply the existence of alternative messianic fulfillments before Vespasian, especially from the Jewish lower classes.” (John Dominic Crossan, The Historical Jesus: the life of a Mediterranean Jewish peasant, 1992, s. 199)
[24] Alice Whealey skriver:
“In fact, much of the past impetus for labeling the textus receptus Testimonium a forgery has been based on earlier scholars’ anachronistic assumptions that, as a Jew, Josephus could not have written anything favorable about Jesus. Contemporary scholars of primitive Christianity are less inclined than past scholars to assume that most first-century Jews necessarily held hostile opinions of Jesus, and they are more aware that the line between Christians and non-Christian Jews in Josephus’ day was not as firm as it would later become.” (Alice Whealey, The Testimonium Flavianum in Syriac and Arabic, New Testament Studies 54.4, 2008, s. 575)
Jesus granskad 
Lämna en kommentar