RECENSION: Weder gefälscht noch authentisch? Av Eckhard Rau.

Varken förfalskat eller autentiskt? – Tankar kring läget för Hemliga Markusevangeliet som källa för den tidiga kristendomen, av Eckhard Rau. 
 
An English version of this review can be found here.
En engelsk version av denna recension återfinns här.

Jag har läst Eckhard Raus Weder gefälscht noch authentisch? Überlegungen zum Status des geheimen Markusevangeliums als Quelle des antiken Christentums. Utgiven i Jörg Frey & Jens Schröter (ed.), Jesus in apokryphen Evangelienüberlieferungen: Beiträge zu außerkanonischen Jesusüberlieferungen aus verschiedenen Sprach- und Kulturtraditionen. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 254. Tübingen: Mohr Siebeck.

Det följande kan möjligen ses mer som en sammanfattning av det Rau skriver än som en egentlig recension.

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

Eckhard Rau inleder med att säga att Stephen C. Carlson genom sin bok har förskjutit debatten därhän att det numera är svårt att skilja mellan fantasi, fiktion, fakta och exegetik.

Ray säger att han försöker följa en medelväg. Personligen försöker han, med den förutsättningen att Hemliga Markus kan vara äkta, förklara i vilken utsträckning Hemliga Markus kan kasta ljus över samverkan och kamp mellan kristendomssamhället och den kristna gnosticismen i Alexandria under 100-talet.

Rau hänvisar till Charles Hedrick och det dödläge denne beskriver i sin artikel från 2003.

Charles Hedrick

Charles Hedrick

Rau anser inte att detta dödläge ännu har övervunnits. Han bekräftar också det uppenbara, att så länge originalet inte är tillgängligt går det varken att bevisa att brevet är falskt eller äkta.

Rau fortsätter med bakgrundsinformationen om hur Morton Smith gjorde sin upptäckt i munklostret Mar Saba år 1958, och hur han presenterade sitt fynd. Vidare redogör han för de forskare som besökt klostret och patriarkatets bibliotek i Jerusalem på jakt efter Klemensbrevet. Han berättar om Stroumsas redogörelse för sitt, David Flussers och Shlomo Pines’ besök 1976, där de faktiskt själva såg handskriften. Han nämner också Thomas J. Talleys, Charles W. Hedricks och Nikolaos Olympious fruktlösa försök att lokalisera Klemensbrevet. Han nämner inte Willy Rordorfs och James H. Charlesworths besök och det är tydligt att han inte känner till Quentin Quesnells besök i biblioteket i Jerusalem 1983, då han också tilläts att ta de lösa bladen innehållande Klemensbrevet till en “firma” och fotografera dem. (Se min bloggartikel: Det undflyende Klemensbrevet)

Jacob Neusner

Jacob Neusner

Därefter granskar Rau kritikerna av Smith och brevet. Han behandlar Jacob Neusners omsvängning i frågan om brevets äkthet. År 1973 skrev Neusner:

“The discovery itself ranks with Qumran and Nag Hammadi, Masada and the Cairo Geniza, but requires more learning and sheer erudition than all of these together, both in the recognition of what had been found, and in the interpretation and explanation of the meaning of the find“

Senare anklagade Neusner Smith för att ha förfalskat brevet. Rau tycker att det är underligt att det som Neusner 1973 hyllar som en upptäckt som överskuggar fynden i både Qumran och Nag Hammadi, år 1994 har förvandlats till århundradets förfalskning.

Därefter tar sig Rau an Quentin Quesnell. Han skriver att eftersom Quesnell var så skärpt och distanserad, var han troligen också helt övertygad om att Smith förfalskade brevet.

Quesnell beklagar att han inte hade tillgång till själva handskriften och att Smith inte såg till att handskriften blev tillgänglig för undersökning. Rau undrar varför inte Quesnell själv eller andra då besökte klostret, ifall de nu var så angelägna om att undersöka originalet? Han undrar också varför Stroumsa och Flusser så lätt gav upp i sina ansatser att få undersöka bläcket och papperet ordentligt?

Raus uppfattning är att om man gör en noggrann utvärdering så är knappast något enda av Quesnells argument hållbart. Quesnells huvudargument är enligt Rau:

Morton Smith

Morton Smith

1) Ingen utöver Smith har sett handskriften, något vi nu vet är inte sant.

2) Undermåliga foton; med detta är inget argument till stöd för en förfalskning.

3) Möjligheten att med hjälp av Stählins konkordans förfalska Klemensbrevet. Inte heller detta är ett argument till stöd för en förfalskning.

4) Smith hyste liknande uppfattningar som de i brevet. Men enligt Rau är dessa likheter mycket långsökta.

Rau upper också en andra punkt nummer 4. Han säger att dedikationen i Smiths bok ”till den som vet” fortfarande är en olöst gåta.

Denna tillägnan har tolkats som en bekräftelse av Smith på att han förfalskade brevet och att boken var tillägnad den som vet detta.

Om jag får göra en personlig reflexion över detta, så anser jag inte att det är en olöst gåta. Kanske någon tidigare har föreslagit det som jag nu ska föreslå, men jag har åtminstone inte sett någon föreslå det uppenbara.

Smith var tvivels utan gnostiskt influerad. Hur detta i praktiken tog sig uttryck hos Smith är något jag inte vet. Men enbart det faktum att han var intresserad av mysticism och gnosticism borde vara tillräckligt för att förklara uttrycket ”till den som vet”. Det grekiska ordet gnosis (γνῶσις) betyder givetvis kunskap. När en gnostiker erhåller gnosis (upplysning) får han bokstavligt talat kunskap om livet och om sig själv. Gnostikern är ”den som vet” och det borde ligga nära för Smith att tillägna en bok om hemlig kunskap den som vet; det vill säga till gnostikern.

Nästa på tur är Andrew Criddle och dennes statistiska utvärdering av brevet; dvs. hans utvärdering av förhållandet mellan de ord Klemens tidigare använt endast en gång och de han tidigare aldrig använt. Rau erkänner att hans kunskap om statistik är liten men undrar ändå varför Criddle ansåg att just 0-orden och 1-orden var så viktiga? Varför undersökte Criddle inte också 2-orden, 3-orden, 4-orden och 5-orden?

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Därefter tar sig Rau an Bart D. Ehrman. Han noterar att Ehrman är försiktig och uttrycker endast misstanke. Denna misstanke består bland annat av att Klemensbrevet är inskrivet i en bok där de förfalskade Ignatiosbreven för första gången har uteslutits. Ändå leder Ehrmans misstankar enligt Rau till ett komplext scenario. Antingen äger någon redan Vossius’ bok från 1646, läser det som står på dess sista sida och av detta inspireras till att förfalska ett Klemensbrev som denne planterar däri. Eller så har denna person redan bestämt sig för att göra förfalskningen, erinrar sig vad Vossius skrivit och söker reda på och införskaffar ett lämpligt exemplar. Rau anser båda alternativen vara alltför fantastiska för att de ska vara sannolika.

Nästa person som rau granskar är Arthur Darby Nock som ansåg att brevet inte kunde vara äldre än från 300-talet och dessutom var en “mystifiering för mystifieringens skull”.

Robert M. Price

Robert M. Price

Rau tar också upp Robert M. Price, som skrev att Smith “hyste ett illvilligt hat gentemot den kristna religionen, i synnerhet för dess historiska homofobi.” Rau anser det vara långsökt att tro att Smith skulle ha övertygats om att skapa en förfalskning genom att läsa James H. Hunters roman, The Mystery of Mar Saba; eller att Smith skulle ha undertecknat sin egen bok med ”Smith 65“. Rau hävdar att Price arbetar genom att moraliskt misstänkliggöra, varigenom den för en deckare så nödvändiga blandningen av homosexualitet och brott uppstår. Enligt Rau bör Prices bidrag enbart av detta skäl inte tas på allt för stort allvar.

Tilläggas kan att när jag var i kontakt med Robert Price i december 2009 och påpekade de många fel som förekom i hans recension av Stephen Carlsons och Scott Browns båda böcker, lät han meddela att 1) Den information jag lämnade hade framkommit efter att han skrivit sina recensioner.  2) Att han hoppades att jag hade rätt eftersom ”it would serve me better if the Secret Gospel were authentic.”

Rau fortsätter med frågan: “Was spricht für eine Fälschung?“; dvs., vad talar för att brevet är en förfalskning? Han säger att de allra flesta anklagade aldrig Smith öppet för att ha förfalskat brevet. De förde endast fram omständigheter som verkade skumma. Som exempel tar han Ehrman, som i sin “Response to Charles Hedrick’s Stalemate” räknar upp sju omständigheter som gör att man bör vara misstänksam. Rau säger att Ehrmans ståndpunkt visst förefaller rimlig, men att den förlorar sin styrka att övertyga i och med att han räknar upp endast sådant som gör att vi bör tvivla, medan han undanhåller oss de argument som kunde tala för att brevet är äkta.

Enligt Rau kan de argument som förs fram till stöd för att Smith förfalskade brevet reduceras till tre. 1) Smith har inte tillhandahållit själva brevet. 2) Smith har inte förklarat vem ”den som vet” är. 3) Handskriften visar inga spår av att ha en historia av många avskrifter av avskrifter. De två första punkterna saknar enligt Rau bevisstyrka.

Rau fortsätter: “ Was spricht für die Authentizität?“ Han hävdar att fem omständigheter talar för äkthet och emot förfalskning, speciellt emot att Morton Smith skulle ha utfört den.

1) Morton Smiths korrespondens med sin vän Gershom Scholem, vilken visar att Smith under tidens gång ändrade uppfattning flera gånger i frågan om Klemensbrevets innehåll.

2) Dedikationen i Smiths vetenskapliga bok ”Clement of Alexandria”: “This book was written for Arthur Darby Nock and is dedicated to his memory”. Rau anser att Smith på detta sätt ville visa sin vördnad inför en död kollega som anklagat honom för att ha förfalskat Klemensbrevet. Rau anser att detta talar för autenticitet och också att denna omständighet tidigare har förbisetts.

3) Smiths mångåriga engagemang i att undersöka och skriva en omfattande vetenskaplig kommentar över brevet. Rau tycker att det inte föreligger några starka skäl som kan ha motiverat Smith till att lägga ned ett sådant enormt arbete på sin egen förfalskning.

4) Att innehållet i den första Hemliga Markus-passagen inte passar Smiths teorier och att hans tolkning av den inte överensstämmer med dess innehåll. Om han skulle ha förfalskat den, borde han ha kunnat utforma den mer i linje med sina egna uppfattningar.

5) Enligt brevet var Hemliga Markus ett andligt tillägg till ett traditionellt evangelium, en i övrigt okänd litterär form. Förfalskare tenderar snarare att följa ett känt mönster än att uppfinna nya uttrycksformer.

Rau understryker på nytt hur litet av bevis som kan åberopas både till stöd för och emot brevets äkthet. Den aura av misstro som han hänvisar till och som han anser har följt det fascinerande fyndet redan från begynnelsen, tenderar att utöva en attraktion på alla. Detta skapar en risk för att ”bevis” framställs.

Eftersom vi inte kan underöka bläcket och papperet – och Rau fruktar att brevet för evigt är försvunnet – kan vi inte veta om brevet är äkta eller förfalskat. Ändå är vi enligt Rau skyldiga att tolka texten som om den förmedlar en forntida Jesustradition från Klemens’ hemtrakter.

I mitt blogginlägg Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet? förmedlade jag samma uppfattning. Om vi kan utföra denna omfattande exegetik på Q, som vi inte har någon yttre bekräftelse på att det har funnits, varför skulle vi då inte kunna göra detsamma på Hemliga Markus?

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

Rau vänder sig därefter mot Stephen C. Carlson. Detta utgör det i särklass mest omfångsrika avsnittet. Rau undrar om man verkligen måste instämma i Larry W. Hurtados gränslösa entusiasm. I förordet till Carlsons bok The Gospel Hoax talar Hurtado om ett ”kraftfullt slag” gentemot brevets äkthet, en argumentation som är ”övertygande, avgörande, praktiskt taget oemotsägligt”. Rau anser att man inte behöver instämma i denna gränslösa entusiasm.

Denna del är den klart mest giftiga delen av Raus genomgång. Efter att ha behandlat Carlsons metodik, undrar han om hans ironisering över Carlsons metodik gör Carlson rättvisa? Han säger sig dock vara benägen att tro att den av Carlson ertappade förfalskaren blott är en 2000-talskonstruktion sprungen ur en juristtränad persons fantasi.

Rau fortsätter därefter med att behandla ”bedragaren M. Flintis”. Jag har behandlat detta ämne tidigare i min artikel ”M. Madiotes”-argumentet. Märkligt nog hänvisar Rau inte till Browns and Pantucks artikel Morton Smith as M. Madiotes, som utkom redan 2008. Han hänvisar endast till Scott Browns uppgift i Factualizing the Folklore att Allan Pantuck kommer att offentliggöra två dokument som visar att Carlson felaktigt tillskrev den övre handstilen M. Madiotes. Kanske skrev Rau detta före 2010.

Ovetskapen om det som Pantuck och Brown redogör för i artikeln, gör att Rau saknar de avgörande verktygen för att blottlägga Carlsons misstag. Ändå lyckas han göra många insiktsfulla iakttagelser. Bland annat undrar han hur det kan komma sig att Stephen Carlson nöjde sig med att undersöka den beskurna bilden av MS22 som Smith publicerade? Varför kom mannen som så kraftfullt insisterade på att vi skulle söka efter konkreta bevis, inte på idén att åka till Jerusalem och själv underöka den handskrift som han i så hög grad förlitar sig på? Jag anser att frågan är högst berättigad, med tanke på att Carlson på grund av denna underlåtelse gjorde flera avgörande misstag.

Rau vänder sig sedan mot Carlsons handskriftsanalys. Liksom gällande Madiotes är han också ovetande om de senaste genombrotten inom detta område, till vilka också jag har bidragit. (Se Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros och Tremors, or Just an Optical Illusion?). Han har heller inte med Venetia Anastasopoulous utvärdering i vilken hon hävdar att det är mycket osannolikt att Smith skulle ha kunnat förfalska brevet.

Trots Raus ovetskap om allt detta ställer han likväl många av de relevanta kritiska frågor som jag i mitt blogginlägg (Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare?) ansåg att många forskare inte har ställt sig. Exempelvis påpekar Rau det uppenbara i att Carlson för det mesta endast påstod sig ha sett tecken på skakningar o.d. men att de små lågupplösta bilderna som han publicerade i sin bok inte är av den kvaliteten att det går att se det som Carlson sade sig ha upptäckt.

Också jag ställde samma fråga och undrade hur så många kunde låta sig ”övertygas” av Carlsons påståenden att dessa tecken fanns i texten, då de omöjligen själva kunnat konstatera det? Eftersom Carlson inte var någon auktoritet, vare sig som NT-forskare, eller som handskriftsexpert, kan det rimligen inte ha rört sig om att de förlitade sig på hans auktoritet. Den enda rimliga slutsatsen är därför att Carlsons slutsatser var i linje med det många önskade skulle vara sant och att de som lät sig övertygas av Carlson gjorde det just därför att han sade sig ha upptäckt det som de innerst inne önskade skulle vara sant.

Rau fortsätter med Morton Salt Goldsmith och alla de ledtrådar Smith enligt Carlson har lämnat efter sig för oss att upptäcka. Rau medger att trots att han upprepade gånger läst om detta, svindlar tanken inför alla de outgrundliga ledtrådar som Smith sägs ha lagt ut längs spåret för oss att följa. Rau finner Salt-Goldsmith-bekännelsen vara alltför fantastisk för att övertyga.

Rau diskuterar också Smiths påstådda homosexualitet, men jag avstår från här att klampa runt i det träsket.

I sin sammanfattning betonar Rau ytterligare en gång att endast genom att undersöka det faktiska dokumentet, finns också möjlighet att vi kan avgöra om brevet är äkta eller ej. Det finns faktiskt så litet bevis att inget säkert kan sägas:

“Es ist wenig, was gegen, und wenig, was für die Authentizität des Briefauszuges von Clemens von Alexandrien an Theodoros auf die Waagschale gelegt werden kann, darunter nichts Spektakuläres und nichts, was die Sache entscheidet, zumal die Gesichtspunkte der einen Seite die der anderen nicht neutralisieren. Solange eine Untersuchung des Manuskripts im Blick auf Feder, Tinte und Schrift nicht möglich ist – ich fürchte: für immer – und keine neuen Argumente vorgebracht werden können, empfiehlt es sich deshalb, den Text so zu interpretieren, als ob er ein antikes Dokument aus dem Umkreis des Clemens von Alexandrien wäre.”

Förmodligen är det så att man tycker olika bra om ett verk beroende på hur väl författarens åsikter överensstämmer med ens egna. Jag kan bara säga att jag mycket uppskattade Eckhard Raus Weder gefälscht noch authentisch?

Roger Viklund, 2010-08-26

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: