Tacitus som Jesusvittne. Del 2 – Finns det skäl att anta att Tacitus gått till källorna?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Omnämnandet av Kristus i Tacitus’ verk Annalerna leder till två grundläggande frågeställningar. Dels gäller det frågan om Tacitus alls har skrivit den nämnda passagen, dels – om så är fallet – ifall han ger ett från kristna oberoende bevittnande av Jesus. Jag ska i detta inlägg koncentrera mig på den senare frågan utifrån förutsättningen att Tacitus verkligen har skrivit nedanstående passage.

”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

Problemet kan sammanfattas i frågeställningen om Tacitus i just ovan nämnda passage förlitade sig på uppgifter som inte hade sitt ursprung hos kristna, eller om han bara förmedlade information som hade sitt ursprung hos kristna. Ty om uppgifterna kommer från kristna (oavsett på vilken väg de då har nått Tacitus) är hans så kallade vittnesmål till stöd för en historisk Jesus inget vittnesmål alls. I så fall är det enbart förmedlande av hörsägen.

Tacitus bör ha skrivit stycket om Kristus ca år 117 och vid denna tid var sannolikt minst några och kanske alla fyra evangelier redan i omlopp. Det finns inget reellt tvivel om att kristna på 110-talet själva ansåg att Kristus avrättats av Pilatus (utöver att det är bevittnat genom evangelierna är det också bevittnat av Ignatios och Första Timotheosbrevet). Om då Tacitus fått sin information från kristna förändras läget gällande Jesus historicitet absolut ingenting i förhållande till om Tacitus inte hade skrivit detta över huvud taget. Redan utan Tacitus vet vi att kristna på 110-talet trodde att Pilatus avrättat Kristus.

Om Tacitus fått uppgifterna från icke-kristna källor, kan dessa indelas i två möjliga kategorier. Antingen har Tacitus hämtat uppgifterna från andra historiker som skrivit tidigare och som ger ett oberoende bevittnade, eller så har han själv (direkt eller med hjälp av andra) letat fram romerska protokoll som omtalar att Jesus avrättades av Pilatus.

I det första fallet, som jag redan har påtalat i föregående inlägg, Tacitus som Jesusvittne. Del 1 – Kristusomnämnandet i sitt sammanhang, kan konstateras att Tacitus’ omnämnande av Kristi avrättning är en så kallad förklarande utvikning. Han förklarar helt enkelt vilka de kristna är och varifrån de fått sitt namn. Uppenbarligen utgick Tacitus från att läsarna av hans verk generellt sett inte skulle vara bekanta med kristna och att han därför behövde upplysa dem om den saken. Kristna måste därför rimligen ännu på 110-talet ha utgjort en marginell företeelse.

Detta tål att jämföras med det andra omnämnandet av Jesus hos Josefus i hans Judiska fornminnen 20:200, där – under förutsättning att Testimonium Flavianum är en kristen förfalskning – ingen förklaring ges till vem Jesus Kristus var. Detta styrker onekligen förfalskningshypotesen även när det gäller denna andra Jesuspassage hos Josefus, eftersom Josefus skrev mer än två årtionden tidigare än Tacitus och därför borde ha haft än större anledning att förklara vilka de kristna var. Detta speciellt eftersom vi fram till dess att en viss massa uppnåtts kan förvänta oss en exponentiell tillväxtkurva av antalet kristna, och att antalet kristna därför på Josefus’ tid borde ha varit betydligt lägre än på Tacitus’ tid.

Utifrån konstaterandet att Tacitus gör en utvikning för att berätta om varifrån kristna fått sitt namn, finns goda skäl att tro att detta inte förekom i de eventuella källor som Tacitus kan ha förlitat sig på för att berätta om 1) branden, och 2) förföljelsen av kristna. Visserligen utesluter detta inte på något sätt att Tacitus’ källa kan ha berättat att Pilatus avrättade Kristus, men att en sak är möjlig är inte detsamma som att den är trolig.

Därigenom läggs tyngdpunkten på frågeställningen om Tacitus kan ha hämtat sin information om Kristi avrättning i de romerska arkiven. Till stöd för att han gjort detta brukar följande omständigheter åberopas.

1)      Tacitus var en god och noggrann historiker.

2)      Han brukar i andra fall påpeka när det rör sig om hörsägen och därmed osäkra uppgifter.

3)      Han skulle aldrig ha utsatt sig för risken att påstå något som bara var ett rykte och som därmed kunde visa sig vara felaktigt och få Tacitus att framstå som godtrogen.

4)      Han hade som den romerska senator han också var, tillgång till de romerska arkiven.

Bemötande 1

Tacitus var en god historiker. Men han var inte den främste historikern i klass med exempelvis de grekiska historikerna Thukydides (ca 460–ca 399 fvt), Polybios (ca 200–efter 120 fvt) och Arrianos (ca 85–ca 160 vt). Han kan ändå ses som en medelgod historiker som i likhet med sina fränder ofta gav riktiga uppgifter genom att förlita sig på och skriva av äldre historiker. Han verkar inte i någon större omfattning själv ha grävt i källorna utan sammanfattat andras verk.

Richard Carrier skriver följande angående författaren av Lukasevangeliet och jämför då med Tacitus:

“Luke is therefore not even in Arrian’s league as a critical historian. He fares even worse when compared with Polybius or Thucydides. Nor does he reach the level of lesser historians like Tacitus or Josephus, either–who, though they do not give such clear discussions of their methods, nevertheless often name their sources and explicitly show critical acumen in choosing between conflicting or confusing accounts.” (Richard Carrier, Why I Don’t Buy the Resurrection Story (6th ed., 2006))

Plinius den yngre

Plinius den yngre

Följande skriver Carrier om Tacitus’ vän Plinius d.y.:

“Likewise, when Pliny the Younger heard that Curtius Rufus had seen a vision of a goddess, he asked only whether it was a hallucination or a real encounter with the divine. The possibility that the story was made up never even enters his mind, nor does he engage any effort at all to check. Nor, apparently, did the historian Tacitus.” (Richard Carrier, Was Christianity Too Improbable to be False? (2006))

Och Jeffery Jay Lowder (Josh McDowell’s ”Evidence” for Jesus Is It Reliable?) hänvisar till Michael Grant, som påpekar att Tacitus bara var skeptisk ibland, att han gång på gång tog rykten för att vara sanna, att han ”bedrev ytterst lite oberoende forskning”, och rätt ofta bara citerade de källor som fanns tillgängliga för honom. (Michael Grant, Greek & Roman Historians: Information and Misinformation, New York: Routledge, 1995, s. 39–40)

Vidare skriver F.R.D. Goodyear:

“One feature very damaging to Tacitus’s credit is the manner in which he employs rumores. Of course, a historian may properly report the state of public opinion at particular times, or use the views of contemporaries on major historical figures as a form of ‘indirect characterisation’ of them. But Tacitus often goes far beyond this.

He implants grave suspicions which he neither substantiates nor refutes. Their cumulative effect can be damning and distorting…. Time and again Tacitus is ready with an unpleasant motive, susceptible neither of proof nor of disproof.” (F.R.D. Goodyear, Tacitus, Oxford: Clarendon Press, 1970, s. 31f)

Med andra ord var Tacitus säkert en god och noggrann historiker sedd ur den tidens perspektiv. Detta innebar inte att han på något sätt var ofelbar och att han till och från återgav sådant som var felaktigt och många gånger rena rykten.

Bemötande 2

Tacitus brukade ibland påpeka att uppgifterna enbart var hörsägen. Han brukade också avfärda orimliga berättelser. Om detta råder inget tvivel. Men ibland svalde han uppenbara skrönor rätt okritiskt och överdrev inte sällan storleken på en händelse. Jeffery Jay Lowder (Josh McDowell’s ”Evidence” for Jesus Is It Reliable?) hänvisar till Tacitusforskaren Ronald Mellor, som noterar att Tacitus ibland återgav berättelser som var uppenbart osanna (Tacitus (New York: Routledge, 1993, s. 44, n. 56). Mellor skriver:

“Besides relaying unverifiable rumors, Tacitus occasionally reported a rumor or report that he knew was false. When reporting Augustus’s trip to be reconciled with his exiled grandson Agrippa, he alludes to a rumor that the emperor was killed by his wife Livia to prevent Agrippa’s reinstatement… All the components of such a tale foreshadow the murder of Claudius by his wife Agrippina to allow her son Nero to succeed before the emperor reverted to his own son Brittanicus. Tacitus is content to use the rumors to besmirch by association Livia and Tiberius who, whatever their failings, never displayed the deranged malice of an Agrippina and a Nero. It is good literature but it can be irresponsible history.” (Ronald Mellor, Tacitus, New York: Routledge, 1993, s. 44)

Så även om Tacitus ofta uppgav det han ansåg vara obefogade rykten lät han också uppenbara skrönor passera. Och just när det gäller Kristusomnämnandet måste man ställa sig frågan om det finns något skäl tro att Tacitus över huvud taget skulle misstänka att uppgiften att de kristnas ledare avrättats av Pilatus vore osann?

Tacitus var en uppsatt senator och konsul över en provins i nuvarande Turkiet. Från hans kollega Plinius vet vi att denne i den angränsande provinsen brottades med hur han skulle göra med de kristna och därför vände sig till kejsaren för att få upplysning i frågan. Tacitus och Plinius var vänner och de ”problem” Plinius brottades med måste också ha gällt för Tacitus. Att han som högste ansvarige över provinsen INTE skulle ha hört berättas vilka de kristna var måste anses vara otroligt. Det vore närmast tjänstefel av Tacitus att inte vara informerad om saken, vare sig han fått den informationen direkt av kristna, från sina undersåtar eller från Plinius och andra uppsatta i kejsarens ”hov”.

Med vetskap om att Tacitus bör ha varit informerad måste man fråga sig om det finns skäl anta att Tacitus misstänkte att denne Kristus som de ”surrar” om INTE hade avrättas av Pilatus? Finns det skäl att tro att Tacitus skulle ha bemödat sig om att kontrollera denna uppgift? Eller tog han den för given på samma sätt som han gjorde med uppgifter som verkade betydligt mer osannolika än att en vanlig ”brottsling” hade avrättats?

Bemötande 3

Tacitus skulle aldrig utan förbehåll ha påstått något som han misstänkte inte var sant och som skulle ha fått honom att framstå som godtrogen. Detta har bemötts i föregående punkt. Han uppgav annat som för oss får honom att framstå som godtrogen och det finns inga goda skäl tro att Tacitus alls misstänkte att det han sade i upplysningssyfte om varifrån kristna fått sitt namn var felaktigt.

Bemötande 4

Det är sant att Tacitus som romersk senator hade tillgång till flera av de romerska arkiven. Sannolikt hade han tillgång till alla utom ett, de romerska kejserliga arkiven. Fast å andra sidan skulle en senator kunna begära särskilt tillstånd för att få komma in där och det är alls inte omöjligt att Tacitus också skulle ha beviljats tillträde. Men detta är egentligen ovidkommande av flera orsaker.

  • För det första verkar Tacitus mycket sällan ha sökt i arkiven. Han var ingen grävande historiker utan skrev oftast av andra historiker.
  • För det andra var den information han gav mer av en upplysande utvikning som inte direkt hade med ämnet att göra. Att Tacitus skulle ha lagt ner arbete på en sådan ”struntsak” verkar osannolikt.
  • För det tredje var uppgiften inte av det uppseendeväckande slaget som kunde ha gjort Tacitus misstänksam och drivit honom till att ta reda på hur det förhöll sig.
  • För det fjärde finns inte skäl att tro att Tacitus skulle ha ansett det vara mödan värt med tanke på det arbete som det måste ha inneburit att leta reda på en sådan uppgift i arkiven. Vi kan knappast förvänta oss att man upprättat något index över alla avrättade i de olika romerska provinserna. Tacitus skulle i så fall vara tvungen att gräva genom högar av bokrullar som han fick rulla ut och läsa genom långa längder för att eventuellt hitta (eller inte hitta) avrättningen av Jesus däri. Det måste ha varit otroligt många som avrättats av romarna under deras tid vid makten. Bara som exempel kan man åberopa Josefus som berättar att Publius QuinctiliusVarus (46 fvt–9 vt) efter att Herodes dött genom upphängning (korsfästning?) lät avrätta 2000 personer och att den romerske prokuratorn över Judeen åren 52–60, Marcus Antonius Felix, lät avrätta ett oräkneligt antal motståndare.
  • För det femte förutsätter det att de eventuelle uppteckningar som gjorts också fanns i de romerska arkiven. Om vi tänker oss att Jesus avrättades i början av 30-talet och Pilatus lät upprätta ett dokument där detta beskrevs, ska detta dokument ha tagit sig till Rom och funnits tillgängligt för Tacitus. Om det förts till Rom före år 64 måste det ha funnits där när den stora branden ödelade större delen av Rom inklusive stora delar av de kejserliga byggnaderna. Risken är då stor att dokumentet uppslukades av elden. I så fall måste dokumentet ha varit kvar i Palestina och förts till Rom efter år 64 men helst före år 66 då kriget mellan romarna och judarna utbröt. Fanns det dessutom bevarat i Jerusalem så måste det ha gått under i samband med att staden ödelades och brändes ner år 70. Och detta scenario tar inte i beaktande alla övriga katastrofer som kan ha drabbat dokumentet.
  • För det sjätte förutsätter det att Pilatus alls dokumenterade avrättningen av Jesus. Med tanke på hur summariska eller obefintliga rättegångar som förekom i samband med avrättningar och hur snabbt de kunde genomföras, finns goda skäl att tro att enskilda personers namn och gärning aldrig blev föremål för skrivna rapporter som kom att lagras.
  • För det sjunde förutsätter det också att Jesus har avrättats av Pilatus. Har han inte funnits fanns heller inga uppteckningar om hans avrättning. Och eftersom också den frågan är del av denna undersökning blir det en sorts självuppfyllande profetia att förutsätta att hans avrättning fanns dokumenterad och bevarad så att Tacitus kunde ta del av den.
  • För det åttonde uppstår en undran över vad Tacitus kunde ha dragit för slutsats av att INTE ha hittat några belägg i arkiven för att Jesus har funnits. Om han inget hittat kunde han rimligen ändå inte utgå från att uppgiften om att Pilatus avrättat en obetydlig kriminell person var felaktig. Pilatus kunde ha gjort det utan att Tacitus fann några uppgifter som styrkte den saken. Tacitus kunde omöjligt veta ifall Pilatus aldrig noterat den saken eller om dokumentet gått förlorat.

Slutsatser

I detta inlägg har jag mestadels resonerat kring sannolikheten för olika scenarier. Tacitus uppger inte vilka hans källor till informationen om branden var. Han uppger heller inte i hur stor utsträckning han förlitar sig på dessa källor och hur stor del han fyller i utifrån egen direkt eller indirekt kännedom om händelsen, som måste ha inträffat när Tacitus var ca 9 år gammal. En sådan händelse måste ha förts vidare i folkmun och varit allmänt känd bland folk i Rom även på 110-talet. Vi vet heller inte om beskrivningen av Neros skuldbeläggande av de kristna och hans dödande av dem också kommer från samma källor, andra källor eller inga källor alls. Tacitus säger inget om den saken men det rör delvis ett annat ämne och Tacitus är den ende under de kommande århundradena som gör kopplingen mellan branden och kristnas vedermödor. Den förste att på nytt göra denna koppling är Sulpicius Severus ca år 400, men han bygger då sannolikt på Tacitus.

Det är viktigt att förstå att vi med det material som finns bevarat inte kan veta om Tacitus i samband med Kristusomnämnandet bygger på andra historiska källor, på romerska arkivuppgifter eller går på hörsägen. Det som talar emot att han bygger på äldre historiker för uppgiften om att kristna fått sitt namn av en viss Kristus som avrättats av Pilatus, är att denna uppgift så uppenbart är en utvikning i förklarande syfte och att det vore osannolikt att Tacitus inte skulle ha hört kristna själva berätta detta. Och hade han hört det vore det rimligt att han bara infogade informationen utan omsvep.

I detta inlägg har jag visat att de argument som framförs för att Tacitus skulle ha kontrollerat uppgifterna i romerska källor för att försäkra sig om att de var riktiga, är mycket svaga och sällan sträcker sig längre än till förhoppningar. Det finns rimligen inga goda skäl att tro att Tacitus alls skulle ha velat eller kunnat kontrollera dem.

Det som återstår är då frågan om texten i sig ger stöd för att Tacitus har fått uppgifterna från avrättningsprotokoll eller liknande. I nästa inlägg ska det Tacitus skriver därför granskas i ljuset av vad som kan tänkas ha stått i sådana arkivuppgifter. Finns det något som stöder uppgiften att han gått till arkiven, eller finns det tvärtom sådant som stöder att han inte har gjort det?

Roger Viklund, 2010-09-16

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: