Markusevangeliet som midrash – 2:1–12

6 januari, 2012 den 11:32 (evangelieskildringar)

Markusevangeliet
som midrash

kap. 1: 1–8, 9–13, 14–20, 21–28,
29–45
kap. 2: 1–12, 13–17, 18–22, 23–28

Min huvudsakliga förlaga till detta avsnitt är Michael Turtons Historical Commentary on the Gospel of Mark, Chapter 2.

Jesus förlåter synder

1 Några dagar därefter kom Jesus tillbaka till Kapernaum. När man fick höra att han var hemma,
καὶ εἰσελθὼν πάλιν εἰς Καφαρναοὺμ δι’ ἡμερῶν ἠκούσθη ὅτι ἐν οἴκῳ ἐστίν

2 samlades så många att de inte längre fick plats ens utanför dörren, och han predikade ordet för dem.
καὶ συνήχθησαν πολλοὶ ὥστε μηκέτι χωρεῖν μηδὲ τὰ πρὸς τὴν θύραν καὶ ἐλάλει αὐτοῖς τὸν λόγον

3 Då förde man till honom en lam som bars av fyra män.
καὶ ἔρχονται φέροντες πρὸς αὐτὸν παραλυτικὸν αἰρόμενον ὑπὸ τεσσάρων

4 Men när de för folkmassans skull inte kunde komma till Jesus med honom, tog de bort taket över platsen där han var. De gjorde en öppning och sänkte ner bädden som den lame låg på.
καὶ μὴ δυνάμενοι προσενέγκαι αὐτῷ διὰ τὸν ὄχλον ἀπεστέγασαν τὴν στέγην ὅπου ἦν καὶ ἐξορύξαντες χαλῶσι τὸν κράβαττον ὅπου ὁ παραλυτικὸς κατέκειτο

5 Jesus såg deras tro och sade till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”
καὶ ἰδὼν ὁ Ἰησοῦς τὴν πίστιν αὐτῶν λέγει τῷ παραλυτικῷ τέκνον ἀφίενταί σου αἱ ἁμαρτίαι

6 Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan:
ἦσαν δέ τινες τῶν γραμματέων ἐκεῖ καθήμενοι καὶ διαλογιζόμενοι ἐν ταῖς καρδίαις αὐτῶν

7 ”Varför talar han på det sättet? Han hädar! Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud.”
τί οὗτος οὕτως λαλεῖ βλασφημεῖ τίς δύναται ἀφιέναι ἁμαρτίας εἰ μὴ εἷς ὁ θεός

8 Jesus kände i sin ande att de tänkte så för sig själva, och han sade till dem: ”Varför tänker ni så i era hjärtan?
καὶ εὐθὺς ἐπιγνοὺς ὁ Ἰησοῦς τῷ πνεύματι αὐτοῦ ὅτι οὕτως διαλογίζονται ἐν ἑαυτοῖς λέγει αὐτοῖς τί ταῦτα διαλογίζεσθε ἐν ταῖς καρδίαις ὑμῶν

9 Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå?
τί ἐστιν εὐκοπώτερον εἰπεῖν τῷ παραλυτικῷ ἀφίενταί σου αἱ ἁμαρτίαι ἢ εἰπεῖν ἔγειρε καὶ ἆρον τὸν κράβαττόν σου καὶ περιπάτει

10 Men det skall ni veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder.” Och han sade till den lame:
ἵνα δὲ εἰδῆτε ὅτι ἐξουσίαν ἔχει ὁ υἱὸς τοῦ ἀνθρώπου ἀφιέναι ἁμαρτίας ἐπὶ τῆς γῆς λέγει τῷ παραλυτικῷ

11 ”Till dig säger jag: Stig upp, ta din bädd och gå hem!”
σοὶ λέγω ἔγειρε ἆρον τὸν κράβαττόν σου καὶ ὕπαγε εἰς τὸν οἶκόν σου

12 Då steg mannen upp, tog genast sin bädd och gick ut inför allas ögon. Och alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: ”Något sådant har vi aldrig sett.”
καὶ ἠγέρθη καὶ εὐθὺς ἄρας τὸν κράβαττον ἐξῆλθεν ἔμπροσθεν πάντων ὥστε ἐξίστασθαι πάντας καὶ δοξάζειν τὸν θεὸν λέγοντας ὅτι οὕτως οὐδέποτε εἴδομεν

Verserna 1–2: ”Några dagar därefter kom Jesus tillbaka till Kapernaum. När man fick höra att han var hemma, samlades så många att de inte längre fick plats ens utanför dörren, och han predikade ordet för dem.”

Här sägs rakt ut att Jesus var från Kapernaum/Kafarnaum. Markus’ grekiska text har ”ἐν οἴκῳ”. Prepositionen en (i, vid, etc.) följt av oikos (ett bebott hus, ett hem) betyder ”hemma”. Detta står då i opposition till det som tidigare sagts i Mark 1:9: ”Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen …” Men med tanke på att denna enda användning av ordet Nasaret i Markusevangeliet inte har avsatt några spår hos Matteus och Lukas, rör det sig sannolikt om ett senare tillägg till Markus’ text som då ursprungligen bör ha lytt: ”Vid den tiden kom Jesus från Galileen …”

Som ni säkert märkt vid det här laget är det ett återkommande tema hos Markus att betona hur otroligt mycket folk som samlas runt Jesus. Folk får inte plats. Detta betyder också att denna beskrivning är en typisk markinsk konstruktion.

En annan egenhet hos Markus är att han kopplar samman stycken med hjälp av att repetera nyckelord så att läsaren ska förstå att berättelserna hör samman och ska tolkas i ljuset av varandra. I 2:2 skriver han att Jesus predikade [talade] ordet (ton logon) för dem, I sista versen i föregående kapitel skrev han att den spetälske mannen spred ordet (ton logon) om det som hade hänt.

I gammalgrekiskan förefaller det vanligt att det lilla ordet kai, som i första hand betyder ”och”, inleder meningar. Hos Markus är detta än vanligare. Även om detta inte så tydligt visar sig i översättningar, inleds alla de fem första verserna i kapitel två (2:1–5) med kai. Därutöver inleds också verserna 8 och 12 med kai, plus att ordet förekommer fler gånger inne i verserna.

Verserna 3–4: ”Då förde man till honom en lam som bars av fyra män. Men när de för folkmassans skull inte kunde komma till Jesus med honom, tog de bort taket över platsen där han var. De gjorde en öppning och sänkte ner bädden som den lame låg på.”

Denna berättelse är inte trovärdig – oavsett vad man anser om det som följer och möjligheten att bota en lam människa. De fyra männen kan uppenbarligen inte pressa sig fram till dörren, men lyckas ändå ta sig upp på hustaket med en förlamad man och där ta sig genom taket. Hade de då en stege med sig? Grekiskans apostegazô betyder ”avtäcka”, och att avtäcka ett tak antyder att taket var belagt med någon form av takpannor. Men texten säger också att de hade grävt genom (exoryssô) taket och på så sätt gjort en öppning. Och om man ska gräva genom ett tak måste det rimligen vara gjort av lera och halm, eller något liknande. Det förefaller osannolikt att ett halmtak skulle orka bära de fem män som sägs ha befunnit sig på taket, särskilt om ett hål stort nog för att föra ner en flyttbar bädd (krabattos) hade grävts ut och taket därigenom ytterligare försvagats.

Verserna 5–8: ”Jesus såg deras tro och sade till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’ Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan: ’Varför talar han på det sättet? Han hädar! Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud.’ Jesus kände i sin ande att de tänkte så för sig själva, och han sade till dem: ’Varför tänker ni så i era hjärtan?’”

Jesus förlåter den lame mannens synder och detta upprör de skriftlärda som anser att Jesus hädar. Detta förefaller inte vara historiskt då det inte alls sågs som en hädelse att förlåta synder. Bland Dödahavsrullarna har påträffats en skrift som går under namnet Nabonidus’ bön. Däri berättas att en judisk andebesvärjare helar Nabonidus från sin långvariga förlamning och dessutom förlåter hans synder – helt utan någon antydning om att denne skulle ha hädat:

“Jag var angripen [av ett elakartat sår] i sju år … och en exorcist förlät mina synder. Han var en jude från … ” (The Complete Dead Sea Scrolls in English, The Prayer of Nabonidus 4Q242, min översättning från engelskan)

Vidare kan man fråga sig vad skriftlärda gjorde sittande i Jesus’ hus i Kafarnaum? De verkar vara ditstoppade av Markus för att skapa den nödvändiga spänningen i berättelsen.

Man kan nästan betrakta verserna 5 till 12 som en mini-interkalation; ett typiskt markinskt drag att väva samman två berättelser i en. Jesus inleder med att förlåta den lame mannens synder. Därefter interagerar och ifrågasätter de skriftlärda Jesu gärning, varefter Jesus på nytt vänder sig till den lame mannen och får honom att resa sig och gå.

I verserna 6 och 7 påstår Markus att han vet vad de skriftlärda ”tänkte [eller resonerade: dialogizomai] i sina hjärtan”. Även detta är ett typiskt drag hos Markus. Han uppger inte sällan vad andra, inklusive Jesus, kände, tänkte eller gjorde i sin ensamhet, sådant som rimligen ingen annan utöver de berörda kan ha känt till. Markus kan inte ha vetat detta, men om berättelsen var tänkt att fungera på liknande sätt som en roman, är det fullt rimligt att författaren uppger vad andra tänkte. Om evangeliet dessutom var tänkt att framföras i pjäsliknande form i ett mysteriespel, blir detta än mer begripligt.

Det är ett tema i GT att anspela på vad man ”tänkte i sitt hjärta”:

”Herren känner människors planer och vet att de är värdelösa” (Psaltaren 93:11 enligt Septuaginta [annars 94:11] , Beskow)
κύριος γινώσκει τοὺς διαλογισμοὺς τῶν ἀνθρώπων ὅτι εἰσὶν μάταιοι

Vers 9: ”Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå?”

Mickael Turton säger att Jesus i denna mening uppträder som en kyniker (eller cyniker) – en filosofisk riktning företrädd av asketer som inte sällan vandrade runt och argumenterade. De var kända för att, liksom Jesus gör i denna mening, bemöta anklagelser på ett slagfärdigt sätt och därmed sätta debattanterna på plats.

Vers 10: ”’Men det skall ni veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder.’ Och han sade till den lame: ”

Människosonen, på grekiska: huios anthrôpos. I NT används begreppet dels för att beteckna en människa, dels som en titel på Jesus som anger att han är förmer än en människa och dels som en messiansk titel. I GT förekommer uttrycket ofta, då på hebreiska som ben-‘adam. Oftast betyder det just människa. Exempelvis säger Gud följande till Hesekiel:

”Du människobarn [eller människoson, eller som i Bibel 2000, människa], stå upp på dina fötter så skall jag tala med dig.” (Hes 2:1)

Men i vissa fall, och kanske då främst i Daniels bok, verkar människosonen ha fått en annan betydelse som mer liknar den som tillskrivs Jesus:

”I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar …” (Dan 7:13)

Men forskarna är oeniga om huruvida människosonen i gammaltestamentlig och apokryfisk judisk litteratur någonsin avser något annat än något mänskligt. Vissa hävdar att människosonen i såväl Daniels bok som i Första Henoksboken egentligen avser ett mänskligt kollektiv.

Jesus säger heller inte att han skulle vara människosonen, endast att människosonen har makt att förlåta synder. Många forskare hävdar att Jesus verkligen skulle ha kallat sig själv för människosonen och att det samtidigt var den enda titel han gav sig själv (inte Messias eller Guds son, t.ex.). Fast å andra sidan är detta sannolikt bara ytterligare en messiansk titel som författaren av Markusevangeliet tillskrev Jesus för att påvisa att han var den väntade Messias. Exempelvis påstår aldrig Paulus att Jesus var människosonen. Dessutom förefaller uttrycket ”Men det skall ni veta att Människosonen har makt …” inte utgöra något som sägs av Jesus utan vara en upplysning till läsaren av evangeliet.

Verserna 11–12: ”’Till dig säger jag: Stig upp, ta din bädd och gå hem!’ Då steg mannen upp, tog genast sin bädd och gick ut inför allas ögon. Och alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: ’Något sådant har vi aldrig sett.’”

Detta är återigen typiskt för Markus med att Jesus genast (euthys) steg upp, det skedde inför allas ögon, och de blev utom sig av häpnad, ty något sådant hade de aldrig sett. Den känsla man får av denna scen, liksom av många andra, är att det inte är en ögonvittnesskildring utan är berättat från ett utanförperspektiv.

Verserna 1–12: Utöver att använda sig av en teknik med interkalationer (inskjutna partier) använder Markus sig också av en teknik med så kallade inramningsberättelser. Dessa skiljer sig från interkalationer genom att bland annat sträcka sig över betydligt längre text. Det skulle kunna vara så att inledningen av kapitel 2, som på ett sätt kan betraktas som början på Jesu gärning, utgör första delen av en inramningsberättelse och där den andra delen utgörs av Markusevangeliets egentliga slut, Mark 16:1–8. Denna berättelse skulle i så fall rama in i stort sett hela evangeliet. För att man egentligen ska kunna tala om en inramningsberättelse måste det vara två likartade berättelser som omsluter en mellanliggande berättelse. Men detta räcker inte i sig. En förutsättning är att det mellanliggande materialet på något sätt kan sägas utgöra en enhet, vilket väl är tveksamt i detta fall då det ju utgör i stort sett hela evangeliet. Dessutom bör som sagt de båda omslutande berättelserna skildra samma sorts händelser och gärna i likartat språk. Det är på denna punkt som likheterna uppkommer.

Medan graven i Mark 16 blockeras av en sten blockeras dörren i Mark 2 av en folkmassa. Likheten skulle i så fall fortsätta genom att det i det ena fallet handlar om en förlamad man, i det andra om liket av en man. I det ena fallet tog man sig in i huset genom att frilägga taket, i det andra var stenen som förslöt öppningen till graven bortrullad så att kvinnorna kunde ta sig in. I det ena fallet sitter skriftlärda i huset och bevakar Jesus, medan i det andra fallet en ung man sitter i graven. Jesus vet vad de skriftlärda tänker i sina hjärtan och också den unge mannen vid graven vet vad de anländande kvinnorna tänker. I båda fallen sker dessutom en form av uppståndelse som också i båda fallen är kopplad till förlåtelse av synder.

Emot detta kan invändas att den mellanliggande delen inte utgör ett enhetligt parti utan i stort sett hela evangeliet. Dessutom uppkommer en betydligt mer uppenbar inramningsberättelse med Mark 16:1–8 om de båda citaten ur Hemliga Markusevangeliet som Klemens citerar i brevet till Theodoros fogas till Mark 10:32–34. Å andra sidan finns inget som hindrar att Markus samtidigt knöt två textavsnitt till Mark 16:1–8.

Robert Price anser att botandet av den lame mannen är direkt baserat på en berättelse i Andra konungaboken där Elia är inblandad:

”Den verkar vara baserad på en annan historia, en från 2 Kung 1:2-17a. I denna berättelse föll Israels kung Ahasja ”ner genom gallret i sin övre sal i Samaria och skadade sig så att han blev sjuk”. Han skickar då sändebud för att rådfråga guden Baal-Sebubs orakel (”Flugornas Herre”, eftersom hans spådomspräster påstod sig höra ett surrande i öronen, som surrande flugor, och prästerna uttydde det som din lycka). Kommer han att bli frisk? Jahve, som är svartsjuk över att en israelitisk kung vänder sig till en andra klassens filisteisk gudom, skickar Elia att genskjuta sändebuden. Han säger åt dem att strunta i att gå vidare. Han kan genom Jahves ord redan nu berätta för dem att Ahasja är dödsdömd på grund av sin bristande tro. Den markinska berättelsen är en fyndig omkastning av denna berättelse. Vi har en för någon försyndelse redan drabbad man som blir förlåten. Även han sjunker ned genom taket, men detta på sin väg till att helas, inte till att bli sjuk. Och hans vänners tro belönas, på samma sätt som Ahasjas brist på tro i högsta grad bestraffades.” (Robert M. Price, The Incredible Shrinking Son of Man, s. 149)

Översättningen är gjord av mig från nedanstående text:

It seems to be based on another story, one from 2 Kings 1:2-17a. In this one, the Israelite King “Ahaziah fell through the lattice in his upper chamber in Samaria, and lay sick.” He sends messengers to inquire of the oracle of the god Baal-zebub (”Lord of Flies,” because his soothsaying priests would claim to hear a buzzing in the ear, like the buzzing of flies, and the priests would decipher it as your fortune). Will he recover? Yahve, jealous that a king of Israel should resort to a second-rate Philistine deity, sends Elijah to intercept the emissaries. He tells them not to bother going any further. He can tell them right now, by the word of Yahve, that Ahaziah is doomed because of his lack of faith. The Markan story is a happy reversal of this one. We have a man, already afflicted for some sin, being forgiven. He, too, descends through the ceiling, but it is on his way to healing, not to illness. And his friends’ faith is rewarded, just as Ahaziah’s lack of it was sorely punished. (Robert M. Price, The Incredible Shrinking Son of Man, s. 149)

Det är också på sin plats att jag återger det textparti i Andra Konungaboken som Price sammanfattade:

2 Ahasja föll ner genom gallret i sin övre sal i Samaria och skadade sig så att han blev sjuk. Då skickade han efter sändebud och sade till dem: ”Gå och fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, om jag skall bli frisk från denna sjukdom.” 3 en Herrens ängel hade sagt till tisbiten Elia: ”Stå upp och gå och möt sändebuden från kungen i Samaria och säg till dem: Är det därför att det inte finns någon Gud i Israel som ni går och frågar Baal-Sebub, guden i Ekron? 4 Därför, säger Herren så: Du skall inte komma upp ur den säng där du har lagt dig, ty du måste dö”. Och Elia gick.
5 När sändebuden kom tillbaka till kungen, frågade han dem: ”Varför kommer ni tillbaka?” 6 De svarade honom: ”En man kom emot oss och sade till oss: Gå tillbaka till kungen som har sänt er och säg till honom: Så säger Herren: Är det därför att det inte finns någon Gud i Israel som du sänder bud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron? Därför skall du inte komma upp ur den säng där du har lagt dig, ty du måste dö.” 7 Kungen frågade dem: ”Hur såg den mannen ut som kom emot er och talade till er på det sättet?” 8 De svarade honom: ”Mannen bar en hårmantel och hade en lädergördel om höfterna.” Då sade han: ”Det var tisbiten Elia.”
9 Han sände ett befäl med femtio man till Elia. När denne kom upp till honom, där han satt på toppen av berget, sade han till honom: ”Du gudsman, kungen befaller dig att komma ner.” 10 Elia svarade befälet: ”Om jag är en gudsman skall eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man.” Då kom eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man.
11 Ahasja sände till honom ett annat befäl med femtio man. Denne sade till honom: ”Du gudsman, så säger kungen: Kom genast ner!” 12 Elia svarade och sade till dem: ”Om jag är en gudsman skall eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man.” Då kom Guds eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man.
13 Åter sände han i väg ett tredje befäl med femtio man. Denne drog dit upp, och när han kom fram föll han ner på sina knän för Elia och bad honom: ”Du gudsman, låt mitt liv och dessa dina femtio tjänares liv vara värt något i dina ögon. 14 Se, eld har kommit ner från himlen och förtärt de första två befälen med deras femtio man. Men låt nu mitt liv vara värt något i dina ögon.” 15 Herrens ängel sade till Elia: ”Gå ner med honom och var inte rädd för honom.” Då reste Elia sig och gick med honom ner till kungen. 16 Han sade till denne: ”Så säger Herren: Eftersom du skickade sändebud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, som om det inte fanns någon Gud i Israel som du kunde fråga, därför skall du inte komma upp ur den säng som du har lagt dig i, ty du måste dö.”
17 Och Ahasja dog enligt det ord som Herren hade talat genom Elia. (2 Kung 1:2-17a)

Detta är den första av sammanlagt fem scener hos Markus där Jesus råkar i konflikt med judiska skriftlärde och andra maktpotentater – något som så småningom ska leda till hans död. Men berättelsen är dramatiserad av Markus och bär hans signatur. Den bär en prägel av legendarisk hjältesaga hellre än historisk redogörelse. Det är Jesus gentemot de fariseiska renhetslagarna och som Burton Mack noterar verkar berättelsen sprungen ur en kristen församling som hade fokus på Jesu auktoritet. Det speglar troligare senare kristna värderingar än en verklig händelse. Dessutom förefaller denna berättelse vara avhängig en berättelse i Andra Konungaboken och den förebådar Jesus’ kommande slut, genom hans konfrontation med de skriftlärda och anspelningen på den tomma graven i Mark 16:1–8.

Roger Viklund, 2012-01-06