Förkristna föreställningar om död och återuppståndelse

Jag tänkte något behandla förkristna föreställningar om död och återuppståndelse i ett evigt kretslopp symboliserande bland annat naturens ständiga skiftningar från tillsynes livlöshet till prunkande växtlighet. Denna årliga återkommande förvandling symboliserades i berättelser om gudsgestalters nedstigande till underjorden för att sedan återkomma till livet ovan jord.

I de äldsta skildringarna från bland annat Mesopotamien, då närmare bestämt i Sumer senast 2000 fvt finns tankemotivet om gudssonen som offras och ges i dödens våld. På sumeriska lertavlor berättas om Inannas nedstigande: I underjordens dödsrike härskar gudinnan Ereshkigal. Hennes syster Inanna beslutar att stiga dit ner för att i stället göra sig till härskarinna över ”landet utan återvändo”. Före avfärden instruerar Inanna sin tjänare Ninshubur vad hon (eller han) skall göra om hon inte återvänder. Väl nedkommen till underjorden, tvingas hon avlägga alla sina kläder och smycken. Därpå dödas hon, och hennes lik hängs upp på en påle (korsfästs?). Tre dygn senare anar Ninshubur oråd och vidtar de åtgärder Inanna befallt om. Guden Enki skapar två varelser, som saknar kön och därför kan levande släppas in i dödsriket. Dessa lyckas komma över Inannas döda kropp och återuppliva henne. Enligt Tryggve N. D. Mettinger (The Riddle of Resurrection, s. 189) betyder det verb som används just ”uppstå”.

Men gudinnan får inte återvända till de levandes land utan att skaffa en ersättare för sig. I sällskap med demoner sänds hon tillbaka till överjorden för att skaffa en sådan. När Inanna med följe kommer till Kulaba, där Inannas make (eller broder) Dumuzi härskar, finner de honom mitt uppe i en glädjefest. Inanna grips av vrede och utser Dumuzi till sin ersättare, den som skall offras åt döden. Dumuzi vänder sig nu till solguden Utu med bön om hjälp mot demonerna och lyckas också fly undan dem två gånger. Men den tredje gången dödas han i en fårfålla (Dumuzid’s dream).

Efter att Dumuzi (Dumuzi i Sumer och i Babylonien, Tammuz i Syrien; motsvarande gud i Fenicien var i Grekland känd under namnet Adonis) sänts till dödsriket sörjer Inanna hans bortgång och det gör även Dumuzis syster Geshtinanna. Rörd av systerns tårar tar Inanna henne med sig och letar upp Dumuzi. Det bestäms att Geshtinanna ska dela tiden i dödsriket med Dumuzi. Det innebär att Dumuzi årligen får återuppstå efter döden och komma tillbaka till överjorden, vilket framgår av följande text: ”Du [Dumuzi] ett halvt år, din syster [Geshtinanna] ett halvt år” (Inana’s descent to the nether world, 404–410). Det betyder att Dumuzi fick leva på överjorden under halva året medan Geshtinanna fick vistas i underjorden, varpå de växlade vistelseort.

Ett brev funnet i Mari i Syrien (A.1146) omtalar att man dödar Dumuzi men att han återkommer på våren varje år. Detta tyder på ett kultiskt firande.

Även den feniciske och kanaaneiske guden Baal var en döende och från de döda uppstående gud, trots att han knappast var en vegetationsgud. Men Baal ansågs frambringa regn, och avsaknad av regn innebär torka och växtlighetens död. Baals död är därför den yttersta orsaken till torkans början.

Enligt de fynd som gjorts i den syriska staden Ugarit och vilka stammar från 1300- och 1200-talen fvt, utspann sig en strid mellan Baal och dödsguden Mot. Baal bygger ett palats och tillkännager för världen att han inte längre böjer sig för döden, det vill säga Mot, vilken han förvisar till endast öknarna. Baal sänder två budbärare till Mot. De ska gå ner till frihetshuset och därigenom räknas bland de döda. Budbärarna återvänder till Baal med en inbjudan från Mot att nedstiga till underjorden, ta med sig sina moln, vindar, blixtar och sitt regn och smaka på Mots mat bestående av lera. Baal kan inte värja sig mot denna kallelse att nedstiga till dödsriket och beslutar sig därför att skaffa sig avkomma genom att para sig med en kviga. Efter detta saknas ca fyrtio rader av berättelsen, och vi vet inte riktigt vad som händer.

När vi på nytt kommer in i berättelsen, får vi veta att man meddelar El (Bibelns El eller Elohim) att Baal är död och El och modergudinnan Anat (som kallades jungfrun) sörjer honom. Tillsammans med solgudinnan Shapash ger sig Anat ut och letar efter Baal, och vid världens ände finner de hans döda kropp. De tar kroppen till berget Sapan, förrättar ett offer och begraver Baal. Anat meddelar El att Baal verkligen är död, och tillsammans resonerar de om vem som ska kunna ersätta honom. Men den person de utser klarar inte av uppgiften. Då beslutar Anat att uppsöka Mot (döden) för att försöka återfå Baal. När Anat ber Mot att frige Baal, berättar Mot hur han svalde Baal. Anat klyver då Mot med ett svärd, varefter hon sållar bitarna, eldar honom, mal honom på en kvarnsten för att slutligen sprida ut honom på en åker.

Under tiden drömmer El att höstregnet återkommer och med det växtligheten. Detta är för El det avgörande beviset på att Baal har återvänt till livet. Solgudinnan Shapash söker efter Baal, och vi får senare veta att Baal har återvänt till sin tron, till ett fullt aktivt liv. Striden mellan Baal och Mot fortsätter till dess Mot kapitulerar och Baal slutligen upphöjs på sin kungatron. Denna sammanfattning är hämtad från The Riddle of Resurrection av Tryggve N. D. Mettinger, s. 55–81 och berättelsen återfinns på tavlorna 1.4VII:42 till 1.6.VI. Vad vi ser här är en fullständig vegetationscykel, från liv till död och åter till livet.

I Fenicien (nuvarande Libanons och Syriens medelhavskust) tillbad man guden Adon som på grekiska gick under namnet Adonis. Detta är sannolikt samme gud som Dumuzi och Tammuz. Detta påstår bland andra Origenes (Selecta in Ezechielem, 8:12) och Hieronymus (Commentariorum in Hiezechielem, libri III, 8:14) enligt Mettinger (s. 129). Det finns två berättelser bevarade som skildrar hans liv och död. Enligt den ena, en förkristen, dödas Adonis av ett vildsvin under en jakt. Afrodite finner den döende Adonis och utbrister i sorg: ”Din dödsscen kommer att återskapas årligen med min sorg framförd i en ritual” (Ovidius, Metamorphoses, 10:708ff, skriven under 00-talet).

I den andra berättelsen föds Adonis av Smyrna, som också kallas Myrrha, efter att hon först förvandlats till ett träd. En av de äldsta formerna för tillbedjan var den av träd. Ett exempel är Dionysos som ofta skildrades såsom upphängd på ett träd eller själv varande trädet. Att hängas på ett trä eller träd är som jag tidigare redogjort för att likställas med att korsfästas. Det finns inget grekiskt ord som svarar exakt mot ordet “korsfästning”. I Nya testamentet sägs Jesus antingen ha fixerats vid en påle (grekiska: stauros = en upprätt påle, stör eller stolpe; verbet stauroo = att fästas vid en stauros) eller hängts upp på trä (grekiska: xylon = en träbit eller en bjälke). Det grekiska ordet stauros säger inte om där förekom en tvärbjälke eller ej. Att Jesus spikades upp på ett kors och inte på en påle antas vara fallet enbart för att vi tror att romarna vid den tiden oftast använde pålar med tvärbjälkar. Något sådant sägs emellertid aldrig i NT. Följaktligen finns ingen skillnad mellan den kristna och de hedniska föreställningarna såsom de uttrycks i skrifterna.

Kärlekens gudinna Afrodite lägger Adonis-barnet i en kista, tar den till Persefone, dödsrikets gudinna, och ber henne vakta barnet en tid. Men när Persefone får se hur vacker Adonis är, vägrar hon att återlämna honom till Afrodite. Dramat slutar med att Zeus får medla och bestämma att Adonis får tillbringa vintern i underjorden tillsammans med Persefone och sommaren ovan jord, bland de levande, tillsammans med Afrodite. Den övriga tiden får han vistas var han vill och väljer då ljuset och värmen ovan jord. Varje vinter tvingas Adonis stiga ner i dödsriket till Persefone och varje vår i samband med växtlighetens återkomst föds han på nytt genom att stiga upp ur dödsriket. Senare dödas Adonis av ett vildsvin.

Detta omtalar Pseudo-Apollodoros (The Library, 3:14:4). Författaren sägs vara Apollodoros av Aten som föddes ca 180 fvt, men allmänt anses detta vara ett verk av en okänd författare som skrev på nollhundratalet eller 100-talet vt. Därför hävdar de kristna apologeterna inte sällan att alla sådana föreställningar är efterkristna; dvs de har uppkommit som en reaktion på berättelsen om Jesu uppståndelse. Vissa hävdar ju med stor energi att alla de kristna föreställningarna uppkom genom Jesus’ unika gärning och att föreställningarna om bland andra Adonis’ uppståndelse är en reaktion på den kristna förkunnelsen.

Men detta är bevisligen inte sant. Vi vet tämligen säkert att berättelsen är förkristen; bland annat därför att denne okände Apollodoros säger sig bygga på den grekiske poeten Panyassis, vilken var aktiv på 400-talet fvt: ”Och Panyassis säger att han [Adonis] var son till Thias, kungen av Assyrien, vilken hade en dotter vid namn Smyrna.” Denna Smyrna låg med sin far som var ovetande om saken och när han fick reda på det förföljde han henne, varvid gudarna av medkänsla förvandlade henne till ett träd. Tio månader senare brast trädet och Adonis föddes (Pseudo-Apollodoros, The Library, 3:14:4). Hans syster var alltså också hans mor.

Den som betvivlar att berättelsen om Adonis’ nedstigande till och återuppståndelse från dödsriket är förkristen kan studera nedanstående bild.

Det är en avbildning av en bronsspegel som påträffats i en etruskisk grav i Orbetello i Toscana i Italien. Spegeln dateras till sent 400-tal fvt eller tidigt 300-tal fvt – alltså ca 430–370 fvt. På spegeln återges tre gestalter vilka med latinska bokstäver från vänster till höger benämns VENOS, DIOVEM och PROSEPNAIS.

VENOS är givetvis Venus, kärlekens gudinna i den romerska mytologin. Hennes grekiska motsvarighet är Afrodite.

DIOVEM är en äldre ackusativform (tror jag) för Iovis; eller då Jovem; och detta Jove är bara en annan form av Jupiter (Jovis pater = fader Jove) den romerska högste guden – gudarnas konung. Jupiters grekiska motsvarighet är Zeus.

PROSEPNAIS är likaledes en äldre form av Proserpina eller Proserpine; enligt den romerska mytologin underjordens gudinna. Hennes grekiska motsvarighet är Persefone.

Vi har alltså Venus, Jupiter och Proserpine eller om vi så vill, Afrodite, Zeus och Persefone. Nedanför dem finns en låda som anses vara en kista. Afrodite/Venus döljer sitt ansikte och gråter medan Persefone/Proserpine pekar på kistan och viftar mot den med en kvist. Zeus/Jupiter intar den upphöjda rollen av förmedlare. Den omedelbara tolkningen av denna scen är just den som Pseudo-Apollodoros tecknar ca år 100, med den skillnaden att denna avbildning är femhundra år äldre.

Afrodite har lagt Adonis i kistan och bett dödsrikets gudinna Persefone att vakta barnet en tid. Nu gråter hon över förlusten av den döde Adonis, som befinner sig i kistan hos Persefone i underjorden. Persefone har Adonis i sitt grepp och vägrar återlämna honom till Afrodite. Zeus får därför träda in i handlingen och medla genom att övertala Persefone att återlämna barnet till den sörjande Afrodite. Det hela slutar med att Zeus/Jupiter beslutar att barnet får dela sin tid mellan Persefone i underjorden (under vintern) och Afrodite ovan jord (under våren sommaren och hösten).

Detta anser jag utgöra ett klart bevis för att föreställningen om Adonis’ årliga död och likaså årliga återuppståndelse föregår den kristna föreställningen om Jesu död och uppståndelse med åtminstone fyrahundra år, och troligen med betydligt mer än så.

Roger Viklund, 2011-11-18

8 kommentarer

  1. bbnews said,

    18 november, 2011 den 20:45

    Hör möjligen berättelsen om Orfeus och Eurydike också hit? Eller du utelämnade den avsiktligt, kanske just för att den saknar bäring på det som du tar upp i denna intressanta artikel med rubriken ”Förkristna föreställningar om död och återuppståndelse”?

    Kort sagt: Jag skulle uppskatta om du ville motivera varför du valt att utelämna den kända berättelsen. Kan det vara så enkelt, att den är så känd, att du av det skälet inte brydde dig om att ta upp den i din artikel?

    Gilla

  2. 18 november, 2011 den 21:04

    Jag gör inte anspråk på att mitt inlägg på något vis skulle vara heltäckande. Mitt egentliga syfte med artikeln var att jag ville lyfta fram denna spegel något mer i ljuset, och i samband därmed gav jag också litet bakgrundsinformation. Jag valde då att koncentrera mig på Inanna och Baal, då jag tidigare skrivit om dem, men valt att inte ta med detta annat än som en parentetisk sammanfattning i min artikel Jesusparallellerna:
    (på svenska: Jesusparallellerna http://www.jesusgranskad.se/Jparal.htm#Adonis)
    (in English: The Jesus Parallels http://www.jesusgranskad.se/jesus_parallels.htm)

    Adonis behövde jag naturligtvis avhandla då det är hans uppståndelse som berörs på spegelns motiv. Orfeus kunde gott också ha kommit med då motivet definitivt är detsamma som i de övriga berättelserna, men med en skillnad; nämligen att Eurydike inte lyckades återkomma till de levandes rike eftersom Orfeus inte kunde motstå frestelsen att titta på henne.

    Sedan har vi ju då också min serie om den korsfäste Orfeus att ta hänsyn till (med början här: https://rogerviklund.wordpress.com/2011/04/25/o%CF%81%CF%86eoc-bakkikoc-%E2%80%93-del-1/ )

    Gilla

  3. John Wagenseil said,

    19 november, 2011 den 18:52

    It is interesting to compare the ”pagan” image of women mourners and a divine figure at a tomb with early christian iconography of the angel confronting the women mourners at Jesus’ tomb.

    A selection of these images can be located at:

    http://www.biblical-art.com/biblicalsubject.asp?id_biblicalsubject=671&pagenum=1

    Gilla

  4. tänkaren said,

    19 november, 2011 den 21:04

    Kan det vara möjligt att hitta ”den saknade länken” mellan berättelserna genom att intervjua lokala folk öster om kaspiska havet dsk stan länderna. Jag antar att de bedrev handel i områdena runt Damaskus i tiden runt år noll och de köpmän som kom dit tog berättelserna med sig men då namnen inte kunde utalas på lokala språk förvrängdes de och fick lokala namn samt att de kan ha bevarats vi visor och berättelse muntlig. Om själva berättelsen är en hybrid mellan någon av de förkristna och den evangeliska antar jag att det svåra är att datera dem före år noll men om andra lokala inslag har vävts in kan det ju vara möjligt.

    Gilla

  5. tänkaren said,

    19 november, 2011 den 21:15

    Folk har en förmåga att ta till sig morbida historier att berätta i brist på annat i vardagen. Historien kan mycket väl leva vidare som en spännande berättelse utan religöst anspråk vilket gör att namn och plats saknar betydelse.

    Gilla

  6. DBlocker said,

    28 november, 2011 den 05:24

    Not only are there similarities between Pagan and christian Death and Resurrection iconography (see Komment 3 above), there are also amazing similarities between Pagan mother and child imagery and later christian mother and child images, at the opposite end or beginning of the life cycle.

    For example, compare 4th century and later christian mother and child images with the ”Isis Lactans” sculptures from Egyptian and Greek traditions.

    It is also instructive to compare the official Imperial Roman iconography of Imperial Mother and Child with the later christian maternal images of mother and child. The statue believed to be of Messalina and Britannicus * , and the mother and child images on the Great Paris Cameo can serve as two of many examples.

    *(Most of Messalina’s portraits were supposedly destroyed after Claudius’ feedmen killed her and her memory was condemned. I wonder if Claudius chose Nero as heir, because he had doubts about being Britannicus’ father, given the way Messalina handed out her ”favors”?)

    Gilla

  7. Christer Brodén said,

    12 december, 2011 den 19:45

    ”Att Jesus spikades upp på ett kors och inte på en påle antas vara fallet enbart för att vi tror att romarna vid den tiden oftast använde pålar med tvärbjälkar.”

    Den kristna myten skulle alltså ha formulerats av och kanske i en romersk/européisk miljö. I den miljön är också Anden en han, som kan avla ett barn. I semitisk språkmiljö är Anden en hon. Var skapades, var formulerades, var vidareutvecklades den kristna myten, och vilka var inblandade i dess tillkomsthistoria?

    Hur många svar finns det på varje delfråga?

    Gilla

  8. 15 december, 2011 den 16:14

    Som du riktigt påpekar är hebreiskans ”ruah” feminum sett ur ett rent språkligt perspektiv. Motsvarande ord för ande på grekiska (pneuma eller då πνεῦμα) och på latin (spiritus) är neutrum och maskulinum, respektive. NT skrevs på grekiska och den heliga anden skulle således ses som en ”sak” snarare än en person (man eller kvinna). Vill man dock luta sig mot de semitiska språken (gäller givetvis GT) bör anden vara femininum. Till många bibeltrognas förtret översatte bibelkommissionen i Bibel 2000 till ”den heliga anden” och inte som i många äldre översättningar ”den Helige Anden”. Detta är givetvis en riktig tolkning då det är logiskt att anden är ett kvinnligt väsen och ytterst ologiskt att anden är ett manligt väsen. Den ursprungliga treenigheten och den ursprungliga myten är ju fadern, modern och sonen. Den himmelske Fadern befruktar den jordiska Modern som föder Sonen. Sonen blir därmed länken och förmedlaren mellan Modern och Fadern – länken mellan det jordiska och det himmelska. Om det var kristendomens kvinnofientliga inställning, dess rädsla för det sexuella, eller något annat ska jag låta vara osagt. Men kvinnan slussades bort ur myten och ersattes med en vag helig ande. Denna heliga ande intar kvinnans roll. Gnostikerna ansåg detta bara vara alltför dumt. I Filipposevangeliet raljeras över påståendet att Maria befruktades av den heliga ande: ”När blev någonsin en kvinna havande med en kvinna?” (The Gospel of Philip, NHL, II, 3, 55:26–27)

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: