Tacitus som Jesusvittne. Del 6 – Skrev Tacitus kristna eller krestna?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Handskriftsläget

Det 30-tal handskrifter av Annalerna böckerna 11–16 som finns bevarade, anses av många forskare alla vara kopior gjorda från ett och samma original. Detta vårt äldsta bevarade original betecknas den andra mediceiska handskriften (den första innehåller Annalernas inledande böcker), och förkortas här M.II. Handskriften bör ha skrivits i mitten av tiohundratalet. Den förvaras på det laurenzianska biblioteket i Florens (Biblioteca Medicea Laurenziana) och hänvisas där till som Flor. Laur. 68.2. På grund av vissa egenheter i texten i den andra mediceiska handskriften (M.II) antas den vara en kopia av en äldre text, föga kultiverat skriven med enbart stora bokstäver. Den innehåller avskriftsfel som tyder på att förlagan var skriven med en sådan hand och denna förlaga antas av vissa ha skrivits på 400-talet eller tidigare. Andra tror dock att förlagan snarare skrevs på 800-talet. Det råder också delade meningar om huruvida M.II är en avskrift direkt från denna äldre skrift med enbart stora bokstäver eller om det ligger en eller flera avskrifter skrivna med små bokstäver där emellan. (Roger Pearse, Tacitus and his manuscripts)

I Tacitus’ Annalerna står följande:

”Ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit, quos per flagitia invisos vulgus christianos (eller: chrestianos) appellabat. Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiabilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta mundique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque.” (Tacitus, Annales 15:44)

I ett försök till ordagrann översättning skulle detta stycke lyda:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

Vad stod i originalet?

I bilden inunder finns motsvarande parti från M.II återgivet och jag har rödmarkerat början och slutet av stycket.

I de av mig ljusmarkerade partierna står i tur och ordning ”christianos” (kristna), ”Christus” (Kristus) och ”per procuratorem Pontium Pilatum” (genom prokurator Pontius Pilatus). Det mest uppseendeväckande i texten rör ordet christianos (kristna), och det återges kraftigt uppförstorat här nedan.

I mer än hundra år har det sagts att texten i M.II ursprungligen löd chrestianos med ett ”e” och inte christianos med ett ”i”. Samtidigt har denna tolkning varit ifrågasatt. År 2008 lät därför Erik Zara initiera en ny underökning av M.II. Han bad Dr. Ida Giovanna Rao, chef för handskriftsavdelningen på det laurenzianska biblioteket i Florens, att fysiskt undersöka den aktuella sidan i M.II, och han lät också beställa en ny fotografering av sidan belyst med ultraviolett ljus från en så kallad Wood-lampa. Därigenom framträder ljusa partier i pergament mycket tydligare. Resultatet av sina studier lät han publicera i artikeln The Chrestianos Issue in Tacitus Reinvestigated, 2009, och jag har Erik Zara att tacka för att detta blogginlägg överhuvudtaget blev möjligt att skriva.

Det finns flera omständigheter som gör att man kan misstänka att texten ursprungligen löd chrestianos och att bokstaven e ”suddats” bort och ersatts med ett i. Vad jag kan se från övrigt i bokuppslaget skrivs kombinationen ”ri” alltid samman enligt exemplet nedan till höger. Varje gång bokstaven i följer på r, skrivs r och i samman och i:et fortsätter nedåt till vänster. Det enda undantaget från denna regel förefaller vara när bokstaven i förekommer i christianos, nere till vänster. Då skrivs bokstaven i på samma sätt som den görs vid vissa andra bokstavskombinationer med i.

Vidare är avståndet mellan r och s normalt litet ifall ett i förekommer mellan dem, medan bokstaven e upptar ett större utrymme. Följaktligen ökar avståndet mellan r och s i de fall där e finns mellan dem. I montaget ovan syns också att avståndet mellan r och s i christianos i bilden till vänster är ungefär lika stort som det är i bokstavskombinationen ”res” från repressaque i bilden i mitten, men betydligt större än i bokstavskombinationen ”ris” från Christus i bilden till höger. Avståndet mellan r och s i christianos är alltså lämpligt om där ursprungligen funnits ett e. Där finns även ett bindestreck som löper från den nedre delen av i:et till s:et; som om någon i efterhand bundit samma de båda bokstäverna.

Och med det ultravioletta ljuset framträder också konturerna i bakgrunden av detta e, vilket tydligt syns i bilden till höger. Där återges bokstaven i från christianos i tre uppförstoringar från de nya bilderna tagna med uv-belysning. På sidan om i:et skymtas konturerna av den del av bokstaven e som i:et inte täcker. Likaså framträder apostrofen och bindestrecket till höger om i:ets nederkant klart och tydligt. Dr. Ida Giovanna Rao som undersökte handskriften på uppdrag av Erik Zara konstaterar att bokstaven e går att skönja. Hon säger att det med stor möda går att anta att det finns ett e under i:et. Men det är så skickligt gjort att det inte syns om man inte fokuserar exakt på det man ska upptäcka.

Det går alltså med stor sannolikhet att slå fast att vemhelst som skrev M.II ursprungligen skrev chrestianos och inte christianos. Översatt till svenska blir det krestna i stället för kristna. Det finns en lång historia av variationer mellan chrest och christ, och i just detta inlägg tänker jag bara ytligt beröra saken. Vi har den romerske historikern Suetonius som skriver om att en viss Chrestus (Krestus) uppviglade judarna i Rom ca år 50, och på ett annat ställe skriver om de kristna. Sannolikt avsåg han inte Jesus. I Codex Sinaiticus från 300-talet innehållande nästan hela Nya Testamentet skrevs ursprungligen kresten eller krestna alla de tre gånger som kristna omnämns. Namnet Chrestus är en latinsk variant av ett vanligt grekiskt namn som bars av framför allt slavar och frigivna. Namnet betyder ungefär ”den gode”, och därmed betyder krestna ungefär ”de goda”. Detta anspelar vissa kyrkofäder också på tidigt.

Vem ändrade i texten?

Om nu skribenten av M.II skrev chrestianos är frågan: vem ändrade till christianos? Det är en viktig detalj eftersom det i sin tur kan belysa vad som stod i den förlaga som skribenten av M.II nyttjade. Erik Zara argumenterar för att det inte var den som ursprungligen skrev M.II, utan hellre den som gjorde marginalanteckningarna till höger, vilka återges också här till höger. Det är anteckningar som fungerat som bokmärken för att man lättare ska hitta ett visst textparti. Zaras argument är trefaldiga.

1)      Bindestrecket nere och apostrofen ovanför det ditskrivna i:et, verkar enligt Dr. Ida Giovanna Rao vara skrivet med ett ljusare bläck som liknar det som använts för marginalnoteringen. Eftersom i:et är skrivet ovanpå e:et blir det mörkare och det går därför inte att avgöra vilket bläck som har använts för att skriva bokstaven i. Zara anser det vara troligare att den som gjort ändringen till i också bundit samman i:et med s:et och tillfogat apostrofen. Det är rimligare att tänka sig att en person har ändrat i texten än att två har gjort det. Och eftersom bindestrecket och apostrofen skrevs av någon annan än den ursprunglige kopisten, bör också ändringen från e till i ha gjorts av denna andra.

2)      Dessutom ska apostrofen finnas med, och det är mindre sannolikt att den som ursprungligen ändrade till i skulle ha glömt att lägga till apostrofen. Då denna dessutom synes vara gjord med ett annat och ljusare bläck än den övriga texten men liknande den i marginalen, blir slutsatsen att marginalskribenten troligen också ändrade e:et till ett i.

3)      Om den ursprunglige skribenten skrivit fel och omedelbart korrigerat felet, borde han ha skrivit ett ”korrekt” i sammanbundet med r:et och sträckande sig långt nedanför de övriga bokstäverna. Det faktum att han valde att korrigera med ett ”felaktigt” i tyder på att någon annan gjort ändringen.

Dessa slutsatser verkar rimliga. Men bara för att poängtera osäkerheten avser jag att påtala vissa svagheter i resonemangen som i sin tur kan tyda på att den som skrev M.II också gjorde ändringen.

1)      Bindestrecket och apostrofen verkar enligt Dr. Ida Giovanna Rao vara skrivet med ett ljusare bläck som liknar det i marginalen, men hon anser ändå att detta inte säkert går att avgöra. Vidare kan man tänka sig att den som skrev chrestianos bara skrev fel och omedelbart ändrade till ett i.

2)      Om ändringen gjordes av den som skrev M.II kunde denne med tanke på att det i han lade till ändå var ett i sammanhanget felaktigt i, han ha ansett att apostrofen var överflödig.

3)      Att han valde att skriva fel sorts i skulle kunna hänga samman med att det bättre täcker över e:et samt att r:et redan var felaktigt skrivet för att på ett riktigt sätt kunna ansluta nedåt till det långa i:et.

4)      Dessutom liknar både i:et och apostrofen de i:n och de apostrofer som förekommer i övrigt i texten, medan de i:n som finns i marginalen avviker något mer. Otvivelaktigt vore det inga problem att härma en enskild bokstav, så detta indicium är mycket svagt. Samtidigt skulle en likhet mellan det rättade i:et och i:na i marginalanteckningarna ha stött hypotesen att den som skrev i marginalen också gjorde ändringen. Något sådant stöd erhålls följaktligen inte.

Sammantaget tyder nog det mesta ändå på att det inte var den som ursprungligen skrev M.II som ändrade chrestianos till christianos, men helt säkra kan vi inte vara.

Vad skrev Tacitus?

Jag anser det vara klarlagt att den som skrev M.II ursprungligen skrev chrestianos och inte christianos. Jag anser vidare att den som gjorde ändringen sannolikt var en annan person än den som skrev M.II, fastän detta är långt ifrån säkert.

Därefter återstår den väsentliga frågan om vad Tacitus egentligen skrev. Oavsett vem som ändrat har originalkopisten av M.II skrivit bokstaven e. Antingen var det ett rent skrivfel eller så innehöll förlagan ett e. Det som talar för att det var ett rent skrivfel är att sådana var mycket vanliga och att alla handskrifter innehåller felavskrivningar. Många av dessa kan förefalla vara rent absurda och skribenten kan i dessa fall inte ens ha tänkt på vad han skrev.

Å andra sidan borde ordet kristna vara ett så pass avgörande ord för de kristna, och ifall den som skrivit M.II varit kristen borde denne ha kunnat stava christianos rätt om förlagan innehållit christianos. Även om vi inte kan vara säkra, är det ändå troligt att skribenten var kristen då de flesta vid denna tid var kristna och producerandet av nya handskrifter oftast skedde i de kristna klostren. I detta fall verkar handskriften dessutom vara gjord i klostret Monte Cassino beläget 13 mil söder om Rom. Utifrån denna omständighet skulle man kunna antaga att den förlaga som låg till grund för M.II också innehöll ordet chrestianos och att skribenten troget återgav förlagans text.

Denna förlaga kan då också ha innehållit ett skrivfel eller så speglar den vad Tacitus skrev. Skrev han chrestianos eller christianos? I detta sammanhang är det viktigt att slå fast att ingen enda handskrift av Annalerna har stavningen Chrestus. Alla lyder Christus (förutom två som har stavningen Cristus). Under förutsättning att passagen inte är en senare förfalskning och Tacitus skrev den finns åtminstone fyra möjligheter vad gäller stavningen av Kristus och kristna. Tacitus kan ha skrivit något av följande:

1)      Christus och christianos

2)      Christus och chrestianos

3)      Chrestus och christianos

4)      Chrestus och chrestianos

Nummer 3 med Chrestus och christianos förefaller osannolik då vi inte har någon indikation på att Tacitus skrev Chrestus. Och varför kombinera Chrestus med christianos?

Nummer 1 och 2 speglar de två varianter som jag har laborerat med i detta inlägg, där alla handskrifter har Christus medan tvivel råder om chrestianos eller christianos är ursprungligt.

Här uppstår enligt min uppfattning emellertid ett stort problem. Varför skulle Tacitus vid det ena tillfället stava med e och vid det andra med i? Det är viktigt att förstå att uttalsskillnaden mellan e och i vid denna tid var liten och det kunde vara svårt att höra skillnad på dessa vokaler. Det kan kanske bäst jämföras med den skillnad som i vårt språk finns mellan y och i. Det kan i talat språk vara svårt att höra om någon säger Silvia eller Sylvia. Så Chrestus/ Christus respektive chrestianos/christianos kunde vara svåra att särskilja i konversation.

Men Tacitus talade inte utan skrev. Han försöker förklara varifrån kristna fått sitt namn, och kommer då fram till att de fått det från Kristus. Det vore ointelligent att hävda att krestna fått sitt namn från Kristus. Visserligen kan man begå misstag, men jag har ändå svårt att tänka mig att någon med vilje skulle skriva att de så kallade chrestianos hade en viss Christus som upphovsman. Det är ju uppenbart att dessa båda begrepp är sammankopplade och man bör rimligen inte skriva e den ena gången och i den andra, speciellt inte om man skriver orden i direkt anslutning till varandra. Det förslag som har framkastats om att Tacitus återgav allmänhetens uppfattning att de kallades chrestianos och att han därefter ”rättade” detta genom att ge det korrekta namnet Christus, tycker jag verkar långsökt. Varför skrev han i så fall inget uttryckligt om den saken?

Om man exempelvis vill förklara varifrån silvianerna fått sitt namn, vore det märkligt att i skrift hävda att de fått det från Sylvia. Även om y och i kan uttalas likadant på svenska, är det bara att titta på texten för att förstå att hon antingen hetat Silvia eller att gruppen kallas sylvianer.

Tacitus borde därför enligt min mening ha skrivit antingen Christus och christianos eller Chrestus och chrestianos, således punkt 1 eller 4. Och om han skulle ha skrivit Chrestus och chrestianos, varför hade då skribenten av M.II en förlaga med Christus och chrestianos? Om någon tidigare ändrat Chrestus till Christus varför ändrade då inte densamme chrestianos till christianos?

Jag kan i nuläget inte bestämma mig för vad som är troligast, vad Tacitus skrev, men avser att framöver djupare belysa frågan om Chrestus och chrestianos.

Roger Viklund, 2010-09-24

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: