Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117
Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11
En engelsk version av detta inlägg finns att läsa här.
An English version of this blog post can be found here.
För att bättre kunna åskådliggöra hur Christus-passagen kan ha infogats i Tacitus’ Annalerna 15:44 – under förutsättning att så också har skett – har några vänliga själar hjälpt mig att konstruera en modifierad bild av den andra mediceiska handskriften (M.II) från ca år 1050. I denna manipulerade bild …
1) är ordet christianos utbytt mot chrestianos, i enlighet med vad som troligen stod i förlagan som skribenten av M.II förlitade sig på.
2) är meningen ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” utlyft ur den löpande texten, i enlighet med hypotesen att Tacitus aldrig skrev detta.
3) har en text motsvarande ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” skapats och infogats i marginalen, i enlighet med teorin om att en sådan text först förelåg som en marginalnotering innan det infogades i den löpande texten i samband med att en ny avskrift gjordes av handskriften.
Nedanstående bilder är inte tänkta att utgöra en exakt vetenskaplig återgivning av hur det såg ut, utan mest fungera som en illustration till hypotesen. Bilderna används med tillåtelse. Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Bilderna går att öppna förstorade i ett eget webbfönster.
Modifierad bild av M.II innehållande Christus-passagen. Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl, Används med tillåtelse.
Den konstruerade glossan är skapad i enlighet med hur man kan förvänta sig att en glossa i marginalen har skrivits. Texten är något förkortad i jämförelse med den som förekommer i M.II och kan väl närmast återges som …
auctor nois eius xps Tyberio
Imperitante p pculatore’ potiu
pilatu supplicio affectu erat
Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Används med tillåtelse.
Teorin är således att denna text infogades i den löpande texten när en ny avskrift gjordes och i samband därmed skrevs också mer av orden ut, så att nois skrevs nominis, xps skrevs Christus, etc. Nedan finns den omodifierade bilden av den andra mediceiska handskriften M.II:
Den andra mediceiska handskriften M.II; omodifierad bild.
Jag skulle också vilja återge Erik Zaras argument till stöd för att Christus-passagen är en förfalskning; att “meningen om Christus var en marginalglossa som senare infördes I texten”. Denna lista publicerade han på diskussionsforumet Jesus Mysteries här och här och översättningen från engelska till svenska är min. Man måste dock vara medlem för att få tillgång till inläggen. Över till Erik Zara:
1) Uttrycket ”repressaque in praesens” (undertryckt för stunden) i passagen, blir begripligare om Christus-meningen inte var en del av den ursprungliga texten, eftersom den hävdvunna kristendomen inte kan sägas ha undertryckts av mordet på Kristus – snarare tvärtom!
2) Vidare kan den sedvanliga kristendomen inte sägas ha haft sitt ursprung i Judeen. Förmodligen hänvisar uttrycket Chrestiani till någon annan och numera okänd judisk messiansk gruppering, vilket skulle förklara Tacitus’ användning av imperfektum (”chrestianos appellabat”, de KALLADES krestna) i stället för presens (”chrestianos appellat”, de KALLAS krestna).
3) Om (och jag menar enbart _om_) den ”Sulpicius Severus”-passage som säger att Christiani var inblandade i det första judiska kriget, härrör från Tacitus, skulle också detta tyda på att någon annan grupp avses än de rätt fridfulla Pauluskristna som Plinius omtalar.
4) Om Christusmeningen var en glossa i marginalen, skulle detta också förklara skillnaden i texten – chrEstianos men ChrIstus; orden skulle då ha olika källor – ”chrestianos” Tacitus och ”Christus” den som skrev glossan i marginalen.
5) Det skulle också förklara varför inga kristna förrän Sulpicius Severus (eller inte under flera århundraden), hänvisade till detta avsnitt – det handlade inte om dem!
6) I Christusmeningen benämns Pontius Pilatus prokurator. Ingen annan romersk historiker ansåg det vara nödvändigt att ens nämna Pilatus, och det är måhända därför inte troligt att Tacitus’ läsare skulle veta vem han var. Kristna visste naturligtvis det, och de kallade honom prokurator och inte prefekt (“Pontio Pilato, Syriam tunc ex parte Romana procuranti” – Tertullianus, Apologeticus Adversos Gentes Pro Christianis XXI:18, “Pontius Pilatus procurator Judaeae a Tiberio mittitur” – Eusebius’ Chronicon i Hieronymus’ översättning).
Det enda ”övertygande” argument jag kan finna till stöd för att denna mening är äkta, förutom det faktum att den i likhet med Tacitus’ texter är skriven på ett enkelt latin, är att den förekommer i den andra mediceiska handskriften (M.II) . Det skulle uppenbarligen dock ha funnits gott om tid för kristna skribenter att infoga meningen innan denna handskrift skrevs på 1000-talet.
Roger Viklund, 2010-10-02
Jesus granskad 
Den andre BB said,
3 oktober, 2010 den 01:40
Vidare är det osannolikt att Kristus var auctor nominis överhuvudtaget, i och med att Kristus aldrig av kristna tillskrivs själva termen kristna, en term som synes ha givits dem av antiokianer eller romare. Även senare användes namnet med förakt, men Teofilus framför ståndaktigt: Vi kallas kristna för att vi är smorda med Gudi olja (Till Autolykos, bok 1, kapitel 12). Inget behov finns för en auctor nominis som kallade Kristus.
GillaGilla