Den vanhelgande skändligheten som datering av Markusevangeliet

29 augusti, 2010 den 19:47 (Eusebios av Caesarea, evangeliedateringar, kyrkofäder)

I mitt förra inlägg om Markus 13 som midrash, försökte jag visa i vilken omfattning som främst Markusevangeliet är uppbyggd av material ur de hebreiska skrifterna. I mitt förrförra inlägg om Miraklet om legionen i svinen vilket daterar Markusevangeliet, argumenterade jag för att berättelsen i Mark 5:1ff om hur Jesus fördriver en legion av onda andar in i 2000 svin, anspelar på den romerska tionde legionens härjningar år 70 och att händelsen därmed skulle förlägga Markusevangeliet till en ospecificerad tid efter år 70.

I detta inlägg ska jag ta upp ytterligare en omständighet som enligt min mening inte bara förlägger Markusevangeliets tillkomst till efter år 70, utan dessutom till efter år 90. Vi ska ånyo vända oss till den så kallade ”lilla apokalypsen” i Markusevangeliets 13:e kapitel.

Detta stycke är det kanske mest åberopade i samband med dateringen av evangeliet. Det kallas ”lilla apokalypsen” (apokalyps ≈ uppenbarelse) eftersom det innefattar Jesus’ beskrivning av tidens slut och alla de fasor som i samband därmed ska drabba de kristna, innan Gud slutligen kommer till undsättning. I inledningen läser vi:

När Jesus gick ut från templet, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!” Jesus sade till honom: ”Du ser dessa stora byggnader. Här skall inte sten lämnas på sten, utan allt kommer att brytas ner.” (Mark 13:1-2)

Jesus förutspår alltså templets ödeläggelse och detta är en omständighet som man måste förhålla sig till. En av grundorsakerna till att Markusevangeliet som regel dateras till början av 70-talet är just ovanstående passage. Templet förstördes av romarna år 70 och rimligen var författaren av Markusevangeliet bekant med denna händelse. Templet revs också ”sten för sten” genom att murarna raserades uppifrån. Dock var förstörelsen inte lika fullständig som den som slutligen helt ödelade templet år 135. Efter det andra judisk-romerska kriget åren 132-135 beslutade den dåvarande kejsaren Hadrianus att Jerusalem skulle tömmas på judar och templet tillintetgöras fullständigt. Syftet var att försöka utplåna, eller i varje fall oskadliggöra, judendomen för att framdeles förhindra nya judiska uppror.

Således argumenterar vissa för att Jesu profetia stämmer än bättre in på det andra kriget och att Markusevangeliet därför skrevs efter detta krig som avslutades år 135. Ett så pass sent datum för Markusevangeliets tillkomst medför emellertid enligt min mening allt för stora problem med andra texter (exempelvis anser jag att Polykarpos senast år 135 kände till Matteusevangeliet och Lukasevangeliet), och därför tror jag inte att det skrevs så sent.

Ytterst handlar evangeliedateringar om att finna en tidsintervall inom vilken evangelierna troligen har tillkommit. Förenklat kan man säga att om evangelietexten omnämns av någon eller om denne någon på annat sätt visar kännedom om texten, bör den ha tillkommit innan den personen skrev detta. Och omvänt gäller att om evangelietexten visar kännedom om något bör den ha tillkommit efter att detta något ägt rum.

I detta inlägg beaktar jag (liksom jag gjorde i det förrförra) enbart den sistnämnda aspekten ­– vad som evangelietexten visar kännedom om. Och i detta fall är det alltså templets förstörelse år 70.

Nu brukar invändningen mot detta synsätt var tvåfaldig.

1)      De mer bibeltrogna hävdar att man inte a priori kan förutsätta att Jesus inte gjorde en riktig förutsägelse om framtiden. Många som är mer ”rationella” än vad jag är, hävdar att det helt enkelt inte går att göra förutsägelser utöver då genom ren tur, och avfärdar därför detta argument utan vidare beaktande. På samma sätt avfärdar de också alla underverk såsom omöjliga och därför osanna. Jag anser däremot att varje påstående måste bedömas på sin egen rimlighet. Alltså, kan man inte avfärda möjligheten av en riktig profetia. Däremot kräver jag att profetian ska finnas offentliggjord och vara verifierad innan händelsen inträffat. Om någon efter en viss händelse säger att den förutsade denna händelse tidigare, duger inte detta för att uppfylla kriteriet.

Det betyder att om det i Markusevangeliet omtalas att templet ska förstöras och så också sker år 70, måste det vara bevisat att Markusevangeliet skrevs före denna händelse år 70 för att jag ska betrakta det som en profetia som har uppfyllts (då av antingen Jesus eller Markus). Och eftersom dateringen av Markusevangeliet är det som är under prövning har vi, för att använda matematiska termer, ”två obekanta i ekvationen”. I stället tyder denna ”profetia” på att författaren visste att templet redan hade förstörts och därför skrev efter år 70.

2)      Den andra invändningen gäller att templets ödeläggelse kan åsyfta dess förstörelse i de förgångna under babylonierna. Detta stöds då av att så mycket annat i ”lilla apokalypsen” åsyftar texter ur den hebreiska bibeln. Men att det speglar händelser i det avlägset förgångna hindrar inte att det samtidigt åsyftar aktuella händelser. Detta kommer jag att åskådliggöra här framöver.

Hela detta resonemang kan sammanfattas med de uppgifter som ges i NE:

M. antas vanligen ha skrivits i Rom ca 67–75. Om ett textfragment som har hittats i Qumran härrör ur M. – vilket är starkt omdiskuterat – kan M. ha tillkommit ännu tidigare.

Textfragmentet 7Q5 har jag tidigare behandlat och visat bortom varje rimligt tvivel att det inte härrör från Markusevangeliet (se: Qumranfragment 7Q5 ej från Markusevangeliet). Däremot visar uppgiften i NE hur stark tilltro man har till den kristna traditionens uppgifter, vilka förlägger evangeliets tillkomst till Rom i mitten av 60-talet. Markus ska enligt denna tradition ha byggt på Petrus’ undervisning och Petrus ska ha dött ca år 64. Men eftersom man inte gärna kan gå runt detta med profetian om templets förstörelse, förskjuter man tiden framåt från år 64 till minst år 67, då kriget var igång och det var enklare att förutspå templets ödeläggelse. Och då kan man behålla uppgiften om Rom, fastän man har tullat på den kristna traditionens tidsuppgift.

Men man kan också bara helt sonika bortse från den kristna traditionens uppgifter och utgå från att de inget visste och därefter se vad som förefaller troligast. Ty en tillkomsttid efter år 70 betyder inte en tillkomsttid direkt efter år 70, och evangelierna finns dessutom inte bevittnade förrän en bra bit in på 100-talet.

Det finns nämligen fler ledtrådar att fördjupa sig i när det gäller den ”lilla apokalypsen”.

En nyckelvers i dateringen av Markusevangeliet är Mark 13:14:

När ni ser den vanhelgande skändligheten stå där den minst av allt borde stå (må den som läser fatta det rätt), då skall de som bor i Judeen fly upp i bergen. (Mark 13:14)

Antiochos IV Epifanes

Oftast brukar ”den vanhelgande skändligheten” anses bygga på Daniel 11:31 och 12:11, där ”den vanhelgande skändligheten” används om det hedniska altare tillägnat guden Zeus som Antiochos IV Epifanes år 168 fvt lät sätta upp i Jerusalems tempel.

Trupper som han har sänt ut kommer att gå in och kränka tempelborgen, avskaffa det dagliga offret och sätta upp den vanhelgande skändligheten. (Daniel 11:31)

Från den tid då det dagliga offret avskaffas och en vanhelgande skändlighet ställs upp skall det gå 1 290 dagar. (Daniel 12:11)

Men ”den vanhelgande skändligheten” omtalas också i Första Mackabeerboken:

”Den femtonde dagen i månaden kislev år 145 lät kungen bygga den vanhelgande skändligheten på brännofferaltaret; även runt om i Judas städer byggdes altaren.” (1 Mack 1:54)

Gustave Doré: Mattathias’ uppror

Mackabeerböckerna skildrar det uppror som utbröt år 168 fvt under mackabeernas ledning. Den seleukidiska kungen Antiochos IV Epifanes låter genomföra en helleniseringskampanj i det då ockuperade Juda rike; en kampanj som omfamnas av ledande judiska grupper. Däremot väcker den avsky hos de mer fundamentalistiska judarna. Konflikten kulminerar år 168 fvt, då Antiochos förbjuder judendomen och byter ut det altare i templet som är tillägnat JHVH mot ett altare tillägnat Zeus, varpå judarna revolterar och mot alla odds lyckas fördriva ockupationsmakten.

Det är alltså denna Zeusstaty som i både Daniels bok och Första Mackabeerboken benämns den vanhelgande skändligheten. Att författaren av Markusevangeliet i just detta fall förlitar sig på Första Mackabeerboken och inte Daniels bok (som han så ofta annars gör) bevisas av att han efter att (via Jesu ord) ha varnat för när man ser den vanhelgande skändligheten stå där den minst av allt borde stå, uppmanar alla som bor i Judeen att fly upp i bergen. Endast i Första Mackabeerboken sägs att de trogna ska lämna allt de äger och fly upp i bergen; detta för att undkomma att tvingas välja mellan antingen att offra till de hedniska gudarna eller att dö.

Mackabeerböckerna är bemängda av uppmaningar att fly och man far i striderna upp och ner från bergen. Här återges några av de viktigaste passagerna:

Oskyldigt blod utgöts runt templet. Helgedomen skändade de. Jerusalems invånare flydde för deras skull (1 Mack 1:37–38)

Och Mattathias ropade högt ut över staden: ”Följ med mig härifrån, alla som ivrar för lagen och stöder förbundet!” Sedan flydde han med sina söner till bergen och lämnade kvar allt de ägde i staden. (1 Mack 2:27–28)

När Gorgias kom till Judas läger på natten fann han ingen där. Han började leta efter dem uppe i bergen, eftersom han tänkte att de hade flytt för honom. (1 Mack 4:5)

Då störtade de sig över dem från bakhållet och började hugga ner dem, och manfallet blev stort. De överlevande flydde upp i bergen, och israeliterna tog allt vad de hade som byte. (1 Mack 9:40)

När soldaterna i bergen kom fram ur bakhållet och grep in i striden flydde alla Jonatans män. (1 Mack 11:69–70)

När det i Mark 13:14 står att när ni ser den vanhelgande skändligheten stå där den minst av allt borde stå, skall de som bor i Judeen fly upp i bergen, är det alltså en anspelning på det som står i Första Mackabeerboken och inte det som står i Daniels bok.

Detta är viktigt, då skillnaden mellan beskrivningen i Daniels bok och i Första Mackabeerboken också är att hos Daniel åsyftar den vanhelgande skändligheten enbart templet i Jerusalem, medan det i Första Mackabeerboken anspelar på alla de altare som placerades ut i hela Judeen; ”även runt om i Judas städer byggdes altaren.” (1 Mack 1:54)

Just att det talas om alla Judas städer innebär att texten, också hos Markus, åsyftar den systematiska utrotningen av judendomen och införandet av den hedniska kejsarkulten. Det är högst sannolikt dessa händelser i det förgångna som Markus anspelar på för att spegla händelser i sin egen tid; pågående förföljelser eller förföljelser han på grund av omständigheter tror är nära förestående.

Betänk följande: Kristna befinner sig i ett utsatt läge. Man förföljs, man tvingas abdikera från sin lära, sin övertygelse. Man får välja mellan att ge upp sin tro eller dö. Jesus uppmanar dem då att fly; att fly upp i bergen undan förtryckarna. För jude-kristna var kopplingen till händelserna under mackabeerkriget tydliga och man kunde spegla sin egen situation i de umbäranden som judar utstått i det förgångna.

Alltså gäller det för oss att hitta en tidsperiod då sådana förhållanden förelåg att kristna såg sig tvingade att fly undan förföljelsen som riktats mot den egna tron.

Ofta brukar dessa verser hos Markus antas syfta på Neros förföljelser av kristna år 64 i samband med att Rom brann. Enligt historikern Tacitus straffade Nero då kristna på det mest utstuderade grymma sätt. Men den händelsen var begränsad, i såväl rum som tid. Det gällde då kristna enbart i Rom år 64.

Markus skrev definitivt inte för människor bosatta i Judeen, varför uppmaningen till boende i Judeen att fly upp i bergen synes ologisk.

När ni ser den vanhelgande skändligheten stå där den minst av allt borde stå …, då skall de som bor i Judeen fly upp i bergen. (Mark 13:14)

Kejsar Domitianus

”De i Judeen” är säkerligen ett uttryck för hela den kristna gemenskapen (på samma sätt som Babylon var ett kodord för Rom) och därmed borde förföljelsen avse en mycket större och mer omfattande kampanj mot kristna. Den första systematiska förföljelse av kristna vi känner till, där de också tvingades tillbe de hedniska gudarna, är den under kejsar Domitianus’ senare tid som regent i början av 90-talet. Domitianus var kejsare mellan åren 81 och 96 och blev mot slutet av sin tid mer och mer paranoid och ska då också enligt kyrkofader Eusebios ha genomfört en storskalig förföljelse av kristna. Det var alltså vid pass år 92/93 ”då de i Judeen”, alltså kristna i allmänhet, gjorde bäst i att fly upp i bergen undan förföljelsen av kejsar Domitianus.

Tilläggas kan att uttrycket ”den vanhelgande skändligheten” som ju avsåg en avgud i det judiska templet har en motsvarighet i kejsar Domitianus. År 89 lät han resa en jättestaty av sig själv i det då nybyggda templet i Efesos. Det är mycket möjligt att det är denna staty som avses i Uppenbarelsebokens beskrivning av det odjur vars tal är 666. Statyn bar nämligen den grekiska inskriptionen Domitia kais, alltså ”kejsar Domitianus”, vilket av en händelse numerologiskt också blir 666.

”Och det fick rätt att ge livsande åt odjurets bild, så att bilden också kan tala och se till att alla som inte tillber odjurets bild blir dödade. … Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666.” (Upp 13:15–18)

Det är alltså inte bara Nero som passar bra in på uppgiften 666.

Utifrån den förföljelse som anspelas på i Mark 13:14, drar jag slutsatsen att Markusevangeliet skrevs när Domitianus påbörjade sin förföljelse av kristna på 90-talet. Det är bland annat denna omständighet som gör att jag antar att Markusevangeliet, som första bibliska evangelium, är skrivet först på 90-talet, kanske år 93.

Roger Viklund, 2010-08-29