Philip Jenkins’ New Parallel to Secret Mark: “Anglo-Saxon Attitudes”

Philip Jenkins, Distinguished Professor of History at Baylor University, has published the article Alexandrian Attitudes: A new source for the “Secret Gospel of Mark.” in Books and Culture: A Christian Review.

I read the article yesterday and commented upon it today on Tony Burke’s blog Apocryphicity; Philip Jenkins’ New Parallel to Secret Mark: “Anglo-Saxon Attitudes”. I decided to turn my comment into a regular blog post.

Jenkins was the one who first (in 2001) suggested that Morton Smith had read Hunter’s novel “The Mystery of Mar Saba” and from that got inspired to forge Clement’s letter to Theodoros including quotations made from a Secret Gospel of Mark. I have dealt with that so-called parallel to some degree in my blog post Allan J. Pantuck on the Secret Gospel of Mark.

In Alexandrian Attitudes Jenkins has found a new parallel to the Secret Gospel of Mark in Angus Wilson’s 1956 novel Anglo-Saxon Attitudes. The plot in Jenkins’ own summary is as follows:

“Wilson’s novel synthesizes these three episodes. He describes the 1912 excavation at the Anglo-Saxon site of Melpham, which features the grave of a celebrated 7th- century missionary bishop named Eorpwald. (The date recalls Piltdown, the setting suggests Sutton Hoo.) To the astonishment of the chief excavator, Lionel Stokesay, Eorpwald’s grave includes a phallic fertility idol. The only explanation the archaeologists can suggest is that, in these dark early centuries, even the leaders of the venerated Anglo-Saxon church practiced a clandestine syncretism, a dual faith. The heroic Eorpwald was an apostate.

By the time of the novel’s main action in the 1950s, that shocking theory has achieved a grudging consensus status among British historians. It is particularly welcomed by ”Rose Lorimer,” a thinly disguised version of the eccentric real-life scholar Margaret Murray, the inventor of many modern theories about the history of witchcraft and neo-paganism.”

To learn the plot more thoroughly you could read this Wikipedia article. I’ll turn to Jenkins’ arguments.

The parallels presented by Jenkins are as follows:

1)      Gilbert in Anglo-Saxon Attitudes sought to disgrace and embarrass the historical establishment who was stupid enough to believe an obvious hoax. Also Smith did the same thing.

2)      Wilson was openly gay and also Smith was (possibly) gay or at least bisexual.

3)      The items were in both cases “faked” in order make the church confront the possibility that those early predecessors themselves were open to unrestrained “pagan” sexuality.

4)      Anglo-Saxon Attitudes had a particular appeal for readers interested in scholarship or in accurate accounts of the scholarly world and for those who were gay. Smith would then have had a particular interest in such a novel.

5)      Both were forgeries planted in early Christian sites.

6)      In both plots there was a man named Theodore.

7)      The intrusive item promises to rewrite church history, by proving that Christian orthodoxy co-existed with controversial clandestine practices.

8)      Both cases include dual religions where both shadow religions have a strong sexual content.

The first five arguments are only focused on Smith and not on the artifact itself. Also, the arguments presuppose that Secret Mark in fact IS a forgery and that Smith was the culprit. But they are only relevant if Smith was gay (for which there are no proofs, and even if he were, would it be relevant?), that he would have been interested in that book and its themes, that he wanted to embarrass the establishment and to promote a gay view; all which are unsupported suggestions which need to be proven before they can be used as proof (to avoid circular reasoning).

The remaining three arguments focus upon the parallels between “Anglo-Saxon Attitudes” and “Secret Mark”. In “Anglo-Saxon Attitudes” the forged phallic fertility idol is placed in the grave of bishop Eorpwald, “who is identified as a disciple of the great English Archbishop Theodore.” In both plots there is then, according to Jenkins, a man named Theodore. This, however, is only true to some degree. The otherwise unknown person that Clement is writing his letter to is named Theodoros and not Theodore. Theodore is of course an English (or proto-English) adaption of the Greek name. I doubt that the Theodore in “Anglo-Saxon Attitudes” also was known by the name of Theodoros. At least that name does not occur in the book and if that Theodore is based on an actual bishop (i.e. Archbishop Theodore of Canterbury), that man was probably also known by just the name Theodore.

Jenkins suggests that both findings promise to rewrite church history, by proving that Christian orthodoxy co-existed with controversial clandestine practices. And that is true. But seriously, how strange would that be? Secret Mark is a controversial text. But how difficult would it be to find a novel in which there is a controversial discovery made? Any thrilling novels in which discoveries are made are bound to include controversial discoveries. That is the genre of such novels.

Finally both shadow religions have, according to Jenkins, a strong sexual content. But then of course there is nothing sexual at all in Secret Mark. In the letter, Clement deals with an alleged sexual plot with a naked man with a naked man, but he strongly opposes that such a text was part of Secret Mark and the quotation he presents shows nothing of the kind.

So this so-called parallel is even more far-fetched than the one with “The Mystery of Mar Saba” and the only relevant parallel are the names Theodore – Theodoros. The name Theodore is though a very common ecclesiastical name.

However, I do wonder a bit about the mathematics in the scenario put forward by Jenkins. I have a really hard time understanding how he can envision that this “parallel” would make it more likely that Smith was influenced by fictional novels to make a forgery. Let’s follow Jenkins in his logic and see where it ends. He writes the following:

“In order to grant the truth of Morton Smith’s alleged discovery of the Mar Saba letter, at the particular time and place, we must accept an outrageous series of coincidences, to which we must now add explicit echoes of two separate contemporary novels. At some point, surely, Occam’s Razor requires us to seek the simplest explanation for the whole Mar Saba affair.”

Jenkins accordingly thinks that two parallels would be a stronger proof that Smith was influenced to forge the Mar Saba letter. Even though this parallel is a really weak parallel, for the sake of argument let’s presume it was a strong one. So, then we have two novels that might have influenced Smith. Which one was it then that influenced him? Is Jenkins suggesting that it was both and that they combined made a stronger impact than they would have done separately? Let’s say that we find another novel and another novel and another novel with parallels. Would it then be even more likely that Smith forged the text if we have five parallels? If we found a hundred novels (which possibly could be made if we simply need to find such superficial parallels as the ones found in “Anglo-Saxon Attitudes”) would it then be almost impossible that Secret Mark was genuine?

The truth is that the more parallels we can find, the less likely it is that Smith was influenced by anyone of these. Instead it shows that forgeries are a common theme in many novels and given that many tens of thousands such books has been written, there is nothing strange that occasional parallels to genuine events and artifacts can be found if you search through all the books available.

Roger Viklund, April 20, 2014

Non sequitur i “Jesus Outside the New Testament”

Jag har på sistone läst (i) ett antal böcker vilka alla på olika sätt fått mig att tvivla på den mänskliga tankeförmågan. Det är lätt deprimerande att läsa vissa saker och ibland blir jag faktiskt tvungen att lägga ifrån mig det jag för stunden läser för att jag inte längre uthärdar läsningen. Det blir någon form av intellektuell härdsmälta. Främst är det väl alla dumheter om Hemliga Markus som forskare vräker ur sig, men det gäller också mycket annat. Och inte lär det väl bli bättre när jag framöver ska ta itu med Maurice Caseys senast försök att bemöta mytikernas, eller Jesus-minimalisternas, påstående om att Jesus (sannolikt) inte funnits (Jesus: Evidence and Argument or Mythicist Myths?). Av vad jag hittills läst i form av utdrag och citat kommer denna bok kanske till och med att övertrumfa Ehrmans försök. Richard Carrier verkar i varje fall regera på ett likartat sätt som mitt när han skriver om sitt arbete med att recensera Caseys bok: ”Och denna förfärliga bok gör mig tyvärr galen. Jag står inte ut med den tröttsamma gräsliga inre monologen längre. Jag måste lägga ifrån mig den och göra andra saker för en stund.”

jesus-outside-the-new-testamentMen nu tänkte jag beröra en annan bok, en bok av ett annat slag och där problemet är ett annat. Jag har läst merparten av Robert E. Van Voorsts bok Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000). Detta är en “klassiker” inom sitt område och en bok som anses vara ett “måste” att läsa om man vill fördjupa sig i de utomkristna och framför allt utombibliska källorna som på olika sätt hänvisar till Jesus. Det är alltså en bok som många hänvisar till och som därför ingår i mångas litteraturlista.

Jag fann dock boken rätt ointressant. Den utgör visserligen en sammanfattning av forskningsläget och stundom också en ”god” sådan, men alltför ofta är den alldeles för ytlig och inte sällan oinsatt och ibland rent felaktig för att den ska vara till någon hjälp för den som vill fördjupa sig i problematiken. Med andra ord kan den fungera för den som vill stifta bekantskap med materialet och också utgöra ett underlag man kan citera för att klargöra forskningsläget, men inte mycket därutöver.

Inom logiken talar man om argument som är non sequitur. Uttrycket non sequitur är latin och betyder ”det följer inte”. Då avser man att den slutsats man drar inte följer av de argument man anför till stöd därför. Slutsatsen kan visserligen (eller kan inte) vara riktig. Däremot leder de argument man åberopar inte till den slutsatsen. Omvänt kan man säga att argumenten visserligen kan vara goda argument (eller så inte) men inte för den tes man driver.

Låt oss därför beskåda ett typiskt exempel på detta. Exemplet är hämtat från sidan 211 i Van Voorsts bok.

Morton Smith, followed by Crossan, Koester, and others, has argued that the Secret Gospel of Mark was a source of canonical Mark’s narrative. This position, though, is untenable.

Att Hemliga Markusevangeliet skulle vara källan till Markusevangeliet är enligt Van Voorst ohållbart. Han åberopar fyra argument till stöd för sitt påstående att ståndpunkten är ohållbar.

First, despite the modern consensus, the possibility that the letter is a modern forgery from the eighteenth century has not been completely excluded.

Men detta är ett argument till stöd för något annat, exempelvis att Hemliga Markusevangeliet aldrig har existerat. Det är dock inte argument till stöd för att Hemliga Markus, om det har funnits, inte var källan till Markus.

Second, Clement is often unreliable in his use of sources, and so even if his letter is authentic, this does not mean that what he says about the Secret Gospel of Mark is correct.

Här vet Van Voorst uppenbarligen inte vad Klemens säger i brevet. Klemens säger nämligen att Hemliga Markus tvärtom är en utökning av Markusevangeliet och därför precis det motsatta som det Van Voorst verkar förutsätta. Enligt Klemens var Markusevangeliet källan till Hemliga Markus. Om Klemens är att betrakta som otillförlitlig och alltså kan misstänkas ha fel, så skulle Hemliga Markus verkligen kunna vara källan till Markusevangeliet.

Jag gissar att om Van Voorst hade känt till vad som står i brevet hade han använt argumentet på motsatt sätt. Ty det går ju lika bra att säga att Klemens faktiskt motsäger att Hemliga Markus skulle vara källan till Markusevangeliet och att man därför bör tro på det Klemens säger. Och man ska vara ytterst försiktig med att fästa tilltro till argument som går att använda på motsatta sätt eftersom man då kan ge sig den på att det då också kommer att användas på just det sätt som stöder den eller den forskarens (förutfattade) åsikt.

Third, what we have of this document is highly fragmentary.

Det är givetvis sant att det vi har bevarat av Hemliga Markus blott är brottstycken. Men notera att det inte är något argument emot att Hemliga Markusevangeliet är källan till Markusevangeliet. Koester, Crossan och andra (inklusive den som skriver detta) har på grundval av det som finns bevarat dragit slutsatsen att det rimliga är att Hemliga Markus var källan till Markus. Att vi blott har fragment bevarade av Hemliga Markus är olyckligt och gör det givetvis svårare att avgöra vilket evangelium av de båda som skrevs först, men detta faktum utgör inget som helst argument till stöd för att det är ohållbart att tro att Hemliga Markus skrevs före Markusevangeliet. Eftersom endast brottstycken är bevarade är detta rimligen till lika stor nackdel för dem som argumenterar för att Markusevangeliet skrevs före Hemliga Markus som tvärtom.

Fourth, no consensus exists among those who see this document as a source of Mark.

van_voorstFörst måste man fråga sig vad Van Voorst menar med att ingen konsensus finns bland dem som anser att Hemliga Markus är källan till Markusevangeliet. Det finns ju verkligen konsensus bland dem att Hemliga Markus är källan, så det kan rimligen inte vara det Van Voorst avser. Alltså bör han avse att de teorier som följer av att man anser det vara en källa varierar mellan forskarna. Och så är också fallet. Koester har exempelvis skapat en rätt omständlig teori om olika stadier i evangeliernas utveckling. Men återigen, det faktum att man utifrån insikten att Hemliga Markus sannolikt är källan till Markusevangeliet skapar olika tänkbara scenarier kring evangeliernas tillkomst är ju inget argument emot att Hemliga Markus är källan till Markusevangeliet. I så fall kan man avfärda hela idén med synoptikernas beroende av varandra med argumentet att ingen konsensus föreligger bland forskarna rörande det synoptiska problemet.

Jag har citerat Van Voorst ordagrant och utan att utelämna något. Allt det jag här citerat har följt direkt på varann. Så även det Van Voorst skriver direkt efter att ha räknat upp de fyra argumenten.

Therefore, it is highly unlikely that the Secret Gospel of Mark, if it existed at all, was a source of canonical Mark.

Så, eftersom det inte går att utesluta att brevet vari brottstyckena ur Hemliga Markus citeras är en 1700-talsförfalskning, eftersom Klemens är opålitlig när han påstår att Markusevangeliet är källan till Hemliga Markus, eftersom vi bara har brottstycken bevarade av evangeliet och eftersom de som anser att Hemliga Markus är källan till Markusevangeliet inte är eniga, är det ytterst osannolikt, ja rent av en ohållbar ståndpunkt, att Hemliga Markusevangeliet är källan till Markusevangeliet.

Man kan givetvis anse det vara osannolikt att Hemliga Markusevangeliet är Markusevangeliets källa. Scott Brown argumenterar exempelvis för detta men då självfallet inte med hjälp av argument på denna nivå. Inget enda av de fyra argument Van Voorst åberopar stöder hans påstående trots att han använder ord som ”highly unlikely” (ytterst osannolikt) och ”unteanable” (ohållbart).

Roger Viklund, 2014-03-02

Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination

I have (with permission) uploaded Scott G. Brown’s and Allan J. Pantuck’s 2010 article, “Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination”. The pdf-file has disappeared from the Internet and was not accessible anywhere else.

The HTML-text is available though on Timo S, Paananen’s blog at

The address to the pdf-file is

Uttrycket ”vis man” i Testimonium Flavianum

Jag har de senaste månaderna, i den mån jag alls haft tid, sysselsatt mig med att bearbeta och utöka den engelska versionen av min artikel om Jesus hos Josefus (The Jesus Passages in Josephus). Den är nu så omfångsrik att den i sig skulle kunna ges ut som bok. Framför allt har jag arbetat med språket i Testimonium Flavianum (TF) och då främst frågan om det speglas bäst i Josefus’ eller Eusebios’ språkbruk och mer explicit Alice Whealey kontra Ken Olson. Fastän jag arbetar på engelska väljer jag att skriva detta inlägg på svenska för att bättre kunna ”tänka klart”, vilket som regel går lättare på ens modersmål.

Jag ska här ta upp frågan om inledningen på TF verkligen är så mycket mer typisk för Josefus än för Eusebios. Inledningen lyder:

Vid denna tid framträder Jesus, en vis man,
(Γίνεται δὲ κατὰ τοῦτον τὸν χρόνον Ἰησοῦς σοφὸς ἀνήρ,)

Γίνεται δὲ – och uppstår
κατὰ τοῦτον τὸν χρόνον – vid denna tid
Ἰησοῦς, σοφὸς ἀνήρ, – Jesus, en vis man

Det som främst brukar hävdas är att uttrycket ”vis man” (σοφὸς ἀνήρ, eller transkriberat sofos anêr) är typiskt för Josefus. Dessutom hävdas att Eusebios (eller någon annan kristen) inte skulle nöja sig med att kalla Jesus för vis utan skulle ha gett honom ett mer upphöjt epitet, som guds son eller liknande. Fortsättningen på meningen (Vid denna tid framträder Jesus, en vis man) lyder ”om man alls skall kalla honom en man”, och den delen brukar anses vara ett kristet tillägg där någon försökt modifiera den mer modesta benämningen av Jesus som blott vis till att vara förmer än en människa, alltså en gud. Men här kan konstateras att Eusebios faktiskt på andra ställen påstår att Jesus var en vis man men därutöver också gudomlig (Mot Hierokles 5). Därmed gör han samma distinktion som den som förekommer i TF och enbart därför borde man inte kunna hävda att en kristen (som Eusebios) inte skulle ha kunnat skriva TF.

Gammalgrekiska fungerar i många stycken på helt andra sätt än modern svenska. Exempelvis böjs orden på ett långt mer sofistikerat sätt. En finess i grekiskan är exempelvis att adjektiv (och andra ord) i sig alltid innehåller genus och numerus och annat. Det betyder att ett ord som sofos (som betyder vis, kunnig och litet annat) står i singularis maskulinum och man vet redan där att det rör sig om ”en man” som är vis. Hade det varit en kvinna hade det stått sofê. Detta innebär att man om man ville lika gärna kunde skriva sofos som sofos anêr. I båda fallen betyder det en vis man. Och givetvis använder såväl Josefus som Eusebios båda uttrycken. Men när Ken Olson hävdar att Eusebios ofta använder uttrycket vis man, exempelvis talar om de hebreiska profeterna (Contra Hieroclem 4) och de grekiska filosoferna (Dem. evang. 3.5, §114) som visa, underkänner Alice Whealey hans resonemang med motiveringen att Eusebios ofta bara skriver sofos medan det i TF står sofos anêr. Detta senare skulle därför enligt henne och andra vara mer typiskt för Josefus. Som sagt både Josefus och Eusebios använder relativt ofta uttrycket ”vis man”. Dock är det vanligare hos Eusebios än hos Josefus. Jag har nämligen sökt i Thesaurus Linguae Graecae, en textsamling som innehåller merparten av den bevarade samlade antika grekiska textmassan. Men, säger Whealey, Eusebios föredrar att skriva sofos utan extratillägget av anêr (man).

Hur förhåller det sig då egentligen? Jo, Josefus använder ” sofos anêr” vid endast två tillfällen, i beskrivningarna av kung Salomo, “andri sophô kai pasan aretên echonti” (ἀνδρὶ σοφῷ καὶ πᾶσαν ἀρετὴν ἔχοντι = en vis man som äger alla dygder) i Antiquities 8:53 och om profeten Daniel som sägs vara en “sophos anêr kai deinos heurein ta amêchana” (σοφὸς ἀνὴρ καὶ δεινὸς εὑρεῖν τὰ ἀμήχανα = en vis man och skicklig på att upptäcka saker bortom mänsklig förmåga) i Antiquities 10:237.  Orsaken till att man vill hävda att sofos anêr är typiskt för Josefus är att han i andra fall kopplar detta anêr (man) till andra dygder än just visdom, exempelvis ”goda män” och ”rättfärdiga män”. Faktum kvarstår dock att just uttrycket” vis man” med både sofos och anêr förekommer hos Josefus vid endast två tillfällen vad jag kan finna. Jag har då givetvis inte räknat med TF eftersom ju den passagen är den som ska prövas. Jag utesluter på samma sätt TF de två gånger som det förekommer hos Eusebios på grekiska.

Hur förhåller det sig då med Eusebios? Ja han skriver följande i Praeparatio evangelica 7:13:7: ”καὶ Ἀριστόβουλος δὲ ἄλλος Ἑβραίων σοφὸς ἀνήρ”, vilket torde kunna översättas med ”och andra visa judiska män utöver Aristoboulos” (jag är osäker på vilken judisk kung som avses). Som synes kan också Eusebios använda sofos anêr (σοφὸς ἀνήρ). Eusebios använder uttrycket också i sina kommentarer till Psaltarens psalmer (PG 23.680, ”οὐ σοφὸς ἀνὴρ”). Dessutom använder han det om Jesus. I Eclogae propheticae (PG 22, 1129) låter Eusebios likställa Jesus (som han kallar “vår Frälsare och Herre”) med den fattige vise mannen i Predikaren 9:15 och låter därmed benämna också Jesus “sofos anêr”. Han skriver “ὁ πένης καὶ σοφὸς ἀνὴρ, ὁ Σωτὴρ καὶ Κύριος ἡμῶν”.

Nu underkänner Whealey också denna passage, något som är rätt genomgående i hennes analys. Hon sätter upp tillsynes godtyckliga definitioner och kriterier så att det i varje fall ska framstå som mer troligt att Josefus skrivit texten är att Eusebios gjort det. I detta fall påpekar hon att eftersom Eusebios bygger på den grekiska texten i Septuaginta och eftersom det där står sofos anêr, har Eusebios låtit sig påverkas av denna text och att det därför inte heller är typiskt för honom. Med godtyckliga definitioner avser jag att Whealey inte är konsekvent. Beakta exempelvis detta:

“The use of πρῶτοι ἅνδρες to mean “leading men” in Josephus’ works is very common. The sole example of πρῶτοι ἅνδρες found in Eusebius’ works (d. e. I 10,1) means chronologically earliest men rather than leading men.” (Alice Whealey, Josephus, Eusebius of Caesarea and the Testimonium Flavianum, p. 92, in Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament, Tübingen: Mohr Siebeck, 2007)

I en annan passage i TF omtalas de ”främsta männen” bland judarna och Whealey hävdar att Josefus använder uttrycket mycket ofta medan det bara förekommer en gång hos Eusebios och då i en annan betydelse. Fast när jag söker genom databasen på Josefus finner jag visserligen beteckningen ”de ledande/främsta männen” vid många tillfällen, men i nästan samtliga fall med endast protôi eller proton, således bara främsta, och ”påhänget” man eller män saknas. Det är samma uttryckssätt som Eusebios använde om ”vis man” och som Whealey då underkände som parallell. Hela uttrycket ”prôtoi andres” förekommer vad jag kan se endast tre gånger hos Josefus (Ant. 4:140, 17:81, 18:99) och då dessutom i annan betydelse vid ett av dessa tillfällen. Det skulle i så fall betyda att om man tillämpade Whealeys standard vad gäller ”vis man” skulle Josefus använda uttrycket ”prôtoi andres” med samma betydelse som i TF vid två tillfällen och Eusebios vid inget. Jämför detta med det Whealey skriver, nämligen att ”prôtoi andres i betydelsen ’främsta männen’ är mycket vanligt hos Josefus.”

För att återgå till detta med ”vis man”. Josefus använder samma uttryck som förekommer i TF vid två tillfällen. Eusebios använder det vid tre, i kommentaren till Psaltarens psalm 100, om den judiske konungen Aristoboulos och om Jesus under täckmanteln ”vår Frälsare och Herre”. Oavsett om man nu antar att Eusebios är påverkad av annat eller ej, så kvarstår faktum 1), att han använder uttrycket oftare än Josefus, 2) att han använder det om Jesus och 3) att han heller inte tvekar att kalla Jesus vis, vare sig han som i detta fall använder det fulla uttrycket ”sofos anêr” eller som han gör annorstädes, bara kallar honom ”sofos”.

Jag har svårt att se hur man därmed kan säga att uttrycket ”vis man” skulle vara mer typiskt för Josefus än för Eusebios. Och då är att betänka att just detta exempel är det som kanske oftast framförs när man vill hävda att det finns partier i TF som definitivt bättre återspeglar Josefus’ språkbruk än Eusebios’.

Roger Viklund, 2013-12-26

Foton från Louvren 3 – Baal


Gamla Testamentets profeter angriper Baal, Ashera och andra gudar på nästan varje sida i profetböckerna. Orsaken är givetvis att Israels folk dyrkade dessa gudar tillsammans med och ibland i stället för JHVH. Detta var för övrigt Morton Smiths tes i hans andra doktorsavhandling, nämligen att majoriteten bland de gamla israeliterna dyrkade flera gudar och att monoteismen kom till makten relativt sent.

Bibeln säger att israeliterna under domartiden (ca 1200–1000 fvt) dyrkade Baal och JHVH. Vissa israeliter bar Baals namn. Israeliternas förste konung Saul gav ett av sina barn namnet Eshbaal efter guden Baal (1 Krön 8:33). Hosea uppger att JHVH också kallades Baal (Hos 2:16). Av 15 sammansatta namn som hittats i nordriket Israel innehöll visserligen nio Jahve eller JHVH men hela sex innehöll Baal, vilket kan tyda på att i norr var Baal nästan lika populär som JHVH. (William G. Dever, What Did The Biblical Writers Know and When Did They Know It?, s. 210)

Baal är en gud som är nära förknippad med vädret. Han är framför allt en storm- och regngud. Det är därför en aning märkligt att han, i likhet med Jesus, också är en döende och från de döda uppstående gud, då sådana gudar brukar vara vegetationsgudar. Men Baal ansågs frambringa regn, och avsaknad av regn innebär torka och växtlighetens död. Baals död är därför den yttersta orsaken till torkans början, en torka som sägs ha varat i sju eller åtta år. Detta kan jämföras med den sjuåriga torka som omtalas i samband med Josefs vistelse hos farao i Egypten.

Enligt fynd gjorda i bland annat den uråldriga staden Ugarit och stammande från 1300- och 1200-talen fvt, utspann sig en strid mellan Baal och dödsguden Mot. Lertavlorna inunder, vilka jag fotograferade i Louvren, innehåller alla den berättelse som brukar betecknas Baals cykel, med död, uppståndelse och liv på nytt i enlighet med årstidernas skiftningar.


Denna lertavla med kilskrift kommer från staden Ugarit vid den nordsyriska kusten; ett utgrävningsområde som benämns Ras Shamra eller Tell Ras esh-Shamra, där ”tell” avser en kulle som byggts upp genom århundraden av avlagringar från tidigare bosättningar. Tavlan stammar från 1300- eller 1200-talet eller kanske till och med litet tidigare. I tavlan omnämns El, som väl rimligen är densamme som den El som är det ena av två gudsnamnen i Bibeln, där JHVH är det andra. Även JHVH förekommer sannolikt i Ugarit under namnet JV. Vidare berättas om striden mellan Baal och Mot och Baals seger över Mot (döden).

Inunder finns en bild från utgrävningarna av Ugarit.



I denna kilskriftstavla från 1300- eller 1200-talet fvt, också från Ugarit, berättas om Baals konfrontation med flodguden Jam. Jam  är en gud av kaos och död i motsats till många andra, icke-fientliga gudar. Han sägs i de ugaritiska källorna vara Els son, alltså Guds son. Jam som betyder hav är havets och flodernas gud. Han ligger i fejd med Baal, och han utnämns av El till kung. El berättar för de andra gudarna att Jam tidigare kallades för Jav: ”Min sons namn är Jav”. Jams ursprungliga namn var alltså Jav (eller Javu) men El säger att han hädanefter ska kallas ”Els älskade” och sänder honom att avsätta Baal. Baal slår ner Jam eller Jav, vilken dödas i striden. (”SM. BNY. JV”. CTA 1 IV 14. Se The Archaeological Evidence of the Exodus from Egypt, s. 20–23.)

Vi kan se El och Jav/Jam som tidiga prototyper för israeliternas gudar El och JHVH.

Jag vet inte hur mycket av denna berättelse som återfinns på just denna övre tavla. Som ju tydligt framgår är det blott ett brottstycke av en ursprungligen större tavla. Men tavlorna är som regel mycket små – förvånansvärt små. De tre som jag återger här och som skildrar Baals cykel är ungefär stora som en hand, medan många andra kompletta tavlor inte är så värst mycket större än kreditkort.


Också denna sista kilskriftstavla kommer från utgrävningarna i Ras Shamra, Ugarit. Den dateras till 1300-talet fvt (1399–1300 fvt) och är alltså drygt 3300 år gammal. Även här skildras fruktbarhetsguden Baals strid mot dödsguden Mot – torkan.

I The Riddle of Resurrection på sidorna 55–81 sammanfattar Tryggve N. D. Mettinger berättelsen om Baals cykel, vilken han uppger återfinns på tavlorna 1.4VII:42 till 1.6.VI. Min sammanfattning av hans sammanfattning lyder som följer:

Baal bygger ett palats och tillkännager för världen att han inte längre böjer sig för döden, det vill säga Mot, vilken han förvisar till endast öknarna. Baal sänder två budbärare till Mot. De ska gå ner till frihetshuset och därigenom räknas bland de döda. Budbärarna återvänder till Baal med en inbjudan från Mot att nedstiga till underjorden, ta med sig sina moln, vindar, blixtar och sitt regn och smaka på Mots mat bestående av lera. Baal kan inte värja sig mot denna kallelse att nedstiga till dödsriket och beslutar sig därför att skaffa sig avkomma genom att para sig med en kviga.

Här kan det vara lämpligt att inflika att även JHVH förefaller ha avbildats tillsammans med och kanske som en oxe/tjur.

Gudinnan Ashera ansågs i den ugaritiska mytologin vara Els maka och mor till Baal. I Bibeln finns hänvisningar till att man i vissa kretsar betraktat henne som Baals hustru (2 Kung 23:4). Och inskriptioner visar att man betraktade henne också som JHVHs maka. Inskriptionerna härrör från 700-talet fvt och är funna på krukskärvor dels i Kuntillet ‘Ajrûd, en ruin i norra Sinai, dels i Khirbet el-Qôm i Judeen.

Inskriptionerna talar om JHVH och hans Ashera. Nedan ses en teckning av en krukskärva från just Kuntillet ‘Ajrûd.


Stående ses två gudar där den högra har bröst och den rimliga tolkningen är att de representerar JHVH och ”hans” Ashera. Deras svansar och huvuden tyder på att de är kalvar. Inskriptionen säger: ”Jag välsignar dig genom JHVH från Samarien och genom hans Ashera.” Detta visar att Jaho hade en följeslagerska, troligen att betrakta som en modergudinna, och att folket vid denna tid inte var monoteister.

För att återgå till berättelsen om Baal, där denne parat sig med en kviga, saknas därefter ca fyrtio rader av berättelsen, och vi vet inte riktigt vad som händer. När vi på nytt kommer in i berättelsen, får vi veta att man meddelar El att Baal är död och El och modergudinnan Anat (som kallades jungfrun och i Elefantine kallades hon ”JHVHs Anat”) sörjer honom.

Tillsammans med den ugaritiska solgudinnan Shapash ger sig Anat ut och letar efter Baal, och vid världens ände finner de hans döda kropp. De tar kroppen till berget Sapan, förrättar ett offer och begraver Baal. Anat meddelar El att Baal verkligen är död, och tillsammans resonerar de om vem som ska kunna ersätta honom. Men den person de utser klarar inte av uppgiften. Då beslutar Anat att uppsöka Mot (döden) för att försöka återfå Baal. När Anat ber Mot att frige Baal, berättar Mot hur han svalde Baal. Anat klyver då Mot med ett svärd, varefter hon sållar bitarna, eldar honom, mal honom på en kvarnsten för att slutligen sprida ut honom på en åker.

Under tiden drömmer El att höstregnet återkommer och med det växtligheten. Detta är för El det avgörande beviset på att Baal har återvänt till livet. Solgudinnan Shapash söker efter Baal, och vi får senare veta att Baal har återvänt till sin tron, till ett fullt aktivt liv. Striden mellan Baal och Mot fortsätter till dess Mot kapitulerar och Baal slutligen upphöjs på sin kungatron.

Vad vi ser här är en fullständig vegetationscykel, från liv till död och åter till livet – just så som Jesus sägs ha fötts, dött och därefter uppstått från de döda.

Roger Viklund, 2013-08-24

Foton från Louvren 2


Här är fler foton som jag tog vid mitt besök på Louvren i mars 2012. Ett av de absolut mest berömda föremålen där, är den imponerande Hammurabis lagsamling. Denna lagsamling finns bevarad på flera tavlor, men den mest berömda är otvivelaktigt denna flera meter höga stele gjord av diorit.


Hammurabi var kung av Babylon, troligen 1792–1750 fvt. På denna stele har han inristat 282 lagparagrafer (där 247 ännu är bevarade). Hela statyn runt om är täckt av fina tecken. Dessa lagar förespråkar bland annat straff som svarar mot brottet; det vill säga ett öga för ett öga och en tand för en tand. Motivet överst föreställer Hammurabi inför solguden Shamash.


Även denna staty är gjord av diorit.

Den ska föreställa kung Gudea av Lagash och statyn, liksom Gudeas levnad, dateras till  tjugohundratalet fvt. Lagash låg i nuvarande Irak som på den tiden svarade mot tvåflodslandet Mesopotamien och då dess södra del, kallad Sumer. Som  framgår av bilden fanns där ett rätt stort antal statyer av Gudea; vissa mer skadade än andra.

Bilden inunder visar den rätt så stora ”Lercylinder A” som påträffades vid templet Eninnu och som tillägnas Ningirsu


På denna lercylinder finns också bevarat en bön som kung Gudea tillägnar gudinnan Gatumdug (raderna 64–67); vari han säger följande:

”För mig som inte har någon [mänsklig] moder är du min moder. För mig som inte har någon [mänsklig] fader är du min fader. Min faders säd tog du emot i ditt moderliv, du födde mig i helgedomen; Gatumdug, ditt heliga namn är ljuvligt.”

Här kan man jämföra med en vers ur Psaltarens 2:a psalm, som handlar om Sions konung:

”Jag vill berätta vad Herren [JHVH] bestämt. Han sade till mig: ‘Du är min son, jag har fött dig i dag …’” (Ps 2:7)


Detta är en så kallad martyrtavla stammande från Kherbet Oum el Ahdam i Algeriet och daterad till slutet av 300-talet. Den lätt obegripliga texten lyder ungefär som följer:

Heligt minnesmärke. Del av jordens löfte, där Kristus föddes, till Petrus och Paulus. Martyrernas namn var Datianus, Donatianus, Cyprianus, Nemesianus, Citinus och Victoria. I det provinsiella året 320. Benatus och Pequaria reste denna. Victorinus, Miggin – 7 september, och Dabula och en del av träet från korset.

Jag kommer onekligen att tänka på Bart Ehrman som försvarade det faktum att Jesus inte finns omnämnd i någon enda någorlunda samtida uppteckning, inskription eller på annat sätt med ungefär att ingen annan heller nämndes. När då Carrier utmanande honom på den punkten försvarade han sig med att inga ”vanliga” människor omnämndes. Men det var just precis vad de gjorde. Här är ett exempel bland många, om än det i detta fall råkar vara 300 år för sent för att utgöra en samtida parallell.

Roger Viklund, 2013-08-20

Foton från Louvren


Jag tog ett antal foton på vissa föremål i Louvren när jag var där i mars 2012, och tänkte lägga upp några av bilderna här på bloggen. Det är rätt svårt att få bra foton då man inte får använda blixt och det är rätt så dunkelt i palatset. Dessutom befinner sig många av föremålen bakom glas, så det går ändå inte att använda blixt på grund av den reflektion som då uppstår mot glaset. Jag har till yttermera visso skalat ner bilderna till mer lämplig storlek och sparat dem i halvhög upplösning för att de inte ska bli för stora.


Detta föreställer den jagande grekiska gudinnan Artemis eller den romerska Diana. Statyn antas stamma från 100-talet.


Detta föreställer den västsemitiske fruktbarhetsguden Baal, stormens, åskans och blixtens gud. Han är himmelens och jordens herre; den mäktigaste krigaren. Hans palats ligger på toppen av ett berg och hans röst är som åskan. Baal var den mest dyrkade guden i Kanaan. Eftersom namnet Baal är en titel (betyder ”Herre”), var han känd under många namn men med Baal som förled, exempelvis hette han Baal-Hadad i Babylonien.


En koptisk tiohundratalstext som innehåller Lukas 7:12b–22b.


Detta föreställer Marsyas från Frygien, en av de ”korsfästa gudarna”; vilken alltså avbildades upphängd på en påle. Den franska bildtexten (jag kan egentligen inte franska) förefaller säga att statyn är från något av de två första århundradena. Inunder finns en bild av en relief som bara fanns på en liten bild bredvid bildtexten och som också föreställer Marsyas.


Detta är den så kallade Meshastelen.


Enligt Meshastelen utkämpades en strid mellan Israel och Moab. Israel leddes av Omri och Achav. Detta slag finns återgivet även i Bibeln, närmare bestämt i Andra Kungaboken 3ff. Men där anges att det var Achav och hans son Joram (851–845 fvt) som stred.


En av många stentavlor som skildras Mithras’ liv och gärning. Just denna marmortavla uppges vara från 100- eller 200-talet och det står på anslaget att den är dubbelsidig (Relief mithriaque à double face). Jag måste ha missat baksidan.

Roger Viklund, 2013-08-19

Biografi över Morton Smith

Jag har skrivit en Wikipedia-artikel om Morton Smith, kontroversiell upptäckare av Klemensbrevet innehållande utdrag ur Hemliga Markusevangeliet. För något år sedan skrev jag en helt ny artikel om Hemliga Markusevangeliet på Wikipedia emedan den då existerande var undermålig. Den tidigare artikeln om Morton Smith var mycket kort och lätt tendentiös och jag bestämde mig därför att göra ett försök att åstadkomma en mer fullständig och mer balanserad artikel. Jag förmodar att eftersom jag (åtminstone i skrivande stund) har skrivit alltsammans i artikeln också har rätten att publicera densamma på min blogg.

Förhoppningsvis kan artikeln förbättras ytterligare. Vi får dock hoppas att den får vara skonad från redigeringskrig iscensatt av religiösa motiv.


Robert Morton Smith, född 28 maj 1915, död 11 juli 1991,[1] var professor i antikens historia vid Columbia University i staden New York.[2]

Smith var en framstående kännare av antikens historia med inriktning på judendomen, kristendomen och mysteriekulter.[3] Han är måhända dock mest känd för att ha påträffat ett brev i munkklostret Mar Saba i Israel 1958. Brevet, som uppges vara skrivet av Klemens av Alexandria, innehåller två utdrag ur det så kallade Hemliga Markusevangeliet.


Morton Smith föddes i Philadelfia, Pennsylvania i USA, den 28 maj 1915. År 1936 tog han kandidatexamen (B.A.) med engelska som huvudämne vid Harvard University i Cambridge, Massachusetts. Hans fortsatta studier bedrevs vid Harvard Divinity School (del av Harvard University) där han studerade Nya testamentet, judendomen och grekisk-romersk religion och avlade en teologie kandidatexamen (Bachelor of Sacred Theology) år 1940.

Smith, som också studerat rabbinsk hebreiska, erhöll ett stipendium som möjliggjorde att han kunde resa till Jerusalem för att studera vid Hebreiska universitetet 1940–1942. Efter studierna kunde han emellertid inte lämna området på grund av USA:s inträde i Andra världskriget och använde därför tiden fram till 1945 till att doktorera som filosofie doktor med en avhandling skriven på hebreiska[4] [5] och blev därigenom den förste icke-juden att lyckas med den bedriften.[6] Han fick sin avhandling godkänd 1948.[7] I denna, som utkom i engelsk översättning 1951 som Tannaitic Parallels to the Gospels, lyfte Smith fram paralleller och likheter mellan evangelierna och den tidiga rabbinska litteraturen[8] (Tannaim: de rabbinska lärde vars uttalanden finns bevarade i mishna, den äldsta delen av talmud).

Smith återvände till Harvard Divinity School för att doktorera en andra gång, nu som Teologie doktor (1957), med en avhandling som först 1971 utkom i tryck: Palestinian Parties and Politics That Shaped the Old Testament.[9] Här argumenterar han för att det i det gamla Israel funnits två rivaliserande riktningar där synen på Jahve, som inte bara den högste utan den ende guden, var i minoritetsställning; en falang som ändå lyckades erövra makten genom att knyta exempelvis kung Josia till sin uppfattning.[10]

Mellan åren 1950 och 1955 undervisade han på Brown University i Rhode Island som assisterande professor. Därefter tjänstgjorde han ett år som gästprofessor i religionshistoria vid Drew University i Madison, New Jersey, varpå han 1957 utnämndes till professor i antikens historia vid Columbia University i staden New York. Han upprätthöll den tjänsten fram till sin pensionering som professor emeritus 1985, men fortsatte att undervisa nästan ända till sin död i akut hjärtsvikt vid 76 års ålder 1991.[11]


Smith prästvigdes 1946 i Episkopalkyrkan i USA och verkade också som präst under åren 1946–1950.[12] Efter detta innehade han inga tjänster inom Episkopalkyrkan, men kvarstod ändå under hela sitt liv i dess prästregister.[13]

Smith ägnade åtskillig tid åt att spåra upp gamla handskrifter. Hans intresse väcktes i slutet av 1940-talet då han under sina doktorandstudier[14] kom att undersöka handskriftsläget rörande den asketiske 400-talsabboten Isidoros av Pelusium. Smith erhöll senare ett stipendium som möjliggjorde för honom att söka ett års tjänstledighet från Brown University och resa runt i Grekland för att fotografera handskrifter av och om just Isidoros. Under 1951 och 1952 besökte Smith kloster, privata och offentliga bibliotek, och lyckades så småningom fotografera alla betydande Isidoros-handskrifter i Västeuropa. Utöver detta lät Smith beskriva, fotografera och katalogisera många andra dittills okatalogiserade handskriftssamlingar.[15]

Smith företog åtminstone två ytterligare resor i syfte att leta efter handskrifter. Han tillbringade flera månader under sommaren 1958 i Turkiet och Palestina (då han bland annat fann Klemensbrevet), och han reste till Syrien 1966 på jakt efter hebreiska handskrifter.[16]

Morton Smith var känd som en mycket hängiven och skarpsinnig forskare som lade stor vikt vid detaljer och fakta. Därtill var han en ofta skoningslös kritiker av sina kolleger, framför allt när han ansåg deras arbeten vara bristfälliga.[17]Hans bidrag spänner över många forskningsfält, däribland den grekiska och romerska antikens litteratur, Nya testamentet, patristiken och judendomen under såväl andra tempelperioden som den senare talmudiska tiden.[18]

Klemensbrevet och Hemliga Markusevangeliet

Det var i samband med en vistelse på munkklostret Mar Saba sommaren 1958 som Smith fann ett tillsynes i hast nedskrivet brev på tre tidigare tomma sidor i en tryckt bok från 1646.[19] Smith hade redan i början av 1942 besökt klostret och då provat på klosterlivet i nästan två månader,[20][21] och hade nu 16 år senare som en ynnest för sitt långvariga ideella engagemang med att samla in pengar till det grekisk-ortodoxa patriarkatet i Jerusalem givits tillåtelse att under tre veckors tid undersöka klosterbiblioteket.[22][23] Eftersom de flesta värdefulla böcker hade förflyttats till patriarkatets bibliotek i Jerusalem, koncentrerade sig Smith i första hand på att finna sällsynta texter i inbindningarna av nyare böcker, vilka ibland bundits om med material från äldre kasserade handskrifter.[24] Mot slutet av sin vistelse fann han så en grekisk text skriven i vad som föreföll vara en 1700-talshandstil. Smith fotograferade sidorna och lämnade boken kvar.[25]

Redan i december samma år lät Smith lämna in sin egen transkription av brevet med en preliminär engelsk översättning till Library of Congress,[26] för att tillförsäkra sig upphovsrätten och därmed kunna dela upptäckten med andra forskare utan att riskera att bli bestulen på den.[27] Vid ett möte på Society of Biblical Literature år 1960 lät Smith offentliggöra sitt fynd, men det dröjde till 1973 innan han utkom med sin mångåriga och grundliga studie av brevet i Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark. Att det dröjde så länge (15 år efter upptäckten) hängde samman med att Smith uppenbarligen förväntade sig att forskaretablissemanget skulle vara motvilligt att acceptera den nya skriften, och han ägnade därför många år åt grundliga studier för att försöka autentisera texten.[28] Dessutom var Smith i huvudsak klar med boken redan 1966, men det tog ytterligare sju år i produktionsledet innan boken kunde tryckas.[29]

Kritik mot Smiths teorier

Genom att brevets äkthet redan tidigt blev ifrågasatt, kom misstankar om manipulering att riktas mot Smith själv, emedan den ende som rimligen skulle ha haft möjlighet att förfalska brevet var dess upptäckare.[30]

Saken förstärktes ytterligare genom Smiths tolkning av den längre passagen ur Hemliga Markusevangeliet som att Jesus och lärjungen med linneskynket genomgick en dopritual. Genom att bygga på många källor kom Smith till slutsatsen att Jesus lät sina närmaste lärjungar deltaga i mysterieriter där man förenades i anden, och där lärjungarna i initieringen inträdde i Guds himmelska rike (Guds rikes mysterium).[31] Även om Smith hyllades för sin grundlighet och stora lärdom, blev många upprörda över hans slutsatser om Jesus som en libertinistisk mystagog som lät hypnotisera sina lärjungar till att tro att de reste till himlen.[32] Att Smith dessutom antydde att den andliga föreningen mellan Jesus och lärjungarna möjligen också kunde ha innefattat fysisk förening var än mer frånstötande för många forskare, vilka omöjligt kunde föreställa sig att Jesus kunde framställas på det viset i en trovärdig antik kristen text.[33][34]

Efter Smiths död har anklagelserna mot honom blivit än mer uttalade.[35] Smiths egna tolkningar av brevet har dock ingen inverkan på frågan om dess äkthet. Smith reagerade kraftigt med både upprördhet och vrede gentemot alla antydningar om att han skulle ha förfalskat brevet.[36] och vidhöll sin oskuld fram till sin död.



  • Tannaitic Parallels to the Gospels (1951)
  • The Ancient Greeks (1960)
  • Heroes and Gods: Spiritual Biographies in Antiquity [i samarbete med Moses Hadas] (1965)
  • Palestinian Parties and Politics That Shaped the Old Testament (1971)
  • Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark (1973)
  • The Secret Gospel; The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (1973)
  • The Ancient History of Western Civilization [med Elias Bickerman] (1976).
  • Jesus the Magician: Charlatan or Son of God? (1978)
  • Hope and History (1980)
  • Studies in the Cult of Yahweh. Vol. 1. Historical Method, Ancient Israel, Ancient Judaism. Vol. 2. New Testament, Early Christianity, and Magic [redigerad av Shaye J. D. Cohen] (1996)
  • What the Bible Really Says [redigerad tillsammans med R. Joseph Hoffmann] (1992).

Artiklar i urval:

  • Notes on Goodspeed’s “Problems of the New Testament Translation”. Journal of Biblical Literature 64 (1945), 501–514.
  • Psychiatric Practice and Christian Dogma, Journal of Pastoral Care 3:1 (1949), 12–20.
  • Tannaitic Parallels to the Gospels. Journal of Biblical Literature, Monograph Series VI. ‘Society of Biblical Literature’ (1951).
  • The Common Theology of the Ancient near East, Journal of Biblical Literature 71 (1952), 135–147.
  • Minor Collections of Manuscripts in Greece, Journal of Biblical Literature 72 (1953), chap. xii.
  • The Manuscript Tradition of Isidore of Pelusium. Harvard Theological Review 47 (1954), 205–210.
  • Comments on Taylor’s Commentary on Mark, Harvard Theological Review 48 (1955), 21–64.
  • The Religious History of Classical Antiquity, Journal of Reformed Theology 12 (1955), 90–99.
  • The Jewish Elements in the Gospels, Journal of Bible and Religion, 24 (1956), 90–96.
  • Σύμμεικτα: Notes on Collections of Manuscripts in Greece. Ἐπετηρὶς Ἑταιρείας Βυζαντιῶν Σπουδῶν 26 (1956), 380–393.
  • Pauline Problems. Apropos of J. Munck, ‘Paulus und die Heilsgeschichte’, Harvard Theological Review 50 (1957) 107-131.
  • An Unpublished Life of St. Isidore of Pelusium. Eucharistherion (1958) 429–438.
  • Aramaic Studies and the Study of the New Testament, Journal of Bible and Religion 26 (1958), 304-313.
  • The Description of the Essenes in Josephus and the Philosophumena. Hebrew Union College Annual 29 (1958), 273–313.
  • The Image of God: Notes on the Hellenization of Judaism, with Especial Reference to Goodenough’s Work on Jewish Symbols, Bulletin of the John Rylands Library 40, 2 (1958), 473–512.
  • A Byzantine Panegyric Collection with an Unknown Homily for the Annunciation, Greek, Roman, and Byzantine Studies 2, 137–155.
  • On the New Inscription from Serra Orlando, American Journal of Archaeology 63 (1959), 183f.
  • Greek Monasteries and their Manuscripts, American Journal of Archaeology 63 (1959), 190f.
  • What is Implied by the Variety of Messianic Figures, Journal of Biblical Literature 78 (1959), 66–72.
  • Monasteries and Their Manuscripts, Archaeology 13 (1960), 172–177.
  • Ἑλληνικὰ χειρόγραφα ἐν τῇ Μονῇ τοῦ ἁγίου Σάββα. Översatt till grekiska av Archimandrite K. Michaelides. Νέα Σιών 52 (1960), 110–125, 245–256.
  • New Fragments of Scholia on Sophocles’ Ajax. Greek, Roman and Byzantine Studies 3:1 (1960), 40–42.
  • The Dead Sea Sect in Relation to Ancient Judaism, New Testament Studies 7 (1960-1), 347–360.
  • Hebrew Studies within the Study of History, Judaism 11 (1962), 333–344.
  • The Religious Conflict in Central Europe, The Greek Orthodox Theological Review 8 (1962), 21–52.
  • Religions in the Hellenistic Age, J. Neusner (ed.), Religions in Antiquity (1966), 158–173.
  • Jesus’ Attitude Towards the Law, Fourth World Congress of Jewish Studies [1965] (1967), Papers, I, 241–244.
  • Historical Method in the Study of Religion, History and Theory, Beiheft VIII (1968), 8-16.
  • The Present State of Old Testament Studies. Journal of Biblical Literature 88 (1969), 19–35.
  • On the Problem of Method in the Study of Rabbinic Literature, Journal of Biblical Literature 92 (1973), 112 f.
  • On the Authenticity of the Mar Saba Letter of Clement. Catholic Biblical Quarterly 38:2 (1976), 196–199.
  • A Rare Sense of προκοπτω and the Authenticity of the Letter of Clement of Alexandria, God’s Christ and His People: Studies in Honour of Nils Alstrup Dahl (ed. Jacob Jervell och Wayne A. Meeks; Oslo: Universitetsforlaget, 1977), 261–264.
  • In Quest of Jesus. New York Review of Books 25, no. 20 (December 21, 1978).
  • Clement of Alexandria and Secret Mark: The Score at the End of the First Decade, Harvard Theological Review 75 (1982), 449–461.
  • Regarding Secret Mark: A Response by Morton Smith to the Account by Per Beskow, Journal of Biblical Literature 103 (1984), 624.



  1. ^ Movaco, Social Security Death Index.
  2. ^ Lindsay Jones (red.) Encyclopedia of Religion, 2005.
  3. ^ John Dart, Morton Smith; ‘Secret Gospel’ Discoverer (Los Angeles Times, 20 juli 1991).
  4. ^ Lindsay Jones (red.) Encyclopedia of Religion, 2005.
  5. ^ Peter Jeffery, The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery, Yale University Press, 2007, s. 150.
  6. ^ Joseph Aviram, Symbiosis, Symbolism, and the Power of the Past: Canaan, Ancient Israel, and Their Neighbors from the Late Bronze Age Through Roman Palaestina (2003), s. 573.
  7. ^ Morton Smith, Maqbilot ben haBesorot le Sifrut haTanna’im (Ph.D. Diss., Hebrew University, 1948).
  8. ^ Allan J, Pantuck, A question of ability: what did he know and when did he know it? Further excavations from the Morton Smith archives, s 188; i Tony Burke (ed.), Ancient Gospel or Modern Forgery? The Secret Gospel of Mark in Debate. Proceedings from the 2011 York University Christian Apocrypha Symposium’. (Cascade Books, 2013).
  9. ^ Lindsay Jones (red.) Encyclopedia of Religion, 2005.
  10. ^ Albert Pietersma, Review of Palestinian Parties and Politics That Shaped the Old Testament by Morton Smith, Journal of Biblical Literature Vol. 91, No. 4 (Dec., 1972), s. 550–552. Förhandsgranskning tillgänglig 30 juli 2013.
  11. ^ Lindsay Jones (red.) Encyclopedia of Religion, 2005.
  12. ^ Peter Jeffery, The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery, Yale University Press, 2007, s. 150.
  13. ^ Lindsay Jones (red.) Encyclopedia of Religion, 2005.
  14. ^ Morton Smith, The Secret Gospel; The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper and Row, 1973), s. 8.
  15. ^ Allan J. Pantuck, Response to Agamemnon Tselikas on Morton Smith and the Manuscripts from Cephalonia, Biblical Archaeology Review (Tillgänglig online 28 juli 2013).
  16. ^ Allan J. Pantuck, Solving the Mysterion of Morton Smith and the Secret Gospel of Mark, Biblical Archaeology Review (Tillgänglig online 28 juli 2013).
  17. ^ John Dart, Morton Smith; ‘Secret Gospel’ Discoverer (Los Angeles Times, 20 juli 1991).
  18. ^ Bart D. Ehrman, Lost Christianities. Oxford University Press (2003), s. 70.
  19. ^ Isaac Vossius’ första utgåva av Ignatios av Antiochias brev (Epistolae genuinae S. Ignatii martyris) publicerad i Amsterdam år 1646.
  20. ^ Morton Smith, The Secret Gospel; The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (1973), s. 1, 4.
  21. ^ Stephen C. Carlson, The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark, Waco, Texas (2005), s. 8.
  22. ^ Allan J. Pantuck; Scott G. Brown, Morton Smith as M. Madiotes: Stephen Carlson’s Attribution of Secret Mark to a Bald Swindler, Journal for the Study of the Historical Jesus 6 (2008) s. 106–107.
  23. ^ Morton Smith, The Secret Gospel; The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (1973), s. 9.
  24. ^ Smith skrev att han inte hade tillstånd att ta isär böckerna. Ändå var det just det han gjorde och upptäckte då bland annat nästan ett dussin blad, där flera visade sig innehålla textfragment från Makarios av Egypten; alla okända i standardutgåvorna. (Morton Smith, The Secret Gospel, s. 11–13).
  25. ^ Morton Smith, The Secret Gospel, s. 12–13).
  26. ^ Manuscript Material from the Monastery of Mar Saba: Discovered, Transcribed, and Translated by Morton Smith, New York, privately published (dec. 1958), s, i + 10.
  27. ^ Allan J. Pantuck i en kommentar på Timo S. Paananens blogg, (Tillgänglig online 28 juli 2013).
  28. ^ Guy G. Stroumsa, Gershom Scholem and Morton Smith: Correspondence, 1945-1982, Jerusalem Studies in Religion and Culture; Leiden, Brill( 2008), s. xiv.
  29. ^ Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery. Waterloo, Ontario, Canada, (2005), s. 6.
  30. ^ Exempelvis Quesnell, Quentin, The Mar Saba Clementine: A Question of Evidence, Catholic Biblical Quarterly 37 (1975), 48–67.
  31. ^ Smith utvecklade sina ideer om detta i framför allt Jesus the Magician: Charlatan or Son of God?, New York, Harper & Row, (1978).
  32. ^ Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery. Waterloo, Ontario, Canada, (2005), s. 6.
  33. ^ Guy G. Stroumsa, Gershom Scholem and Morton Smith: Correspondence, 1945-1982, Jerusalem Studies in Religion and Culture; Leiden: Brill,( 2008), s. xiv.
  34. ^ Endast vid två tillfällen i sina två böcker om Hemliga Markusevangeliet nämnde Smith i ren spekulation att Jesus och lärjungarna kan ha förenats också fysiskt i riten, men han ansåg att det väsentliga var att lärjungarna fylldes av Jesu ande: ”Freedom from the law may have resulted in completion of the spiritual union by physical union.” (Morton Smith, The Secret Gospel, s. 114). “… ‘the mystery of the kingdom of God’ . . . was a baptism administered by Jesus to chosen disciples, singly, and by night. In this baptism the disciple was united with Jesus. The union may have been physical (… there is no telling how far symbolism went in Jesus’ rite), but the essential thing was that the disciple was possessed by Jesus’ spirit.” (Morton Smith, Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark, s. 251).
  35. ^ Exempelvis Stephen C. Carlson, The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark (Waco: Baylor University Press, 2005), Peter Jeffery, The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery (New Haven: Yale University Press, 2006) och Francis Watson, Beyond Suspicion: On the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark, Journal of Theological Studies, NS 61 (2010), 128–170.
  36. ^ Bland annat hotade han med att stämma förläggaren av Per Beskows bok Strange tales about Jesus på en miljon dollar om boken inte drogs tillbaka. Tvisten löstes genom att Beskow omformulerade några meningar. (The Blackwell Companion to Jesus, ed. Delbert Burkett – 2011 CHAPTER 28, Per Beskow, Modern Mystifications of Jesus.)

Jobjorn Boman versus Richard Carrier on the subject of Thallus on Jesus

I intend to discuss two recent articles on the subject of Thallus on Jesus. Richard Carrier, in “Thallus and the Darkness at Christ’s Death,” Journal of Greco-Roman Christianity and Judaism 8 (2011-2012), 185-91, argues that Thallus did not mention Jesus and that this is proven by Eusebius who actually quotes him. In response to Carrier’s article, Jobjorn Boman wrote “Comments on Carrier: Is Thallus Actually Quoted by Eusebius?”, which was published in Liber Annuus 62 (2012), Jerusalem 2013, pp. 319-25. Boman agrees with Carrier that Thallus did not mention Jesus at all, but reaches that conclusion from a different angle.

Having discussed this with Boman for a long time (many years actually); having evaluated Carrier’s article and proofread and commented upon Boman’s article in its coming into being, I think it is now time for me to present both views. I begin with Carrier’s article, as it was published first.

Carrier begins his article this way:

“It is commonly claimed that a chronologer named Thallus, writing shortly after 52 CE, mentioned the crucifixion of Jesus and the noontime darkness surrounding it (which reportedly eclipsed the whole world for three hours), and attempted to explain it as an ordinary solar eclipse. But this is not a credible interpretation of the evidence. A stronger case can be made that we actually have a direct quotation of what Thallus said, and it does not mention Jesus.” (185)

Boman summarizes Carrier’s argument thus:

“Richard Carrier argues, amongst other things, that Thallus was actually quoted by Eusebius of Caesarea, and thus that modern scholarship possesses the exact words of Thallus – words which do not contain any reference to Jesus Christ or Christianity.”

Thallus’ work is lost, and so is our knowledge of when he lived, other than that he was active before c. 180 CE (when Theophilus of Antioch referred to him in his Apology to Autolycus). The one, who is supposed to have said that Thallus (or in Greek: Thallos) mentioned the crucifixion of Jesus, is the Christian historian Julius Africanus in the early 3rd century CE. But also Africanus’ work is missing, so his saying is in turn rendered by George Syncellus writing in the early ninth century. In Syncellus’ version, Africanus had written the following regarding the “Gospel’s” view of the darkness that fell over the world:

“Thallus calls this darkness an eclipse of the sun in the third book of his Histories, without reason it seems to me. For the Hebrews celebrate the passover on the 14th day, reckoning by the lunar calendar, and the events concerning the savior all occurred before the first day of the Passover. But an eclipse of the sun happens when the moon creeps under the sun, and this is impossible at any other time but between the first day of the moon’s waxing and the day before that, when the new moon begins. So how are we to believe that an eclipse happened when the moon was diametrically opposite the sun?”

Now, Carrier believes that Thallus never wrote such a thing and that Eusebius actually quotes Thallus verbatim on this issue and thereby proves that to be the case.

Carrier emphasizes that Syncellus/Africanus does not say that Thallus mentioned Jesus, only that Thallus would have called the darkness that happened at Jesus’ death an eclipse of the sun – which just as easily could be interpreted as if Thallus mentioned an eclipse and Africanus thought that it was that one which occurred when Jesus hung on the cross.

In dating Thallus, Carrier rejects the information on this given by Eusebius in his Chronicle. The relevant information in that book is preserved in only an Armenian translation and there Eusebius says that Thallus dealt with events up until the 167th Olympiad, which ended in 109 BCE, more than a century before the time of Christ. Since Thallus probably would have written about later events, had he been writing in the first or second century CE, Eusebius seems to suggest that he was writing ca 100 BCE. This would then indicate that Thallus could not have written about a solar eclipse in the time of Christ, long after Thallus’ own death.

Carrier therefore suggests (like many others before him) that the Armenian text was corrupted and that the original read something else. Carrier does not think that Africanus would have made such a mistake as to believe that Thallus mentioned the darkness at Jesus’ death, if Thallus in fact lived much earlier. But unlike many Christian apologetics, Carrier does not suggest that Eusebius instead originally wrote the 207th Olympiad, which ended in 52 CE and that Thallus thereby would be giving the earliest testimony to Jesus. Instead Carrier makes a point that Eusebius just as easily could have written the 217th Olympiad ending in 92 CE, the 227th Olympiad ending in 132 CE or the 237th Olympiad ending in 172 CE.

But as I have shown in this Swedish blog post:, such a mistake could not easily be explained. In short, the mistake must either have been made in the original Greek or in the translation into Armenian. In Armenian the 167th Olympiad would be Ճերորդ Կերորդ Էերորդ (hundredth, sixtieth, seventh), i.e the initials ՃԿԷ = 100 + 60 + 7. The 207th is then Մերորդ Էերորդ, i.e. the initials ՄԷ = 200 + 7 and the 217th is Մերորդ Ժերորդ Էերորդ, i.e the initials ՄԺԷ = 200 + 10 + 7, and so on. In either case you must suppose two mistakes. If the mistake was made in Greek, 167 would be ρξζ, 207 would be σζ and 217 σιζ. Here as well we would have to suppose two mistakes. In fact, it would be as likely as if our 207, 217, 227 etc, would be rendered as 167 by mistake. Carrier is of course right in that if the original did not say 167 ­– it could as easily have said 217, 227, 237 as 207. But the fact is that such an error is rather unlikely to be made and is in fact suggested simply because Thallus otherwise would have died long before he could have reported about the darkness at Jesus’ crucifixion.

As I said earlier, Carrier thinks that Eusebius actually quotes Thallus. In his Chronicle Eusebius do quote a certain Phlegon, seemingly verbatim. This same Phlegon is also mentioned by Africanus, where also he is said to be witnessing the darkness that befell the earth when Jesus died. He should even have stated that the darkness occurred “in the time of Tiberius Caesar, during the full moon, a full eclipse of the sun happened, from the sixth hour until the ninth.” But in Eusebius’ quotation, Phlegon says nothing like this, but instead:

“Now, in the fourth year of the 202nd Olympiad [32 CE], a great eclipse of the sun occurred at the sixth hour [i.e. noon] that excelled every other before it, turning the day into such darkness of night that the stars could be seen in heaven, and the earth moved in Bithynia, toppling many buildings in the city of Nicaea [modern days İznik]”.

As can be seen Phlegon only mentions a solar eclipse which obviously was seen in Bithynia and an earth quake also in Bithynia, but not necessarily occurring at the same time. It happened at the sixth hour – but did of course not last until the ninth. As we nowadays can calculate the exact time when solar eclipses historically have occurred, we can tell that there was no total solar eclipse in Palestine anytime during the period of Pilate, and of course there has never been a solar eclipse at the Jewish Passover, as solar eclipses cannot occur during that festival.

But we now know when the only possible solar eclipse reported by Phlegon took place. Phlegon supposedly should have said that it occurred in the fourth year of the 202nd Olympiad. This Olympiad (the four years between the games) lasted from 28/29 to 32 CE and the fourth year should accordingly mean 32 CE. But there was only one total solar eclipse in this part of the world that would fit Phlegon’s description, and this solar eclipse happened on November 24, 29 CE along a corridor passing across Bithynia.


All calculations are from NASA’s Eclipse Web Site.

Only between the blue lines did the moon totally cover the sun; just for a few seconds close to the edges while the eclipse would have lasted a couple of minutes in the centre near the orange line. The sun would only have been partially darkened in Palestine and even if there was an earthquake in Bithynia, no one in Jerusalem would have noticed it; being 1080 km away. I have written more about this in the Swedish blog post Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 4 – Solförmörkelsen.

Anyway, before Eusebius quotes Phlegon, he seemingly refers to [an]other source[s] and with the already cited part above, the passage goes like this:

“Jesus Christ, according to the prophecies which had been foretold, underwent his passion in the 18th year of Tiberius [32 CE]. Also at that time in other Greek compendiums we find an event recorded in these words: ‘the sun was eclipsed, Bithynia was struck by an earthquake, and in the city of Nicaea many buildings fell’”. All these things happened to occur during the Lord’s passion. In fact, Phlegon, too, a distinguished reckoner of Olympiads, wrote more on these events in his 13th book, saying this: ‘Now, in the fourth year of the 202nd Olympiad [32 CE], a great eclipse of the sun occurred at the sixth hour [i.e. noon] that excelled every other before it, turning the day into such darkness of night that the stars could be seen in heaven, and the earth moved in Bithynia, toppling many buildings in the city of Nicaea’”.

It is in these “other Greek compendiums” that Thallus is hidden, according to Carrier’s theory. He gives two major reasons for believing this.

First, the Greek for “other” is allos (ἄλλος) and Thallus’ Greek name was Thallos (θαλλοσ). Hence, the original θαλλοῦ (Thallou) would according to this theory have been altered into ἄλλοις “since only two errors are required to alter the one to the other (the loss of a theta, and a confusion or ‘emendation’ converting an upsilon to iota-sigma”).

Second, even if Eusebius meant “other Greek compendiums”, also these must have included Thallus’ testimony, as 1) “Eusebius used a chronology of Thallus as a source, and […] it was almost certainly the very same Histories cited by Africanus”, and 2) “Eusebius would certainly have quoted Thallus here” if “Thallus mentioned the eclipse in connection with Jesus”.

The latter reason is, in my opinion, a stronger argument. But if we shall presume that Eusebios originally wrote Thallos, we have to suppose two things which by themselves are not that likely. 1) That two letters (figures) were accidentally altered into 167 and two letters (Th and u) in Thallou were dropped and two letters (o and i) were added to form the word allois. Even if Carrier is correct and it would just require the “loss of a theta, and a confusion or ‘emendation’ converting an upsilon to iota-sigma” it would still be two errors.

In Thallus: An Analysis Carrier is arguing the exact opposite to this, namely that ALLOS was not originally THALLOS in the writings of Josephus (Antiquities of the Jews 18.167). The reading Thallos is in fact an addition to the text; an addition made in the eighteenth century, changing ALLOS (other) into THALLOS, while all the manuscripts simply has ALLOS. In this case Carrier argues that “there is no good basis for this conjecture. First, the Greek actually does make sense without the added letter (it means ‘another’), and all extant early translations confirm this very reading. Second, an epitome of this passage does not give a name but instead the generic ‘someone,’ which suggests that no name was mentioned in the epitomizer’s copy.”

Even though Carrier’s theory is possible, and he is certainly right in stating that Thallus did not mention a solar eclipse at the time of Jesus’ crucifixion, the most obvious interpretation still seems to be that Eusebius wrote “167” and “other” – which is exactly what Boman suggests.

Regarding the possible Greek corruptions of the number of the Olympiads, Boman writes the following:

”However, if the text was uncorrupted in the Greek exemplar and the corruption occurred either when the text was translated into Armenian or when the Armenian text was copied, speculations regarding plausible scribal errors in Greek will not be of any use.”

One of Carrier’s arguments is that “Thallus most likely wrote in the 2nd century, since pagan notice of the Gospels is unattested before that century”. But as Boman notices, Carrier doesn’t think that Thallus was responding to any Christian claim, and then this argument falls flat. We accordingly don’t know when Thallus wrote other than the fact that he is being referred to by c. 180 CE and accordingly must have lived before that. However, this does not mean that he must have live shortly before 180 CE since nothing he is said to have written about (apart from the darkness at the death of Christ) took place in the Common Era.

So, Thallus wrote before 180 CE, and if he correctly reported of a darkness at the time of Jesus’ death, he wrote after 30 CE. But Boman says that if “it were not for Africanus’ claim regarding the crucifixion darkness, Thallus … could have been writing in the 1st century BC.” And it is quite likely that Africanus has twisted both Phlegon’s and Thallus’ statements, so how much trust should we put on Africanus for being able to date Thallus’ report? It could of course also – as I have suggested in the Swedish blog post Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 6 – Är Flegon hos Africanus ett tillägg? – be that the passage on Phlegon in Africanus is a later addition. If so, Africanus has of course not twisted Phlegon’s statement.

Regarding what other Greek compendiums Eusebius could have meant if he did not think of Thallus, Boman refers to Nataniel Lardner, who suggests that Eusebius first of all meant only One Greek compendium and that this was the one by Phlegon whom he directly afterwards quotes and thereafter says:

“‘so writes the forenamed man.’ […] To me it appears exceeding manifest that Eusebius [and thus also Jerome] speaks of one writer only, meaning Phlegon the compiler of the Olympiads.”(The Works of Nathaniel Lardner, D. D.: With a Life by Dr. Kippis in ten volumes, VII, London 1838, 108.)

Boman continues:

“As Carrier himself says, the Greek could refer to one single pagan work – such as the Olympiads by Phlegon. The word “other” (ἄλλοις) could have been written by Eusebius to emphasize that there were other testimonies than the Christian

There are two feeble arguments in Boman’s theory. One is the fact that Africanus would have been fooled to think that Thallus wrote about a darkness at the time of Jesus, if he in fact was living more than a century earlier. The other is the not so straightforward reading and obvious interpretation of Eusebius’ testimony as referring to only Phlegon. Boman calls Lardner’s theory “not improbable”, but that of course does not make it probable.

On the other hand, with Boman’s theory there is no need to suggest double alterations of both ALLOS and 167, which in both cases must presuppose two errors each. Boman’s theory deals with the text more or less as it has come down to us. Although not a fully satisfactory explanation, Boman’s suggestion “that Africanus referred to Thallus from memory … and confused him with Phlegon” involves at least fewer assumptions and we know that people often quoted from memory and that it was far from unusual that their memory failed them.

CARRIER’s and BOMAN’s comments

Carrier made some comments on Boman’s article and Boman did in turn reply to this. The exchange can be found here on Carrier’s blog and since these comments are to some degree enlightening, I will also make some comments on their comments.

Carrier’s main objection against Boman’s thesis concerns one of the objections also made by me – the not so straightforward reading of Eusebius as referring to only Phlegon. He makes three objections to that:

1)      If “other” (allois) “was written by Eusebius to emphasize that there were other testimonies than the Christian” then there has to be at least one earlier “reference to Christian testimonies” in the text – which there according to Carries isn’t. Carrier rejects Boman’s “reference to ‘prophecies’ foretelling the year of Christ’s passion”, since “one would not say ‘other’ in respect to that unless you meant other prophecies.”

2)      The second objections is linguistic, and Carrier claims that Eusebius’ εὕρομεν ἱστορούμενα κατὰ λέξιν ταῦτα (heuromen historeumena kata lexin tauta) “is an introduction of an exact quotation”. The Greek “kata lexin” is according to Carrier an idiom for “as the phrase goes”. And “κατὰ λέξιν” for sure means word for word or verbatim. So according to Carrier, this cannot “be followed by a summary or a paraphrase”, which it would have to be if Boman is correct.

3)      The third objection is also linguistic. Eusebius continues by writing: γράφει δὲ καὶ Φλέγων … (graphei de kai Phlegôn …); i.e “and also Phlegon … wrote”; adding “about these same things” and “in these words”, introducing Phlegon for the first time and directly thereafter quoting him. This suggests, according to Carrier, that the previous “other compendiums”, cannot refer to Phlegon.

Boman counters the first point, by claiming that there are indeed earlier references to Christian testimonies. He quotes the Latin translation of Jerome as this is older than the Greek excerpt in Syncellus. And in this Latin text “there is a direct reference to the Christian Gospels just (not even 40 words) before the reference to ‘other’ testimonies.” So if we are to trust the accuracy of the older Latin text, there is indeed at least one earlier reference to Christian testimonies in the text and so, contrary to Carrier’s opinion, “other” (allois) could have been Eusebius’ way to refer to other testimonies than the Christian.

The linguistic arguments made by Carrier are though intriguing and not so easily dismissed. I.e especially the phrase “kata lexin”, which normally intrudes direct quotations. Consider for instance Clement of Alexandria as he introduces the longer “quotation” from the Secret Gospel of Mark:

ἀμέλει μετὰ τὸ· ἦσαν δὲ ἐν τῇ ὁδῷ ἀναβαίνοντες εἰς Ἰεροσόλυμα· καὶ τὰ καὶ τὰ ἐξῆς ἕως· μετὰ τρεῖς ἡμέρας ἀναστήσεται· ὧδε ἐπιφέρει κατὰ λέξιν· καὶ ἔρχονται εἰς βηθανίαν …

For example, after “And they were in the road going up to Jerusalem,” and what follows, until “After three days he shall arise,” it says like this word for word: “And they are coming to Bethany …

So, we have two rivaling views leading ultimately to the same conclusion, albeit not arrived to by the same process; namely that Thallus never wrote about any darkness in connection to the death of Jesus. But of course we already knew that there was no total solar eclipse in Jerusalem at all during the time of Pilate and accordingly Thallus could not have written about any. In fact there has only been three total eclipses in Jerusalem during the last two thousand years, that is the rarity of such events. The first one occurred on December 27 in 83 CE and it lasted 1 minute and 33 seconds. The others occurred on March 10 in 601 CE and August 20 in 993 CE.

There has though been a number of partial sun eclipses in Jerusalem during the period Jesus is supposed to have been crucified; the period 26–36 CE. They were as follows:

Date Type Start Max End
06 Feb 26 CE Partial 07:24:07 08:40:37 10:08:33
26 Jan 27 CE Partial 16:35:06 17:06:20 17:07(s)
24 Nov 29 CE Partial 09:22:15 10:44:13 12:12:06
28 Apr 32 CE Partial 07:28:14 07:47:21 08:06:51
12 Sep 33 CE Partial 10:54:49 11:58:21 12:59:29
01 Sep 34 CE Partial 11:46:40 12:58:19 14:06:27

As can be seen, there were only partial solar eclipses in Jerusalem during this period (none of which would have made it dark enough), and of course none during the Jewish Passover as it always is celebrated at a time when there can be no solar eclipses.

So, who is right then, Carrier or Boman?

Carrier suggests that we in fact have the very words of Thallus reported by Eusebius and that we therefore know that he never mentioned Jesus in connection to a solar eclipse. In order to believe this we need to suppose two distortions of the text, both including double mistakes.

With Boman’s theory we do not need to suppose any alterations to this part of the text. Yet we need to understand why Eusebios would not be quoting although he specifically says he does, and I guess we also need to suppose that the part about Phlegon in Julius Africanus is a later interpolation, as it otherwise would be strange that he first calls Phlegon Thallus but in the next sentence gets it right.

Anyhow, Thallus never mentioned Jesus and accordingly is no witness to him either.

Roger Viklund, July 9, 2013

Timo’s and my article on-line

Since I believe knowledge is to be shared, I decided to make Timo Paananen’s and my article available on-line, in accordance with the conditions set up by Brill:

Permitted use of Articles from Journals, Multi-Authored Books and Encyclopedias

  • A Brill author may post the post-print version of his or her own article that appeared in a journal or multi-authored book volume or encyclopedia on his or her own personal website or webpage free of charge. This means the article can be shown exactly as it appears in print. No permission is required.

So here it is:

Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore, Vigiliae Christianae 67 (2013), 235-247”.

Roger Viklund, June 27, 2013

“Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore” in Vigiliae Christianae

VCFinally my and Timo S. Paananen’s peer reviewed article on the handwriting in Clement’s Letter to Theodore is out. It is published in Vigiliae Christianae, which claims to be the “leading journal in its field”. The correct title ought to be: “R. Viklund, T.S. Paananen, Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore, Vigiliae Christianae 67 (2013), 235-247”.


This article discusses Morton Smith’s famous manuscript find, Clement’s Letter to Theodore (including the so-called Secret Gospel of Mark), and critically assesses Stephen C. Carlson’s study of its handwriting (2005). Carlson’s analysis is found to be wanting due to line screen distortion introduced by the halftone reproduction process in the images he used. We conclude that the script in the manuscript of Clement’s Letter to Theodore lacks all and any kind of “signs of forgery”.

The content resembles that of the on-line article I wrote in December 2009: “Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis”, published on my web site here, and in a shorter post on Timo Paananen’s blog here. Now, those who have rejected the implications of the fact that the images Carlson used for his study seem to have been the direct cause of the so-called tremors, with the argument that the information did not come from a reliable source, will have to find other arguments.

Roger Viklund, 2013-06-06

Literary Parallels between Clement’s Excerpt from the Secret Gospel of Mark, the Raising of Lazarus from the Gospel of John, and the Transfiguration of Jesus from the Gospels of Mark, Matthew and Luke

A guest post by David Blocker:






Previous posts on this web site demonstrated the existence of extensive literary parallels between Clement’s excerpt from the Secret Gospel of Mark, the Raising of Lazarus story from the Gospel of John, and the synoptic Gospels’ stories about miraculous healings, reanimations of the dead and the expulsion of demons into swine.

This essay and the accompanying table demonstrate newly discovered parallels between Clement’s Secret Mark excerpt and the Transfiguration of Jesus episode from the synoptic gospels (Mark 9:2-13 and parallels).

I became aware of the parallels when I noticed that the words “six days” at the beginning of the Transfiguration story in the Gospel of Mark (Mark 9:2), also occurred in the Secret Mark excerpt and in the Gospel of John (John 12:1). Further examination of these texts demonstrated that they and Clement’s excerpt from Secret Mark have a closely linked set of sequential parallel themes.

The text of Matthew’s Transfiguration scene also closely mirrors the above mentioned texts.

These parallels are presented in the accompanying table.

The table named “Secret Mark Parallels with the Transfiguration in the Gospels of Mark Luke and Matthew” shows that the texts contain parallel mentions of traveling, rebuking, the Kingdom of Heaven (or God), six days, white clothing and giving instructions. The gospel texts are in vertical columns, the parallel text segments are arranged in horizontal rows.  The left most column of the table lists the topics of the parallels that are contained in each row, and specific text parallels in each row are color coded.

I had previously demonstrated that the synoptic gospel stories about miraculous healings, the exorcism of demons, and the restoration of the dead to life, have a literary relationship to the Secret Gospel of Mark excerpt, which in turn is related to the Raising of Lazarus story in the Gospel of John (See here and here).

This suggests that the miracle stories from the synoptic gospels are literary creations. They seem to be based on, or were inspired by a common source, most likely a story similar to the Raising of Lazarus. They are not unrelated accounts of independently occurring events.

The Gospel of Mark is a literary fugue, whose component miracle stories are variations on a common theme.

The Gospel of Mark was already known to have an intricate internal structure due to the way its parts were assembled out of intercalated layers.

I have now shown that the author of Mark included yet another complication in his work, by making it a literary fugue.

The narrative structure of the Gospel of Mark is remarkably complex, with its internal verses as intertwined and closely layered as the melody of a Bach fugue.

The synoptic gospels’ healing pericopes are often more closely matched to the Raising of Lazarus pericope than they are to the Secret Mark excerpt. This indicates the text they used as their model or source, was more like the Gospel of John’s text about Lazarus, than Secret Marks’ account of Jesus and the rich young man.

The Transfiguration pericope in the Gospel of Luke contains some significant differences from the Mark’s and Matthew’s Transfiguration.  The Gospel Luke does not have the “six day” parallel (Luke 9:28, “…about eight days…”), nor does Luke explicitly mention Jesus giving instructions to his disciples at the end of the parallel texts (Luke 9:36 vs. Mark 9:9 and Matthew 17:9).

Luke does contain a phrase about awakening from sleep (Luke 9:32, “…and when they wakened…”) which has no counterpart in Matthew or Mark, but which is analogous to phrases about waking up in the Secret Mark excerpt (“…and when Jesus woke up…”) and the Gospel of John’s Raising of Lazarus (John 11:11, “…I go to awake him out of sleep…”).

The author of the Gospel of Luke used his sources differently than did the author of Mark and Matthew.  The author of Luke changed the number of days from the “six days” of the other texts to eight, emphasized the disciples’ sleeping, presented Peter as bewildered by the miracle he had just witnessed (Luke 9:33), and had the disciples decide to remain silent about the miracle on their own (Luke 9:28), rather than at Jesus’ behest (Mark 9:9 and Matthew 17:9).

Luke’s version of the Transfiguration has overlaps with the text from the Gospel of John that the other two synoptic texts do not have. Interestingly some of these passages prefigure later passages in the synoptic gospels. For example the disciple’s napping while Jesus was Transfigured (Luke 9:32) prefigured their later somnolence while Jesus was awaiting his arrest (Mark 14:37, Luke 22:45, Matthew 26:40), reinforcing the disciples’ unworthiness to be his followers or the inheritors of his teachings.

The synoptic gospel’s account of the Transfiguration described a mountain top revelation about the Kingdom of Heaven, from people who had previously gained admission to the Kingdom of Heaven (Moses and Elijah).  The essay A Fourteenth Century Text in which Jesus Taught the Kingdom of God During the Night at Bethany: Does It Demonstrate That Secret Mark Is an Ancient Text, and Not a Modern Forgery? which I co-authored with Roger Viklund, showed that there were literary and thematic parallels between the Secret Mark Excerpt and another text about the revelation of the mysteries of Heaven to Jesus’ disciples, the Shem-Tob Hebrew Matthew. 21:17 (From George Howard, Hebrew Gospel of Matthew, Macon, GA: Mercer University Press, 1995).

The Secret Mark excerpt discovered by Morton Smith provides a key text that shows how seemingly disparate passages in the synoptic gospels are linked to one another, to the Raising of Lazarus story in the Gospel of John, and to a passage in Shem-Tob’s Hebrew Matthew.

I want to thank Roger Viklund for his editorial assistance and for generously allowing me to publish my findings on his web blog.

David Blocker, 2013 06 04

Richard Carrier’s article: Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200

In December last year Richard Carrier had his article Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200 published in the Journal of Early Christian Studies 
(vol. 20, no. 4, Winter 2012,
pp. 489–-514).

I should have commented upon it long ago. Anyway, in that article Carrier strongly arguments for the probability that the brief mention of Jesus in connection with James in Josephus’ Antiquities of the Jews (AJ) 20.200 is an accidental interpolation.

Richard Carrier

Richard Carrier, credit Wikipedia

Carrier begins by referring to the Testimonium Flavianum and says that he sides “with those scholars who conclude that the entire passage is an interpolation and that there was no mention of Jesus in the original text of AJ 18” (489). He gives two major arguments for reaching that position.

One is that the text of the Testimonium is so relatively short compared to what could be expected if Josephus really would have written about Jesus. A forger on the other hand would only have had “the remaining space available on a standard scroll” to add the additional text and would therefore “have been limited” to write only a short text. I have seen Carrier suggest this previously, but have never been convinced by it due to one specific circumstance. I have counted the words (or I guess the letters) of all the twenty books of the Antiquities of the Jews, and found that they deviated rather much in length. Book 18 is surpassed in length by very much more than the length of the Testimonium in quite number of books. So, unless I have misunderstood Carrier’s argument, there would have been plenty of room for a very much longer Testimonium if the scroll with book 18 were of the same length as some of the scrolls containing the longer books.

The other argument on the other hand, is much stronger. Carrier correctly, in my opinion, argues the following: “the paragraph that follows the TF begins with, ‘About the same time also another sad calamity put the Jews into disorder . . .’ (AJ 18.65), thereby indicating that Josephus had just ended with the sedition resulting in a public massacre described in AJ 18.60–62, and leaving no logical place for the unrelated digression on Jesus and the Christians (AJ 18.63–64).” I have made the same argument myself:

“The truly precarious in the situation is thus the first sentence of paragraph 4, which follows directly on the Testimonium. It says: “At about the same time, another [emphasis added] sad calamity put the Jews into disorder [ἐθορύβει, ethorubei]”. This means that if the Testimonium is genuine, if so only to a portion, Josephus must allude to the Testimonium when he directly after the Testimonium writes that another sad calamity put the Jews into disorder. He then had to be of the opinion that Jesus’ death was a sad calamity for the Jews – something almost unthinkable unless Josephus was a Christian, which he most likely was not.” (Part 2e of my article “The Jesus Passages in Josephus – a Case Study”, an article I intend to publish as a 200 pages pdf-file once I have updated the language and made some amendments)

But Carrier’s article is primarily not about the Testimonium, but the James passage. This he argues is an interpolation which came to be included accidentally. He further argues that “the passage was never originally about Christ or Christians. It referred not to James the brother of Jesus Christ, but probably to James the brother of the Jewish high priest Jesus ben Damneus.” (489) His way of reasoning is simplified this:

1)      Accidental interpolations happened frequently. When text by mistake was left out in the copying process, later proofreader would add the missing text either between the lines or in the margin. This text would then be inserted in the next copy of that copy. But scribes also included other text in the margins and between lines – sort of footnotes and the like. And “there was no standard notation for distinguishing marginal notes from accidentally omitted text” (490), and so marginal notes could easily be taken for being part of the original, and once it was included in the next copy the mistake would continue to be copied. Carrier writes: “A later scribe simply mistook the marginal note as accidentally omitted text and, upon creating a copy, ‘rectified’ the error by ‘reinserting’ it, thus creating an altered sentence that appears to be what its author originally wrote, but is not.” (491)

2)      Origen and Eusebius used the same manuscript or manuscript line of Josephus: “Around 231 C.E, Origen established a Christian library in Caesarea, which was passed to Pamphilus and then to Eusebius. Eusebius was thus in all likelihood using the very same manuscripts of Josephus that Origen had been using, or else copies thereof.” (492)

3)      Origen did not know the Testimonium: “In fact, the TF in that precise form was almost certainly not known to Origen, as there are several passages where it is almost certain he would have remarked upon it, even quoted it, had he known of it.” (492) Carrier, again correctly in my opinion, rejects all subjective reconstructions of alternative versions of the Testimonium, and also cautions us to trust the accuracy of so-called quotations. Like me, he thinks Alice Whealey is wrong when she claims that Eusebius originally wrote “He was thought to be the Messiah” in his quotation of the Testimonium. I am pleased to see that Carrier argues in the same way as I do regarding the small deviations of the Testimonium, especially in the translations: “More likely some early copy of Eusebius’s History alone was ‘improved’ by a scribe intending to restore a more plausible quotation from a Jew … and it is this that we see in Whealey’s cited examples. It is inherently less likely that all manuscript traditions of all the texts of Eusebius and all manuscript traditions of Josephus were conspiratorially emended in the same way, than only one manuscript tradition of a single text of Eusebius being emended the other way” (494).

4)      Since the Testimonium was not in Origen’s copy of AJ, but in Eusebius’, the latter must have used a copy of Origen’s copy from the same library and into which the Testimonium had been added. Carrier does accordingly not think that Eusebius invented the Testimonium himself. Although I would not bet on it, someone must have written the Testimonium if it was inserted into AJ, and Eusebius is then an obvious candidate. At least we can agree on that it was probably not yet invented by the time of Origen in the 240’s.

5)      The manuscript used by Eusebius would then have included marginal notes made into Origen’s manuscript (from which it would have been copied) and in all likelihood it also included Origen’s own notes.

6)      Carrier assumes that Josephus wrote “the brother of Jesus, the name for whom was James, and some others . . . ,” and that “the one called Christ” was added while perhaps at the same time “ben Damneus” was removed. He gives five reasons for assuming this (by me enumerated as a–e). a) If someone would make a note to remind himself of the place where he thought Josephus mentioned Jesus, “the one called Christ” is just what one could expect to be written. b) A participial clause such as this one is typical for interlinear notes. c) The phrase is practically identical to Matt 1.16 and something Josephus hardly would have written. d) In context, it seems odd to imagine that the executions would be executions of Christians, not least because many influential Jews are said to be very upset. e) The way in which this James is said to be killed diverges considerable from how it is described in Christian sources. I agree on all five issues, although point b seems a bit weaker than the rest.

7)      Carrier assumes that the wording ὃς … ἀδελφὸς Ἰησοῦ τοῦ λεγομένου Χριστοῦ, “the brother of Jesus who was called Christ”, stems from Origen expression (but not from empty nothingness) and not from Josephus. If “who was called Christ,” is removed, all that Josephus in AJ 20.200 and Origen share in common is the name James and the expression “brother of Jesus”. But they primarily differ in Origen linking James to the fall of Jerusalem, calling him Just and having the Jews wishing to have him killed (500).

8)      When Eusebius quotes the same passage in Josephus as Origen refers to, he is obviously not quoting Josephus but Origen. This can be seen from the fact that the quotation is basically identical to Origen’s wordings, that nor Eusebius knows where Josephus should have written it (Origen never said this) and that Eusebius is quoting the passage whereas Origen most certainly is not. Still the wording is identical. After this Eusebius also quotes the James passage which Origen never referred to and which obviously has entered into Josephus’ AJ after the time of Origen.

9)      If Josephus would have written about Jesus Christ of the Bible and he also had written the Testimonium, he would have provided a cross-reference and also explained what the name meant. Instead it is more likely that Josefus was referring to another Jesus, the one who became high priest after Ananus in 62 C.E. and whom Josefus mentions directly afterwards (503). According to Carrier (and I agree once more) the only intelligible reading of the story is that Ananus had James the brother of Jesus falsely accused and executed, and was punished for this by being disposed as High Priest and that James’ brother Jesus, son of Damneus, was appointed new High Priest: “In effect, Josephus was saying, ‘Ananus illegally executed the brother of Jesus, which got a reaction; for his crime, he was deposed and replaced by Jesus.’” (504) This Carrier, once again correctly, says is supported by the fact that the execution of Josephus’ James in no way, except for the stoning, corresponds to the Christian accounts of James’ death.

10)  Carrier suggests that Origen’s source for the James story was not Josephus, but the Christian hagiographer Hegesippus. This Hegesippus calls the Christian James “the Just”, and says that the fall of Jerusalem was the result of the execution of James (508). As the names Hegesippus and Josephus often were confused and Origen obviously refers to the same things as said by Hegesippus, Christian conceptions not shared by Josephus, the obvious interpretation, according to Carrier, is that Origen mistook a work by Hegesippus for being written by Josephus. (509-10)

To summarize, this is what Carrier suggests. In the 240’s Origen writes that “Titus destroyed Jerusalem, on account, as Josephus wrote, of James the Just, the brother of Jesus who was called Christ”. Although Origen says that Josephus wrote this, Origen nevertheless got it from Hegesippus, from whom he paraphrases it, not quotes it. He also includes a passage from Matt 1.16, and this he does in his Commentary on Matthew.

Origen searches Josephus in order to find where Josephus had written this, but does not manage to find the passage. He only finds the story of the stoning of one James in AJ 20.200 which spoke of “the brother of Jesus, whose name was James”. Perhaps he made a note there: “the one called Christ”. If Origen did not make such a note, then someone else later on made it, adapting to the phrase Origen previously used.

Eusebius used the same library as Origen less than a century later, and probably had a copy of AJ which was made from the very manuscript used by Origen. In the copying of that manuscript, the marginal note would have been inserted into the text so that it now read “the brother of Jesus who was called Christ, the name for whom was James …”. Eusebius, apart from this, also quoted the passage given by Origen as if it had been written by Josephus. But since he only got it from Origen, neither he could say where Josephus had written this.

As AJ later was copied, it was the expanded version used by Eusebius that became the standard version from which all later copies were made.

Most of this has already been dealt with at length, also by me. The “new” things are that this is published in a peer reviewed article (which seems to be so important for so many), and the idea of the manuscript line leading directly from Origen to Eusebius. Also this is known facts, but Carrier has refined and isolated the train of thought, even leaving out many alternative scenarios as being less likely. Although I share Carrier’s opinion that also the mention of Jesus Christ in AJ 20.200 is a later addition to the text, I am not as convinced as he seems to be, that this was done as described above. It is for sure a convincing line of argument that Carrier presents, still there are a number of other possibilities which – at least combined – seem to be as likely. The least likely scenario though is that Josephus would have written it.

Roger Viklund, 2013-04-02

Färst äkthetsförespråkare bland bibeltrogna

Som vanligt när nya upptäckter görs inom Bibelns område väcker de intresse och uppmärksamhet. Forskningsområdets karaktär gör att dessa fynd som regel också går att ifrågasätta vad gäller såväl äkthet som betydelse. När nu ett litet fragment som tillsynes säger att Jesus och Maria Magdalena var gifta med varandra påträffas, uppkommer givetvis frågan om det är äkta eller ej. I detta inlägg ska jag endast i mindre omfattning ta upp den frågan, då jag i nuläget saknar tillräcklig information för att kunna göra en trovärdig bedömning av äktheten. Däremot är det intressant att studera vilka positioner som olika företrädare intar.

Jag tycker mig märka en tendens där man positionerar sig längs en skala beroende på vilket förhållande man har till den kristna läran. Det kan närmast beskrivas som en sats eller kanske ”lag” som kan formuleras på följande vis: Ju mer ett fynd, en teori, överensstämmer med ens egen uppfattning, föreställning och önskan, desto troligare är att man också anser fyndet vara äkta eller teorin vara sann. Och givetvis fungerar detta också omvänt så att ju mindre fyndet, teorin överensstämmer med ens egna föreställningar, desto sannolikare att man anser fyndet vara förfalskat eller teorin vara oriktig.

Detta borde leda till ett antal insikter, nämligen …

1)      att de föreställningar man gör sig, kanske i högre grad än man vill tillstå är följden av andra föreställningar som man hyser;

2)      vad en viss forskare eller en viss forskarmajoritet hyser för uppfattning är av liten eller ingen vikt, såvida denna uppfattning inte kan styrkas genom solida fakta och argument;

3)      även då sådana fakta och argument i hög omfattning föreligger, bör man fråga sig i vilken mån dessa råkar visa i en riktning som denna forskare eller denna forskarmajoritet av olika anledningar önskar ska vara sant.

Fragmentet medför, eller i varje fall skulle kunna medföra, en förändrad uppfattning om Jesus och den tidiga kristendomens uppkomst. Bland de som önskar sådana förändringar och som därför heller inte är alltför bokstavligt bibeltroende, välkomnas ofta fynd av detta slag och kanske hoppas man därför att det ska visa sig vara äkta. Därigenom tenderar man lättare att finna argument till stöd för att fragmentet också är äkta. Och ju mer bibeltrogen (eller kanske bokstavstrogen) man är, desto mindre förtjust synes man vara över detta fynd och kanske hoppas man därför att det ska visa sig vara förfalskat. Därigenom tenderar man lättare att finna argument till stöd för att fragmentet också är förfalskat. Mycket grovt uppskattat (och givetvis med allehanda undantag) kan man nog säga att det finns färst äkthetsförespråkare bland de som är mest bibeltrogna och då flest bland de som är litet eller inget bibeltrogna eller bokstavstroende. Självfallet fungerar detta på likartat sätt när ett fynd som sägs utgöra Jesu svepning kommer på tal, där väl nästan enbart kristna tror att Turinsvepningen är äkta.

Det lustiga (eller olustiga?) med denna iakttagelse är att det verkar gälla högt aktade forskare i ungefär samma utsträckning som det gäller vanliga lekmän. Jag avser här inte att räkna upp namn. För övrigt är detta också bara min egen högst ovetenskapliga uppfattning och det är svårt att göra en sådan uppdelning då det inte går att säkert avgöra hur övertygade olika personer är om föremålets äkthet, ej heller hur bibeltrogna de är. Skillnaden i position mellan profana respektive kristna forskare/professorer å den ena sidan och den ateistiska/agnostiska/religiösa (och andra) allmänheten å den andra sidan, ligger främst i att de förstnämnda genom sin skolning och sin position oftast uttrycker sig mer försiktigt med tillbörliga reservationer, medan de sistnämnda i högre grad är mer kategoriska.

Däremot verkar de inte förhålla sig mer objektivt. Argumenten som framförs kan vara av högst varierande slag inom båda grupperna. Men fastän forskare är mer försiktiga kommer de likväl till likartade slutsatser i förhållande till sin personliga tro som allmänheten gör – om än med stöd av skilda argument. Jag kan inte på något vis själv svära mig fri från detta, utan bara konstatera att trots att de flesta tycks anse att de arbetar objektivt lyckas de likväl som regel hitta argument till stöd för uppfattningar som stämmer med vad de redan innan trodde.

I en kommentar till mitt föregående inlägg Jesus’ hustru Maria Magdalena? hänvisar signaturen bbnews till en artikel Vatican researchers conclude “Jesus’ wife” papyrus fragment is fake. Denna artikel där Vatikanen tydligen anser att fragmentet är en förfalskning (som då ger stöd för min indelning) hänvisar i sin tur till en artikel av Francis Watson, The Gospel of Jesus’ Wife: How a fake Gospel-Fragment was composed. Där argumenterar Watson för att fragment ”sannolikt” är en förfalskning; då att någon sammanställt texten ur Thomasevangeliet, främst från verserna 101 och 114. På ett likartat sätt argumenterade han också för att Hemliga Markusevangeliet är en förfalskning genom att någon ”klippt och klistrat” ur de övriga evangelierna (se mitt bemötande av Watson: The pastiche forgery of Secret Mark, as presented by Francis Watson) och han passar på att även i denna artikel hänvisa till Hemliga Markusevangeliet som en modern parallell på en förfalskning.

Det finns dock flera problem med Watsons teknik. Antalet ord som förekommer i fragmentet är först och främst få. De flesta är dessutom vanliga ord och de enda riktigt ovanliga, nämligen ”hustru” och ”svullna” saknar paralleller. Alltså, det som är verkligen utmärkande uppvisar inga paralleller. Watsons metod är dessutom selektiv eftersom den utgår från att det är en förfalskning och han därför söker efter stöd för just detta. Allt detta har min vän Timo Paananen påtalat i en utmärkt liten artikel, Another “Fake” Or Just a Problem of Method: What Francis Watson’s Analysis Does to Papyrus Köln 255? där Paananen undersökt ett garanterat äkta textfragment, Papyrus Köln 255, och med samma metod som Watson använde påvisat att också det måste vara en förfalskning eftersom paralleller från Johannesevangeliet står att finna på motsvarande sätt. Paananen säger att Watsons teknik kan beskrivas på följande sätt:

1)      Om fragmentet är en förfalskning borde förfalskaren ha sammanställt texten genom att hämta bitar ur olika äkta texter.

2)      Och om så är fallet borde de textställen förfalskaren använt gå att finna.

3)      Det går faktiskt att finna sådana textställen.

4)      Därigenom är fragmentet en sammanställning gjord ur andra texter.

5)      Därmed är det också en förfalskning.

Tekniken är snarlik den som Stephen Carlson använde i The Gospel Hoax. Paananen visar alltså hur lätt det är med denna teknik att påvisa att garanterat äkta texter är förfalskade. Därmed blir metoden också verkningslös. Frågan om huruvida fragmentet är äkta eller ej kommer förhoppningsvis att kunna avgöras, emedan vi i detta fall (i motsats till Hemliga Markus) har tillgång till det för analyser. Sådana verkar redan ha påbörjats. Så här skriver Karen King angående test av bläcket:

“We are also pursuing chemical testing of the ink. The owner has agreed that the fragment itself will remain at Harvard University for the time being, where it will be accessible to accredited scholars.”

“We are currently in the process of seeking to have the chemical composition of the ink tested by non-destructive methods. While this analysis will not yield a specific date, it can indicate whether the composition of the ink corresponds to comparable inks used in antiquity. “

Vad gäller äktheten anser hon att det skulle vara mycket svårt att förfalska det sätt på vilket bläcket har bleknat och spridit sig, något som tyder på hög ålder:

“On the other hand, there are a number of other facts that point toward authenticity. Most notably, it would be extremely difficult to forge the way the ink has been preserved on the writing material. As mentioned above, the ink on the verso has faded badly, an unfortunate characteristic shared with many ancient papyri, but an indicator of a long aging process.”

Vad jag har förstått så verkar den anonyme ägaren av denna papyrusbit ha mer av samma sort tillhörande samma koptiska skrift, och att om den efter den forensiska analysen visar sig vara äkta kommer även resten att bli tillgängligt (för den som kan betala tillräckligt – gissar jag).

Roger Viklund, 2012-09-28

« Äldre inlägg