Så skrev jag då också en Wikipediaartikel om Första Petrusbrevet. Jag blev relativt nöjd med denna artikel och anser nog att efter artiklarna om Jesusomnämnandena hos Josefus och Hemliga Markusevangeliet är detta den bästa Wikipediaartikel jag har skrivit. Jag tror inte att Wikipediafolket håller med mig, eftersom de verkar föredra mer ytliga artiklar och dessutom fäster liten vikt vid språkets kvalitet. Själv kan jag bara skriva artiklar på det sätt som jag vill att artiklar ska vara skrivna, det vill säga faktaspäckade och inte homeopatiskt utspädda.

Vad gäller själva dateringen av brevet noterar jag vad jag en gång skrev i min bok:

”Brevet kan vara skrivet på 80-talet. Det kan möjligen vara avfattat av den Petrus som Paulus säger vara församlingsledare, eftersom denne ursprunglige Petrus inte verkar ha känt Jesus, men detta är osannolikt. Förmodligen är det ett av dessa otaliga försök att få ett budskap framfört och accepterat genom att framställa en skrift såsom författad av en auktoritet.”

Jag tycker väl ungefär likadant fortfarande och noterar att denna datering stämmer rätt väl med vad den sekulära och kritiska bibelforskningen anser. Jag har ofta anklagats för att förlägga de bibliska skrifterna så sent som möjligt. Men jag har hela tiden hävdat att frånsett evangelierna (som jag daterar ungefär 20 år senare än den oftast anförda tiden) stämmer ”mina” dateringar rätt väl med dem som gäller inom den icke-religiösa bibelforskningen.

Första Petrusbrevet

Första Petrusbrevet (grekiska: Πέτρου επιστολή α’ eller bara Πέτρου α’)^[1] är en skrift som ingår i Nya Testamentets brevlitteratur. Brevet tillhör, tillsammans med Judasbrevet, Jakobsbrevet, Andra Petrusbrevet, och de tre Johannesbreven, de sju så kallade katolska breven genom att ha en allmän (katolsk) adressat och alltså inte vara riktat till en bestämd person eller församling.^[2]

Brevet är skrivet i Jesu lärjunge Petrus namn till ”de utvalda som lever skingrade, som främlingar, i” Mindre Asien (1 Pet 1:1), från ”Babylon” – ett troligt kodord för Rom.^[3] Brevet var inte ifrågasatt i den tidiga kyrkan, men är ofta ifrågasatt bland forskare i dag.^[3] Flera skrifter, däribland troligen också Andra Petrusbrevet, tillskrevs på felaktiga grunder Petrus.^[3][4]

Forskarna är delade i frågan om huruvida brevet är skrivet av Petrus eller inte.^[5] Med ledning av främst den kristna traditionen och att brevet inte ifrågasattes av den tidiga kyrkan, försvaras ofta brevets traditionella koppling till Petrus och att han ska ha skrivit brevet under tidigt 60-tal.^[5][6][7] Det är dock en utbredd uppfattning bland dagens forskare att det inte har skrivits av Simon Petrus och, borträknat de grupper som rent generellt menar att det inte förekommer förfalskningar i Nya Testamentet, är den allmänna uppfattningen bland kritiska forskare att det är en pseudepigraf.^[8][9] De främsta anledningarna till att man anser detta är att det är besvärligt att få teologin, språket och det allmänna historiska sammanhanget att passa in i den tid när Petrus ska ha verkat (före ca år 65), däremot förhållandevis enkelt att få dem att passa i den senare kristna historien.^[10] Det anses osannolikt att den olärde arameisktalande Petrus skulle ha kunnat producera brevets sofistikerade grekiska.^[11] Det faktum att författaren brukar Septuaginta, likheten med Paulus teologi och att författaren inte ger sken av att ha känt Jesus personligen, talar emot att Petrus är författaren.^[12] Följaktligen menar många historiker att brevet inte är skrivet av Petrus utan av någon annan efter hans tid,^[13] någon gång under senare delen av nollhundratalet,^[14][15] ungefär 70–100.^[16]

Allmänna iakttagelser

Författaren säger i första meningen att han är Petrus,^[17] och i motsats till synen på Andra Petrusbrevet antog den tidiga kyrkan utan större invändningar att så också var fallet.^[18] Brevet finns med i alla handskrifter av Nya Testamentet sedan åtminstone 300-talet och anses inom alla kyrkor i dag vara kanoniskt.^[19] Det accepterades som äkta av kyrkofader Eusebios av Caesarea^[20][21] i början av 300-talet,^[17][22] och sedan fortlöpande hela tiden fram till 1800-talet.^[17][19] Bland moderna forskare finns dock många som ifrågasätter brevets äkthet och betraktar det antingen som ett senare verk tillkommet bland Petrus efterföljare eller som ett rent pseudepigrafiskt verk.^[17]

Namnet Första Petrusbrevet är inte ett namn som författaren själv har gett brevet, utan ett namn som lades till texten i samband med kanoniseringsprocessen för att skilja det från Andra Petrusbrevet.^[19] Brevet är ställt till församlingar i Mindre Asien, men det finns inget som direkt tyder på att författaren har vissa specifika kyrkor och deras problem i åtanke. Det kan därför betraktas som katolskt, allmänt, skrivet med en större läsekrets i åtanke,^[23] samtidigt som det inte stämmer helt in på definitionen av ett katolskt brev,^[24] då det är ställt till ett visserligen stort men ändå avgränsat geografiskt område.^[25] Mottagarna är hednakristna i Mindre Asien.^[26][15] Det kom ursprungligen att placeras först i Nya Testamentet av de katolska breven, men sannolikt under inflytande av den ordning i vilken Paulus räknade upp de tre pelarna, Jakob, Petrus (Kefas) och Johannes,^[27] kom brevet att inta andraplatsen efter Jakobsbrevet.^[28]

I allmänhet anses brevet ha skrivits i Rom. Den åsikten baserar sig främst på uppgiften om att författaren säger sig skriva från Babylon.^[29] Det är sannolikt ett dolt sätt att säga att brevet skrevs från Rom, och många menar att detta tyder på en tillkomst efter år 70,^[18] eftersom romarna då ödelade det judiska templet liksom babylonierna gjort långt tidigare. Men om författaren är fiktiv kan platsen för brevets komposition också vara fiktiv, eftersom någon som utger sig för att vara Petrus kan ha valt Rom som var en plats Petrus sattes i förbindelse med.^[16] Att mottagarna befinner sig i Mindre Asien och att författaren förefaller bekant med förhållandena där, samt att brevet är i Paulus anda, tyder på att brevet i stället kan ha skrivits i Mindre Asien.^[30][31]

Genom att Första Petrusbrevet är så allmänt hållet och inte är ställt till någon speciell mottagare, liknar det inte ett vanligt brev.^[32] Samtidigt påminner det om de paulinska breven, både i sina förmaningar och till sitt innehåll.^[26] Dopet intar en central roll i brevets budskap (1:3; 2:2; 3:21).^[26] I en tid av förföljelser vill brevet både trösta och förmana kristna, vilkas lidanden jämförs med Kristi lidande (4:13), samtidigt som de uppmanas att vara ståndaktiga.^[26]

Frågan om när brevet skrevs är starkt knutet till frågan om vem författaren var.^[14] De finns två läger bland forskarna vad gäller brevets tillkomst, de som menar att den kristna traditionen har rätt och Petrus skrev brevet, och de som menar att brevet skrivits av någon annan efter Petrus tid (mitten av 60-talet).^[5] De som menar att brevet stammar från Petrus, antar ofta att en viss Silvanus (som troligen är densamme som Silas)^[33] utformade brevet självständigt på Petrus uppdrag.^[6] Om Petrus ligger bakom brevets tillkomst bör det ha skrivits i början av 60-talet, om Silvanus utformat brevet på eget bevåg, men i Petrus anda, kan det ha tillkommit på 70 eller 80-talet, och om Silvanus inget har med brevet att göra och det är en pseudepigraf (eller förfalskning) kan det ha skrivits i början av 90-talet.^[6]

Första Petrusbrevet skiljer sig avsevärt i sin stil och i sitt innehåll från Andra Petrusbrevet.^[24] Grekiskan i första Petrusbrevet är klar och direkt och rankas bland de bästa i Nya testamentet,^[18] den i andra invecklad och medvetet dunkelt framställd.^[34] Breven kan av denna anledning inte vara skrivna av samma person. Emedan Andra Petrusbrevet nästan genomgående anses vara en pseudepigraf tillkommen på 100-talet, är försvaret för att Petrus har skrivit Första Petrusbrevet starkare. Det finns fortfarande många som försvarar att Petrus skrivit brevet, men nyare forskning ifrågasätter ofta författarskapet.^[35] Ett antal evangeliska kritiska forskare betraktar brevet som autentiskt, medan merparten kritiska forskare anser det vara en pseudepigraf.^[19]

Bevittnanden

Kyrkofäderna betvivlade inte att brevet hade skrivits av Petrus, och det faktum att han ansågs ha skrivit det var orsaken till att det betraktades som en text med särskild inspiration och auktoritet från 100-talet och framåt.^[36] Eusebios av Caesarea skriver strax efter år 300 att fem av de katolska breven fortfarande var ifrågasatta men ”i allmänt bruk i ganska många församlingar”,^[37][38] och att Första Petrusbrevet tillsammans med Första Johannesbrevet tillhörde de enda katolska skrifter som allmänt betraktades som äkta.^{[39][20][36][40]}

Den äldsta bevarade lämningen av Första Petrusbrevet är P⁷² från ca år 300 och vari också de tidigaste bevarade texterna av Andra Petrusbrevet och Judasbrevet återfinns.^[41] Andra tidiga textvittnen till Första Petrusbrevet är P¹²⁵ från cirka år 300, P⁸¹ och pergamentfragmentet Uncial 0206, båda daterade till 300-talet.^[42][43]

Första Petrusbrevet bevittnas sannolikt i Andra Petrusbrevet, skrivet kanske 125–150,^[44] genom att den författaren skriver att detta är hans andra brev.^[45][46][47] Enligt Eusebios av Caesarea ska Första Petrusbrevet ha använts också av Papias^[48][40] på 130-talet och även om där finns ett antal liknande uttryck i Barnabasbrevet är det först med Polykarpos,^[49][50] ungefär samtidigt som Papias, som det citeras och säkert används.^{[47][51][46][19]} De ”gamla kyrkolärarna [presbytererna]” ska ha brukat det ”som oemotsagt i sina skrifter.”^[20][52] Den förste som också uppgav att det hade skrivits av Petrus var Irenaeus av Lyon^[53] på 180-talet,^[51][46][19] och därefter är det många kyrkofäder som nämner brevet.^[54] Klemens av Alexandria omnämnde det omkring år 200,^[55] och han var den förste att i Utkast skriva en kort kommentar till brevet.^[51] Ungefär samtidigt visar Tertullianus kännedom om brevet,^[56] och i mitten av 200-talet används det av Origenes.^[57][40] Däremot saknas brevet i Muratoriekanon.^[46][54] Den förste att skriva en uttömmande kommentar om Första Petrusbrevet var den alexandrinske teologen Didymos den blinde i slutet av 300-talet.^[51]

Argument för att Petrus har skrivit brevet

Många anser alltjämt att Petrus har skrivit brevet. De menar att brevet med lätthet går att tolka som att det härrör från Petrus.^[10] De oftast åberopade skälen till stöd för brevets äkthet är:

• Det faktum att författaren av brevet utger sig för att vara Petrus anses utgöra ett viktigt skäl till antagandet att brevet också har skrivits av Petrus, eftersom därigenom det äldsta vittnet i form av själva brevet styrker detta.^[7]

• Det finns inga bevis för att någon i den tidiga kyrkan trodde att detta brev hade skrivits av någon annan än Petrus. Om brevet hade varit en lätt genomskådad avsiktligt framställd fiktion var det ett misslyckade, eftersom ingen ansåg att brevet var pseudonymt eller ens att det hade skrivits av en lärjunge till Petrus efter dennes död.^[7] Om brevet däremot vore en medveten förfalskning skulle författaren motsäga sig själv eftersom denne kritiserar bedrägerier (1 Pet 2:1, 22; 3:10) och därför skulle kritisera sin egen handling.^[58] Vissa menar att kyrkofäderna, som levde närmare händelserna tidsmässigt, borde ha haft större kännedom om vem som skrivit brevet än vad dagens forskare kan känna till.^[10]

• Vidare anser man att om Petrus dog på 60-talet och om brevet skrevs på 70- eller 80-talet, eller till och med senare, skulle det vara mycket svårt att få brevet accepterat som äkta, eftersom kristna vid den tiden skulle ha vetat att Petrus varit död sedan länge.^[58] Polykarpos använde Första Petrusbrevet (ca år 130) i viss omfattning och borde inte ha gjort det om han inte trodde att brevet var äkta. Han borde också ha haft kännedom om den saken eftersom han inte levde så långt efter att brevet skrevs.^[59]

• Om brevet skrivits kort efter Petrus död borde Neros förföljelse av kristna år 64 och Petrus martyrium ha efterlämnat spår i brevet. Att sådana spår saknas anses tyda på att brevet har skrivits före år 64 och därmed kan ha skrivits av Petrus.^[17]

Argument emot att Petrus har skrivit brevet

Ett antal argument åberopas till stöd för att Petrus inte kan ha skrivit detta brev, och på grund av dessa menar många att brevet är en pseudepigraf.^[6] De viktigaste skälen är:

• Först och främst språket.^[35] Brevet anses vara skrivet på en utsökt grekiska,^[17] som kan mäta sig med de bästa texterna i Nya Testamentet.^[18] Författaren verkar också ha tränats i klassisk retorik,^[35] och språket och kompositionen bedöms vara bortom vad en arameisktalande bonde från den galileiska landsbygden skulle kunna åstadkomma.

• Författaren använder med ett undantag^[60] Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla Testamentet, framför den hebreiska Tanak.^[61][6] Att författaren är mycket förtrogen med Septuaginta talar emot att Petrus har skrivit brevet.^[18][35][17]

• Brevet är ställt ”till de utvalda som lever skingrade, som främlingar, i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien” (1 Pet 1:1). Detta är romerska provinser som täcker in nästan hela Mindre Asien i vad som i dag utgör västra och norra Turkiet,^[62][63] och inte specifikt kristna församlingar.^[15][19] Nästan ingenting tyder på att kristendomen hade spridit sig till dessa provinser i Mindre Asien vid den tid Petrus antas ha levt, det vill säga före mitten av 60-talet.^[9][64] De kyrkor som brevet är ställt till, ska alltså inte ha existerat på Petrus tid.^[17] Det finns heller inga andra traditioner som förknippar Petrus med detta område,^[9] och med tanke på detta är det osannolikt att han skulle ha varit bekant med dessa församlingar.^[17

• Det finns heller inga hänvisningar i brevet som tyder på att författaren skulle ha varit personligt bekant med Jesus och följt honom under hela hans verksamhet, eller själv ens haft kännedom om vad Jesus lärde.^[9] Författarens tillsynes bristande kännedom om Jesu jordeliv talar emot att denne skulle vara Petrus.^[6] Författaren återger inte en enda händelse i samband med Jesus eller citerar något enda som Jesus ska ha sagt.^[35] Till och med när tillfälle ges citerar han ur Skrifterna framför att åberopa Jesus.^[65][19] Författaren skriver inte på det sätt man kan förvänta sig att ett ögonvittne skulle skriva.^[46]

• I stället för att identifiera sig som en följeslagare till Jesus uppger författaren att han också (i likhet med dem han skriver till) är presbyter (en församlingsäldste) (5:1),^[19] något som inte förknippas med Petrus då denne snarare ska ha verkat som missionerande apostel.^[9] Om man varit en personlig lärjunge till Jesus borde man inte identifiera sig med ett ämbete som uppstod relativt sent i kristendomens tidiga historia.^[46]

• Dessutom tyder inledningen av femte kapitlet på att dessa presbyterer skulle verka som herdar över den kristna hjorden (5:1–5; v. 2), och det saknas bevis för en sådan strukturerad ledning inom kyrkorna vid den tid Petrus antas ha levt, emedan detta blev modellen för de paulinska kyrkorna ett antal årtionden senare när Pastoralbreven skrevs.^[9] Ledarskapet med presbyterer tyder på en senare tid.^[35]

• Författaren använder också beteckningen kristen (1 Pet 4:16) som om en sådan användning vore etablerad, fastän den i övrigt inte finns styrkt förrän närmare slutet av nollhundratalet i Apostlagärningarna.^[9]

• Författaren är starkt påverkad av Paulus skrifter,^[17] använder och bearbetar den typiskt paulinska brevstrukturen, vilket tyder på att de paulinska breven redan var samlade, i omlopp och kända bland de tilltänkta läsarna av brevet.^[66] Brevets författare låter mer som Paulus än som Petrus.^[67] Bart Ehrman anser att om namnet Petrus inte funnits med i öppningsfrasen skulle ingen ha antagit att Petrus skrivit brevet, eftersom det till innehåll mer påminner om Paulus skrifter.^[68] Han menar att författaren är någon som utger sig för att vara Petrus, men ändå försöker likna Paulus,^[69] kanske för att försöka sudda ut de meningsskiljaktigheter som fanns mellan de båda apostlarna.^[70] Vidare är Silvanus^[71] och Markus^[72] som omnämns i brevet, annars kända enbart som följeslagare till Paulus.^[73][74] Likheterna med Paulus teologi talar emot att Petrus har skrivit brevet.^[6]

• Mottagarna (1 Pet 2:10; 4:3–4) är med stor sannolikhet hednakristna och inte judar,^[75][13] medan Petrus, enligt vad Paulus skriver,^[76] skulle ansvara för missionen till judarna. Med andra ord vänder sig brevet till de kristna som Paulus sägs ansvara för och till det geografiska område som Paulus brev riktar sig till.^[77]

• 

  Byst föreställande den romerske kejsaren Domitianus (81–96). Hans regim blev med tiden alltmer despotisk med förföljelser av bland andra kristna.

  Vissa menar att det är svårt att föreställa sig en omfattande och spridd förföljelse av kristna under Petrus livstid,^[13] såsom kan antas ha skett enligt 1 Pet 5:9, eftersom det inte förekom någon universell förföljelse av kyrkan under hans livstid.^[17] Enligt den tidiga kyrkan inträffade den första storskaliga förföljelsen av kristna först under kejsar Domitianus tid (81–96), och flera menar att situationen i brevet bara kan förstås i ljuset av denna.^[78]

• Vid den tid då detta brev skrevs var det uppenbarligen vanligt att Jesu efterföljare i egenskap av att vara kristna förföljdes enbart för namnets skull (1 Pet 4:12–17). Det finns inget som tyder på att blotta namnet ”kristen” utgjort grund för förföljelse i den apostoliska tiden. Inte ens i senare skrifter som Apostlagärningarna förekommer det uppgifter om att kristna skulle ha förföljts ”för Kristi namns skull” (1 Pet 4:14).^[79] När kejsar Nero sades ha förföljt kristna år 64 uppger historikern Tacitus att orsaken (riktig eller inte) ska ha varit deras onda gärningar, inte att de var kristna.^[80] Först med Plinius den yngres vittnesmål cirka år 112 talas om förföljelser av kristna enbart för att de kallas kristna.^[81][79] När Plinius skriver att kristna arresterades enbart för namnets skull,^[82] att staten inte aktivt sökte efter dem,^[83] och att de angavs anonymt,^[84] stämmer det med de förhållanden som porträtteras i Första Petrusbrevet. Kejsar Trajanus svar till Plinius tyder på en redan fungerande praxis för hur kristna skulle hanteras, och Plinius hänvisar till att vissa kristna hade avsagt sig sin tro tjugo år tidigare,^[85] vilket var under kejsar Domitianus styre i början av 90-talet.^[86] Bart D. Ehrman menar att brevet därför troligen skrevs någon gång i perioden efter kejsar Neros död år 68 och före Trajanus tillträde som kejsare år 98.^[79]

• Till detta kan läggas att den dolda anspelningen på Rom genom kodordet Babylon som den plats varifrån författaren skriver sitt brev (1 Pet 5:13) blir begriplig endast om brevet skrevs efter år 70. Då ödelade romarna Jerusalem och templet på samma sätt som babylonierna gjorde mer än 600 år tidigare,^[87] och Babylon blev därmed ett kodord för Rom.^[16][88] Alla övriga texter som använder Babylon som kodord för Rom (Fjärde Esra, Andra Baruksboken, Sibyllinska oraklen och Uppenbarelseboken) är skrivna efter år 70.^[18] Även Första Petrusbrevet borde därför ha skrivits efter år 70 och i så fall långt efter det att Petrus ska ha dött.^[89]

• Om brevet verkligen skrevs av Petrus från Rom i början av 60-talet är det konstigt att han inget säger om Paulus, som ska ha befunnit sig där samtidigt.^[35]

• Bart D. Ehrman framhåller att många skrifter har förfalskats i Petrus namn. Han menar att både Första och Andra Petrusbrevet är förfalskningar, liksom många andra skrifter som inte kom med i Nya Testamentet, däribland Petrusevangeliet, Epistula Petri, Petrus brev till Filippos och tre Petrusapokalypser, varför inget hindrar att också Första Petrusbrevet är en förfalskning.^[4][90]

Invändningar emot varandras argument

• 

  Byst föreställande den romerske kejsaren Nero (54–68). Enligt Tacitus straffade han synnerligen utsökt kristna i Rom år 64.

  Många menar att det inte förekom någon allomfattande förföljelse av kristna under vare sig Neros, Trajanus eller Domitianus regeringstider och att brevet heller aldrig talar om någon sådan förföljelse, varför denna omständighet lämnar öppet för ett stort tidsspann och då även under Petrus tid.^[91] Under de senaste årtiondena har forskarmajoriteten svängt så att man numera oftast anser att brevet inte avser någon officiell förföljelse av kristna.^[92] Förföljelsen som antyds i brevet var i så fall en typisk lokal sådan som drabbade kristna överallt.^[17]

• För att kunna förklara att brevet är skrivet på en så bra grekiska har ofta föreslagits att Petrus har använt en sekreterare vid namn Silvanus (1 Pet 5:13) som har skrivit brevet åt honom.^[17] Att det verkligen står att denne Silvanus har skrivit brevet är något som är starkt ifrågasatt. Man menar att texten bör tolkas så att Silvanus var den som levererade brevet.^[18][93] Detta besvarar heller inte varför Silvanus inte uppgav att han skrivit brevet eller varför Petrus person inte framträder tydligare.^[64] Men även om Silvanus bara fungerade som kurir kan ändå någon annan ha skrivit brevet åt Petrus på grekiska.^[94]

• Vidare menar vissa att Paulus roll i den tidiga kyrkan har överdrivits och att han ingalunda var den ende som framförde de åsikter som förekommer i hans brev.^[17]

• Petrus befann sig verkligen i Rom, menar vissa, och det anses inte ha funnits några krav att brevskrivaren måste vara bekant med dem han skrev till.^[17] Men även om föreställningen att Petrus befann sig i Rom en period finns belagd redan i slutet av nollhundratalet,^[95] betraktas traditionen om Petrus ankomst till Rom och martyrium under Nero av många som en legend.^[96]

• Det faktum att Petrus använde Septuaginta förklaras med att mottagarna i Mindre Asien var bekanta med den versionen och att Petrus av den anledningen valde att citera Septuaginta.^[94]

• Plinius bevittnar tidig utveckling av kristendomen i Bithynien, ett av de områden i Mindre Asien som brevet hänvisar till.^[17] Fast Plinius vittnesmål sträcker sig bara tillbaka till 90-talet, inte 60-talet.^[86]

• Det hävdas ibland att Petrus, såvida han inte har bett någon kunnig på grekiska om hjälp med att skriva brevet, kan ha skrivit det sent i sitt liv och därmed ha hunnit utveckla sin grekiska och kanske bara har haft hjälp av någon med språkets syntax.^[10] Om Petrus skrev det senare i tiden skulle detta också kunna förklara att han hunnit anpassa sin syn på kristendomen och att den judiska lagen kommit att spela en mindre roll för honom.^[10]

• Donelson menar att olika identifikationsfaktorer i brevet, som dess personliga inledning och avslutning, omnämnandet av Petrus, Silvanus och Markus, etcetera, inte ger någon indikation på om brevet är äkta eller ej, eftersom en senare imitatör av Petrus skulle vara lika benägen att använda sådana markörer som Petrus själv.^[97]

Den utsökta grekiskan

• Allmänt anses Första Petrusbrevet vara skrivet av en välutbildad grekisktalande författare.^[98] Det är skrivet på en sofistikerad grekiska,^[46] och författaren brukar ett ytterst elegant ordförråd och uppvisar en hög grad av litterär och retorisk kompetens.^[66] Den höga litterära nivån på grekiskan talar emot att Petrus har skrivit brevet.^[12] Brevet är skrivet på en grekiska som är alldeles för bra för att många forskare ska kunna föreställa sig att den arameisktalande Petrus skulle ha kunnat skriva det.^[13] Den eleganta stilen visar många tecken på litterär förfining och visar många drag vad gäller ordförrådet och stilen som påminner om den klassiska grekiska stilen – som exempelvis att författaren äger retorisk skicklighet och litterär elegans.^[99] Enligt Paul Achtemeier använder författaren anaforer vid introduktion av parallella satser (4:11) eller för att strukturera stycken (2:13–3:1), såväl antitetisk (2:18; 3:18; 4:6) som syntetisk (2:22–23; 4:11; 5:2–3) parallellism, och samordnar parallella uttryck, först negativa därefter positiva som understryker samma tanke (1:14–15, 18–21, 23; 2:16; 5:2–3), skapar en rytmisk struktur (1:3–12) och använder ofta imperativer och relativsatser.^[100][101] Även om det är möjligt att grekiskans förekomst i Palestina innebar att Petrus talade språket, pekar brevets stilnivå på en litterär koinegrekiska hos en person med grekiska som modersmål.^[46]

Läs- och skrivkunnigheten i Galileen

Detta avsnitt är en sammanfattning av Andra Petrusbrevet, läs- och skrivkunnigheten i Galileen

• 

  Bart D. Ehrman anser att en fiskare från den galileiska landsbygden, som Simon Petrus, sannolikt inte ens kunde skriva och nästan helt säkert inte kan ha skrivit vare sig Första eller Andra Petrusbrevet, eftersom båda dessa författats på utsökt grekiska – ett för honom främmande språk.

  Bart D. Ehrman hänvisar till nutida studier som visar att kanske bara 3 procent av Palestinas befolkning kunde läsa och att de flesta av dem bodde i städerna. Och i den mån de kunde läsa var det på hebreiska eller arameiska, inte på grekiska.^[102] De som fick utbildning tillhörde dessutom nästan alltid överklassen,^[103] och de flesta läskunniga kunde inte skriva, än mindre utforma en filosofisk skrift på ett främmande språk.^[104] Om Petrus vuxit upp som fiskare i den oansenliga byn Kafarnaum på den galileiska landsbygden där tecken saknas på att någon icke-judisk befolkning har funnits,^[105] menar Ehrman att det är nästan otänkbart att Petrus ens kunde läsa.^[106] Enligt Apostlagärningarna saknade Petrus utbildning,^[107] och Ehrman menar att den uppgiften sannolikt är riktig och att Petrus var illitterat.^[108] Enligt Eusebios av Caesarea^[109] åberopade Papias i början av 100-talet den kristna traditionen när han skrev att Petrus behövde en tolk för att kunna undervisa grekisktalande.^[66] Ehrman anser att dessa omständigheter visar att Petrus inte skrev vare sig Första eller Andra Petrusbrevet.^[110]

Petrus behöver inte ha varit outbildad

• 

  Richard Carrier menar att det inte går att utesluta att Petrus behärskade grekiska, och av just den anledningen kan ha skrivit Första Petrusbrevet, eftersom uppgiften om att han var en obildad fiskare kommer från evangelierna och harmonierar illa med den bild Paulus ger av Petrus.

  Richard Carrier menar dock att det enda riktigt starka argumentet emot att Petrus har skrivit brevet, är att han skulle ha varit en icke läs- och skrivkunnig fiskare, och att detta argument kan ifrågasättas. Eftersom uppgiften om att Petrus var en fiskare från Galileen härrör enbart från evangelierna, och författarna av dessa enligt Carrier hade all anledning att hitta på eller överdriva de religiösa ledarnas anspråkslösa ursprung så att de skulle framstå som än mer geniala, finns skäl att betvivla denna uppgift, framför allt i ljuset av det Paulus skriver. Carrier menar att det vore osannolikt att Petrus var illitterat, alldenstund historiska paralleller starkt talar för att religiösa ledare och grundare under denna period var utbildade, och att den högutbildade Paulus knappast skulle ha böjt sig för Petrus auktoritet^[111] om denne varit analfabet. Därför, menar Carrier, går det inte att utesluta att Petrus kan ha skrivit brevet.^[112]

Sekreterarhypotesen

• Eftersom brevet är skrivet på en så utsökt grekiska att det är svårt att föreställa sig att Petrus kan ha skrivit brevet för egen hand, menar många att han har använt en sekreterare.^[113] Denne ska då ha formulerat den grekiska stilen och till viss del också innehållet. Med ledning av brevets slutrader att ”genom Silvanus (grekiska: διά Σιλουανοῦ, dia Silouanou) … skriver jag dessa korta rader” (1 Pet 5:12)^[114] har många föreslagit att denne Silvanus egentligen utformade brevet på Petrus uppdrag.^[115] Om denne Silvanus är densamme som den Silvanus som nämns i Paulus brev^{[71][116][117]} och den Silas som reste med Paulus enligt Apostlagärningarna,^[118] vilket också de flesta forskare anser,^[119][74] skulle det kunna förklara brevets paulinska teologi.^[64][11] Därmed skulle Paulus medarbetare Silvanus vara upphovet till den goda grekiskan, att citaten hämtats från Septuaginta och att teologin liknar Paulus’.^[6]

• Emot detta anförs att Silvanus, i likhet med Petrus, också förefaller ha varit en arameisktalande jude från Palestina.^[120] Och har han författat brevet är det han och inte Petrus som är författaren. Det är dessutom allmänt vedertaget att när en person sade sig ha skrivit ett brev ”διά” (dia) någon, innebar detta inte att denne någon hade skrivit brevet åt personen, utan i stället levererat brevet åt författaren. Silvanus skulle alltså vara kuriren.^[121] Med ett undantag hos kyrkofader Eusebios,^[122] visar alla paralleller att användningen av ”διά” på detta sätt betyder att någon fungerade som kurir,^[18] som bäraren av brevet.^[119] Det var alltså ett standardsätt att benämna den person som skulle leverera brevet.^[93] Argumentet kvarstår dock utan Silvanus. Ty även om han inte har hjälpt Petrus med att skriva brevet, kan likväl någon annan icke namngiven person ha gjort det.^[93]

• Ehrman menar dessutom att det helt saknas bevis för, eller en analogi som antyder, att vare sig Petrus eller Paulus skulle ha använt en sekreterare som på ett betydande sätt (eller över huvud taget) påverkade brevens innehåll.^[123] Randolph Richards anser att eftersom det inte finns några tecken alls på att författare brukade be sekreterare att skriva brev i deras namn,^[124] bör ett sådant alternativ inte ens övervägas vad gäller de nytestamentliga breven, såvida det inte finns en uttrycklig hänvisning i brevet till att så också har skett.^[125]

Datering

De som menar att Petrus skrev brevet föredrar som regel en tillkomsttid för detta under första halvan av 60-talet och Schreiner, som menar att Neros förföljelser år 64 skulle ha avspeglat sig i brevet om de hade inträffat när det skrevs, daterar det till 62–63.^[126] Dalton daterar också brevet till strax före Petrus död, som enligt honom borde ha inträffat cirka år 65.^[17] De som menar att Petrus inte har skrivit brevet daterar det till någon gång under Trajanus (98–117), Domitianus (81–96), eller Vespasianus och Titus (69–81) respektive perioder vid makten.^[14]

Powell menar att om brevet skrevs av Petrus bör han ha skrivit det på 60-talet efter att han kom till Rom, men innan Nero gav sig på de kristna, med tanke på att författaren skriver att man ska underordna sig den kejserliga makten (1 Pet 2:13–14).^[127] Om brevet å andra sidan är en pseudepigraf, menar han att det kan ha skrivits när som helst i perioden 70–100, men troligast före Domitianus inledde förföljelserna av kristna år 89.^[127] Raymond Brown skriver att om brevet är skrivet av Petrus, bör det ha tillkommit cirka 60–63, men troligare är att det inte skrevs av honom och därmed tillkom cirka 70–90.^[128] Han anser att brevet möjligen kan ha skrivits av Petrus med hjälp av en sekreterare, men troligare av en av hans lärjungar som förde vidare Petrus arv från Rom.^[128]

Schnelle skriver att de som betraktar brevet som pseudepigrafiskt oftast daterar det till antingen perioden 65–80 eller perioden 70–100.^[16] Han menar att brevet dessutom oftast anses vara en pseudepigraf,^[64] och han daterar det själv till omkring år 90.^[15] Doneldson förordar en tillkomst mot slutet av nollhundratalet,^[10] det gör också Senior,^[129] som specificerar tiden till cirka 75–100.^[130]

Katherine Grieb anser att brevet troligen skrevs av en lärjunge till Petrus efter dennes död år 64/65, kanske någon gång mellan åren 70 och 90, eftersom namnet Babylon som kodord för Rom tyder på en tid efter år 70 och eftersom där saknas tecken på kännedom om den allmänna förföljelsen under Domitianus under 90-talets början.^[131] Gregg hävdar däremot minoritetspositionen att Första Klemensbrevet (som antas ha skrivits cirka år 95) kan vara bekant med Första Petrusbrevet. Han daterar därför brevet till före år 95 någon gång i perioden 70–90.^[18] Werner Kümmel förordar en tid omkring 90–95.^[132] Ehrman förlägger brevets tillkomst mellan Nero och Trajanus fast efter templets förstörelse år 70 och således cirka 70–98.^[79]

Brevets innehåll

Brevet är skrivet i en spontan stil och är inte särskilt systematiskt ordnat. Av denna anledning tenderar beskrivningarna av brevets struktur att skilja sig åt mellan moderna uttolkare.^[133] Men även om tankar och ideer har en benägenhet att återkomma här och där, kan tre huvudmotiv i tre avdelningar skönjas.^[3]

1. (1:1–2:10) Allmänna uppmaningar i form av det kristna kallets beskaffenhet och kristnas förmåner.^[3] Man uppmanas att hålla fast vid det levande hoppet i form av pånyttfödelse. Man sägs ha friköpts med Jesu Kristi blod för att bli som ett heligt prästerskap.^[26]
2. (2:11–4:6) Mer specifika uppmaningar i form av undervisning i de principer och skyldigheter som följer av det kristna livet.^[3] Detta handlar om att vara lojal mot överheten, att slavar ska underordna sig sina herrar och att kvinnor ska underordna sig sina män. Man ska förbereda sig inför lidanden men ändå inte vara rädd eftersom lidande för rättfärdighetens skull leder till salighet och liv. Genom att Kristus dog för våra synder och nedsteg i dödsriket för att nu ha uppstått, ska man därigenom och genom dopet räddas.^[26] Man ska också ta avstånd från hedniska utsvävningar och avgudadyrkan.^[134]
3. (4:7–5:14) Speciella uppmaningar inför lidandet och slutet och tröstande ord inför de faror och svårigheter som följer av den rådande situationen.^[3] Slutet är nära och man uppmanas att älska, tjäna och vara gästfri mot varandra och att inte överraskas av det eldprov man måste genomgå. Församlingarnas äldste manas att agera som herdar och leda Guds hjord, de yngre att lyda de äldre, och alla att vara vaksamma, motstå djävulen och vara uthålliga.^[26] Man ska förtrösta på Gud och vara ståndaktig.^[135]

Första Petrusbrevet är ett brev som erbjuder tröst och förmaning i en värld av förföljelser, hat och lidande.^[136] Författaren vill klargöra att denna värld inte är de kristnas värld, eftersom de aldrig kommer att finna trygghet där.^[137] Kristna har fötts ”på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda” (1 Pet 1:3), och Jesu uppståndelse förlöste de troende från den mänskliga tillvaron bestämd av världens intighet; en värld som håller på att gå under.^[137] Jesus friköpte dem genom sitt lidande (1 Pet 1:18–19), helade dem genom sina sår (1 Pet 2:24) och räddade dem (1 Pet 4:18).^[137] De har försatts i en ny livssituation, vilket medfört att deras liv nu bestäms av glädjen och hoppet i väntan på Jesu ankomst (parousia).^[137]

Den avgörande vändpunkten i kristnas liv är dopet (1 Pet 1:3, 18, 23: 3:21),^[137] och detta ger dem ett nytt liv med en ny identitet.^[138] Det kristna livet är det som sker efter dopet. Dopet befriar inte kristna från världens lidande,^[139] men förbereder dem för att övervinna lidandet.^[140] Genom att uppträda hederligt och vara lojal och tålmodig, ska man omvända den misstänksamma omgivningen under den korta tid som återstår före den yttersta domen (3:20; 4:5–6).^[141]

Brevet kom att brukas främst liturgiskt i öster och vid undervisning av katekumenerna och neofyterna och kom att betraktas som ett brev om försoning och omvändelse och omvändelsens följder för kristna.^[51][142]

Referenser

Noter

Tryckta källor

Internetkällor

• Heard, Richard (1950) (på engelska). An Introduction to the New Testament. [Elektronisk resurs]. New York: Harper & Brothers. Libris 10576357
• Nationalencyklopedin (NE), Petrusbreven

Då publicerar jag den sista av de Wikipediaartiklar om de katolska breven som jag har skrivit, då en övergripande artikel om just de katolska breven. De är klart att det finns många artiklar på Wikipedia som skulle behöva ses över, men det är inte alltid så lätt att göra, och det tar tid.

Just de fyra artiklar jag har publicerat nu på min blogg, har varit relativt enkla att skriva eftersom det antingen tidigare inte fanns någon artikel på Wikipedia (som i detta fall) eller att artiklarna som fanns var så undermåliga och kortfattade att de gick att radera och ersätta. Men andra artiklar är rätt långa med många redigeringar och det ses nog inte med så blida ögon om jag skulle byta ut dem mot artiklar som är mer i enlighet med forskningsläget. Och att bara redigera sådant som i grunden är felaktigt, blir inte bra.

Det som jag möjligen borde ta mig an är att skriva en artikel om Första Petrusbrevet. Där finns i och för sig en artikel med något mer substans än de jag tidigare har ersatt, men i denna står också häpnadsväckande saker som detta: ”Aposteln Petrus skrev brevet, precis som Andra Petrusbrevet”. Vi får se om jag tar mig tid att skriva en artikel även om detta brev.

Katolska breven

De katolska breven (grekiska: [αἱ] καθολικαὶ ἐπιστολαί)^[1][2] eller de allmänna breven,^[3][4] är benämningen på sju brev i Nya Testamentet som ansetts rikta sig till en allmän adressat och inte till någon bestämd kyrka eller person.^[5][6] Uppräknade i den ordning de förekommer i protestantiska biblar, utgörs de katolska breven av:

• Jakobsbrevet (Jak)
• Första Petrusbrevet (1 Pet)
• Andra Petrusbrevet (2 Pet)
• Första Johannesbrevet (1 Joh)
• Andra Johannesbrevet (2 Joh)
• Tredje Johannesbrevet (3 Joh)
• Judasbrevet (Jud)

Adjektivet ”katolsk” (grekiska: καθολική, katholikē) betyder allmän eller allomfattande, universell,^[7] och termen valdes eftersom dessa skrifter ansågs vända sig till hela den ”allmänneliga” kyrkan.^[8] Även om de flesta skrifter saknar en bestämd adressat, gäller detta inte alla.^[8] Varken Andra Johannesbrevet eller Tredje Johannesbrevet är avsett för en allmän läsekrets,^[5] och beteckningen stämmer endast till viss del in på Första Petrusbrevet,^[8] eftersom det är riktat till ett bestämt geografiskt område.^[9] De katolska breven utgör, efter de fyra evangelierna och Paulus brev, den tredje stora samlingen skrifter som ingår i Nya Testamentet. I motsats till de båda andra, vilka förhållandevis tidigt ansågs tillhöra kanon, hade dock de katolska breven en betydligt längre och krokigare väg till erkännande.^[10]

Alla de sju breven är i olika grad ifrågasatta vad gäller äktheten, med vissa som Första Petrusbrevet och Första Johannesbrevet med fler äkthetsförespråkare, medan ett brev som Andra Petrusbrevet av de allra flesta anses vara från en senare tid.^[11] Emedan de som menar att breven har skrivits av de personer som bär deras namn, kan förlägga dem till perioden från sent 40-tal till 70-talet,^[12] dateras de ofta av andra till en betydligt senare tid och i fallet Andra Petrusbrevet så sent som perioden 125–150.^[13] Kritiska forskare betraktar allmänt breven som pseudepigrafer.^[14]

Benämningen av breven som katolska

Såväl evangelierna som de paulinska breven kom att formas till en beständig samling redan under 100-talet, medan omständigheterna var annorlunda för den tredje stora gruppen i kanon, de katolska breven.^[16] Fastän beteckningen katolsk tillskrevs vissa individuella brev tidigare, används den inte som gruppbeteckning för dessa sju brev förrän i början av 300-talet då Eusebios av Caesarea talar om ”de sju så kallade katolska breven”.^{[17][18][16][8]} Eusebios ansåg cirka år 325 att alla dessa, förutom Första Petrusbrevet och Första Johannesbrevet, tillhörde de skrifter vilkas äkthet var ifrågasatt. Redan 75 år tidigare uttryckte Origenes tvivel om vissa av de katolska breven, då Jakobsbrevet, Andra Petrusbrevet och Andra och Tredje Johannesbreven.^[10] Följaktligen utgjorde de katolska breven inte en väletablerad samling skrifter tillhörande kanon ens på 300-talet.^[16]

I början avsåg benämningen ”allmänt (katolskt) brev” inget annat än att brevet i fråga inte var ställt till en specifik församling, utan riktade sig till kristna i allmänhet.^[9] Enskilda brev hade tidigare benämnts katolska. Redan i slutet av 100-talet ska montanisten Themison ha skrivit ett katolskt brev.^[19][9][16] Origenes benämner Första Johannesbrevet,^[16] Första Petrusbrevet och Judasbrevet katolska,^[8] men han säger också att Barnabasbrevet är katolskt.^[9] Något senare kallar också Dionysios av Alexandria Första Johannesbrevet för katolskt.^[20][21]

Bevittnanden

Av de sju katolska breven förefaller endast Första Petrusbrevet och Första Johannesbrevet ha varit mer allmänt kända och i bruk under 100- och 200-talen.^[16] Första Petrusbrevet ska enligt Eusebios av Caesarea ha nämnts under första halvan av 100-talet av Papias,^[22] Polykarpos,^[23] och ska ”de gamla kyrkolärarna [presbytererna] ha använt det som oemotsagt i sina skrifter.”^[24][25] Första Petrusbrevet var också känt strax före eller omkring år 200 av Irenaeus av Lyon,^[26] Klemens av Alexandria^[27] och Tertullianus,^[28] och i mitten av 200-talet av Origenes.^[29][16] Också Första Johannesbrevet var känt i början av 100-talet av Papias,^[22] och mot slutet av detsamma eller cirka år 200 av Irenaeus,^[30] Klemens av Alexandria,^[31] och Tertullianus.^[32][16]

Judasbrevet bevittnas tidigast av Andra Petrusbrevet skrivet cirka 125 till 150.^[16][13] Därefter använder Klemens av Alexandria och Tertullianus (båda omkring år 200) och Origenes (cirka år 250) brevet mycket sparsamt.^[16] Origenes är också den förste att nämna Andra Petrusbrevet och han skriver då att dess status är ifrågasatt.^[16] Även Jakobsbrevet nämns sällan. Origenes citerar det och benämner det ”Jakobs brev som är i omlopp”^[33] och, menar Harry Gamble, uttrycker därmed sitt eget tvivel om brevets status som kanoniskt.^[16]

De två korta Andra och Tredje Johannesbreven hade en skiftande acceptanshistoria. De var relativt okända under de första tvåhundra åren. Klemens av Alexandria kallar Första Johannesbrevet för Johannes ”längre brev”,^[34] vilket antyder att han känner till det andra, dock inte det tredje. Irenaeus av Lyon citerar från de två första Johannesbreven (som han behandlar som om de vore ett brev), men inte från det tredje.^[16] Vare sig Tertullianus eller Cyprianus visar någon kännedom om det andra och tredje brevet.^[16] Origenes känner dock till alla tre Johannesbreven. Han skriver att Johannes ”efterlämnade ett brev om några få rader [= 1 Joh], måhända även ett andra och ett tredje brev,^[35] ty inte alla erkänner att dessa är äkta”.^[36][37] Möjligen delade Origenes själv den åsikten, eftersom han aldrig citerade breven.^[38] Inte långt efter Origenes visar också Dionysios av Alexandria viss kännedom om de två sista breven, men tvekar inför om de verkligen är äkta.^[39][38] Eusebios räknar Andra och Tredje Johannesbreven, tillsammans med ”det så kallade Jakobs-brevet och Judas’ och Petrus’ andra brev”,^[40] till de motsagda eller ifrågasatta skrifterna.^[41][38] Och i Muratoriekanon (vars vittnesbörd är intressant framför allt om skriften skulle visa sig vara från slutet av 100-talet) nämns endast de två första Johannesbreven, och den enda ytterligare katolska skrift som omtalas är Judasbrevet.^[38]

Upptagandet i kanon

Traditionellt har breven tillskrivits lärjungarna Petrus och Johannes samt Jesu bröder Jakob och Judas. I motsats till de fyra evangelierna och samlingen av Paulusbrev, vilka erhöll kanonstatus relativt tidigt, kom de katolska breven inte att accepteras så lätt och så tidigt.^[10] Utformandet av de katolska breven till en samling skedde också relativt sent, troligen inte tidigare än i slutet av 200-talet, och till och med när denna samling kom till stånd var såväl enskilda brev som hela samlingen ifrågasatt.^[38] Breven utgjorde ingen del av den äldsta syriska traditionen,^[38] och i den syriska standardversionen av Bibeln, Peshitta, saknas fortfarande Andra Petrusbrevet, Andra och Tredje Johannesbreven och Judasbrevet.^[10] Möjligen samlades de katolska breven i syfte att dokumentera undervisning som kommit att förknippas med ursprungliga apostoliska gestalter, som ”Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna” (Galaterbrevet 2:9), och därigenom kunna framlägga ett bredare och mer balanserat urval av apostlarnas vittnesbörd än vad fallet blivit med brev tillskrivna nästan enbart Paulus.^[38]

Eftersom de katolska breven kom att upptas i kanon som en grupp och inte som individuella brev, och eftersom denna grupp av brev inte formades förrän tidigast i slutet av 200-talet, och eftersom dessa katolska brev, tillsammans med evangelierna och Paulus brev, kom att utgöra den tredje undergruppen i kanon, är det mycket svårt att tala om en nytestamentlig kanon som tagit tydlig form förrän de katolska breven samlats, och därigenom före 300-talet.^[38]

Brevens äkthet

De fem brev som var mest ifrågasatta under den tidiga kristna perioden är också de skrifter som är mest ifrågasatta av forskare i dag.^[11] Vissa anses vara förfalskningar, alltså skrifter skapade med det bestämda syftet att bedra genom att författaren utger sig för att vara någon annan, medan andra räknas som pseudepigrafer, där skriften felaktigt har antagits vara skriven av någon som inte har skrivit den.^[42] Första Petrusbrevet och Första Johannesbrevet som generellt accepterades av den tidiga kyrkan^[43] är också de två katolska brev som har flest äkthetsförespråkare i dag, medan Andra Petrusbrevet som var det brev som var mest ifrågasatt i den äldsta tiden, av de allra flesta av dagens forskare betraktas som en senare förfalskning eller pseudepigraf.^[11] De forskare som förordar att breven är autentiska och därmed också relativt tidiga förlitar sig huvudsakligen på historiska argument och den kristna traditionen som tillskriver breven dessa författare. De som ifrågasätter brevens äkthet förlitar sig i hög grad på språkliga argument^[11] (att ingen av de fyra tänkta författarna, som ska ha vuxit upp på den galileiska landsbygden, anses ha varit kapabla att skriva en så god grekiska),^[44] men även på att breven uppvisar tecken på att ha tillkommit vid en senare tid.^[45]

Det är inte möjligt att redovisa en generell tillkomsttid för alla de sju katolska breven, eftersom de individuellt dateras till olika tider och eftersom forskarna många gånger är oeniga om när de skrevs. De som menar att breven är autentiska argumenterar ofta för en tillkomsttid för de skrifter man menar är de äldsta, som Jakobsbrevet, till som tidigast sent 40-tal,^[46] fram till 70-talet,^[47] medan de många som ser breven som pseudonyma ofta förlägger deras tillkomst till strax före eller omkring år 100. Emedan kritiska forskare anser att Johannesbreven inte har skrivits av lärjungen Johannes och dessa kritiska forskare allmänt anser att alla övriga katolska brev också är pseudepigrafer,^[14] brukar de datera Första Petrusbrevet till perioden cirka 70–100,^[48] Jakobsbrevet till slutet av nollhundratalet,^[49] de tre Johannesbreven till 90-talet,^[50] Judasbrevet till omkring år 100 och Andra Petrusbrevet till en bit in på 100-talet,^[51] kanske cirka 125-150.^[13]

Brevens inbördes ordning och placering i förhållande till andra böcker

Den inbördes ordningen mellan breven är i de allra flesta äldre handskrifter Jakobsbrevet, Första och Andra Petrusbreven, Första, Andra och Tredje Johannesbreven och Judasbrevet.^[9][52] Detta är samma ordning som i de flesta moderna biblar. Men medan de katolska breven i de moderna protestantiska bibelutgåvorna är placerade efter Paulus brev (inklusive Hebreerbrevet), placerades de i nästan samtliga grekiska handskrifter av Nya Testamentet direkt efter Apostlagärningarna och före Paulus brev.^[53] I de allra flesta gamla handskrifter förekommer dessutom Apostlagärningarna (grekiska: Πράξεις ἀποστόλων, Praxeis apostolōn)^[4] tillsammans med de sju katolska breven och formar det forskarna brukar kalla praxapostolos.^[54] Handskrifterna uppvisar få variationer, med ordningen evangelierna, praxapostolos, de paulinska breven och Uppenbarelseboken.^[55] I den grekisk-ortodoxa kyrkans bibel är de katolska breven placerade före Paulus brev, medan de i den latinska kyrkans är placerade efter. Av denna anledning kan brevens position skilja sig åt i moderna utgåvor.^[9]

De sju breven avviker kraftigt från varandra till innehåll och avsikt. Sex av dem synes ha accepterats i kanon på grund av att de ansågs ha skrivits av de tre ”pelarna” som Paulus nämner och de ordnades efter hur långa de var (fastän brev som ansågs ha skrivits av samma författare följde på varandra)^[52] och efter vilken ordning de räknades upp hos Paulus: Jakob, Petrus och Johannes (Galaterbrevet 2:9),^[56][57] för att avslutas med Judas.^[58]

Referenser

Noter

Tryckta källor

• Aune, David Edward (2010). ”Introduction”. i David Edward Aune (på engelska). The Blackwell Companion to the New Testament. Blackwell Companions to Religion. Malden, MA: Wiley-Blackwell. sid. 1–14. Libris 11890228. ISBN 9781405108256
• Bray, Gerald Lewis (2000). ”Introduction to the Catholic Epistles”. i Gerald L. Bray & Thomas C. Oden (på engelska). James, 1–2 Peter, 1–3 John, Jude: Ancient Christian commentary on Scripture: New Testament. 11. Downers Grove, Ill.: InterVarsity Press. sid. xvii–xxx. Libris 5817626. ISBN 978-0-8308-1496-5
• Elliott, J. K. (2012). ”The Early Text of the Catholic Epistles”. i Charles Evan Hill & Michael J. Kruger (på engelska). The Early Text of the New Testament. Oxford: Oxford University Press. sid. 204–224. Libris 17399108. ISBN 9780199566365
• Eusebios av Caesarea, övers. Ivar A. Heikel (1937). Eusebius kyrkohistoria: översättning från grekiskan med inledning och förklaringar. Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelse. Libris 24548
• Gamble, Harry Y. (2002). ”The New Testament Canon: Recent Research and the Status Quaestionis”. i Lee Martin McDonald & James A. Sanders (på engelska). The Canon Debate: On the Origins and Formation of the Bible. Peabody, Mass.: Hendrickson. sid. 267–294. Libris 8747175. ISBN 1-56563-517-5
• Grieb, A. Katherine (2002). ”Catholic Epistles: Hebrews, James, 1 Peter, 2 Peter, Jude”. i Wes Howard-Brook & Sharon H. Ringe (på engelska). The New Testament: Introducing the Way of Discipleship. Maryknoll, N.Y.: Orbis Books. sid. 168–187. Libris 9471856. ISBN 1-57075-418-7
• Hartman, Lars (1989). ”Nytestamentlig isagogik”. i Birger Gerhardsson. En bok om Nya testamentet (5., [rev. och utök.] uppl.). Malmö: Liber. sid. 11–132. Libris 7272298. ISBN 91-40-61019-5
• Kiley, Mark C. (2003). ”Catholic Epistles” (på engelska). New Catholic encyclopedia: vol 3, Can–Col (2. ed.). Detroit: Gale. sid. 283–284. Libris 10297697. ISBN 0-7876-7694-2
• Kümmel, Werner Georg (1975) (på engelska). Introduction to the New Testament (Rev. ed.). London: SCM Press. Libris 4839475. ISBN 0-334-00705-4
• Lockett, Darian R. (2016) (på engelska). Letters from the Pillar Apostles: The Formation of the Catholic Epistles as a Canonical Collection. Eugene, Oregon: Pickwick Publications. ISBN 9781498287067
• Mack, Burton L. (1995) (på engelska). Who wrote the New Testament?: the making of the Christian myth. San Francisco, Ca.: HarperSan Francisco. Libris 4490331. ISBN 0-06-065517-8
• Metzger, Bruce M. (1972), ”Literary Forgeries and Canonical Pseudepigrapha”, Journal of Biblical Literature 91, no 1: 3–24.
• Metzger, Bruce M. (1987) (på engelska). The Canon of the New Testament: Its Origin, Development, and Significance. Oxford: Clarendon. Libris 4625985. ISBN 0-19-826180-2
• Powell, Mark Allan (2009) (på engelska). Introducing the New Testament: a historical, literary, and theological survey. Grand Rapids, Mich.: Baker Academic. Libris 11832198. ISBN 9780801028687
• Schnelle, Udo (1998) (på engelska). The History and Theology of the New Testament Writings. Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 5666575. ISBN 0-8006-2952-3
• Trobisch, David (2000) (på engelska). The first Edition of the New Testament. New York: Oxford University Press. Libris 8276986. ISBN 0-19-511240-7

Internetkällor

• Nationalencyklopedin (NE), Katolska brev

I den katolska treenigheten, har turen nu kommit till Judasbrevet, en av Bibelns kortaste skrifter, och enligt mitt förmenande också en av de minst intressanta. Traditionen tillskriver detta brev Jesu broder Judas och innan jag uppdaterade Wikipediaartikeln Judasbrevet stod där att ”Judas, bror till Jesus, varnar i detta brev för motstånd mot kristendomens spridning”, men så torde inte vara fallet eftersom någon sådan Judas knappast har skrivit detta brev.

Judasbrevet

Judasbrevet (grekiska: Ιούδα επιστολή)^[1] är en skrift som ingår i Nya Testamentets brevlitteratur. Brevet består av endast 25 verser och är en av Nya Testamentets och Bibelns kortaste böcker.^[2] Det är det sista av Nya Testamentets så kallade katolska brev;^[3] katolsk i betydelsen allmän i och med att det i likhet med de övriga sex katolska breven, då Jakobsbrevet, Första Petrusbrevet, Andra Petrusbrevet och de tre Johannesbreven, inte anses vara riktat till en bestämd person eller församling.^[4] Majoriteten av dagens forskare menar dock att brevet är riktat till just en specifik församling.^[5]

Författaren av Judasbrevet verkar känna till Jakobsbrevet, och Judasbrevet används i sin tur av författaren av Andra Petrusbrevet. Brevet uppges vara skrivet av Judas, Jakobs bror, och den tidiga kyrkan ansåg denne Judas vara den Judas som uppges vara bror till såväl Jesus som Jakob. Även dagens forskare anser att det är denne Judas som avses, men är däremot delade vad gäller synen på huruvida brevet verkligen har skrivits av Jesu bror Judas eller inte.

Vem författaren var är svårt att avgöra och brevet tillhör de mer ifrågasatta skrifterna i Nya Testamentet.^[3] Merparten av forskarna anser att brevet är ett pseudonymt verk,^[6] eller en pseudepigraf.^[7] Det dateras inom ett vitt tidsspann, där det oftast förläggs inom perioden cirka år 50 till en bit in på 100-talet.^[5] De som menar att Judas trots allt är författaren föredrar den tidigare perioden, oftast 50–70. Som regel dateras dock brevet till omkring sekelskiftet år 100,^[8] med vissa som föredrar en något senare tid,^[3] medan måhända fler förordar perioden 80–100.^[9]

Judasbrevet är att betrakta som ett kortare förmaningstal som varnar för de irrlärare som verkar inom församlingen.^[3] Det har en starkt judisk karaktär och en apokalyptisk framtoning.^[10][11] Det har under 1900-talet kallats för den mest försummade boken i Nya Testamentet,^[12][13][14] och har ofta åsidosatts på grund av att det är så kort, men också för att det framstår som så besynnerligt eftersom det åberopar icke-kanoniska skrifter som Första Henoksboken och Moses himmelsfärd som auktoritativa skrifter.^[14]

Författare

Författaren uppges i inledningen vara ”Judas, Jesu Kristi tjänare, Jakobs bror”. Detta utgör emellertid ingen fullständig identifiering av författaren, eftersom det aldrig sägs vilken Jakob som avses. Sedan åtminstone år 200 har denne Judas dock uppfattats som varande Jesu broder Judas som omnämns i Markusevangeliet 6:3 tillsammans med bland andra Jakob. Nutida forskare anser också att författaren av brevet har velat identifiera sig som denne Judas oavsett vem författaren egentligen var. Däremot är man delad i synen på författarskapet, om brevet har skrivits av Jesu broder Judas eller inte.^[5] Det finns en stor samstämmighet om att författaren har judisk bakgrund, talar ett semitiskt språk och känner de hebreiska skrifterna på hebreiska och Första Henoksboken på arameiska.^[5]

Fem personer i Nya Testamentet bär namnet Judas (grekiska: Ιούδας):^[15] lärjungen och förrädaren Judas Iskariot (Mark 3:19 par; totalt 22 gånger), en annan av de tolv lärjungarna, Judas, Jakobs son (Luk 6:16),^[15] Judas från Galileen (Apg 5:37), Judas som äger ett hus (Apg 9:11) och Judas som kallades Barsabbas (Apg 15:22).^[16][17]

Brevets Judas kan inte gärna avse någon av de två bland de tolv lärjungarna som bar detta namn. Den ene var förrädaren Judas Iskariot, och han kan rimligen inte avses.^[18] Den andre var son, och inte bror till Jakob (Luk 6:16; Apg 1:13).^[19][20] Eftersom ingen känner till något om den Judas, Jakobs son, som nämns i listan över de tolv, menar forskare som regel att det saknas goda skäl att anta att denne har skrivit detta brev.^[21] Några få forskare har argumenterat för att Judas Barsabbas är författaren och att då broder ska ses som trosbroder och medarbetare till Jakob.^[21] Men detta är en ovanlig uppfattning eftersom den Judas Barsabbas som omtalas i Apostlagärningarna (15:22, 27, 32) inte uppges ha en bror som hette Jakob, och definitivt inte en bror som var så berömd att denne inte behövde någon ytterligare identifiering utöver namnet Jakob.^[22]

Det anses osannolikt att detta korta brev som i stor utsträckning består av angrepp på irrlärare och är fyllt av invektiv,^[16] skulle ha ansetts ha en sådan teologisk relevans att det upptagits i den kristna kanon, såvida man inte ansett att det har skrivits av en person med stor auktoritet, som Jesu broder Judas.^[23] Grunden till att identifiera sig som en broder till Jesus var att erhålla den nödvändiga auktoriteten för att få genomslag för sin uppfattning.^[21] Eftersom författaren redan i första versen identifierar sig som Jakobs bror Judas, och de enda Judas och Jakob som uppges vara bröder i Nya Testamentet är Jesu bröder i Mark 6:3, menar forskarna som regel att det är denne Judas som åsyftas.^[16] Dessutom var det normala sättet för identifikation att hänvisa till sin far, inte sin bror, såvida nu inte brodern var exceptionellt välkänd.^[16] Och den överlägset mest kände Jakob var Jesu broder Jakob, ledare för kyrkan i Jerusalem.^[24][25] Av denna anledning menar sig författaren med största säkerhet vara bror till både Jesus och Jakob.^[24] Det finns därmed goda skäl att anta att författaren av detta brev påstår sig vara den mest kände Judas, då Jesu broder Judas som nämns i Mark 6:3 tillsammans med Jakob, Joses och Simon.^[16][15]

Datering

Det är svårt att ange en tillkomsttid för brevet, och endast kvalificerade gissningar anses vara möjliga.^[5] En avgörande fråga för dateringen är om författaren verkligen är Jesu broder Judas eller någon annan okänd person. Forskarna är oeniga om vem som skrev brevet och när det skrevs.^[26] De oftast förekommande förslagen till datering ligger mellan åren 50 och 110. De som anser att Judas skrev brevet kan förlägga det till perioden ungefär 50–60, medan de som betvivlar detta kan datera det till 100-talet.^[5] Under det senaste århundradet har brevet daterats inom ett mycket vitt tidsspann, från 50-talet ända till sent 100-tal, eftersom man ansåg att författaren vände sig mot gnostiker. Detta är dock en uppfattning som dagens forskare i stor omfattning har övergett, men oenigheten kvarstår om än brevet numera sällan dateras till speciellt långt in på 100-talet.^[27][28]

Ett mindre antal forskare daterar skriften till 50-talet, många daterar den till 90–100.^[21] Lars Hartman skriver att det stora flertalet forskare daterar brevet till ca år 100.^[8] Bart D. Ehrman daterar brevet till relativt sent under nollhundratalet.^[29] Udo Schnelle skriver att brevet vanligtvis dateras till någon gång i perioden 80–120 och att han föredrar den tidigare delen av denna period, cirka 80–100.^[9] Helmut Koester menar också han att brevet troligen är skrivet mot slutet av nollhundratalet.^[11] Richard Bauckham argumenterar för en tillkomst under perioden cirka 75–100 medan Peter Davids inte specificerar tiden mer noggrant än slutet av nollhundratalet.^[30]

Judasbrevets författare förefaller också känna till Jakobsbrevet, vilket brukar dateras till perioden cirka 70–100, och Judasbrevet måste i så fall vara senare än detta. Författaren identifierar sig inte bara som bror till Jesus och Jakob, utan röjer också att han är nära förbunden med Jakobsbrevet genom att imitera dess stil och bland annat använda exakt samma identifikationsfras i ”Jesu Kristi tjänare” (Ἰησοῦ Χριστοῦ δοῦλος,).^[31] Eftersom Andra Petrusbrevet i sin tur synes bygga på Judasbrevet, måste Judasbrevet ha skrivits före Andra Petrusbrevet,^[32] vilken oftast förläggs till någon gång i perioden 125–150.^[33] De som antar att Judas har skrivit brevet brukar ofta förlägga dess tillkomst till 70-talet.^[8] Även om man daterar brevet till cirka år 80 är det fortfarande möjligt att hävda att Judas, som en yngre bror till Jesus, skulle ha kunnat vara i livet och därmed också ha kunnat skriva brevet.^[34]

Bevittnande

2 Petrus bygger på Judas

Merparten av Judasbrevet ingår också i Andra Petrusbrevet.^[35] I dess andra kapitel återges nästan hela Judasbrevet, om än med många ändringar.^[11] Författaren av Andra Petrusbrevet har i 2:1–3:3 infogat material från Judasbrevet 4–18,^[36] men det rör sig sällan om exakta citat utan kan snarare betraktas som fria parafraser,^[37] där cirka 28 % av Judasbrevets ord i detta avsnitt återfinns i motsvarande avsnitt i Andra Petrusbrevet.^[37] För de flesta forskare är det uppenbart att författaren använt Judasbrevet på ungefär samma sätt som författarna av Matteusevangeliet och Lukasevangeliet använt Markusevangeliet.^[38] Eftersom den dominerande och överlägset vanligaste uppfattningen i dag är att författaren av Andra Petrusbrevet bygger på Judasbrevet, och inte tvärtom,^{[2][39][36][40]} måste Judasbrevet ha skrivits före Andra Petrusbrevet,^[41][42] vilket i sin tur brukar dateras till någon gång perioden cirka 125–150.^[33]

Övriga bevittnanden

Judasbrevet är möjligen bevittnat under 100-talet av Polykarpos (Brevet till filipperna 3:2, 11:4, ca 120–140), i Barnabasbrevet (2:10, ca 100–130), av Athenagoras (Legatio pro christianis 24–25, ca 180) och av Theofilos av Antiochia (Till Autolykos 2:15, ca 180), även om sambandet är vagt och likheterna mellan vissa uttryck i Judasbrevet och formuleringar hos dessa författare kan bero på att man inom kyrkan hade ett gemensamt liturgiskt språk.^[43] Brevet är betydligt säkrare bevittnat av Klemens av Alexandria (ca 200).^[44] Kyrkofader Eusebios av Caesarea skriver i början av 300-talet (Kyrkohistoria 6:3:6, 6:14:1) att Klemens accepterade Judasbrevet i sin samling av auktoritativa skrifter.^[45] Tertullianus antyder att brevet på hans tid (ca 200)^[46] förelåg i översättning till latin (De Cultu Feminarum 1:3). Brevet accepterades fullt ut i kanon av Athanasios år 367. Judasbrevet omnämns också i Muratoriekanon (ca 170–ca 400).^[44]

Judasbrevet var dock också ifrågasatt i den tidiga kyrkan. Kyrkofader Eusebios av Caesarea skriver i början av 300-talet att vissa menade att brevet var förfalskat och att inte många i den äldre tiden använt det, fastän det nu var i allmänt bruk i många församlingar (Kyrkohistoria 2:23:25, 3:25:3).^[47][48][49] Kyrkofader Hieronymus skriver tidigt på 400-talet att många avvisade brevet eftersom det citerar ur en icke-kanonisk skrift som Första Henoksboken, men att brevet likväl genom dess ålder och bruk räknas till de heliga Skrifterna (Om berömda män 4).^[47][50]

I mitten av 200-talet kände Origenes till att brevet var ifrågasatt men visade själv inga tecken på att ifrågasätta det.^[51][49] Lee Martin McDonald menar emellertid att om man hävdar att Origenes ansåg att Judasbrevet räknades till kanon bara för att han citerade det, då måste rimligen också Barnabasbrevet, Hermas Herden och Didache räknas till kanon, eftersom han åberopade dem på samma sätt.^[52]

Tertullianus undrar ca år 200 hur Henoksboken kan ha överlevt syndafloden (profeten Henok skulle ha levt före denna) och till stöd för dess äkthet åberopar att Judasbrevet citerar den, vilket tyder på att Tertullianus förväntade sig att hans läsare skulle betrakta Judasbrevet som en auktoritativ skrift.^[49]

Handskriftsläget

Den allmänt ansett äldsta bevarade handskriften av inte bara Judasbrevet utan också Första Petrusbrevet och Andra Petrusbrevet, är P⁷² från ca år 300.^[53][54][55] Eftersom det i denna kodex, utöver dessa tre skrifter, också ingår apokryfiska skrifter som inte anses tillhöra den nytestamentliga kanon och eftersom skribenten dessutom behandlat Judasbrevets text utan större omsorg, förefaller det som åtminstone denne inte har betraktat brevet som om det tillhörde kanon.^[56] Det finns ytterligare en handskrift av Judasbrevet från ungefär samma tid. P⁷⁸ dateras också till cirka år 300 men innehåller endast ett fragment av Judasbrevet.^[57] På några ställen skiljer sig våra bästa handskrifter åt, och det finns därför en osäkerhet om vad brevet ursprungligen sade.^[58]

Synen på brevet som kanoniskt

Således förefaller de äldsta vittnena som också nämner brevet omkring år 200, Klemens, Tertullianus och möjligen också Muratoriekanon, betrakta Judasbrevet som en skrift tillhörande den kristna kanon – så också Origenes i mitten av 200-talet.^[5] Eusebios bevittnar att brevet betraktades som apostoliskt inom de flesta församlingar och Athanasios listar det år 367 som en av skrifterna i kanon. Men andra, och då främst Hieronymus (347–419), ifrågasätter brevets auktoritet.^[59]

Judasbrevet förefaller därför rätt tidigt ha betraktats som en auktoritativ kristen skrift av åtminstone vissa, men likväl ha varit ifrågasatt av andra under lång tid, till och med efter Athanasios’.^[60] Huvudorsaken till varför brevet inte ansågs tillhöra de skrifter som skulle utgöra kanon, verkar dock ha varit att det förlitade sig på icke-kanoniska skrifter som Första Henoksboken som auktoritativa skrifter.^[61][62] Denna omständighet förefaller emellertid inte ha utgjort något problem för de tidiga kristna, utan problemen bland kristna uppkom på 200-talet.^[48]

Tidig datering med Judas som författare

Till stöd för att Judas, brodern till Jesus och Jakob, har skrivit detta brev brukar åberopas författarens förtrogenhet med den hebreiska Bibeln, det som kristna senare skulle benämna Gamla Testamentet, och med andra traditioner och judiska skrifter som förekom bland palestinska judar, då Första Henoksboken och Moses himmelsfärd. Vidare anses också författarens identifiering av sig själv som Judas, brodern till Jesus, och därmed hans auktoritet som medlem av Jesu familj, tala för att det verkligen är denne Judas som har skrivit brevet. Andra typiskt judiska uttryck som brevets apokalyptiska ton, dess etiska inriktning och intresset för änglar, dess [[eskatologi]ska förväntningar och klara fokus på Jesu parousia (παρουσία), hans snara ankomst, talar för att författaren är judisk och kanske från Palestina, vilket skulle stämma med Judas som författare.^[63][64] Brevet finns dessutom rätt tidigt bevittnat och traditionen tillskriver brevet Judas, medan invändningarna mot dess ställning i kanon huvudsakligen synes ha berört dess innehåll och inte frågan om vem författaren var.^[48]

Frånsett de skäl som anförts för att brevet har skrivits sent, är den enda större invändningen mot Judas som författare av brevet dess goda grekiska, som ansetts vara för bra för att ha kunnat skrivas av en galileisk jude uppvuxen i en småbrukarfamilj.^[65] Den omständigheten att grekiskan, som skulle vara ett andraspråk för en judisk bondson från Galileen som Judas, är så pass bra och med ett så stort ordförråd, förklaras ofta av dem som menar att Judas är brevets författare, med att någon annan som behärskade grekiska har hållit i pennan och utformat brevet på grekiska.^[63][66] Richard Bauckham, som anser Judas sannolikt är författaren, menar likväl att argumentet att han använt sig av en grekiskspråkig sekreterare i möjligaste mån bör undvikas, eftersom författarens tankar och avsikter är oskiljbara från textens noggrant utformade formuleringar.^[64] Flera menar dessutom att om apostlarna missionerat i romarriket där det gemensamma språket var grekiska, skulle de också ha haft möjlighet att tillägna sig språket.^[7][67][66] Bauckham menar att brevets ordförråd är mer imponerande än dess litterära stil och att detta skulle kunna tyda på att det har skrivits av en person som tillägnat sig språket senare i livet.^[65]

Sen datering med anonym författare

De orsaker som brukar åberopas till stöd för att brevet bör ha tillkommit relativt sent under nollhundratalet eller tidigt under 100-talet innefattar: 1) Apostlarna sägs ha verkat i det förgångna och då ha förutspått ”den sista tiden”, vilken antas vara den tid då författaren lever (Jud 17–18).^[26] 2) Författaren talar om den kristna ”tron” på ett sätt som i övrigt bara förekommer i de sena pseudo-paulinska pastoralbreven.^[26] 3) Liksom är fallet med Jakobsbrevet, Första Petrusbrevet och Andra Petrusbrevet skriver författaren mycket bra grekiska, något exempelvis Bart D. Ehrman anser att man inte kan tillägna sig bara genom missionsarbete, utan att det kräver år av grundliga studier.^[68] Språket är rikt och effektivt och där förekommer såväl speciella uttryck som ovanliga ord. Därutöver har författaren kännedom om grekiska idiom och äger en retorisk skicklighet med förmåga att utnyttja språkets finare nyanser.^[69]

Utöver att fullständigt behärska grekiska, verkar författaren också ha kunnat hebreiska (genom att tillsynes använda den hebreiska Bibeln) och arameiska (genom att antagligen använda Första Henoksboken på det språket).^[69] Richard Bauckham menar att författaren verkligen var bekant med den hebreiska Bibeln, mer så än med Septuaginta.^[70] Det förefaller också som om författaren känner Första Henoksboken på såväl grekiska som arameiska.^[71] Ehrman menar att det är mycket osannolikt att Judas, en bror till Jesus och son till en vanlig arameisktalande bonde och arbetare från en liten by i Galileen, skulle behärska tre språk och tillsynes utan ansträngning skriva flytande på ett främmande språk.^[69][8] Han menar att brevet nästan helt säkert inte skrevs av Jesu broder Judas,^[15] utan av en välutbildad grekisktalande och -skrivande kristen som kunde förmedla mångfalden både i den hebreiska Bibeln och i arameisk litteratur.^[29] (Vad gäller svårigheten för en outbildad arbetare, som en jordbrukare eller fiskare från den galileiska landsbygden som Judas antas ha varit, att kunna författa ett brev på grekiska, se Andra Petrusbrevet, läs- och skrivkunnigheten i Galileen.)

Lars Hartman menar att det som talar emot att Judas har skrivit brevet, utöver att det är skrivet på en så god grekiska, är 1) att det riktar sig till hednakristna och det är svårt att föreställa sig att Judas skulle ha vänt sig till dem, 2) att apostlatiden verkar ha passerat (v. 17) och 3) att trosbegreppet synes höra till en senare tid.^[8]

Ytterligare orsaker som anses tala emot att Judas skrivit brevet är att om han vore den Judas som var bror till Jesus, borde han ha identifierat sig som sådan, och inte bara som bror till Jakob;^[25] att beteckningen broder (grekiska: ἀδελφός) är ett tvetydigt uttryck som i Nya Testamentet ofta används i betydelsen medarbetare (exempelvis om Timotheos i Kol 1:1) och därför inte behöver avse en biologisk broder;^[25] att föreställningen om en tradition (Jud 3, 20), tvisten mellan ortodoxi och kätteri, och hanteringen av förekomsten av irrlärare som tecken på att man lever i de sista dagarna pekar på en senare tid (som den som är synlig i Timotheosbreven, Johannesevangeliet och Didache); och att Jud 17–18 tyder på att författaren lever i en tid då han från en framtid ser tillbaka på apostlarnas tid som den tid då tron grundlades.^[25] Udo Schnelle menar att det är mycket sannolikt att Judasbrevet är en pseudepigraf i vilken en okänd judekristen åberopar Jesu broder som stöd i en vid den tiden aktuell kontrovers.^[25]

Brevets innehåll

Judasbrevet inleds med en välsignelse och en hälsningsfras som identifierar författaren som en viss Judas, broder till Jakob.^[7] Brevet består huvudsakligen av kritik av den omoraliska hållningen hos dem som församlingsmedlemmarna bör undvika.^[72] Brevet vänder sig mot irrlärare inom den kristna gemenskapen,^[73] gudlösa människor som har nästlat sig in i kyrkan och förnekar Gud och herren Jesus Kristus (Jud 3–4).^[74][9] De hotas med samma straff som de straff som drabbade Israel i öknen, de fallna änglarna och Sodom och Gomorra (Jud 5–7).^[74] Författaren argumenterar emot (gnostiska) kättare som menar sig vara de verkligt andliga människorna, (Jud 19) och vilka därför av författaren betraktas som en fara för de församlingar där de verkar och deltager och festar vid agaperna, kärleksmåltiderna (Jud 12).^[11] Irrlärarna sägs skända kroppen, förneka högre makter och smäda himmelska väsen; likt Kain, Bileam och Korach (som satte sig upp emot Mose i 4 Mos 16) ägnar de sig åt att förstöra församlingslivet, men som Henok hade förutspått kommer de själva att straffas å det förfärligaste (Jud 8–16).^[75] Läsaren av brevet ska minnas apostlarnas lära och att de förutsåg att hädare skulle uppträda i den sista tiden (Jud 17–19).^[76] De uppmanas att hålla fast vid tro, bön, kärlek och hopp om den slutliga frälsningen, (Jud 20–21).^[76] samt att kombinera fruktan för synden med medkänsla och förbarmande (Jud 22–23).^[76] Brevet avslutas med en doxologi, en lovprisning (Jud 24–25).^[76]

Författarens avsikter

De flesta finner detta mycket korta verk för negativt, för föråldrat och för apokalyptiskt för att vara av speciellt stort värde.^[77] Brevet tar mycket liten plats inom den nytestamentliga forskningen och för en än mer undanskymd tillvaro i dagens kristna liv och gudstjänstordning.^[78] Judasbrevets få beundrares kan bero på dess korthet, dess uppenbara avsaknad av uppbyggelseteologi och dess skarpa polemik mot dem som författaren upplever som kyrkans fiender.^[79] Andra, som Richard Bauckham, menar dock att polemiken i första hand utgör ett stöd för brevets centrala tema, som enligt honom är en maning till att kämpa för tron (Jud 3–4, 20–23).^[80] Han menar att den polemiska sektionen i brevet inte enbart är ett fördömande, utan också en noggrant sammansatt uttolkning där författaren hävdar att hans motståndares lössläppthet identifierar dem som syndare i de sista dagarna, och om vilkas straffdom det profeterades i Skriften och i den apostoliska förkunnelsen.^[81]

Vilka författaren vänder sig emot

Brevet varnar för farliga inkräktare som enligt författaren förefaller vara kristna, men inte är det (Jud 4).^[58] Ingenstans framgår dock tydligt vad dessa inkräktare lärde och trodde. Det är endast deras sätt att uppträda som avslöjar dem.^[58] Det är svårt att identifiera dessa inkräktare, och de brukar uppfattas som gnostiker rent generellt eller som antinomiska gnostiker, förgnostiker eller personer med gnostiska tendenser.^[82] Det går inte att avgöra om de tillhörde församlingen, alternativt församlingarna, eller om de var kringvandrande missionärer.^[83] Brevet är ställt till en judisk församling i syfte att förmå Kristustroende att förskjuta de irrlärare som verkar där och hålla fast vid apostlarnas lära.^[84] Fastän brevet betecknas som katolskt i betydelsen allmän (grekiska: καθολική, katholike), och alltså skulle vända sig till kristna i allmänhet, är den dominerande uppfattningen bland dagens forskare att brevet är ställt till en bestämd församling.^[5] Det rör sig i så fall sannolikt om en judekristen församling med apokalyptiska föreställningar och där Henokstraditionen var levande.^[85]

Se även

• Jakobsbrevet
• Andra Petrusbrevet

Referenser

Noter

Tryckta källor

• Bauckham, Richard (2004) (på engelska). Jude and the Relatives of Jesus in the Early Church (T & T Clark Academic Paperbacks). T & T Clark Limited. Libris 14099284
• Brown, Raymond E. (2016) (på engelska). An Introduction to the New Testament: The Abridged Edition. The Anchor Yale Bible Reference Library (1. ed. 1997). New Haven & London: Yale University Press. ISBN 9780300173123
• Callan, Terrance (2004), ”The Use of the Letter of Jude by the Second Letter of Peter”, Biblica 85: 42–64.
• Davids, Peter H. (2014). ”Are the Others Too Other? The Issue of “Others” in Jude and 2 Peter”. i Eric F. Mason & Troy W. Martin (på engelska). Reading 1-2 Peter and Jude: A Resource for Students (Society of Biblical Literature. Resources for Biblical Study). Atlanta: Continuum International Publishing Group Ltd. sid. 201–214. Libris 12198868. ISBN 9781589837379
• Donelson, Lewis R. (2014). ”Gathering Apostolic Voices: Who Wrote 1 and 2 Peter and Jude?”. i Eric F. Mason & Troy W. Martin (på engelska). Reading 1-2 Peter and Jude: A Resource for Students (Society of Biblical Literature. Resources for Biblical Study). Atlanta: Continuum International Publishing Group Ltd. sid. 11–26. Libris 12198868. ISBN 9781589837379
• Ehrman, Bart D. (2011) (på engelska). Forged: Writing in the Name of God – Why the Bible’s Authors Are Not Who We Think They Are. New York: HarperCollins. ISBN 9780062012616
• Ehrman, Bart D. (2013) (på engelska). Forgery and counterforgery: the use of literary deceit in early Christian polemics. New York: Oxford University Press. Libris 13926777. ISBN 9780199928033
• Green, Gene L. (2008) (på engelska). Jude and 2 Peter (Baker Exegetical Commentary on the NT). Grand Rapids, MI: Baker Academic. ISBN 9780801026720
• Grünstäudl, Wolfgang; Nicklas, Tobias (2014). ”Searching for Evidence: The History of Reception of the Epistles of Jude and 2 Peter”. i Eric F. Mason & Troy W. Martin (på engelska). Reading 1-2 Peter and Jude: A Resource for Students (Society of Biblical Literature. Resources for Biblical Study). Atlanta: Continuum International Publishing Group Ltd. sid. 215–228. Libris 12198868. ISBN 9781589837379
• Harrington, Daniel J. (2003). ”Jude and 2 Peter”. i Daniel J. Harrington (på engelska). 1 Peter. Jude and 2 Peter (Sacra Pagina, 15). Collegeville/Minnesota: The Liturgical Press. sid. 226–299. ISBN 9780814659762
• Hartman, Lars (1989). ”Nytestamentlig isagogik”. i Birger Gerhardsson. En bok om Nya testamentet (5., [rev. och utök.] uppl.). Malmö: Liber. sid. 11–132. Libris 7272298. ISBN 91-40-61019-5
• Hultin, Jeremy F. (2014). ”The Literary Relationships among 1 Peter, 2 Peter, and Jude”. i Eric F. Mason & Troy W. Martin (på engelska). Reading 1-2 Peter and Jude: A Resource for Students (Society of Biblical Literature. Resources for Biblical Study). Atlanta: Continuum International Publishing Group Ltd. sid. 27–45. Libris 12198868. ISBN 9781589837379
• Johnson, Luke Timothy (2010) (på engelska). The writings of the New Testament: an interpretation (3rd ed.). Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 11885256. ISBN 978-0-8006-6361-2
• Koester, Helmut (2000) (på engelska). Introduction to the New Testament. Vol. 2, History and literature of Early Christianity. New York: De Gruyter. Libris 2326821. ISBN 3-11-014971-0
• Kümmel, Werner Georg (1975) (på engelska). Introduction to the New Testament (Rev. ed.). London: SCM Press. Libris 4839475. ISBN 0-334-00705-4
• Lockett, Darian (2008). ”Purity and Polemic: A Reassessment of Jude’s Theological World”. i Robert L. Webb & Peter H. Davids (på engelska). Reading Jude With New Eyes: Methodological Reassessments of the Letter of Jude (Library of New Testament studies ; T & T Clark library of biblical studies 383). London: Continuum International Publishing Group Ltd. sid. 5–31. Libris 12198868
• Lockett, Darian R. (2016) (på engelska). Letters from the Pillar Apostles: The Formation of the Catholic Epistles as a Canonical Collection. Eugene, Or.: Pickwick Publications. ISBN 978-1620327562
• Mack, Burton L. (1995) (på engelska). Who wrote the New Testament?: the making of the Christian myth. San Francisco, Ca.: HarperSan Francisco. Libris 4490331. ISBN 0-06-065517-8
• McDonald, Lee Martin (2007) (på engelska). The Biblical Canon: Its Origin, Transmission, and Authority ([Updated & rev. 3rd ed.]). Peabody, Mass.: Hendrickson Publishers. Libris 10426315. ISBN 9781565639256
• McDonald, Lee Martin (2017) (på engelska). The Formation of the Biblical Canon: Volume 2: The New Testament: Its Authority and Canonicity ([1st ed.]). London, UK; New York, USA: Bloomsbury T&T Clark. ISBN 9780567668844
• Perry, Peter S. (2011). ”Jude”. i Coogan Michael David (på engelska). The Oxford Encyclopedia of the Books of the Bible. New York: Oxford University Press. sid. 513–516. Libris 14795941. ISBN 9780195377378
• Powell, Mark Allan (2009) (på engelska). Introducing the New Testament: a historical, literary, and theological survey. Grand Rapids, Mich.: Baker Academic. Libris 11832198. ISBN 9780801028687
• Rowston, D. J. (1975), ”The Most Neglected Book in the New Testament”, New Testament Studies 21: 554–563.
• Schnelle, Udo (1998) (på engelska). The History and Theology of the New Testament Writings. Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 5666575. ISBN 0-8006-2952-3
• Schreiner, Thomas R. (2003) (på engelska). The new American commentary. 37, 1, 2 Peter, Jude. Nashville, Tenn.: Broadman & Holman. Libris 9562668. ISBN 0-8054-0137-7

Internetkällor

• Nationalencyklopedin (NE), Judas brev