Jesus och Johannes som solgudar och motpoler

10 juli, 2011 den 09:10 (Acharya S/D.M. Murdock)

”Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag” (Luk 2:52).

”Men gossen Samuel växte upp och vann både Guds och människors gunst.” (1 Sam 2:26)

Det råder väl knappast något tvivel om att Jesusgestalten i evangelierna modellerats utifrån textpassager i den Hebreiska bibeln, alltså det som senare av kristna kom att benämnas Gamla testamentet. Men kan andra källor också ha influerat Jesusgestalten och givit upphov till föreställningar i Nya testamentet? Jag tänkte ta upp en sådan möjlig påverkan.

I Johannesevangeliet finns en vers som är mycket intressant och vars möjliga betydelse Acharya S (alias D. M. Murdock) har påtalat. Johannes döparen blir tillfrågad om sin syn på Jesus:

”Johannes svarade: ’Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias. Jag är sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt. Han måste bli större och jag mindre.” (Joh 3:27–30, Folkbibeln)

Det är framför allt Joh 3:30, ”han måste bli större och jag mindre” som är intressant. Den grekiska grundtexten säger ἐκεῖνον δεῖ αὐξάνειν ἐμὲ δὲ ἐλαττοῦσθαι, vilket mer ordagrant borde bli ”han måste öka men jag måste minska” eller möjligen ”han måste växa men jag måste krympa”. Bibelöversättarna tolkar detta som om Johannes kommer att stå tillbaka för Jesus och att Johannes’ betydelse blir mindre samtidigt som Jesus’ betydelse blir större. Därav ordvalet som är ungefär detsamma i både Folkbibeln och Bibel 2000.

Men Johannes sägs i inledningen av Lukasevangeliet ha fötts ca 6 månader före Jesus. Johannes’ moder Elisabet blir ”havande, och hon visade sig inte öppet under fem månader” (Luk 1:24). ”I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen.” (1:26–27) Ängeln säger till Maria: ”du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.” (1:31) ”Och se, din släkting Elisabet skall på sin ålderdom också få en son. Hon som man har sagt är ofruktsam, hon är nu i sjätte månaden.” (1:36) Maria reser då till Elisabet och ”stannade hos henne omkring tre månader och vände sedan hem igen. För Elisabet var nu tiden inne då hon skulle föda, och hon födde en son.” (1:56–57).

Utifrån detta skulle man kunna dra slutsatsen att Jesus föddes sex månader efter Johannes, och detta är precis vad man också har gjort inom kyrkan. När Jesu födelse förlades till 25 december, som vid den tiden motsvarade vintersolståndet, kom Johannes’ födelse att förläggas till 24 juni, vilket då svarade mot sommarsolståndet, vår midsommarafton. Firandet av Johannes’ födelse denna dag går långt tillbaka och är känd från början av 500-talet, men är troligen äldre.

Nu ska man ju inte plocka en uppgift från ett evangelium och en annan uppgift från ett annat evangelium, då dylika metoder är de som alltid gällt inom kyrkan, som fortfarande i dag förekommer bland apologeter och som inte tar hänsyn till de olika författarnas avsikter. Men såväl Jesus som Johannes kopplades mycket tidigt samman med årstidsväxlingarna och solens rörelse på himlavalvet (och kanske förekom denna föreställning redan hos evangelieförfattarna). Det är i ljuset av detta man kan betrakta Johannes döparens yttrande i Joh 3:30, ”han måste öka men jag måste minska”.

Detta är solens lott vid sommarsolståndet och Johannes’ födelse. Solens styrka och den tid den är synlig på norra halvklotet måste minska kontinuerligt under de kommande sex månaderna fram till Jesu födelse vid vintersolståndet – exakt mitt emot sommarsolståndet. Och när Jesus föds 25 december vid vintersolståndet måste han, det vill säga solens styrka, öka under de kommande sex månaderna fram till Johannes’ födelse den 24 juni, då solens styrka på nytt börjar avta.

Att Lukas låter det gå just sex månader mellan att Johannes och Jesus föds tyder på en tidig insikt om att det handlar om en symbol för naturen. De placeras som varandras motpoler. Och yttrandet i Johannesevangeliet om att Johannes måste minska medan Jesus måste öka passar ypperligt in i den bilden; nämligen den av Jesus som en solgud.

Roger Viklund, 2011-07-10