Mikael Nilsson på Newsmill – Historiker: Hur kan Dick Harrison tro på Jesus?

12 maj, 2011 den 19:31 (debatt, Mikael Nilsson)

I artikeln Historiker: Hur kan Dick Harrison tro på Jesus? följer Mikael Nilsson upp sin artikel från förra månaden i Vetenskap & Historia (se mitt inlägg Mikael Nilssons syn på Jesusfrågan) med ett bemötande av Dick Harrisons blogginlägg Fanns Jesus? Det är samma blogginlägg som jag tidigare bemötte i Dick Harrisons syn på Jesusfrågan och våra slutsatser är i många stycken desamma, men inte helt överensstämmande.

Nilsson påpekar att …

”Dick Harrison utelämnar ett helt avgörande källkriterium, nämligen äkthetskriteriet. Han verkar helt enkelt ta källornas äkthet för given. Detta är en allvarlig försummelse som är förvånande när den kommer från en av Sveriges mest kända och framgångsrika historieprofessorer.”

Vad Nilsson menar är väl att det knappast har någon betydelse när en källa nedtecknades om den i sig inte är sann, vilket givetvis är en riktig iakttagelse. Vidare invänder han mot Harrisons åberopande av Paulus som vittne, noterar att Paulus inte träffade Jesus, bara skriver vad han fått berättat för sig och att det är ”uppenbart att Paulus egentligen inte visste någonting om vare sig Jesus liv eller hans läror och gärning.” Eftersom ”Paulus påstår sig ha träffat apostlarna Jakob, Johannes och Kefas” anser Nilsson detta vara ” väldigt konstigt”.

Nilsson skriver att ”Harrisons bedömning av evangelierna visar prov på en förvånande okunnighet och godtrogenhet.” Sedan tar Nilsson upp de historiker Harrison förlitar sig på och med rätta avfärdar dem som Jesusvittnen.Hur bräcklig framför allt Josefus, men även Tacitus och Suetonius, är som Jesusvittnen tog jag själv upp på Newsmill för ett år sedan: Finns Jesus bevittnad utanför Nya testamentet? Gällande Mara bar Serapion, vars brev Harrison utan förbehåll daterade till 70-talet, skriver Nilsson följande:

”En datering av brevet är omöjlig. Var Harrison fått uppgiften att det skrevs på 70-talet är en gåta. Detta är om något ett exempel på bristande källkritik! Som bevis för Jesus existens kommer det ingenstans.”

Det är mycket vanligt att både Mara och Thallos förläggs till 70-talet och detta ofta utan några förbehåll. Dylika tilltag inger ju inte något förtroende för den skribent som dristar sig till något så pass osant.

Vidare påpekar Nilsson att den som verkligen borde ha nämnt Jesus men inte gjorde det var Filon av Alexandria. Filons tystnad angående Jesus är märklig.

Filon av Alexandria räknas som sin tids störste judiske filosof, verkande i Platons anda. Han utövade för övrigt stor påverkan på Klemens av Alexandria. Filon föddes i Alexandria omkring år 20 fvt och dog cirka 50 vt. Filon uppvisar tydliga gnostiska drag, även om det är en annan form av gnostisk förkunnelse än den som ofta förknippas med senare tiders gnostiker. Filon behandlade såväl religiösa som filosofiska spörsmål, och hans fokus låg ofta på judarnas förehavanden. Han berättar bland andra om esseerna (Quod omnis probus liber sit, 12–13, § 75–91) och Pontius Pilatus (Leg Gai 302) och han besökte även Palestina (De Providentia 2:64). Dessutom blev Filons ene brorson, Tiberius Alexander, prokurator i Judeen och härskade där från år 46 till år 48, och hans andre brorson Markus Alexander gifte sig ca år 42 med den Berenike som var syster till kung Agrippa II. Det var samma Berenike som ca år 59 umgicks med Paulus under hans fångenskap i Caesarea (Apg 24–26). Filon borde rimligtvis ha hört talas om Jesus men nämner varken honom eller någon kristen rörelse i sina drygt femtio kvarvarande skrifter.

Nu anser jag att en enskild persons tystnad går att bortförklara utan allt för stora problem. Det kan bero på tillfälligheter, som att allt denne skrev om Jesu har förkommit. Det är den ackumulerade effekten av de mångas tystnad som utgör den verkligt tunga invändningen.

Till de vars tystnad om Jesus är märklig räknas den judiske historikern Justus från Tiberias som i sitt verk Palestinska historia, skriven omkring år 80 vt, inte nämner Jesus. Andra ovittnen (som vi säger lägre norrut) är de båda romerska stoikerna och filosoferna Lucius Annaeus Seneca d.y. (ca 4 fvt–65 vt) och Musonius Rufus (ca 30–108 vt). En annan som kunde ha nämnt Jesus var historikern och filosofen Plutarchos (ca 45–120 vt). Vi har Dion Chrysostomos (också ca 45–120 vt), som var en romare med kyniska och stoiska ideer, och Epiktetos (ca 55–135 vt), vilken var en moralfilosof med inriktning på religion. Han undervisade i Rom fram till 89 vt. Men ingen av dessa eller någon annan under nollhundratalet verksam nämner Jesus eller ens kristendomen.

Nilsson sammanfattar sin artikel med följande:

”Harrison verkar inte förstå att evangelierna inte kan användas för att bevisa det som påstås i dem. Innehållet måste styrkas av information från annat håll, precis som i fallet med andra historiska personer som vi vet extremt lite om, om vi skall få ut kunskap om sanningshalten av det som sägs ha inträffat.”

Roger Viklund, 2011-05-12