Gnosis och den gnostiska kristendomen

8 oktober, 2010 den 20:33 (gnostikerna)

Ordet gnosis kommer från grekiskan (γνῶσις, gnôsis), där det betyder ”kunskap”, ”vishet”, ”insikt” och ”kännedom”. I detta och kommande inlägg avser jag att belysa ordet i den betydelse som det hade i antikens mysterier och inom de rörelser som florerade före och i samband med kristendomens uppkomst i framför allt medelhavsområdet. Man kan kanske förenklat säga att ordet i dessa sammanhang inte avsåg en ytlig kunskap, utan hade en innebörd av en djupare insikt som man erhöll genom inre upplysning efter mödosamt arbete med den egna personligheten. Någon utifrån kommande frälsning förekom inte, utan allt måste ”erövras” på egen hand.

De rörelser som vi ser i en stor mångfald och i stort antal under framför allt 100-talet och som då synbarligen har framför allt en judisk-kristen bas, kom att kallas gnostiska, och hela fenomenet har fått beteckningen gnosticism. Läser man i Nationalencyklopedin eller något annat uppslagsverk får man veta de grundläggande fakta som karakteriserar denna rörelse. Det talas framför allt om dualism, vilket avser att man kontrasterade ljuset mot mörkret, såg materien som ond och befrielsen från det materiella som målet. Likaså har doketismen en framträdande plats i de gnostiska tankesystemen. Doketismen har fått sitt namn från grekiskans dokeô (δοκέω) som betyder ”sken”, ”synes” eller ”förefaller”. Doketism kan därför fritt översättas med ”illusionism”.

Överhuvudtaget kan den gnostiska föreställningsvärlden förefalla besynnerlig om man betraktar enbart utanpåverket. Man talar om en mycket varierad rörelse som omfattade vitt skilda begrepp. Och detta är en riktig iakttagelse om man som sagt enbart betraktar det yttre, de föreställningar som kommer till uttryck i gnostikernas egna skrifter – där det 50-tal skrifter som i december 1945 påträffades strax utanför staden Nag Hammadi belägen halvvägs uppför Nilen i Egypten, utgör merparten av det som har bevarats. Men om man tränger in i gnostikernas föreställningsvärld, kommer man att upptäcka att den är långt mer enhetlig än vad som oftast görs gällande. Det är främst beskrivningarna och framställningarna som avviker sinsemellan, inte nödvändigtvis föreställningarna i sig.

De 12 codexarna som utgör biblioteket från Nag Hammadi. Totalt innhåller codexarna 52 skrifter varav 6 är dubbletter, således 46 unika skrifter.

Ordet gnosticism har sitt ursprung i grekiskans gnôstikos (γνωστικός), som betyder ”relaterar till kunskap” eller ”som har samband med kunskap”, alltså med gnosis. Av bland annat den orsaken att det grekiska ordet är gnostikos, valde jag att i min bok Den Jesus som aldrig funnits använda ordet gnostik framför det vedertagna begreppet gnosticism. Detta anmärkte Mikael Tellbe på genom att hävda att jag inte gör någon ”skillnad mellan gnosis och gnosticism; det blir en enda soppa som han [Roger Viklund] betecknar med den svengelska termen ’gnostik’.” (Se mitt Bemötande av Mikael Tellbes artikel). Frånsett att denna skillnad egentligen endast ligger i uttolkarens föreställningsvärld, är termen naturligtvis inte ”svengelsk” utan grekisk. Samma kritik upprepade en kollega till Tellbe på Örebro Teologiska Högskola, då Tommy Wasserman, i ett patetiskt inlägg på diskussionsforumet Textualcriticism · Textual Criticism of the Bible, där han utan större insikt (gnosis) upprepade Tellbes kritik.

Det finns också en annan orsak till att jag valde ordet gnostik framför gnosticism. Det hänger samman med att jag inte delar den oftast framförda åsikten att vi har med en splittrad mångfacetterad rörelse att göra. Tvärtom anser jag att den gnostiska världsbilden oftast är mycket samstämmig i sin grundsyn. Som jag skriver i min bok:

”Jag väljer att benämna rörelsen gnostiken framför att använda den vedertagna termen gnosticismen. Orsaken är att jag betraktar gnostiken som en esoterisk kunskapsorden. Den grekiska termen gnostik ansluter till andra svenska ord med ändelsen -ik, exempelvis matematik och där betydelsen ligger på en exakt lära. Gnosticism har ändelsen –ism, vilken som regel avser en strömning av något slag. Vi talar om liberalism, eller socialism. I de fall jag använder ordet gnosticism åsyftar jag alltid den senare ”floden” av mångskiftande gnostiska rörelser.” (Roger Viklund, Den Jesus som aldrig funnits, Vimi 2008, s. 281, ftnt 1)

Det viktigaste för gnostikerna var att erhålla gnosis, alltså en inre upplysning eller insikt. Detta kan sammanfattas i en beskrivning av deras syn på sin frälsare, så som jag sammanfattar det i min bok:

”Människan är både en fysisk kropp och en icke-fysisk, andlig kropp. Den sistnämnda kallades ibland själ, ibland ande. Hennes kropp är dödlig men hennes själ odödlig. Människosjälens sanna hem är en högre, osynlig och okroppslig värld av ljus och sällhet. Men människan är fängslad i kroppen på grund av att hon glömt sitt ursprung och dårats av den mörka kroppsliga världens lockelser. Själen befinner sig i ett tillstånd av sömn. Men ett rop från hemvärlden kan väcka själen, få människan att minnas vem hon är och varifrån hon kommer. Eller kan en frälsare, som tidigare blivit väckt och kunnat återvända hem till ljusvärlden, stiga ner till de sovandes värld och söka väcka åtminstone några sovande människor. En sådan frälsare framställs ofta av gnostikerna som en personifiering av en andlig princip, visdomen till exempel. Det vill säga, visdomen kan beskrivas som en levande person. Gnostikerna betonade att människan måste söka frälsa sig själv genom kunskap och insikt, gnosis, därav namnet på rörelsen.” (Roger Viklund, Den Jesus som aldrig funnits, Vimi 2008, s. 291)

Hos gnostikerna finns som synes en bärande tanke om en frälsare–befriare som stiger ned till mörkret i människoriket och med ett ljus lyser vägen för de själar som söker befrielse ut ur mörkret in i ljuset. Detta påminner onekligen om den symbo­lik som förekommer Platons liknelse om grottan, där den värld vi lever i blott är en skuggvärld av den verkliga världen av ljus och insikt (Platon, Republiken, bok 7).

De gnostiska föreställningarna påminner också i hög grad om det som Platon lärde och har givetvis därför också beröringspunkter med de nyplatonska föreställningarna. Men vi finner också tydliga spår av förkristen judisk gnostik i exempelvis det anonyma verket Salomos vishet, eller hos Filon, som var starkt påverkad av Platon.

Jag anser som bekant att gnostikerna var starkt involverade i kristendomens tillblivelse, att Paulus var djupt påverkad av gnostiska ideer och att också evangelierna är gnostiska skapelser. Till de som invänder mot detta genom att påpeka alla olikheter som förekommer mellan å ena sidan kristna föreställningar och å andra sidan gnostiska, har jag två anmärkningar att göra.

1)      Att man från kristen sida inte vill se att många kristna skrifter är gnostiskt influerade beror på att man definierar det gnostiska alltför snävt, och inte förstår att flera kristna föreställningar också är gnostiska.

2)      En annan orsak är att man tolkar skrifterna utifrån den kristna läran, vilken är en senare produkt uppkommen ur kyrkofäders tolkningar av skrifterna – en process som för övrigt har pågått fram till i dag och fortfarande pågår. Exempelvis Paulus går att läsa på ett helt annat och gnostiskt sätt – något gnostikerna också gjorde.

Doketismen

Om vi lyfter blicken mot det doketiska i den gnostisk-kristna förkunnelsen, tolkas detta ofta som att Kristus bara föreföll framträda i en fysisk kropp. Han varken led eller korsfästes utan bara syntes ha gjort detta. Men risken är att man går vilse om man tolkar gnostikerna bokstavligt.

Den gnostiska korsfästelsen – och enligt min mening också den kristna – var aldrig ämnad att uppfattas som en beskrivning av en historisk händelse. I stället avsåg man att åskådliggöra att människan består av två jag, eidolon och Daimon (fritt översatt: demon). Det högre jaget, Daimon, kan varken lida eller dö. Så när Jesus = eidolon led och dog drabbade inget av detta Kristus = Daimon.

Den doketiska synen på korsfästelsen och på hela Jesu lidandeshistoria är att den är en allegorisk berättelse om invigning och bygger på insikten att Jesus inte är densamme som Kristus. Det är här många går vilse! Att Jesus korsfästes såg gnostikerna som en symbol för att materien fjättrades vid det jordiska och uppståndelsen handlade därmed om befrielsen från det jordiska, allt som lockade och hindrade människan att utveckla sin fulla potential.

Det som karakteriserar gnostisk kristendom är alltså inte i första hand att Jesu lidande och död är en illusion, utan snarare att man skiljer på Jesus och Kristus såsom varande två olika individer. Detta framkommer på många ställen och jag ska ge två exempel. Det första är hämtat från Irenaeus’ monumentalverk mot kättarna som utkom ca år 180 vt. Där skriver han om en gnostiker vid namn Kerinthos som bör ha varit aktiv ca år 100. Inte mycket är känt om Kerinthos, men han tros ha kommit från Mindre Asien eller möjligen Egypten. Irenaeus skriver att Kerinthos skildrade Jesus:

”… som inte född av en jungfru utan som Josefs och Marias son, tillkommen enligt det normala förloppet vid mänsklig alstring, medan han icke desto mindre var rättfärdigare, klokare och visare än andra män. [Kerinthos lärde] vidare, att efter hans dop sänkte sig Kristus över honom från den högsta makten i form av en duva och att han därefter förkunnade den okände Fadern och utförde underverk. Men slutligen lämnade Kristus Jesus och [endast] Jesus led och uppstod [från de döda] igen, medan Kristus förblev oberörd av lidande, eftersom han var ett andligt väsen.” (Irenaeus, Adversus Haereses (Mot heresierna) 1:26:1)

Det andra exemplet är hämtat från den Första Jakobsapokalypsen från Nag Hammadi-skrifterna. När Kristus uppenbarar sig för Jakob den rättfärdige säger han:

”Jakob, var inte orolig för mig eller för detta folk. Jag är han som var inuti mig. Jag har aldrig lidit någonting eller varit bedrövad.” (Första Jakobsapokalypsen, NHL V 3, 31:15–21)

Kristus är alltså den som var inuti Jesus och han har aldrig lidit.

Daimon och eidolon

Som synes skiljer man på Kristus och Jesus. Kristusväsendet nedstiger i Jesus. Detta är direkt sammankopplat med eidolon och Daimon, det högre och lägre väsendet inom varje människa. Inom mysteriereligionerna eller kunskapsordnarna förkunnandes att varje människa har ett dödligt lägre jag kallat eidolon (grekiska: ειδωλον, eidôlon: fantom, skenbild, uppenbarelse) och ett odödligt högre jag kallat Daimon (grekiska δαίμων, daimôn: gud, gudinna, öde, lycka, själ; inom kristendomen; demon, ond ande, djävul).

Sokrates och hans Daimon av Eugène Delacroix

Platon (ca 427–347 fvt) berättade att Sokrates (ca 469–399 fvt) hade sin Daimon. Det var en inre röst som han hade haft sedan barndomen. Sokrates’ Daimon fungerade som hans samvete och hindrade honom från att begå vissa moraliskt tveksamma handlingar. Enligt Platon lyssnade han noga till de råd Daimon gav. Sokrates frågar Diotima vad kärleken är, om ”han” är dödlig. Diotima svarar:

”… han är varken dödlig eller odödlig, utan mellan de båda … han är en stor ande (Daimon) dock liksom alla andar är han en medlare mellan det gudomliga och det jordiska.” (Platon, Symposion 202).

I Sokrates’ försvarstal förmedlat genom Platon ska Sokrates ha sagt följande:

”Jag har ett gudomligt (theîon) eller andligt (daimónion) [något] som Meletus har förlöjligat i sitt vittnesmål. Detta började när jag var ett barn. Det är en röst, och varje gång den talar avråder den mig från att göra något som jag är på väg att göra, men den uppmuntrar mig aldrig att göra något.” (Platon, Sokrates’ försvarstal 31d)

Vidare lägger Platon följande i Sokrates’ mun:

”Gudarnas ynnest har förlänat mig en fantastisk gåva, vilken aldrig har lämnat mig sedan min barndom. Det är en röst som hindrar mig att göra det som jag är på väg att göra och som aldrig manar på mig.” (Platon, Theages)

Medan en demon i kristen teologi ses som en ondskefull fallen ängel, betraktades Daimon ursprungligen som ett välvilligt väsen och som människans högsta förmåga. De tidiga gnostikerna, nyplatonikerna och även kristna, levde alla i en värld där Daimon kunde avse såväl elaka andar som människans ”skyddsängel”, ”tvillingsjäl” och högsta nåbara insikt.

Eidolon är personligheten, vilken tillhör den fysiska kroppen och befinner sig i den fysiska världen, med de känslor och tankar som hör den världen till. Daimon är anden i idévärlden, det sanna jaget, som är varje persons andliga kontakt med Gud. Mysterierna var utformade för att lära adepterna att inse att eidolon var det falska jaget och att Daimon var det sanna jaget.

Från eidolons synpunkt förefaller Daimon att vara en från jaget frikopplad skyddsängel. Detta beskrivs målande av den stoiske filosofen Epiktetos (ca 55–135 vt) i de uppteckningar som gjordes av hans lärjunge Arrianos:

”Gud har vid varje människas sida placerat en beskyddare, varje människas Daimon, som ålagts att vaka över henne; en Daimon som varken sover eller kan vilseledas. Vilken mer ädel och vaksam beskyddare kunde väl vi ha anförtrotts åt? Så när du har stängt dörrarna och släckt i huset, kom då ihåg att aldrig säga att du är ensam; ty du är inte ensam. Utan Gud är där, och din Daimon är där.” (Arrianos, Epiktetos’ föreläsningar, 145)

De invigda som fortfarande identifierade sig med eidolon, uppfattade inte Daimon som sitt eget sanna jag, utan som en ande vilkens uppgift var att leda dem till deras andliga mål.

Gnostikerna hyste liknande uppfattningar, så till exempel lärde Valentinos att en person erhåller gnosis (kunskap/upplysning) från sin skyddsängel som emellertid i verkligheten är sökarens eget högre jag.  I Pistis Sofia (1:61) möter barnet Jesus sin himmelske tvillingbroder, de kysser varandra och blir till ett och samma väsen.

Gnostiker betyder fritt översatt ”de som vet”. De har fått sin kunskap varifrån allt annat är känt, deras eget högre jag, Daimon. Den sanna gnostikern upptäcker att Daimon är universums själ och det medvetande som bor i var och en av oss. Syftet med den gnostiska invigningen var att förena det lägre jaget med det högre.

Evangelierna

Allt detta förekommer också i de nytestamentliga skrifterna, det är bara det att det inte alltid upptäcks. Men vi kan börja med de utombibliska evangelierna, som Thomasevangeliet, vilket kanske är den skrift av de som påträffades i Nag Hammadi som fått mest uppmärksamhet. Evangeliet inleds med: ”Dessa är de hemliga ord som den levande Jesus sade och som Didymos Judas Thomas nedtecknade.” Därefter följer 114 Jesusord – of­tast inled­da med: ”Jesus sade” – utan nå­gon som helst antydan om när, var och under vilka omstän­dig­heter som han skall ha yttrat dem.

Denna text är gnostisk, vad nu andra än må säga: Didymos är grekiska (Δίδυμος) och betyder tvilling. Thomas är arameiska (T’oma, תאומא) och betyder också tvilling. Detta åsyftar, som vi ska se, med all sannolikhet tvillingskapet mellan eidolon och Daimon. Även i Johannesevangeliet (11:16, 20:24, 21:2) kallas lärjungen Thomas Tvillingen. I den syriska kyrkan sågs Thomas som Jesus’ tvillingbroder. I Thomasevangeliet finns också en anspelning på att människan består av två delar:

”Jesus sade: ’Två skall lägga sig att vila på en säng. Den ene skall dö, den andre skall leva.’ Salome sade: ’Vem är du, människa? Som en från honom som är En? Du lade dig på min säng och du åt vid mitt bord.’ Jesus sade till henne: ’Jag är den som kom från det som är enat. Jag fick det som tillhörde min Fader.’ [Salome sade:] ’Jag är din lärjunge.’ [Jesus sade:] ’Därför säger jag att när han är öde [enad], blir han fylld av ljus. Men när han är splittrad, blir han fylld av mörker.’” (Thom 61)

Förstasidan av Judasevangeliet ur Codex Tchacos, s. 33

Även i det nyfunna Judasevangeliet görs åtskillnad på Jesus och Kristus – alltså eidolon och Daimon. Judas överlämnar Jesus på en direkt begäran från Jesus. Judas’ handling är en nödvändig uppoffring från hans sida, eftersom Jesus måste dö. Jesus säger till Judas:

”Kommande generationer kommer att förbanna dig, men du kommer att härska över dem – – – du kommer att överträffa dem alla. Ty du skall offra den man som hyser mig.”

Denna tolkning står dock inte oemotsagd. Försök har gjorts att omtolka Judas’ roll. Ett exempel är professor April D. DeConicks artikel i The New Yorks Times från 1 december 2007. Judas beskrivs i Judasevangeliet som en Daimon. Detta invänder DeConick mot:

”For example, in one instance the National Geographic transcription refers to Judas as a ‘daimon,’ which the society’s experts have translated as ‘spirit.’ Actually, the universally accepted word for “spirit” is “pneuma ” — in Gnostic literature ’daimon’ is always taken to mean ‘demon.’”

April D. DeConick, Professor of Biblical Studies vid Rice University, Texas

Frånsett tolkningen att alla användningar av ordet Daimon i Nag Hammadi-litteraturen skulle avse en demon (det finns tecken som tyder på att Judasevangeliet ursprungligen kommer från Nag Hammadi-biblioteket), blir betydelsen av denna översättning mycket märklig. Judas beskrivs trots allt som en hjälte och den främste av alla lärjungar. Skulle han då vara en demon? I så fall då en god demon!

Föreställning om att människan består av eidolon och Daimon och att målet är att förena dessa båda och göra människan hel, förekommer också, om än dolt, i Johannesevangeliet (11:16, 20:24, 21:2), där lärjungen Thomas kallas Tvillingen. I en episod i Johannesevangeliet, sägs Thomas, alltså Tvillingen, i stället för att hjälpa Jesus med att väcka upp Lasaros från de döda uppmana de andra lärjungarna: ”Låt oss gå med för att dö med honom.”

“Då sade Jesus rent ut till dem: ’Lasaros är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom.’ Tomas, som kallades Tvillingen, sade till de andra lärjungarna: ’Låt oss gå med för att dö med honom.’” (Joh 11:14–16)

Thomas uppmanar således de andra lärjungarna att följa honom och dö för att sedan återuppstå. Detta går knappast att tolka bokstavligt, däremot symboliskt. Den rimliga tolkningen, framför allt gjord i ljuset av Hemliga Markusevangeliet är att här avses en invigning i de inre, större mysterierna. Att dö är en symbol för att avlägga sig det jordiska och återuppståndelsen blir en pånyttfödelse, där tvillingen (Thomas) förenas med sin himmelska tvilling Daimon, kanske med Jesus.

Eftersom den uppväckelsescen som förekommer i Hemliga Markusevangeliet blott är en variant av den om uppväckandet av Lasaros i Johannesevangeliet, och eftersom det uppenbarligen finns en koppling mellan Johannesevangeliet och Markusevangeliet, är det väl rimligt att tro att det rör sig om samma berättelse i Johannesevangeliet som i Hemliga Markusevangeliet. Och då uppväckandet av ynglingen (Lasaros?) i Hemliga Markusevangeliet är kopplat till en invigning i ”Guds rikes mysterier”, är det väl rimligt att anta att samma beståndsdelar också förekommer i Johannesevangeliets uppväckelsescen av Lasaros. När allt kommer omkring säger ju Thomas där rakt ut att han vill att alla lärjungar ska följa Jesus för att dö tillsammans med Lasaros. Även de ville få uppleva det Lasaros fick uppleva.

Alla citat från de äldre skrifterna (frånsett ur Johannesevangeliet) är översättningar som jag har gjort från engelska översättningar.

Roger Viklund, 2010-10-08