Jag läste ett intressant brev som Markus Vinzent skrivit till Rene Salm. Rene Salm är författare till böcker om Nasaret och menar att platsen var obebodd (att Nasaret inte fanns) vid den tid Jesus ska ha levt där. Markus Vinzent är professor i teologins historia vid Department of Theology & Religious Studies i King’s College, London. Hans specialområde är patristiken, alltså den tidiga kyrkan och de äldsta kristna skrifterna, och framför allt Markion från Sinope. Både Vincent och Salm har låtit publicera brevet på sina respektive bloggar och det finns att läsa här och här. Men som en service till dem som föredrar svenska, återger jag brevet i min översättning från det engelska originalet.
Käre Rene,
Tack för ditt e-brev – det bästa med dagens forskning, i en tid med Internet, är forskningens demokratiseringsprocess. Emedan det tidigare var en elfenbenstornliknande aktivitet, där människor som regel hindrades från att bidra till diskussionen (såvida de inte hade gått igenom de begränsande och kontrollerande/kontrollerade processerna inom de akademiska lärosätena; institutioner som själva styrdes av ideologiskt inriktade grindvakter), kommer i dag den främsta forskningen från det som du beskriver som ”amatörforskare”. På mig låter det som en titel med aktningsvärda hederstecken. Behåll den och vara stolt över den!
[…]
Vad gäller Jesusfrågan, är jag fortfarande kluven, om och [i så fall] vad rörande honom som var historiskt. Det enda jag vet än så länge är att före hundratalets utgång, var vare sig judar eller de som kallades kristna (och som kanske snarare betraktade sig själva som judar eller romare) särskilt intresserade av någon historisk Jesus. Paulus vet (eller berättar åtminstone) näst intill ingenting om den historiske Jesus (förutom att han föddes av en kvinna, åt en måltid med sina lärjungar, dog på korset), men antyder inget om några mirakler, historier, berättelser …
[…]
Ingen enda av de tidiga kristna verkar [heller] sakna den informationen. Den förste att förmedla all sådan information är Markion [Vincent anser att Markion skrev, eller åtminstone låg bakom, det första evangeliet; övers. anm.] (vilken också förser oss med Paulus’ brev), men märkligt nog är han själv inte intresserad av Jesu historicitet. Tvärtom presenterar Markion med sitt evangelium endast den Jesus som kommer ”från ovan” till den politiska och geografiska historien, i syfte att ge oss en icke-känsla av historia: En historia som inte får grepp om den icke-historiske Jesus, en historia som dödar den icke-historiske Jesus, liksom all historia utan undantag tar livet av sina skapelser. Liv, evigt liv, frälsning, om vi så önskar, är bortom historien – detta är det första evangeliets budskap. Det kommer inte som någon överraskning att människor som är djupt rotade i en social och religiös tradition som letar sig tillbaka till ”ab urbe condita” [latin: från stadens grundläggning; övers. anm.] och/eller till Mose och det mirakulösa uttåget, blev oroliga över Markions budskap och gör det Markion kritiserar, nämligen kopplar hans evangelium till de judiska skrifterna, skapar (enligt dagens kritiska och vetenskapliga tolkning, a-historiska) barndomsberättelser om Jesus, lägger till (icke-historiska) historiska uppgifter (som Lukas’ tetrarker) etc.I religionshistorien är historiseringen av händelser vanligtvis en tendens som inträffar tämligen sent, när antingen nya sociala och politiska behov (som det andra judiska kriget) uppkommer, eller när minnena bleknar (och i skriftlösa samhällen bevarades minnen längre än de gör i dag). Detta är en av anledningarna till varför jag anser att den tidiga dateringen av skrivna evangelier i detta avseende innebär en anomali. Och min egen tolkning av dessa texter som litteratur tillkommen på hundratalet, förmedlande de kristnas sammanhållning efter det katastrofala andra judiska kriget, framstår också som rimligare. Mot denna politiska och sociala bakgrund i kampen för att hitta en ”tredje väg” till självdefinition, blir evangelierna en del av försvarsskrifterna.
När människor i dag därför närmar sig frågan om den ”historiske Jesus”, bör de vara medvetna om att de anakronistiskt ställer en fråga som i hög grad inte var intressant under de två första århundradena, åtminstone inte för dem som inom kort skulle bli kända och pekas ut, uppenbarligen mestadels mot sin vilja. Paulus förföljer dem, folk i Antiokia kallar dem vid skammens namn ”kristna”, några få romare känner dem vid detta namn, men [det är ett namn] som uppenbarligen ingen har använt som självbeteckning förrän Markion i sina Antiteser, och efter honom, Pseudo-Ignatios. Därav den starka orienteringen i dagens forskning mot 100-talets och det tidiga 200-talets apologetiska tendenser och traditioner, med framstående exempel som Harnack och hans samtida anhängare. Men med en mer kritisk hållning, kan vi nå bortom detta tillstånd av forskning och gräva djupare i hundra- och nollhundratalen, för att upptäcka det enorma intresset för en änglalik och mytisk Kristusgestalt som har setts som en frälsare, kanske i linje med dessa kungar och kejsare som ansågs ha varit historiska superhjältar (den persiske kungen Kyros som i Jes. 45:1 blir den judiske Messias, Alexander den store, Augustus) eller som eftersträvade att vara som dem (däribland den messianske Bar Kokhba). Varför skulle folk vilja att de vore bestämda historiskt människor? Jag tror att det mer är en modern och samtida angelägenhet, och en angelägenhet för människor som i självförsvar har behov av att definiera sig själva inom en viss historisk och politisk situation, något vi finner runt mitten av hundratalet som en pådrivande kraft för skrivandet under de efterföljande årtiondena.
Roger Viklund, 2016-03-29
Jesus granskad 
Silver Mets said,
12 maj, 2016 den 20:35
När jag läser på Rene Salms hemsida så argumenterar han för att Paulus brev är produkter från 100-talet. Men exempelvis Klemens av Rom känner till både Paulus som Första Korinthierbrevet och även Ignatius känner till Paulus. Det skulle vara intressant att höra dina synpunkter kring detta då du själv aldrig tycks ha tvivlat på Paulus existens eller att han åtminstone är författaren till haubtbriefe?
GillaGilla
Roger Viklund said,
13 maj, 2016 den 19:14
Jag delar den uppfattning som är rådande inom den ”sekulära”, ”kritiska”, icke-apologetiska bibelforskningen, att Paulus har funnits och skrivit ett antal brev till församlingar och att dessa brev i huvudsak har skrivits på 50-talet. Jag anser som du att både Första Klemensbrevet och Ignatios känner till några av Paulus’ brev. De som förlägger alla Paulusbreven till 100-talet menar dock oftast att Första Klemensbrevet inte har tillkommit på 90-talet och ej heller har skrivits av Klemens av Rom, samt att Ignatiosbreven är senare förfalskningar. Därmed kan dessa båda, enligt detta synsätt, ha känt till Paulusbreven fastän dessa har skrivits på 100-talet.
Själv har jag inte funnit några övertygande skäl till att tro att Paulus inte skulle ha skrivit ett enda av de brev som går under hans namn. Jag tror att de har redigerats i åtminstone viss omfattning, inte minst genom att flera brev har sammanarbetats. Där finns sannolikt också tillägg, men på det stora hela accepterar jag de sju brev som den kritiska bibelforskningen anser att Paulus har skrivit. Och ska jag vara ärlig har jag heller inte ägnat alltför mycket tid åt att utvärdera äktheten av varje enskilt brev. Pastoralbreven anser jag har så mycket som talar för att de är senare tillkomna att jag också känner mig rätt säker på att så är fallet, men vad gäller äktheten av exempelvis Efesierbrevet förlitar jag mig i hög grad på auktoritetsuppfattningar och skulle inte våga ta gift på att Paulus ändå inte har skrivit det. Argumenten emot hans författarskap är hyfsat starka men inte tvingande.
Vidare är det normalt inte brevskrivare man uppfinner, utan hellre gudsgestalter. Jag förstår helt enkelt inte vad poängen vore med att skapa alla Paulus’ brev och hävda att de har skrivits av någon som levde tidigare. Om Paulus har skrivit brev och han har blivit en auktoritet, då finns det skäl att skapa fler i hans namn – som exempelvis Pastoralbreven. Och om Paulus har skrivit brev, då kan det finnas skäl att omforma dessa för att skapa grund för uppfattningar som man själv hyser. Här tänker jag väl mest på Markions eventuella redigeringar eller de ortodoxas eventuella tillägg till Markions brev.
Men om Paulus inte har skrivit några av breven, då faller också ett av de tyngsta argumenten för att betvivla Jesu existens. Ty det är inte i första hand avsaknad av bevittnanden av Jesus som ger skäl till att betvivla hans existens, utan att de riktigt tidiga, som Paulus, inte verkar känna till en verklig person Jesus. Har Paulus inte skrivit breven faller mycket av argumentet att de första kristna inte visste något om Jesus eftersom Paulusbreven då inte skildrar uppfattningen hos de första kristna.
Jag kan mycket väl tänka mig att det även bland de sju brev som allmänt antas vara äkta förekommer brev som inte har skrivits av Paulus, och att breven är kraftigt redigerade. Men jag har hittills inte tagit del av någon argumentation som har övertygat mig om att alla Paulusbrev har tillkommit på 100-talet. Så tillsvidare räknar jag med att 1:a Thessalonikerbrevet, 1:a och 2:a Korinthierbrevet, Galaterbrevet, Filipperbrevet, Filemonbrevet och Romarbrevet har skrivits av Paulus ungefär på 50-talet.
GillaGilla
Peter said,
6 augusti, 2016 den 16:48
Raderat av blogginnehavaren!
GillaGilla
bbnewsab said,
6 augusti, 2016 den 17:19
@Peter! Förlåt en osalig och hädande ande, men vem åsyftar du med dina vackra och så insiktsfulla ord?
Vad grundar du din så intellektuellt genomtänkta och stilistiskt högtstående analys på? Utveckla gärna.
Förresten: Vilken bakgrund har du? Hur ser ditt CV ut?
Är du möjligen försöksutskriven från Säter?
Eller är du måhända en av de många stollar som har gjort karriär inom någon kyrklig sekt?
Eller finns det månne ett tredje alternativ, en tredje förklaring, som jag har missat i all min osalighet?
GillaGilla