Foton från Louvren 3 – Baal

24 augusti, 2013 den 21:20 (hedniska gudssöner)

Gamla Testamentets profeter angriper Baal, Ashera och andra gudar på nästan varje sida i profetböckerna. Orsaken är givetvis att Israels folk dyrkade dessa gudar tillsammans med och ibland i stället för JHVH. Detta var för övrigt Morton Smiths tes i hans andra doktorsavhandling, nämligen att majoriteten bland de gamla israeliterna dyrkade flera gudar och att monoteismen kom till makten relativt sent.

Bibeln säger att israeliterna under domartiden (ca 1200–1000 fvt) dyrkade Baal och JHVH. Vissa israeliter bar Baals namn. Israeliternas förste konung Saul gav ett av sina barn namnet Eshbaal efter guden Baal (1 Krön 8:33). Hosea uppger att JHVH också kallades Baal (Hos 2:16). Av 15 sammansatta namn som hittats i nordriket Israel innehöll visserligen nio Jahve eller JHVH men hela sex innehöll Baal, vilket kan tyda på att i norr var Baal nästan lika populär som JHVH. (William G. Dever, What Did The Biblical Writers Know and When Did They Know It?, s. 210)

Baal är en gud som är nära förknippad med vädret. Han är framför allt en storm- och regngud. Det är därför en aning märkligt att han, i likhet med Jesus, också är en döende och från de döda uppstående gud, då sådana gudar brukar vara vegetationsgudar. Men Baal ansågs frambringa regn, och avsaknad av regn innebär torka och växtlighetens död. Baals död är därför den yttersta orsaken till torkans början, en torka som sägs ha varat i sju eller åtta år. Detta kan jämföras med den sjuåriga torka som omtalas i samband med Josefs vistelse hos farao i Egypten.

Enligt fynd gjorda i bland annat den uråldriga staden Ugarit och stammande från 1300- och 1200-talen fvt, utspann sig en strid mellan Baal och dödsguden Mot. Lertavlorna inunder, vilka jag fotograferade i Louvren, innehåller alla den berättelse som brukar betecknas Baals cykel, med död, uppståndelse och liv på nytt i enlighet med årstidernas skiftningar.

Denna lertavla med kilskrift kommer från staden Ugarit vid den nordsyriska kusten; ett utgrävningsområde som benämns Ras Shamra eller Tell Ras esh-Shamra, där ”tell” avser en kulle som byggts upp genom århundraden av avlagringar från tidigare bosättningar. Tavlan stammar från 1300- eller 1200-talet eller kanske till och med litet tidigare. I tavlan omnämns El, som väl rimligen är densamme som den El som är det ena av två gudsnamnen i Bibeln, där JHVH är det andra. Även JHVH förekommer sannolikt i Ugarit under namnet JV. Vidare berättas om striden mellan Baal och Mot och Baals seger över Mot (döden).

Inunder finns en bild från utgrävningarna av Ugarit.

I denna kilskriftstavla från 1300- eller 1200-talet fvt, också från Ugarit, berättas om Baals konfrontation med flodguden Jam. Jam  är en gud av kaos och död i motsats till många andra, icke-fientliga gudar. Han sägs i de ugaritiska källorna vara Els son, alltså Guds son. Jam som betyder hav är havets och flodernas gud. Han ligger i fejd med Baal, och han utnämns av El till kung. El berättar för de andra gudarna att Jam tidigare kallades för Jav: ”Min sons namn är Jav”. Jams ursprungliga namn var alltså Jav (eller Javu) men El säger att han hädanefter ska kallas ”Els älskade” och sänder honom att avsätta Baal. Baal slår ner Jam eller Jav, vilken dödas i striden. (”SM. BNY. JV”. CTA 1 IV 14. Se The Archaeological Evidence of the Exodus from Egypt, s. 20–23.)

Vi kan se El och Jav/Jam som tidiga prototyper för israeliternas gudar El och JHVH.

Jag vet inte hur mycket av denna berättelse som återfinns på just denna övre tavla. Som ju tydligt framgår är det blott ett brottstycke av en ursprungligen större tavla. Men tavlorna är som regel mycket små – förvånansvärt små. De tre som jag återger här och som skildrar Baals cykel är ungefär stora som en hand, medan många andra kompletta tavlor inte är så värst mycket större än kreditkort.

Också denna sista kilskriftstavla kommer från utgrävningarna i Ras Shamra, Ugarit. Den dateras till 1300-talet fvt (1399–1300 fvt) och är alltså drygt 3300 år gammal. Även här skildras fruktbarhetsguden Baals strid mot dödsguden Mot – torkan.

I The Riddle of Resurrection på sidorna 55–81 sammanfattar Tryggve N. D. Mettinger berättelsen om Baals cykel, vilken han uppger återfinns på tavlorna 1.4VII:42 till 1.6.VI. Min sammanfattning av hans sammanfattning lyder som följer:

Baal bygger ett palats och tillkännager för världen att han inte längre böjer sig för döden, det vill säga Mot, vilken han förvisar till endast öknarna. Baal sänder två budbärare till Mot. De ska gå ner till frihetshuset och därigenom räknas bland de döda. Budbärarna återvänder till Baal med en inbjudan från Mot att nedstiga till underjorden, ta med sig sina moln, vindar, blixtar och sitt regn och smaka på Mots mat bestående av lera. Baal kan inte värja sig mot denna kallelse att nedstiga till dödsriket och beslutar sig därför att skaffa sig avkomma genom att para sig med en kviga.

Här kan det vara lämpligt att inflika att även JHVH förefaller ha avbildats tillsammans med och kanske som en oxe/tjur.

Gudinnan Ashera ansågs i den ugaritiska mytologin vara Els maka och mor till Baal. I Bibeln finns hänvisningar till att man i vissa kretsar betraktat henne som Baals hustru (2 Kung 23:4). Och inskriptioner visar att man betraktade henne också som JHVHs maka. Inskriptionerna härrör från 700-talet fvt och är funna på krukskärvor dels i Kuntillet ‘Ajrûd, en ruin i norra Sinai, dels i Khirbet el-Qôm i Judeen.

Inskriptionerna talar om JHVH och hans Ashera. Nedan ses en teckning av en krukskärva från just Kuntillet ‘Ajrûd.

Stående ses två gudar där den högra har bröst och den rimliga tolkningen är att de representerar JHVH och ”hans” Ashera. Deras svansar och huvuden tyder på att de är kalvar. Inskriptionen säger: ”Jag välsignar dig genom JHVH från Samarien och genom hans Ashera.” Detta visar att Jaho hade en följeslagerska, troligen att betrakta som en modergudinna, och att folket vid denna tid inte var monoteister.

För att återgå till berättelsen om Baal, där denne parat sig med en kviga, saknas därefter ca fyrtio rader av berättelsen, och vi vet inte riktigt vad som händer. När vi på nytt kommer in i berättelsen, får vi veta att man meddelar El att Baal är död och El och modergudinnan Anat (som kallades jungfrun och i Elefantine kallades hon ”JHVHs Anat”) sörjer honom.

Tillsammans med den ugaritiska solgudinnan Shapash ger sig Anat ut och letar efter Baal, och vid världens ände finner de hans döda kropp. De tar kroppen till berget Sapan, förrättar ett offer och begraver Baal. Anat meddelar El att Baal verkligen är död, och tillsammans resonerar de om vem som ska kunna ersätta honom. Men den person de utser klarar inte av uppgiften. Då beslutar Anat att uppsöka Mot (döden) för att försöka återfå Baal. När Anat ber Mot att frige Baal, berättar Mot hur han svalde Baal. Anat klyver då Mot med ett svärd, varefter hon sållar bitarna, eldar honom, mal honom på en kvarnsten för att slutligen sprida ut honom på en åker.

Under tiden drömmer El att höstregnet återkommer och med det växtligheten. Detta är för El det avgörande beviset på att Baal har återvänt till livet. Solgudinnan Shapash söker efter Baal, och vi får senare veta att Baal har återvänt till sin tron, till ett fullt aktivt liv. Striden mellan Baal och Mot fortsätter till dess Mot kapitulerar och Baal slutligen upphöjs på sin kungatron.

Vad vi ser här är en fullständig vegetationscykel, från liv till död och åter till livet – just så som Jesus sägs ha fötts, dött och därefter uppstått från de döda.

Roger Viklund, 2013-08-24