Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas

29 maj, 2011 den 21:30 (debatt)

Eftersom fokus i debatten på Newsmill har avlägsnat sig från sakfrågan om huruvida evangeliernas Jesus har funnits eller ej, och emedan skälen till att betvivla Jesu existens inte alltid tydligt har framgått, beslutade jag mig för att skriva ytterligare en artikel för Newsmill. I denna artikel har jag av ovan angivna skäl avstått från att bemöta någon i debatt, utan i stället fokuserat på att klargöra grunderna till varför jag anser att det finns skäl att betvivla Evangelie-Jesus’ själva existens. I artikeln Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas, som nu finns publicerad på Newsmill, lägger jag i grova drag fram mina ståndpunkter, och jag publicerar samma text även här.

Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas

Frågan om huruvida Jesus har funnits eller ej, har stötts och blötts här på Newsmill med ofta starka känslor inblandade. Också jag skrev ett inlägg där jag framför allt ifrågasatte Dick Harrisons absoluta, och därmed också felaktiga, påståenden till stöd för att Jesus troligen har funnits, med en rubrik satt av Newsmill som inte hade stöd i det jag skrev (Harrisson [sic!] är själv den stora konspirationsteoretikern). I vilket fall tänkte jag här inte gå i polemik med någon eller ens direkt bemöta någons argument, utan i stället lägga fram den grund som gör att jag betvivlar att det har funnits en person som ens avlägset liknar den Jesus som porträtteras i evangelierna. I denna redogörelse lägger jag fram min egen ståndpunkt i frågan. Denna delas förvisso i flera avseenden av många andra och jag ämnar därför också att försöka klargöra grunderna till varför Jesu själva existens har kommit att betvivlas. Detta är något som många inte verkar ha kännedom om, oaktat det faktum att man ändå inte behöver hålla med i sak. På grund av den omfattande argumentation och bevisföring som krävs för att belägga något sådant kommer jag i detta inlägg inte i någon större omfattning att ens försöka att styrka min tes, utan endast klargöra den, så att den åtminstone blir tydlig.

Jag riktar heller ingen kritik mot människors religiösa föreställningar, utan försöker betrakta frågan ur ett rent historiskt perspektiv; även om ett ifrågasättande av Jesu existens givetvis fungerar som en kritik mot de kristna som lägger vikt vid att Jesus nödvändigtvis måste ha sonat mänsklighetens skuld genom att låta sig fysiskt korsfästas.

Min egen hållning är att jag inte finner stöd för att något av det som sägs om Jesus i evangelierna verkligen har hänt. Detta betyder givetvis inte att det inte skulle kunna finnas detaljer i evangelierna som är riktiga, och det är också fullt möjligt att det har funnits en förebild till denna person; kanske till och med flera förebilder. Många av de invändningar som görs av de som är förvissade om att Jesus har funnits, grundar sig dock på en bristande kännedom om varför jag och andra betvivlar att just Jesus har funnits. Varför inte då också, i konsekvensens namn, betvivla att andra dåligt bevittnade gestalter har funnits? Denna invändning är berättigad, men bara under det gällande paradigmet. Det vill säga i ljuset av de vanliga föreställningarna är en sådan invändning rimlig, men jag förespråkar ett helt nytt paradigm, där också en helt ny tolkning av kristendomens uppkomst ges. Denna nya tolkning och detta nya paradigm föreslås eftersom det gamla paradigmet med de gamla förklaringarna ger upphov till så stora och besvärande problem. Och i detta nya paradigm behövs ingen verklig person vid namn Jesus, även om en dylik person naturligtvis också skulle gå att passa in i paradigmet. Däremot blir hans roll i så fall obetydlig i förhållande till evangelieporträtten – därmed inget sagt om att en sådan person eventuellt också kan ha spelat en helt annan roll som vi inte känner till något om.

Så, varför då betvivla att Jesus har funnits? Ur en ateistisk eller måhända rationell synvinkel kan man kanske hävda att miraklerna inte har hänt eftersom sådana inte kan hända, men att något av det övriga trots allt skulle kunna vara sant. Detta är dock inte min ingång till problemet. Varje beskrivning måste bedömas på sin egen grund, det gäller också underverken. Orsakerna till tvivlet är helt andra. De kan i sin grundläggande form kortfattat sammanfattas på följande sätt:

1)      Avsaknad av utomkristliga bevis för att Evangelie-Jesus har existerat. De samtida historieskrivarna har inte berättat något om Jesus och detta gäller speciellt de judiska historieskrivarna och innefattar högst sannolikt också Josefus Flavius. De första ”vittnesmålen” kommer först en bit in på 100-talet i en tid då de kristna föreställningarna rimligen redan är spridda genom evangelierna. En sådan person som den romerske historikern Tacitus kan inte trovärdigt visas ha återgivit något annat än det han hört från kristna. I övrigt är de åberopade vittnesmålen ytterst magra, sena och inte oberoende. Man förmedlar det som kristna själva påstår och detta utgör därmed inget stöd för att Jesus har funnits, endast stöd för att kristna en bit in på 100-talet ansåg att så var fallet. Om blott en liten del av det som tillskrivs Jesus har hänt förblir den massiva tystnaden än mer svårförklarad.

2)      Den besvärande tystnaden bland de första kristna. Tystnaden hos de första ”kristna” brevskrivarna avseende historiska detaljer om denne Jesu är också massiv. Detta argument är förvisso, liksom det förra, ett argument som är gjort utifrån avsaknad av bevis och det kan alltid finnas förklaringar till varför någon väljer att inget säga. Men i likhet med historikernas tystnad, är det den samlade effekten av samtliga brevskrivares tystnad som utgör den verkligt besvärliga omständigheten. Det gäller de brevskrivare (de flesta okända) som står som författare av de brev som kan tänkas ha tillkommit i tiden från ca år 50 fram till närmare sekelskiftet år 100 och vilka inte förefaller känna till något om Jesu liv och gärning. Detta är helt klart ytterst besvärande om man tror att Jesus verkligen har funnits. Inte minst gäller detta Paulus som näppeligen kan ha varit ovetande om Jesu liv såvida evangelierna ger en någorlunda korrekt bild därav. Paulus verkar dessutom inte bara ovetande om evangelieberättelserna – vid flera tillfällen motsäger han dem.

I det gamla paradigmet används Paulus för att styrka Jesu existens. Hans brev påkallas som bevis för att Jesus finns bevittnad blott två årtionden efter sin död. I det nya paradigmet används Paulus’ tystnad till att hävda att han inget vet om Jesu liv och att detta i sig är så märkligt – emedan han omöjligt kan vara ovetande om detta ifall evangelierna är sanningsenliga; han sägs ju ha träffat Jakob, Johannes och Kefas – att den rimligaste slutsatsen måste bli att han inget vet helt enkelt därför att evangeliernas bild är osann. Nu kommer motargumentet självfallet att bli att Paulus visst känner till Jesu liv och att jag är okunnig. Men Paulus (och andra) känner egentligen blott till att Kristus Jesus har korsfästs och uppstått (och i ett fall ”begravts”). Dock verkar han inte se dessa händelser som rent fysiska händelser utan avhandlar dem med ordval som sett till dåtidens föreställningar passar bra in på en rent andlig Kristus utan att han föreställt sig att Jesus dessutom levt ett jordeliv. Paulus kan förvisso ändå ha haft ett sådant jordeliv i åtanke, speciellt om Kristus Jesus verkat långt tidigare; fast så långt tillbaka i tiden att Paulus av den anledningen inte visste något rent historiskt därom.

Alla förklaringar har både styrkor och svagheter och det finns några få passager hos Paulus som brukar tolkas som hänvisningar till verkliga händelser och till sådant som även återfinns i evangelierna. Men dessa går också att ge helt andra förklaringar som passar mycket bra in i det nya paradigmet; förklaringar som ofta grundar sig på vad originaltexten bokstavligt säger i samklang med den då rådande föreställningsvärlden. Vid översättningar sker inte sällan en harmoniering på så vis, att översättarna väljer att översätta en fras hos exempelvis Paulus i syfte att den därigenom ska bättre stämma överens med det som står i evangelierna. Orsaken härtill är dels att alla översättningar i vissa avseenden måste bli tolkningar på grund av språkens olikheter och dåtidens annorlunda världsbild, dels att man föreställer sig att Paulus måste ha avsett det som står i evangelierna och att av den anledningen man föredrar att parafrasera i stället för att direktöversätta texten.

3)      Allt fler detaljer tillkommer med tiden. I stället för att de som lever närmast i tiden ska känna till mest, vilket onekligen är ett rimligt antagande, ser vi en direkt motsatt utveckling. De äldsta källorna känner till minst och ju längre tiden går, desto mer gör man anspråk på att veta och känna till om Jesus. Detta gäller också de så kallade Jesusutsagorna. Hos Paulus tillskrivs dessa honom själv eller Gud, och med tiden och med senare brev tillkommer fler utsagor, och alltfler av dessa sägs också ha yttrats av Jesus. Och visst kan man tänka sig att det är enbart mytbildningen som står för denna evolution, men problemet är att den verkar starta från i stort sett noll. De enda brev som på riktigt knyter an till något i evangelieberättelsen och i något fall hävdar att Jesus var en verklig människa som verkade under Pilatus’ tid vid makten, är antingen sena i tiden (från början av 100-talet) som Pastoralbreven (1, 2 Tim och Tit) eller Andra Petrusbrevet, eller så består själva hänvisningen av ett senare tillkommet texttillägg (något som troligen är fallet med 1 Thess 2:14–16).

4)      Evangelierna tillhör sannolikt de yngsta nytestamentliga skrifterna. Att datera skrifter är en grannlaga uppgift och vad gäller evangelierna finns inga säkra tecken på när de har tillkommit. Den oftast anförda tiden för deras tillkomst brukar anses vara i intervallet ca 70 till ca 90 vt, i ordningen Markus, Matteus, Lukas och Johannes (namnen använder jag som de pseudonymer de sannolikt är). Men det finns de som argumenterar för att de skrevs såväl tidigare som senare. Själv argumenterar jag i likhet med den kritiska religionsforskningen för att de tillkommit senare, kanske kring sekelskiftet år 100; då först Markusevangeliet i början av 90-talet och de övriga, inklusive Apostlagärningarna, därefter fram till ca år 105/110 vt. I denna tid passar evangelierna helt enkelt bäst in. Det är nu biografin för första gången uppkommer (den som de äldre författarna, inklusive Paulus, uppenbarligen inte kände till) och orsaken till varför detta skedde är höljd i dunkel. Någon konspiration behöver emellertid inte förutsättas. Jag väljer att analysera texterna utifrån vad dessa säger utan möjlighet att veta orsaken till varför de skrevs. En datering till sekelskiftet år 100 går emot den kristna traditionens uppgifter, men då det av olika anledningar finns skäl att betvivla denna, lägger jag större vikt vid markörer i själva texten än vad någon senare kyrkofader kan tänkas ha haft för uppfattning i frågan (under förutsättning att där också finns en skillnad). Frågan om Jesus har funnits eller ej avgörs emellertid inte av om evangelierna är skrivna i spannet ca 93–110 eller ca 73–90 eftersom evangeliernas innehåll oavsett dateringen måste anses sakna historisk trovärdighet.

5)      Alla skrifter i NT är skrivna på grekiska. Samtliga skrifter i Nya Testamentet är skrivna på grekiska och dessutom finns inga klara tecken på att någon skrift skulle vara en översättning från exempelvis arameiska (det talade språket i Palestina vid vår tidräknings början). De är helt enkelt grekiska kompositioner från start. Inte mycket tyder på att någon av Nya Testamentets skrifter skulle ha tillkommit i Palestina, där Jesus sägs ha levat och verkat. Detta är förvånande, då man rimligen endast i Palestina kan ha haft ingående kännedom om vad som verkligen hände. Om evangelierna kan förläggas till den hellenistiska kultursfären, en bra bit från Palestina och i tid långt efter Jesu död, blir dessa omständigheter viktiga för frågan om vad evangelieförfattarna alls kan tänkas ha känt till om det liv de sägs skildra.

6)      Avsaknaden av ögonvittnen. Inget evangelium förefaller vara skrivet av ett ögonvittne. Den kristna traditionen hävdar att Matteusevangeliet och Johannesevangeliet skulle vara det. Men andra omständigheter i själva skrifterna tyder på motsatsen. Detta innefattar den okunnighet om judiska föreställningar och geografiska förhållanden i Palestina som författaren av Markusevangeliet uppvisar, och ifall ”Matteus” vore en lärjunge som på plats upplevt Jesu gärning, skulle han näppeligen som mall för sitt evangelium använda Markusevangeliet (som ju inte anses vara skrivet av ett ögonvittne). Om evangelierna och alla andra biografiska uppgifter tillkom först fram emot sekelskiftet år 100 vt, två till tre generationer efter Jesu död, har tillräckligt lång tid förflutit för att inte längre någon som på plats sett och hört vad som hänt (eller inte alls hänt) skulle finnas kvar i livet och ha möjlighet att kunna motsäga uppgifterna. Däremellan har också ett krig rasat och Jerusalem är delvis ödelagt och delar av det judiska folket fördrivet. Enligt historikern Josefus (säkerligen överdrivna uppgifter) omkom totalt 1,1 miljon (eller som han säger ”ett tusen ett hundra tusen”).  Dessutom har vi möjligen endast ett ”vittnesbörd” i de fyra evangelierna genom Markusevangeliet (eftersom de övriga använde detta evangelium som sin förlaga); ett vittnesbörd av någon som därtill inte var ögonvittne.

7)      Evangeliernas källor är knappast historiska. Evangeliernas källor är förvisso höljda i dunkel, men utifrån det som kan antas om dem synes de inte grunda sig på historiska uppgifter. Ursprunget till Markusevangeliet är okänt (traditionen säger att Markus nedtecknat det han hört Petrus undervisa om). En möjlighet är att evangeliet också har förelegat i en längre version (populärt benämnt Hemliga Markusevangeliet) som klart ger uttryck för symbolik och där Markusevangeliet i så fall utgör den rest som blev kvar sedan det mer symboliska materialet avlägsnats. Detta är förvisso en omdiskuterad hypotes, dock i mina ögon en trovärdig sådan.

”Matteus” och ”Lukas” har mer eller mindre ordagrant övertagit merparten av Markusevangeliets innehåll. Utöver detta har de också tillfört annat material vars ursprung är okänt men som mycket väl kan ha dem själva som upphovsmän. En del av det material som de inte har hämtat från Markusevangeliet förekommer ändå hos dem båda. Detta gemensamma material har de därför antingen hämtat från varandra eller tagit från en i så fall försvunnen källa som av bibelforskarna brukar benämnas Q. Denna källa, som liknar det gnostiska Thomasevangeliet (vilket bland annat därför också kan anses tillhöra de äldsta evangelierna), ger dock ingen större historisk inramning till sina jesusord. Detta är ett indicium för att ramberättelsen om Jesu liv ännu inte hunnit utformas när denna eller dessa ”talkällor” skrevs, utan att den tillkom först senare.

8)      Evangelierna är kompositverk grundade på äldre föreställningar. När väl ”biografin” ska skrivas väljer evangelieförfattarna att modellera den utifrån äldre förställningar, främst judiska, men även andra. Framför allt har författarna sammanställt så kallade profetior ur det vi kallar Gamla Testamentet. Jesu liv är utformat att överensstämma med ”profetiorna” i GT om den kommande messias. Men inte bara det! Även den löpande berättelsen i Markusevangeliet, som är förlaga till Matteusevangeliet, Lukasevangeliet och möjligen i rätt stor omfattning också till Johannesevangeliet, går att nästan vers för vers finna paralleller till i de judiska skrifterna. Hela Markusevangeliet, och framför allt passionshistorien, verkar vara en midrash-komposition ur GT och andra judiska skrifter. Midrash är benämningen på bibeluttolkningar gjorda av lärda judar. Metoden gick ut på att ta ofta sinsemellan obesläktade brottstycken ur skrifterna och väva samman dem till nya berättelser. Vidare finns en synnerligen nära samstämmighet mellan Jesu livsöde såsom det beskrivs i evangelierna och de mytiska biografierna om Asklepios, Herakles, Dionysos och Buddha med flera. Underverken kan av olika, inte minst logiska, skäl ifrågasättas, händelser och möten kan rimligen inte ha ägt rum, diskussioner inte ha förts, etcetera, etcetera.

I dessa åtta punkter sammanfattas några av de viktigaste orsakerna till varför det finns anledning att starkt ifrågasätta om evangeliernas Jesus överhuvudtaget har funnits. Detaljerna i varje enskild punkt måste givetvis prövas var och en för sig och jag påstår givetvis inte att det inte också finns sådant som talar för att Jesus kan ha funnits. En sådan detalj är exempelvis undervisningen. Den är visserligen inte på något sätt unik för Jesus och det går att finna någorlunda samtida paralleller till i stort sett varje yttrande som tillskrivs honom. Ändå kan man tänka sig att det har funnits en gestalt som givit upphov till åtminstone en del av dessa yttranden. Problemet blir i så fall att veta vilka. Det är överhuvudtaget ett problem att kunna knyta något alls till en historisk Jesus eftersom det i stort sett alltid finns invändningar som går att göra mot varje enskilt element i evangelieberättelserna.

En alternativ förklaring till kristendomens uppkomst (och här förekommer olika varianter, varav den som nu lyft fram av mig kan ses som den i mitt tycke rimligaste), är att den startade som en judisk mysteriereligion. Alla folk hade sina egna mysteriereligioner. Det enda undantaget skulle då möjligen ha varit judarna. Men varför skulle inte också judarna ha kunnat skapa sin egen mysteriereligion; många av dem fanns ju spridda bland ”alla” folk och måste rimligen ha influerats av dessa? Jag hävdar att de visst skaffade sig en egen mysteriereligion och den kom att få namnet kristendomen efter Kristus, namnet på judarnas Messias (hebreiskans ha-mashiah, försvenskat till Messias, grekiskans Christos och latinets Kristus är samma ord och betyder ”den smorde”). Den kom då med tiden också att avlägsna sig från sin ursprungligen mer symboliska natur. I början omfamnades den av endast en mindre grupp bland judarna, men växte och drog också till sig icke-judar. Varje mysteriereligion hade sin frälsare eller gudsson och i kristendomen, som judisk mysteriereligion, kom denne gudsson och frälsare givetvis att bli Messias; alltså på grekiska Christos. Det som började som en symbolisk berättelse kom sedan med tiden att ta sig allt fler historiska uttryck.

Det är bland annat mot bakgrund av allt detta som jag påstår att Jesu existens inte är styrkt. Hans existens finns sannolikt inte bevittnad av någon oberoende utomkristen källa. Inte ens Jesuspassagerna hos Josefus, vilka ofta anförs som bevis på utomkristet bevittnande, duger som bevis för att styrka Jesu historicitet; därtill är passagerna alltför ”förorenade” och sannolikt i sin helhet kristna tillägg till Josefus. Inte heller de tidiga kristna själva verkar känna till att han ska ha levt och verkat i Palestina ca år 30. Den uppfattningen tycks uppkomma först senare med de fyra evangelierna.

Det är alltså inte så att Jesu existens är dåligt bevittnad bara i utomkristna källor utan även av de första kristna själva vad gäller detaljer ur Jesu liv. Om det enbart hade gällt frånvaro av bevis i utomkristna källor, skulle skälen att betvivla den bibliska Jesusgestaltens existens ha varit svagare än de nu är. Många gestalter i historien är nämligen dåligt bevittnade, som exempelvis den berömde judiske läraren Hillel, utan att det därför skulle finnas skäl att betvivla att Hillel har funnits (till de dåligt bevittnade hör emellertid inte Sokrates, de romerska kejsarna eller händelsen när Julius Caesars passerade Rubicon, som tidigare hävdats av vissa artikelförfattare och av några som kommenterat inläggen).

I fallet Jesus tillkommer dessutom ytterligare omständigheter utöver det magra bevittnandet och det är bland annat de tidiga brevskrivarnas bekräftande av att Jesus inte har funnits och gjort det som evangelierna hävdar. När sedan de så kallade biografierna (evangelierna) är uppbyggda som diktverk och med tydliga drag lånade från andra gudssöners påstådda liv, saknar det betydelse att Nya testamentets texter genom skriftfynd relativt tidigt finns bevittnade (då huvudmassan av dem från ca år 200). Att det finns kristna tidigt är också av underordnad betydelse och utgör definitivt inget argument för att Evangelie-Jesus har funnits, eftersom det inte är de första kristnas existens som ifrågasätts. I stället handlar det om är vilka uppfattningar dessa ”kristna” hyste i den första tiden.

Denna genomgång lider av den ytlighet med vilken jag måste behandla olika delområden för att alls kunna få med det väsentliga och för att kunna göra artikeln läsmässigt hanterbar. Jag är alltså fullt på det klara med att egentligen behöver varje område fördjupas och analyseras ytterligare. Läsbarhetskravet innebär också att många andra områden och aspekter på Jesusgestalten har måst utelämnas av mig, högst medvetet.

Syftet med denna artikel är att förhoppningsvis på ett någorlunda översiktligt vis kunna klargöra de bevekelsegrunder som fått mig och vissa andra Jesusforskare att betvivla att det har funnits en gestalt som på ett avgörande sätt skulle likna den Jesus som porträtteras i evangelierna.

Roger Viklund, 2011-05-29