Tacitus som Jesusvittne. Del 10a – Första Klemensbrevets vetskap om branden i Rom

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

I tidigare inlägg angående Tacitus som Jesusvittne, har jag påstått att ingen kristen i den närmast följande tiden verkar ha haft kännedom om Neros skuldbeläggande av de kristna för branden i Rom och att han dödade dem i stort antal till följd av detta. Jag har vidare sagt att ingen med säkerhet visar kännedom om Tacitus’ passage förrän Sulpicius Severus ca år 400, men att han då inte bevittnar just Christus-passagen. Det är nu upp till bevis att också styrka dessa påståenden och jag ämnar att i tur och ordning behandla de källor som brukar åberopas till stöd för att man visst var bekant med detta.

Ikon föreställande Klemens av Rom

Ikon föreställande Klemens av Rom

Det första och samtidigt äldsta exemplet kommer från det Första Klemensbrevet, eller som det också kallas, Klemens brev till Korinthierna. Den som avses är då inte den kanske mer kände Klemens av Alexandria utan Klemens av Rom, vilken enligt den kristna traditionen var Roms fjärde biskop, eller om man så önskar en föregångare till nuvarande påven. Brevet som sådant innehåller ingen uppgift om vem som var författaren, men det har senare tillskrivits denne Klemens.

I inledningen sägs att ”olyckor och svårigheter har kommit slag i slag över oss”. Detta brukar antas åsyfta kejsar Domitianus’ förföljelser, även om bevisen för att så är fallet är osäkra. Eftersom Domitianus dog år 96, brukar brevet som regel dateras till ca år 96. Majoriteten förlägger brevet till perioden mellan slutet av det första och inledningen av det andra århundradet och merparten anser förmodligen också att Klemens av Rom verkligen skrev detta brev. En minoritet ifrågasätter såväl författarskapet som dateringen och vill förlägga brevet till kanske senare delen av 100-talet. Själv anser jag att såväl språk som innehåll ändå stämmer relativt väl med en tillkomsttid vid sekelskiftet år 100 och accepterar därför tills vidare en datering till ca år 100 – även om jag är mer tveksam till vem författaren är. En mängd litteratur kom trots allt att tillskrivas Klemens, vilken Klemens man nu avsåg.

Oavsett vem som nu skrev detta brev så skriver denne följande:

”Vi lämnar nu de forntida exemplen och ser på kämparna i vår egen tid. Vi vill tänka på de lysande förebilderna i vår egen generation. På grund av hat och avund blev de största och mest rättfärdiga pelarna förföljda och kämpade ända till döden. Vi vill se på de goda apostlarna: Petrus, som på grund av orättfärdig avund fick lida inte endast en eller två gånger utan många gånger. När han på så sätt avlagt vittnesbörd vandrade han till den plats i härligheten som väntade honom. På grund av avund och split kom också Paulus att visa hur man vinner pris för tålamod och uthållighet. Sju gånger bar han bojor, han landsförvistes och blev stenad. Han predikade i öster och väster och blev vida berömd för sin tro. Han lärde hela världen rättfärdighet, nådde västerns gräns och vittnade inför de mäktiga, och så skildes han från världen och nådde den heliga platsen som en utomordentlig förebild i ståndaktighet.

Med dessa män, som levat ett heligt liv, förenades en stor skara utvalda. De utstod svår misshandel och tortyr för avundens skull och på det viset gav de oss underbara förebilder. på grund av denna avund förföljdes kvinnor som danaider och Dirke. De utstod en ohygglig och gudlös misshandel, men de nådde det säkra målet på trons tävlingsbana och tog emot ett ädelt pris, fastän de var svaga till kroppen. Avund gör makor främmande för sina män och omintetgör det som sagts av vår fader Adam: Detta är ben av mitt ben och kött av mitt kött.

Hat och avund förstörde städer och utrotade stora folk.” (Första Klemensbrevet 5–6, ur De apostoliska fäderna, 1992, i översättning av Olof Andrén och Per Beskow)

Som vittnesbörd är denna text ytterst vag. Man vill koppla dessa yttranden till Neros förföljelser av de kristna år 64. Men Nero omnämns aldrig, inte heller branden. I stället sägs att Petrus fick lida många gånger på grund av orättfärdig avund och att han därefter vandrade ”till den plats i härligheten som väntade honom” – det vill säga dog.

Ikon föreställande Petrus och Paulus

Ikon föreställande Petrus och Paulus

Paulus drabbades också av avunden, bar bojor, landsförvisades och stenades. Inget utklädande i djurhudar och hundar som slet honom i stycken; ej heller blev han en levande fackla – på det sätt som Tacitus beskriver Neros handlingar.

Vidare sägs att en stor skara utvalda utstod svår misshandel och tortyr för avundens skull. De utstod en ohygglig och gudlös misshandel. Men detta behöver inte betyda att denna stora skara torterades vid ett och samma tillfälle och att de vid det tillfället dessutom slets i stycken och brändes på order av Nero för att ha anstiftat branden. Det går lika bra att infoga detta i de allmänna förföljelser som kristna själva påstod att de utsattes för. Inget kopplar detta direkt till Nero eller branden.

Intressant är att Paulus sägs ha predikat i öster och väster och också nått västerns gräns innan han skildes från världen. I Romarbrevet skriver Paulus följande till församlingen i Rom:

”Och då jag sedan många år har längtat efter att komma till er, vill jag besöka er när jag reser till Spanien. Jag hoppas att på genomresan få träffa er och att ni utrustar mig för resan dit, sedan jag först en tid har haft glädjen att vara tillsammans med er.” (Rom 15:23–24)

Spanien kan ses som västerns gräns innan den nya världen upptäcktes, och ”Klemens” synes förutsätta att Paulus verkligen också kom dit. Men vi har inga tecken i övrigt vare sig hos Paulus eller i Apostlagärningarna på att han reste dit. Apostlagärningarna slutar med att Paulus år 60 befinner sig i Rom:

”I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad” (Apg 28:30)

Rekonstruktionen måste således bli den att Paulus efter år 62 reste till Spanien och sedan återvände till Rom för att hinna dit i tid till år 64 och vara en av alla dessa martyrer som Nero lät avrätta som syndabockar för branden. Gjorde han inte det, kan Klemens heller inte mena att Paulus’ död hade något med branden i Rom att göra.

Kontentan av detta är att det inte finns några klara anspelningar i Första Klemensbrevet på vare sig branden eller de explicita förföljelser som senare enligt den romerske historikern Tacitus blev en följd av denna brand. Visserligen kan Klemens ha känt till det som Tacitus beskriver, men han bevittnar det inte.

Roger Viklund, 2010-10-06

Tacitus as a Witness to Jesus – An Illustration of what the Original Might have looked Like

In my Swedish 9-part survey (so far) on “Tacitus as a Witness to Jesus”, I have come to deal with the authenticity of the Christ-passage in Tacitus’ Annales. This blog post is basically a translation of the ninth post, Tacitus som Jesusvittne. Del 9 – Illustration på hur förlagan kan ha sett ut.

As a proposal, I have suggested that the sentence “Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” (“Christ, from whom the name had its origin, was in the reign of Tiberius executed by procurator Pontius Pilatus”) could have been a later addition. I would not say that this is what I believe, yet I would like to show how it could have been done.

In order to better illustrate how the Christ-passage can be incorporated in Tacitus’ Annals 15.44 – provided that this also has been the case – a few kind people have created a modified image of the Second Medicean Manuscript (M. II) from c. 1050 CE, for me to use. In this manipulated image …

1)      the word Christianos is replaced by Chrestianos, in accordance with what probably was in the original which the writer of M. II relied upon.

2)       the sentence ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” is removed from the current text, in accordance with the hypothesis that Tacitus never wrote this.

3)      a text equivalent to ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” was created and inserted in the margin, in accordance with the theory that such a text only existed as a marginal note, a gloss, in the beginning,  before it was inserted into the text when a new transcript was made of the manuscript.

The images below are not meant to represent an accurate scientific rendering of how the text did appear, but mostly to serve as an illustration of the hypothesis. The images are used with permission. Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. The images can be opened in separate windows enlarged.

A modified image of M.II, containing the Christus-passage. Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Used with permission.

A modified image of M.II, containing the Christus-passage. Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Used with permission.

The designed gloss is created in accordance with how one would expect a glossary in the margin to be written. The text is somewhat abbreviated in comparison to what is found in M.II and could perhaps best rendered as …

auctor nois eius xps Tyberio
Imperitante p pculatore’ potiu
pilatu supplicio affectu erat

Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Used with permission.

Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Used with permission.

The theory then is, that this text was inserted in the current text as a new copy was made, and at the same time the words were also written more in full so that nois became nominis, xps became Christus, and so on. Below the unmodified image of M.II can be seen.

The second Medicean Manuscript, unmodified.

The second Medicean Manuscript, unmodified.

I would also like to present Erik Zara’s arguments in favour of the Christ-passage being a forgery; that “the sentence about Christus was a marginal gloss, later inserted to the text”. This list he published at Jesus Mysteries Discussion board here and here. However, one needs to be a member in order to access the files. Over to Erik Zara:

1)      The ”repressaque in praesens” (repressed for the moment) in the passage makes more sense if the Christus sentence was not a part of the original text, since traditional Christianity cannot have said to be repressed by the killing of Christ – quite the opposite!

2)      Also, traditional Christianity cannot be said to have had its origin in Judaea. Probably the Chrestiani referred to some other, now unknown, Jewish messianic group, which would explain Tacitus’ use of the past tense (”chrestianos appellabat”, they WERE called chrestians) instead of the present form (”chrestianos appellat”, they ARE called chrestians).

3)      If (and I mean only _if_) the Sulpicius Severus’ passage about the Christiani being involved in the first Jewish War, is from Tacitus, this would also indicate that some other group than the rather peaceful Pauline Christians, described by Pliny, are meant.

4)      If the Christus sentence was a marginal gloss, this would also explain the discrepancy in the text – chrEstianos but chrIstus; the words would then have different sources – ”chrestianos” Tacitus and ”Christus” the marginal gloss.

5)      It would also explain why Christians until (or for centuries after) Sulpicius Severus did not refer to the passage – it was not about them!

6)      Pontius Pilate is in the Christus sentence mentioned as a procurator. No other Roman historian deemed it necessary to even mention Pilate, and therefore it is perhaps not plausible that Tacitus’ readers would know who he was. Christians of course did, and they called him procurator and not prefect (“Pontio Pilato, Syriam tunc ex parte Romana procuranti” – Tertullian, Apology XXI.18, “Pontius Pilatus procurator Judaeae a Tiberio mittitur” – Eusebius’ Chronicle in Jerome’s translation).

The only “convincing” argument which I can see, for this sentence to have been authentic, except the fact that it is written in simple latin as were Tacitus’ texts, is that it is evident in the second Medicean manuscript (M.II). There would apparently though have been plenty of time for Christian scribes to insert the sentence until this MS was written in the 11th century.

Roger Viklund, 2010-10-02

Tacitus som Jesusvittne. Del 9 – Illustration på hur förlagan kan ha sett ut

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

En engelsk version av detta inlägg finns att läsa här.
An English version of this blog post can be found here.

För att bättre kunna åskådliggöra hur Christus-passagen kan ha infogats i Tacitus’ Annalerna 15:44 – under förutsättning att så också har skett – har några vänliga själar hjälpt mig att konstruera en modifierad bild av den andra mediceiska handskriften (M.II) från ca år 1050. I denna manipulerade bild …

1)      är ordet christianos utbytt mot chrestianos, i enlighet med vad som troligen stod i förlagan som skribenten av M.II förlitade sig på.

2)      är meningen ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” utlyft ur den löpande texten, i enlighet med hypotesen att Tacitus aldrig skrev detta.

3)      har en text motsvarande ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” skapats och infogats i marginalen, i enlighet med teorin om att en sådan text först förelåg som en marginalnotering innan det infogades i den löpande texten i samband med att en ny avskrift gjordes av handskriften.

Nedanstående bilder är inte tänkta att utgöra en exakt vetenskaplig återgivning av hur det såg ut, utan mest fungera som en illustration till hypotesen. Bilderna används med tillåtelse. Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Bilderna går att öppna förstorade i ett eget webbfönster.

Modifierad bild av M.II innehållande Christus-passagen. Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl, Används med tillåtelse.

Modifierad bild av M.II innehållande Christus-passagen. Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl, Används med tillåtelse.

Den konstruerade glossan är skapad i enlighet med hur man kan förvänta sig att en glossa i marginalen har skrivits. Texten är något förkortad i jämförelse med den som förekommer i M.II och kan väl närmast återges som …

auctor nois eius xps Tyberio
Imperitante p pculatore’ potiu
pilatu supplicio affectu erat

Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Används med tillåtelse.

Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Används med tillåtelse.

Teorin är således att denna text infogades i den löpande texten när en ny avskrift gjordes och i samband därmed skrevs också mer av orden ut, så att nois skrevs nominis, xps skrevs Christus, etc. Nedan finns den omodifierade bilden av den andra mediceiska handskriften M.II:

Den andra mediceiska handskriften M.II, omodifierad.

Den andra mediceiska handskriften M.II; omodifierad bild.

Jag skulle också vilja återge Erik Zaras argument till stöd för att Christus-passagen är en förfalskning; att “meningen om Christus var en marginalglossa som senare infördes I texten”. Denna lista publicerade han på diskussionsforumet Jesus Mysteries här och här och översättningen från engelska till svenska är min. Man måste dock vara medlem för att få tillgång till inläggen. Över till Erik Zara:

1)      Uttrycket ”repressaque in praesens” (undertryckt för stunden) i passagen, blir begripligare om Christus-meningen inte var en del av den ursprungliga texten, eftersom den hävdvunna kristendomen inte kan sägas ha undertryckts av mordet på Kristus – snarare tvärtom!

2)      Vidare kan den sedvanliga kristendomen inte sägas ha haft sitt ursprung i Judeen. Förmodligen hänvisar uttrycket Chrestiani till någon annan och numera okänd judisk messiansk gruppering, vilket skulle förklara Tacitus’ användning av imperfektum (”chrestianos appellabat”, de KALLADES krestna) i stället för presens (”chrestianos appellat”, de KALLAS krestna).

3)      Om (och jag menar enbart _om_) den ”Sulpicius Severus”-passage som säger att Christiani var inblandade i det första judiska kriget, härrör från Tacitus, skulle också detta tyda på att någon annan grupp avses än de rätt fridfulla Pauluskristna som Plinius omtalar.

4)      Om Christusmeningen var en glossa i marginalen, skulle detta också förklara skillnaden i texten – chrEstianos men ChrIstus; orden skulle då ha olika källor – ”chrestianos” Tacitus och ”Christus” den som skrev glossan i marginalen.

5)      Det skulle också förklara varför inga kristna förrän  Sulpicius Severus (eller inte under flera århundraden), hänvisade till detta avsnitt – det handlade inte om dem!

6)      I Christusmeningen benämns Pontius Pilatus prokurator. Ingen annan romersk historiker ansåg det vara nödvändigt att ens nämna Pilatus, och det är måhända därför inte troligt att Tacitus’ läsare skulle veta vem han var. Kristna visste naturligtvis det, och de kallade honom prokurator och inte prefekt (“Pontio Pilato, Syriam tunc ex parte Romana procuranti” – Tertullianus, Apologeticus Adversos Gentes Pro Christianis XXI:18, “Pontius Pilatus procurator Judaeae a Tiberio mittitur” – Eusebius’ Chronicon i Hieronymus’ översättning).

Det enda ”övertygande” argument jag kan finna till stöd för att denna mening är äkta, förutom det faktum att den i likhet med Tacitus’ texter är skriven på ett enkelt latin, är att den förekommer i den andra mediceiska handskriften (M.II) . Det skulle uppenbarligen dock ha funnits gott om tid för kristna skribenter att infoga meningen innan denna handskrift skrevs på 1000-talet.

Roger Viklund, 2010-10-02

Tacitus som Jesusvittne. Del 8 – Hur Christuspassagen kan ha infogats

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Signaturen ”Den andre BB” har i en kommentar från 30 september 2010 framhållit att meningen ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”, alltså ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, skulle gå att lyfta bort från texten i Tacitus’ Annalerna 15:44 utan någon övrig förändring av den omkringliggande texten. Hans inlägg har fått mig att omvärdera just denna omständighet, något jag också förklarade i mitt efterföljande svar.

Emellertid anser jag att denna omständighet bör förlänas med ett eget inlägg, där jag tydligare klargör omständigheterna. Detta inlägg kan därför ses som ett åskådliggörande av hur det kan ha gått till utifall ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” är ett senare tillägg till den text Tacitus ursprungligen skrev. Jag vill poängtera att jag här egentligen inte argumenterar i någon större omfattning för att så också har skett, utan huvudsakligen visar att så kan ha skett och hur det i så fall kan ha gått till.

Signaturen ”Den andre BB” föreslår att den ena meningen som avlutas med ”chrestianos appellabat” (kallade krestna) direkt kan följas av den mening som inleds med ”repressaque in præsens” (och undertryckt i närvarande). Alltså:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade krestna. Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och undertryckt i närvarande [tid] utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas.”

“Ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit, quos per flagitia invisos vulgus Chrestianos appellabat. Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiabilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta mundique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque”

Det är rimligen uttrycket ”repressaque in praesens” som utgör hörnstenen. Det betyder ordagrant ”och undertryckt i närvarande”, varvid man underförstått får antaga ett ”tempus” (tid), alltså ”och undertryckt i närvarande tid”. Därmed är det omöjligt att säga HUR lång tid som avses. Det är rimligen ingen skillnad på detta och om någon svensk i dag skrev om något i vår samtid med uttrycket: ”För stunden var det lugnt, varefter oroligheterna bröt ut på nytt.”

I den bevarade texten sägs Christus ha avrättats av Pilatus och ”repressaque in praesens” som följer därefter betyder i det sammanhanget mänskligt att döma att i och med Christus’ död i ”närvarande” tid (då i början av 30-talet) kom rörelsen att bromsas, varefter den fördärvliga vidskepelsen (exitiabilis superstitio) utbröt på nytt. Den utbröt då inte bara i Judeen utan också i Rom, och det bör då ses som att den utbröt i tiden efter Christus’ död och att den var i blom när Nero på 60-talet förövade sin massaker på kristna.

Ifall ”repressaque in praesens” ska anses åsyfta föregående sats, borde det innebära att den ”närvarande” tiden syftar på den tid när Pilatus avrättade Christus, det vill säga tidigt 30-tal. Men om vi antar att denna fördärvligt vidskepliga rörelse avser kristna, kan rörelsen rimligtvis inte ha bromsats vid Kristi död. Enligt den kristna historien uppstod rörelsen först vid Kristi död. Innan dess hade det blott handlat om Jesus och hans följeslagares vandringar i huvudsakligen Galileen. Först efter Jesu död uppstod den kristna missionerande rörelsen och denna kan därför inte ha bromsats förrän den uppkommit och nått en viss massa. Så med ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” inne i den löpande texten, blir Tacitus’ efterföljande mening något ologisk.

Om man däremot lyfter ut denna tänkta kristna förfalskning: ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, uppkommer följande text:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna. … och undertryckt i närvarande [tid] utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas.”

Med denna modifierade text borde uttrycket ”repressaque in praesens” åsyfta Neros tid och förföljelserna av kristna år 64, som ju då direkt föregår uppgiften att rörelsen har undertryckt i närvarande [tid]. I den ”närvarande” tiden, alltså ”vid den tiden” bromsades rörelsen genom Neros utrensning. Men senare, någon gång mellan år 64 och Tacitus’ egen tid år 117, utbröt den fördärvliga vidskepelsen (exitiabilis superstitio) på nytt. Den utbröt då inte bara i Judeen utan också i Rom och detta skedde i båda fallen efter år 64. Att den utbröt i Rom på nytt efter förföljelsen år 64 känns rimlig och antalet kristna i Rom bör ha varit betydligt större på Tacitus’ tid än på Neros.

Att den däremot utbröt i Judeen efter år 64 känns mindre troligt på grund av krigsutbrottet där år 66 och judarnas fördrivning år 70. Om det emellertid skulle vara som signaturen ”Den andre BB” föreslår, nämligen att ”chrestiani var messianska uppviglare är det väl än mer sannolikt att de fick ett uppsving just i och med kriget.” Ifall Tacitus inte avsåg kristna, skulle han kunna åsyfta de ”christiani” som Sulpicius Severus ca år 400 omtalar som stridande tillsammans med judarna i kriget 66–70”. Enligt Severus’ skildring verkar det som om han antar att dessa christiani tillsammans med judarna var romarnas huvudfiender under kriget. Dessutom finns tecken, må vara långt ifrån säkra, på att Severus har hämtat denna uppgift från den del av Tacitus’ Annalerna som inte har överlevt. Utifrån detta scenario skulle Tacitus ha skrivit om messianska judar som gick under namnet chrestianos och en kristen senare ha infogat passagen om Christus. Det skulle då förklara skillnaden i stavning: Chrest–Christ. Tacitus skrev chrestianos, den kristne infogade Christus.

Fast man behöver kanske inte läsa Tacitus så att den fördärvliga vidskepelsen utbröt i Judeen på nytt efter år 64. Eftersom det inte finns något tempus i satsen, skulle Tacitus mycket väl kunna mena att den fördärvliga vidskepelsen utbröt på nytt i Rom efter Neros utrensning av kristna där år 64, på samma sätt som den tidigare (på 30-talet) utbrutit ”i Judeen, detta ondas upphov”.

Jag finner faktiskt numera denna läsning klart mer tilltalande. Detta innebär i sin tur att den enda mening hos Tacitus där Christus bevittnas som historisk person faktiskt gör mer ”skada” i texten än om den inte alls funnits där.

Hur gick det då till att ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” infogades i Annalerna 15:44 – under förutsättning att det alls infogades? I så fall skulle man kunna tänka sig en marginalnotering i de oftast väl tilltagna marginalerna. Någon kristen som läste Tacitus’ verk noterade att Tacitus här verkar omtala en förföljelse av kristna. I den marginal som oftast var rätt stor kom denne då att skriva ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” (”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”). Sannolikt skrev han kanske bara en förkortad version i enlighet med den tidens sätt att ofta uttrycka sig kort i marginalanteckningar.

glossa 1

Ur Uspenski-evangelierna, de äldsta bevarade daterade (datumsatta) handskrifterna skriven med grekisk minuskelskrift, från 815 – 835 vt; samtidigt också de äldsta bevarade handskrifterna av evangelierna som är datumsatta.

När sedan handskriften kopierades kom den som gjorde detta att infoga denna marginalanteckning (glossa) i den löpande texten. Det var inte alls ovanligt att sådant gjordes och här ovan kan man se ett exempel på en sådan glossa. Därefter kom denna nya handskrift att fungera som original för alla kommande avskrifter. Om nu den handskrift där man införde denna glossa var M.II från tiohundratalet, som är den äldsta bevarade handskriften av Tacitus’ Annalerna böckerna 11–16 och dessutom sannolikt förlagan till alla kommande avskrifter, eller någon av M.II:s föregångare, och där en av dessa i så fall var förlagan till M.II, spelar mindre roll. Under förutsättning att Christus-passagen är ett senare tillägg är det rimligt anta att meningen först förekommit som en glossa i marginalen och därefter infogats i den löpande texten i samband med att nya avskrifter gjordes. Dessa gjordes som tidigare sagts oftast i kristna kloster och M.II ska ha tillkommit i klostret Monte Cassino.

glossa 2

MsGen1671, 1400-tal.

I M.II förekommer redan glossor som är längre än den som i så fall skulle vara tillagd Tacitus. Tyvärr har jag inte möjlighet att återge någon av dessa, men visar nedan den del ur M.II där Christusomnämnandet förekommer och där man kan se hur man skrev i marginalen.

Andra mediceiska handskriften innehållande omnämnandet av Christus i Tacitus’ Annalerna

Andra mediceiska handskriften innehållande Tacitus’ Annalerna, och det stycke däri där Christus omnämns.

Det vore således inga problem att skriva ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”, och att denna text infogades av den kopist som skrev av handskriften.

Roger Viklund, 2010-10-01

Tacitus som Jesusvittne. Del 7 – Skrev Tacitus alls något om Christus?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

I problematiken rörande Tacitus’ eventuella bevittnande av Jesus ligger också frågan om Tacitus överhuvudtaget skrev något om Christus, eller om detta omnämnande hos Tacitus är ett senare tillägg till texten gjord av någon annan. I frågan om äktheten måste också bestämmas vad exakt man ifrågasätter. I det stora hela finns tre huvudbeståndsdelar, vilka också går att stycka upp i mindre partier.

1)      Hela berättelsen om branden i Rom.

2)      Den del av denna berättelse där Nero beskylls för att ha anlagt branden, och hans överförande av denna anklagelse på de kristna som han straffar synnerligen utsökt.

3)      Förklaringen av vilka de kristna är och varifrån de fått sitt namn.

För att ta del av den berörda texten i svensk översättning, se mitt tidigare blogginlägg: Tacitus som Jesusvittne. Del 1 – Kristusomnämnandet i sitt sammanhang. Den tredje punken skulle alltså innefatta nedanstående stycke:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

Men även denna del består av material av olika dignitet där nedanstående stycke utgör själva bevittnandet och dessutom är en typisk fotnotsutvikning, vilken skulle kunna vara ett senare tillägg medan det övriga då skrivits av Tacitus:

”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”.

Fast den efterföljande förklaringen som säger att den fördärvliga vidskepelsen utbröt på nytt efter att tillfälligt ha undertryckts, synes förutsätta avrättningen av Christus. ”Repressaque in praesens” betyder ”och undertryckt i närvarande”, varvid man underförstått får anta ett ”tempus” (tid), alltså ”och undertryckt i närvarande tid”. Hur lång tid som avses är omöjligt att säga. Formen repressa är femininum, syftande på det feminina substantivet superstitio. Alltså är vidskepelsen undertryckt för närvarande. Men vad undertrycktes den av? Det blir ologiskt att anta att Neros förföljelse har undertryckt den, eftersom den sägs ha uppstått på nytt och då även i Rom. Med ovanstående mening bortplockad skulle texten lyda:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna. Och undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt.”

Man måste då förutsätta att även det efterföljande är ett tillägg eller att texten har skrivits om.

Uppdaterat 2010-09-30, kl. 22:37: Debattören ”Den andre BB” har i denna kommentar gjort mig uppmärksam på att det faktiskt utan några större problem skulle gå att lyfta bort ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, och att man då kan tolka texten så att rörelsen stoppades av Nero, men utbröt därefter på nytt, inte endast i Judeen (där den utbrutit tidigare) utan också i Rom efter år 64. Mina resonemang kring detta finns i min efterföljande kommentar. Slut på tillägg.

I vilket fall skiljer sig omnämnandet av Christus hos Tacitus högst väsentligt från de omnämnanden av Christos som förekommer hos Josefus. Medan Josefus’ hyllning av Jesus har en kristen euforisk anda över sig, är Tacitus’ omnämnande präglat av förakt och fientlighet, helt i enlighet med vad man kan förvänta sig av en romersk historiker. Det är klart svårare att föreställa sig att en kristen person skulle ha förfalskat en text som den hos Tacitus än den som förekommer hos Josefus.

Det finns heller ingenting av vikt att invända mot språket i textpartiet om Christus. Den som har skrivit detta skrev ett klart och enkelt latin, helt i stil med Tacitus’ sätt att uttrycka sig.

Finns det då några skäl att alls ifrågasätta att Tacitus också har skrivit det som nu förekommer i Annalerna 15:44? Det har gjorts försök att påvisa att Christus-omnämnandet hos Tacitus är ett senare tillägg och senast i raden att argumentera för den saken (vad jag vet) är Earl Doherty. Han påstår inte direkt att Tacitus inte kan ha skrivit textpartiet om Christus, utan påvisar endast ett antal ”besvärande omständigheter”, vilka tyder på att han inte har gjort det. Jag avser i detta inlägg att dels sammanfatta Dohertys argument till stöd för att vi har med en förfalskning att göra (Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus, Age of Reason Publications, 2009, s. 596ff), dels redogöra för några andra förslag, allt blandat med mina egna reflexioner. De i mina ögon icke trovärdiga förslagen utelämnar jag helt och kanske också några argument som jag har förbisett.

Argumenten

I likhet med Josefus’ vittnesbörd är det heller ingen som visar kännedom om Tacitus’ vittnesbörd förrän långt senare. Skillnaden mellan dessa ”vittnesmål” är att det hos Josefus är alltigenom positivt i förhållande till Jesus och kristna, medan det hos Tacitus är huvudsakligen negativt. Det enda försonande drag som Tacitus uppvisar är en form av medömkan med de kristna, vilka visserligen förtjänade de strängaste straff, dock inte fullt ut det som Nero gjorde.

Man kan ändå säga att om Tacitus’ vittnesmål funnits tillgängligt för de tidiga kristna, skulle det trots allt ha varit ett utomkristet vittnesbörd att åberopa, och att åtminstone någon kristen därför borde ha hänvisat till Tacitus. Samtidigt är det fullt förståeligt att ingen tar upp Tacitus, emedan hans beskrivning av kristendomen som en fördärvlig vidskepelse (”exitiabilis superstitio”) knappast var något man ville skriva under på och därmed hänvisa till.

Fast det finns ytterligare en dimension i detta och det är kristnas förhärligande av martyrskapet. Som jag påvisade i blogginlägget Ignatios’ brev – äkthetsfrågan och deras roll i dateringen av evangelierna, så påstås Ignatios vilja ätas av vilddjuren för att bli en martyr. En av de genomgående röda trådarna i den kristna självbilden är den som en missförstådd martyr.

– Alla är emot oss, vi får lida och vi gör det med glädje, eftersom lönen för vår trofasthet kommer efter döden i form av himmelrikets njutning!

Så kan man föreställa sig att många kristna tänkte. Martyrskapet kom att bli den enskilda faktor som starkast betonades för att bevisa att den kristna tron också var den sanna tron. Även i dag framhåller många apologeter de kristnas beredvillighet att gå i döden som ett bevis för att Jesus också har funnits. De skulle aldrig ha offrat sina liv om Jesus inte ens har funnits, resonerar man. Detta är emellertid ett icke-bevis, ity det endast intygar att kristna dog för sin övertygelses skull (i de fall de nu alls gjorde det och om det var därför de dog) och inte vad den övertygelsen bestod av eller om den ens var riktig i sak.

Den tidiga kristna litteraturen ”översvämmas” därför av alster där ibland den enes, ibland den andres, vedermödor utsmyckas. Med all säkerhet var många av dessa skildringar också överdrivna eftersom man så starkt önskade att betona just utsattheten och martyrskapet.

Om nu martyrskapet var så eftersökt, hur kommer det sig då att ingen kristen hänvisar till Tacitus? Också Plinius d.ä (dog år 79), Suetonius (skrev ca år 120) och Dio Cassius (ca 150–235, Romersk historia, 62:16–18) berättar om branden i Rom. Det finns därför ingen god grund att betvivla att också Tacitus har beskrivit den händelsen. Tacitus är dock den ende som beskriver Neros förföljelse av de kristna som en följd av branden i Rom. Suetonius nämner både branden och Neros straffande av de kristna, men gör ingen koppling mellan dessa båda händelser. Han skriver att Nero …

”… straffade de kristna, en grupp människor hemfallna åt en ny och fördärvlig vidskepelse.” (Suetonius, Nero 16:2)
“… afflicti suppliciis Christiani, genus hominum superstitionis nouae ac maleficae”

Suetonius nämner alltså inget om att Nero för att själv undkomma anklagelserna om att ha startat branden skulle ha anklagat och straffat de kristna för att vara de skyldiga. I stället skriver han om branden först vid ett annat tillfälle långt senare (kapitel 38), och han skyller den då på Nero utan att nämna de kristna. Tacitus betraktar ryktet om Neros inblandning i brandens uppkomst som just ett rykte, medan Suetonius anser att Nero var skyldig. Inget hos Suetonius visar att han skulle vara bekant med Tacitus’ skildring som utkommit blott några år före Suetonius’ egen skildring. Detta tyder på att Tacitus’ verk ännu år 120 inte innehöll något om att Nero beskyllt och straffat de kristna för brandens uppkomst. Detsamma gäller för Dio Cassius, vilken i likhet med Suetonius beskyller Nero, men inte visar någon kännedom om Tacitus’ skildring om Neros beskyllande av de kristna. Det är alltså inte bara kristna som undviker att referera till den del i Tacitus’ Annalerna där han beskriver de kristnas vedermödor. Även andra historieskrivare avstår från att göra det.

Tacitus gör emellertid (som den ende) denna koppling och han beskriver Neros förföljelse av de Rom-kristna och det dessutom utan försköning. Den kristne författare som ville påvisa hur förföljda och jagade kristna var, hade i Tacitus en guldgruva framför sig att ösa ur. Den kristne apologet som försvarade den kristna lärans sanna väsen genom att framhålla alla martyrer för denna sanning, kunde rimligen inte tänka sig ett bättre bevis för denna sak än Tacitus’ skildring av hur Nero lät synnerligen utsökt straffa dessa kristna genom att svepta in dem i hudar av vilda djur och låta hundar bita dem till döds; korsfästa eller bränna dem till döds. Hela berättelsen med sina otroligt utstuderade skildringar av kristna klädda i djurhudar och slitna i stycken av hundar, korsfästa och brinnande som facklor, passar väl in på den kristna kyrkans egen uppfattningar om vad som drabbat kristna i det förgångna.

Många nutida forskare anser att det var i samband härmed som Paulus och Petrus fick plikta med sina liv. Trots denna omständighet finns det ingen kyrkofader som kopplar samman deras död med branden i Rom förrän Sulpicius Severus (Krönika, 2:29) ca år 400 gör det (eller möjligen något tidigare genom det förfalskade brevet mellan Paulus och Seneca), och Severus synes då ha byggt sina slutsatser på Tacitus. I så fall fanns beskrivningen av detta i Tacitus’ Annalerna senast på 300-talet. Severus hänvisar inte till passagen om Christus’ avrättning, vilket det i och för sig inte fanns någon anledning för honom att göra sett utifrån hans skildring. Men det innebär ändå att vi inte har något belägg för att just delen om Christus’ avrättning fanns hos Tacitus år 400.

Utöver att ingen kyrkofader fram till och med 300-talet åberopar Tacituspassagen, är det också enskilda gestalter som borde ha gjort det. Exempelvis Tertullianus (ca år 200) som var bekant med Tacitus’ verk och dessutom hävdar att Nero var den förste att förfölja kristna, underlåter likväl att i detta sammanhang åberopa Tacitus’ skildring. Inte ens kyrkofader Eusebios av Caesarea hänvisar till Tacitus eller Neros förföljelse av de kristna till följd av branden. Faktum är att det är först med den äldsta handskriften av Tacitus’ Annalerna, den så kallade andra mediceiska handskriften från 1000-talet (se Tacitus som Jesusvittne. Del 6 – Skrev Tacitus kristna eller krestna?), som Christus-passagen finns bevittnad.

De som argumenterar för att Christus-omnämnandet hos Tacitus är ett senare tillägg understryker just att alla bevarade avskrifter av Tacitus’ Annalerna stammar från en och samma handskrift och att denna varit i de kristnas ”våld”. Det skulle således ha varit en smal sak att lägga till och ändra vid kopieringen av det enda ”originalet”, oavsett vilket det i så fall var.

En fråga som uppkommer är om kyrkofäderna ens kände till Tacitus’ verk? Kände kyrkofäderna inte till det, kunde de heller inte hänvisa till det. De finns dock några textpartier som brukar åberopas till stöd för att såväl brandens konsekvenser för de kristna som Tacitus’ beskrivning av detta var känd av vissa kyrkofäder, och jag avser att reda ut den saken i ett kommande inlägg.

Med samma argument som jag framför i min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vore det naivt att tro att ingen enda kristen skulle ha känt till Tacitus’ skildring och likaså naivt att tro att information om den saken inte skulle spridas mellan kristna. De talade rimligen med varandra. Dessutom vet vi att ett antal kyrkofäder var bekanta med Tacitus. Till dessa hör Tertullianus (ca 200), troligen Lactantius (slutet av 200-talet) Hieronymus (ca 400), Paulus Orosius (början av 400-talet), Sidonius Apollinaris (400-talet), Cassiodorus (början av 500-talet).

Så även om Tacitus gav ett negativt omdöme om Christus och kristendomen fanns goda skäl att hänvisa till Tacitus för att ytterligare påvisa förföljelsen mot kristna och det stora antalet martyrer som Tacitus i så fall påstod fick sätta livet till i samband med branden i Rom år 64.

Vidare kan den beskrivning Tacitus gör förefalla märklig. Han skriver att där fanns en väldig skara av kristna; något som rimmar illa med vår uppfattning om hur många de kan ha varit i Rom på 60-talet. Att en sådan händelse utelämnats av övriga historiker kan också synas vara märkligt. I sitt tidigare verk (Historiae 5:9:2) nämner Tacitus inte Christus utan när han berör samma tid säger han bara att allt var lugnt i Palestina.

Därför kan det finnas en annan möjlighet, nämligen att chrestianos/christianos åsyftade messianska judar och inte kristna. Christianus är blott den latinska formen av grekiskans christianos (Χριστιανός) som i sin tur betyder kristen eller messianist; alltså messiastroende eller anhängare till Messias. Sådana judiska aktivister fanns det gott om och de kanske mest kända var seloterna, de som ivrade för lagen (det grekiska ordet zelos betyder iver). Dessa var vad man i dag skulle kalla ultraortodoxa och Josefus beskriver dem som hänsynslösa mördare och att de utgjorde den direkta orsaken till krigsutbrottet mellan judarna och romarna år 66. Dessa ”messianister” skulle mycket väl ha kunnat vara ”hatade” och deras lära av Tacitus ha benämnts som ond och fördärvlig vidskepelse. I så fall får vi förutsätta att enbart ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade” är ett kristet tillägg till det Tacitus skrev. Under dessa förutsättningar finns heller inga problem med Tacitus’ fientliga hållning mot dessa kristna. Den var hans egen. Någon kristen förutsatte däremot senare att Tacitus med chre(i)stianos menade de kristna och infogade enbart förklaringen med Christus; en förklaring som inte är negativ.

Det skulle också kunna förklara varför ingen kristen hänvisade till Tacitus’ koppling mellan branden och förföljelsen av kristna. Innan hänvisningen till Christus infogats uppfattades stycket som en hänvisning till messianska judar (chrestianos) och inte kristna. Denna läsning stöds också av den kristna författaren Sulpicius Severus ca år 400 (i ett stycke där han av vissa antas bygga på något Tacitus skrev i de förlorade delarna av Annalerna) skriver att Titus efter kriget ödelade templet för att stoppa judarnas och de kristnas religion. Med en traditionell tolkning skulle det som Severus påstår (eller som Tacitus påstår?) tyda på att de kristna tillsammans med judarna var romarnas huvudfiender i kriget. Att så var fallet har vi inga direkta tecken på och det verkar också osannolikt. Kommer stycket därför från Tacitus verkar det troligare att han med christiani inte avsåg kristna utan någon messiansk judisk gruppering som förslagsvis seloter och därför kan ha menat detsamma när han berättade om branden i Rom.

Slutsatser

När man argumenterar för en viss position är det rimligt att man redogör för alla fakta och alla relevanta omständigheter. Det duger inte att man enbart lägger fram de omständigheter som ger stöd för ens egen åsikt och utelämnar de omständigheter som talar emot den. Det krävs också goda argument om man vill hävda att en viss text är förfalskad. Det är så lätt att påstå att allt som talar emot det man själv tror, i verkligheten är tillägg gjorda långt senare. I detta fall är det enkelt att hävda att kristna givetvis lagt till Christus-omnämnandet, speciellt eftersom man också hade kontrollen över handskrifterna.

Man bör därför vara försiktig med att döma ut en viss text som förfalskning bara för att den talar emot ens egen ståndpunkt. Ska man med någon trovärdighet argumentera för att vi har med en förfalskning att göra, ska man också ha synnerliga starka skäl att anföra.

I fallet Josefus finns onekligen mycket starka skäl som talar för att allt om Jesus är förfalskat. I fallet Tacitus finns också sådana skäl, dock långt ifrån lika starka. Dessutom finns – i motsats till hur det är i Josefusfrågan – starka skäl som talar för att Tacitus skrivit passagen om Christus. Språket är typiskt för Tacitus, inga kristna element förekommer och skälen för kristna att förfalska (eller förtydliga) en text som är hatiskt gentemot dem är om inte obefintliga, knappast starka; detta till trots att man hade kunnat nyttja en sådan martyrskildring. Det gjorde man dock inte!

Även om det är möjlig, anser jag likväl att mer talar för att Tacitus verkligen skrev att Pilatus avrättade Christus, än talar mot den saken. Eftersom Tacitus i vilket fall endast verkar förmedla hörsägen och därigenom inte utgör ett oberoende vittne till Bibelns Jesus, finns knappast några goda skäl att hävda att Testimonium Tacitum är en förfalskning.

Roger Viklund, 2010-09-28

Tacitus som Jesusvittne. Del 6 – Skrev Tacitus kristna eller krestna?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Handskriftsläget

Det 30-tal handskrifter av Annalerna böckerna 11–16 som finns bevarade, anses av många forskare alla vara kopior gjorda från ett och samma original. Detta vårt äldsta bevarade original betecknas den andra mediceiska handskriften (den första innehåller Annalernas inledande böcker), och förkortas här M.II. Handskriften bör ha skrivits i mitten av tiohundratalet. Den förvaras på det laurenzianska biblioteket i Florens (Biblioteca Medicea Laurenziana) och hänvisas där till som Flor. Laur. 68.2. På grund av vissa egenheter i texten i den andra mediceiska handskriften (M.II) antas den vara en kopia av en äldre text, föga kultiverat skriven med enbart stora bokstäver. Den innehåller avskriftsfel som tyder på att förlagan var skriven med en sådan hand och denna förlaga antas av vissa ha skrivits på 400-talet eller tidigare. Andra tror dock att förlagan snarare skrevs på 800-talet. Det råder också delade meningar om huruvida M.II är en avskrift direkt från denna äldre skrift med enbart stora bokstäver eller om det ligger en eller flera avskrifter skrivna med små bokstäver där emellan. (Roger Pearse, Tacitus and his manuscripts)

I Tacitus’ Annalerna står följande:

”Ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit, quos per flagitia invisos vulgus christianos (eller: chrestianos) appellabat. Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiabilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta mundique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque.” (Tacitus, Annales 15:44)

I ett försök till ordagrann översättning skulle detta stycke lyda:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

Vad stod i originalet?

I bilden inunder finns motsvarande parti från M.II återgivet och jag har rödmarkerat början och slutet av stycket.

I de av mig ljusmarkerade partierna står i tur och ordning ”christianos” (kristna), ”Christus” (Kristus) och ”per procuratorem Pontium Pilatum” (genom prokurator Pontius Pilatus). Det mest uppseendeväckande i texten rör ordet christianos (kristna), och det återges kraftigt uppförstorat här nedan.

I mer än hundra år har det sagts att texten i M.II ursprungligen löd chrestianos med ett ”e” och inte christianos med ett ”i”. Samtidigt har denna tolkning varit ifrågasatt. År 2008 lät därför Erik Zara initiera en ny underökning av M.II. Han bad Dr. Ida Giovanna Rao, chef för handskriftsavdelningen på det laurenzianska biblioteket i Florens, att fysiskt undersöka den aktuella sidan i M.II, och han lät också beställa en ny fotografering av sidan belyst med ultraviolett ljus från en så kallad Wood-lampa. Därigenom framträder ljusa partier i pergament mycket tydligare. Resultatet av sina studier lät han publicera i artikeln The Chrestianos Issue in Tacitus Reinvestigated, 2009, och jag har Erik Zara att tacka för att detta blogginlägg överhuvudtaget blev möjligt att skriva.

Det finns flera omständigheter som gör att man kan misstänka att texten ursprungligen löd chrestianos och att bokstaven e ”suddats” bort och ersatts med ett i. Vad jag kan se från övrigt i bokuppslaget skrivs kombinationen ”ri” alltid samman enligt exemplet nedan till höger. Varje gång bokstaven i följer på r, skrivs r och i samman och i:et fortsätter nedåt till vänster. Det enda undantaget från denna regel förefaller vara när bokstaven i förekommer i christianos, nere till vänster. Då skrivs bokstaven i på samma sätt som den görs vid vissa andra bokstavskombinationer med i.

Vidare är avståndet mellan r och s normalt litet ifall ett i förekommer mellan dem, medan bokstaven e upptar ett större utrymme. Följaktligen ökar avståndet mellan r och s i de fall där e finns mellan dem. I montaget ovan syns också att avståndet mellan r och s i christianos i bilden till vänster är ungefär lika stort som det är i bokstavskombinationen ”res” från repressaque i bilden i mitten, men betydligt större än i bokstavskombinationen ”ris” från Christus i bilden till höger. Avståndet mellan r och s i christianos är alltså lämpligt om där ursprungligen funnits ett e. Där finns även ett bindestreck som löper från den nedre delen av i:et till s:et; som om någon i efterhand bundit samma de båda bokstäverna.

Och med det ultravioletta ljuset framträder också konturerna i bakgrunden av detta e, vilket tydligt syns i bilden till höger. Där återges bokstaven i från christianos i tre uppförstoringar från de nya bilderna tagna med uv-belysning. På sidan om i:et skymtas konturerna av den del av bokstaven e som i:et inte täcker. Likaså framträder apostrofen och bindestrecket till höger om i:ets nederkant klart och tydligt. Dr. Ida Giovanna Rao som undersökte handskriften på uppdrag av Erik Zara konstaterar att bokstaven e går att skönja. Hon säger att det med stor möda går att anta att det finns ett e under i:et. Men det är så skickligt gjort att det inte syns om man inte fokuserar exakt på det man ska upptäcka.

Det går alltså med stor sannolikhet att slå fast att vemhelst som skrev M.II ursprungligen skrev chrestianos och inte christianos. Översatt till svenska blir det krestna i stället för kristna. Det finns en lång historia av variationer mellan chrest och christ, och i just detta inlägg tänker jag bara ytligt beröra saken. Vi har den romerske historikern Suetonius som skriver om att en viss Chrestus (Krestus) uppviglade judarna i Rom ca år 50, och på ett annat ställe skriver om de kristna. Sannolikt avsåg han inte Jesus. I Codex Sinaiticus från 300-talet innehållande nästan hela Nya Testamentet skrevs ursprungligen kresten eller krestna alla de tre gånger som kristna omnämns. Namnet Chrestus är en latinsk variant av ett vanligt grekiskt namn som bars av framför allt slavar och frigivna. Namnet betyder ungefär ”den gode”, och därmed betyder krestna ungefär ”de goda”. Detta anspelar vissa kyrkofäder också på tidigt.

Vem ändrade i texten?

Om nu skribenten av M.II skrev chrestianos är frågan: vem ändrade till christianos? Det är en viktig detalj eftersom det i sin tur kan belysa vad som stod i den förlaga som skribenten av M.II nyttjade. Erik Zara argumenterar för att det inte var den som ursprungligen skrev M.II, utan hellre den som gjorde marginalanteckningarna till höger, vilka återges också här till höger. Det är anteckningar som fungerat som bokmärken för att man lättare ska hitta ett visst textparti. Zaras argument är trefaldiga.

1)      Bindestrecket nere och apostrofen ovanför det ditskrivna i:et, verkar enligt Dr. Ida Giovanna Rao vara skrivet med ett ljusare bläck som liknar det som använts för marginalnoteringen. Eftersom i:et är skrivet ovanpå e:et blir det mörkare och det går därför inte att avgöra vilket bläck som har använts för att skriva bokstaven i. Zara anser det vara troligare att den som gjort ändringen till i också bundit samman i:et med s:et och tillfogat apostrofen. Det är rimligare att tänka sig att en person har ändrat i texten än att två har gjort det. Och eftersom bindestrecket och apostrofen skrevs av någon annan än den ursprunglige kopisten, bör också ändringen från e till i ha gjorts av denna andra.

2)      Dessutom ska apostrofen finnas med, och det är mindre sannolikt att den som ursprungligen ändrade till i skulle ha glömt att lägga till apostrofen. Då denna dessutom synes vara gjord med ett annat och ljusare bläck än den övriga texten men liknande den i marginalen, blir slutsatsen att marginalskribenten troligen också ändrade e:et till ett i.

3)      Om den ursprunglige skribenten skrivit fel och omedelbart korrigerat felet, borde han ha skrivit ett ”korrekt” i sammanbundet med r:et och sträckande sig långt nedanför de övriga bokstäverna. Det faktum att han valde att korrigera med ett ”felaktigt” i tyder på att någon annan gjort ändringen.

Dessa slutsatser verkar rimliga. Men bara för att poängtera osäkerheten avser jag att påtala vissa svagheter i resonemangen som i sin tur kan tyda på att den som skrev M.II också gjorde ändringen.

1)      Bindestrecket och apostrofen verkar enligt Dr. Ida Giovanna Rao vara skrivet med ett ljusare bläck som liknar det i marginalen, men hon anser ändå att detta inte säkert går att avgöra. Vidare kan man tänka sig att den som skrev chrestianos bara skrev fel och omedelbart ändrade till ett i.

2)      Om ändringen gjordes av den som skrev M.II kunde denne med tanke på att det i han lade till ändå var ett i sammanhanget felaktigt i, han ha ansett att apostrofen var överflödig.

3)      Att han valde att skriva fel sorts i skulle kunna hänga samman med att det bättre täcker över e:et samt att r:et redan var felaktigt skrivet för att på ett riktigt sätt kunna ansluta nedåt till det långa i:et.

4)      Dessutom liknar både i:et och apostrofen de i:n och de apostrofer som förekommer i övrigt i texten, medan de i:n som finns i marginalen avviker något mer. Otvivelaktigt vore det inga problem att härma en enskild bokstav, så detta indicium är mycket svagt. Samtidigt skulle en likhet mellan det rättade i:et och i:na i marginalanteckningarna ha stött hypotesen att den som skrev i marginalen också gjorde ändringen. Något sådant stöd erhålls följaktligen inte.

Sammantaget tyder nog det mesta ändå på att det inte var den som ursprungligen skrev M.II som ändrade chrestianos till christianos, men helt säkra kan vi inte vara.

Vad skrev Tacitus?

Jag anser det vara klarlagt att den som skrev M.II ursprungligen skrev chrestianos och inte christianos. Jag anser vidare att den som gjorde ändringen sannolikt var en annan person än den som skrev M.II, fastän detta är långt ifrån säkert.

Därefter återstår den väsentliga frågan om vad Tacitus egentligen skrev. Oavsett vem som ändrat har originalkopisten av M.II skrivit bokstaven e. Antingen var det ett rent skrivfel eller så innehöll förlagan ett e. Det som talar för att det var ett rent skrivfel är att sådana var mycket vanliga och att alla handskrifter innehåller felavskrivningar. Många av dessa kan förefalla vara rent absurda och skribenten kan i dessa fall inte ens ha tänkt på vad han skrev.

Å andra sidan borde ordet kristna vara ett så pass avgörande ord för de kristna, och ifall den som skrivit M.II varit kristen borde denne ha kunnat stava christianos rätt om förlagan innehållit christianos. Även om vi inte kan vara säkra, är det ändå troligt att skribenten var kristen då de flesta vid denna tid var kristna och producerandet av nya handskrifter oftast skedde i de kristna klostren. I detta fall verkar handskriften dessutom vara gjord i klostret Monte Cassino beläget 13 mil söder om Rom. Utifrån denna omständighet skulle man kunna antaga att den förlaga som låg till grund för M.II också innehöll ordet chrestianos och att skribenten troget återgav förlagans text.

Denna förlaga kan då också ha innehållit ett skrivfel eller så speglar den vad Tacitus skrev. Skrev han chrestianos eller christianos? I detta sammanhang är det viktigt att slå fast att ingen enda handskrift av Annalerna har stavningen Chrestus. Alla lyder Christus (förutom två som har stavningen Cristus). Under förutsättning att passagen inte är en senare förfalskning och Tacitus skrev den finns åtminstone fyra möjligheter vad gäller stavningen av Kristus och kristna. Tacitus kan ha skrivit något av följande:

1)      Christus och christianos

2)      Christus och chrestianos

3)      Chrestus och christianos

4)      Chrestus och chrestianos

Nummer 3 med Chrestus och christianos förefaller osannolik då vi inte har någon indikation på att Tacitus skrev Chrestus. Och varför kombinera Chrestus med christianos?

Nummer 1 och 2 speglar de två varianter som jag har laborerat med i detta inlägg, där alla handskrifter har Christus medan tvivel råder om chrestianos eller christianos är ursprungligt.

Här uppstår enligt min uppfattning emellertid ett stort problem. Varför skulle Tacitus vid det ena tillfället stava med e och vid det andra med i? Det är viktigt att förstå att uttalsskillnaden mellan e och i vid denna tid var liten och det kunde vara svårt att höra skillnad på dessa vokaler. Det kan kanske bäst jämföras med den skillnad som i vårt språk finns mellan y och i. Det kan i talat språk vara svårt att höra om någon säger Silvia eller Sylvia. Så Chrestus/ Christus respektive chrestianos/christianos kunde vara svåra att särskilja i konversation.

Men Tacitus talade inte utan skrev. Han försöker förklara varifrån kristna fått sitt namn, och kommer då fram till att de fått det från Kristus. Det vore ointelligent att hävda att krestna fått sitt namn från Kristus. Visserligen kan man begå misstag, men jag har ändå svårt att tänka mig att någon med vilje skulle skriva att de så kallade chrestianos hade en viss Christus som upphovsman. Det är ju uppenbart att dessa båda begrepp är sammankopplade och man bör rimligen inte skriva e den ena gången och i den andra, speciellt inte om man skriver orden i direkt anslutning till varandra. Det förslag som har framkastats om att Tacitus återgav allmänhetens uppfattning att de kallades chrestianos och att han därefter ”rättade” detta genom att ge det korrekta namnet Christus, tycker jag verkar långsökt. Varför skrev han i så fall inget uttryckligt om den saken?

Om man exempelvis vill förklara varifrån silvianerna fått sitt namn, vore det märkligt att i skrift hävda att de fått det från Sylvia. Även om y och i kan uttalas likadant på svenska, är det bara att titta på texten för att förstå att hon antingen hetat Silvia eller att gruppen kallas sylvianer.

Tacitus borde därför enligt min mening ha skrivit antingen Christus och christianos eller Chrestus och chrestianos, således punkt 1 eller 4. Och om han skulle ha skrivit Chrestus och chrestianos, varför hade då skribenten av M.II en förlaga med Christus och chrestianos? Om någon tidigare ändrat Chrestus till Christus varför ändrade då inte densamme chrestianos till christianos?

Jag kan i nuläget inte bestämma mig för vad som är troligast, vad Tacitus skrev, men avser att framöver djupare belysa frågan om Chrestus och chrestianos.

Roger Viklund, 2010-09-24

Tacitus som Jesusvittne. Del 5 – Bevittnar Tacitus de Rom-kristnas uppfattning på 60-talet?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Många forskare antar att när Tacitus berättar om att Christus avrättades genom Pontius Pilatus, förmedlar han faktiskt bara information som han erhållit av kristna. Jag har i fyra tidigare inlägg argumenterat för att så också är fallet. Detta borde i så fall innebära att vi kan avfärda Tacitus som Jesusvittne, eftersom det som inhämtats via hörsägen i en tid då en uppfattning redan finns spridd, inte ger något bevittnade utöver det vi redan tror oss känna till – nämligen att kristna en bit in på 100-talet trodde att Pilatus avrättat Jesus. Detta finns dokumenterat genom åtminstone några evangelier, Ignatios’ brev och Första Timotheosbrevet. Ifall kristna på 110-talet bara trodde det som stod i evangelierna och Tacitus förmedlar denna tro, ändras egentligen inget mot om han inget alls berättat om saken.

Dock finns ytterligare ett argument som brukar åberopas av de som medger att Tacitus nog bara byggde på hörsägen (eller som en ”nödutgång”, om det skulle visa sig att han bara byggde på hörsägen). Det kan sammanfattas med att Tacitus rimligen redan som barn på 60-talet hade hört berättas om de kristna frälsare och därför bevittnar det som kristna trodde på 60-talet och inte det som de trodde på 110-talet.

Tacitus tros ha fötts i mitten av 50-talet. Vi vet egentligen ytterst litet om hans uppväxt. Han kom i varje fall inte från Rom utan någonstans ”utifrån”. Man brukar gissa på norra Italien, södra Frankrike eller Spanien, men ingen vet säkert. Han kom emellertid på 70-talet som ung man att flytta till Rom och studera retorik och i början av 80-talet inledde han sin politiska karriär.

Tacitus skulle nu alltså genom sin närvaro i Rom och sina kontakter där, tidigt ha kommit i kontakt med inte bara kristna utan också andra som var bekanta med kristna, och av alla dessa fått höra talas om de kristnas ledare Christus och att denna avrättades av Pilatus. Man säger att det är osannolikt att Tacitus inte skulle ha gjort denna erfarenhet och därmed skulle han inte bevittna hörsägen från 110-talet utan i stället att kristna på 60-talet sade att Christus dött genom Pilatus’ försorg. Denna argumentation är utgångspunkten för detta inlägg.

Resonemanget kan i förstone verka rimligt. Visst skulle detta kunna vara fallet. Men resonemanget är ändå ogiltigt. För att en sak är möjlig betyder det inte att den är trolig. Och än viktigare, möjligheter går inte att använda som bevis. Dessutom innebär antagandet att Tacitus mycket tidigt i sitt liv fick information om Christus, att man resonerar i cirklar.

1)      Tacitus bevittnar som första utomkristna författare Jesu existens år 117.

2)      Tacitus har dock erhållit denna information 50 år tidigare.

3)      Jesus finns därmed bevittnad på 60-talet.

4)      Därigenom går det att vederlägga de illvilliga röster som gör gällande att Jesu existens inte finns bevittnad förrän vid sekelskiftet år 100.

Men eftersom frågan gäller just när föreställningen om att Jesus levt och verkat som fysisk person i Palestina uppstod, går det inte att hävda att Tacitus omöjligen kan ha undgått att höra talas om Christus’ öde. Tacitus kan bara ha hört talas om det på 60-talet ifall kristna själva hade hört talas om det på 60-talet. Och det är exakt detta som skulle bevisas.

Principen är alltid den att en sak, person eller företeelse finns bevittnad när den först bevittnas, varken tidigare eller senare. Att den som berättar om saken kan ha känt till den tidigare hör inte hit. Det kan också vara så att han inte har hört talas om den tidigare. Det är en helt annan sak om ”vittnet” berättar att han hört talas om detta långt tidigare, kanske beskriver var och när han kom i kontakt med företeelsen. Då handlar det mer om trovärdighet; om vi som läsare kan tro på denna persons uppgifter. Men utan en sådan markör gäller alltid att saken finns bevittnad den stund den bevittnas.

Ifall den principen inte skulle gälla, skulle man kunna argumentera och leda i ”bevis” snart sagt vilken föreställning som helst. Jag avser därför att också som exempel göra detta; nämligen visa att Jesus var en horunge och Kristus en fantom (fast inte båda samtidigt).

Det första exemplet får bli den grekiske filosofen och kristendomskritikern Kelsos. Vi vet relativt litet om denne Kelsos. Inget av det han skrev finns direkt bevarat, men Origenes skrev ca år 248 verket Mot Kelsos, där han citerar och återger stora delar av Kelsos’ verk Det sanna ordet. Origenes vet inte ens vilken av de två kända personer som bar detta namn som också skrev verket. Han känner bara till att denne Kelsos varit död en längre tid.

I vilket fall skrev Kelsos sitt verk ca år 178. I detta påstod han enligt Origenes att Jesus hittat på att han fötts av en jungfru. I verkligen föddes han av en fattig kvinna på landet som förvisades av sin make därför att hon varit otrogen. Denna tillfälliga förbindelse gav upphov till Jesus. (Origenes, Mot Kelsos 1:28)

Vi vet inte hur gammal Kelsos var när han skrev detta, men enligt Origenes hade han varit död länge och då man ofta skrev sina främsta verk sent i livet kan vi anta att Kelsos kanske var 78 år vid tillfället år 178. Informationen om Marias förehavande hade Kelsos fått av en jude. Vem denne var vet vi inte men Kelsos kan mycket väl ha fått höra talas om detta medan han var barn, kanske år 110 då han var 10 år gammal. Det är rimligare att tro att den som berättade detta för Kelsos levde nära händelsen i tiden eftersom man då hade störst möjlighet att känna till vad som verkligen hänt. Den som berättade detta för Kelsos som 10-åring var en vän till familjen, en 93-årig snäll judisk farbror som faktiskt var född i Palestina år 17 vt. Hans familj umgicks med Jesus’ familj och han mindes den 20 år äldre Jesus mycket väl, eftersom denne brukade följa med sin mamma och hälsa på hans mamma. Mamma Maria var utstött ur det judiska samhället på grund av sin horunge Jesus, men den gamle farbroderns familj hade öppnat sitt hem för Maria och Jesus och familjerna brukade ofta hälsa på varandra. Detta är inte osannolikt och kan därmed sägas styrka att Jesus var en oäkting.

Det andra exemplet gäller Kerinthos, en tidig gnostiker från Mindre Asien (Turkiet) som var aktiv alldeles i början av 100-talet, tidigare än Tacitus’ skrev. Enligt Irenaeus (ca år 180) skildrade Kerinthos Jesus …

… som inte född av en jungfru utan som Josefs och Marias son, tillkommen enligt det normala förloppet vid mänsklig alstring, medan han icke desto mindre var rättfärdigare, klokare och visare än andra män. [Kerinthos lärde] vidare, att efter hans dop sänkte sig Kristus över honom från den högsta makten i form av en duva och att han därefter förkunnade den okände Fadern och utförde underverk. Men slutligen lämnade Kristus Jesus och [endast] Jesus led och uppstod [från de döda] igen, medan Kristus förblev oberörd av lidande, eftersom han var ett andligt väsen. (Irenaeus, Mot heresierna 1:26:1)

Eftersom Tacitus skrev Annalerna alldeles innan han dog är det väl rimligt anta att också Kerinthos skrev det ovan citerade strax före sin död år 104 (kanske). Kerinthos var då 88 år gammal. Han hade mycket länge följt Paulus och varit med honom när han hade sina uppenbarelser inför den andlige Kristus, vilken på ett övertygande sätt bekräftat för Kerinthos redan tidigt 40-tal riktigheten i det han förmedlade, nämligen att Kristus-anden lämnat Jesus innan denne dog. Därmed var också den saken ”bevisad”.

För att upprepa mig. Principen är den att en sak är bevittnad när den bevittnas, inte tidigare.

Roger Viklund, 2010-09-20

Tacitus som Jesusvittne. Del 4 – Utesluter beteckningen Christus romerska källor?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

I den femtonde boken av Tacitus’ Annalerna står att läsa följande:

”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade.” (Tacitus, Annalerna 15:44)

Jag har tidigare argumenterat för att Tacitus knappast bygger på andra historikers uppgifter för just denna mening. Dessutom har jag påvisat att utöver att det är osannolikt att Tacitus ens skulle ha bemödat sig om att söka reda på uppgifter om Jesus i de romerska arkiven, fanns det troligen inte ens sådana uppgifter där. Till yttermera visso har jag också belyst den omständighet att Tacitus använder orden Christus och prokurator i stället för de ”rätta” orden Jesus och prefekt och påtalat att denna omständighet ytterligare försvagar teorin om att Tacitus förlitade sig på romerska uppteckningar när han skrev att Christus avrättades.

Men kan det vara så att användningen av ordet Christus inte bara försvagar utan mer eller mindre utesluter att Tacitus förlitar sig på sådana källuppgifter? Det skulle faktiskt kunna vara så eftersom det vore anakronistiskt att tro att Pilatus över huvud taget skulle ha använt det latinska ordet Christus eller den grekiska motsvarigheten Christos i en rapport på 30-talet, eftersom han då inte kunde förvänta sig att detta skulle förstås av Rom. Och om Christus inte stod i den officiella rapporten måste Tacitus ha fått uppgiften om att de kristnas grundare hette Christus från annat håll. I så fall återstår rimligen bara hörsägen från kristna. Och om han har fått namnet från de kristna, vad finns det då för skäl att tro att han fått det övriga om att Pilatus avrättade denne Christus från officiella romerska källor, och inte också det från hörsägen?

Uppslaget till detta blogginlägg kommer från Earl Dohertys bok Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Age of Reason Publications, 2009) s. 593-594.

Problemen är flera. Begreppet messias är gammalt och de äldre israelitiska konungarna, prästerna och profeterna smordes till sina ämbeten. Hebreiskans ”ha mashiah” betyder ”den smorde”. Men det som ursprungligen avsåg personer i det förgångna och då levande konungar etc., kom med tiden att åsyfta en befriare som man väntade sig skulle komma i den inte alltför avlägsna framtiden; någon som skulle förlösa israeliterna från deras vedermödor. Hebreiskans och arameiskans messiasbegrepp var alltså på Pilatus’ tid högst levande.

Många judar levde utanför Palestina och många hade också grekiska som modersmål, varför man lät översätta de hebreiska skrifterna till grekiska. Hebreiskans mashiah kom då att konsekvent översättas till christos, som i båda fallen betyder smord, inoljad.

I och med kristendomens spridning kom det grekiska ordet för messias, alltså Christos, att användas om Jesus. Därmed uppstod som först ett verkligt behov av en latinsk motsvarande term Christus, framför allt i väster i exempelvis Rom. Givetvis fanns ordet tidigare, men knappast i var mans ordförråd. Även om Christos/Christus skulle vara bekant för Pilatus, kan man inte förvänta sig att begreppet var känt i Rom på 30-talet. Och även om skillnaden inte var så stor på Tacitus’ tid en bit in på 100-talet jämfört med på Pilatus’ tid närmare ett århundrade tidigare, så var säkert ändå begreppet Christos/Christus klart mer känt i början av 100-talet.

Pilatus (eller hans underställda) skrev troligen sina officiella dokument på latin, på samma sätt som den inskription som benämner Pilatus prefekt är gjord på latin. Pilatus’ administration skulle också ha kunnat författa sina texter på grekiska, men detta är mindre sannolikt, och i vilket fall skulle termen Christos ha varit i stort sett lika meningslös för de tilltänkta läsarna på den tiden. Pilatus kan naturligtvis inte ha förutsett kristendomens uppkomst och enorma tillväxt under de kommande århundradena och att begreppet så småningom skulle bli allmänt känt.

Dessutom måste vi anta att Jesus och hans anhängare var arameisktalande och om de skulle ha sagt att Jesus var ”ha mashiah” skulle Pilatus knappast ha konverterat det uttrycket till grekiskans christos eller latinets christus. Det är helt enkelt näst intill uteslutet att det i ett officiellt dokument stod att Christus hade avrättats. Det verkar till och med otroligt att beteckningen Christus fanns med ens som en förklaring, eftersom det inte var ett vid den tiden gångbart och begripligt koncept för de i väst, vilka kunde väntas ta del av informationen.

Låt oss därför anta att Pilatus skrev att han avrättat en viss Jeshua eller möjligen en Jeshua som kom från Nasaret eller Galileen. Hur förstod Tacitus av detta att det var den Jeshua som de kristna dyrkade? Begreppet kristna fanns sannolikt inte vid den tid då Jesus antas ha avrättats och Pilatus kan därmed inte ha nämnt det. Tacitus ger heller inget sken av att ens känna till att den Christus han beskriver hette Jesus. Tvärtom uttrycker Tacitus sig på ett sådant sätt att det verkar som om han trodde att Jesus hette Christus. Detta har flera påpekat, inklusive en sådan ”ikon” som John P. Meier i A marginal Jew, Vol 1, s. 90. Så hur kunde Tacitus koppla samman den Jesus som Pilatus beskrev med den Christus varifrån kristna härledde sitt namn?

Tacitus skriver att de kristna fått sitt namn från en viss Christus som avrättats av Pilatus. Skulle då Tacitus i arkiven ha funnit protokoll om avrättningen av en judisk ”upprorsman” vid namn Jeshua och på egen hand lyckats koppla samman den informationen med hörsägen om att de kristnas grundare hette Christus? Är det då inte rimligare att Tacitus inte bara hört att de kristnas grundare hette Christus, utan att han i samband därmed också hört att Pilatus lät döda denne Christus?

Utifrån den omständighet att Tacitus använder beteckningen Christus som om detta var grundarens namn, tyder det allra mesta på att han fått inte bara den informationen direkt eller indirekt från kristna, utan också det övriga om att Pilatus avrättat honom – och dessutom att Pilatus var aktiv under kejsar Tiberius’ tid (vilket Tacitus naturligtvis redan visste).

Roger Viklund, 2010-09-20

Tacitus som Jesusvittne. Del 3 – Christus och prokurator, inte Jesus och prefekt

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Den fiktiva text som jag har skapat här till höger är avsedd att illustrera en arkivtext som Pilatus, eller någon av hans undersåtar, skulle kunna tänkas ha upptecknat i samband med den påstådda avrättningen av Jesus. Givetvis är denna text alltigenom omöjlig, men den skulle ändå gott kunna spegla en förlaga som passar till den text som förekommer i Tacitus’ historieverk Annalerna, eller som det ursprungligen lär ha hetat, Ab excessu divi Augusti (Från den gudomlige Augustus’ bortgång).  Det omöjliga i texten, förutom att mina formuleringar naturligtvis är helt osannolika, är att Pilatus betecknar sig själv som prokurator och inte prefekt samt att den han sägs ha avrättat är Christus och inte Jesus.

Tacitus skrev följande på latin:

”Ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit, quos per flagitia invisos vulgus christianos (eller: chrestianos) appellabat. Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiabilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta mundique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque.” (Tacitus, Annales 15:44)

I ett försök till ordagrann översättning skulle detta stycke lyda:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

 

BETECKNINGEN CHRISTUS

Att Pilatus skulle ha kallat Jesus för Christus, den latinska formen av det grekiska Christos som betyder smord, inoljad, fuktad, och är en grekisk motsvarighet till hebreiskans messias (mashiah), förefaller vara uteslutet. Christos är inget namn. Om Pilatus alls skulle ha berättat vem den han avrättade var skulle han ha skrivit att denne hette Jesus, eller då Jeshu(a), och att han kom från Galileen eller då möjligen Nasaret. Ett protkoll upprättat av Pilatus skulle i så fall ha kunnat lyda så att Pilatus, ”lät avrätta Jeshu från Nasaret, som ansågs vara judarnas konung”. Protokollet skulle inte ha innehållit uppgiften att han hette Christus.

Tacitus synes däremot ha trott att han hette Christus, genom att skriva att ”Christus avrättades”. Också detta tyder på att Tacitus inte läst någon officiell rapport, då den klart skulle ha angivit att hans namn inte var Christus utan Jesus.

Emot detta anförs den omständighet att Tacitus faktiskt bara är ute efter att förklara varifrån kristna fått sitt namn. Att säga att kristna kallas just kristna eftersom deras ledare hette Jesus, är en klart intetsägande förklaring. Tacitus var alltså tvungen att hänvisa till Christus för att kunna förklara det han avsåg att förklara. Om detta råder det givetvis ingen oenighet.

Men denna (bort)förklaring ställer ändå till problem.

  • För det första stöder den omständighet att Tacitus använder endast ordet Christus INTE att han konsulterat källor, eftersom de rimligen skulle ha innehållit namnet Jesus och troligen inte Kristus (även om de skulle ha kunnat förklara att han hette Jesus och ansågs vara Kristus). Men oavsett det faktum att det går att förklara Tacitus’ val av Christus framför Jesus utifrån den omständighet att han vill förklara varifrån de kristna fått sitt namn, ger detta likväl inget stöd för att han fått uppgifterna om Pilatus’ avrättning av Christus från utomkristna källor. Kom ihåg att Tacitus med all säkerhet redan hört varifrån de kristna fått sitt namn och att det i sig inte finns något starkt stöd för att han konsulterat källor för denna uppgift. För att man över huvud taget ska kunna trovärdiggöra att Tacitus bygger på källmaterial måste någon omständighet i texten kunna åberopas till stöd för denna tolkning. Och valet av Kristus framför Jesus ger inget sådant stöd.
  • För det andra hade Tacitus i stället kunna skriva något liknande detta: ”Upphovsmannen till detta namn, Jesus som kallades Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus …”. Om Tacitus läst om Jesu avrättning hade han med stor sannolikhet funnit namnet Jesus i handlingarna. Han bör i så fall alltså ha vetat att han hette Jesus. Han bör därmed också ha förstått att han inte hette Christus. Det kan till och med ha stått att vissa ansåg att han var Messias, där alltså Christus är den latinska motsvarigheten. I så fall torde Tacitus inte ha uttryckt sig på ett sådant sätt så att läsaren förleds att tro att han hette Christus. Det skulle ha inneburit en minimal ansträngning för Tacitus att förtydliga ungefär på det sätt som jag föreslår och därmed skulle det också stå klart att Tacitus förstod skillnaden mellan namnet Jesus och beteckningen Christus. Även om det är möjligt att Tacitus ansåg frågan vara av underordnad betydelse och av ren lättja uteslöt namnet Jesus, ger detta likväl inget stöd för att Tacitus gått till källorna. Tvärtom tyder det på att han inte gjort det och faktiskt inte ens visste att personen ska ha hetat Jesus.

En ytterligare omständighet är att i den äldsta handskriften av Annalerna från tiohundratalet har ett ursprunglig ”e” ändrats till ett ”i”, så att krestna ändrats till kristna. Vad detta kan innebära och vad Tacitus kan tänkas ursprungligen ha skrivit, avser jag att återkomma till i ett framtida inlägg.

PROKURATOR KONTRA PREFEKT

Kring frågan om Tacitus’ beteckning av Pilatus som prokurator och inte prefekt har det spillts mycket bläck genom åren. Det råder en stor oklarhet kring de olika begreppen, något som också försvåras av att fler än ett språk är inblandat i resonemanget.

Prokurator var en latinsk beteckning på ett romerskt ämbete och betydelsen av denna beteckning synes ha ändrats under årens lopp, så att prokurator på Tacitus’ tid inte var riktigt detsamma som prokurator på Pilatus’ tid.

Historikern Richard Carrier har sedan länge annonserat att han avser att publicera en större genomgång av bruket av beteckningarna prokurator och prefekt genom tiderna. Vad jag vet har han ännu inte publicerat sina rön. Men Earl Doherty har fått tillåtelse att studera det ännu opublicerade materialet och använda det som grund för sin egen utredning i boken Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Age of Reason Publications, 2009). Den följande beskrivningen om skillnaden mellan prefekt och prokurator är löst baserad på Dohertys genomgång på sidorna 594–596.

I Judeen kallades de av Rom tillsatta styresmännen för prokuratorer först vid kejsar Claudius’ tid som regent (41–54 vt) med början från år 44. Då omorganiserade han provinserna så att Judeen blev en officiell romersk provins med direktstyre från Rom. Under den tidigare perioden av romerskt styre från år 6 vt till år 39 vt, hade Judeen fungerat som en provins till Syrien och de styrande i Judeen hade beteckningen prefekter.

Prefekt är en militär beteckning för en befälhavare över en större trupp soldater som upprätthöll ordningen huvudsakligen genom ett militärt styre. Pilatus var en sådan prefekt över Judeen under åren 26–36.

Beteckningen prokurator avsåg något olika funktioner under den tidiga perioden när Augustus (27 fvt–14 vt) och Tiberius (14–37 vt) regerade jämfört med den senare perioden från Claudius (41–54 vt) och framåt till krigsutbrottet år 66. I den tidiga perioden då Pilatus styrde Judeen var en prokurator i stort sett en finansiell administratör över en provins, utsänd av kejsaren. Denne prokurator saknade militära befogenheter och var i det stora hela underställd prefekten. I den senare perioden kallades de styrande i Judeen för just prokurator och då avsågs den högsta styrande i provinsen med omfattande befogenheter som de tidigare prokuratorerna hade saknat.

Pontius Pilatus var prefekt. Detta vet vi inte minst genom en inskription som påträffades år 1961 i Caesarea, där Pilatus hade sitt huvudsäte. I bilden till höger syns den bevarade inskriptionen. Den rödmarkerade texten inunder bilden utgör de bokstäver som delvis eller i sin helhet är bevarade och det övriga är ett av flera försök till rekonstruering av texten, vilken då skulle lyda: ”Dis augustis Tiberieum Pontius Pilatus Praefectus Iudae fecit et dedicavit”. Det skulle på svenska motsvara ungefär: ”Pontius Pilatus, prefekt över Judeen, uppförde Tiberium till de vördnadsvärda gudarna[s ära]. Vad Tiberium i så fall avsåg är okänt och vissa har spekulerat om att det kan ha avsett ett tempel som uppförts till kejsar Tiberius’ ära. Men rad 2 och 3 anses i vilket fall vara säkert rekonstruerade som ”Pontius Pilatus, prefekt över Judeen”.

Det Carrier har kommit fram till gällande tiden före Claudius är att i små provinser – och Judeen var en liten provins – fanns det sällan skäl att ha både en prefekt och en honom underställd prokurator. I de flesta fall synes den styrande personen ha varit både prefekt och prokurator. Pilatus skulle således ha betitlats såväl prefekt som prokurator. Därmed skulle Tacitus’ beskrivning av Pilatus som prokurator inte vara en felaktig beskrivning av hans ämbete.

Under Tacitus’ hela levnad hade de styrande över provinserna kallats för prokuratorer. Tacitus ger också Pilatus beteckningen prokurator fastän på dennes tid ämbetet var prefekt. Tanken är nu att om Tacitus läst i officiella dokument att Pilatus avrättat Jesus skulle Pilatus där ha benämnts med sin rätta titel prefekt och inte prokurator. Det faktum att Tacitus säger att Pilatus var prokurator tyder därmed på att han inte hämtat uppgifterna från officiellt källmaterial.

Utifrån insikten att Pilatus också var prokurator hävdar då de som vidhåller att Tacitus vänt sig till romerska källor, att han inte gjorde något misstag när han skrev att Pilatus var prokurator. Pilatus var också prokurator. Men detta är knappast en riktig beskrivning eftersom:

1)      Prefekt var ett ämbete överordnat prokuratorns och Pilatus skulle knappast ha gått med på att betitlas med en lägre grad än den han hade.

2)      Vi vet genom Caesarea-inskriptionen att Pilatus också betitlades prefekt.

3)      I ett officiellt dokument skulle titeln prefekt och inget annat ha givits, detta speciellt eftersom Pilatus avrättade folk i egenskap av militär befälhavare och inte i egenskap av ”räknenisse”.

Detta utesluter givetvis inte att Tacitus ändå kan ha benämnt Pilatus prokurator. Prokurator kunde vid Tacitus’ tid ses som en överordnad beskrivning av alla ansvariga över en provins. Tacitus kan också ha valt en titel som han ansåg att folk i hans samtid bättre skulle kunna relatera till. Carrier föreslår att Tacitus medvetet kan ha använt den lägre titeln prokurator för att förnedra Pilatus, i enlighet med Tacitus’ vana att vara spydig. Och alla sådana förklaringar är naturligtvis möjliga. Det ändrar dock inte det faktum att Tacitus använde en titel på Pilatus som man inte kan förvänta sig stod i ett officiellt dokument, och därmed tyder även detta på att Tacitus aldrig konsulterade något sådant.

Även andra kallade Pilatus för prokurator.

Ofta argumenteras för att en titel som prokurator användes rätt oprecist och kunde åsyfta även de som inte direkt var prokuratorer. Till stöd för att även Pilatus kunde benämnas prokurator åberopas Filon från Alexandria (ca 20 fvt–50 vt), som alltså var samtida med Pilatus, och Josefus (37/38–ca 100 vt) som levde i den närmaste tiden efter Pilatus. Båda sägs ha skrivit att Pilatus var prokurator. Detta är ett argument som ofta framförs.

Man bör då veta att både Filon och Josefus skrev på grekiska och inte på latin. I Judiska fornminnen 18:55 läser vi i William Whistons översättning: ”BUT now Pilate, the procurator of Judea …” Även Louis Feldman översätter denna mening i Loeb Classical Library till prokurator. Grekiskan lyder emellertid: ”Πιλᾶτος δὲ ὁ τῆς Ἰουδαίας ἡγεμὼν …”, Grekiskans hêgemôn betyder rätt och slätt ledare i en vid bemärkelse och har ingen uttrycklig betydelse av ett speciellt romersk ämbete som prokurator. Översättningen till prokurator är alltså en tolkning utifrån en föreställning om att det var det Josefus avsåg, inte för att ordet betyder prokurator. Sannolikt låg en tidigare latinsk översättning till prokurator till grund för antagandet.

Det andra grekiska ordet som används av Filon i Angående beskickningen till Gaius 38 och av Josefus i Om det judiska kriget 2:169 är epitropos. Josefus skriver: ”Now Pilate, who was sent as procurator into Judea by Tiberius” (Πεμφθεὶς δὲ εἰς Ἰουδαίαν ἐπίτροπος ὑπὸ Τιβερίου Πιλᾶτος …). Epitropos betyder bland annat ståthållare och kan möjligen ses som en motsvarighet till latinets prokurator. Fast detta är svårt att veta, då epitropos har fler betydelser som väktare, föreståndare, domare, etc. Att det i betydelsen ståthållare exakt skulle svara mot latinets prokurator i den betydelse det latinska ordet hade på Pilatus’ tid, och inte innefatta också exempelvis ämbetet prefekt, har jag svårt att se. Eftersom inget grekiskt låneord bildat från prokurator förekommer, är det svårt att säga att Filon och Josefus skulle mena exakt prokurator.

Tacitus’ val.

Med andra ord betecknar Tacitus Pilatus prokurator trots att hans officiella ämbete som ledare över Judeen var prefekt. Detta må ses som ett mindre ”misstag” som går att förklara på flera olika sätt och alls inte behöver betyda att Tacitus inte visste att Pilatus också uppehöll ämbetet prefekt. Emellertid stöder denna omständighet INTE att Tacitus förlitade sig på ett officiellt dokument, då detta borde ha innehållit Pilatus’ rätta titel och vi därför måste förutsätta att Tacitus trots detta valde att benämna honom prokurator.

SAMMANFATTNING

Sedan tidigare har jag konstaterat att meningen ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade” är en typisk fotnotsupplysning, som bör betraktas som något separat från det övriga Tacitus skriver. Jag har också visat att Tacitus visserligen var en god och noggrann historiker, men att även han ibland var godtrogen och att det knappast fanns skäl för honom att misstänka att det han direkt eller indirekt hört från kristna om att deras gudom Kristus avrättats av Pilatus skulle vara osant. Frågan om han skulle ha nöjt sig med att bara flika in det han trodde sig veta eller kontrollera uppgifterna i de källor om Jesus som knappast fanns tillgängliga i de romerska arkiven, kan endast styrkas eller försvagas av det Tacitus själv skriver. Och i detta går att konstatera att han på två ställen i denna korta text ger information som rimligen måste avvika från den han borde ha funnit i ett eventuellt protokoll om Jesus avrättning. Den text han i så fall konsulterat bör ha liknat den till höger och ha innehållit namnet Jesus och Pilatus’ ”rätta” titel prefekt. Trots detta skriver Tacitus Christus och prokurator. I båda fallen går det att finna trovärdiga förklaringar till varför Tacitus valde att använda dessa ord framför Jesus och prefekt. Men samtidigt försvagar denna omständighet ytterligare den redan svaga hypotesen om att Tacitus skulle ha bemödat sig om att bekräfta något han rimligen inte kan ha misstänkt var oriktigt.

Tacitus’ uppgift om Pilatus’ avrättning av Christus i Judeen är därför sannolikt endast en upplysning baserad på hörsägen, där informationen ytterst kommer från kristna själva. Inget i det Tacitus skriver utgör något som inte samtidigt finns beskrivet i de evangelier som på denna tid bör ha varit spridda.

Roger Viklund, 2010-09-17

Tacitus som Jesusvittne. Del 2 – Finns det skäl att anta att Tacitus gått till källorna?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Omnämnandet av Kristus i Tacitus’ verk Annalerna leder till två grundläggande frågeställningar. Dels gäller det frågan om Tacitus alls har skrivit den nämnda passagen, dels – om så är fallet – ifall han ger ett från kristna oberoende bevittnande av Jesus. Jag ska i detta inlägg koncentrera mig på den senare frågan utifrån förutsättningen att Tacitus verkligen har skrivit nedanstående passage.

”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

Problemet kan sammanfattas i frågeställningen om Tacitus i just ovan nämnda passage förlitade sig på uppgifter som inte hade sitt ursprung hos kristna, eller om han bara förmedlade information som hade sitt ursprung hos kristna. Ty om uppgifterna kommer från kristna (oavsett på vilken väg de då har nått Tacitus) är hans så kallade vittnesmål till stöd för en historisk Jesus inget vittnesmål alls. I så fall är det enbart förmedlande av hörsägen.

Tacitus bör ha skrivit stycket om Kristus ca år 117 och vid denna tid var sannolikt minst några och kanske alla fyra evangelier redan i omlopp. Det finns inget reellt tvivel om att kristna på 110-talet själva ansåg att Kristus avrättats av Pilatus (utöver att det är bevittnat genom evangelierna är det också bevittnat av Ignatios och Första Timotheosbrevet). Om då Tacitus fått sin information från kristna förändras läget gällande Jesus historicitet absolut ingenting i förhållande till om Tacitus inte hade skrivit detta över huvud taget. Redan utan Tacitus vet vi att kristna på 110-talet trodde att Pilatus avrättat Kristus.

Om Tacitus fått uppgifterna från icke-kristna källor, kan dessa indelas i två möjliga kategorier. Antingen har Tacitus hämtat uppgifterna från andra historiker som skrivit tidigare och som ger ett oberoende bevittnade, eller så har han själv (direkt eller med hjälp av andra) letat fram romerska protokoll som omtalar att Jesus avrättades av Pilatus.

I det första fallet, som jag redan har påtalat i föregående inlägg, Tacitus som Jesusvittne. Del 1 – Kristusomnämnandet i sitt sammanhang, kan konstateras att Tacitus’ omnämnande av Kristi avrättning är en så kallad förklarande utvikning. Han förklarar helt enkelt vilka de kristna är och varifrån de fått sitt namn. Uppenbarligen utgick Tacitus från att läsarna av hans verk generellt sett inte skulle vara bekanta med kristna och att han därför behövde upplysa dem om den saken. Kristna måste därför rimligen ännu på 110-talet ha utgjort en marginell företeelse.

Detta tål att jämföras med det andra omnämnandet av Jesus hos Josefus i hans Judiska fornminnen 20:200, där – under förutsättning att Testimonium Flavianum är en kristen förfalskning – ingen förklaring ges till vem Jesus Kristus var. Detta styrker onekligen förfalskningshypotesen även när det gäller denna andra Jesuspassage hos Josefus, eftersom Josefus skrev mer än två årtionden tidigare än Tacitus och därför borde ha haft än större anledning att förklara vilka de kristna var. Detta speciellt eftersom vi fram till dess att en viss massa uppnåtts kan förvänta oss en exponentiell tillväxtkurva av antalet kristna, och att antalet kristna därför på Josefus’ tid borde ha varit betydligt lägre än på Tacitus’ tid.

Utifrån konstaterandet att Tacitus gör en utvikning för att berätta om varifrån kristna fått sitt namn, finns goda skäl att tro att detta inte förekom i de eventuella källor som Tacitus kan ha förlitat sig på för att berätta om 1) branden, och 2) förföljelsen av kristna. Visserligen utesluter detta inte på något sätt att Tacitus’ källa kan ha berättat att Pilatus avrättade Kristus, men att en sak är möjlig är inte detsamma som att den är trolig.

Därigenom läggs tyngdpunkten på frågeställningen om Tacitus kan ha hämtat sin information om Kristi avrättning i de romerska arkiven. Till stöd för att han gjort detta brukar följande omständigheter åberopas.

1)      Tacitus var en god och noggrann historiker.

2)      Han brukar i andra fall påpeka när det rör sig om hörsägen och därmed osäkra uppgifter.

3)      Han skulle aldrig ha utsatt sig för risken att påstå något som bara var ett rykte och som därmed kunde visa sig vara felaktigt och få Tacitus att framstå som godtrogen.

4)      Han hade som den romerska senator han också var, tillgång till de romerska arkiven.

Bemötande 1

Tacitus var en god historiker. Men han var inte den främste historikern i klass med exempelvis de grekiska historikerna Thukydides (ca 460–ca 399 fvt), Polybios (ca 200–efter 120 fvt) och Arrianos (ca 85–ca 160 vt). Han kan ändå ses som en medelgod historiker som i likhet med sina fränder ofta gav riktiga uppgifter genom att förlita sig på och skriva av äldre historiker. Han verkar inte i någon större omfattning själv ha grävt i källorna utan sammanfattat andras verk.

Richard Carrier skriver följande angående författaren av Lukasevangeliet och jämför då med Tacitus:

“Luke is therefore not even in Arrian’s league as a critical historian. He fares even worse when compared with Polybius or Thucydides. Nor does he reach the level of lesser historians like Tacitus or Josephus, either–who, though they do not give such clear discussions of their methods, nevertheless often name their sources and explicitly show critical acumen in choosing between conflicting or confusing accounts.” (Richard Carrier, Why I Don’t Buy the Resurrection Story (6th ed., 2006))

Plinius den yngre

Plinius den yngre

Följande skriver Carrier om Tacitus’ vän Plinius d.y.:

“Likewise, when Pliny the Younger heard that Curtius Rufus had seen a vision of a goddess, he asked only whether it was a hallucination or a real encounter with the divine. The possibility that the story was made up never even enters his mind, nor does he engage any effort at all to check. Nor, apparently, did the historian Tacitus.” (Richard Carrier, Was Christianity Too Improbable to be False? (2006))

Och Jeffery Jay Lowder (Josh McDowell’s ”Evidence” for Jesus Is It Reliable?) hänvisar till Michael Grant, som påpekar att Tacitus bara var skeptisk ibland, att han gång på gång tog rykten för att vara sanna, att han ”bedrev ytterst lite oberoende forskning”, och rätt ofta bara citerade de källor som fanns tillgängliga för honom. (Michael Grant, Greek & Roman Historians: Information and Misinformation, New York: Routledge, 1995, s. 39–40)

Vidare skriver F.R.D. Goodyear:

“One feature very damaging to Tacitus’s credit is the manner in which he employs rumores. Of course, a historian may properly report the state of public opinion at particular times, or use the views of contemporaries on major historical figures as a form of ‘indirect characterisation’ of them. But Tacitus often goes far beyond this.

He implants grave suspicions which he neither substantiates nor refutes. Their cumulative effect can be damning and distorting…. Time and again Tacitus is ready with an unpleasant motive, susceptible neither of proof nor of disproof.” (F.R.D. Goodyear, Tacitus, Oxford: Clarendon Press, 1970, s. 31f)

Med andra ord var Tacitus säkert en god och noggrann historiker sedd ur den tidens perspektiv. Detta innebar inte att han på något sätt var ofelbar och att han till och från återgav sådant som var felaktigt och många gånger rena rykten.

Bemötande 2

Tacitus brukade ibland påpeka att uppgifterna enbart var hörsägen. Han brukade också avfärda orimliga berättelser. Om detta råder inget tvivel. Men ibland svalde han uppenbara skrönor rätt okritiskt och överdrev inte sällan storleken på en händelse. Jeffery Jay Lowder (Josh McDowell’s ”Evidence” for Jesus Is It Reliable?) hänvisar till Tacitusforskaren Ronald Mellor, som noterar att Tacitus ibland återgav berättelser som var uppenbart osanna (Tacitus (New York: Routledge, 1993, s. 44, n. 56). Mellor skriver:

“Besides relaying unverifiable rumors, Tacitus occasionally reported a rumor or report that he knew was false. When reporting Augustus’s trip to be reconciled with his exiled grandson Agrippa, he alludes to a rumor that the emperor was killed by his wife Livia to prevent Agrippa’s reinstatement… All the components of such a tale foreshadow the murder of Claudius by his wife Agrippina to allow her son Nero to succeed before the emperor reverted to his own son Brittanicus. Tacitus is content to use the rumors to besmirch by association Livia and Tiberius who, whatever their failings, never displayed the deranged malice of an Agrippina and a Nero. It is good literature but it can be irresponsible history.” (Ronald Mellor, Tacitus, New York: Routledge, 1993, s. 44)

Så även om Tacitus ofta uppgav det han ansåg vara obefogade rykten lät han också uppenbara skrönor passera. Och just när det gäller Kristusomnämnandet måste man ställa sig frågan om det finns något skäl tro att Tacitus över huvud taget skulle misstänka att uppgiften att de kristnas ledare avrättats av Pilatus vore osann?

Tacitus var en uppsatt senator och konsul över en provins i nuvarande Turkiet. Från hans kollega Plinius vet vi att denne i den angränsande provinsen brottades med hur han skulle göra med de kristna och därför vände sig till kejsaren för att få upplysning i frågan. Tacitus och Plinius var vänner och de ”problem” Plinius brottades med måste också ha gällt för Tacitus. Att han som högste ansvarige över provinsen INTE skulle ha hört berättas vilka de kristna var måste anses vara otroligt. Det vore närmast tjänstefel av Tacitus att inte vara informerad om saken, vare sig han fått den informationen direkt av kristna, från sina undersåtar eller från Plinius och andra uppsatta i kejsarens ”hov”.

Med vetskap om att Tacitus bör ha varit informerad måste man fråga sig om det finns skäl anta att Tacitus misstänkte att denne Kristus som de ”surrar” om INTE hade avrättas av Pilatus? Finns det skäl att tro att Tacitus skulle ha bemödat sig om att kontrollera denna uppgift? Eller tog han den för given på samma sätt som han gjorde med uppgifter som verkade betydligt mer osannolika än att en vanlig ”brottsling” hade avrättats?

Bemötande 3

Tacitus skulle aldrig utan förbehåll ha påstått något som han misstänkte inte var sant och som skulle ha fått honom att framstå som godtrogen. Detta har bemötts i föregående punkt. Han uppgav annat som för oss får honom att framstå som godtrogen och det finns inga goda skäl tro att Tacitus alls misstänkte att det han sade i upplysningssyfte om varifrån kristna fått sitt namn var felaktigt.

Bemötande 4

Det är sant att Tacitus som romersk senator hade tillgång till flera av de romerska arkiven. Sannolikt hade han tillgång till alla utom ett, de romerska kejserliga arkiven. Fast å andra sidan skulle en senator kunna begära särskilt tillstånd för att få komma in där och det är alls inte omöjligt att Tacitus också skulle ha beviljats tillträde. Men detta är egentligen ovidkommande av flera orsaker.

  • För det första verkar Tacitus mycket sällan ha sökt i arkiven. Han var ingen grävande historiker utan skrev oftast av andra historiker.
  • För det andra var den information han gav mer av en upplysande utvikning som inte direkt hade med ämnet att göra. Att Tacitus skulle ha lagt ner arbete på en sådan ”struntsak” verkar osannolikt.
  • För det tredje var uppgiften inte av det uppseendeväckande slaget som kunde ha gjort Tacitus misstänksam och drivit honom till att ta reda på hur det förhöll sig.
  • För det fjärde finns inte skäl att tro att Tacitus skulle ha ansett det vara mödan värt med tanke på det arbete som det måste ha inneburit att leta reda på en sådan uppgift i arkiven. Vi kan knappast förvänta oss att man upprättat något index över alla avrättade i de olika romerska provinserna. Tacitus skulle i så fall vara tvungen att gräva genom högar av bokrullar som han fick rulla ut och läsa genom långa längder för att eventuellt hitta (eller inte hitta) avrättningen av Jesus däri. Det måste ha varit otroligt många som avrättats av romarna under deras tid vid makten. Bara som exempel kan man åberopa Josefus som berättar att Publius QuinctiliusVarus (46 fvt–9 vt) efter att Herodes dött genom upphängning (korsfästning?) lät avrätta 2000 personer och att den romerske prokuratorn över Judeen åren 52–60, Marcus Antonius Felix, lät avrätta ett oräkneligt antal motståndare.
  • För det femte förutsätter det att de eventuelle uppteckningar som gjorts också fanns i de romerska arkiven. Om vi tänker oss att Jesus avrättades i början av 30-talet och Pilatus lät upprätta ett dokument där detta beskrevs, ska detta dokument ha tagit sig till Rom och funnits tillgängligt för Tacitus. Om det förts till Rom före år 64 måste det ha funnits där när den stora branden ödelade större delen av Rom inklusive stora delar av de kejserliga byggnaderna. Risken är då stor att dokumentet uppslukades av elden. I så fall måste dokumentet ha varit kvar i Palestina och förts till Rom efter år 64 men helst före år 66 då kriget mellan romarna och judarna utbröt. Fanns det dessutom bevarat i Jerusalem så måste det ha gått under i samband med att staden ödelades och brändes ner år 70. Och detta scenario tar inte i beaktande alla övriga katastrofer som kan ha drabbat dokumentet.
  • För det sjätte förutsätter det att Pilatus alls dokumenterade avrättningen av Jesus. Med tanke på hur summariska eller obefintliga rättegångar som förekom i samband med avrättningar och hur snabbt de kunde genomföras, finns goda skäl att tro att enskilda personers namn och gärning aldrig blev föremål för skrivna rapporter som kom att lagras.
  • För det sjunde förutsätter det också att Jesus har avrättats av Pilatus. Har han inte funnits fanns heller inga uppteckningar om hans avrättning. Och eftersom också den frågan är del av denna undersökning blir det en sorts självuppfyllande profetia att förutsätta att hans avrättning fanns dokumenterad och bevarad så att Tacitus kunde ta del av den.
  • För det åttonde uppstår en undran över vad Tacitus kunde ha dragit för slutsats av att INTE ha hittat några belägg i arkiven för att Jesus har funnits. Om han inget hittat kunde han rimligen ändå inte utgå från att uppgiften om att Pilatus avrättat en obetydlig kriminell person var felaktig. Pilatus kunde ha gjort det utan att Tacitus fann några uppgifter som styrkte den saken. Tacitus kunde omöjligt veta ifall Pilatus aldrig noterat den saken eller om dokumentet gått förlorat.

Slutsatser

I detta inlägg har jag mestadels resonerat kring sannolikheten för olika scenarier. Tacitus uppger inte vilka hans källor till informationen om branden var. Han uppger heller inte i hur stor utsträckning han förlitar sig på dessa källor och hur stor del han fyller i utifrån egen direkt eller indirekt kännedom om händelsen, som måste ha inträffat när Tacitus var ca 9 år gammal. En sådan händelse måste ha förts vidare i folkmun och varit allmänt känd bland folk i Rom även på 110-talet. Vi vet heller inte om beskrivningen av Neros skuldbeläggande av de kristna och hans dödande av dem också kommer från samma källor, andra källor eller inga källor alls. Tacitus säger inget om den saken men det rör delvis ett annat ämne och Tacitus är den ende under de kommande århundradena som gör kopplingen mellan branden och kristnas vedermödor. Den förste att på nytt göra denna koppling är Sulpicius Severus ca år 400, men han bygger då sannolikt på Tacitus.

Det är viktigt att förstå att vi med det material som finns bevarat inte kan veta om Tacitus i samband med Kristusomnämnandet bygger på andra historiska källor, på romerska arkivuppgifter eller går på hörsägen. Det som talar emot att han bygger på äldre historiker för uppgiften om att kristna fått sitt namn av en viss Kristus som avrättats av Pilatus, är att denna uppgift så uppenbart är en utvikning i förklarande syfte och att det vore osannolikt att Tacitus inte skulle ha hört kristna själva berätta detta. Och hade han hört det vore det rimligt att han bara infogade informationen utan omsvep.

I detta inlägg har jag visat att de argument som framförs för att Tacitus skulle ha kontrollerat uppgifterna i romerska källor för att försäkra sig om att de var riktiga, är mycket svaga och sällan sträcker sig längre än till förhoppningar. Det finns rimligen inga goda skäl att tro att Tacitus alls skulle ha velat eller kunnat kontrollera dem.

Det som återstår är då frågan om texten i sig ger stöd för att Tacitus har fått uppgifterna från avrättningsprotokoll eller liknande. I nästa inlägg ska det Tacitus skriver därför granskas i ljuset av vad som kan tänkas ha stått i sådana arkivuppgifter. Finns det något som stöder uppgiften att han gått till arkiven, eller finns det tvärtom sådant som stöder att han inte har gjort det?

Roger Viklund, 2010-09-16

Tacitus som Jesusvittne. Del 1 – Kristusomnämnandet i sitt sammanhang

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

I min exposé över de utomkristna vittesbörden har nu turen kommit till den romerske historikern Publius Cornelius Tacitus. Tidigare har jag sammanfattat min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie i blogginlägget Jesuspassagerna hos Josefus vilket jag också översatt till engelska i The Jesuspassages in Josephus – IV. Conclusions; behandlat Lukianos från Samosata i blogginlägget Lukianos som Jesusvittne samt tagit upp Osanningarna om Mara Bar Serapions s.k. ”vittnesmål” om Jesus.

Utöver den judiske historikern Josefus är det Tacitus som brukar framhållas som det viktigaste utomkristna vittnesbördet. Ska man vara uppriktig är det endast Tacitus som skriver något som alls skulle kunna utgöra ett oberoende bevittnade av Jesus. Därför är det också viktigt att behandla Tacitus utförligt, om än kanske inte lika utförligt som Josefus.

För att därför ha en ram kring vilken man kan diskutera trovärdigheten i Tacitus’ uppgifter bör man läsa den del av Tacitus’ verk Annalerna, vari avrättningen av Kristus omnämns. Annalerna är sannolikt ett ofullbordat verk i 16 böcker. Tacitus dog ca 117–120 vt och de sista böckerna kan därför antas ha skrivits alldeles innan han dog. Omnämnandet av Kristus förekommer i den 15:e boken.

Olof Kolmodin d.y., 1766–1838

Olof Kolmodin d.y., 1766–1838

Det finns tre svenska översättningar av Annalerna. Den första gjordes av Olof Kolmodin d.y. (1766–1838) och utgavs åren 1833–1835 (Romerska annaler). Denna utgåva innehöll dock bara de 12 första böckerna och först när den andra upplagan utkom 1870 fanns även de övriga fyra böckerna med. Vem som översatt de fyra sista böckerna är vad jag vet okänt. Den andra översättningen gjordes av Bertil Cavallin och utkom åren 1966–1968. Den tredje översättningen är gjord av Ivan Svalenius och den utkom år 2003. Den sistnämnda innehåller dock enbart de fem första böckerna och saknar alltså bok 15, som är den bok där Kristus omnämns.

Då jag inte kan latin och då det därför vore ett enormt projekt för mig att översätta ett så pass långt stycke, tänkte jag i stället återge kapitlen 38–44 ur bok 15 i Annalerna i Cavallins översättning: ”Tacitus: Annaler XI–XVI” (Stockholm: Forum, 1968). Det finns ingen modern svensk översättning av Tacitus tillgänglig på Internet.

Cavallins översättning är dock långt ifrån ordagrann. Man kan säga att han i jämförelse med det latinska originalet är en aning mångordig. Det spelar mindre roll när det gäller den längre beskrivningen av branden i Rom, eftersom budskapet är tydligt. Däremot är jag mån om att den del som berör Jesu historicitet är så exakt översatt som bara är möjligt. Cavallin tar sig onekligen friheter, som att skriva att Jesus ”korsfästes” fastän latinet bara har ”avrättades” (supplicio).

Jag väljer därför att byta ut den del av Cavallins översättning som återges här ovan mot den jag själv har åstadkommit och som bör vara grundtexten trognare. Den del jag har bytt ut är fetmarkerad och i vissa delar dessutom rödmarkerad i det citat som följer.

TACITUS, ANNALERNA 15:38–44

38  En katastrof följde, osäkert om av en olyckshändelse eller på kejsarens anstiftan – författarna uppger bådadera; den var i alla fall svårare och mer omfattande än alla tidigare eldsvådor som drabbat denna stad. Den började i den del av Circus som gränsar till Palatinen och Caelius, där den bröt ut i butiker som rymde eldfängda varor, och snart fick den kraft och av vinden snabbhet och angrep Circus i hela dess längd. Ty där fanns inga murar som skyddade husen eller några inhägnader runt templen eller något annat som kunde verka fördröjande. Under sin våldsamma framfart angrep den först lägre delar, steg så högre för att sedan på nytt härja de lägre liggande områdena; den gick före varje form av botemedel genom sin snabbhet och eftersom staden var hemfallen åt dess härjningar med sina trånga gator som vindlade sig åt alla håll, och sina oregelbundna kvarter och gamla stadsplan. Härtill förfärade kvinnors klagan, gamla uttröttade människor eller unga hjälplösa, som tänkte på sig själva blott – eller på andra, när de släpade de svaga efter sig eller väntade på dem: somliga i dröjande tvekan, andra i brådstörtad flykt; allt detta ökade förvirringen. När människorna såg sig om, fann de flammorna på sidorna och framför sig; om de flydde till närliggande kvarter angreps även dessa av elden; de såg också de områden härjas som de trodde låg tillräckligt långt borta. Slutligen osäkra vad de skulle undvika, vad de skulle uppsöka, fyllde de vägarna, lade sig på åkrarna. Några som förlorat allt de ägde, även maten för dagen, och andra som icke förmått rädda dem de älskade omkom, fastän de hade möjlighet till flykt. Och inte vågade någon kämpa mot elden, ty många var de som med sina hotelser förbjöd släckning, och andra kastade öppet in facklor och ropade att de hade en ledare – vare sig de sade så för att få plundra eller de hade order.

Kejsar Nero, 37-68 vt

Kejsar Nero, 37-68 vt

39  Nero befann sig då i Antium och återvände icke till staden förrän elden närmade sig hans palats som förenade Palatinen med Maecenas park. Det gick ej att hindra flammorna från att sluka hela Palatinen och hans palats och området omkring. Som tröst för folket i dess förtvivlan och hemlöshet öppnade han Marsfältet och Agrippinas område, ja också sina egna parkanläggningar, och han lät i hast uppföra tillfälliga bostäder för att hysa den utblottade mängden. Livsmedel fördes från Ostia och närliggande städer; priset på säd sänktes ända till tre sestertier. Hur populärt detta än var blev det förgäves, ty ryktet hade spritt sig att när staden stod i lågor hade Nero gått upp på sin privata scen och sjungit om Trojas förstöring, förliknande stundens olycka vid katastrofer i det förgångna.

40  Först på sjätte dagen stannade elden vid foten av Esquilinen, där den hejdades av byggnader som störtat omkull över ett stort område, så att flammornas våldsamma kraft mötte en öde mark och en himmel mot vilken inga hus avtecknade sig. Ännu hade skräcken ej lagt sig eller hoppet återvänt: på nytt vandrade elden fram över stadens mer öppna delar. Där blev manspillan mindre; gudarnas tempel och pelargångar, uppförda till behagfull förströelse, härjades i större omfattning. Denna brand sågs med mer ovilja då den bröt ut på Tigellinus mark i Aemiliana och då man trodde Nero sökte äran av att bygga en ny stad och uppkalla den efter sig. Rom var delat i fjorton stadsdelar av vilka fyra förblev oskadda, tre jämnade med marken. I de sju övriga återstod spillror av hus, stympade och halvt förbrända.

41  Att uppskatta antalet förstörda hus och hyreskaserner och tempel torde ej vara lätt. Bland de gamla heliga byggnader som brann ned var Servius Tullius tempel åt Lucina, det stora altare och den heliga plats arkadern Evander vigt åt Hercules i Rom, Jupiter Stators tempel som Romulus lovat, Numas kungaborg och Vestas tempel med romerska folkets penater; vidare dyrbara föremål, vunna i otaliga segrar och grekiska konstskatter samt gamla, ännu bevarade bevis på romerskt snille, så att de äldre mindes mycket som icke kunde ersättas även när staden reste sig i ny glans. Det fanns de som påpekade att elden brutit ut den 19 juli, samma dag som senonerna intagit och bränt staden. Några gick längre i sina noggranna beräkningar: lika många år, månader och dagar hade förflutit mellan de båda eldsvådorna.

42  Men Nero drog fördel av sin stads ruin och uppförde ett palats där ej så mycket ädelstenar och guld väckte förundran, ty sådant var vanligt förr och lyxbegäret hade gjort det allmänt, som fastmera vida fält och dammar och skogar på några ställen, öppen mark på andra, samt utsiktsplatser, allt för att ge intryck av ödemark. Arkitekter och byggmästare var Severus och Celer vars djärva, konstfulla nydaningar frestade vad naturen nekade och drev sitt fräcka spel med kejsarens tillgångar. Ty de hade lovat att gräva en segelbar kanal från Avernussjön ända till Tiberns mynning längs en klippig kust och tvärs genom bergskedjor. Det fanns intet annat vatten än Pontinska träsken att fylla kanalen med: i övrigt var hela terrängen brant och förtorkad; om den kunde genombrytas skulle mödorna bli outhärdliga; skälen till kanalbygget var ej starka nog. Men som Nero strävade efter det otroliga sökte han gräva sig igenom bergen närmast Avernus; spåren av hans fåfänga förhoppningar finns kvar.

43  I de delar av staden som blev över efter palatset byggde man inte utan åtskillnad och överallt som efter gallernas eldsvåda: man stakade ut kvarteren och beredde plats för breda gator, inskränkte husens höjd, lade ut öppna platser med pelargångar som skulle skydda hyreshusens fasader. Nero lovade att för egna medel uppföra dessa pelargångar och röja undan all bråte från tomterna och överlämna dem åt deras ägare. Han tillade belöningar alltefter vars och ens stånd och förmögenhet och satte en tidpunkt då de måste ha husen eller hyreskasernerna färdiga för att få sin premie. Han bestämde att sumpmarkerna i Ostia skulle ta emot grus och sten från raserade hus och att de skepp som fört spannmål uppför Tibern skulle lastas därmed. En bestämd del av husen skulle byggas av sten från Gabii eller Alba, utan något inslag av trä; de nämnda stensorterna stod emot eld. Han utsåg övervakare att tillse att dricksvattnet, som enskilda förut lagt beslag på, flöt rikare och till flera platser så att alla fick nytta därav; var och en skulle ha eldsläckningsredskap lätt tillgängliga; hus fick ej ha gemensamma väggar utan skulle skyddas av egna murar. Dessa förordningar ansågs nyttiga och bidragande till den nya stadens skönhet. De fanns dock som menade att den gamla stadsplanen varit mera hälsosam, då de trånga gatorna och höga husen inte släppte genom så mycket av solens hetta; nu trycktes de öppna platserna, som ingen skugga skyddade, av så mycket starkare värme.

44  Så mycket drog man försorg om genom mänsklig uträkning. Snart skred man till försoningsoffer åt gudarna och gick till de sibyllinska böckerna, på vars anvisningar bönefest gavs åt Vulcanus samt Ceres och Proserpina, och Juno blidkades genom de gifta kvinnorna, först på Capitolium, sedan vid närmaste kust där vatten hämtades att bestänka gudinnans tempel och staty. De kvinnor som hade sina äkta män i livet dyrkade henne med gudamåltid och nattliga fester.

Men oviljan vek icke undan för människors åtgärder, ej för kejsarens frikostighet, inte för soningsoffer åt gudarna, ty man trodde att elden varit anlagd. För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas]. Alltså greps först de som erkände, därefter överbevisades på deras angivelse en väldig skara, ej så mycket om skuld till branden som hat till människosläktet. Och när de dödades gjordes de till åtlöje: de sveptes i hudar av vilda djur och hundar bet dem till döds; eller också korsfästes de och antändes för att när det kvällades användas som belysning. Nero hade upplåtit sin park för denna underhållning och gav också spel på Circus; klädd som körsven blandade han sig med folket eller stod på kuskbocken. Härav uppstod medlidande med hans offer, som visserligen var skyldiga och förtjänade de strängaste straff; men de förintades icke till allmänt väl utan för en enda mans vilda grymhet.

Det finns ett antal omständigheter i detta citat som bör noteras:

1)      I beskrivningen av branden har författarna givit skilda uppgifter. Därigenom förlitar sig Tacitus på andra källor, men vilka de är uppger han inte.

2)      Tacitus säger heller aldrig att han förlitar sig på andra historiker för allt det han skriver.

3)      Det sista stycket, 15:44, behandlar Neros försök att förskjuta skulden på de kristna och de plågor han utsätter dem för. Detta kan ses som ett delvis nytt ämne som inte direkt handlar om branden och där Tacitus därför inte heller behöver bygga på samma uppgifter som han bygger på för det övriga.

4)      Den rödmarkerade texten, berör ytterligare ett eget ämne och kan lyftas bort ur texten utan att alls påverka det övriga. Således kan Tacitus nyttja olika källor för det rödmarkerade och det övriga om kristna i kapitel 15:44.

5)      Den första delen av den rödmarkerade texten som är den som explicit ”bevittnar” Kristus: ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, är en förklaring som Tacitus på något sätt flikar in i berättelsen för att upplysa sina läsare om vilka dessa kristna egentligen är. Det kan ses som en encyklopedisk fotnot i stil med att man efter att ha nämnt en person också ger viss information om vem denne var och när han/hon levde.

I kommande inlägg ska olika aspekter kring detta stycke tas upp och behandlas.

Roger Viklund, 2010-09-14

Newer entries »