Louis H. Feldman om Testimonium Flavianum

Louis Harry Feldman

I artikeln Harrisons Jesusbild stämmer med forskarnas på Newsmill, skriver Anders Gerdmar bland mycket annat följande:

”Min egen uppfattning, som har arbetat både med Josefus och kyrkofadern Eusebios texter, är att passagen om Jesus är skriven av Josefus, men har redigerats i kristen riktning av kristna författare. Denna uppfattning har också giganten inom all Josefusforskning, Louis H. Feldman, själv troende jude. Han noterar att Testimonium Flavianum finns i alla manuskript, att stilen i huvudsak är Josefus’. Han accepterar också att Josefus omnämnanden av Johannes Döparen (Jos. Ant. 18:116-129) och Jakob (Jos. Ant. 20:200) är autentiska. Han menar att man måste acceptera Testimonium Flavianum som äkta tills motsatsen bevisats, eftersom den finns en kompakt manuskripttradition som stöder den, att den version som fanns fram till 300-talet inte innehöll de kristna redaktionella tillskotten. Därför användes den inte heller användes av kristna apologeter. Det fanns en version som kunde kritiseras av kyrkofadern Origenes (200-talet) för att inte säga att Jesus var Messias (se nedan)!”

Gerdmar argumenterar, såvitt jag förstår, för att hans egen uppfattning att Josefus har skrivit Testimonium Flavianum stöds av att han själv ”har arbetat både med Josefus och kyrkofadern Eusebios texter”, samt av att ”giganten inom all Josefusforskning, Louis H. Feldman, själv troende jude” enligt Gerdmar delar hans uppfattning.

Carl Sagan

Men att Gerdmar har arbetat med Josefus’ texter kan rimligen inte utgöra något stöd för att Josefus har skrivit Testimonium. Gerdmar hänvisar därför till en ”än” större auktoritet i Feldman och eftersom denne är jude, och kan man tänka sig därför mindre positiv till kristendomen, skulle hans uppfattning i frågan vara av största värde. Men argument enligt modellen min auktoritet är större än din auktoritet imponerar på sin höjd på de klentrogna. Ingen verklig forskare fäster någon större vikt vid sådant. Carl Sagan uttrycker saken på ett förtjänstfullt sätt när han påpekar att det inte finns några auktoriteter inom vetenskapen, endast i bästa fall experter.

”Arguments from authority carry little weight — ‘authorities’ have made mistakes in the past.  They will do so again in the future. Perhaps a better way to say it is that in science there are no authorities; at most, there are experts.” (Carl Sagan, The demon-haunted world: science as a candle in the dark, Random House, 1996, s. 210)

Feldman argumenterar inte utifrån auktoritet utan från fakta och logik. Feldman anser visserligen att Josefus har skrivit något av Testimonium, men han intar en försiktig hållning i frågan. Som jag tolkar honom anser han nog att det senare omnämnandet av ”Jakob, brodern till Jesus som kallades Kristus”, är det som starkast stöder att Josefus måste ha nämnt Jesus tidigare – då alltså i Testimonium Flavianum.

 “That, indeed, Josephus did say something about Jesus is indicated, above all, by the passage — the authenticity of which has been almost universally acknowledged — about James, who is termed (A XX, 200) the brother of ‘the aforementioned Christ’” (Louis H. Feldman i Louis H. Feldman, Gōhei Hata, Josephus, Judaism and Christianity, Detroit 1987, s. 56)

Jag anser denna hållning en aning märklig, vilket jag också har redogjort för i min större genomgång av Josefus:

I frågan om huruvida Josefus alls skrev något om Jesus, kan man börja från två diametralt motsatta positioner. Den ena är att utgå från att Jakobpassagen är äkta eftersom det korta stycket saknar uttryckliga kristna element. Utifrån den iakttagelsen kan man sedan hävda att TF (i någon form) måste vara äkta; detta eftersom Jakobpassagen förutsätter ett tidigare identifierande av Jesus som Kristus. Det är den hållningen som nästan alla som argumenterar för att Josefus verkligen nämnde Jesus också intar.

Den andra positionen är att inleda med att undersöka TF, och ifall man då kommer till slutsatsen att TF (inte i någon form) synes vara äkta, finns därmed ingen tidigare identifiering och måste rimligen den korta passagen också vara en förfalskning. Detta styrks också av att uttrycket ”brodern till Jesus som kallades Kristus” har interpolerats in i ett annat sammanhang och på en oidentifierat plats i något av Josefus’ verk, enligt vad Origenes bevittnar (se exempelvis Origenes’ Jakobomnämnande). Det är denna hållning som i princip alla som argumenterar för att Josefus inte nämnde Jesus intar, inklusive denna författare. (Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 3c – ”Brodern till Jesus som kallades Kristus”: Jakobpassagen hos Josefus, tidigare identifiering, identifieringen)

Och vidare:

Skillnaderna i tillvägagångssätt mellan dem som tror att Josefus skrev något om Jesus och de som tror att han inget skrev, har måhända oftast sin grund i om man tror på evangelieskildringen eller ej. Kanske är det så att många likt Robert Eisler anser det vara så osannolikt att Jesus antingen inte har funnits eller varit en marginaliserad och relativt obetydlig person, att man heller inte kan föreställa sig att Josefus inte alls nämnt Jesus. Ty hur skulle Josefus ha kunnat undgå att nämna Jesus ifall bara något av allt det som sägs i evangelierna vore sant?

Det är annars svårt att se varför forskare så ofta tar sin utgångspunkt i Jakobpassagens knapphändiga omnämnande av Jesus och utifrån att där inte finns något uttryckligt kristet slår fast att Josefus skrivit inte bara den, utan som en följd därav också om inte allt så åtminstone något av det som står i TF. Det rimliga vore tvärtom att börja med TF och insikten att kristna verkligen har lagt till information om Jesus, och utifrån den iakttagelsen inse att man befinner sig på minerad mark, där varje påstående om Jesus hos Josefus måste ses som en potentiell förfalskning. Enbart det faktum att vi ”vet” att kristna har förfalskat Josefus, bör mana till största försiktighet. Den korrekta analysmetoden kan därför inte innebära att man antar att allt är äkta till dess motsatsen bevisats. Den metoden förlorade sin giltighet den stund det blev klart att texten är manipulerad och att tillägg har gjorts – inte bara en gång utan högst sannolikt flera gånger. (Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 4 – ”Slutsatser”)

Eftersom också jag har läst Feldman och uppfattar honom som en ärlig forskare som redovisar alla synpunkter; då också sådana som går emot hans egen uppfattning, tänkte jag låta Feldman själv lägga fram ett antal av de argument han anser starkast talar emot att Josefus har skrivit Testimonium Flavianum:

“That the passage is, indeed, interpolated seems indicated by the fact that in the statement in the War about the deeds of Pilate, which parallels this in the Antiquities, there is no mention of Jesus, despite the fact that the length of the account is almost as great as that in the Antiquities. In addition, Justus of Tiberias (ap. Photius, Bibliotheca 33), Josephus’ great contemporary and rival, apparently made no mention at all of Jesus. The fact that an ancient table of contents, already referred to in the Latin version of the fifth or sixth century, omits mention of the Testimonium (though, admittedly, it is selective, one must find it hard to believe that such a remarkable passage would be omitted by anyone, let alone by a Christian, summarizing the work) is further indication that either there was no such notice or that it was much less remarkable than it reads at present. Furthermore, it is not cited until Eusebius does so in the fourth century, despite the fact that such a passage would have been extremely effective, to say the least, since it comes from a Jew who was born only a few years after Jesus’ death, in the debates between Jews and Christians, especially since we know that Justin Martyr (Dialogue with Trypho 8) attempted to answer the charge that Jesus had never lived and that he was a mere figment of Christian imagination. And yet, I have counted no fewer than eleven church fathers prior to or contemporary with Eusebius who cite various passages from Josephus (including the Antiquities) but who do not mention the Testimonium. Moreover, during the century after Eusebius there are five church fathers, including Augustine , who certainly had many occasions to find it useful and who cite passages from Josephus but not this one. It would also seem remarkable that Jerome, who does cite the passage (De Viris Illustribus 13, 14), says that Jesus was believed (credebatur) to be the messiah, and not, as Josephus has it in our text, that he was the messiah. Moreover, though Jerome knows Josephus so well that he cites him no fewer than ninety times and, indeed, refers to him as a second Livy (Epistula ad Eustochium 22), he cites the Testimonium only this one time. To be sure, all this is the argumentum ex silentio, but as a cumulative argument it has considerable force. (Louis H. Feldman i Louis H. Feldman, Gōhei Hata, Josephus, Judaism and Christianity, Detroit 1987, s. 57)

Roger Viklund, 2011-05-24

Mitt bemötande av Dick Harrison på Newsmill

Då har också min artikel publicerats på Newsmill. Redaktionen gav den rubriken: Harrisson är själv den stora konspirationsteoretikern.

Viklund7

Att vara historiker innebär inte per automatik att man har detaljkännedom inom alla historiska områden. Vad jag vet är Jesusforskning inte något som Dick Harrison har fördjupat sig i. På så sätt kan det kanske vara ursäktligt att han begår misstag. Det som är problematiskt med [Harrisons hållning] är dock att han påstår saker utan att ha täckning för det; kommenterar inte saken när man påpekar det för honom och fortsätter att lägga fram sina åsikter på samma felaktiga sätt. Det skriver Roger Viklund, författare till boken ”Den Jesus som aldrig funnits”.

Jag har ingen avsikt att lägga mig i en eventuell strid mellan Nilsson och Harrison, men anser ändå att Harrisons generella påståenden i flera fall är inte bara grundlösa utan också beledsagas av samma metodik som han påstår sig ha upptäckt bland dem som ifrågasätter Bibel-Jesus’ existens. Genom att påstå att det rör sig om ett ”konspirationsteoretiskt hypotesbygge som vissa närmast ‘troende’ ateister använder sig av för att svärta ned sina motståndare, bygger faktiskt Harrison själv upp en konspirationsteori, där han anser att den brokiga samling individer som kritiskt ifrågasätter Jesu existens, genom en dold agenda försöker svärta ner de resultat som de ärliga och uppriktiga historicitetsförespråkarna bland historikerna kommit fram till.

Läs mer på Newsmill.

Jag kanske lägger ut texten också här framöver. (Artikeln finns nu att läsa under rubriken Bemötande av Harrison).

Roger Viklund, 2011-05-14

Sokrates, kejsarna och bevisläget

Med tanke på att debatten rörande bevisläget för Jesus’ och andra antika gestalters existens i skrivande stund är på topp, vänder jag fokus för att undersöka hur det verkligen förhåller sig. Enligt mitt förmenande förekommer en hel del missuppfattningar, och baseras antaganden på felaktig information. En mycket vanlig kommentar är att Jesus är minst lika bra bevittnad som många andra gestalter vilkas existens vi inte betvivlar. Dick Harrison lät i sitt blogginlägg den 11 april 2011 framhålla att ”[k]ällorna om Jesus är ovanligt många, sett ur forntids- och antikhistoriskt perspektiv.” Men antalet källor saknar betydelse om ingen enda av dessa källor är trovärdig. I kommentaren till samma inlägg tyckte signaturen ”Herr_Nilsson” att det var litet ”märkligt” att ingen förnekar att Sokrates funnits trots att vi inte vet mer om honom än om Jesus”? Just Sokrates brukar ofta framhållas tillsammans med någon romersk kejsare som exempel på personer som inte på något sätt är bättre bevittnade än Jesu. Men är detta verkligen sant? I detta inlägg ska jag syna detta påstående och också visa att det inte är sant.

Sokrates

Den berömde filosofen Sokrates brukar anföras som ett jämförande exempel till Jesusgestalten. I likhet med Jesus har han inte efterlämnat några egna skrifter utan allt vi vet om honom kommer från andra. Fast Sokrates’ levnad är betydligt starkare belagd än Jesu levnad. Sokrates’ (470 eller 469–399 fvt) liv i Aten finns grundligt beskrivet av både Platon (427–347 fvt) och Xenofon (ca 428–354 fvt). Dessa var personliga vänner till Sokrates och de var båda närmare 30 år gamla när Sokrates tvingades tömma giftbägaren år 399 fvt. De har på var sitt sätt skildrat Sokrates’ liv. Även den samtide atenske komediförfattaren Aristofanes (ca 445–ca 385 fvt) tecknar år 423 fvt en bild av Sokrates i ”Molnen”, då en rätt satirisk sådan.

Det finns också ytterligare samtida källor som styrker Sokrates’ existens. Gabriele Giannantoni (1932–1998) har i sitt verk Socratis et Socraticorum Reliquiae samlat alla fragment från antiken där uttalanden görs om Sokrates. Dessa fragment innefattar ett antal personer som mött Sokrates och dessa vittnesbörd räcker gott för att styrka att Sokrates har funnits. Bland de författare Giannantoni återger finns ytterligare en av Sokrates’ lärjungar, då Aischines Sokratikern (ca 425-ca 350 fvt), samt också grundaren av den kyniska skolan, Antisthenes (ca 455-360 fvt).

Det finns alltså många samtida vittnen som i skrift berättat om Sokrates och dessutom beskrivit honom på vitt skilda sätt alltifrån Platons upphöjda bild till Aristofanes’ förnedrande. Utöver dessa “vittnen” finns också de något senare författarna, såsom atenaren Aristoteles (384–322 fvt), vilken föddes 15 år efter Sokrates’ död och som ger ett fullödigt porträtt av Sokrates.

I fallet Jesus finns till synes inga sådana källor. Det enda vi har är skrifter författade långt efter Jesu påstådda död av anonyma författare; skrifter som först senare påstås ha skrivits av den eller den personen. Alla dessa skrifter är också förmedlade av individer som själva dyrkade denne Jesus som en uppenbarelse från Gud. De utomkristna så kallade vittnena är från senare tid och antingen av obetydlig karaktär, tolkade tendentiöst trots att också de sannolikt baserar sig på religionens egna föreställningar, eller som i fallet Josefus är tillagda av kristna i efterhand för att de skulle få sina egna föreställningar rättfärdigade. Bevisläget skiljer sig högst väsentligt.

Tiberius

Det andra exemplet jag tog upp i början gällde de romerska kejsarna. Parallellen är egentligen dömd att misslyckas redan från start, då de romerska kejsarnas existens är så mycket starkare bekräftad att en jämförelse med Jesus framstår som något ”pinsam”. Men ändå görs dessa jämförelser gång på gång. Nu finns det ju ett antal kejsare att välja på och jag kan givetvis inte gå igenom beläggen ett och ett för att de alla har funnits; det vore en övermäktig uppgift. Men återigen väljer jag ett exempel som brukar åberopas. Det är alltså historicitetsförespråkarna själva, och inte jag, som har valt detta exempel. Man får då förutsätta att de har valt en kejsare som de anser bäst kunna stärka deras uppfattning.

Jag kommer därför att undersöka grunderna för att kejsar Tiberius har funnits. Exemplet kan anses vara väl valt dels eftersom Tiberius var kejsare under den tid då Jesus sägs ha varit aktiv, dels för att inte mindre än två av mina kritiker har åberopat just Tiberius som en jämförelse på en kejsare som inte är bättre belagd än Jesus men som vi ändå tror har funnits.

I artikeln Har Jesus funnits? som publicerats i såväl tryckta medier som på Internet, bemöter teologen och generalsekreteraren för Svenska Evangeliska Alliansen, Stefan Gustavsson, den artikel jag hade inne i Aftonbladet den 6 januari 2006. Han räknar där upp tio källor:

”Vi har tillgång till tio icke-kristna källor som nämner Jesus eller människors tro på Jesus, inom en tidsram av 150 år efter hans liv. Källorna är:

  • Josefus, judisk historieskrivare
  • Tacitus, romersk historieskrivare
  • Plinius den yngre, romersk politiker
  • Phlegon, krönikeskrivare
  • Thallus, historiker
  • Suetonius, romersk historiker
  • Lukianos från Samosata, grekisk författare och satiriker
  • Celsus, romersk filosof
  • Mara Bar-Serapion, privat brevväxling mellan far och son
  • Talmud, judisk skriftsamling”

Vid det här laget borde läsarna av denna blogg känna till merparten av dessa källors trovärdighet (eller rättare sagt brist på densamma). Stefan Gustavsson fortsätter emellertid och skriver då följande:

”Som en jämförelse kan nämnas att den romerske kejsaren Tiberius, kejsare över hela det väldiga romerska imperiet, inte är omnämnd i fler källor. Det finns tio källor om Tiberius (en av dem är Lukas 3:1) inom en tidsram av 150 år från hans liv! Självklart måste källvärdet hos olika källor, om både Jesus och Tiberius, diskuteras och utvärderas, men att bara rakt av underkänna ett så stort antal källor är inte seriöst. Om en sådan hållning skulle tillämpas generellt blir historisk kunskap och forskning omöjlig.”

Vem Stefan Gustavsson förlitar sig på för uppgiften att det bara skulle finnas tio källor om Tiberius, framgår inte. Vad gäller uppgiften om de tio Jesuskällorna hänvisar han till Gary Habermas; The Historical Jesus (College Press, 1996), och kanske hämtar han uppgiften om Tiberiuskällorna också därifrån, men då han inte anger någon sida i boken är detta svårkontrollerat. I vilket fall påstår Josh McDowell exakt detsamma och såvitt jag har kunnat spåra uppgiften verkar ursprunget vara just McDowell. Det är uppenbarligen en populär uppgift som kopieras av många, däribland en annan av mina kritiker. Teologie doktorn och lektorn i Nya Testamentets exegetik vid Örebro teologiska högskola, Mikael Tellbe, påstod nämligen detsamma i en artikel publicerad på Örebro missionsskolas webbplats, men numera bortplockad. I vilket fall skrev Tellbe när det begav sig:

”Skulle RV:s kritiska metod användas på andra historiska personer skulle vi få eliminera ett tämligen stort antal personer ur våra historieböcker. Som jämförelse kan sägas att kejsar Tiberius (samtida med Jesus) är omnämnd i tio källor (Luk 3:1 är en av dem) inom en tidsram av 150 år från hans liv.”

Detta verkar vara en lika populär retorisk abrovink som det är ett obestyrkt påstående; något även forskare dristar sig till att använda men få verkar bry sig om att kontrollera. Varken Gustavsson eller Tellbe uppger vilka dessa tio källor är. Men om de nu alla förlitar sig på Josh McDowell är det väl troligt att det är just de tio som han åberopar ”inom en tidsram av 150 år från” Tiberius’ liv. Dessa är Tacitus, Suetonius, Velleius Paterculus, Plutarchos, Plinius d.ä., Strabon, Seneca, Valerius Maximus, Josefus och Lukas.

Av dessa tio kan Lukas räknas bort, då han är en sekundär källa som sannolikt bygger på Josefus. Tacitus och Suetonius ger långa och utförliga skildringar av Tiberius’ regeringstid. Men bara för säkerhets skull kan vi lämna dem därhän då deras skildringar från början av 100-talet förmodligen i retorisk anda skulle stämplas som för sena. De behövs ändå inte åberopas. På samma sätt kan vi bortse från Plutarchos’ vittnesbörd från ungefär samma tid. Men sedan kommer bevisen slag i slag.

Josefus skriver om Tiberius vid flera tillfällen i båda sina stora historieverk från år 78 och 93 vt. Nästa vittne är Plinius den äldre som var 14 år när Tiberius dog och som bevittnar Tiberius’ existens. Seneca föddes år 4 fvt och dog ca år 65 vt. Han är alltså samtida med Tiberius och skriver också han om Tiberius. Ett omfattande arbete av Velleius Paterculus ger en utförlig och mycket mer positiv bild av Tiberius än den nidbild Tacitus tecknar. Velleius Paterculus föddes ca år 20 fvt och dog några år före Tiberius i början av 30-talet. Hans verk publicerades ca år 30. Således sammanföll Velleius Paterculus’ liv nästan helt med Tiberius’. Även Valerius Maximus var samtida med Tiberius och han talar om Tiberius i sitt verk som utkom också det ca år 30 vt. Den grekiske historikern, geografen och filosofen Strabon levde mellan 63/64 fvt och ca 24 vt. Han var alltså en något äldre samtida med Tiberius, vilken han omvittnar. I motsats till Jesusvittnena finns alltså ett antal med Tiberius samtida vittnen.

Men det intressanta är inte bara de tio vittnen som Josh McDowell uppräknar och som Gustavsson och Tellbe, och Gud vet hur många fler, utan egen undersökning tar för givet är de enda som finns, alls inte är alla källor som finns inom de 150 åren som sägs gälla. Det tog mig inte speciellt lång tid att faktisk hitta ytterligare sju källor som alla bevittnar Tiberius. Och jag gör alls inte anspråk på att ha hittat alla – det finns säkert fler. Jag bara kontrollerade de jag kunde dra mig till minnes.

I vilket fall skriver den judiske filosofen Filon något om Tiberius i bland annat ”De Legatione ad Gaium”. Filon föddes ca 20 fvt och dog ca år 50 vt. Också hans liv sammanföll alltså med Tiberius’. Kejsar Augustus skrev en självbiografi, Res Gestae Divi Augusti, som han efterlämnade i form av inskriptioner på en tempelvägg och på uppresta kopparplåtar. I denna bevittnar han sin adoptivson Tiberius och uppger också att han har utsett honom till sin efterträdare. Ovanpå detta har vi vittnesmål från Tiberius själv som på samma inskription tillfogat eget material.

Från sekelskiftet år 100 bevittnar både satirikern Juvenalis och den romerske författaren och ämbetsmannen Plinius den yngre, Tiberius’ levnad. Och dessutom finns ytterligare två med Tiberius samtida vittnen. Dels har vi skalden Horatius som levde mellan åren 65 och 8 fvt, dels Faedrus, den romerska litteraturens främste fabeldiktare.

Förutom dessa 17 vittnen, åberopar Tacitus och Suetonius flera äldre numera försvunna källor om Tiberius vilka de i sin tur byggt på, däribland de med Tiberius samtida Aufidius Bassus, och den romerske konsuln Servilius Nonianus.

Nu är detta endast en del av allt material som finns för att styrka Tiberius’ existens. Vi har ett antal skulpturer föreställande Tiberius, med all sannolikhet gjorda under hans levnad med honom som modell. Vi har ett otal mynt med hans bild, hans namn och uppgiften att han var kejsare. Dessutom finns inskriptioner som bevisar hans existens. Exempelvis finns den berömda inskription som år 1961 påträffades i Caesarea och där det sägs att Pilatus var prefekt under Tiberius’ regim.

En ytterligare viktig faktor att beakta är att Tiberius befinner sig i ett historiskt sammanhang ur vilket han inte kan lyftas ut med mindre än att man ersätter honom med en annan person. Ty någon måste ha varit kejsare i Romarriket från det att Augustus dog år 14 vt fram till Caligulas tillträde år 37 vt. Lyfter man ut Jesus ur historien påverkas ingenting i sak. Kristendomen tog sin start oavsett om där fanns en grundare eller ej. Men det måste ha funnits en romersk kejsare under perioden 14–37 vt.

Argumentet att någon måste ha grundat kristendomen är ett ogiltigt argument då otaliga religioner har uppstått utan att det finns skäl anta att dess förgrundsgestalt har funnits som historisk person. Nästan alla religioner har börjat med en gudomlig gestalt som troligen inte har funnits som historisk person. Vi har, för att nämna några, Mithras, Dionysos, Herakles, Krishna, Tor och Oden, Jupiter, Atena, Kybele och Attis, kanske också Buddha och Zarathustra. Kring alla dessa gestalter uppstod varaktiga religioner.

Om vi hade bara en bråkdel av dessa bevis för att Jesus har funnits skulle denna debatt aldrig behöva föras. Det skulle faktiskt räcka med endast ett av dessa bevis. Skillnaden i bevisläge för att Tiberius respektive Jesus har existerat måste vara uppenbar för alla.

Julius Caesar

I samma artikel lät Stefan Gustavsson också skriva följande:

”Historiker talar gärna om tillfället då Caesar gick över Rubicon, en biflod till Po, och tågade med sina styrkor mot Rom. Den händelsen betraktas som ett historiskt faktum. Vi känner till den från fyra vittnen från antiken, som lever två eller tre generationer efter händelsen och som alla går tillbaka till ett enda ögonvittne. De fyra vittnesmålen varierar också till sitt innehåll, beroende på ideologisk övertygelse. Ett av vittnena anger till och med en övernaturlig orsak till Caesars besluts att gå över floden. Ändå är historikerna överens: Caesar gick över Rubicon. Här är det intressant att jämföra Caesar och Jesus. Evangeliernas vittnesmål om Jesus är bättre, tidigare och baseras på fler ögonvittnen än uppgifterna om när Caesar gick över Rubicon. Liksom i fallet med Caesar ger evangelierna vissa händelser en övernaturlig förklaring. Om vi med sådan självklarhet räknar med Caesar, varför då betvivla Jesus?”

När jag skrev mitt bemötande av Stefan Gustavsson gjorde jag något mycket dumt. Jag brydde mig aldrig om att kontrollera sanningshalten i ovanstående citat. Jag borde naturligtvis ha förstått bättre, men likväl lät jag det passera. Visare av erfarenhet lät jag dock senare nagelfara påståendet inför en offentlig debatt som jag hade med just Gustavsson, i hopp om att han återigen skulle åberopa Rubicon-liknelsen. Tyvärr gjorde han inte det vid det tillfället, så jag fick i stället skriva en artikel av det material jag hade förberett: Korsade Julius Caesar Rubicon?

Det visade sig nämligen att inte heller dessa uppgifter var med sanningen överensstämmande. Minns att Gustavsson talar om endast ”fyra vittnen från antiken, som lever två eller tre generationer efter händelsen och som alla går tillbaka till ett enda ögonvittne.” Hoppla, kunde man säga. Men hur förhåller det sig; ett enda ögonvittne återgivet av fyra personer bortåt hundra år efter händelsen?

Julius Caesars anfall på Rom var en av de viktigaste händelserna i den antika historien. Följaktligen berättar i stort sett alla historiker från den tiden om hans korsande av Rubicon i samband därmed.

Bland de mer framstående historikerna kan nämnas Appianos (ca 160 vt), Suetonius (ca 120 vt), Plutarchos (ca 110 vt), Cassius Dio (ca 220 vt) och Strabon (som föddes 63/64 fvt). Dessutom vet vi att andra samtida historiker, som Titus Livius, Sallustius och Pollios skrev om händelsen, eftersom de senare historikerna säger sig bygga på deras numera försvunna historieverk.

Även den samtide poeten Catullus och den något senare verksamme historikern Velleius Paterculus (ca 20 fvt–efter 30 vt) nämner händelsen. Velleius Paterculus skriver: ”Caesar drog slutsatsen att kriget var oundvikligt och korsade Rubicon” (Historiae Romanae, 2:49).

Nu vet inte jag om Stefan Gustavsson menar att man för att kvala in som vittne måste nämna Rubicon med namn? Detta vore jämförbart med att säga att ingen skrivit om att Jesus korsat Jordan när han sägs ha tagit sig från en ort på ena sidan till en ort på den andra, såvida Jordan inte uttryckligen nämns i texten. Dessutom nämner inte heller Plinius, Suetonius, Tacitus, Mara bar Serapion eller Lukianos Jesus vid namn; så troligen heller inte Flegon och Thallos. Josefus är förfalskad och den judiska traditionens Jeshu hos Kelsos och i Talmud är sannolikt en konstruktion.

Utöver de fyra historiker som Stefan Gustavsson åberopar och de övriga historikerna som han inte nämner, vilka i sin tur citerar ur andra historikers nu försvunna verk, har vi vittnesbörd också från Julius Caesar själv. I sin självbiografi, då i boken Inbördeskriget, skriver han att han hade slagit läger i Ravenna när Rom förklarade honom krig. Då marscherade han genast med sina trupper till Ariminum, dagens Rimini, som ligger ca 5 mil söderut. Och för att överhuvudtaget kunna ta sig dit måste man passera Rubicon som ju utgjorde gränsen till dåvarande Italien.

Dessutom har vi filosofen Cicero, som i ett brev till sin förtrogne slav Tiro (brevet daterat den 27 januari år 49 fvt, endast drygt två veckor efter att Julius Caesar passerade Rubicon) skriver att Caesar nu i tur och ordning intagit Ariminum, Pisaurum, Ancona och Arretium och att Cicero därför lämnar Rom. Och man behöver bara studera kartan för att inse att Julius Caesar började invasionen av Italien längst upp genom att passera Rubicon, som utgjorde gränsen mot Italien och invaderade Ariminum och därefter intog stad efter stad längs kusten.

Detta bekräftas ytterligare också i brev från både Pompejus och Julius Caesar till Cicero.

Sedan har vi förstås ett antal inskriptioner som indirekt bevisar att Julius Caesar korsade Rubicon, då hans marsch omtalas. Vi har också flera sorts mynt. Exempelvis präglades år 47 fvt, 2 år efter denna händelse, mynt med texten ”år 2 i Caesars tid”. Detta visar att Julius Caesar tillträdde som regent år 49 och styrker därigenom uppgiften att han då tillskansade sig makten genom att invadera Italien norrifrån och alltså passerade Rubicon.

Så parallellen haltar påtagligt. Julius Caesars korsande av Rubicon och därmed gränsen till dåvarande Italien är ett obestridligt faktum baserat på mängder av bevis. Dessutom är det en nödvändighet för att alls kunna förklara Roms äldre historia.

Om man ska jämföra Jesus med någon annan ska man definitivt inte välja en berömd kejsare, då deras respektive liv är oerhört mycket bättre belagda än vad Jesu liv är. Helst bör man göra jämförelsen med andra gestalter som sägs ha utfört mirakler, varit gudssöner, uppstått från de döda och rest till himlen. Många av dessa gestalter är med all sannolikhet icke-människor som aldrig levt ett liv på jorden. Ska man välja religionsstiftare ligger det i så fall närmare till hands att jämföra med gestalter som Siddharta Gautama Buddha eller persernas Zarathustra, vilka kanske heller inte har funnits. Och ska man nödvändigtvis välja historiska personer vore kanske en sådan som den judiske rabbi Hillel ett bra val. Denne är förvisso ytterst sparsamt bevittnad i sin samtid, och kan i det avseendet sägas likna Jesus.

Men det finns en viktig distinktion som inte alltid kommer fram och som de som argumenterar för en historisk Jesus sällan beaktar. Man säger likt Tellbe att om samma kritiska metod skulle ”användas på andra historiska personer skulle vi få eliminera ett tämligen stort antal personer ur våra historieböcker”. Och visst, om Jesus BARA vore sparsamt bevittnad skulle detta i sig inte vara en tillräcklig grund för att hävda att han inte har funnits. Men det är inte bara det som gör att Jesu existens kan betvivlas. Det är också den omständigheten att de äldsta personerna som skildrar kristendomens tidiga skede inget vet om Jesus. De äldsta vet minst och ju längre tiden går, desto mer säger man sig veta. Det är som om minnet förbättras och blir bättre alltefter tiden går. Paulus inte bara undgår att bekräfta evangeliernas bild av Jesus, han direkt motsäger den. Och när sedan berättelsen uppkommer är den inte bara fylld av fantastiska berättelser, den är dessutom uppenbart konstruerad ur äldre textställen, och dessutom förekommer i endast en normativ version som utökas och utbroderas. Det undermåliga bevittnandet är således bara en omständighet som väcker misstanke och skulle som enda omständighet inte leda till att Jesu själva existens ifrågasattes.

Men att säga att det skulle finnas tio (utomkristna) vittnen som styrker Jesu existens inom 150 år efter dennes levnad är helt fel. Det finns sannolikt inte ett enda emedan inget utgör ett oberoende vittne till att Jesus har levt. Detta är således lika felaktigt som det är att påstå att andra gestalter som Sokrates eller Tiberius, eller för den delen Julius Caesars marsch, vore ungefär likvärdigt Jesus bevittnade. Ty de är mångfalt bättre bevittnade.

Roger Viklund, 2011-04-17

The Jesus Passages in Josephus – a Case Study: Excursus – ”The Emmaus Narrative in Luke”

Part 1
———— ———— ———— ————
Part 2a Part 2b Part 2c Part 2d
Part 2e Part 2f Part 2g Part 2h
Part 2i Part 2j Part 2k Part 2l
Part 2m Part 2n Part 2o Part 2p
Part 2q Part 2r Part 2s Part 2t
———— ———— ———— ————
Part 3a Part 3b Part 3c Part 3d
Part 3e Part 3f Part 3g Part 3h
Part 3i Part 3j
———— ———— ———— ————
Part 4
———— ———— ———— ————
Excursus

This is the Excursus and the final part of the translation of my treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English.

Den svenska texten.

Excursus: The Emmaus Narrative in Luke

Gary J. Goldberg has in an article pointed out a number of coincidences between the Testimonium Flavianum and the Emmaus narrative in the Gospel of Luke.[242] The parts in Luke which Goldberg refers to are reproduced below:

“What things?” he asked. “About Jesus of Nazareth,” they replied. “He was a prophet, powerful in word and deed before God and all the people. The chief priests and our rulers handed him over to be sentenced to death, and they crucified him; but we had hoped that he was the one who was going to redeem Israel. And what is more, it is the third day since all this took place. …

He said to them, “How foolish you are, and how slow of heart to believe all that the prophets have spoken! Did not the Christ have to suffer these things and then enter his glory?” And beginning with Moses and all the Prophets, he explained to them what was said in all the Scriptures concerning himself. (Luk 24:19–21, 25–27, NIV)

Clearly there are obvious similarities between this block of text in the Gospel of Luke and the Testimonium. Of course Jesus is mentioned, as the Messiah (Christ); however, it does not say that Jesus was the Messiah, as in the Testimonium. Jesus is said to have been “a prophet, powerful in word and deed”, but Jesus is not said to have been a “wise man”. It is the chief priests and the rulers who handed him over to be sentenced to death, and they can probably be seen as the leading men, as stated in the Testimonium. However, in the Testimonium it is Pilate who condemns Jesus to the cross (stauros). The third day is mentioned as well as the prophets having told about him.

Goldberg finds similar short phrases in the original Greek which correspond, and above all coincidences of structure. I will not deal with those word by word comparisons, just notice that they actually do exist. So there certainly are similarities, but really no imperative ones. After all, we are dealing with the Gospels and the information found in the quoted passage from the Gospel of Luke is the fundamental information of the Gospels. Furthermore, there are key elements in the Testimonium missing from this passage in the Gospel of Luke. This includes the assertions that Jesus was a teacher of people who received the truth with pleasure, that he gained a following among many Jews and Greeks, who had not ceased to love him; and that the tribe of Christians has not yet died out. You might perhaps say that the statement in the Testimonium that Jesus appeared to those who had loved him is also in the Gospel of Luke, since the stranger they are talking to is said to be the resurrected Jesus.

The question then is what to make of these similarities? Goldberg depicts three possible scenarios:

1)      The result of chance. The coincidences would then be the due to chance. This means that “Luke” and Josephus would have reached similar wordings and partially a similar sequence by pure chance. Goldberg dismisses this as unlikely, particularly since “the only two known examples of the ”third day” as a participial phrase appears in texts with so many other structural resemblances.” But this is an option only if one believes that Josephus wrote the Testimonium and it is therefore not a credible alternative for me either.

2)      The Testimonium is a later Christian forgery influenced by the Emmaus narrative. The coincidences would “be due to a Christian interpolator who altered the Testimonium, or forged it entire, under the influence of the Emmaus narrative.” Goldberg dismisses also this possibility as unlikely, and he do not think “that a writer capable of imitating Josephus’ style and daring enough to alter his manuscript would at the same time employ non-Josephan expressions and adhere rather closely to a New Testament text.” This objection from Goldberg is however hardly sustainable, since the principle in such case must apply to all similarities between the Testimonium and other Christian beliefs, not only for the similarity between the Testimonium and the Emmaus narrative. And that kind of similarities between the Testimonium and Christian beliefs are in excess in terms of the resurrection on the third day and the predictions made by the divine prophets, etc. As has been shown, the Testimonium is made up of Christian notions and the way Goldberg argues, one could then ask how someone dared to imitate those notions? What is more, Goldberg’s thesis is not entirely correct – that the expressions in the Testimonium would be non-Josephan. On the contrary! As previously pointed out in ”Subjective methods of reconstruction” there is not really anything in either language or linguistic expressions in the Testimonium which Josephus could not have written – if seen from a linguistic point of view only. This applies to those parts where the content is Christian, as well as those parts which are not explicitly Christian. If you only see it from a linguistic point or view and ignore the content, Josephus could very well be the author of the entire Testimonium. It is the content and not the language which lead to certain parts being excised as Christian additions. Furthermore, if there would be any reason at all to invent the Testimonium, it would be to let Josephus confirm Christian values. I therefore consider it to be perfectly reasonable that a Christian forger, consciously or unconsciously, was influenced by a well-known Gospel text when designing the Testimonium. Why would that person not “dare” to use expressions similar to those found in a New Testament text? Would he be afraid that someone would discover this? And who would discover it when the first person who apparently made this “discovery” was Goldberg in the 1990’s?

3)      Josephus and Luke both based their descriptions on statements circulated by Jewish Christians, or on similar or identical common sources. Goldberg is attracted by this idea, and considers it to be the simplest and most probable one. What Goldberg then ignores is that there are other and much more obvious parallels between Josephus and “Luke” (the Gospel of Luke as well as the Acts of the Apostles), which has led to several scholars having suggested a direct influence between these two.[243] The apologists who acknowledge these similarities tend to argue that Josephus used “Luke”, which could be applicable in this case too, even if Goldberg does not suggest it – although he seems to be certain that Luke wrote before the Antiquities of the Jews was published in 93/94 CE. But it seems to be very unlikely that a historian like Josephus would have relied on an author such as “Luke”, who writes anything but history. Luke wrote instead religious documents. It is then much more plausible that “Luke” in this case used Josephus as one of his sources and he would thus have written the gospel as well as the Acts of the Apostles sometime after 94 CE; and then probably early in the second century. And could anyone realistically imagine Josephus as having written the Testimonium first and “Luke” then would have revised the Testimonium into the Emmaus narrative; which in such case would be the causality of this scenario? Moreover, if Josephus and “Luke” would have used a common source, that source would in all likelihood have been a Christian source. The reason for this is that Luke’s Emmaus narrative is a Christian narrative and that the Testimonium is a Christian testimony. Why would a historian like Josephus be relying on a Christian document of faith?

To sum up; the similarities between the Testimonium and the Emmaus narrative are not greater than if the Testimonium (in part or in full) was written by a Christian, they could easily have originated by chance and of course by conscious or unconscious influence of the Emmaus narrative in the Gospel of Luke; a story which obviously all Christians were very familiar with.

Roger Viklund, 2011-04-16


[242] Gary J. Goldberg, The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus, The Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13 (1995) ps. 59–77.

[243] See for example Richard Carrier, Luke and Josephus (2000) and Steve Mason, Josephus and the New Testament, Peabody, MA: Hendrickson, 1992.

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie: Exkurs – ”Emmausberättelsen hos Lukas”

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är Exkursen till, och den sista delen av, min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

Exkurs: Emmausberättelsen hos Lukas

Gary J. Goldberg har i en artikel visat på likheter mellan Testimonium Flavianum och Emmausberättelsen i Lukasevangeliet.[242] De partier som Goldberg åberopar återges nedan:

Han frågade dem: ”Vad då?” De svarade: ”Det som har hänt Jesus från Nasaret, en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och allt folket. Honom har våra överstepräster och rådsmedlemmar utlämnat till att dömas till döden och låtit korsfästa. Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel. Till allt detta kommer att han redan har låtit den tredje dagen gå, sedan detta skedde. …

Han sade till dem: ”Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?” Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna. (Luk 24:19–21, 25–27, Folkbibeln)

Det finns helt klart tydliga likheter mellan detta textparti hos ”Lukas” och TF. Givetvis omtalas Jesus, liksom Messias, dock sägs inte att Jesus var Messias som det står i TF. Jesus sägs ha varit en profet som var mäktig i ord och gärning, men Jesus sägs inte ha varit en vis man. Det är översteprästerna och rådsmedlemmarna som utlämnat honom till att dömas till döden, och de kan visst ses som de främsta männen. I TF är det emellertid Pilatus som dömer Jesus till pålen. Den tredje dagen omtalas liksom att profeterna har berättat om honom.

Så visst finns där likheter, men egentligen inga tvingande. Vi talar trots allt om evangelierna och de uppgifter som förekommer i det citerade stycket i Lukasevangeliet är de bärande i evangelierna. Vidare saknas sådant som att Jesus var en lärare för människor som mottog det sanna med lust och att han drog till sig många judar och greker, vilka inte upphört att älska honom. samt att de kristnas stam ännu inte har dött ut. Att Jesus visat sig för de som först hade älskat honom kan väl sägas finnas med, eftersom den främling de talar med sägs vara den uppståndne Jesus.

Frågan är då vad man kan dra för slutsatser av dessa likheter? Goldberg själv målar upp tre möjliga scenarier:

1)      Slumpen. Att slumpen skulle ha gjort att Josefus och ”Lukas” i några fall nått likartade formuleringar och delvis liknande ordningsföljd. Han avfärdar detta som osannolikt. Men detta är ett alternativ endast såvida man tror att Josefus alls skrev TF och inte heller för mig blir det därför ett trovärdigt alternativ.

2)      En kristen förfalskare av TF har influerats av Emmausberättelsen. Sammanträffandena skulle bero på att en kristen, som antingen ändrade en ursprunglig Josefus-text eller förfalskade den i sin helhet, har influerats av Emmausberättelsen. Goldberg avfärdar också denna möjlighet som osannolik med motiveringen att en förfalskare som så pass perfekt lyckats härma Josefus’ stil knappast skulle ha vågat använda uttryck som inte var typiska för Josefus och så lika de som förekommer i en nytestamentlig text. Denna invändning från Goldberg är dock knappast hållbar, eftersom principen i så fall måste gälla för alla likheter mellan TF och andra kristna föreställningar, inte enbart för just likheten mellan TF och Emmausberättelsen. Och sådana likheter mellan TF och kristna föreställningar finns i övermått vad gäller exempelvis uppståndelse på tredje dagen och de gudomliga profeternas förutsägelse, etc. TF är som visats uppbyggt av kristna föreställningar och med Goldbergs resonemang kan man fråga sig hur någon i så fall vågade sig på att härma dessa? Dessutom stämmer inte Goldbergs tes riktigt – att de uttryck som förekommer i TF inte skulle vara typiska för Josefus. Tvärtom! Som tidigare påpekats i ”Subjektiva rekonstruktionsmetoder av TF” föreligger egentligen ingenting i vare sig språk eller språkliga uttryck i TF som inte Josefus skulle ha kunnat åstadkomma – ifall man enbart betraktar uttrycken ur språklig synvinkel. Detta gäller såväl de delar som till sitt innehåll är kristna som de som inte är uttryckligen kristna. Skulle man enbart göra språkliga överväganden och bortse från de innehållsmässiga, kunde Josefus mycket väl vara upphovsman till alltsammans i TF. Det är på grund av innehållet och inte språket som vissa delar utmönstras som kristna tillägg. Vidare, om det alls skulle finnas några skäl att uppfinna TF, skulle det väl vara för att låta Josefus däri bekräfta kristna värderingar. Så jag finner det fullt rimligt att en kristen förfalskare medvetet eller omedvetet skulle låta en för honom välkänd evangelietext påverka utformningen av TF. Varför skulle personen inte ”våga” använda uttryck som liknar dem som förekommer i en nytestamentlig text? Skulle denne vara rädd att någon skulle upptäcka detta? Och vem skulle upptäcka det då den förste som uppenbarligen gjorde den ”upptäckten” var Goldberg på 1990-talet.

3)      Josefus och Lukas har använt en likartad eller gemensam källa. Denna tanke attraherar Goldberg som den enklaste och mest sannolika. Vad Goldberg bortser från är att det finns andra och betydligt tydligare paralleller mellan Josefus och ”Lukas” (såväl Lukasevangeliet som Apostlagärningarna), vilket har lett till att flera har föreslagit en direkt påverkan mellan dessa båda.[243] De apologeter som vidkänns dessa likheter brukar argumentera för att Josefus använt Lukas, vilket skulle kunna vara tillämpligt också i detta fall, utan att Goldberg för den skull föreslår det – fast förankrad som han verkar vara i föreställningen att Lukasevangeliet måste ha skrivits före Judiska fornminnen som utkom 93/94. Men att en historiker som Josefus skulle ha byggt på en författare som Lukas som skriver allt annat än historia, utan snarare ett trosdokument, är ytterst osannolikt. Betydligt trovärdigare är att ”Lukas” i så fall som en av sina källor använt Josefus och alltså därför skrivit såväl evangeliet som Apostlagärningarna efter år 94 och troligen en bit in på 100-talet. Och att då Josefus först skulle ha skrivit TF och ”Lukas” därefter omarbetat TF till Emmausberättelsen kan väl knappast någon föreställa sig. Dessutom, ifall Josefus och Lukas använt en gemensam källa måste den källan rimligtvis ha varit en kristen källa. Orsaken är att Lukas’ Emmausberättelse är en kristen berättelse och att TF är ett kristet vittnesbörd. Varför skulle en historiker som Josefus förlita sig på ett kristet trosdokument?

Sammanfattningsvis kan sägas att likheterna mellan TF och Emmausberättelsen inte är större än att de ifall TF (till viss del eller i sin helhet) skrivits av en kristen, med lätthet kan ha uppstått av en slump och givetvis under medveten eller omedveten påverkan av Emmausberättelsen i Lukasevangeliet; en berättelse som självfallet alla djupt kristna var väl förtrogna med.

Roger Viklund, 2011-04-16


[242] Gary J. Goldberg, The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus, The Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13 (1995) s. 59–77.

[243] Se exempelvis Richard Carrier, Luke and Josephus (2000) och Steve Mason, Josephus and the New Testament, Peabody, MA: Hendrickson, 1992.

Är Tacituspassagen trots allt förfalskad? – Michel Dubuisson

Efter min recension av Mikael Nilssons artikel från Vetenskap & historia nr. 4 2011 där Nilsson ger sin syn på Jesusfrågan, blev jag intresserad av hans hänvisning till Michel Dubuisson och dennes kasusargument till stöd för att Tacitus inte skrev meningen om att Pilatus avrättade Christus. Jag har därför sysselsatt mig med att studera vad Dubuisson säger i artikeln Le «procurateur» de Judée,[1] trots att jag inte alls kan franska. Mikael Nilsson skriver följande:

I artikeln ”Le ’procurateur’ de Judee” visar religionshistorikern Michel Dubuisson att valet av grammatikalisk kasus i avsnittet där Pilatus sägs ha dödat Jesus är ännu ett skäl till att betvivla dess äkthet. På latin står: ”[…] per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”. Det här är märkligt, skriver Michel Dubuisson, därför att per + ackusativ på latin hänvisar inte till den som gör något utan till dennes ”mellanhand” eller ”förmedlare”. Vems mellanhand var då Pilatus? Jo, judarnas förstås! Det här synsättet stämmer dock misstänkt väl överens med NT:s tolkning. Ska vi verkligen tro, frågar Michel Dubuisson retoriskt, att Tacitus, en romersk historiker helt utan sympati för den kristna tron, såg på Pilatus agerande på det sättet?

Dubuisson bygger i sin tur på Léon Herrmann,[2] vilken enligt Dubuisson ansåg att imperitante [”Tiberio imperitante”] var ett ovanligt uttryck hos Tacitus («une expression inhabituelle chez Tacite») men utan att han uppger varför det var ovanligt. Tiberio imperitante är en så kallad ”ablativus absolutus”; en konstruktion som används ofta på latin på samma sätt som vi använder kausala och temporala bisatser. Också Suetonius’ uttryck Chresto impulsore är en ”ablativus absolutus”. Men enligt Dubuisson motsäger Herrmann sig själv genom att återge fem paralleller hos Tacitus där denne använder ”ablativus absolutus” i samband med kejsare.

Dock finns det enligt Dubuisson en anomali i Tacituspassagen, ty om Tiberio imperitante är en ”ablativus absolutus” ska detta sättas före textpartiet ”per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” (vilket utgör en enhet). Därigenom vill Dubuisson översätta det sistnämnda till «(qui) avait été exécuté par le procurateur Ponce Pilate»; alltså ”(som) hade avrättats genom prokuratorn Pontius Pilatus”. Vidare säger han det som Nilsson redogjorde för, nämligen att per + ackusativ inte avser den som verkställer själva handlingen. I så fall skulle inte per (genom) utan ab (av) ha använts. Vidare frågar sig Dubuisson om vi verkligen ska tro att Tacitus framställer Pilatus som den som själv avrättade Jesus. I stället avser per hans [Pilatus’] verktyg (instrument) eller mer exakt hans mellanhand, förmedlare (son intermédiaire); det vill säga att åstadkomma något genom [med hjälp av] någon annan. Cicero säger i ”försvarstalet för Sextus Roscius (112)”: Recede de medio; per alium transigam, vilket torde bli ”jag genomför mina affärer med hjälp av någon annan”, eller något liknande. Dubuisson frågar sig om vi verkligen ska tro att Tacitus i likhet med vad den kristna traditionen gör gällande, såg Pilatus som endast ett instrument i händerna på judarna?

Låt oss då skåda vad per och ab egentligen avser. Så här uppges på en sida där språket i Tacituspassagens gås igenom:

Tiberius:  second emperor (born 42 BC), ruled from AD 14 to his death in AD 37…

imperito, -are:  be emperor; Tiberio imperitante is abl. abs.; translate with a temporal clause or phrase.

per(prep. + acc. of personal agent)  through.

procurator, -oris, m.:  governor (of a minor province).

Pontius Pilatus:  served as procurator of Iudaea from AD 26 to AD 36…

Prepositionen per plus ackusativ av agenten betyder således genom. Så här skriver Silvia Luraghi  i Constituent Syntax: Adverbial Phrases, Adverbs, Mood, Tense:

”Occasionally, per with the accusative may occur with passive verbs and come close to Agent. However, choice of a per rather than ab phrase always implies that the state of affairs is brought about in the interest of another participant.” (s. 58)

Med andra ord när en latinsk författare väljer per framför ab avser denne ”alltid” att situationen har åstadkommits i någon annan parts intresse. Luraghi fortsätter:

”It can be remarked that the per phrases always occur in passages where some other agent is implied who exerts intentionality.” (s. 59)

Alltså, per används alltid i fraser där det är underförstått att någon annan avsiktligt agerar.

Jag vill översätta:

” Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”

till

”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade.”

Léon Herrmann översätter på följande sätt:

«Celui dont vient ce nom (Christiani), le Christ, fut livré au supplice lorsque Tibère gouvernait par l’intermédiaire de Ponce Pilate son procurateur»

Detta torde bli ungefär:

“Upphovsmannen till detta namn, Christus överlämnades att straffas när Tiberius regerade genom sin prokurator Pontius Pilatus”

Latinets supplicio betyder “att straffa” och vanligen avses då dödsstraff.

Med andra ord så innebär valet av per (genom, medelst, med hjälp av) framför ab (av) att det inte är Pilatus som låter avrätta Jesus utan att Pilatus med hjälp av någon låter avrätta Jesus. Eftersom Tiberio imperitante är ett fast uttryck, en ”ablativus absolutus”, som ska sättas före textpartiet per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat sker avrättningen av Christus med mellanhänder genom Tiberius’ prokurator Pilatus. De enda mellanhänder som kan komma på tal bli i så fall judarna, vilka genom den kristna traditionen sägs ha överlämnat Jesus och utövat press på Pilatus för att han skulle genomföra avrättningen.

Att lägga till ord som inte finns i texten, såsom överlämnades och sin, är förvisso tveksamt. Men språk är uppbyggda på olika sätt. Jag kommer att tänka på Hemliga Markusevangeliets ”gumnos gumnô” som alldeles ordagrant betyder ”naken med naken”. Fast det är ändå rätt att översätta detta grekiska uttryck till ”naken man med naken man” eftersom den form som orden står i klargör att det rör sig om män. Det första ordet är maskulinum singular, det andra kan vara antingen maskulinum eller neutrum, men neutrum är osannolikt. Kvinnliga väsenden är helt uteslutna.

I vilket fall, om Dubuisson har rätt, så ”förmedlades” snarare avrättningen till Pilatus; alltså det skedde genom hans försorg. Därmed är det underförstått att det var judarna som låg bakom och rimligen något som Tacitus inte skulle ha skrivit eller ens varit medveten om. Att Tacitus så uttryckligen skulle ha förmedlat kristna värderingar om judarnas skuld i dödandet av Jesus förefaller minst sagt vara osannolikt.

Roger Viklund, 2011-04-14


[1] Michel Dubuisson, Le «procurateur» de Judée (Revue belge de philologie et d’histoire. Tome 77 fasc. 1, 1999. Antiquite – Oudheid. pp. 131-136).

[2] L. Herrmann, Chrestos. Témoignages païens et juifs sur le christianisme du premier siècle, Bruxelles, 1970.

The Jesus Passages in Josephus – a Case Study, part 4 – ”Conclusions”

Part 1
———— ———— ———— ————
Part 2a Part 2b Part 2c Part 2d
Part 2e Part 2f Part 2g Part 2h
Part 2i Part 2j Part 2k Part 2l
Part 2m Part 2n Part 2o Part 2p
Part 2q Part 2r Part 2s Part 2t
———— ———— ———— ————
Part 3a Part 3b Part 3c Part 3d
Part 3e Part 3f Part 3g Part 3h
Part 3i Part 3j
———— ———— ———— ————
Part 4
———— ———— ———— ————
Excursus

This is part 4 of the translation of my treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English. I have previously translated and published this summary in The Jesus passages in Josephus – IV. Conclusions. However, I have (hopefully) improved the language this time.

Den svenska texten.

IV. Conclusions

The fact that the works of the Jewish historian Josephus have survived, may probably be attributed to the fact that Josephus depicted the period and the historical events which were of interest for the Christians. Not only did Josephus depict the Jewish society during the time period when Jesus is supposed to have lived, but in his Antiquities of the Jews, there is a very favourable portrayal of Jesus – a non-Christian testimony of the first rank, as it was delivered by a Jew and consequently by a person belonging to a people and a religious faith that both competed with and dissociated itself from the Christian doctrine. The more detailed testimony, the so-called Testimonium Flavianum (TF), and the brief mention of Jesus in the James-passage in connection with the establishment of the identity of James, are not considered as equally credible. While the latter is generally assumed to have originated with Josephus, almost all scholars believe that at least some part of the Testimonium has been transformed in a more Christian fashion, and some scholars that it in its entirety is a Christian creation.

The differences in approach between those who believe that Josephus wrote something about Jesus and those who believe that he wrote nothing, is maybe for the most based on whether they believe in the Gospel story or not. Perhaps many, like Robert Eisler, consider it to be too implausible that Jesus either did not exist at all or was a marginalized and relatively insignificant person, and therefore they cannot imagine that Josephus would not have mentioned Jesus. For how could Josephus have avoided mentioning Jesus if just a bit of all what is said about him in the Gospels were true?

Otherwise, it is hard to imagine why scholars so often take their starting point in the scant mention of Jesus in the James-passage, and on the basis of not finding anything explicit Christian therein, they affirm that Josephus not only wrote that part, but as a consequence also the Testimonium, although not necessarily all of it. The rational starting point should instead be the Testimonium and the realization that Christians indeed have added information about Jesus; and from that observation realize that this is a mine field where any statement about Jesus in Josephus has to be seen as a potential forgery. The mere fact that we “know” that Christians have falsified Josephus, should urge us to use the greatest caution. The correct method of analysis cannot lead to the assumption that everything is genuine until proven otherwise. That method lost its validity the moment it became evident that the text is manipulated and that additions have been made – not just once but most likely several times. In addition, it is impossible to show that everything is forged. Instead, the precautionary principle must apply, and the starting point should be that everything potentially is falsified. Thus, the opposite condition occurs and it is thereby necessary to make it credible that Josephus wrote anything at all about Jesus, in order to assume that he also has done it.

The Testimonium Flavianum has undoubtedly been an essential part of Christianity’s description of its Saviour’s achievements on earth. This resulted in the passage being included, at least in some form, in the national chronicles which Christians over the centuries wrote in their own languages, whether in Latin, Syrian, Arabic, Armenian, or Old Russian. All renderings of the Testimonium in all the extant manuscripts of the Antiquities of the Jews have the same wording. All renderings of the Testimonium in all the extant manuscripts of Eusebius’ Ecclesiastical History also have the same wording. But these two identical Greek “original versions” have been preserved only in late manuscripts – from the tenth century onwards – and could therefore have been “corrected”, as only one or a few authorized manuscripts were reproduced. Apart from the obviously fanciful embellishments found in the Slavonic Josephus, the Testimonium is preserved in only three from the received text (in Josephus and Eusebius) divergent versions, a Latin written by Jerome in 392 CE, an Arabic written by Agapius in 942 CE and a Syriac written by Michael the Syrian in 1173 CE. Agapius’ text is the one most frequently put forward as a more de-Christianized version, and one which therefore better would reflect what Josephus wrote. This is however hardly the case, as both Agapius’ own statements and the similarities that exist between his and Michael’s editions show that Agapius was relying on a Syriac source and himself modified the Testimonium into a more subdued text. The resemblance to Michael’s text suggests that it is Michael who has better preserved the wording in his and Agapius’ common source. Thus, it is reasonably only their source (which is best reflected in Michael’s text) which provide a deviating variant text. Since this source has “he was considered to be the Messiah” (in Syriac) and Jerome has, “he was believed to be the Messiah” (in Latin), it has been suggested that something similar would have been in the Greek text of Josephus.

However, both Jerome and the Syrian source are based on Eusebius (who is the first to witness the Testimonium in the early fourth century) and not on Josephus. Both have also dared to make other changes to the text independent of each other, so it is not at all impossible that they also separately changed “he was”” into “he was thought/was believed to be”. Maybe they like the opinions expressed today considered it absurd that Josephus (who obviously was not a Christian) could have appointed Jesus as the Christ? Maybe they just clarified that it was his disciples who believed that he was the Christ? The claim that Jerome’s text is of higher credibility than Josephus’ and Eusebius’ since it is preserved in a manuscript from c. 600 CE, is undermined by the even more ancient Syriac manuscripts containing translations of two of Eusebius’ books; one manuscript from the year 462; the other from the year 411 CE – both having “he was Christ”. On top of that the Armenian translation that is reading “he was” is reflecting the Syriac text of the Ecclesiastical History in the fourth century. And it seems unreasonable to think that almost all the manuscripts of Eusebius’ three works, all quotes and all translations from it could have been amended retrospectively to reflect the received version – especially since the three versions are not exactly alike, but differ slightly in details. It is then much easier to imagine, that the deviations in Jerome and in the unknown Syrian chronicler, are deviations which they accomplished themselves.

In any case, there is no testifying of the Testimonium before Eusebius. This also holds true for the Latin paraphrase of the Testimonium which is found in Pseudo-Hegesippus. Although it is possible, there is no proof that the author had access to a manuscript of the Antiquities of the Jews with a version of the Testimonium with a different wording, or even a text that precedes Eusebius. In other words, Eusebius is the first person to witness the normative version of the Testimonium in the early fourth century. No evidence exists for a Testimonium with a different wording, neither for any previous occurrences of the Testimonium.

It is therefore legitimate to ask whether Josephus could have written the Testimonium at all. The presence of Christian beliefs in the Testimonium militates against the suggestion that the Testimonium in part, or in its entirety, could have been written by Josephus. The Testimonium contains a sample of Christian values and we have no evidence at all that Josephus was a Christian. The same holds true for the explicit appointment of Jesus as the Messiah. It is preposterous to think that Josephus, even with a softened “he was thought to be”, would have written such a thing without a detailed explanation of the concept of the Jewish term Messiah. Further is Jesus in the Testimonium also depicted in a diametrically opposed manner compared to the picture Josephus presents of other Messiah aspirants. Furthermore, not a single Church Father mentions the Testimonium before Eusebius in the fourth century reproduces the passage; although quite a few were familiar with Josephus, and their writings often were about defending the Christian faith. And it is not enough to postulate a conceivably down-played Testimonium as a credible alternative, because even such a Testimonium would have been cited by at least some Church Fathers.

Origen’s silence is perhaps the most striking, because he was familiar with precisely the 18th book of the Antiquities of the Jews in which the Testimonium now occurs and also because he opposed the view of a Jew. Moreover, the silence of later Patriarchs like John Chrysostom and Photios are very strange, since they are actually circuitously testifying that the Testimonium was not in their manuscripts. Each of these points could be explained away as unfortunate circumstances, but taken together they present a strong indication that the Testimonium was not written by Josephus. A version in which all the Christian elements are removed would barely explain the above facts, at least each fact separately. But apart from the fact that the method of removing everything you do not wish to include in the Testimonium fundamentally is unscientific, it still does not solve the main problem; namely that the Testimonium does not fit into the context of the Antiquities of the Jews. The opening words immediately after the Testimonium give the impression that Josephus has just completed the description of a sad calamity which put the Jews in disorder. The paragraph before the Testimonium is depicting precisely such an event, and not even a version of the Testimonium with all the Christian elements removed would solve this dilemma. In such case, a version of the Testimonium with a completely different content would be needed; a version where more of a national trauma is accounted for. At the same time, such a version of the Testimonium has absolutely no support in the preserved text material, and thus to postulate such a version is to go far beyond the limits of science.

Based on the fact that Josephus probably did not write a word about Jesus in the Christian text known as the Testimonium Flavianum, the mention of “the brother of Jesus who was called Christ, whose name was James” appears in a totally different light. Without the Testimonium, and hence an earlier explanation of whom Jesus was, the identification of an (for the reader) otherwise unknown James, brother of a possibly equally unknown Jesus Christ, would be an odd exception from Josephus’ normal way of identifying those people he depicts. This were of course no problem for a Christian, as Jesus Christ would be an evident character to him; nor were it a problem if the addition was made later in time when Jesus Christ had become a well-known concept even among non-Christians.

That the reference to the Jesus of the Bible in the context of the death of a certain James is a later addition, is supported by the fact that Origen apparently knew about a similar sentence in a different context in the writings of Josephus. That text was probably just an addition and something that Josephus never had written, because it simply did not make it into the preserved text (which it otherwise ought to have done). Origen, however, shows no knowledge of the James-passage which now is to be found in the Antiquities of the Jews 20:200. The first person to refer to this passage is again Eusebius in the early fourth century. We do not know if that paragraph was in the manuscript of the Antiquities of the Jews which Eusebius had access to, but it probably was. Since apparently someone had made an addition with the identical wording “the brother of Jesus who was called Christ” to the manuscript which Origen read, these additions should precede Origen and accordingly then also Eusebius. Obviously there were several additions made to Josephus’ texts at different places, and maybe also in different books. This was done quite early. Perhaps Eusebius created the Testimonium as a whole; perhaps he only “improved” an earlier Christian creation, or this Christian creation existed already before Eusebius’ time. In which case, it is quite possible that the addition of “Jesus Christ” to the James-passage preceded not only Eusebius (early 4th century), but also Origen (mid 3rd century). It could have been made already in the second century and have consisted of only a note which someone made in the margin. This note was then by some copyist perceived as if it belonged to, or for religious clarity ought to belong to, the text and therefore got included. Since Josephus wrote about someone named James who was killed by stoning, and as the time was approximately right, some Christian person erroneously assumed that it must refer to “James, the brother of the Lord”. However, it apparently did not concern contemporary Christians too much that the time was off by five years; that the fall from the top of the temple and the killing blow with the club was not mentioned; and that this James was killed after a verdict from the Sanhedrin.

Roger Viklund, 2011-04-11

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 4 – ”Slutsatser”

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är del 4 av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

IV. Slutsatser

Att den judiske historikern Josefus’ verk överlevt till vår tid får nog tillskrivas det faktum att Josefus berörde den tid och de historiska händelser som intresserade de kristna. Utöver att han ger en bild av det judiska samhället under den tid Jesus tros ha levat, förekom i Judiska fornminnen också direkta omnämnanden av Jesus – ett utomkristet vittnesbörd av främsta rang då det kom från en jude och således från en person tillhörande ett folk och en trosriktning som både konkurrerade med och tog avstånd från den kristna läran. Det mer utförliga bevittnandet, Testimonium Flavianum, och det korta omnämnandet av Jesus i Jakobpassagen i samband med fastställandet av Jakobs identitet, ges olika grad av trovärdighet. Emedan det senare i allmänhet antas ha sitt ursprung hos Josefus, tror nästan alla forskare att åtminstone något i TF har omformats i en mer kristen riktning och somliga att det i sin helhet är en kristen produkt.

Skillnaderna i tillvägagångssätt mellan dem som tror att Josefus skrev något om Jesus och de som tror att han inget skrev, har måhända oftast sin grund i om man tror på evangelieskildringen eller ej. Kanske är det så att många likt Robert Eisler anser det vara så osannolikt att Jesus antingen inte har funnits eller varit en marginaliserad och relativt obetydlig person, att man heller inte kan föreställa sig att Josefus inte alls nämnt Jesus. Ty hur skulle Josefus ha kunnat undgå att nämna Jesus ifall bara något av allt det som sägs i evangelierna vore sant?

Det är annars svårt att se varför forskare så ofta tar sin utgångspunkt i Jakobpassagens knapphändiga omnämnande av Jesus och utifrån att där inte finns något uttryckligt kristet slår fast att Josefus skrivit inte bara den, utan som en följd därav också om inte allt så åtminstone något av det som står i TF. Det rimliga vore tvärtom att börja med TF och insikten att kristna verkligen har lagt till information om Jesus, och utifrån den iakttagelsen inse att man befinner sig på minerad mark, där varje påstående om Jesus hos Josefus måste ses som en potentiell förfalskning. Enbart det faktum att vi ”vet” att kristna har förfalskat Josefus, bör mana till största försiktighet. Den korrekta analysmetoden kan därför inte innebära att man antar att allt är äkta till dess motsatsen bevisats. Den metoden förlorade sin giltighet den stund det blev klart att texten är manipulerad och att tillägg har gjorts – inte bara en gång utan högst sannolikt flera gånger. Dessutom hör det till saken att det aldrig går att visa att allt är förfalskat. I stället måste försiktighetsprincipen gälla, där i stället utgångspunkten bör vara att allt måste ses som potentiellt förfalskat. Därmed inträder det motsatta förhållandet och det krävs i och med det att man kan trovärdiggöra att Josefus skrivit något om Jesus för att alls anta att han också har gjort det.

Testimonium Flavianum har tvivelsutan utgjort en väsentlig del av kristenhetens beskrivning av sin frälsares gärning på jorden. Detta ledde till att stycket i någon form kom att ingå i de nationella krönikor som kristna under århundradena författade på sina egna språk, det må ha varit på latin, syriska, arabiska, armeniska eller gammalryska. Alla återgivningar i alla bevarade handskrifter av TF i Judiska fornminnen förekommer i samma ordalydelse. Alla återgivningar i alla bevarade handskrifter av TF i Eusebios’ Kyrkohistoria ger också samma text. Men dessa båda grekiska ”identiska originalversioner” finns bevarade endast i sena handskrifter, från 900-talet och framåt och kan följaktligen ha ”korrigerats” genom att endast någon eller några auktoriserade handskrifter har mångfaldigats. Frånsett de uppenbart fantasifulla utsmyckningar som förekommer i Slaviska Josefus, finns TF bevarat i endast tre från den normativa texten (hos Josefus och Eusebios) avvikande varianter, en latinsk skriven av Hieronymus år 392, en arabisk skriven av Agapius år 942 och en syrisk skriven av Mikael den store år 1173. Agapius’ text (se Agapius’ Testimonium) är den som oftast förs fram som en mer avkristnad version och som därför bättre skulle spegla det Josefus skrev. Så är emellertid knappast fallet då både Agapius’ egna uppgifter och de likheter som föreligger mellan hans och Mikaels utgåvor, visar att Agapius byggt på en syrisk källa och själv modifierat TF till en mer nedtonad text. Likheten med Mikael ger vid handen att det är Mikael som bättre bevarat hans och Agapius’ gemensamma källas ordalydelse. Därmed är det rimligen endast deras källa (som bäst återspeglas i Mikaels text) som utgör en avvikande variant. Då denna källa har ”han ansågs vara Messias” och Hieronymus har ”han troddes vara Messias”, har framkastats att något liknande också skulle ha stått i den grekiska text Josefus skrivit.

Både Hieronymus och den syriska källan bygger emellertid på Eusebios (som är den förste att bevittna TF, i början av 300-talet) och inte på Josefus. Båda har också dristat sig till att göra andra från varandra oberoende ändringar i texten, varför det inte är omöjligt att de var för sig skulle ha ändrat också ”han var” till ”han ansågs/troddes vara”. Kanske de i likhet med de åsikter som framförs i dag ansåg det orimligt att Josefus (som uppenbarligen inte var kristen) skulle ha kunnat utnämna Jesus till Messias, kanske de bara förtydligade att det var lärjungarna som ansåg att han var Messias? Påståendet att Hieronymus’ text är av högre trovärdighet än Josefus’ och Eusebios’ eftersom den finns bevarad i en handskrift från ca år 600, undermineras av de ännu äldre syriska handskrifterna innehållande översättningar av två av Eusebios’ böcker; den ena handskriften från år 462 och den andra från år 411. Dessutom återspeglar den armeniska översättningen med ”han var” den syriska texten av Kyrkohistoria såsom den förelåg redan på 300-talet. Och det förefaller orimligt att nästan alla handskrifter av Eusebios’ tre verk, alla citat och alla översättningar därur skulle ha kunnat ändras i efterhand för att spegla den normativa versionen – särskilt som de tre versionerna inte är exakt lika varandra utan skiljer sig något i detaljerna. Det är då betydligt enklare att föreställa sig, att Hieronymus och den okände syriske krönikörens avvikelser har dem själva som upphovsmän

I vilket fall finns inget bevittnande av TF före Eusebios. Det gäller också den latinska parafrasering av TF som förekommer hos Pseudo-Hegesippos. Även om det är möjligt, finns inget som säkert säger att författaren hade tillgång till en version av TF i Judiska fornminnen med en annan ordalydelse, eller en text som föregick Eusebios. Med andra ord bevittnar Eusebios som förste person i början av 300-talet den normativa versionen av TF. Inga bevis föreligger för ett TF med annan ordalydelse, ej heller för någon tidigare förekomst av TF.

Därmed är det berättigat att fråga sig om Josefus alls skulle ha kunnat skriva TF? Det som talar emot att TF delvis eller i sin helhet skulle ha kunnat skrivas av Josefus är förekomsten av kristna föreställningar. TF innehåller en provkarta på kristna värderingar och vi har inga belägg alls för att Josefus var kristen. Detsamma gäller då den direkta utnämningen av Jesus till Messias. Även med ett mildrat ”han troddes vara” är det orimligt tro att Josefus kulle ha skrivit något sådant utan en närmare förklaring av vad messias-begreppet innebar. Jesus framställs också i TF på ett sätt som är diametralt motsatt den bild Josefus ger av andra messias-pretendenter. Vidare så hänvisar ingen enda kyrkofader till TF innan Eusebios återger stycket på 300-talet, trots att många var bekanta med Josefus och fastän deras skrifter ofta handlade om att försvara den kristna läran. Och här räcker inte ett eventuellt nedtonat TF som ett trovärdigt alternativ, eftersom även ett sådant torde ha citerats av åtminstone några kyrkofäder. Origenes’ tystnad är kanske mest slående alldenstund han var bekant med just den 18:e boken där TF nu förekommer och eftersom han vände sig just mot en judes uppfattning. Dessutom är den tystnad som senare patriarker som Johannes Chrysostomos och Fotios uppvisar mycket märklig, eftersom de indirekt faktiskt bevittnar att TF inte fanns i deras handskrifter (se Johannes Chrysostomos och Fotios). Var och en av dessa punkter skulle gå att bortförklara som olyckliga omständigheter, men sammantaget utgör de ett starkt indicium för att TF inte skrevs av Josefus. En version där alla de kristna elementen är bortplockade skulle nödtorftigt kunna förklara ovanstående omständigheter, åtminstone var och en för sig. Men frånsett att metoden att plocka bort allt man inte vill ska finnas med i TF i grunden är ovetenskaplig, löser detta inte det största problemet, nämligen att TF inte passar in i sitt sammanhang i Judiska fornminnen. De inledande orden direkt efter TF ger sken av att Josefus just avslutat beskrivningen av en förskräcklig händelse som upprörde eller skapade tumult bland judarna. Stycket före TF utgjorde just en sådan händelse och inte ens en version av TF med alla kristna element bortplockade skulle lösa detta dilemma. I så fall krävs en version med en helt annan innebörd och där mer av ett nationellt trauma målas upp. Samtidigt har en sådan version av TF absolut noll stöd i form av bevarat textmaterial och att därmed postulera en sådan version är att söka sig långt bortom vetenskapens gränser.

Sett utifrån den omständigheten att Josefus sannolikt inte skrev ett ord om Jesus i den kristna text som går under namnet Testimonium Flavianum, framstår omnämnandet av ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob” i ett helt annat ljus. Utan TF, och därmed en tidigare förklaring av vem Jesus var, verkar identifieringen av en för läsaren okänd Jakob som bror till en möjligen lika okänd Jesus Kristus vara ett besynnerligt undantag från Josefus’ normala sätt att identifiera de personer han beskriver. För en kristen utgjorde detta givetvis inget problem, då Jesus Kristus för denne var en självklar gestalt; ej heller utgjorde det ett problem ifall tillägget gjordes senare i tiden då Jesus Kristus blivit ett välkänt begrepp även bland icke-kristna.

Att hänvisningen till Bibelns Jesus i samband med en viss Jakobs död är ett senare tillägg, stöds av att Origenes uppenbarligen kände till en likartad mening i ett annat sammanhang hos Josefus; en text som troligtvis var just ett tillägg och något som Josefus aldrig skrivit eftersom denna text inte lyckades etablera sig i den bevarade texten. Origenes visar däremot ingen kännedom om det Jakobavsnitt som numera återfinns i Judiska fornminnen 20:200. Den förste att nämna denna passage är återigen Eusebios i början av 300-talet. Vi vet inte om det stycket förekom i den handskrift av Judiska fornminnen som Eusebios hade tillgång till, men troligen gjorde den det. Eftersom uppenbarligen någon gjort ett tillägg med identisk ordalydelse i ”brodern till Jesus som kallades Kristus” till den handskrift Origenes läste (se exempelvis Origenes’ Jakobomnämnande), borde dessa tillägg föregå Origenes och därmed föregå också Eusebios. Tydligt är att det gjordes flera tillägg till Josefus’ texter på olika ställen och kanske i olika böcker, och det mycket tidigt. Kanske skapade Eusebios TF i sin helhet, kanske bara ”förbättrade” han en tidigare kristen skapelse, eller så förelåg denna kristna kreation redan före Eusebios’ tid. Det är i vilket fall fullt möjligt att tillägget om Jesus Kristus i Jakobpassagen föregick inte bara Eusebios (början av 300-talet) utan också Origenes (mitten av 200-talet). Det kan ha tillkommit redan på 100-talet och ha bestått av endast en notering som någon gjort i marginalen, och denna notering senare av någon kopist uppfattats som om den tillhörde eller av religiösa tydlighetsskäl borde tillhöra texten och därför infogats i densamma Eftersom Josefus skrev om någon som hette Jakob som dödades genom stening och då tiden var ungefär den rätta, antog någon kristen felaktigt att det måste vara ”Herrens broder Jakob” som avsågs. Att tidpunkten ändå misstämde på fem år, att fallet från templets takkrön och det dödande klubbslaget mot Jakob utelämnats, och att denne Jakobs död tillkom efter utslag i Stora rådet (Sanhedrin), bekymrade uppenbarligen inte samtidens kristna alltför mycket.

Roger Viklund, 2011-04-11

The Jesus Passages in Josephus – a Case Study, part 3j – ”The brother of Jesus, who was called Christ”: Origen’s knowledge; Possible scenarios, Which James?

Part 1
———— ———— ———— ————
Part 2a Part 2b Part 2c Part 2d
Part 2e Part 2f Part 2g Part 2h
Part 2i Part 2j Part 2k Part 2l
Part 2m Part 2n Part 2o Part 2p
Part 2q Part 2r Part 2s Part 2t
———— ———— ———— ————
Part 3a Part 3b Part 3c Part 3d
Part 3e Part 3f Part 3g Part 3h
Part 3i Part 3j
———— ———— ———— ————
Part 4
———— ———— ———— ————
Excursus

This is part 3j of the translation of my treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English.

Den svenska texten.

III. The brother of Jesus, who was called Christ, whose name was James

Origen’s knowledge of another James passage

Possible scenarios

Which James?

If Jesus Christ is an addition to the James passage, it is not at all certain that Josephus even referred to the Christian James the Just. In classical antiquity there were only a limited number of names and also James was a very common name. Josephus refers to at least five people by the name of James (Jakob),[238] and out of these there is yet another James who is put to death in Book 20 in addition to the James being stoned at Ananus’ command. Sometime in the period 44-46 CE, the sons of Judas the Galilean were crucified. Their names were James and Simon.[239] Perhaps Josephus just happened to mention a James who died in about the right way and at about the right time, for a Christian to assume that James the Just was intended, and thus clarified what he believed was intended. The similarities between the fate of Josephus’ James and that of James the Just according to what the Christian tradition has said about his death (then apart from what has been included from Josephus), are quite superficial. The only real similarity is that they both were called James and that they were stoned at about the same time.

Hegesippus, who is the main source for the “martyrdom” of James, says that “immediately [after they had buried James] Vespasian besieged” Jerusalem. Thus, Hegesippus places James’ death at 67 CE,[240] and not at 62 CE, when according to Josephus Festus died and Albinus took the office and when his James consequently was executed. Josephus’ James was accused by Ananus in a trial for having broken the Law, and was sentenced to death by stoning. According to Hegesippus there is no trial, Ananus is not present, and James is not even convicted but is attacked and thrown from the pinnacle of the temple by the Scribes and the Pharisees. Since he was not killed by the fall they begin to stone him, but he is ultimately killed by a stroke on the head by a fuller’s club. Hegesippus is only talking about James, but according to Josephus both James and some others were stoned to death. According to Josephus this upsets “the most equitable of the citizens, and such as were the most uneasy at the breach of the laws”. Who are they and who are the others that are executed? If we are to believe that James was the Christian James who broke the Law, then also the others who were executed along with him should have been Christians. Are we to believe that those who disliked what was done also were Christians and by Josephus were identified as “the most equitable of the citizens”? And if more Christians apart from James were killed, how come that this event has gone by unnoticed in the Christian history of martyrs?[241]

The End of Section 3

Roger Viklund, 2011-04-10


[238] The five people named James are 1) the James of the Bible who has his named changed to Israel, for example in the Antiquities of the Jews 2:2:1 (Ἰακώβῳ); 2) the James who together with his brother Simon was crucified by Alexander, and who was the son of Judas, in the Antiquities of the Jews 20:5:2 (Ἰάκωβος); 3) the James who was convicted by Ananus and stoned to death, in the Antiquities of the Jews 20:9:1 (Ἰάκωβος); 4) James, the son of Sosas who was a Idumean military leader, for example in the Jewish War 4:9:6, 5:6:1, 6:1:8 (Ἰάκωβος), and 5) the guard James, for example in Life 18, 46 (Ἰακώβου).

[239] Flavius Josephus, Antiquities of the Jews 20:5:2.

[240] The forces of Vespasian invaded Palestine in the spring of 67, but the actual siege of Jerusalem did not begin until April 70 and then under the leadership of Vespasian’s son Titus. A few months later the city also fell.

[241] Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (2009), p. 575–576.

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 3j – ”Brodern till Jesus som kallades Kristus”: Origenes’ kännedom; Möjliga scenarier, Vilken Jakob?

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är del 3j av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

III. Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob

Origenes’ kännedom om en annan Jakobpassage

Möjliga scenarier

Vilken Jakob?

Ifall Jesus Kristus är ett tillägg till Jakobpassagen, är det inte alls givet att Josefus ens avsåg de kristnas Jakob. I antiken var namnutbudet begränsat och även Jakob var ett mycket vanligt namn. Josefus nämner åtminstone fem personer som bar namnet Jakob,[238] och av dessa är det ytterligare en Jakob som avrättas i bok 20 utöver den Jakob som Ananos låter stena. Någon gång i perioden 44–46 vt korsfästs sönerna till Judas från Galileen. De hette Jakob och Simon.[239] Måhända råkade Josefus bara nämna en Jakob som dog på ungefär rätt sätt och vid ungefär rätt tid, för att någon kristen skulle anta att det var Jakob den rättfärdige som avsågs och lät därmed förtydliga texten. Likheterna mellan det öde som drabbade Josefus’ Jakob och det som den kristna traditionen tillskrivit Jakob den rättfärdige i samband med dennes död (frånsett då inlemmandet av Josefus’ uppgifter i denna), är rätt ytliga. De enda egentliga likheterna är att de båda hetat just Jakob och att de har stenats vid ungefär samma tid.

Hegesippos, som är huvudkällan för Jakobs ”martyrium”, säger att Vespasianus genast efter Jakobs död belägrade Jerusalem. Därmed förlägger han dennes död till 67 vt[240] och inte till år 62, då enligt Josefus Festus dog och Albinus tillträdde och då hans Jakob följaktligen avrättades. Josefus’ Jakob anklagades av Ananos i en rättegång för att ha brutit mot lagen, och dömdes till döden genom stening. Enligt Hegesippos förekom ingen rättegång, Ananos är inte närvarande, Jakob döms inte ens utan överfalls och störtas ner från templet av de skriftlärda och fariseerna. Eftersom han inte dör av fallet stenar man honom, men han dödas av ett klubbslag i huvudet. Hegesippos talar enbart om Jakob. Enligt Josefus döms både Jakob och några andra. Enligt Josefus upprörs de medborgare som syntes rättrådigast. Vilka är de och vilka är de övriga som avrättas? Om vi ska tro att Jakob var den kristne Jakob som bröt mot lagen bör de övriga som avrättades tillsammans med honom också ha varit kristna. Ska vi då tro att de som upprördes över detta också var kristna och av Josefus identifierades som de mest rättrådiga medborgarna? Och om flera kristna utöver Jakob bragdes om livet, hur kommer det sig att denna händelse gått spårlöst förbi i den kristna legendsamlingen? [241]

Därmed är det slut på sektion 3

Roger Viklund, 2011-04-10


[238] De fem som bär namnet Jakob är 1) Bibelns Jakob som byter namn till Israel, exempelvis i Judiska fornminnen 2:2:1 (Ἰακώβῳ), 2) Den Jakob som korsfästes av Alexander tillsammans med sin bror Simon och som var son till Judas, i Judiska fornminnen 20:5:2 (Ἰάκωβος), 3) Den Jakob som dömdes av Ananos och stenades till döds, i Judiska fornminnen 20:9:1 (Ἰάκωβος), 4) Jakob son till Sosas som var idumeisk militärledare, exempelvis i Om det judiska kriget 4:9:6, 5:6:1, 6:1:8 (Ἰάκωβος), och 5) vakten Jakob, exempelvis i Liv 18, 46 (Ἰακώβου).

[239] Josefus Flavius, Judiska fornminnen 20:5:2.

[240] Vespasianus’ styrkor invaderade Palestina våren 67 men den egentliga belägringen av Jerusalem inleddes inte förrän i april år 70 och då under ledning av Vespasianus’ son Titus, och några månader senare föll också staden.

[241] Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (2009), s. 575–576.

The Jesus Passages in Josephus – a Case Study, part 3i – ”The brother of Jesus, who was called Christ”: Origen’s knowledge; Possible scenarios

Part 1
———— ———— ———— ————
Part 2a Part 2b Part 2c Part 2d
Part 2e Part 2f Part 2g Part 2h
Part 2i Part 2j Part 2k Part 2l
Part 2m Part 2n Part 2o Part 2p
Part 2q Part 2r Part 2s Part 2t
———— ———— ———— ————
Part 3a Part 3b Part 3c Part 3d
Part 3e Part 3f Part 3g Part 3h
Part 3i Part 3j
———— ———— ———— ————
Part 4
———— ———— ———— ————
Excursus

This is part 3i of the translation of my treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English.

Den svenska texten.

III. The brother of Jesus, who was called Christ, whose name was James

Origen’s knowledge of another James passage

Possible scenarios

How are we then to understand the reference to “the brother of Jesus who was called Christ, whose name was James”, which now appears in Antiquities of the Jews 20:200? Here are five possible scenarios:

1)      The whole passage about Ananus is a forgery. It has been suggested that the whole passage dealing with the removal of a High Priest and the appointment of a new, is a forgery. But since the text fits so well in its context and the story has an important role and deals with a rather important historical event, this is quite unlikely.

2)      “The brother of Jesus who was called Christ, whose name was James” is added. One must keep in mind that Josephus recounts for Ananus’ fate, and not for James’. Josephus did not have to mention James at all; this was irrelevant to the story. Josephus’ main point is to explain why Ananus was deposed, namely because what he did was not lawful. It would have been enough for Josephus to write that Ananus unlawfully executed some people and for this reason was disposed. So perhaps Josephus did not mentioned James at all at this point. In his earlier work, the Jewish War, he portrays Ananus in a completely different and much more favourable light; as “a venerable, and a very just man” and “a prodigious lover of liberty, and an admirer of a democracy”. In this book he does not mention the execution of James, but rather that the Idumeans and the Zealots later had Ananus killed, and that their actions which lead to “the death of Ananus [and not the death of James] was the beginning of the destruction of the city, and that from this very day may be dated the overthrow of her wall, and the ruin of her affairs”.[232]

3)      “The brother of Jesus who was called Christ” is added to the things Josephus originally wrote, which in such case was only someone “whose name was James” (Iakôbos onoma autô, Ἰάκωβος ὄνομα αὐτῷ). It seems unlikely that Josephus would have used the name Christ, especially in order to identify Jesus, since Josephus maintains that he has remained a Pharisee and thus a professing Jew. But nor was it necessary to account for who this brother of James was. If one removes the phrase “the brother of Jesus who was called Christ” the story becomes entirely consistent. The High Priest Ananus was deposed from office because he unlawfully had executed “one whose name was James and some others”. This was as has been shown (see The identification) Josephus’ standard way to identify a person who was irrelevant to the story or who he did not know anything further about. Later, some Christian reader assumed that James must be the Lord’s brother James, which according to Christian tradition was the leader of the Christian church in Jerusalem. The reader then, perhaps with the support of Matthew 1:16, has made a note in the margin; “the brother of Jesus who was called Christ.” When the manuscript then was copied, the copyist believed that the note belonged to the original text, or thought that it should, and from personal conviction or the like included it. It was not unusual that such marginal notes (so-called glosses) were included in the text when the Bible manuscripts were copied.[233]

4)      Only “who was called Christ” is added. Another possibility is that only the words “who was called Christ” are added. Josephus would then have written “the brother of Jesus, whose name was James.” This seems to me to be the most plausible explanation. The Jesus who Josephus in such case refers to was Jesus, the son of Damneus, who Josephus only a few lines later says was made the new priest after Ananus. Also this solution would make James and Jesus brothers, however then sons of Damneus and not of Joseph. This would as well make clear why Josephus did not explain who Jesus was (unless of course the paragraph originally read “the brother of Jesus son of Damneus, whose name was James”). This instead becomes evident a few sentences later. At the same time this also explains why James is killed. He and his brother Jesus, both sons of Damneus, belonged to a rival faction which the Ananus-wing took the opportunity to decimate when no procurator was in place. Jesus, the son of Damneus, obviously becomes upset when his brother is killed, and he incites the masses. The popular rising which follows, forces Agrippa II to dismiss Ananus and make Jesus the new priest. Somewhat later in the Antiquities of the Jews, we learn that King Agrippa II also dismisses Jesus, the son of Damneus, and appoints Jesus, the son of Gamaliel; a man who in the Jewish War is associated with the wing of Ananus.[234] This means that the office went from the wing of Ananus to the wing of Damneus and back to the wing of Ananus again.

Shaye Cohen gives several examples from Josephus’ Life, which demonstrates that Josephus often refers to a person by name without explaining who he is and only slightly later identifies the person.[235] Also Steve Mason exemplifies how Josephus mentions a person by name and shortly afterwards gives the identification – precisely as would be the case if Josephus identified James as the brother of Jesus, and a few sentences later informed the reader that this Jesus was the son of Damneus and was appointed High Priest after Ananus. Mason is wondering if Josephus could be using “a deliberate narrative technique” in order to provoke the reader to wonder who that person is. A few sentences later he gives the answer, in the same way as you in the movies often wonder who the person is and only later get the answer.[236]

If Josephus just wrote “the brother of Jesus, whose name was James” and only a few sentences later identified this Jesus as the son of Damneus and the new High  Priest, this would not be remarkable and totally in line with the way Josephus proceeded in other situations. This would also explain why Jesus is put before James in the sentence. It is an invitation to the reader that this Jesus is of importance, and a few sentences later it is said that Jesus was appointed new High Priest. If so, the Christian addition “who was called Christ” completely changed the meaning of what Josephus originally wrote and hid the link between the new High Priest and his murdered brother.

5)      James, the brother of the Lord! A fifth possibility is that the paragraph originally read: “James, the brother of the Lord”. For in the ninth century Photios says in his rendering of the passage that Ananus “accused James, the brother of the Lord, and others with him, of disobeying the laws”.[237] This would then be consistent with Paul’s description of James as the brother of the Lord. And if this was the original reading then this sentence is clearly a Christian interpolation, since Josephus would by virtue of his Jewish faith never call Jesus “the Lord”.

Roger Viklund, 2011-04-09


[232] Flavius Josephus writes:

”I should not mistake if I said that the death of Ananus was the beginning of the destruction of the city, and that from this very day may be dated the overthrow of her wall, and the ruin of her affairs, whereon they saw their high priest, and the procurer of their preservation, slain in the midst of their city. He was on other accounts also a venerable, and a very just man; and besides the grandeur of that nobility, and dignity, and honor of which he was possessed, he had been a lover of a kind of parity, even with regard to the meanest of the people; he was a prodigious lover of liberty, and an admirer of a democracy in government; and did ever prefer the public welfare before his own advantage, and preferred peace above all things; for he was thoroughly sensible that the Romans were not to be conquered. He also foresaw that of necessity a war would follow, and that unless the Jews made up matters with them very dexterously, they would be destroyed; to say all in a word, if Ananus had survived, they had certainly compounded matters; for he was a shrewd man in speaking and persuading the people, and had already gotten the mastery of those that opposed his designs, or were for the war. And the Jews had then put abundance of delays in the way of the Romans, if they had had such a general as he was.” (Flavius Josephus, Jewish War 4:314ff)

[233] George Albert Wells, Did Jesus exist?, 1975, p. 11.

[234] Flavius Josephus, Antiquities of the Jews 20:212–214, Jewish War, book 4.

[235] Shaye Cohen gives some examples from Josephus’ Life (Greek: Vita = V), Jewish War (Latin: Bellum Judaicum = BJ) and Antiquities of the Jews (Latin: Antiquitates Judaicae = AJ):

“The uneven method of introducing and re-introducing characters and places is particularly conspicuous in V. Cestius Gallus, the governor of Syria, is mentioned first in V 23 but his title does not appear until V 30. V 49 and 214 record only the name, V 347 and 373 add the title. The village of Dabaritta is mentioned in V 126 but Josephus does not explain its location until V 318. Jesus ben Sapphia is introduced in V 134 as if he were a new character although he appeared at least once before (V 66). We meet Ananias, a member of the delegation, in V 197, but Josephus describes him in V 290 as if for the first time. Elsewhere, too, Josephus employs this same non-technique. The monuments of Helena are mentioned in BJ 5.55 and 119, but Helena is not identified until 147 and 253. John of Gischala appears first in BJ 2.575, but is introduced only in 585. Antioch is described in BJ 3.29 although it was mentioned frequently in BJ 1 and 2. Judas the Galilean, the son of Ezekias, is introduced twice (BJ 2.56//AJ 17.271 and BJ 2.118//AJ 18.4). Antipater the father of Herod is described as if a new character in BJ 1.180-81//AJ 14.121. Any deductions about Josephus’ sources based on these inconcinnities are unreliable.” (Shaye J. D. Cohen, Josephus in Galilee and Rome: his vita and development as a historian, 1979 Leiden, p. 111)

[236] Steve Mason writes:

“The Iesous in Tiberias (from Life 271) is the archon, or council-president (278-79) — a case of mentioning the name shortly before giving the identification. That also happens occasionally in War. I have wondered whether it is not a deliberate narrative technique: provoking the reader to wonder who this guy is, and then supplying the identification after a few sentences (the way the films frequently raise such questions — Who is this person? — and only later supply the answer.” (David C. Hindley on Freethought & Rationalism Discussion Board, where he quotes a couple of paragraphs from a letter by Steve Mason)

[237] Photios writes:

“Thus, this Ananias, when Festus had died in Judaea and before Albinus had entered office, assembled the Sanhedrin on his own authority and accused James, the brother of the Lord, and others with him, of disobeying the laws and he ordered their death by stoning.” (Photios, Bibliotheca, codex 238 [On Antiquities of the Jews])

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 3i – ”Brodern till Jesus som kallades Kristus”: Origenes’ kännedom; Möjliga scenarier

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är del 3i av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

III. Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob

Origenes’ kännedom om en annan Jakobpassage

Möjliga scenarier

Hur skall man då förstå det omnämnande av ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob” som nu förekommer i Judiska fornminnen 20:200? Här följer fem tänkbara scenarier:

1)      Hela stycket om Ananos är en förfalskning. Det har föreslagits att hela stycket som berör avsättandet av en överstepräst och tillsättandet av en ny är en förfalskning. Men eftersom texten passar så bra in i sitt sammanhang och berättelsen fyller en viktig funktion och behandlar en relativt viktig historisk händelse, är detta mycket osannolikt.

2)      ”Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob” är tillagt. Man måste ha i åtanke att Josefus berättar om Ananos’ öde och inte Jakobs. Josefus behövde inte alls nämna Jakob; det saknade betydelse för berättelsen. Josefus’ huvudpoäng är att redogöra för varför Ananos avsattes, nämligen för att han överträdde lagen. Det hade räckt för Josefus att skriva att Ananos avrättade några personer olovligen. Kanske nämnde därför Josefus inte alls Jakob på detta ställe. I sitt tidigare verk Om det judiska kriget beskriver han Ananos på ett helt annat och mycket fördelaktigare sätt. Han nämner inte avrättningen av Jakob men väl att seloterna senare låter mörda Ananos, och skriver då i anslutning därtill att deras gärning (och inte Jakobs död) var början till Jerusalems förstörelse.[232]

3)      ”Brodern till Jesus som kallades Kristus” är tillagt det Josefus ursprungligen skrev, som i så fall endast var ”en vars namn var Jakob”. Det förefaller osannolikt att Josefus skulle ha kunnat använda beteckningen Kristus, framför allt för att identifiera Jesus, eftersom Josefus vidhåller att han förblivit farisé och därmed bekännande jude. Men det var heller inte nödvändigt att berätta vem Jakobs bror var. Tar man bort uttrycket ”brodern till Jesus som kallades Kristus” blir historien fullt logisk. Översteprästen Ananos avsattes från sitt ämbete för att han på ett olagligt sätt avrättade ”en vars namn var Jakob, och några andra”. Detta var som visats (se Identifieringen) Josefus’ standardidentifiering av de personer som saknade betydelse för berättelsen eller som han själv inte visste något ytterligare om. Senare har någon kristen läsare förmodat att Jakob måste vara Herrens broder Jakob, vilken enligt kristen tradition var ledare för den kristna församlingen i Jerusalem. Läsaren har då med stöd av kanske Matt 1:16 noterat i kanten: ”brodern till Jesus som kallades Kristus”. När sedan handskriften kopierats, har kopisten trott att noten tillhörde den ursprungliga texten, eller tyckt att den borde göra det, och tagit med den av personlig övertygelse eller dylikt. Det var nämligen inte ovanligt att man vid kopierandet av bibelhandskrifter infogade dylika randanmärkningar (s.k. glossor) i texten.[233]

4)      Endast ”som kallades Kristus” är tillagt. Ytterligare en möjlighet är att endast orden ”som kallades Kristus” är tillagda. Då skulle Josefus ha skrivit ”brodern till Jesus vars namn var Jakob”. Detta är i mina ögon den troligaste förklaringen. Den Jesus som i så fall avsågs var den Jesus, son till Damneus, om vilken Josefus bara några rader senare säger att han tillsattes som ny överstepräst efter Ananos. Också den lösningen skulle göra Jesus och Jakob till bröder, dock söner till Damneus och inte Josef. Det klargör dessutom varför Josefus inte förklarade vem Jesus var (såvida nu inte stycket ursprungligen löd ”brodern till Jesus, son till Damneus, vars namn var Jakob”). Det framgår i stället några meningar senare. Det förklarar i så fall samtidigt också varför Jakob dödas. Han och hans bror Jesus, båda söner till Damneus, tillhörde en rivaliserande falang vilken Ananos-falangen passade på att decimera när ingen prokurator fanns på plats. Jesus, Damneus’ son, upprörs naturligtvis över att hans bror dödas, och han uppviglar massorna. Det folkliga uppror som följer tvingar Agrippa II att avsätta Ananos och utse Jesus till ny överstepräst. Något senare i Judiska fornminnen får vi veta att kung Agrippa II avsätter också Jesus, Damneus’ son, och tillsätter Jesus, Gamaliels son, en man som i Om det judiska kriget sätts i förbindelse med Ananos-falangen.[234] Det betyder att ämbetet gick från Ananos till Damneusfalangen och tillbaka till Ananosfalangen igen.

Shaye Cohen ger flera exempel ur Josefus’ Liv som demonstrerar att Josefus ofta nämner en person vid namn men utan att närmare förklara vem denne är och först något senare identifierar personen.[235] Steve Mason ger också exempel på hur Josefus kan nämna en person vid namn och strax efteråt identifiera personen – just såsom skulle vara fallet om Josefus identifierade Jakob som broder till Jesus och några meningar senare upplyste läsaren om att denne Jesus var son till Damneus och utnämndes till överstepräst efter Ananos. Mason har funderat över om inte detta kan vara en medveten teknik från Josefus’ sida i syfte att sporra läsaren att fundera vem den aktuella personen är. Efter några meningar ger han svaret, på samma sätt som man i filmer ofta undrar över vem personen är och får svaret först senare.[236]

Ifall Josefus skrivit endast ”brodern till Jesus, vars namn var Jakob” och först ett antal meningar senare identifierat denne Jesus som son till Damneus och den nye översteprästen, vore detta inget märkvärdigt och helt i linje med hur Josefus förfor i andra sammanhang. Det förklarar också varför Jesus kommer före Jakob i meningen. Det är en uppmaning till läsaren att denne Jesus är av betydelse och några meningar senare förklaras att Jesus utnämns till ny överstepräst. I så fall kom det kristna tillägget ”som kallades Kristus” att helt förändra innebörden av det Josefus ursprungligen skrev och dölja kopplingen mellan den nye översteprästen och hans mördade bror.

5)      Herrens broder Jakob! En femte möjlighet är att stycket ursprungligen löd: ”Herrens broder Jakob”. Fotios uppger nämligen på 800-talet i sin återgivning av passagen att Ananos ”anklagade Herrens broder Jakob tillsammans med några andra för att överträda lagarna”.[237] Det skulle då stämma med Paulus’ benämning av Jakob som Herrens broder. Och i så fall är denna mening helt klart en kristen interpolation eftersom Josefus i kraft av sin judiska tro aldrig skulle kunna benämna Jesus ”Herren”.

Roger Viklund, 2011-04-09


[232] Josefus Flavius skriver:

”I should not mistake if I said that the death of Ananus was the beginning of the destruction of the city, and that from this very day may be dated the overthrow of her wall, and the ruin of her affairs, whereon they saw their high priest, and the procurer of their preservation, slain in the midst of their city. He was on other accounts also a venerable, and a very just man; and besides the grandeur of that nobility, and dignity, and honor of which he was possessed, he had been a lover of a kind of parity, even with regard to the meanest of the people; he was a prodigious lover of liberty, and an admirer of a democracy in government; and did ever prefer the public welfare before his own advantage, and preferred peace above all things; for he was thoroughly sensible that the Romans were not to be conquered. He also foresaw that of necessity a war would follow, and that unless the Jews made up matters with them very dexterously, they would be destroyed; to say all in a word, if Ananus had survived, they had certainly compounded matters; for he was a shrewd man in speaking and persuading the people, and had already gotten the mastery of those that opposed his designs, or were for the war. And the Jews had then put abundance of delays in the way of the Romans, if they had had such a general as he was.” (Josefus Flavius, Om det judiska kriget 4:314ff)

[233] George Albert Wells, Did Jesus exist?, 1975, s. 11.

[234] Josefus Flavius, Judiska fornminnen, 20:212–214, Om det judiska kriget, bok 4.

[235] Shaye Cohen ger exempel ur Josefus’ Liv (grekiska: Vita =V), Om det judiska kriget (latin: Bellum Judaicum = BJ) och Judiska fornminnen (latin: Antiquitates Judaicae = AJ):

“The uneven method of introducing and re-introducing characters and places is particularly conspicuous in V. Cestius Gallus, the governor of Syria, is mentioned first in V 23 but his title does not appear until V 30. V 49 and 214 record only the name, V 347 and 373 add the title. The village of Dabaritta is mentioned in V 126 but Josephus does not explain its location until V 318. Jesus ben Sapphia is introduced in V 134 as if he were a new character although he appeared at least once before (V 66). We meet Ananias, a member of the delegation, in V 197, but Josephus describes him in V 290 as if for the first time. Elsewhere, too, Josephus employs this same non-technique. The monuments of Helena are mentioned in BJ 5.55 and 119, but Helena is not identified until 147 and 253. John of Gischala appears first in BJ 2.575, but is introduced only in 585. Antioch is described in BJ 3.29 although it was mentioned frequently in BJ 1 and 2. Judas the Galilean, the son of Ezekias, is introduced twice (BJ 2.56//AJ 17.271 and BJ 2.118//AJ 18.4). Antipater the father of Herod is described as if a new character in BJ 1.180-81//AJ 14.121. Any deductions about Josephus’ sources based on these inconcinnities are unreliable.” (Shaye J. D. Cohen, Josephus in Galilee and Rome: his vita and development as a historian, 1979 Leiden, s. 111)

[236] Steve Mason skriver:

“The Iesous in Tiberias (from Life 271) is the archon, or council-president (278-79) — a case of mentioning the name shortly before giving the identification. That also happens occasionally in War. I have wondered whether it is not a deliberate narrative technique: provoking the reader to wonder who this guy is, and then supplying the identification after a few sentences (the way the films frequently raise such questions — Who is this person? — and only later supply the answer.” (David C. Hindley på Freethought & Rationalism Discussion Board, där han återger ett brevsvar från Steve Mason)

[237] Fotios skriver:

“Thus, this Ananias, when Festus had died in Judaea and before Albinus had entered office, assembled the Sanhedrin on his own authority and accused James, the brother of the Lord, and others with him, of disobeying the laws and he ordered their death by stoning.” (Fotios, Bibliotheke, kodex 238 [om Judiska fornminnen])

The Jesus Passages in Josephus – a Case Study, part 3h – ”The brother of Jesus, who was called Christ”: Origen’s knowledge; Church Father Eusebius, Hegesippus

Part 1
———— ———— ———— ————
Part 2a Part 2b Part 2c Part 2d
Part 2e Part 2f Part 2g Part 2h
Part 2i Part 2j Part 2k Part 2l
Part 2m Part 2n Part 2o Part 2p
Part 2q Part 2r Part 2s Part 2t
———— ———— ———— ————
Part 3a Part 3b Part 3c Part 3d
Part 3e Part 3f Part 3g Part 3h
Part 3i Part 3j
———— ———— ———— ————
Part 4
———— ———— ———— ————
Excursus

This is part 3h of the translation of my treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English.

Den svenska texten.

III. The brother of Jesus, who was called Christ, whose name was James

Origen’s knowledge of another James passage

Church Father Eusebius

Hegesippus

Anyhow, Hegesippus and Josephus were occasionally confused, which incidentally also is the case in Pseudo-Hegesippus’ work which actually was named Iosippus because it was a Latin paraphrase of Josephus’ Jewish War (see Pseudo-Hegesippus). No matter from where Origen got the information, Eusebius in turn read Origen and without doubt found the paragraph there with the information that it came from Josephus. If the passage had occurred also in Eusebius’ manuscript of the Antiquities of the Jews, it should have survived to our time. He reasonably reproduced the passage without saying where it was found, since Origen did not convey that information. Jerome got the same piece of information from either Origen or Eusebius; both of whom he were familiar with. If that information was in the Josephan manuscript which Origen had access to, it could have been inserted there as early as the second century, because the idea that Jesus had biological brothers, in time became increasingly unpopular when the focus shifted to the Immaculate Conception.

According to the above quotation from Eusebius, the church father Hegesippus about the year 170 CE described, James’ death as follows: James was thrown down from the pinnacle of the temple and was then stoned, but survived both events; then a fuller, i.e. one who beat out clothes, beat him to death with a club. Hegesippus writes “that the more sensible even of the Jews were of the opinion that this was the cause of the siege of Jerusalem”. Also Clement of Alexandria, who moreover was Origen’s teacher, was of the opinion that James’ had died this way.[231]

There are accordingly two possible sources for Origen’s statement that the execution of James led to the destruction of Jerusalem, either Josephus or a Christian writer, then most likely Hegesippus. If Origen as he says got his information from Josephus, it was surely a passage which was not written by Josephus – since Josephus could not have said that the Jews were punished by having Jerusalem destroyed because of the execution of this James; and since the text then reasonably also would have survived. The Christians would not have allowed such a passage to get lost if it had been in all the manuscripts. If on the other hand Origen’s memory was at fault and he mistook for example Hegesippus for Josephus, it means that he did not testify that Josephus wrote anything about Jesus and James. Instead, Origen’s statement that Josephus had written the passage came to influence others, such as Eusebius, into believing this. Since the phrase “the brother of Jesus who was called Christ” is identical with the present James passage, Origen’s “mistake” should in such case be the source of also this interpolation.

It is difficult to decide what is the most likely scenario, but since Origen seems to know exactly in what book Josephus writes about John, he also should have known that the things he wrote about James occurred in Josephus (see: Did not accept Jesus as the Messiah).

Roger Viklund, 2011-04-08


[231] Eusebius writes:

“But Clement in the sixth book of his Hypotyposes writes thus: ‘For they say that Peter and James and John after the ascension of our Saviour, as if also preferred by our Lord, strove not after honor, but chose James the Just bishop of Jerusalem.’ But the same writer, in the seventh book of the same work, relates also the following things concerning him: ”The Lord after his resurrection imparted knowledge to James the Just and to John and Peter, and they imparted it to the rest of the apostles, and the rest of the apostles to the seventy, of whom Barnabas was one. But there were two Jameses: one called the Just, who was thrown from the pinnacle of the temple and was beaten to death with a club by a fuller, and another who was beheaded.” Paul also makes mention of the same James the Just, where he writes, ‘Other of the apostles saw I none, save James the Lord’s brother.’” (Eusebius, Ecclesiastical History 2:1:2–4)

“The manner of James’ death has been already indicated by the above-quoted words of Clement, who records that he was thrown from the pinnacle of the temple, and was beaten to death with a club. But Hegesippus, who lived immediately after the apostles, gives the most accurate account in the fifth book of his Memoirs. He writes as follows:  James, the brother of the Lord, succeeded to the government of the Church in conjunction with the apostles. He has been called the Just by all from the time of our Saviour to the present day; for there were many that bore the name of James. He was holy from his mother’s womb; and he drank no wine nor strong drink, nor did he eat flesh. No razor came upon his head; he did not anoint himself with oil, and he did not use the bath. He alone was permitted to enter into the holy place; for he wore not woolen but linen garments. And he was in the habit of entering alone into the temple, and was frequently found upon his knees begging forgiveness for the people, so that his knees became hard like those of a camel, in consequence of his constantly bending them in his worship of God, and asking forgiveness for the people. Because of his exceeding great justice he was called the Just, and Oblias, which signifies in Greek, ‘Bulwark of the people’ and ‘Justice,’ in accordance with what the prophets declare concerning him. Now some of the seven sects, which existed among the people and which have been mentioned by me in the Memoirs, asked him, ‘What is the gate of Jesus?’ and he replied that he was the Saviour. On account of these words some believed that Jesus is the Christ. But the sects mentioned above did not believe either in a resurrection or in one’s coming to give to every man according to his works. But as many as believed did so on account of James. Therefore when many even of the rulers believed, there was a commotion among the Jews and Scribes and Pharisees, who said that there was danger that the whole people would be looking for Jesus as the Christ. Coming therefore in a body to James they said, ‘We entreat you, restrain the people; for they are gone astray in regard to Jesus, as if he were the Christ. We entreat you to persuade all that have come to the feast of the Passover concerning Jesus; for we all have confidence in you. For we bear you witness, as do all the people, that you are just, and do not respect persons. Therefore, persuade the multitude not to be led astray concerning Jesus. For the whole people, and all of us also, have confidence in you. Stand therefore upon the pinnacle of the temple, that from that high position you may be clearly seen, and that your words may be readily heard by all the people. For all the tribes, with the Gentiles also, have come together on account of the Passover.’ The aforesaid Scribes and Pharisees therefore placed James upon the pinnacle of the temple, and cried out to him and said: ‘You just one, in whom we ought all to have confidence, forasmuch as the people are led astray after Jesus, the crucified one, declare to us, what is the gate of Jesus.’ And he answered with a loud voice, ‘Why do you ask me concerning Jesus, the Son of Man? He himself sits in heaven at the right hand of the great Power, and is about to come upon the clouds of heaven.’ And when many were fully convinced and gloried in the testimony of James, and said, ‘Hosanna to the Son of David,’ these same Scribes and Pharisees said again to one another, ‘We have done badly in supplying such testimony to Jesus. But let us go up and throw him down, in order that they may be afraid to believe him.’ And they cried out, saying, ‘Oh! Oh! The just man is also in error.’ And they fulfilled the Scripture written in Isaiah, ‘Let us take away the just man, because he is troublesome to us: therefore they shall eat the fruit of their doings.’ So they went up and threw down the just man, and said to each other, ‘Let us stone James the Just.’ And they began to stone him, for he was not killed by the fall; but he turned and knelt down and said, ‘I entreat you, Lord God our Father, forgive them, for they know not what they do.’  And while they were thus stoning him one of the priests of the sons of Rechab, the son of the Rechabites, who are mentioned by Jeremiah the prophet, cried out, saying, ‘Stop. What are you doing? The just one prays for you.’ And one of them, who was a fuller, took the club with which he beat out clothes and struck the just man on the head. And thus he suffered martyrdom. And they buried him on the spot, by the temple, and his monument still remains by the temple. He became a true witness, both to Jews and Greeks, that Jesus is the Christ. And immediately Vespasian besieged them.  These things are related at length by Hegesippus, who is in agreement with Clement. James was so admirable a man and so celebrated among all for his justice, that the more sensible even of the Jews were of the opinion that this was the cause of the siege of Jerusalem, which happened to them immediately after his martyrdom for no other reason than their daring act against him.” (Eusebius, Ecclesiastical History 2:23:3-19)

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 3h – ”Brodern till Jesus som kallades Kristus”: Origenes’ kännedom; Kyrkofader Eusebios, Hegesippos

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är del 3h av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

III. Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob

Origenes’ kännedom om en annan Jakobpassage

Kyrkofader Eusebios

Hegesippos

I vilket fall hände det att Hegesippos och Josefus blandades samman, vilket för övrigt visar sig även i Pseudo-Hegesippos’ verk som egentligen bar namnet Iosippus på grund av att det var en latinsk parafrasering av Josefus’ Om det judiska kriget (se Pseudo-Hegesippos). Oavsett varifrån Origenes fått uppgiften, kom Eusebios i sin tur att läsa Origenes och fann med all säkerhet stycket hos honom med uppgiften att det förekom hos Josefus. Om passagen hade förekommit också i Eusebios’ handskrift av Judiska fornminnen borde den ha överlevt till vår tid. Rimligen återgav han stycket utan att ange var någonstans det förekom, eftersom Origenes inte förmedlade uppgiften. Hieronymus tog samma stycke från antingen Origenes eller Eusebios, vilka han båda var förtrogna med. Fanns uppgiften i den handskrift av Josefus som Origenes hade tillgång till, kan den ha införts redan på 100-talet, eftersom föreställningen att Jesus skulle ha haft biologiska bröder med tiden blev allt mer impopulär i och med att fokus försköts mot den obefläckade avlelsen.

Enligt citatet ovan från Eusebios, beskrev kyrkofader Hegesippos omkring år 170 vt Jakobs död på följande sätt: Jakob störtades ned från templets takspets och stenades därefter men överlevde båda händelserna, varpå en valkare, dvs. en filtmakare, slog ihjäl honom med en klubba. Hegesippos skriver att ”förståndiga judar ansåg att denna händelse förorsakat Jerusalems belägring”. Även Klemens av Alexandria, som till yttermera visso var Origenes’ lärare, skall ha ansett att Jakobs död gått till på det sättet.[231]

Det finns alltså två möjliga källor till Origenes’ uppgift om att avrättandet av Jakob ledde till Jerusalems förstörelse, antingen Josefus eller en kristen författare, då troligast Hegesippos. Om Origenes som han säger tagit uppgiften från Josefus var det med all säkerhet en passage som inte skrevs av Josefus eftersom Josefus omöjligen kan ha skyllt Jerusalems öde på avrättningen av denne Jakob och att textstället då rimligen skulle ha överlevt. De kristna skulle inte ha låtit en sådan passage försvinna om den förekommit i alla handskrifter. Om Origenes däremot missmint sig och blandat samman Josefus med exempelvis Hegesippos betyder det att han inte alls bevittnar att Josefus skrivit något om Jesus och Jakob. I stället kom då Origenes’ påstående att Josefus skrivit passagen att påverka andra, som exempelvis Eusebios, till att tro detta. Eftersom formuleringen ”brodern till Jesus som kallades Kristus” är identisk med det som står i den nu förekommande Jakobpassagen, borde i så fall Origenes’ ”misstag” vara upphovet till även denna interpolation. Det är svårt att avgöra vilket scenario som är mest sannolikt, men eftersom Origenes verkar veta i exakt vilken bok Josefus skriver om Johannes, borde han också ha vetat att det han skrev om Jakob förekom hos Josefus (se: Erkände inte Jesus som Messias).

Roger Viklund. 2011-04-08


[231] Eusebios skriver:

“But Clement in the sixth book of his Hypotyposes writes thus: ‘For they say that Peter and James and John after the ascension of our Saviour, as if also preferred by our Lord, strove not after honor, but chose James the Just bishop of Jerusalem.’ But the same writer, in the seventh book of the same work, relates also the following things concerning him: ”The Lord after his resurrection imparted knowledge to James the Just and to John and Peter, and they imparted it to the rest of the apostles, and the rest of the apostles to the seventy, of whom Barnabas was one. But there were two Jameses: one called the Just, who was thrown from the pinnacle of the temple and was beaten to death with a club by a fuller, and another who was beheaded.” Paul also makes mention of the same James the Just, where he writes, ‘Other of the apostles saw I none, save James the Lord’s brother.’” (Eusebios, Kyrkohistoria 2:1:2–4)

“The manner of James’ death has been already indicated by the above-quoted words of Clement, who records that he was thrown from the pinnacle of the temple, and was beaten to death with a club. But Hegesippus, who lived immediately after the apostles, gives the most accurate account in the fifth book of his Memoirs. He writes as follows:  James, the brother of the Lord, succeeded to the government of the Church in conjunction with the apostles. He has been called the Just by all from the time of our Saviour to the present day; for there were many that bore the name of James. He was holy from his mother’s womb; and he drank no wine nor strong drink, nor did he eat flesh. No razor came upon his head; he did not anoint himself with oil, and he did not use the bath. He alone was permitted to enter into the holy place; for he wore not woolen but linen garments. And he was in the habit of entering alone into the temple, and was frequently found upon his knees begging forgiveness for the people, so that his knees became hard like those of a camel, in consequence of his constantly bending them in his worship of God, and asking forgiveness for the people. Because of his exceeding great justice he was called the Just, and Oblias, which signifies in Greek, ‘Bulwark of the people’ and ‘Justice,’ in accordance with what the prophets declare concerning him. Now some of the seven sects, which existed among the people and which have been mentioned by me in the Memoirs, asked him, ‘What is the gate of Jesus?’ and he replied that he was the Saviour. On account of these words some believed that Jesus is the Christ. But the sects mentioned above did not believe either in a resurrection or in one’s coming to give to every man according to his works. But as many as believed did so on account of James. Therefore when many even of the rulers believed, there was a commotion among the Jews and Scribes and Pharisees, who said that there was danger that the whole people would be looking for Jesus as the Christ. Coming therefore in a body to James they said, ‘We entreat you, restrain the people; for they are gone astray in regard to Jesus, as if he were the Christ. We entreat you to persuade all that have come to the feast of the Passover concerning Jesus; for we all have confidence in you. For we bear you witness, as do all the people, that you are just, and do not respect persons. Therefore, persuade the multitude not to be led astray concerning Jesus. For the whole people, and all of us also, have confidence in you. Stand therefore upon the pinnacle of the temple, that from that high position you may be clearly seen, and that your words may be readily heard by all the people. For all the tribes, with the Gentiles also, have come together on account of the Passover.’ The aforesaid Scribes and Pharisees therefore placed James upon the pinnacle of the temple, and cried out to him and said: ‘You just one, in whom we ought all to have confidence, forasmuch as the people are led astray after Jesus, the crucified one, declare to us, what is the gate of Jesus.’ And he answered with a loud voice, ‘Why do you ask me concerning Jesus, the Son of Man? He himself sits in heaven at the right hand of the great Power, and is about to come upon the clouds of heaven.’ And when many were fully convinced and gloried in the testimony of James, and said, ‘Hosanna to the Son of David,’ these same Scribes and Pharisees said again to one another, ‘We have done badly in supplying such testimony to Jesus. But let us go up and throw him down, in order that they may be afraid to believe him.’ And they cried out, saying, ‘Oh! Oh! The just man is also in error.’ And they fulfilled the Scripture written in Isaiah, ‘Let us take away the just man, because he is troublesome to us: therefore they shall eat the fruit of their doings.’ So they went up and threw down the just man, and said to each other, ‘Let us stone James the Just.’ And they began to stone him, for he was not killed by the fall; but he turned and knelt down and said, ‘I entreat you, Lord God our Father, forgive them, for they know not what they do.’  And while they were thus stoning him one of the priests of the sons of Rechab, the son of the Rechabites, who are mentioned by Jeremiah the prophet, cried out, saying, ‘Stop. What are you doing? The just one prays for you.’ And one of them, who was a fuller, took the club with which he beat out clothes and struck the just man on the head. And thus he suffered martyrdom. And they buried him on the spot, by the temple, and his monument still remains by the temple. He became a true witness, both to Jews and Greeks, that Jesus is the Christ. And immediately Vespasian besieged them.  These things are related at length by Hegesippus, who is in agreement with Clement. James was so admirable a man and so celebrated among all for his justice, that the more sensible even of the Jews were of the opinion that this was the cause of the siege of Jerusalem, which happened to them immediately after his martyrdom for no other reason than their daring act against him.” (Eusebios, Kyrkohistoria 2:23:3-19)

<a href=”https://rogerviklund.files.wordpress.com/2011/02/josephusmaybe.png”><img class=”alignright size-full wp-image-2812″ title=”Josephusmaybe” src=”https://rogerviklund.files.wordpress.com/2011/02/josephusmaybe.png&#8221; alt=”” width=”180″ height=”382″ /></a><strong>Jesuspassagerna hos Josefus. </strong>
<table border=”0″ cellspacing=”0″ cellpadding=”0″ width=”265″>
<tbody>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong><a href=”../2011/02/25/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-1-%E2%80%93-sammanfattning-och-biografi/”>Del 1</a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong>———</td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><strong> </strong><strong><a href=”../2011/02/26/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2a-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-josefus%E2%80%99-vittnesbord-och-bevittnande/”>Del 2a</a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><strong> </strong><strong><a href=”../2011/03/01/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2b-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-innehall-och-sammanhang-kristna-forestallningar-och-messiasbegreppet/”>Del 2b</a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><a href=”../2011/03/09/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2g-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-avsaknad-av-foreusebiska-bevittnanden/”><strong> </strong></a><strong> </strong><strong><a href=”../2011/03/04/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2c-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-innehall-och-sammanhang-subjektiva-rekonstruktionsmetoder/”>Del 2c</a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><strong> </strong><strong><a href=”../2011/03/05/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2d-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-innehall-och-sammanhang-var-eusebios-kronikor-eller-skronikor/”>Del 2d</a></strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/12/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2i-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-eftereusebiska-grekiska-bevittnandena-johannes-chrysost/”><strong> </strong></a><strong> </strong><strong><a href=”../2011/03/11/2011/03/07/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2e-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-innehall-och-sammanhang-tf-passar-ej-i-sitt-sammanhang/”>Del 2e</a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/13/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2j-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-eftereusebiska-grekiska-bevittnandena-theodoretos-och-f/”><strong> </strong></a><strong> </strong><strong><a href=”../2011/03/08/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2f-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-innehall-och-sammanhang-testimonium-flavianums-obetydlighet/”>Del 2f</a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/15/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2k-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-latinska-oversattningarna-pseudo-hegesippos/”><strong> </strong></a><strong> </strong><strong><a href=”../2011/03/09/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2g-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-avsaknad-av-foreusebiska-bevittnanden/”>Del 2g</a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/16/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2l-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-latinska-oversattningarna-hieronymus/”><strong> </strong></a><strong> </strong><strong><a href=”/2011/03/11/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2h-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-origenes%E2%80%99-bevittnande-av-tfs-franvaro/”>Del 2h</a></strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/19/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2m-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-syriska-och-arabiska-oversattningarna-agapius-och-mikae/”><strong> </strong></a><a href=”/2011/03/12/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2i-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-eftereusebiska-grekiska-bevittnandena-johannes-chrysost/”><strong>Del 2i</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/19/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2n-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-syriska-och-arabiska-oversattningarna-de-gemensamma-kal/”><strong> </strong></a><a href=”/2011/03/13/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2j-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-eftereusebiska-grekiska-bevittnandena-theodoretos-och-f/”><strong>Del 2j</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/20/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2o-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-han-ansags-vara-messias-ett-annorlunda-tf/”><strong> </strong></a><strong><a href=”/2011/03/15/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2k-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-latinska-oversattningarna-pseudo-hegesippos/”><strong>Del 2k</strong></a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/21/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2p-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-om-det-judiska-kriget/”><strong> </strong></a><strong><a href=”/2011/03/16/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2l-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-latinska-oversattningarna-hieronymus/”><strong>Del 2l</strong></a></strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/22/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2q-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-slaviska-josefus/”><strong> </strong></a><a href=”/2011/03/19/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2m-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-syriska-och-arabiska-oversattningarna-agapius-och-mikae/”><strong>Del 2m</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/23/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2r-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-josippon/”><strong> </strong></a><strong><a href=”/2011/03/19/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2n-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-de-syriska-och-arabiska-oversattningarna-de-gemensamma-kal/”><strong>Del 2n</strong></a></strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/24/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2s-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-robert-eisler/”><strong> </strong></a><a href=”/2011/03/20/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2o-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-han-ansags-vara-messias-ett-annorlunda-tf/”><strong>Del 2o</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/25/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2t-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-innehallsforteckningen/”><strong> </strong></a><a href=”/2011/03/21/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2p-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-om-det-judiska-kriget/”><strong>Del 2p</strong></a></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/22/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2q-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-slaviska-josefus/”><strong>Del 2q</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/23/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2r-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-josippon/”><strong>Del 2r</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/24/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2s-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-kyrkofadernas-kannedom-om-tf-ovriga-robert-eisler/”><strong>Del 2s</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/25/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-2t-%E2%80%93-%E2%80%9Dtestimonium-flavianum%E2%80%9D-innehallsforteckningen/”><strong>Del 2t</strong></a></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong>———
</strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong>
</strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><a href=”/2011/03/26/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-3a-%E2%80%93-%E2%80%9Dbrodern-till-jesus-som-kallades-kristus%E2%80%9D-jakobpassagen-hos-josefus-judiska-fornminnen-20200/”><strong>Del 3a</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><a href=”/2011/03/27/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-3b-%E2%80%93-%E2%80%9Dbrodern-till-jesus-som-kallades-kristus%E2%80%9D-jakobpassagen-hos-josefus-tidigare-identifiering/”><strong> </strong><strong>Del 3b</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><a href=”/2011/03/28/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-3c-%E2%80%93-%E2%80%9Dbrodern-till-jesus-som-kallades-kristus%E2%80%9D-jakobpassagen-hos-josefus-tidigare-identifiering-identifieringen/”><strong>Del 3c</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><a href=”/2011/03/30/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-3d-%E2%80%93-%E2%80%9Dbrodern-till-jesus-som-kallades-kristus%E2%80%9D-origenes%E2%80%99-kannedom-om-matteus-och-mot-kelsos/”><strong>Del 3d</strong></a></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><a href=”/2011/04/04/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-3e-%E2%80%93-%E2%80%9Dbrodern-till-jesus-som-kallades-kristus%E2%80%9D-origenes%E2%80%99-kannedom-erkande-inte-jesus-som-messias/”><strong>Del 3e</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><a href=”/2011/04/05/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-3f-%E2%80%93-%E2%80%9Dbrodern-till-jesus-som-kallades-kristus%E2%80%9D-origenes%E2%80%99-kannedom-orsaken-till-jerusalems-odelaggelse/”><strong>Del 3f</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><a href=”/2011/04/07/jesuspassagerna-hos-josefus-%E2%80%93-en-fallstudie-del-3g-%E2%80%93-%E2%80%9Dbrodern-till-jesus-som-kallades-kristus%E2%80%9D-origenes%E2%80%99-kannedom-kyrkofader-eusebios/”><strong>Del 3g</strong></a></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong><strong>Del 3h</strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
<tr>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
<td width=”66″ valign=”top”><strong> </strong></td>
</tr>
</tbody>
</table>
Detta är del 3g av min avhandling <a href=”http://www.jesusgranskad.se/Josefus3.htm”>Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie</a>, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.The <a href=”/2011/04/07/the-jesus-passages-in-josephus-%E2%80%93-a-case-study-part-3g-%E2%80%93-%E2%80%9Dthe-brother-of-jesus-who-was-called-christ%E2%80%9D-origen%E2%80%99s-knowledge-church-father-eusebius/”>English version</a>.
<h2 style=”text-align: center;”><strong>III. Brodern till Jesus</strong><strong> som kallades Kristus, vars namn var Jakob</strong></h2>
<strong> </strong>
<h3 style=”text-align: center;”><strong>Origenes’ kännedom om en annan Jakobpassage</strong><strong><em> </em></strong></h3>
<h4><strong>Kyrkofader Eusebios</strong></h4>

« Older entries Newer entries »