Jobjorn Boman versus Richard Carrier on the subject of Thallus on Jesus

I intend to discuss two recent articles on the subject of Thallus on Jesus. Richard Carrier, in “Thallus and the Darkness at Christ’s Death,” Journal of Greco-Roman Christianity and Judaism 8 (2011-2012), 185-91, argues that Thallus did not mention Jesus and that this is proven by Eusebius who actually quotes him. In response to Carrier’s article, Jobjorn Boman wrote “Comments on Carrier: Is Thallus Actually Quoted by Eusebius?”, which was published in Liber Annuus 62 (2012), Jerusalem 2013, pp. 319-25. Boman agrees with Carrier that Thallus did not mention Jesus at all, but reaches that conclusion from a different angle.

Having discussed this with Boman for a long time (many years actually); having evaluated Carrier’s article and proofread and commented upon Boman’s article in its coming into being, I think it is now time for me to present both views. I begin with Carrier’s article, as it was published first.

Carrier begins his article this way:

“It is commonly claimed that a chronologer named Thallus, writing shortly after 52 CE, mentioned the crucifixion of Jesus and the noontime darkness surrounding it (which reportedly eclipsed the whole world for three hours), and attempted to explain it as an ordinary solar eclipse. But this is not a credible interpretation of the evidence. A stronger case can be made that we actually have a direct quotation of what Thallus said, and it does not mention Jesus.” (185)

Boman summarizes Carrier’s argument thus:

“Richard Carrier argues, amongst other things, that Thallus was actually quoted by Eusebius of Caesarea, and thus that modern scholarship possesses the exact words of Thallus – words which do not contain any reference to Jesus Christ or Christianity.”

Thallus’ work is lost, and so is our knowledge of when he lived, other than that he was active before c. 180 CE (when Theophilus of Antioch referred to him in his Apology to Autolycus). The one, who is supposed to have said that Thallus (or in Greek: Thallos) mentioned the crucifixion of Jesus, is the Christian historian Julius Africanus in the early 3rd century CE. But also Africanus’ work is missing, so his saying is in turn rendered by George Syncellus writing in the early ninth century. In Syncellus’ version, Africanus had written the following regarding the “Gospel’s” view of the darkness that fell over the world:

“Thallus calls this darkness an eclipse of the sun in the third book of his Histories, without reason it seems to me. For the Hebrews celebrate the passover on the 14th day, reckoning by the lunar calendar, and the events concerning the savior all occurred before the first day of the Passover. But an eclipse of the sun happens when the moon creeps under the sun, and this is impossible at any other time but between the first day of the moon’s waxing and the day before that, when the new moon begins. So how are we to believe that an eclipse happened when the moon was diametrically opposite the sun?”

Now, Carrier believes that Thallus never wrote such a thing and that Eusebius actually quotes Thallus verbatim on this issue and thereby proves that to be the case.

Carrier emphasizes that Syncellus/Africanus does not say that Thallus mentioned Jesus, only that Thallus would have called the darkness that happened at Jesus’ death an eclipse of the sun – which just as easily could be interpreted as if Thallus mentioned an eclipse and Africanus thought that it was that one which occurred when Jesus hung on the cross.

In dating Thallus, Carrier rejects the information on this given by Eusebius in his Chronicle. The relevant information in that book is preserved in only an Armenian translation and there Eusebius says that Thallus dealt with events up until the 167th Olympiad, which ended in 109 BCE, more than a century before the time of Christ. Since Thallus probably would have written about later events, had he been writing in the first or second century CE, Eusebius seems to suggest that he was writing ca 100 BCE. This would then indicate that Thallus could not have written about a solar eclipse in the time of Christ, long after Thallus’ own death.

Carrier therefore suggests (like many others before him) that the Armenian text was corrupted and that the original read something else. Carrier does not think that Africanus would have made such a mistake as to believe that Thallus mentioned the darkness at Jesus’ death, if Thallus in fact lived much earlier. But unlike many Christian apologetics, Carrier does not suggest that Eusebius instead originally wrote the 207th Olympiad, which ended in 52 CE and that Thallus thereby would be giving the earliest testimony to Jesus. Instead Carrier makes a point that Eusebius just as easily could have written the 217th Olympiad ending in 92 CE, the 227th Olympiad ending in 132 CE or the 237th Olympiad ending in 172 CE.

But as I have shown in this Swedish blog post: https://rogerviklund.wordpress.com/2010/12/09/thallos-och-flegon-som-jesusvittnen-del-3-%E2%80%93-den-167e-207e-eller-217e-olympiaden/, such a mistake could not easily be explained. In short, the mistake must either have been made in the original Greek or in the translation into Armenian. In Armenian the 167th Olympiad would be Ճերորդ Կերորդ Էերորդ (hundredth, sixtieth, seventh), i.e the initials ՃԿԷ = 100 + 60 + 7. The 207th is then Մերորդ Էերորդ, i.e. the initials ՄԷ = 200 + 7 and the 217th is Մերորդ Ժերորդ Էերորդ, i.e the initials ՄԺԷ = 200 + 10 + 7, and so on. In either case you must suppose two mistakes. If the mistake was made in Greek, 167 would be ρξζ, 207 would be σζ and 217 σιζ. Here as well we would have to suppose two mistakes. In fact, it would be as likely as if our 207, 217, 227 etc, would be rendered as 167 by mistake. Carrier is of course right in that if the original did not say 167 ­– it could as easily have said 217, 227, 237 as 207. But the fact is that such an error is rather unlikely to be made and is in fact suggested simply because Thallus otherwise would have died long before he could have reported about the darkness at Jesus’ crucifixion.

As I said earlier, Carrier thinks that Eusebius actually quotes Thallus. In his Chronicle Eusebius do quote a certain Phlegon, seemingly verbatim. This same Phlegon is also mentioned by Africanus, where also he is said to be witnessing the darkness that befell the earth when Jesus died. He should even have stated that the darkness occurred “in the time of Tiberius Caesar, during the full moon, a full eclipse of the sun happened, from the sixth hour until the ninth.” But in Eusebius’ quotation, Phlegon says nothing like this, but instead:

“Now, in the fourth year of the 202nd Olympiad [32 CE], a great eclipse of the sun occurred at the sixth hour [i.e. noon] that excelled every other before it, turning the day into such darkness of night that the stars could be seen in heaven, and the earth moved in Bithynia, toppling many buildings in the city of Nicaea [modern days İznik]”.

As can be seen Phlegon only mentions a solar eclipse which obviously was seen in Bithynia and an earth quake also in Bithynia, but not necessarily occurring at the same time. It happened at the sixth hour – but did of course not last until the ninth. As we nowadays can calculate the exact time when solar eclipses historically have occurred, we can tell that there was no total solar eclipse in Palestine anytime during the period of Pilate, and of course there has never been a solar eclipse at the Jewish Passover, as solar eclipses cannot occur during that festival.

But we now know when the only possible solar eclipse reported by Phlegon took place. Phlegon supposedly should have said that it occurred in the fourth year of the 202nd Olympiad. This Olympiad (the four years between the games) lasted from 28/29 to 32 CE and the fourth year should accordingly mean 32 CE. But there was only one total solar eclipse in this part of the world that would fit Phlegon’s description, and this solar eclipse happened on November 24, 29 CE along a corridor passing across Bithynia.

bithynien2

All calculations are from NASA’s Eclipse Web Site.

Only between the blue lines did the moon totally cover the sun; just for a few seconds close to the edges while the eclipse would have lasted a couple of minutes in the centre near the orange line. The sun would only have been partially darkened in Palestine and even if there was an earthquake in Bithynia, no one in Jerusalem would have noticed it; being 1080 km away. I have written more about this in the Swedish blog post Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 4 – Solförmörkelsen.

Anyway, before Eusebius quotes Phlegon, he seemingly refers to [an]other source[s] and with the already cited part above, the passage goes like this:

“Jesus Christ, according to the prophecies which had been foretold, underwent his passion in the 18th year of Tiberius [32 CE]. Also at that time in other Greek compendiums we find an event recorded in these words: ‘the sun was eclipsed, Bithynia was struck by an earthquake, and in the city of Nicaea many buildings fell’”. All these things happened to occur during the Lord’s passion. In fact, Phlegon, too, a distinguished reckoner of Olympiads, wrote more on these events in his 13th book, saying this: ‘Now, in the fourth year of the 202nd Olympiad [32 CE], a great eclipse of the sun occurred at the sixth hour [i.e. noon] that excelled every other before it, turning the day into such darkness of night that the stars could be seen in heaven, and the earth moved in Bithynia, toppling many buildings in the city of Nicaea’”.

It is in these “other Greek compendiums” that Thallus is hidden, according to Carrier’s theory. He gives two major reasons for believing this.

First, the Greek for “other” is allos (ἄλλος) and Thallus’ Greek name was Thallos (θαλλοσ). Hence, the original θαλλοῦ (Thallou) would according to this theory have been altered into ἄλλοις “since only two errors are required to alter the one to the other (the loss of a theta, and a confusion or ‘emendation’ converting an upsilon to iota-sigma”).

Second, even if Eusebius meant “other Greek compendiums”, also these must have included Thallus’ testimony, as 1) “Eusebius used a chronology of Thallus as a source, and […] it was almost certainly the very same Histories cited by Africanus”, and 2) “Eusebius would certainly have quoted Thallus here” if “Thallus mentioned the eclipse in connection with Jesus”.

The latter reason is, in my opinion, a stronger argument. But if we shall presume that Eusebios originally wrote Thallos, we have to suppose two things which by themselves are not that likely. 1) That two letters (figures) were accidentally altered into 167 and two letters (Th and u) in Thallou were dropped and two letters (o and i) were added to form the word allois. Even if Carrier is correct and it would just require the “loss of a theta, and a confusion or ‘emendation’ converting an upsilon to iota-sigma” it would still be two errors.

In Thallus: An Analysis Carrier is arguing the exact opposite to this, namely that ALLOS was not originally THALLOS in the writings of Josephus (Antiquities of the Jews 18.167). The reading Thallos is in fact an addition to the text; an addition made in the eighteenth century, changing ALLOS (other) into THALLOS, while all the manuscripts simply has ALLOS. In this case Carrier argues that “there is no good basis for this conjecture. First, the Greek actually does make sense without the added letter (it means ‘another’), and all extant early translations confirm this very reading. Second, an epitome of this passage does not give a name but instead the generic ‘someone,’ which suggests that no name was mentioned in the epitomizer’s copy.”

Even though Carrier’s theory is possible, and he is certainly right in stating that Thallus did not mention a solar eclipse at the time of Jesus’ crucifixion, the most obvious interpretation still seems to be that Eusebius wrote “167” and “other” – which is exactly what Boman suggests.

Regarding the possible Greek corruptions of the number of the Olympiads, Boman writes the following:

”However, if the text was uncorrupted in the Greek exemplar and the corruption occurred either when the text was translated into Armenian or when the Armenian text was copied, speculations regarding plausible scribal errors in Greek will not be of any use.”

One of Carrier’s arguments is that “Thallus most likely wrote in the 2nd century, since pagan notice of the Gospels is unattested before that century”. But as Boman notices, Carrier doesn’t think that Thallus was responding to any Christian claim, and then this argument falls flat. We accordingly don’t know when Thallus wrote other than the fact that he is being referred to by c. 180 CE and accordingly must have lived before that. However, this does not mean that he must have live shortly before 180 CE since nothing he is said to have written about (apart from the darkness at the death of Christ) took place in the Common Era.

So, Thallus wrote before 180 CE, and if he correctly reported of a darkness at the time of Jesus’ death, he wrote after 30 CE. But Boman says that if “it were not for Africanus’ claim regarding the crucifixion darkness, Thallus … could have been writing in the 1st century BC.” And it is quite likely that Africanus has twisted both Phlegon’s and Thallus’ statements, so how much trust should we put on Africanus for being able to date Thallus’ report? It could of course also – as I have suggested in the Swedish blog post Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 6 – Är Flegon hos Africanus ett tillägg? – be that the passage on Phlegon in Africanus is a later addition. If so, Africanus has of course not twisted Phlegon’s statement.

Regarding what other Greek compendiums Eusebius could have meant if he did not think of Thallus, Boman refers to Nataniel Lardner, who suggests that Eusebius first of all meant only One Greek compendium and that this was the one by Phlegon whom he directly afterwards quotes and thereafter says:

“‘so writes the forenamed man.’ […] To me it appears exceeding manifest that Eusebius [and thus also Jerome] speaks of one writer only, meaning Phlegon the compiler of the Olympiads.”(The Works of Nathaniel Lardner, D. D.: With a Life by Dr. Kippis in ten volumes, VII, London 1838, 108.)

Boman continues:

“As Carrier himself says, the Greek could refer to one single pagan work – such as the Olympiads by Phlegon. The word “other” (ἄλλοις) could have been written by Eusebius to emphasize that there were other testimonies than the Christian

There are two feeble arguments in Boman’s theory. One is the fact that Africanus would have been fooled to think that Thallus wrote about a darkness at the time of Jesus, if he in fact was living more than a century earlier. The other is the not so straightforward reading and obvious interpretation of Eusebius’ testimony as referring to only Phlegon. Boman calls Lardner’s theory “not improbable”, but that of course does not make it probable.

On the other hand, with Boman’s theory there is no need to suggest double alterations of both ALLOS and 167, which in both cases must presuppose two errors each. Boman’s theory deals with the text more or less as it has come down to us. Although not a fully satisfactory explanation, Boman’s suggestion “that Africanus referred to Thallus from memory … and confused him with Phlegon” involves at least fewer assumptions and we know that people often quoted from memory and that it was far from unusual that their memory failed them.

CARRIER’s and BOMAN’s comments

Carrier made some comments on Boman’s article and Boman did in turn reply to this. The exchange can be found here on Carrier’s blog and since these comments are to some degree enlightening, I will also make some comments on their comments.

Carrier’s main objection against Boman’s thesis concerns one of the objections also made by me – the not so straightforward reading of Eusebius as referring to only Phlegon. He makes three objections to that:

1)      If “other” (allois) “was written by Eusebius to emphasize that there were other testimonies than the Christian” then there has to be at least one earlier “reference to Christian testimonies” in the text – which there according to Carries isn’t. Carrier rejects Boman’s “reference to ‘prophecies’ foretelling the year of Christ’s passion”, since “one would not say ‘other’ in respect to that unless you meant other prophecies.”

2)      The second objections is linguistic, and Carrier claims that Eusebius’ εὕρομεν ἱστορούμενα κατὰ λέξιν ταῦτα (heuromen historeumena kata lexin tauta) “is an introduction of an exact quotation”. The Greek “kata lexin” is according to Carrier an idiom for “as the phrase goes”. And “κατὰ λέξιν” for sure means word for word or verbatim. So according to Carrier, this cannot “be followed by a summary or a paraphrase”, which it would have to be if Boman is correct.

3)      The third objection is also linguistic. Eusebius continues by writing: γράφει δὲ καὶ Φλέγων … (graphei de kai Phlegôn …); i.e “and also Phlegon … wrote”; adding “about these same things” and “in these words”, introducing Phlegon for the first time and directly thereafter quoting him. This suggests, according to Carrier, that the previous “other compendiums”, cannot refer to Phlegon.

Boman counters the first point, by claiming that there are indeed earlier references to Christian testimonies. He quotes the Latin translation of Jerome as this is older than the Greek excerpt in Syncellus. And in this Latin text “there is a direct reference to the Christian Gospels just (not even 40 words) before the reference to ‘other’ testimonies.” So if we are to trust the accuracy of the older Latin text, there is indeed at least one earlier reference to Christian testimonies in the text and so, contrary to Carrier’s opinion, “other” (allois) could have been Eusebius’ way to refer to other testimonies than the Christian.

The linguistic arguments made by Carrier are though intriguing and not so easily dismissed. I.e especially the phrase “kata lexin”, which normally intrudes direct quotations. Consider for instance Clement of Alexandria as he introduces the longer “quotation” from the Secret Gospel of Mark:

ἀμέλει μετὰ τὸ· ἦσαν δὲ ἐν τῇ ὁδῷ ἀναβαίνοντες εἰς Ἰεροσόλυμα· καὶ τὰ καὶ τὰ ἐξῆς ἕως· μετὰ τρεῖς ἡμέρας ἀναστήσεται· ὧδε ἐπιφέρει κατὰ λέξιν· καὶ ἔρχονται εἰς βηθανίαν …

For example, after “And they were in the road going up to Jerusalem,” and what follows, until “After three days he shall arise,” it says like this word for word: “And they are coming to Bethany …

So, we have two rivaling views leading ultimately to the same conclusion, albeit not arrived to by the same process; namely that Thallus never wrote about any darkness in connection to the death of Jesus. But of course we already knew that there was no total solar eclipse in Jerusalem at all during the time of Pilate and accordingly Thallus could not have written about any. In fact there has only been three total eclipses in Jerusalem during the last two thousand years, that is the rarity of such events. The first one occurred on December 27 in 83 CE and it lasted 1 minute and 33 seconds. The others occurred on March 10 in 601 CE and August 20 in 993 CE.

There has though been a number of partial sun eclipses in Jerusalem during the period Jesus is supposed to have been crucified; the period 26–36 CE. They were as follows:

Date Type Start Max End
06 Feb 26 CE Partial 07:24:07 08:40:37 10:08:33
26 Jan 27 CE Partial 16:35:06 17:06:20 17:07(s)
24 Nov 29 CE Partial 09:22:15 10:44:13 12:12:06
28 Apr 32 CE Partial 07:28:14 07:47:21 08:06:51
12 Sep 33 CE Partial 10:54:49 11:58:21 12:59:29
01 Sep 34 CE Partial 11:46:40 12:58:19 14:06:27

As can be seen, there were only partial solar eclipses in Jerusalem during this period (none of which would have made it dark enough), and of course none during the Jewish Passover as it always is celebrated at a time when there can be no solar eclipses.

So, who is right then, Carrier or Boman?

Carrier suggests that we in fact have the very words of Thallus reported by Eusebius and that we therefore know that he never mentioned Jesus in connection to a solar eclipse. In order to believe this we need to suppose two distortions of the text, both including double mistakes.

With Boman’s theory we do not need to suppose any alterations to this part of the text. Yet we need to understand why Eusebios would not be quoting although he specifically says he does, and I guess we also need to suppose that the part about Phlegon in Julius Africanus is a later interpolation, as it otherwise would be strange that he first calls Phlegon Thallus but in the next sentence gets it right.

Anyhow, Thallus never mentioned Jesus and accordingly is no witness to him either.

Roger Viklund, July 9, 2013

Richard Carrier’s article: Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200

In December last year Richard Carrier had his article Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200 published in the Journal of Early Christian Studies 
(vol. 20, no. 4, Winter 2012,
pp. 489–-514).

I should have commented upon it long ago. Anyway, in that article Carrier strongly arguments for the probability that the brief mention of Jesus in connection with James in Josephus’ Antiquities of the Jews (AJ) 20.200 is an accidental interpolation.

Richard Carrier

Richard Carrier, credit Wikipedia

Carrier begins by referring to the Testimonium Flavianum and says that he sides “with those scholars who conclude that the entire passage is an interpolation and that there was no mention of Jesus in the original text of AJ 18” (489). He gives two major arguments for reaching that position.

One is that the text of the Testimonium is so relatively short compared to what could be expected if Josephus really would have written about Jesus. A forger on the other hand would only have had “the remaining space available on a standard scroll” to add the additional text and would therefore “have been limited” to write only a short text. I have seen Carrier suggest this previously, but have never been convinced by it due to one specific circumstance. I have counted the words (or I guess the letters) of all the twenty books of the Antiquities of the Jews, and found that they deviated rather much in length. Book 18 is surpassed in length by very much more than the length of the Testimonium in quite number of books. So, unless I have misunderstood Carrier’s argument, there would have been plenty of room for a very much longer Testimonium if the scroll with book 18 were of the same length as some of the scrolls containing the longer books.

The other argument on the other hand, is much stronger. Carrier correctly, in my opinion, argues the following: “the paragraph that follows the TF begins with, ‘About the same time also another sad calamity put the Jews into disorder . . .’ (AJ 18.65), thereby indicating that Josephus had just ended with the sedition resulting in a public massacre described in AJ 18.60–62, and leaving no logical place for the unrelated digression on Jesus and the Christians (AJ 18.63–64).” I have made the same argument myself:

“The truly precarious in the situation is thus the first sentence of paragraph 4, which follows directly on the Testimonium. It says: “At about the same time, another [emphasis added] sad calamity put the Jews into disorder [ἐθορύβει, ethorubei]”. This means that if the Testimonium is genuine, if so only to a portion, Josephus must allude to the Testimonium when he directly after the Testimonium writes that another sad calamity put the Jews into disorder. He then had to be of the opinion that Jesus’ death was a sad calamity for the Jews – something almost unthinkable unless Josephus was a Christian, which he most likely was not.” (Part 2e of my article “The Jesus Passages in Josephus – a Case Study”, an article I intend to publish as a 200 pages pdf-file once I have updated the language and made some amendments)

But Carrier’s article is primarily not about the Testimonium, but the James passage. This he argues is an interpolation which came to be included accidentally. He further argues that “the passage was never originally about Christ or Christians. It referred not to James the brother of Jesus Christ, but probably to James the brother of the Jewish high priest Jesus ben Damneus.” (489) His way of reasoning is simplified this:

1)      Accidental interpolations happened frequently. When text by mistake was left out in the copying process, later proofreader would add the missing text either between the lines or in the margin. This text would then be inserted in the next copy of that copy. But scribes also included other text in the margins and between lines – sort of footnotes and the like. And “there was no standard notation for distinguishing marginal notes from accidentally omitted text” (490), and so marginal notes could easily be taken for being part of the original, and once it was included in the next copy the mistake would continue to be copied. Carrier writes: “A later scribe simply mistook the marginal note as accidentally omitted text and, upon creating a copy, ‘rectified’ the error by ‘reinserting’ it, thus creating an altered sentence that appears to be what its author originally wrote, but is not.” (491)

2)      Origen and Eusebius used the same manuscript or manuscript line of Josephus: “Around 231 C.E, Origen established a Christian library in Caesarea, which was passed to Pamphilus and then to Eusebius. Eusebius was thus in all likelihood using the very same manuscripts of Josephus that Origen had been using, or else copies thereof.” (492)

3)      Origen did not know the Testimonium: “In fact, the TF in that precise form was almost certainly not known to Origen, as there are several passages where it is almost certain he would have remarked upon it, even quoted it, had he known of it.” (492) Carrier, again correctly in my opinion, rejects all subjective reconstructions of alternative versions of the Testimonium, and also cautions us to trust the accuracy of so-called quotations. Like me, he thinks Alice Whealey is wrong when she claims that Eusebius originally wrote “He was thought to be the Messiah” in his quotation of the Testimonium. I am pleased to see that Carrier argues in the same way as I do regarding the small deviations of the Testimonium, especially in the translations: “More likely some early copy of Eusebius’s History alone was ‘improved’ by a scribe intending to restore a more plausible quotation from a Jew … and it is this that we see in Whealey’s cited examples. It is inherently less likely that all manuscript traditions of all the texts of Eusebius and all manuscript traditions of Josephus were conspiratorially emended in the same way, than only one manuscript tradition of a single text of Eusebius being emended the other way” (494).

4)      Since the Testimonium was not in Origen’s copy of AJ, but in Eusebius’, the latter must have used a copy of Origen’s copy from the same library and into which the Testimonium had been added. Carrier does accordingly not think that Eusebius invented the Testimonium himself. Although I would not bet on it, someone must have written the Testimonium if it was inserted into AJ, and Eusebius is then an obvious candidate. At least we can agree on that it was probably not yet invented by the time of Origen in the 240’s.

5)      The manuscript used by Eusebius would then have included marginal notes made into Origen’s manuscript (from which it would have been copied) and in all likelihood it also included Origen’s own notes.

6)      Carrier assumes that Josephus wrote “the brother of Jesus, the name for whom was James, and some others . . . ,” and that “the one called Christ” was added while perhaps at the same time “ben Damneus” was removed. He gives five reasons for assuming this (by me enumerated as a–e). a) If someone would make a note to remind himself of the place where he thought Josephus mentioned Jesus, “the one called Christ” is just what one could expect to be written. b) A participial clause such as this one is typical for interlinear notes. c) The phrase is practically identical to Matt 1.16 and something Josephus hardly would have written. d) In context, it seems odd to imagine that the executions would be executions of Christians, not least because many influential Jews are said to be very upset. e) The way in which this James is said to be killed diverges considerable from how it is described in Christian sources. I agree on all five issues, although point b seems a bit weaker than the rest.

7)      Carrier assumes that the wording ὃς … ἀδελφὸς Ἰησοῦ τοῦ λεγομένου Χριστοῦ, “the brother of Jesus who was called Christ”, stems from Origen expression (but not from empty nothingness) and not from Josephus. If “who was called Christ,” is removed, all that Josephus in AJ 20.200 and Origen share in common is the name James and the expression “brother of Jesus”. But they primarily differ in Origen linking James to the fall of Jerusalem, calling him Just and having the Jews wishing to have him killed (500).

8)      When Eusebius quotes the same passage in Josephus as Origen refers to, he is obviously not quoting Josephus but Origen. This can be seen from the fact that the quotation is basically identical to Origen’s wordings, that nor Eusebius knows where Josephus should have written it (Origen never said this) and that Eusebius is quoting the passage whereas Origen most certainly is not. Still the wording is identical. After this Eusebius also quotes the James passage which Origen never referred to and which obviously has entered into Josephus’ AJ after the time of Origen.

9)      If Josephus would have written about Jesus Christ of the Bible and he also had written the Testimonium, he would have provided a cross-reference and also explained what the name meant. Instead it is more likely that Josefus was referring to another Jesus, the one who became high priest after Ananus in 62 C.E. and whom Josefus mentions directly afterwards (503). According to Carrier (and I agree once more) the only intelligible reading of the story is that Ananus had James the brother of Jesus falsely accused and executed, and was punished for this by being disposed as High Priest and that James’ brother Jesus, son of Damneus, was appointed new High Priest: “In effect, Josephus was saying, ‘Ananus illegally executed the brother of Jesus, which got a reaction; for his crime, he was deposed and replaced by Jesus.’” (504) This Carrier, once again correctly, says is supported by the fact that the execution of Josephus’ James in no way, except for the stoning, corresponds to the Christian accounts of James’ death.

10)  Carrier suggests that Origen’s source for the James story was not Josephus, but the Christian hagiographer Hegesippus. This Hegesippus calls the Christian James “the Just”, and says that the fall of Jerusalem was the result of the execution of James (508). As the names Hegesippus and Josephus often were confused and Origen obviously refers to the same things as said by Hegesippus, Christian conceptions not shared by Josephus, the obvious interpretation, according to Carrier, is that Origen mistook a work by Hegesippus for being written by Josephus. (509-10)

To summarize, this is what Carrier suggests. In the 240’s Origen writes that “Titus destroyed Jerusalem, on account, as Josephus wrote, of James the Just, the brother of Jesus who was called Christ”. Although Origen says that Josephus wrote this, Origen nevertheless got it from Hegesippus, from whom he paraphrases it, not quotes it. He also includes a passage from Matt 1.16, and this he does in his Commentary on Matthew.

Origen searches Josephus in order to find where Josephus had written this, but does not manage to find the passage. He only finds the story of the stoning of one James in AJ 20.200 which spoke of “the brother of Jesus, whose name was James”. Perhaps he made a note there: “the one called Christ”. If Origen did not make such a note, then someone else later on made it, adapting to the phrase Origen previously used.

Eusebius used the same library as Origen less than a century later, and probably had a copy of AJ which was made from the very manuscript used by Origen. In the copying of that manuscript, the marginal note would have been inserted into the text so that it now read “the brother of Jesus who was called Christ, the name for whom was James …”. Eusebius, apart from this, also quoted the passage given by Origen as if it had been written by Josephus. But since he only got it from Origen, neither he could say where Josephus had written this.

As AJ later was copied, it was the expanded version used by Eusebius that became the standard version from which all later copies were made.

Most of this has already been dealt with at length, also by me. The “new” things are that this is published in a peer reviewed article (which seems to be so important for so many), and the idea of the manuscript line leading directly from Origen to Eusebius. Also this is known facts, but Carrier has refined and isolated the train of thought, even leaving out many alternative scenarios as being less likely. Although I share Carrier’s opinion that also the mention of Jesus Christ in AJ 20.200 is a later addition to the text, I am not as convinced as he seems to be, that this was done as described above. It is for sure a convincing line of argument that Carrier presents, still there are a number of other possibilities which – at least combined – seem to be as likely. The least likely scenario though is that Josephus would have written it.

Roger Viklund, 2013-04-02

Suetonius most probably wrote Chrestus and not Christus

A new article has just been published: Jobjorn Boman, Inpulsore Cherestro? Suetonius’ Divus Claudius 25.4 in Sources and Manuscripts, Liber Annuus 61 (2011), ISSN 0081-8933, Studium Biblicum Franciscanum, Jerusalem 2012, pp. 355-376. It is a study of the manuscripts containing the Suetonian phrase Iudaeos impulsore Chresto assidue tumultuantis Roma expulit – in the translation given in the article: From Rome he (Claudius) expelled the perpetually tumultuating Jews prompted by Chrestus.

Having right from the start in 2010 followed the process of (and hopefully also contributed to) this article’s coming into being; I have eagerly waited to be able to refer to the results. The article is quite dense, and to my satisfaction, filled with facts, without the unnecessary filling and euphemisms. The report is simply clear and precise.

The study is accordingly about the “famous Chrest-sentence, which has been connected to ancient Christianity – the one in the Lives of the Twelve Caesars by the Roman historian and biographer Gaius Suetonius Tranquillus (c. 70-after 130 CE).” As readers of this blog may know, many believe that this Chresto is a reference to Jesus. Some have even suggested that Suetonius actually wrote Christo (ablative of Christus), so in order to reasonably establish the most probable reading, this study is most welcome.

In 2011, a study of a few manuscripts of Suetonius regarding the reading of Suetonius’ Nero 16.2 was done, and this showed that the original reading probably was christiani. I summarized this in Swedish in Skrev Suetonius kristna eller krestna?

There are more than 200 handwritten manuscripts of De Vita Caesarum, i.e. the Lives of the Twelve Caesars “extant, and over half of them were written after 1375”. The oldest manuscript, Parisinus Lat. 6115 or Memmianus, is believed to be from c. 820 CE.

These manuscripts have been categorized into two distinct groups. To quote William Hardy Alexander in “Some Textual Criticism on the Eighth Book of the Vita Caesareum of Suetonius” (University of California Publications in Classical Philology, Vol. 2, No. 1, pp. 1-33 November 17, 1908):

“The scheme of relationship among the Mss. of the De Vita Caesarum is given by M. Preud’homme thus:

Ω.  Early ancestor of P, written in capitals, possibly of fifth century.

P.  Archetype of all the known Mss. of the De Vita Caesarum.

X. Archetype of the Mss. of the first group.

Z. Archetype of the Mss. of the second group.

x.  Archetype of B and x’.

x’. Archetype of a b c f.

E. Archetype of A and D. (The footnote says: “M. Preud ‘homme does not give E in his scheme, but I have ventured to introduce it on the strength of his remarks in T. E. 37 regarding the relationship of A and J”).

A. Codex Memmianus, Parisinus 6115, ninth century.

B. Codex Vaticanus Lipsii, No. 1904, eleventh century, containing only the first three Lives and a short portion of the Caligula.

C. Codex Wulfenbuttelanus or Gudianus 268, eleventh century.

D. Codex Parisinus 5804, fourteenth century.

a. Codex Mediceus 68, 7 (called by Roth, after Jac. Gronovius, Med. 3), eleventh century.

b. Codex Parisinus 5801, twelfth century.

c. Codex Mediceus 66, 39 (called by Both, after Jac. Gronovius, Med. 1), thirteenth century.

f. Codex Montepessulanus 117, thirteenth century.

α. Codex Londiniensis, Brit. Mus. 15 C III, twelfth century.

β. Codex Parisinus 6116, twelfth century.

γ. Codex Parisinus 5802, thirteenth century.

δ. Codex Mediceus 64, 8 (called by Both, after Jac. Gronovius, Med. 2), thirteenth century.

ε. Codex Suessionis 19, thirteenth century,

ζ. Codex Cantabrigensis, kk. 5, 24, thirteenth century.

η. Codex Sioneusis, twelfth century.

θ. Codex Dunelmensis, C III 18, twelfth century.

κ. Codex Sionensis, twelfth century.

λ. Codex Londiniensis, Brit. Mus. 15 C IV, thirteenth century.

The existing Mss. fall then into two groups, X and Z, of which the first is the more important upon the whole, since it contains four codices (A B C a) of greater antiquity than any in the second division, and also because the lines of descent are so much better defined in it than in Z”.

Boman has studied 41 “of the oldest and most trustworthy manuscripts from the 9th to the 13th century, belonging to both families”, i.e X and Z. In the 17 manuscripts of the X-family, the names were distributed as …

Chresto 12
Cresto 1
Cheresto 2
Cherestro 1
Cristo 1

In the 21 manuscripts of the Z-family, the names were distributed as …

Chresto 9
Cherestro 8
Chrestro 1
xpisto 1
xpo 1
Christo 1

There were also three unclassified manuscripts, and they all read Cherestro. Accordingly:

In total, a majority of c. 51 % (21 of 41) of all the collected manuscripts read Chresto. If the one MS reading Cresto is included, the Chresto group include c. 53.7 % (22 of 41) of the collected MSS. The second largest group is the c. 31.7 % (13 of 41) reading Cherestro. The MSS reading a variant of the title Christ (xpo, xpisto, Christo and Cristo) form a small group of c. 9.8 % (4 of 41). The hapaxes are Cresto, Chrestro and Cheresto (c. 2.4 % – one MS – each). A spelling with an e is used in 90.2 % (37 of 41) of the collected manuscripts.

It should also be noted, that the variants of “Christ” occur in late to even later manuscripts, and then mostly in the less reliable Z-group. The reading also seems to depend upon earlier Christian interpretations of Suetonius.

Many modern scholars seem to have been either ignorant of these variants, or to have believed in non-existent variants. For instance “Maximilian Ihm, Henri Ailloud and John Carew Rolfe … note no other variant reading for Chresto than Orosius’ Christo (v.i.), which made Van Voorst believe that ‘the Latin text is sound’ and that no copyist ever ‘ventured to change Chresto to Christo’.” This we know is wrong. “Lævinus Torrentius (1525-1595), writes … that the reading Chresto indeed was evident only in one “of our manuscripts”, and that all the others had Cheresto, Cherestro or Chiresto”, and this is repeated again and again. Even in modern time, “Helga Botermann (1996) writes that apart from occasional (vereinzeltem) Christo and Chresto, the MSS give Cheresto, Cherestro and Chiresto.” That is the same Botermann that I have examined in five subsequent Swedish blog posts starting from here.

The manuscript which Boman has examined has the reading “Chresto, Cherestro, Cresto, Chrestro,Cheresto, Christo, xpo, xpisto, and Cristo. The readings Chestro, Chiresto and Chirestro, mentioned by Burman, Torrentius and Baumgarten-Crusius,” were  not found, and Chestro and Chirestro might be misspellings.

The truth is that Chresto is the dominant reading and Cheresto (which is not a proper name and might be just a misspelling that has been repeated through copying) covers most of the remaining instances. The few variants of Christ seem all to be simply alterations made in order to harmonize the text with incipient notion that Suetonius meant Christ – a notion that derive its origin already from Orosius.

Boman has also made a survey of all the important and at the same time early, Christian references to this passage in Suetonius. The most important of these are the one from the Christian theologian Paulus Orosius writing in the early fifth century. He then wrote:

Claudius Iudaeos inpulsore Christo adsidue tumultuantes Roma expulit.

In Orosius the name Chresto is replaced by Christo. This has led many to claim that Orosius has preserved the original reading, which then should have been Christo. But Boman goes against this idea by noticing that Orosius is not quoting Suetonius. He includes “the name Claudius, which Suetonius does not supply,” and Boman also refers to “other minor discrepancies between Suetonius and Orosius”. He says that in every one of the Orosian manuscript he has checked, the name is abbreviated into xpo or the like by using nomina sacra. This means that irrespective of the name being Chresto or Christo, it is just spelled CH-R-O. So we do not know if Orosius actually wrote Christus, as occasionally also the name Chrestus is abbreviated. Orosius for sure interpreted the Suetonian sentenced as if it referred to Christ, but this does not mean that it also read Christo. In fact, since he saw this as a reference to Christ, it is quite likely the later copyists of Orosius changed the quotation to read Christo (or more exactly X-P-O).

After this many, including Bede, quotes the Suetonian phrase as if it is about Christ. Nevertheless, most often they rely on Orosius’ interpretation of Suetonius and not on Suetonius himself:

“The Christian quotations of the Suetonian sentence in most cases share a common Christian source, and are of no value in determining the original spelling of the word after impulsore. Some seemingly deliberate omissions of the impulsore-part of Suetonius’ sentence, in the Christian corpus, could however indicate that the spelling was not the common Christo. Considering the obscurity of the Suetonian words, this is yet impossible to ascertain.”

So, the Christian sources cannot reasonably establish the text of Suetonius and the manuscripts of the Lives of the Twelve Caesars point to Chresto.

About 90 % of the collected manuscripts use an e, and the most common, earliest and most trustworthy spelling is indeed Chresto, which is an intelligible Latin word (the ablative of the proper name Chrestus). Chresto is also lectio difficilior compared to e.g. xpo. Accordingly, I, in agreement with the modern editions of De Vita Caesarum, conclude that the original Suetonian spelling of the word in fact was Chresto.

Roger Viklund, 2012-04-19

Ehrmans ”Did Jesus Exist” – Josefusfrågan

DidJesusExistBart D. Ehrman är professor i ”Religious Studies” vid University of North Carolina i Chapel Hill. Hans expertis ligger främst inom textkritikens område, erövrad bland annat genom studier under ledning av den framstående nytestamentliga textkritikern Bruce Metzger.

I det förra inlägget (Ehrmans ”Did Jesus Exist” – Avsaknaden av bevittnanden) påpekade jag att Ehrman inte gav sken av att vara medveten om att Plinius den yngres ”Christo quasi deo” inte alls behöver tolkas som att kristna ansåg att Kristus var något utöver en gud (då en människa), utan att det lika gärna går att tolka som om de ansåg att han var en gud. Om Tacitus skriver Ehrman följande:

“According to Tacitus, it was the emperor himself who had arranged for arsonists to set fire to the city”.

Fast det är Suetonius och Dio Cassius som tillvitar Nero allehanda grymheter och som ger Nero skulden för utbrottet. Tacitus är däremot mer neutral i sin skildring. Tacitus är den källa som de forskare som inte anklagar Nero för att ha anlagt branden alltid använder sig av. Tacitus uppger bl.a. att Nero var i Antium vid tiden för branden.

Man kan också undra varifrån Ehrman hämtat följande citat:

“In the context of this gory account, Tacitus explains that ‘Nero falsely accused those whom…the populace called Christians. The author of this name, Christ, was put to death by the procurator, Pontius Pilate, while Tiberius was emperor”.

Varifrån får han “falsely accused”, alltså felaktigt anklagade? En snabb googling ger en enda träff på ”Nero falsely accused those whom” och detta är i en recension av Ehrmans bok på Amazon. I översättning till svenska lyder passagen:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna).”

Här finns tillsynes inget ord med betydelsen ”felaktigt”; att Nero felaktigt skulle ha anklagat de kristna. Latinets ”subdidit reos” betyder bara ”anklagade” eller ”lät anklaga” – mer bokstavligt: ”framställde som skyldiga”.

FILON

Efter att Ehrman behandlat de ”romerska” källorna övergår han till de ”judiska”. Han inleder med att konstatera att dåtidens store filosof Filon (ca 20 fvt–50 vt) inte skriver något om Jesus, men inte heller det finner Ehrman märkligt:

“He never mentions Jesus, but we would not expect him to do so, as Christianity had probably not reached his native Alexandria by the time of his death in 50 CE.”

Ehrmans resonemang är giltigt enbart såvida vi kan förutsätta att kristendomen var näst intill okänd i Alexandria fram till år 50 och att Filon tillbringade all sin tid där. Men Filon reste till andra platser och besökte också Palestina (Filon, De Providentia 2:64). Detta borde Ehrman ha upplyst oss om och det är också uppenbart eftersom Filon berättar om esseerna i Palestina (Filon, Quod omnis probus liber sit, 12–13, § 75–91). Han skattade deras antal till drygt 4000 (Filon, Quod omnis probus liber sit 75) och säger att de levde såväl i städerna som i byar i Palestina och Syrien (Filon, Apologia pro Iudaeis 1–2; Quod omnis probus liber sit 75–76).

Därutöver skriver Filon faktiskt också om Pilatus (Filon, Legatio ad Gaium 302). Lägg till detta att Filons ene brorson, Tiberius Alexander, var prokurator i Judeen och härskade där från år 46 till år 48, och att hans andre brorson Markus Alexander gifte sig ca år 42 med den Berenike som var syster till kung Agrippa II (samma Berenike som ca år 59 umgicks med Paulus under hans fångenskap i Caesarea – Apg 24–26), så blir bilden en helt annan. Det går näppeligen att avfärda Filon med påståendet att kristendomen under Filons levnadstid inte skulle ha funnits i Alexandria. Filon skrev en hel del om just religiösa rörelser och filosofiska strömningar, och såväl Jesus som kristendomen borde ha varit typiska ämnen för Filon att beröra – hade han känt till dem. Han borde som synes, rimligen också ha gjort det ifall den kristna historien vore åtminstone i sina huvuddrag riktig.

JOSEFUS

Nästa judiska författare Ehrman tar sig an är Josefus Flavius, var verk han lyfter fram betydelsen av:

“His abundant historical writings are our primary source of information about the life and history of Palestine in the first century. He himself was personally involved with some of the most important events that he narrates, especially in his eight-volume work, The Jewish Wars.”

Det är dock inte i Judarnas krig mot romarna (The Jewish Wars – som f.ö. består av sju och inte åtta band) som Jesus omnämns, utan i hans senare verk från 93/94 vt, Judiska fornminnen (Antiquities of the Jews). Ehrman anser att Josefus bevittnar Jesus och för att nå denna slutsats väljer han bland annat att behandla de två passagerna där Jesus nämns i omvänd ordning gentemot den i vilken de förekommer i Judiska fornminnen. Detta gör han enligt egen utsago eftersom ”[i]t is somewhat simpler to deal with these two references in reverse order”. Men den ordningen är också en förutsättning för att man med hjälp av den senare passagen ska kunna autentisera den första, och enligt min mening fel sätt att ta sig an detta ”problem”. Givetvis underlättar det argumentationen om man vill hävda att Josefus skrivit något om Jesus, men metoden är oriktig eftersom den senare passagen endast går att bedöma i kombination med den första.

Som de flesta andra som argumenterar för att Josefus skrev om Jesus, förutsätter Ehrman utan någon djupgående analys att denna senare passage är äkta. Eftersom ett av Ehrmans huvudargument för att Jesus har funnits är att Paulus nämner en viss ”herrens broder Jakob”, vilken Ehrman (liksom så många andra) förutsätter är en biologisk bror till Jesus, blir Josefus’ Jakobomnämnande av största vikt. Ehrman återkommer till denna passage hos Josefus vid flerfaldiga tillfällen senare i sin bok.

Här skriver han emellertid:

“The Roman governor had been withdrawn, and in his absence, we are told, Ananus unlawfully put to death a man named James, whom Josephus identifies as “the brother of Jesus, who is called the messiah” (Antiquities 20.9.1). Here, unlike the pagan references we examined earlier, Jesus is actually called by name. And we learn two things about him: he had a brother named James, and some people thought that he was the messiah. Both points are abundantly attested as well, of course, in our Christian sources, but it is interesting to see that Josephus is aware of them.”

Ehrman säger att mytiker i regel hävdar att denna passage inte ursprungligen förekom hos Josefus utan är tillagd senare. Men innan han tar sig an den vänder han sig till den första och längre passagen, Testimonium Flavianum, som han citerar.

Givetvis inser Ehrman att Josefus omöjligt kan ha skrivit detta eftersom denne var jude och aldrig konverterade till kristendomen. Josefus kan enligt Ehrman inte ha skrivit att Jesus var förmer än en människa, att han var Messias och att han uppstod från de döda för att uppfylla Skriften.

Ehrman gör det sedan lätt för sig. Han hänvisar till att de flesta forskare anser att Josefus här skrev något om Jesus, plockar bort allt typiskt kristet ur passagen och genast får han ett Testimonium Flavianum som inte innehåller något uttryckligt kristet. Någon metod för hur detta urval görs presenteras inte, utöver att allt som är typiskt kristet måste bort för att trovärdiggöra att Josefus skrivit nämnda stycke. Ehrman konstaterar att stycket efter denna omdaning framstår som rätt ”ofarligt” (innocuous). Och det är givet att det gör, eftersom han har plockat bort ”allt farligt”. Genom denna lilla manöver lyckas Ehrman också förklara varför ingen enda kristen författare nämnde Testimonium Flavianum före Eusebios på 300-talet. Se min genomgång i Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie… subjektiva rekonstruktionsmetoder.

Ehrman påstår att mytiker har en förkärlek för att påstå att allt som inte passar in i deras föreställningsvärld är förfalskningar. En sådan, när (och om) den tillämpas, är givetvis förkastlig. Men om det nu är så fel av mytikerna att plocka bort ”obehagliga” stycken ur NT och kalla dem interpolationer, hur kan det komma sig att det är så fint och vetenskapligt att plocka bort väl valda delar av den i alla handskrifter tillgängliga Josefustexten om Jesus, och sedan påstå sig ha ”funnit” ursprungstexten, trots att man helt saknar språkligt stöd för en sådan åtgärd?

Ehrman säger därefter att mytiker argumenterar för att kristna skapade hela Testimonium Flavianum och att därmed också det senare stycket om ”brodern till Jesus som kallas Kristus” är ett tillägg. Men han säger att detta, enligt mytikernas, gjordes “in order to reinforce the point of the earlier insertion.” Dock känner jag inte jag igen argumentet att det skulle ha lagts till för att förstärka eller underbygga Testimonium Flavianum, och har inte sett det argumentet framföras. Argumentet är snarare att man bland kristna (felaktigt) har antagit att den Jakob som nämns hos Josefus är den kristne Jakob som man ansåg var bror till Jesus. Man har då noterat ”brodern till Jesus som kallas Kristus” i marginalen och detta kom senare att föras in i nya handskrifter när den gamla kopierades.

Ehrman tar sig an mytikernas argument för att hela Testimonium Flavianum är en förfalskning och han säger sig då bygga på Dohertys genomgång, såväl Dohertys egna argument som de som andra framfört men som Doherty upprepar.

“First, some (such as G. A. Wells) have maintained that if one removes the entire Testimonium from its larger context, the preceding paragraph and the one that follows flow together quite nicely. This one seems, then, intrusive. As Doherty rightly notes, however, it was not at all uncommon for ancient writers (who never used footnotes) to digress from their main points, and in fact other digressions can be found in the surrounding context of the passage. So this argument really does not amount to much.”

Antingen har Ehrman inte förstått detta argument, eller så väljer han att bara släta över det. Argumentets styrka beror av att den mening som följer direkt efter Testimonium Flavianum talar om att ”ungefär vid denna tid var det ytterligare [min kursivering] något förskräckligt som upprörde [ἐθορύβει, ethorubei] judarna”. Med ett äkta Testimonium Flavianum skrivet av Josefus, måste han med detta ytterligare förskräckliga som upprörde judarna ha menat att han just avhandlat något som också var förskräckligt för judarna. Om vi antar att Testimonium Flavianum ursprungligen (i någon form) förekom på denna plats, måste detta ha avsett Jesu öde. Men då är vi ju tillbaka till det som Ehrman tidigare skrev, nämligen att Josefus inte var kristen och därför omöjligt kan ha sett Jesu död som en stor olycka för det judiska folket. Däremot omtalas en stor olycka och något förskräckligt för judarna i stycket före Testimonium Flavianum, och om TF ursprungligen inte förekom i texten skulle den flyta så mycket bättre.

Detta är ett mycket starkt argument till stöd för att hela Testimonium Flavianum är ett senare tillägg till Josefus’ text och det faktum att Josefus vid andra tillfällen gör utvikningar, har faktisk ingen verklig bäring på denna fråga, alldeles oavsett att han vid nästan samtliga sådana utvikningar också omtalar att det är en utvikning och att han vid återvändandet till handlingen före utvikningen, också säger det. Se min genomgång: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie … TF passar ej i sitt sammanhang.

Ehrman fortsätter med den kompakta tystnaden hos de kristna kyrkofäderna, där inte en enda fram till Eusebios på 300-talet nämner Testimonium Flavianum. Detta avfärdar han dock med lätthet genom att åberopa den rent fiktivt skapade, avskalade och kristendomsbefriade versionen av Testimonium Flavianum. Med en sådan text fanns ingen anledning för de kristna att åberopa den, då de med hjälp av denna inte kunde försvara sig mot angrepp från icke-kristna. Jag tror att Ehrman dock underskattar styrkan i att kunna åberopa ett vittnesbörd från en jude, även om den inte innehåller ett bevittnade av att Jesus var Messias. Se min genomgång: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie … Avsaknad av föreusebiska bevittnanden.

“The fact that Jesus is said to have been wise or to have done great deeds would not go far in the repertoire of the Christian apologists.”

Men det tror faktiskt jag som sagt att det skulle ha gjort, och än mer givetvis med Testimonium Flavianum i den form det nu föreligger. Ehrman fortsätter:

“These accusations typically included such claims as that he was born out of wedlock to a peasant Jewish woman who was seduced by a Roman soldier; that he was an unskilled carpenter; that he could not control his temper; and that he died a shameful death on the cross. Nothing in the possibly original statement of Josephus seems relevant to any of these charges.”

I “Ehrmans” avskalade och “möjliga” version sägs dock att Jesus var en vis man som utförde underbara gärningar och lärde ut sanningen till folket. Detta motsäger att han var oskicklig och dålig på att behärska sitt temperament. Han dömdes visserligen till korsfästning, men de som älskade honom upphörde inte att älska honom därför.

Mot detta kontrar Ehrman:

“Doherty also objects to the idea that Josephus could call Jesus “wise” and one who appears to have taught the ‘truth.’ If Josephus knew the teachings of Jesus—with which he surely would have vehemently disagreed—then he never could say any such things. To this it can easily be objected on one hand that there is no reason for thinking that Josephus knew any of the things that Jesus taught, and on the other that many of the things Jesus taught were in fact what many other famous teachers of Judaism taught: for example, that followers of God should love God above all else; that they should love their neighbors as themselves; that they should do good unto others; that they should feed the hungry and care for the poor and oppressed; and, well, lots of other things that have seemed through the ages to Christian believer and unbeliever alike as both wise and true.”

Emellertid motsäger dessa båda antaganden varandra. För det första skulle Josefus inget ha vetat om Jesu lära (Ehrmans antagande nummer 1), men hur kan han då kalla Jesus vis? Ett sådant epitet, som Josefus förbehöll endast de han verkligen högaktade, förutsätter väl att han känner till det Jesus lärde? För det andra skulle Jesus ha lärt ut detsamma som andra judar (Ehrmans antagande nummer 2), men detta skulle ju Josefus inte ha känt till – och om han ändå känt till det, varför skulle han då ha känt till enbart de ”ofarliga” delarna?

Oavsett vilket, är denna omdanade rekonstruerade text hypotetisk och saknar all form av textmässigt stöd – något som Ehrman i andra fall lägger sådan vikt vid. Att Ehrman så lättvindigt viftar bort tystnadsargumentet är märkligt, eftersom exempelvis en sådan gigant inom Josefusforskningen som Louis H. Feldman, vilken visserligen anser att Josefus har skrivit något om Jesus, ändå tillstår att argumentet äger en påtagliga styrka.[1] Se min genomgång: Louis H. Feldman om Testimonium Flavianum.

Nästa mytikerargument som Ehrman tar sig an gäller det att Josefus, varje gång han ges tillfälle att yttra sig om messiaspretendenter, bara uttrycker förakt för dem. Undantaget är givetvis Jesus. Detta avfärdar Ehrman genom att ånyo hänvisa till den modifierade versionen och att Jesus där förefaller harmlös och därför ingen som Josefus skulle tycka illa om. Se min genomgång: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie … kristna föreställningar och messiasbegreppet.

Ehrman fäster liten vikt vid Dohertys argument:

”Doherty makes many other points, but most of them, frankly, are even weaker than these and do not need to be given serious attention here.”

Efter detta tar han sig an argumentet att Eusebios var den som skapade Testimonium Flavianum, något som Ken Olson, vilken studerat under Ehrman, har framfört. Ehrman ger, trots sina lovord till Olson, inte mycket för iden, som han avfärdar som inte trovärdig. Nu är ju detta inte något som är bevisbart, och själv ställer jag mig öppen för att någon annan än Eusebios skapat TF. Det är dock inte så att det är enbart stilen som talar för Eusebios, såsom Ehrman hävdar, utan också det faktum att han är det första vittnet till denna text, att han hade en mer formell uppgift att sammanställa den ”officiella” kyrkohistorien, samt att Testimonium Flavianum i många avseende speglar Eusebios’ föreställningar. Men som sagt, detta utgör inget huvudargument.

Ehrman säger att huvudpunkten i hans argumentation är att det inte spelar någon roll om Josefus skrev om Jesus eller inte eftersom även om han gjort det skulle han enbart ha gått på hörsägen sextio år efter att Jesus ska ha dött.

”So even if the Testimonium, in the pared-down form, was written by Josephus, it does not give us much more evidence than we already have on the question of whether there really was a man Jesus.”

Här håller jag emellertid inte fullt ut med Ehrman. Josefus är mer än 20 år tidigare än Tacitus. Dessutom är han jude och med en stor insikt om förehavandena i Palestina. Ett vittnesmål från Josefus måste vara betydligt mer värt än motsvarande hos Tacitus. Ehrman fortsätter:

“If, by contrast, the Testimonium was not written by Josephus, we again are neither helped nor hurt in our quest to know whether Jesus lived. There is certainly no reason to think if Jesus lived that Josephus must have mentioned him. He doesn’t mention most Jews of the first century. Recent estimates suggest that there were possibly up to a million Jews living in Palestine at any one time in the early first century. … Josephus does not mention 99 percent of them—or rather, more than 99 percent. So why would he mention Jesus? You cannot say that he would have mentioned Jesus because anyone who did all those amazing miraculous deeds would surely be mentioned. As I pointed out earlier, the question of what Jesus actually did has to come after we establish that he lived, not before. As a result, even though both the mythicists and their opponents like to fight long and hard over the Testimonium of Josephus, in fact it is only marginally relevant to the question of whether Jesus existed.”

Man undrar vilken Jesus som Ehrman föreställer sig, när han jämför honom med dessa miljoner andra judar som levde under samma tid? Josefus nämner personer som Theudas, Egyptern, Judas från Galilleen, och dennes korsfästa söner, Johannes Döparen, en ”allos” av samariskt påbrå, etc. etc. Likväl finns det alltså inga skäl för honom att nämna en strax efter sin död av somliga gudsförklarad man som väl i varje fall måste ha samlat hundratals eller rentav tusentals människor och predikat för dem om tidens annalkande slut, enligt Ehrman. Vad lägger Ehrman i så fall in i Jesusbegreppet? En alldaglig jude som inte gjorde något uppseendeväckande utan konverserade litet med några judar på orten, och trots att han inte väckte något större uppseende (ens i nivå med Theudas) blev korsfäst av den romerske prefekten? Det låter inte som det ”religiösa geni” Ehrman uttrycker sin tydliga beundran för. Det låter inte som någon som skulle förgudas efter sin död, eller ens bli ihågkommen.

Roger Viklund, 2012-04-11


[1] “Furthermore, it is not cited until Eusebius does so in the fourth century, despite the fact that such a passage would have been extremely effective, to say the least, since it comes from a Jew who was born only a few years after Jesus’ death, in the debates between Jews and Christians, especially since we know that Justin Martyr (Dialogue with Trypho 8) attempted to answer the charge that Jesus had never lived and that he was a mere figment of Christian imagination. And yet, I have counted no fewer than eleven church fathers prior to or contemporary with Eusebius who cite various passages from Josephus (including the Antiquities) but who do not mention the Testimonium. Moreover, during the century after Eusebius there are five church fathers, including Augustine , who certainly had many occasions to find it useful and who cite passages from Josephus but not this one. It would also seem remarkable that Jerome, who does cite the passage (De Viris Illustribus 13, 14), says that Jesus was believed (credebatur) to be the messiah, and not, as Josephus has it in our text, that he was the messiah. Moreover, though Jerome knows Josephus so well that he cites him no fewer than ninety times and, indeed, refers to him as a second Livy (Epistula ad Eustochium 22), he cites the Testimonium only this one time. To be sure, all this is the argumentum ex silentio, but as a cumulative argument it has considerable force. (Louis H. Feldman i Louis H. Feldman, Gōhei Hata, Josephus, Judaism and Christianity, Detroit 1987, s. 57)

Ett nytt perspektiv till stöd för att Claudius’ fördrivning avsåg judar

Ett antal inlägg av Rod Green på diskussionsforumet ”Jesus Mysteries” fick mig att dra några slutsatser som i sin förlängning leder till insikten att Claudius’ fördrivning (kanske år 49) inte gällde kristna utan just judar. Om så är fallet innebär det att Suetonius’ berömda yttrande om att ”judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] från Rom”, rimligen inte avsåg Jesus Christus, utan någon i övrigt okänd Chrestus. Jag har inte tidigare sett någon föra fram det argument som jag nu avser att utveckla (även om det ändå mycket väl kan ha åberopats av andra utan att jag känner till det).

Grundtanken är följande: När Paulus skriver till församlingen i Rom (ca år 57) skriver han till en församling som består av både judar och icke-judar, men där icke-judarna synes vara den dominerande falangen. Vidare har han vid tiden för sitt brevskrivande heller aldrig besökt församlingen i Rom. Vid andra tillfällen och vid andra tider skriver Paulus i huvudsak till icke-judiska församlingar eller i varje fall till församlingar dominerade av icke-judar. Men trots detta är det ändå den judiska synen som är den dominerande och den som Paulus måste förhålla sig till. Han måste helt enkelt ”slåss för” icke-judarnas rätt. Men i Rom är det i princip tvärtom. Här dominerar icke-judarna och Paulus måste därför tvärtom jämna marken så att judarna också tillåts komma till tals och innefattas i gemenskapen.

Hur kan denna skillnad ha uppstått? Ja en rimlig förklaring är att Claudius fördrev judarna från Rom, troligen då år 49. Med judarna avsågs i så fall de som var judar av börd och det innebar att också kristna judar åkte med på köpet oavsett om de var ”skyldiga” eller inte till vad de nu kan tänkas ha varit skyldiga till. Men de kristna som inte var judar fick vara kvar eftersom det enbart var judarna som Claudius ville komma åt. Detta innebar att dessa icke-judiska kristna fick Rom för sig själva och i stort sett ostörda kunde utveckla sin församling i fem till sex år från fördrivningen år 49 fram till dess att Claudius dog i slutet av 54. Det rimliga är att de därefter kunde återkomma till Rom men att de då sannolikt blivit utmanövrerade i antal (alla återkom inte) och de judiska sederna hade marginaliserats. Detta scenario kan förklara det ”omvända” förhållandet i Rom. Skulle Claudius’ fördrivning ha gällt kristna eller, som ofta framförs, både judar och kristna på grund av stridigheter dem emellan, borde inte de icke-judiska kristna ha undgått att fördrivas tillsammans med kristna judar och ”judiska” judar från Rom.

Många forskare ifrågasätter att alla judar skulle ha fördrivits från Rom. Man hävdar då att det är osannolikt att Claudius skulle ha kunnat fördriva alla judar därifrån med tanke på deras stora antal. Suetonius uppger dock att Claudius fördrev ”judarna” (bestämd form) från Rom, vilket antyder att hela kollektivet fördrevs och inte bara en liten grupp. I Apostlagärningarna, som troligen åsyftar samma fördrivning, sägs uttryckligen att ”kejsar Claudius hade låtit utvisa alla [grekiska: πάντας] judar från Rom.” (Apg 18:2). Naturligtvis kan ”alla” omöjligt innefatta exakt alla, enär en och annan måste ha slunkit igenom nätet. Frågan är dock om det avser en liten grupp judar eller den stora massan judar, och våra två källor ger båda sken av att merparten av judarna fick lämna Rom. Det synes ju också av Suetonius’ beskrivning ha varit ett kollektivt straff utfärdat för att judarna ”ständigt och jämt gjorde uppror”, och det verkar då inte helt genomtänkt att utvisa blott en mindre grupp om man ansåg att kollektivet var skyldigt.

Mottagarna av Paulus’ brev är som regel icke-judar. Och fastän dessa icke-judar inte behöver följa den judiska Lagen (Toran) är den ändå den norm som alla, inklusive icke-judarna måste förhålla sig till. Men när Paulus skriver till församlingen i Rom har han två andra omständigheter att ta hänsyn till. Han har tidigare inte varit i Rom och känner därför troligen bara dem som han träffat på andra håll, och han skriver till en församling som är ”blandad” och där stridigheter råder. Paulus försöker med sitt brev lösa upp konflikten. Den rimliga uttolkningen av brevet är att han ibland vänder sig till icke-judarna, ibland till judarna, och han skiftar vid dessa tillfällen perspektiv. Om man inte läser Paulus på det sättet blir hans hållning i brevet lätt schizofren. Man får då förutsätta att han antingen är bipolär eller att brevet innehåller tillägg och förfalskningar; alternativt att det är sammansatt av flera olika brev. Men den rimliga läsningen, och den som i dag är den rådande tolkningen bland forskarmajoriteten, är att Paulus i brevet skiftar fokus fram och tillbaka från judar till icke-judar.

Det är tydligt av Romarbrevet att Paulus redan innan sitt besök i Rom fått höra om den missämja som råder där.  Långt tidigare hade han i Antiochia upplevt dispyter mellan ”kristna” judar och icke-judar. Exempelvis slåss Paulus hårt för icke-judars rätt att äta tillsammans med judar utan att följa deras regler för vad som får ätas och inte, och detta eftersom han kräver att icke-judarna ska slippa att leva som judar:

”Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. Ty innan det kom några från Jakob, brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna. Även de andra judarna hycklade på samma vis, så att till och med Barnabas drogs in i deras hyckleri. Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: ’Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?’” (Gal 2:11–14)

Paulus’ huvudsakliga bekymmer gäller icke-judarnas marginalisering och han står som regel på deras sida i kampen för samma rättigheter som judarna. Men i Rom är läget snarare det motsatta. Paulus försöker i möjligaste mån kämpa för en enad ”kyrka” och när då judarna i Rom blivit marginaliserade måste han skifta fokus och han frångår sin annars så kompromisslösa hållning mot det han ser som judiskt förtryck av icke-judarna och sträcker ut en försonande hand.

Romarbrevet är i många stycken en lovsång till judendomen. Paulus ägnar stora delar av de första 13 kapitlen i Romarbrevet till att plädera för att Guds löfte till det judiska folket inte på något sätt har ändrats, utan att detta löfte kvarstår. Paulus söker försoning mellan grupperna. I de två efterföljande kapitlen, 14 och 15, vädjar Paulus till icke-judarna att de ska godtaga de judiska matreglerna av omtanke och hänsyn till sina medbröder. Eller så kan man i alla fall tolka honom:

”Den som är svag i tron skall ni ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter. En har tro till att äta allt, men en annan som är svag äter bara grönsaker. Den som äter skall inte förakta den som inte äter, och den som inte äter skall inte döma den som äter. Gud har ju tagit emot honom. Vem är du som dömer en annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, ty Herren har makt att hålla honom upprätt.” (Rom 14:1–4)

Ett annat exempel:

”Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller. Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent. Om din broder blir oroad genom den mat du äter, så lever du inte längre i kärleken. Bli inte genom din mat orsak till att den går förlorad som Kristus har lidit döden för. Låt alltså inte det goda ni har fått bli smädat. Ty Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och håller provet inför människor. Låt oss därför sträva efter det som tjänar friden och den ömsesidiga uppbyggelsen. Riv inte ner Guds verk för matens skull.” (Rom 14:13–20)

Paulus försöker på alla sätt blidka icke-judarnas oförsonlighet gentemot sina judiska bröder och systrar och förmå dem att omfamna dessa fullt ut i sin gemenskap:

”Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära. Vad jag vill säga är att Kristus har blivit de omskurnas tjänare för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta löftena till fäderna, och att hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet, som det står skrivet: Därför vill jag prisa dig bland hedningarna och lovsjunga ditt namn. Vidare heter det: Gläd er, ni hedningar, tillsammans med hans folk. Och på ett annat ställe: Lova Herren, alla hedningar, prisa honom, alla folk.” (Rom 15:7–11)

Så medan Paulus i Antiochia och annorstädes med fasthet får kämpa för icke-judarnas status som likvärdiga sina judiska trosbröder, måste han i Rom mana icke-judarna att besinna sig och låta judarna få leva efter sina regler och normer. Situationen i Rom är således annorlunda än på andra platser.

Jag vill inte påstå att detta i sig bevisar något. Ytterst tolkar jag enbart de omständigheter som går att utläsa av de källor vi har bevarade. Det man kan säga är att i Rom verkar den judiska delen av den kristna församlingen ligga i underläge gentemot den icke-judiska delen, och att detta, utifrån information som går att extrahera ur de bevarade Paulusbreven, förefaller att utgöra ett undantag. Det judiska inflytandet i den tidiga kristendomen är starkt och på andra håll får icke-judarna kämpa för sina rättigheter och för sin syn på förkunnelsen. Det går knappast att hävda att judarnas tillsynes svaga ställning i den kristna romförsamlingen skulle bero på att judarna inte hade ett starkt fäste i Rom. Tvärtom hävdar ju många forskare att Claudius näppeligen kan ha fördrivit alla judar då de var så många. Vi måste därför söka en annan förklaring till varför just de judisk-kristna i Rom, i motsats till hur det såg ut på andra håll, hade svårt att göra sig gällande.

En förklaring skulle då kunna vara att de under de år som föregått Paulus’ förestående besök i staden helt enkelt inte varit aktiva i församlingen eftersom de fördrivits därifrån och inte tillåtits återvända. När de så slutligan kanske år 55, två år innan Paulus skriver sitt brev, tillåts återvända, har många skaffat sig ett liv på annat håll och också förlorat sitt fäste i Rom, varför endast ett mindre antal av de fördrivna återvänder. De kristna judar som då återvänder (som exempelvis Priscilla och Aquila) kommer till en församling som i flera avseenden är förändrad och där de judiska inslagen fått en mer underordnad roll. De anländande judekristnas krav på att få sina normer representerade i Romförsamlingen möts av motstånd av de icke-judiska kristna som under många år fritt kunnat ordna församlingen utan inblandning från synagogorna.

Om denna bild är någorlunda korrekt, skulle alltså Claudius ha fördrivit åtminstone merparten av Roms judiska befolkning utifrån i första hand ett etniskt perspektiv. Familjerna fick flytta från Rom. De judar som konverterat till kristendomen och sannolikt utgjorde bara en minoritet av Roms judar, betraktades av Roms styrande som lika mycket judar som de judar som höll fast vid sin moderreligion, och de följde därför med ”på köpet”. Av den kristna församlingen i Rom år 49 blev därför i huvudsak endast icke-judarna kvar att leda och utforma den kommande församlingen. Om Claudius’ fördrivning egentligen avsett de kristna och inte judarna, finns inga rimliga skäl till att inte också de icke-judiska kristna skulle ha fördrivits från staden. Ville man bli av med upprorsmakarna skulle man givetvis ha kastat ut alla som man ansåg stå bakom dessa oroligheter. En annan förklaring som brukar framkastas till vad dessa oroligheter handlade om, är att det egentligen rörde sig om strider mellan judar och kristna om den sanna läran och att Rom uppfattade detta som interna judiska stridigheter. Fast interna stridigheter skulle knappast ha skapa ett sådant tumult i Rom att man såg sig föranledd att fördriva en stor del av befolkningen. Upproren riktade sig ju i så fall inte mot Rom. Vidare skulle också sådana uppror ha innefattat icke-judiska kristna som på samma sätt som judarna skulle ha befunnits skyldiga till upproren och därmed rimligen ha kastats ut ur staden.

Jag anser inte själv att jag med detta resonemang på något vis har bevisat något. Men om upproret i Rom är knutet till oroligheter orsakade av judar och om konsekvensen av dessa uppror blev att Claudius beslutade sig för att fördriva ”alla” judar från Rom, då skulle rimligen också de kristna judarna ha tvingats lämna staden. Därmed skulle de icke-judiska kristna i stort sett ostörda ha kunnat utveckla sin församling och det skulle förklara den mer undanskymda roll som de judiskkristna utövarna verkar ha haft ett knappt årtionde senare när Paulus skriver till församlingen.

Roger Viklund, 2012-02-05

Flavius Josephus’ Ancient Editors Modifying the Text of The War of the Jews. A Guest Post by David Blocker

Vad gäller frågan om huruvida Josefus skrev något om Jesus eller inte,  är den intimt förknippad med frågan om hur mycket man har varit benägen att ändra i de texter av Josefus som genom århundradena har kopierats om och om igen av kanske främsta kristna. David Blocker tar upp berättelserna om Josefus’ kapitulation, hans profetia om att Vespasianus skulle bli ny kejsare och hur detta påverkade dennes uppfattning om Josefus. Blockers tes är att man inte alls dragit sig för att skriva om berättelserna efter eget skön. Över till David Blocker …

The issue of whether or not Josephus wrote anything about Jesus is intimately related to the question: to what extent were people willing to alter the texts of Josephus which during the centuries were copied over and over again by mostly Christians? David Blocker deals with the stories of Josephus’ surrender, his prophecy that Vespasian would become the new Emperor, and how this affected Vespasian’s impression of Josephus. Blocker’s thesis is that people did not hesitate to alter and rewrite the stories their own way, if it suited their purpose. Over to David Blocker …

Flavius Josephus’ Ancient Editors

Modifying the Text of  The War of the Jews.

By David Blocker

There were late classical and medieval scribes, translators, apologists and authors who had no compunction about modifying the text of the works of Flavius Josephus, either to use the altered text to better support their own arguments, or merely to add drama to the story they were telling.

In the autobiographical section of “War of the Jews”, Josephus recounts how he commanded the Jewish forces besieged by the Romans at Jotapata.  When the Romans breeched the city wall, rather than fight to the death, he fled and hid in an underground cistern with a group of other men.  When their hiding place was discovered, Josephus’ compatriots wanted to commit suicide rather than surrender to the Romans. Josephus, their former commander, took charge of the situation and organized a suicide lottery. Josephus survived the mass suicide, surrendered to the Romans, and was taken to Vespasian, the victorious Roman commander.

Josephus survived his encounter with the Flavians, Vespasian and his son Titus.  For the remainder of the Jewish War Josephus assisted Vespasian’s son, Titus by acting as an informant about Judean affairs and by negotiating with the revolutionaries.  After the war, Josephus was rewarded by being made a Flavian client, and was given an estate in Judea, a pension and a house in Rome ([1])

Josephus claimed that Vespasian spared him because he had prophesied that Vespasian would become the Roman Emperor.

Several different versions of Josephus’ account have been preserved (See Appendix 1).

One version presented Josephus as a pious man whose life was preserved by God so that he could become God’s minister to the Romans (or reveal him to be a self serving hypocrite who used religion to justify even his most distasteful actions).   Another version showed him to be a fast thinking trickster, and yet another as a man who preserved his life through the use of intimidation and force.

Other details concerning how Josephus and his compatriots were discovered also underwent alteration; some versions present the Romans in a less favorable light than others.

Finally, there are different versions of the story how the prophecy was delivered to Vespasian.  Some offer an alternative narrative that does not include Josephus (See Appendix 2.5 and 2.6).

If the original text did not survive, then an alteration could either remain undetected, or a suspected alteration could end up the topic of endless unresolved debate.

The changes to Josephus’ story show that his biographical or historical works were not considered fixed or canonical texts by the persons who transcribed, translated, quoted or otherwise transmitted his books.

If critical passages dealing with Josephus’ narrow escape from death, and his subsequent encounter with Vespasian could be altered according to the whim of the redactor, then it is quite probable that other passages in the works of Josephus have also undergone alteration.

David Blocker, 2012/01

Appendix 1:

 

Different versions of Josephus’ account of his escape from death from the hands of his fellow combatants and then the Romans, followed by his prophecy that Vespasian would become the ruler of the known world are presented below.

1) From the standard Greek text of Flavius Josephus’ War of the Jews, Book 3.8 (388 et seq.)

In this version Josephus stated that he had a dream that lead him to believe it was his duty to surrender and “act as God’s minister to the Romans”.  He survived the death lottery thanks to the “providence of God” and through his powers of persuasion; he convinced his fellow survivor that unlike their predecessors in death, they should neither murder, nor be killed by, a fellow country man.

Josephus had been in command of the Judean forces resisting the Roman siege of the city of Jotapata.  After a prolonged siege, the Romans were finally able to break through the city walls, and sack the city.  In particular, they wanted to find Josephus, whose leadership had allowed the city to hold out against them for so long.

Josephus hid from the Romans in a cistern, or underground chamber, with 40 other men.  The Romans captured a woman who revealed their hiding place.

Out of supplies, and with the Romans, threatening to force them out of their hiding place, Josephus’ companions wanted to commit suicide rather than surrender to the Romans.  Josephus, their former commander, unsuccessfully tried to convince them not to kill themselves.  At this point they began to threaten Josephus, and attempted to attack him.

Josephus fended off his 40 irate compatriots.

3.387But in his straits, his resource did not forsake him.  Trusting to God’s protection, he put his life to the hazard, 388and said: “Since we are resolved to die, come, let us leave the lot to decide the order in which we are to kill ourselves; let him who draws the first lot fall by the hand of him who comes next; 389fortune will thus take her course through the whole number, and we shall be spared from taking our lives with our own hands. For it would be unjust that when the rest are gone, any should repent and escape.” This proposal inspired confidence; his advice was taken, and he drew lots with the rest. 390Each man thus selected presented his throat to his neighbor, in the assurance that his general was forthwith to share his fate; for sweeter to them than life was the thought of death with Josephus. 391He, however (should one say by fortune or by the providence of God?) was left alone with one other; and, anxious neither to be condemned by the lot nor, should be left to the last, to stain his hand with the blood of a fellow-countryman, he persuaded this man also, under a pledge, to remain alive. 392Having thus survived both the war with the Romans and that with his own friends, Josephus was brought by Nicanor into Vespasian’s presence. 393The Romans all flocked to see him, and from the multitude crowding around the general, arose a hubbub of discordant voices: some exulting at his capture, some threatening, some pushing forward to obtain a nearer view. 394The more distant spectators clamored for the punishment of their enemy, but those close beside him recalled his exploits and marveled at such a reversal of fortune. 395Of the officers there was not one who, whatever his past resentment, did not then relent at the sight of him.”

Josephus predicted that Vespasian will become emperor:

One of Vespasian’s friends raised the question why Josephus did not predict the fall of Jotapata and his capture.

“To his [Josephus’ prophecy] speech Vespasian, at the moment, seemed to attach little credit, supposing it to be a trick of Josephus to save his life. 404Gradually, however he was led to believe it, for God was already rousing in him thoughts of empire and by other tokens foreshadowing the throne.  He found, moreover that Josephus had proved a veracious prophet in other matters.”

Josephus replied that he had foretold that Jotapata would fall in 47 days and that he would be captured.

2)  The next passage is from PseudoHegisippus, a 4th century Latin paraphrase of Jewish War.  Josephus uses his powers of persuasion to escape from the death lottery.

“Also at Iotapata an attack was made at early dawn on the forty eighth day,  … …

Others much wearied by the fight dropped their hands and offered themselves to a wounding, so that by death they would be snatched away from the deadly spectacle of their misfortunes. Deceived by the carelessness of those dying the centurion Antonius asked by a certain one who had taken refuge in caves, that he should give him his right hand a pledge of pardon and safety, heedless of treachery immediately extended it and, woe to the wretched too confident of triumph, but that one strikes him off guard with a javelin and immediately transfixes him, lest the victory be complete for the Romans. That very day all whosoever who were found were killed, on the following days however even from cellars and other underground holes they were brought out or killed on the spot small children and women excepted. Forty thousands were killed through all the days, in the number who were seized two hundred thousand were led into servitude. The city was destroyed and burned up by fire and every redoubt in the thirteenth year of the reign of Nero.

Josephus meanwhile in a certain cistern was hiding among the glowing ashes of the city, not all unaware that as the leader of the opposing forces he was being zealously sought for. Having come out on the second day, when he noticed that everything was encircled, he returned into the cistern.

On the third day a certain woman found out (and) revealed to those seeking him that the hiding places of Josephus were known to her.

But in the cistern (there were) also forty men who had fled there (and) were hiding themselves. Who -when they noticed Josephus (was) to be summoned out by Vespasian in the hope of (his) safety (guaranteed) first through Paulinus and Gallicanus, (and) afterwards through Nicanoris, who was bound to Josephus by virtue of ancient friendship, and for that reason sent (to him, so) that he should give a pledge, he willingly carried out the obligation of the assigned task, having surrounded Josephus, they addressed him with words of such kind.”

*   Here follows the lengthy argument they made about why they should kill themselves, rather than allow the Romans to display them in a Triumph, or otherwise take advantage of them once they had surrendered their freedom. See Note below for the complete text ( [2] ).

XVIII. These things (to) Josephus (were) laid out, by which he voided the vindication of voluntary death. But those who had once vowed themselves to death, because they were unable to oppose their words, with their swords stood around the man, as if they were about to strike immediately unless he should think he must acquiesce.

But he, (who was) surrounded, called back one (of them) by the authority of a leader by the consciousness of courage, he approached another with a severe gaze. He withdrew his right hand, he turned aside the wrath of that one, he soothed them with the wholesomeness of his counsel.

By various methods he twisted away the irrational fury of each. And indeed although a last lot had twisted away the dignity of the conquered, he had not completely destroyed their respect. And so gradually their hands were withdrawn, their swords were sheathed, however their purpose persisted.

When he saw himself to be held alone beset by many, he thought that by some chance or plan he should reduce the number of those opposing (him).

‘Let us commit,’ he said, ‘the order of dying to a lottery, so that no one withdraws himself, since the lottery applies to all. The agreement of a lottery of this sort is, that he who will die by chance will be killed by him who follows.’ And therefore it was that the lottery adjudged each to death, not his own will. ‘Let each stand therefore beneath the lottery as the judge without sin and free from captivity, so that he does not quicken his future death by the decision of another or avoid it by his own. No one will be able to refuse the outcome, which either chance will have inflicted or the will of god will have designated.’ An offering established faith and the agreement of everybody assented to the lottery. Each was chosen by chance, he provided death to the man following.

‘And so it happened that all the rest having (been) killed, Josephus with one other remained for death. It necessarily remained that he would either be condemned by the lottery, or certainly if he should survive the slaughter he would be defiled by the blood of a comrade.

He proposes that they should reject the lottery.

Thus he escaped a domestic fight and by Nicanor [p. 221] was escorted to Vespasian.

There was a rush to the sight of his coming almost all the Romans assembling together. Some wished to see him killed, whom shortly before they saw in charge of great affairs in a position of the greatest honor, others struggled to mock the captive, others marveled at such different and changeable turns of human events. Most prudently sighed, who thought that in other circumstances the same thing could happen to them. Titus in view of all the rest was moved by an innate gentleness of spirit, him for so long a proud fighter, suddenly sentenced to the power of the enemy, to await the lottery of an alien nod the shipwreck of life banished from hope uncertain of safety. To exert such great influence in battles, so that in a short time by chance he renders unequal to himself, when the powerful are either thrown out or overthrown are released. And so the better part of them, namely those in positions of honor, give the gentler counsel. Titus was for Josephus, before his father, the greatest portion of his safety. Vespasian ordered him to be kept in custody, lest by chance he should escape.”

3)  I have not been able to obtain either a legible copy of, or modern language translation of the 4th or 5th Century Latin translation of “Jewish War” attributed to Rufinus.  Therefore, I am unable to compare the Latin translation of the passages about Josephus’ surrender to the standard Greek version.

4)  The Josippon (Part III, Leonard Zoll, Dissertation for Master of Arts in Hebrew Literature,, Hebrew Union College, NY, NY,  1965, P 41), a Hebrew recension of Jewish War, with strong affinities to PsuedoHegisippus.

In this text Josephus survives the death lottery by acting deceitfully ([3]).

After the fall of Jotapata to the Romans, Josephus hid in an underground cistern with a large group of his compatriots.  Josephus tried to persuade them not to commit suicide, and instead surrender to the Romans.  The text is inconsistent or corrupt since it has the men stab themselves in the bowels before Josephus makes his speech, and their assent to the lottery driven suicide pact, even though they have apparently already stabbed themselves.

“But the people who were with Josephus during his lengthy comments to them, when he stretched forth his hands to heaven, did not continue listening to him, for they sought to die.

When Josephus saw that he had lost their attention, that it was of no avail, he spoke to them deceitfully, “If you seek death by the sword, it is proper for you to die by lot.  You shall select two, who shall cast lots, and the man to whom the lot falls shall slay his brother with the sword.  And so shall we do until we all perish.  We shall die together, and we shall not witness the disgrace of the Temple of out God, and the exile of our people.”

And the men did as he said.  Two men stood and cast lots before Josephus, and when the lot fell, the one slew the other.

And thus did they, until they all fell by the sword, and none remained except Josephus and one man.

And then this man said to him, “Come let us cast lots, even we, so that we may join our brothers.”

But Josephus replied to his comrade, cajoling him, “why should we impune our souls?  For if I kill you, I shall be considered a murderer, and if you kill me you also shall be considered a murderer, and we shall have destroyed our hope for the future from the Lord, our God, for all these people died without propriety”.

When the man heard Josephus’ words, he did respond to him for he was afraid of him, and in this way was Josephus saved from his comrade’s sword.

At that time, Nicanor, the general arrived. Josephus and his comrade surrendered and they were sent to Vespasian.  When the Roman army saw Josephus they were excited, and sounded the trumpets with a great blast.  Throughout the camp here was great joy because of his capture.  They said to each other, “Out eyes have seen our enemy.”

But throughout the country there was bitter mourning, for they said, “Was this not the most famous warrior in the Jewish army as well as the Roman?  Who instilled his fear in the entire Roman army? And there was heard throughout the land the question, “How was he captured? How was this war-hoer and great general seized??” “And we, what shall we do if a man like this is captured in his own land; in the midst of his own people and his kinsmen? How shall we survive in a strange land?”

But Titus, son of Vespasian, began joking, and tossed his head and said, ”Who knows whether we will be captured as we captured Josephus, the great general, ad expert warrior in battle? Therefore, let us spare his from death by sword?” Afterward, Vespasian and his entire force marched from there and went to Acco.”

(In this text, Josephus does not make any prophecies about Vespasian becoming the emperor.  In the Jewish tradition, this prediction was made by Johanan ben Zakkai, during the siege of Jerusalem.  This is an anachronism, since Vespasian had already departed Judea, by the time of the Siege of Jerusalem.  See Appendix 2, the Talmud version of the prediction)

5) From the Slavonic version of Josephus’ Jewish War.

In this text, the woman who revealed Josephus location to the Romans did not willingly betray him.   She revealed his location after the Romans had tortured her.

Vespasian was not impressed by Josephus prophesy at the time it was made.  It was not until his installation as Emperor that he realized that Josephus prediction had come true.  In this version of the text, Josephus’ prophecy was not used as a Flavian policy making tool.

As in the Greek version of Jewish War, Josephus, after the fall of Jotapata, hid from the Romans in an underground chamber with 40 other men.

The Roman’s captured a woman and tortured her until she revealed Josephus’ hiding place.  The Romans then tried to force the men out of their bunker.  Josephus’ compatriots threatened their former commander when he attempted to dissuade them from committing suicide.

“386And still revering, their commander as if in battle line and feeling ashamed, none laid hands on him. 387Then he, trusting his safety to God, his protector, said 388”since God has willed us to die, let us kill ourselves by the count. The one on whom the end of the count falls, let him be killed by the next”. Having said this, he counted the numbers with cunning, and thus misled them all; 390And all were killed by each other, 391except one. And he anxious not to stain his hand with the blood of a fellow countryman, persuaded him and both came out alive. They took him to Vespasian and all the Romans ran to see the spectacle. 393There were various cries, some were pleased with Josephus’s capture; others were threatening;

394others demanded that the enemy be punished and killed, others marveled at the vicissitudes of life.

( text ommitted for brevity)

398Vespasian gave orders to secure him and send him to Nero.

[Josephus predicts Vespasian will become emperor.] …

And Vespasian did not believe him, considering that Josephus had made this speech thinking about his own safety.  But afterwards he began somehow to believe him, when God was installing him as Caesar and handing him the emperor’s scepter.”

(Josephus said that he had predicted that Jotapata would fall in 47 days and that he would be captured.)

From: Josephus’ Jewish war and its Slavonic version: a synoptic comparison of the English translation by H. St. J. Thackeray with the critical edition by N.A. Meščerskij of the Slavonic version in the Vilna manuscript translated into English by H. Leeming and L. Osinkina. Brill 2003, p.370 et seq.

6)  From Jacques de Voraigne “The Golden Legend”, Book 67: Saint James the Apostle.

This version has Josephus determine the order the lots were drawn in order to insure his ultimate survival.  He used his strength and agility to overcome the last man standing and thus bring the selection process to an end.  This version also had elements of the Veronica legend, and the “Avenging the Savior” legend incorporated into it.

A relic of Jesus was used to cure Vespasian of an infestation of his nasal worms.  Then,

“Vespasian then went to Rome and obtained Tiberius Caesar’s permission to destroy Jerusalem and Judea.  For years during the reign of Nero, when the Jews were rebelling against the empire, he built up several armies: hence (according to the chronicles) he was acting not out of zeal for Christ but because the Jews were renouncing Roman rule. Vespasian then marched upon Jerusalem with a huge force, and on the day of the Pasch laid siege to the city and trapped the innumerable multitude gathered there for the festal day. Sometime before Vespasian’s arrival the Christian faithful who were in Jerusalem had been warned by the Holy Spirit to leave the city and take refuge in a town called Pella, across the Jordan. Thus, with all her holy men withdrawn, Jerusalem became the place where the vengeance of heaven fell, upon the sacrilegious city and its criminal people.

The Roman’s first assault, however, was against a town of Judea called Jonapata, in which Josephus was both leader and ruler, and he and his people put up a brave resistance, but at length Josephus, seeing that the city’s fall was inevitable, took eleven Jews ([4]) with him and sought safety in an underground room.  After four days without food his associates, though Josephus disagreed, preferred to die there rather than submit to servitude under Vespasian.  They wanted to kill each other and offer their blood in sacrifice to God; and, since Josephus held first rank among them, they thought he should be the first to die, so that by the shedding of his blood God would be the sooner placated.  Or (as another chronicle had it) they wanted to kill each other so as not to fall into the hands of the Romans.

 

Now Josephus, being a prudent man and not wanting to die, appointed himself arbiter of death and sacrifice, and ordered the others to cast lots, two by two, to determine which of each pair would put the other to death, The lots were cast and one man after the other was consigned to death, until the last one was left to draw lots with Josephus. Then Josephus, who was a strong, agile man, took the other man’s sword away from him, asked him which he preferred life or death, and ordered him not to waste time choosing. The man, afraid, answered, promptly: ”I do not refuse to live, if by your favor I am able to save my life.”

 

Josephus now had a talk in hiding with an intimate of Vespasian with whom he himself was on friendly terms: he requested that his life be spared by Vespasian and what he requested he obtained. He was taken before Vespasian, who said to him: “You would have deserved death, if this man’s petition has not secured your freedom!” Josephus [said]: “if anything wrong has been done, it can be set right!” Vespasian: “What can a conquered man do?” Josephus: “I will be able to do something, if what I say wins me a favorable hearing.” Vespasian: “It is granted that you may say what you have to say, and if there is any good in it, it will be listened to quietly.” Josephus; “The Roman emperor [Nero] has died, and the Senate has made you emperor!” Vespasian:  If you are a prophet, why did you not prophesy to this city that it was about to fall under my sway?” Josephus: “I foretold it publicly for forty days!”

Shortly thereafter legates arrived from Rome, affirmed that Vespasian had indeed been elevated to the imperial throne, and took him off to Rome.  Eusebius, too, states in his chronicle that Josephus prophesied to Vespasian both about the emperor’s death and about his own elevation.”

Vespasian left his son Titus in charge of the siege of Jerusalem.

Josephus cured Titus of a paralysis of his leg([5]).

Appendix 2:

Different Versions of the Prophecy About Vespasian Becoming the Emperor.

1)  From Suetonius, The 12 Caesars: Vespasian, 10:

“5 There had spread over all the Orient an old and established belief, that it was fated at that time for men coming from Judaea to rule the world. This prediction, referring to the emperor of Rome, as afterwards appeared from the event, the people of Judaea took to themselves; accordingly they revolted and after killing their governor, they routed the consular ruler of Syria as well, when he came to the rescue, and took one of his eagles. Since to put down this rebellion required a considerable army with a leader of no little enterprise, yet one to whom so great power could be entrusted without risk, Vespasian was chosen for the task, both as a man of tried energy and as one in no wise to be feared because of the obscurity of his family and name.

…….

6 When he consulted the oracle of the god of Carmel in Judaea, the lots were highly encouraging, promising that whatever he planned or wished, however great it might be, would come to pass; and one of his high-born prisoners, Josephus by name, as he was being put in chains, declared most confidently that he would soon be released by the same man, who would then, however, be emperor.

2)  Tacitus (Instead of Josephus, a priest at Mt Carmel named Basilides predicted that Vespasian would be Emperor.):

“Nor was Vespasian uninfluenced by such superstitions. In later days, when he was master of the world, he made no secret of keeping an astrologer called Selucus to help him by his advice and prophecy.  …

On the frontier of Judea and Syria lies a hill called Carmel.  A god of the same name is there worshipped according to ancient ritual.  There is no image or temple, only an altar where they reverently worship.  Once when Vespasian was sacrificing on this altar, brooding on his secret ambition, the priest, Basilides, after repeatedly inspecting the omens said to him: Whatever it is which you have in mind Vespasian, whether it is to build a house or to enlarge your estate, or to increase the number of your slaves, there is granted to you a great habitation, vast acre and a multitude of men.” (Tacitus, Histories 2.78)

The majority [of the Jews] were convinced that the ancient scriptures of their priests alluded to the present as the very time when the Orient would triumph and from Judaea would go forth men destined to rule the world. This mysterious prophecy really referred to Vespasian and Titus, but the common people, true to the selfish ambitions of mankind, thought that this exalted destiny was reserved for them, and not even their calamities opened their eyes to the truth.

(Tacitus, Histories 5.13)”

3)  Cassius Dio, From Epitome of Book LXV: (Roman History by Cassius Dio, published in Vol. VIII of the Loeb Classical Library edition, 1925)

“These portents needed interpretation; 4 but not so the saying of a Jew named Josephus: he, having earlier been captured by p261Vespasian and imprisoned, laughed and said: ”You may imprison me now, but a year from now, when you have become emperor, you will release me.”

4) From Bar Hebraeus (1226-1286), Bar Hebraeus’Chronography VIII, The Roman Emperors.

After CLAUDIUS CAESAR, NERO CAESAR [reigned] fourteen years. He sent FESTUS and dismissed FELIX. And he was the first one who set up the persecution of the Christians in which PETER and PAUL testified in ROME and were crowned (i.e. suffered martyrdom). In the thirteenth year of NERO the JEWS rebelled, and NERO sent [against them] VESPASIAN and TITUS his son. And in one year, in the month of HAZIRAN (JUNE), TITUS captured the city of YOTOPATA (IOTOPATA) because he heard that JOSEPHUS, the scribe, the son of MATTAI the priest, who was the captain of the host of the JEWS, was there. And when he was taken he prophesied concerning the death of [50] NERO and who was going to reign after him. Therefore TITUS did not kill him. Now this JOSEPHUS was not KAYAFA (CAIAPHAS), as some men have thought, for CAIAPHAS was also called JOSEPHUS.

And after these things the ROMANS encircled JERUSALEM, and whilst VESPASIAN was occupied in the war against JERUSALEM, the report of the death of NERO arrived, and of the tyrant OTHO, who stood for three months, and he killed him, and of VITALLIANUS, the tyrant, who stood for eight months. Him the ROMANS slew in the middle of the city. Then the Roman troops who were with VESPASIAN proclaimed him king, and he committed the war against JERUSALEM to TITUS his son, who went to ALEXANDRIA and subjugated it, and [then] departed by sea to ROME.

(From Bar Hebraeus’ Chronography, Translated from Syriac, by E. A. Wallis Budge, London, 1932.)

5)  The Talmud.

According to the Talmud it was not Josephus, but Rabbi Yohanan who made an anachronistic appearance to Vespasian (according to other accounts, by the time of the siege of Jerusalem, Vespasian had already left Judea for Rome,  leaving the management of the siege of Jerusalem to his son Titus, and his aide Tiberius Alexander.

Rabbi Yohanan escaped from Jerusalem in a coffin carried by his disciples.

“The disciples continued to carry the coffin until they got to Vespasian.  When they opened the coffin R. Yohanan stood up before him and said, “Peace to you, O King! Peace be to you, O King.!” Vespasian replied, “your life is forfeit on two counts.  To begin with you call me king and I am not a king. Moreover, if I am a king, why did you not come to me until now?” R. Yohanan replied, ”As for your saying that you are not a king, you are in fact a king,  If you were not a king, Jerusalem would not be delivered into your hand, for it is written, “And Lebanon shall fall by the mighty one”(Isa., 10:34), and the epithet “mighty one” is applied only to a king.  As for your question, “If I am a king, why did you not come to me till now?”- the Zealots amount us did not let me”.  Vespasian asked. “If there is a jar of honey around which a draco is coiled, would not the jar be broken to get rid of the draco?”  R Yohanan did not respond.

(From The Book of Legends, Sefer Ha-Aggadah, Legends from the Talmud, Edited by Hayim Nahman Bialik and Yehoshua Hana Ravnitzky.  Translated by William G. Braude. Schocken Books, 1992, p. 191-192.)

6) The Sibylline Oracles (c. 1st to 3rd century C.E.):

Sibylline Oracles 3:652-656:

”And then God will send a King from the sun who will stop the entire earth from evil war, killing some, imposing oaths of loyalty on others; and he will not do all these things by his private plans but in obedience to the noble teachings of the great God.

Sibylline Oracles 4 (A prophesy ex ventu about the death of Nero, the appearence of false Neros or a Nero redivius ([6]), and Vespasian’s, Rome’s foremost man or future emperor destruction of Jerusalem) :

…  ; and there shall also come
150 To Solyma an evil blast of war
From Italy, and God’s great temple spoil.
But when these, trusting folly, shall cast off
Their piety and murders consummate
Around the temple, then front Italy
155 A mighty king shall like a runaway slave
Flee over the Euphrates’ stream unseen,

Unknown, who shall some time dare loathsome guilt
Of matricide, and many other things,
Having confidence in his most wicked hands.
160 And many for the throne with blood
Rome’s soil while he flees over Parthian land.
And out of Syria shall come Rome’s foremost man,
Who having burned the temple of Solyma,
And having slaughtered many of the Jews,
165 Shall (bring) destruction on their great broad land.

(From:  The Sybylline Oracles Translated from the Greek into English Blank Verse by Milton S. Terry,1899.)

150. Solyma.–That is, Jerusalem.

155. Mighty king.–Nero, whose murder of his mother is notorious, and whose flight beyond the Euphrates and expected return as antichrist was a superstitious tradition long maintained.]


[1]) Life of Flavius Josephus, 76 (422 et seq.)

[2])   *  ( XVI.”’Now the great downfall of the Jewish name is tested, now the bitter ashes, which submerge and hide the teaching of our splendid lineage and undermine every distinction, when Josephus a captive is ordered to be saved for the triumph. What do such solicitous inducements of the enemy suddenly wish for themselves? What of this voluntary offer of safety? They did not spare others seeking life: Josephus is sought out, Josephus is asked that he should live. They fear evidently that they may lose the pomp of a triumph, lest he should be wanting, whom Rome would see a captive, whom in chains Vespasian would direct before his chariot. You wish therefore to be saved for this spectacle? And from what will they triumph, if their leader will be lacking that over which the triumph is celebrated? Or what sort of triumph, if an alliance is given to the conquered? Do not believe, Josephus, life is promised you, but worse things than death are being prepared. Roman arms conquered you, do not let deceit capture you. [p. 211] Their gifts are more heinous than wounds, the former threaten servitude, the latter save freedom. You are bowing, Joseph, and broken by a certain weakness of spirit you wish to be a survivor of your country? Where is the teaching of Moses, who sought to be erased from the divine book that he might not outlive the people of the lord? Where is Aaron, who stood in the middle between the living and the dead, so that death should not destroy a living people with a cruel contagion? Where is the spirit devoted to their country of King Saul and Ionathas, and that death bravely borne for the citizens, gloriously received? The son encouraged the father by example, the father did not forsake the son in the purpose of death, who although he was able to live, preferred himself to be killed rather than to be triumphed over by the enemy. He encouraged his weapon bearer saying: Strike me lest these uncircumcised should come and strike me and make sport of me. Because his weapon bearer feared to do this, he transfixed himself with his sword, worthy whom that David in a prophetic spirit would vindicate, because Amalechita had boasted falsely about the manner of his death and had thought to diminish the renown of the man who had saved himself from the enemy, he lied that he had been killed by himself  6, worthy whom that even such a great prophet should praise saying: Saul and Ionathas beautiful and beloved inseparables in their life and in death they were not separated, lighter than eagles, more powerful than lions. David himself also when he saw his people struck by an angel, wished to draw the heavenly vengeance upon himself lest he should be spared with the people perishing. Finally what of the divine law, whose interpreter you have always been, which promised everlasting immortality to the righteous instead of this brief life? When the god of the Hebrews, who teaches the righteous to have contempt for death, [p. 212] to owe it even to escape this earthly dwelling place, to fly back to the heavenly, to that region of paradise where god consecrates pious souls? Now finally you wish, Josephus, to live, when it is not fitting, indeed not permitted, what indeed is more important it is not proper? And you want to snatch at that life, I dare to say, of slavery which is in another’s power? So that a Roman may snatch it away when he wishes? May throw into the dark corner of a prison when he wishes? And you would choose to flee from here and not be allowed to die? And with shame you go to them, from those whom you persuaded to die for their country? What excuse will you have that you have stayed so long? They are awaiting what you might do, they are certainly saying already: Why is Josephus delaying who ought to have come? Why does he come so tardily? Why is he refusing to imitate his followers whom he persuaded to die for freedom? We will permit certainly that you choose to serve a champion of freedom, but that you doom yourself a slave to the Romans, that you put bondage before freedom? But be it that you wish to live, how will you obtain this from them against whom you have fought so many times? How will they look upon you, with what eyes, with what feelings? How will you wish to live with angry masters even if it allowed? And who will not believe you to have been a traitor to your country, who will see to whom the reward of treason was paid? Choose whichever you may prefer, that it be one of these is necessary: your life will be the reward of treachery or the suffering of slavery.”

[3]) The Josephus Problem or Josephus Permutation.

In computer science and mathematics, the Josephus Problem (or Josephus permutation) is a theoretical problem related to a counting out game.

[4]) Other texts have him hiding with 40 other men.

[5] ) The Talmud contains a similar account of how R Johanan cured Vespasian’s swollen feet, after learning that he had been appointed Emperor.  The Book of Legends, Sefer Ha-Aggadah, Legends from the Talmud, Edited by Hayim Nahman Bialik and Yehoshua Hana Ravnitzky.  Translated by William G. Braude. Schocken Books, 1992, p. 191-192

[6])  There were astrologers and imposters who claimed Nero would or had returned from the dead:  Tacitus, II.8, Dio, LXVI.19.3, Suetonius, LVII.

Skrev Suetonius kristna eller krestna?

Jag tänkte sammanfatta Erik Zaras korta sammanställning A Minor Compilation from Suetonius’ Nero, redogöra för handskriftsläget och därutöver också resonera något kring frågan om Suetonius skrev kristna eller krestna.

Erik Zara inleder med att hänvisa till en tidigare artikel The Chrestianos Issue in Tacitus Reinvestigated (2009), där han visade att den äldsta bevarade handskriften av Tacitus’ Annales (15:44) från tiohundratalet, den andra mediceiska handskriften, ursprungligen hade stavningen chrestianos, alltså krestna, och att detta (direkt av skribenten eller senare av någon annan eller av skribenten själv) ändrades till christianos, alltså kristna. Även om detta inte är något bevis för vad Tacitus ursprungligen skrev, ger det ändå stöd för att han skrev krestna. Däremot finns inga belägg för att Tacitus skulle ha kallat Kristus för Chrestus. Detta ställer i och för sig till problem eftersom det är ologiskt att tänka sig att Tacitus i samma mening skulle växla mellan vokalerna e och i när han avsåg två ord med samma rot.

Zara påpekar att det även i senare skrifter förekommer stavning med e men att det överhuvudtaget finns få referenser till gruppen som kristna avseende första århundradet. Bland romarna är det frånsett just Tacitus endast Suetonius som omtalar dem i samröre med kejsar Nero. Suetonius skriver som bekant dessutom om Chrestus när han i samband med behandlingen av kejsar Claudius säger följande: ”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han från Rom” (Claudius 25:4). Det är dock mycket tveksamt om han verkligen avser Jesus här (se min serie Suetonius som Jesusvittne med start här).

Emellertid hänvisar Suetonius vid ett annat tillfälle (Nero 16:2) med relativ säkerhet till kristna, och han skriver då: ”De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff”. Zara har i sin ministudie undersökt ett antal av de viktigare handskrifterna gällande stavningen av kristna i Nero 16:2 och funnit att i inget enda fall stavas namnet med e utan alltid med i.

Låt mig klargöra något om de bevarade handskrifterna från Suetonius’ Kejsarbiografi. Det följande är en sammanfattning eller snarare parafrasering av det Donna W. Hurley skriver på sidorna 21–22 i Divvs Clavdivs av Suetonius

På 800-talet fanns handskrifter av Suetonius’ Kejsarbiografi i väst. När Einhard skrev sin biografi över Karl den store, (Vita Caroli) hade han tillgång till Suetonius’ bok om Augustus. Och Servatus Lupus, som var abbot i Ferrières, skrev år 844 ett brev till klostret i Fulda i Tyskland och begärde att antingen det tvåvolymsverk som där fanns av Suetonius’ de Vita Caesarum (“que … in duos nec magnos codices divisus est”), eller en kopia därav, skulle skickas till honom, eftersom texten inte fanns tillgänglig i hans del av Frankrike. Senare fick också Lupus tillgång till ett exemplar av texten fast det inte är känt om det var handskriften från Fulda. Denna är emellertid numera försvunnen.

Den äldsta bevarade handskriften är Codex Memmianus, eller som den också kallas, Parisinus 6115. Denna tros ha skrivits i Tours i mellersta Frankrike ca år 820. I så fall fanns det en handskrift i Frankrike när Lupus efterfrågade en, även om han inte kände till den. Memmianus är den sista i sitt slag, och har således inte kopierats. Den är dock besläktad med flera andra handskrifter; mest tydligt Gudianus 268 från 1000-talet och flera andra från 1100-talet. Dessa tillhör det som normalt kallas X-familjen och anses alla stamma från en försvunnen förlaga X såsom beskrivs i ”trädet” inunder. X-familjen är den ena av de två huvudgrupperna; den andra är Z-familjen. Denna är bevarad genom yngre handskrifter, där den äldsta är från sent 1000-tal och flera från 1100- och 1200-talen.

Nedanstående schema är hämtat från sidan 4 i William Hardy Alexander, Some textual criticism on the eight book of the Vita Caesarum of Suetonius,; från University of California Publications in Classical Philology, Vol. 2, nr 1, s. 1-33, 17 november 1908. William Hardy Alexander har i sin tur hämtat schemat från belgaren M. Léon Preud’hommes Troisième étude sur l’histoire du texte de Suétone, De vita Caesarum från 1904 och endast lätt modifierat detta.

Ω. Tidig förfader till P, skriven med versaler, möjligen från 400-talet.
P.  Förlaga till alla kända handskrifter av De Vita Caesarum.
X.  Förlaga till den första gruppen handskrifter.
Z. Förlaga till den andra gruppen handskrifter.
x.  Förlaga till B och x’.
x’. Förlaga till a b c f.
E. Förlaga till A och D.
A. Codex Memmianus, Parisinus 6115, 800-talet.
B. Codex Vaticanus Lipsii, nr. 1904, 1000-talet, innehåller bara de tre första biografierna och en kort del av Caligula.
C. Codex Wulfenbuttelanus eller Gudianus 268, 1000-talet.
D. Codex Parisinus 5804, 1300-talet.
a. Codex Mediceus 68.7 (av Roth, efter Jac. Gronovius, benämnd Med. 3), 1000-talet.
b. Codex Parisinus 5801, 1100-talet.
c. Codex Mediceus 66.39 (av Roth, efter Jac. Gronovius, benämnd Med. 1), 1200-talet.
f. Codex Montepessulanus 117, 1200-talet.
α. Codex Londiniensis, Brit. Mus. 15 C III, 1100-talet.
β. Codex Parisinus 6116, 1100-talet.
γ. Codex Parisinus 5802, 1200-talet..
δ. Codex Mediceus 64.8 (av Roth, efter Jac. Gronovius, benämnd Med. 2), 1200-talet
ε. Codex Suessionis 19, 1200-talet
ζ. Codex Cantabrigensis, kk. 5, 24, 1200-talet
η. Codex Sionensis, 1100-talet
θ. Codex Dunelmensis, C III 18, 1100-talet
κ. Codex Sionensis, 1100-talet
λ. Codex Londiniensis, Brit. Mus. 15 C IV, 1200-talet

Både X och Z anses bygga på en gemensam förlaga, P, som inte finns bevarad. Orsaken till detta är att alla handskrifter börjar med Julius Caesar: annum agens sextum decium, således: ”på sitt sextonde år” (Iul 1.1). Början av verket är alltså förlorad och då samtliga handskrifter saknar den inledande texten är det rimligt att de alla stammar från en gemensam förlaga där inledningen saknades. Denna första handskrift Ω tros ha skrivits på 400-talet och då med enbart stora bokstäver. Det brukar antas att även handskriften i Fulda som Lupus efterfrågade saknade denna inledning och kan ha varit den förlaga P (Preud’homme) eller Ω (Ihm) som alla nu kända handskrifter bygger på.

Fler än hälften av de över 200 bevarade handskrifterna skrevs efter år 1375 fram till att boktryckningen tog över.

Av de två familjerna X och Z anses X vara den som bäst ha bevarat originaltexten, även om Z i vissa fall företräder en bättre läsart. Dessutom finns de fyra äldsta codexarna (A B C a) inom X-familjen. Men alla handskrifter anses stamma från en gemensam förlaga eller arketyp.

Zara har alltså kontrollerat 14 av de viktigare handskrifterna. 13 av dessa finns i Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens, Italien, och därutöver har han undersökt den äldsta handskriften, Codex Memmianus (Parisinus 6115). Han anser att samlingen i Florens måste ses som representativ eftersom den innehåller de viktiga 1100-talshandskrifterna Codex Mediceus 68.7 och 66.39 från X-famljen och dessutom flera av de viktiga handskrifterna från från Z-familjen, som 64.8, 20 sin. 3 och 64.9.

I alla 14 handskrifter sägs att det är de kristna som straffades av Nero. I 10 av handskrifterna skrivs kristna med förkortningen xpiani (alltså chriani), efter modellen att man som regel skrev heliga namn (Nomina sacra) förkortade. I de flesta av dessa tio fall markeras de tre utelämnade bokstäverna ”ist” med ett streck över bokstäverna p och i (r och i). I de övriga fyra fallen skrivs två gånger christiani (en av dessa är Memmianus), chrstiani och xani med ett litet i ovanför x. I tabellen under återges alla 14 läsarter:

xani (i skrivet ovanför x) – Laur 20 sin.4, fol. 92r
xpiani (streck ovanför pi) – 20 sin.3, fol. 69v
xpiani (streck ovanför pi) – 64.3, fol. 94r
chrystiani (punkt ovanför y) – 64.4, fol. 115v
xpiani – 64.5, fol. 121v
christiani (dessutom ”christianis” i marginalen) – 64.6, fol. 126r
xpiani (streck ovanför pi) – 64.7, fol. 91r
xpiani – 64.9, fol. 94r
xpiani (streck ovanför pi) – 89inf.8/1, fol. 83v
xpiani (streck ovanför pi) – 89inf.8/2, fol. 77v
xpiani (streck ovanför pi) – 66.39 (Med 1), fol. 119r
xpiani (streck ovanför pi) – 64.8 (Med 2), fol. 50v
xpiani (streck ovanför pi) – 68.7 (Med 3), fol. 131v
christiani – Parisinus 6115 (Memmianus), fol. 86r

Man kan alltså konstatera krestna inte förekommer i någon av dessa viktiga handskrifter utan att namnet skrivs kristna, även om olika förkortningar förekommer. Med detta som utgångspunkt kan konstateras att den gemensamma förlagan för alla handskrifter synes ha haft i och inte e. Denna förlaga är P, en hypotetisk text som är från allra senast början av 800-talet, då Codex Memmianus (A) är från ca år 820. Men P antas i sin tur vara en avskrift av ytterligare en hypotetisk 400-talstext skriven med endast versaler och utan mellanrum, och hur stavningen var i denna förlaga vet vi inte. Eftersom (vad jag vet) ingen citerar Suetonius’ kristna-passage från denna tidiga period har vi ingen absolut kännedom om vad Suetonius skrev mer än att det på kanske 600 eller 700-talet i den handskrift som kom att utgöra förlagan för kommande avskrifter stod kristna och att det inte finns några tecken alls på att Suetonius skrev krestna.

Roger Viklund, 2011-08-17

Byggde Suetonius på Tacitus?

Jag tänkte fortsätta med att återigen publicera någon annans inlägg här på min blogg. I går fick jag av signaturen S B G mig tillsänt en intressant sammanställning över vad som talar för och emot att Suetonius använde Tacitus’ redogörelse för Neros straffande av kristna i samband med branden i Rom, som förlaga för sitt omnämnande att Nero straffade de fördärvligt vidskepliga kristna.

Personligen betvivlar jag att han gjorde detta; dels för att där inte finns någon säker språklig eller ens innehållsmässig samstämmighet mellan passagerna, dels för att det inte går att säkert visa att Suetonius heller i andra fall byggde på Tacitus. Fast det är samtidigt svårt att föreställa sig att Suetonius inte skulle ha läst Tacitus’ verk. Enligt de vanligaste tidsrekonstruktionerna skrev Suetonius sitt verk om kejsarna blott några år efter att Tacitus utkom med sitt verk Annalerna. Suetonius och Tacitus kände varandra och ingick båda i den ”inre kretsen” i Rom. Det förfaller underligt att Suetonius inte skulle ha studerat Annalerna, ett nyutkommet större historieverk som behandlade den tid, det område och de händelser som Suetonius själv skulle avhandla. Därtill var verket skrivet på latin, ett av de två språk som Suetonius författade på, och dessutom av en vän till honom. Jag utgår därför från att Suetonius åtminstone ögnat genom Annalerna. Men han behöver för den skull inte ha haft verket som en direkt källa annat än som vaga hågkomster av det han läst.

Byggde Suetonius på Tacitus?

Författare: (S B G)

Tacitus Annales 15:44 i sammanfogad översättning:

För att sålunda omintetgöra ryktet, anklagade och grymt bestraffade Nero de som var hatade för sina laster, och av folket kallades krestna. Namnets upphovsman, Kristus, avrättades under Tiberii regering genom prokuratorn Pontius Pilatus. Och undertryckt för tillfället, utbröt den fördärvliga vidskepelsen åter och spridde sig ej blott i Judéen, det ondas ursprung, utan även i staden, där allt sedeslöst och avskyvärt sammanströmmar och vinner anhängare. Sålunda greps först de som erkände, och på deras angivelse dömdes en oerhörd mängd, ej så mycket för anklagelsen om mordbrand som på grund av mänsklighetshat. Vid deras död drev man gäck med dem. Somliga insveptes i djurhudar och sönderrevs av hundar, och andra korsfästes; åter andra antändes och brukades att som facklor upplysa nattens mörker. Nero upplät sina trädgårdar för denna förevisning, och gav även spel på Cirkus; klädd som kusk blandade han sig i folkskaran eller stod på kuskbocken. Härav följde att de som visserligen förtjänade de mest exemplariska straff, fick medlidande, ty man ansåg att de dog inte till allmänt bästa, utan till mättande av en enda mans grymhet.

Suetonius Nero 16.2:

Med straff ansattes de kristna, en människoklass utövande en ny och skadlig vidskepelse.

Likheter:

– Kristna straffades hårt under Nero (hårdheten implicit i S..)
– De kristna förtjänade straff (explicit hos T., implicit p.g.a. sammanhanget i S.)
– De kristna var en utpräglad grupp (”genus hominum” och ”vulgus chrestianos appellabat”)
– Kristendomen betraktas som en vidskepelse (superstitio) och inte som en religion (religio)
– Vidskepelsen (kristendomen) var ny (explicit i S., implicit i T., som sätter tidsramar för auctor nominis verkan till Tiberii regeringstid och Pilatus tid som procurator)
– Vidskepelsen var ondskefull eller skadlig (T: exitiabilis och mali, S: maleficae)
– Händelsen ansågs uppenbarligen värd att notera och torde ha omfattat ett icke obetydligt antal personer (explicit i T., kanhända implicit i S. p.g.a. sammanhanget)

Skillnader:

– S. nämner inte namnets upphovsman
– T. nämner termen chrestiani som en dåtida (64 vt) folklig form (appellabat och ej appellat)
– S. nämner inte vidskepelsen judeiska (eller judiska, om man får tro A. Lund) ursprung
– S. kopplar inte straffandet till branden i Rom
– S. begränsar inte förföljelserna till Rom (vilket fått Lardner et alia att tro att även i provinserna straffades kristna; jfr CIL II 231*)

Tänkbara förklaringar till skillnaderna:

– S. kände inte till sektens grundare eller ansåg honom överflödig att nämna i sammanhanget
– Att termen chrestiani användes år 64 betyder INTE att termen christiani inte användes år 120
– S. kände inte till vidskepelsens upphovsplats, eller fann den obetydlig i sammanhanget (som ju var ‘bra saker som Nero gjorde’)
– S. tog fasta på att de krestna inte främst dömdes p.g.a. branden, utan p.g.a. ”mänsklighetshat” (odio humani generis convicti sunt), och dessutom är hans tes (vilken han bland tidiga författare är ensam om att vara så kategorisk med) att Nero öppet beordrade branden (Nero 38; jfr dock Annales 15:38 – ”osäkert om genom en slump eller genom furstens elakhet”).
– S. uppger inte heller att förföljelser förekom utanför Rom
– Ibland gör de båda författarna olika trovärdighetsbedömningar trots samma källäge, och trots att Suetonius torde ha känt till Tacitus skiljer de sig stundom åt (t.ex. Suetonius Nero 34.4 jfr Tacitus Annales 14.9, Suet. Tiberius 61.4 jfr Annales 6.19, Suet. Nero 35.3 jfr Ann. 16.6, samt jfr de fullständiga beskrivningarna av Neros mors död i Ann. 14 och Suet. Nero 34).

Slutsats

Det kan inte uteslutas att Suetonius använder Tacitus källa, eller att de använt samma källa. Man kunde kanske ha förväntat sig att S. skulle nämna branden, särskilt för att understryka att Nero var så ond att han straffade oskyldiga; dock tycks S. ha uppskattat straffandet av de kristna, och de var sannolikt inte så populära att läsarna hade tyckt mer illa om Nero för att han skyllde branden på denna vidskepliga grupp. De olika ordvalen (”folket kallade”, respektive ”människoklass”, ”fördärvlig” respektive ”skadlig”) tycker jag dock talar emot att S. använt T., och för en gemensam källa.

S. B. G.

Upp till bevis angående de utomkristna vittnena!

Wall7I går kontrade Kent Wall med artikeln Viklund och Nilsson är amatörer inom Jesusforskningen på Newsmill.

Mitt svar på den artikeln har publicerats på Newsmill i dag under rubriken Upp till bevis angående de utomkristna vittnena!

Jag lägger också ut samma text här.

Viklund9

Som regel brukar de debatter om Jesu existens som jag deltar i utmynna i att själva sakfrågan kommer i skymundan och att fokus förflyttas till min person och till de motiv som jag och andra kan tänkas hysa. När jag på punkt efter punkt påvisar att de enskilda detaljer som Kent Wall åberopar inte är riktigt framställda och jag därigenom undergräver trovärdigheten i Walls påståenden ett efter ett, kommer frågan om motiv upp. När argumenten inte räcker till för att försvara de enskilda detaljerna, kommer svepande generaliseringar utan täckning i fakta och ifrågasättanden av min och andras kompetens.

Naturligtvis är Kent Wall själv en amatör, som har sin utkomst som forskningsbibliotekarie (såvida han nu inte bytt inriktning på sistone). Att läsa några poäng religionsvetenskap och tro att man därigenom äger kompetens är som att hänvisa till en lärare i ett visst ämne som expert på nämnda ämne. Det är en enorm skillnad på att ha studerat och på att äga kunskap, även om givetvis studier är vägen till kunskap.

Men har då detta någon betydelse? Enligt min mening inte den minsta så länge Wall vet vad han talar om. Men tyvärr gör han inte alltid det. Kent Wall är säkerligen en trevlig person som jag dessutom har haft viss kontakt med via mejl. Min kritik riktar sig heller inte mot Wall som person utan mot den idétradition han kan sägas företräda. Det är den tradition där man inte förmår att hålla sig till själva sakfrågorna utan ideligen måste skifta fokus från det väsentliga till det oväsentliga.

Walls undran varför det är så viktigt för mig ”att hela tiden förneka autenticiteten i alla utombibliska källor som finns för Jesus” kan med returpost skickas tillbaka till Wall. Varför är det så viktigt för Wall att påstå att det skulle finnas många utombibliska källor till stöd för Jesu existens när det inte gör det? Jag utmanar Wall och alla andra att på detaljnivå (och inte med svepande generaliseringar och meningslösa hänvisningar till vad andra tror) belägga en enda utomkristen källa som med någon säkerhet kan sägas bekräfta att Jesus har funnits. Påstå saker går alltid bra, och att beklaga sig när andra inte tror på dessa påståenden går också bra. Men att i stället bevisa eller åtminstone trovärdiggöra att någon av dessa källor verkligen styrker Jesu historicitet, verkar vara svårare. Jag återkommer till frågan om utomkristna belägg för Jesu existens.

Först ska jag dock på nytt förklara min position för Wall, när han nu undrar hur jag kan hålla möjligheten öppen för att det ändå har funnits en faktisk förebild som givit upphov till Jesusberättelsen, samtidigt som jag inte anser att det har funnits en gestalt som ens avlägset liknar evangeliernas Jesus. Det är egentligen inte så märkvärdigt som vissa tycks tro. Man kan i stort sett aldrig utesluta att en ”historisk gestalt” har funnits, eftersom oavsett tecken på det motsatta det likväl kan ha funnits en verklig historisk person som verkat i bakgrunden. Det är ungefär samma omständighet som gör att man omöjligt kan säga att Nasaret var obebott på Jesu tid. Ty även om inga spår efter mänsklig aktivitet från tiden när Jesus påstås ha levt där ännu har påträffats, kan man inte förutsätta att sådana spår inte kommer att påträffas i framtiden. Inte ens om man skulle gräva ut hela området går det att utesluta att det har funnits ett litet hus som inte efterlämnat några spår.

Det stora problemet som jag ser det är att för att kunna slå fast att evangeliernas Jesus har funnits, måste man samtidigt kunna påvisa något enda i evangelierna som denne Jesus har gjort eller sagt. Jag tänker inte i någon omfattning gå in på Jesusseminariets metoder att försöka utröna vad som kan gå tillbaka till en historisk Jesus, men deras omröstningar visar att ett genomsnitt ansåg att av de ca 500 kända Jesusorden belagda i tiden fram till år 313 torde troligen ca 90 har myntats av Jesus. Problemet med detta antagande är dock att även dessa så kallade ”äkta” Jesusord har tveksamt historiskt värde. Låt mig ge ett exempel på ett av de Jesusord som seminariet anser var något Jesus har sagt för att klargöra vad jag menar. Det är ett yttrande som anses tillhöra det äldsta och mest trovärdiga lagret i den hypotetiska källa som antas ha legat till grund för det material som bara Lukas och Matteus har gemensamt; en källa som kallas Q och som Kent Wall med trosvisshet påstår att ”[f]orskning har visat att Matteus och Lukas använder”. Är du alls medveten Kent om att Q [tyskans Quelle = källa] är en ifrågasatt hypotes, förvisso med viss förklaringskraft, men dock inget som ”forskning har visat”?

Hur som helst, ett av dessa äldsta och ”äkta Jesusord” från Q:s äldsta lager lyder:

”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” (Matt 8:20, Luk 9:58)

Detta anses då vara något som Jesus verkligen ska ha sagt. Men enligt Plutarchos ska den romerske politikern Tiberius Gracchus redan på 130-talet före vår tidräkning, i ett tal till folket angående de italienska böndernas avsaknad av jord och Roms hemlösa soldater, ha yttrat följande:

”De vilda djuren i Italien har vart och ett en lya eller ett tillhåll att söka skydd i, men de som strider och dör för sitt land har ingenting annat än luften och ljuset vi delar, och utan hus och hem vandrar de runt med sina hustrur och barn.” (Plutarchos, Levnadsteckningar, Tiberius 9:4–5)

Och här ligger det stora problemet: Vad ska man tro att Jesus har sagt? Visst kan man tänka sig att Jesus har upprepat kända grekiska talesätt och citerat passager ur Gamla Testamentet, men tanken att Jesusorden blott är en sammanställning ur dåtidens rikhaltiga vishetslitteratur ligger nära till hands. Jag kan föreställa mig att det exempelvis förekommer Jesusord i evangelierna som går tillbaka till en verklig lärare som också yttrat dessa ord i ungefär denna formulering. Men när inget enda av dessa Jesusord med säkerhet går att föra tillbaka till denna tänkta person, hur ska man då veta att han har funnits? Det är samma sak med gärningarna. Varje enskilt element i evangelieberättelsen går att på goda grunder ifrågasätta. Det betyder ju inte att det inte kan finnas berättelser som bygger på verkliga händelser, men hur ska man veta vilka händelser som i så fall gör det?

Ty Jesus är densamme som evangeliernas Jesus. Kan man inte med säkerhet knyta vare sig någon händelse eller något yttrande till denna gestalt, hur kan man då säga att han har funnits? Varje försök att utröna vad Jesus gjort och sagt stupar slutligen på den föreställning man redan har om vem Jesus var. Det är då lika troligt att han har sagt: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som beretts åt djävulen och hans änglar”, som att han sagt: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Det troligaste är dock att han inte sagt någotdera.

Och ja, det var ett ”dåligt exempel” som du valde Kent Wall genom att åberopa Robert M. Price som en skeptisk forskare som anser att Jesus har funnits. Din nedtonade version av att han ”i varje fall hävdar att vi ingenting kan veta om denna Jesus från Nasaret” avviker inte nämnvärt från min eller många andra skeptikers syn på problemet. Om jag skulle välja någon vars syn på Jesusgestalten ligger närmast min egen, finge det nog bli Price. I likhet med mig kan han naturligtvis inte påstå att Jesus inte har funnits. Däremot hävdar han att man minst lika bra och kanske till och med bättre kan förklara kristendomens uppkomst utan en historisk Jesus och att det i varje fall knappast är mycket om ens något i evangelierna som är historiskt sant. Exempelvis hävdar Price att Jesusseminariets siffra på 18 % är alldeles för optimistisk (se: Det motbjudande tomrummet).

Jag återvänder till det Kent Wall skrev angående de utomkristna vittnesbörden:

”Jag har blivit övertygad om att Roger Viklund helt enkelt inte vill se Josefus Flavius, Tacitus, Suetonius, Plinius den yngre, Mara Bar Serapion, Thallus, Flegon, Jesu Toledot, Lukianos eller Talmud. Det känns inte meningsfullt och återigen ta upp frågan om Jesu historicitet på det sättet …”

Låt mig först klargöra några saker. Med ett utomkristet vittnesbörd om Jesus avses ett bevittnande av att Jesus har funnits som en historisk person, gjort av någon som inte själv är kristen och som dessutom har fått sin information från källor som är ”oberoende” av kristna. Ifall jag påstår att Gustav Vasa har funnits, har detta absolut inget historiskt värde för att fastställa Gustav Vasas existens, såvida man inte kan trovärdiggöra att jag har fått min information om detta från källor som går tillbaka till Gustav Vasas egen tid. Allt som jag har lärt i skolan och dylikt har inget värde eftersom denna kunskap måste bygga på äldre källor och det är dessa som är av intresse.

I sig bevisar inte avsaknad av ett bevittnande att en person inte har funnits. Så ifall Jesus inte finns omnämnd utanför kristna källor kan han likväl ha funnits. Men det är ändå viktigt att veta ifall Jesus finns omnämnd i någon oberoende icke-kristen källa. Ty gör han det inte säger det oss tre saker. För det första kan hans framträdande då inte ha uppfattats som speciellt viktigt och detta stämmer i så fall inte med den bild av hans gärning som evangelierna ger. För det andra stärker det den sammantagna bilden av att Jesu liv inte verkar ha uppmärksammats vare sig av de första ”kristna” brevskrivarna eller någon annan utanför den kristna kretsen. För det tredje skulle ett bra utomkristet bevittnande ha bevisat att Jesus har funnits.

Wall väljer att räkna upp sammanlagt tio källor och det verkar av sammanhanget som om Wall tror att själva antalet ska utgöra något bevis. Wall låter påskina att jag skulle avfärda dessa källor på ett dogmatiskt sätt och att han därför ger upp att försöka övertyga mig. Men jag har i varje enskilt fall som tagits upp av såväl Wall som andra i detalj klargjort faktaläget. Jag har aldrig värjt för omständigheterna. Detsamma kan inte sägas gälla mina debattmotståndare här på Newsmill. I vilket fall avfärdar jag ENDAST Josefus som en förfalskning. ALLA övriga källor betraktar jag som autentiska texter. Det problem som Wall och många, många med honom undviker att ta upp är att ingen enda av dem kan anses utgöra ett oberoende bevittnande av Jesus. Låt mig snabbt klargöra läget utifrån de källor Wall räknar upp.

  • Josefus Flavius, ca år 93 – judisk historiker: Jesus omnämns på två ställen och jag hävdar att detta i båda fallen med stor sannolikhet rör sig om kristna förfalskningar och är villig att påvisa det ner till minsta detalj. (se Jesuspassagerna hos Josefus)
  • Tacitus, ca år 117 – romersk historiker: Detta är den starkaste kandidaten till ett faktiskt bevittnande. I samband med att Tacitus berättar om Neros förföljelser av kristna skriver han: ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”. Detta är troligen något som Tacitus verkligen skrev, men frågan är om han har fått uppgiften från officiella romerska dokument eller från kristna? Vid denna tid var evangelierna i omlopp och det råder inget tvivel om att kristna själva ansåg att Pilatus avrättat Kristus. Dessutom kan vi utgå från att Tacitus som var konsul över en provins i nuvarande Turkiet, redan fått information antingen direkt eller via sina undersåtar om vilka de kristna var och varifrån de fått sitt namn. Tacitus bör med andra ord ha hört av kristna att deras Kristus avrättats av Pilatus. Finns det då skäl att tro att han likväl skulle ha kontrollerat denna uppgift för en bisats i sin berättelse genom att plöja genom arkiven på jakt efter ett avrättningsprotokoll eller liknande? Knappast, då Tacitus inte var en grävande historiker, då han skriver Kristus och prokurator trots att ett protokoll skulle ha innehållit namnet Jesus och Pilatus’ rätta titel prefekt, och då det är osannolikt att några protokoll från Judeen ens skulle ha överlevt kriget där 66–70, eller om det tidigare överförts till Rom, branden där år 64. Det hjälper då inte det minsta om Tacitus skriver det han skriver, om han ändå har fått uppgifterna från kristna. Det är då inget oberoende bevittnande. (se: Tacitus som Jesusvittne)
  • Suetonius, ca år 120 – romersk författare: I samband med att Suetonius berättar om Claudius’ tid som regent redogör han för en händelse som inträffade tidigast år 41 och kanske år 49: ”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] från Rom”. Debatten pågår om detta avser Jesus eller inte. I så fall måste vi förutsätta att Claudius blandat samman judar och kristna (trots att han nämner kristna i ett annat sammanhang och därför vet att de är en annan grupp än judarna), Chrestus med Christus (vilket är möjligt, men han visste ändå att kristna stavades med i) och att Suetonius antog att Kristus var vid liv långt efter att han ska ha dött ( man skulle kunna anta att Suetonius ansåg att Christus anstiftade upploppet indirekt efter sin död). Men sammantaget är detta inte speciellt troligt, och om Suetonius inte ens avser Jesus kan han inte gärna bekräfta dennes existens. (se: Suetonius som Jesusvittne)
  • Plinius den yngre, ca år 112 – romersk konsul: Plinius bekräftar överhuvudtaget inte Jesu existens utan bara kristnas existens och deras föreställningar – vilket är något helt annat. Han skriver att ”de brukade samlas en bestämd dag före gryningen och gemensamt sjunga en växelsång till Kristi ära såsom till en gud”. Att kristna dyrkade Kristus är inget märkligt, det vet vi ju att de redan gjorde på Paulus’ tid. Och detta är givetvis inget bevittnande av att Jesus funnits som en historisk person. (se: Plinius som Jesusvittne)
  • Mara Bar Serapion, ?–300 – syrisk brevskrivande fånge: Jag har tidigare här på Newsmill i artikeln Harrisson är själv den stora konspirationsteoretikern, mer grundligt behandlat Mara Bar Serapion. Denne Mara skriver i fångenskap ett uppbyggligt brev till sin son och undrar då bland annat vad judarna tjänade på att döda ”sin vise konung, emedan deras rike vid samma tid togs [från dem].” Detta åsyftar sannolikt men inte helt säkert, Jesus. Problemet är att vi inte vet när Mara skrev (oavsett vad trosvissa apologeter påstår) och det är inte omöjligt att det var så sent som på 200-talet. Eftersom vi inte vet när Mara skrev kan denna text inte utgöra ett oberoende bevittnande av Jesus, speciellt eftersom Mara i bästa fall bara åsyftar det som kristna själva hävdade från 100-talet och framåt. (se också: Osanningarna om Mara Bar Serapions s.k. ”vittnesmål” om Jesus)
  • Thallos, efter år 109 fvt eller efter år 30 vt–före år 180 vt, historiker: Thallos var en historiker om vilken vi nästan inte vet någonting. Han omnämns som först år 180 och måste vara från före den tiden. Enligt en kristen kyrkofader vid namn Julius Africanus ca år 220, ska denne Thallos felaktigt ha avfärdat det mörker som inföll när Jesus hängde på korset som en solförmörkelse. Så om Thallos verkligen skrev om en solförmörkelse år 30 skrev han således senast då. Detta är emellertid inte säkert, utan han kan faktiskt åberopa äldre händelser. I vilket fall pekar omständigheterna tydligt på att denne Thallos enbart redogjorde för en solförmörkelse utan att alls nämna Jesus. Det är bara Africanus som felaktigt antar att Thallos med sin rapport om en solförmörkelse avsåg mörkret när Jesus hängde på korset. Men vi har inga uppgifter alls om vad Thallos verkligen skrev. För övrigt förekom det inga totala solförmörkelser i Judeen under den aktuella perioden. Så Thallos nämnde aldrig Jesus och kan således heller inte utgöra ett vittne.
  • Flegon av Tralles, aktiv 117–138 vt – grekisk frigiven slav och författare: Även Flegon åberopas på samma sätt av Julius Africanus, och han låter påskina att Flegon skulle ha beskrivit en fullständig solförmörkelse vid fullmåne från den sjätte till den nionde timmen och att det var den solförmörkelsen som inträffade när Jesus led och dog. Men Eusebios av Caesarea citerar Flegon tillsynes ordagrant och Flegon nämner då varken att solförmörkelsen skulle ha varat i tre timmar, ha inträffat i Jerusalem eller vid fullmåne. Det var alltså Africanus som fabulerade även denna gång och Flegon nämner således inte Jesus överhuvudtaget. (se: Thallos och Flegon som Jesusvittnen)
  • Toledot Jeshu, 300-talet–800-talet – Judisk smädeskrift: Toledot Jeshu (hebreiska: ”Jesu historia”) är en judisk smädeskrift där Jesus hånas. Den är egentligen inget enskilt dokument utan mer en levande judisk tradition. Det äldsta belägget för att någon använt denna skrift kommer från ärkebiskoparna Agobard och Amulio som använde Toledot på 800-talet. Skriften går knappast längre tillbaka än till 300-talet om ens det. Dessutom är den bara en reaktion på evangeliematerial och består av sådant som går ut på att håna den kristna läran. Exempelvis berättas om att när folk påstår att Jesus är uppstånden tar Judas fram Jesu kropp som han har gömt undan och man knyter fast den i svansen på en häst och drar den till drottningen som chockas svårt. Därefter släpar man runt Jesu kropp i Jerusalem så att håret och huvudet slits loss. Toledot Jeshu ger givetvis ingen bekräftelse på Jesu existens som verklig människa.
  • Lukianos från Samosata, ca 170 – grekisk satiriker: Ca år 170 skrev Lukianos Om Peregrinus’ död. Detta är ett satiriskt verk om en viss Peregrinus som under en period är kristen. Lukianos hånar Peregrinus hejdlöst och skriver då om ”mannen som korsfästes i Palestina för att han introducerade denna nya kult i världen” och att ”de hade överträtt lagen … genom att tillbe den där korsfäste sofisten och leva enligt hans lag.” Men detta utgör ju inget oberoende bevittnade av att Jesus har funnits, utan endast ett vittne till att kristna i mitten av hundratalet ansåg att Jesus korsfästs i Palestina. Uppgiften är alldeles för sen för att kunna bidra med någon kunskap och dessutom finns inga tecken på att Lukianos skulle bygga på något annat än vad kristna sa. (se: Lukianos som Jesusvittne)
  • Talmud, ca 200–500-talet – Judisk skrift: Talmud började sammanställas ca år 200. Den palestinska Talmud är tillkommen i tiden från ca 200 vt till ca 400 vt och den babyloniska från ca 200 vt till 500-talet. Judarna hävdade att de påståenden som kristna gjorde om att Jesus var Guds son och född av en jungfru var rent befängda. De judiska texterna ger dock inget stöd för någonting ur evangelierna och materialet om Jesus verkar vara uppkommet som en reaktion på det kristna själva påstod. I den äldsta delen av Talmud benämnd Mishna finns Jesus inte ens omnämnd. I den något yngre sammanställning som kallas Tosefta omtalas två personer – en som det inte sägs när han levde och en som levde ca år 100 enligt vår tidräkning. De kallas Ben Pandira och Ben Stada och är helt klart två skilda individer. I den palestinska Gemaran (kommentarer till Mishna) tillkommer inget av värde. Det är först i den babyloniska som Jeshu ha-Notsri omnämns, och då är vi framme vid 400-talet. Där sägs att en viss Jeshu – som i någon handskrift kallas ha-Notsri – verkade ca år 80 fvt. Oftast anses denne Jeshu vara densamme som Jeshu ben Pandira. Men de äldsta texterna gör inte den kopplingen. Det finns helt enkelt inget i Talmud som styrker Jesus som en historisk person. (se: Talmud – en viskning men inte en susning)

Jag utgår från att det på samma sätt som tidigare kommer att hävdas att jag inte tar hänsyn till de historiska beläggen för Jesu existens, att jag ”helt enkelt inte vill se” de ”bevis” som finns. Men nu har jag faktiskt belyst alla de ”vittnen” som Wall åberopat – alla de ”ytterligare källor som [enligt Wall] bekräftar Jesu historicitet.” Nu är det upp till Wall, eller någon annan som är villig att ta upp stafettpinnen, att faktiskt påvisa att något eller några av dessa så kallade vittnen också duger som vittnen för att styrka Jesu historicitet. Det fungerar inte längre att bara räkna upp dessa källor, och sedan påstå att de som inte accepterar källornas värde för att styrka Jesu existens skulle vara okunniga, drivas av dunkla motiv och vara oemottagliga för information.

Det är nu upp till bevis!

Walls kritik i Jesusfrågan är lättviktig

Viklund11.png

Denna artikel finns nu också publicerad på Newsmill.

När Kent Wall tar sig an de åtta punkter jag lade fram som skäl till att betvivla att evangeliernas Jesus har funnits, gör han det lätt för sig genom att utan djupare diskussion fastslå hur han anser att det förhåller sig. I kombination med att han dessutom vid flera tillfällen inte har förstått grunden för mina resonemang, blir hans bemötande av de ”uppenbara felaktigheter och felslut” han anser att jag har begått, rätt lättviktigt. Hans argument är trots allt desamma som åberopas varje gång och som därför är lika felaktiga eller ovidkommande varje gång. Att sedan varken Wall eller jag med säkerhet kan veta hur det förhåller sig, är en annan sak.

Jag vill tacka Kent Wall för att han i artikeln Uppenbara felaktigheter i Jesusförnekarnas argumentation tagit sig tid att bemöta min Newsmillartikel från den 29 maj: Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas. Mitt inlägg den gången tillkom av huvudsakligen två skäl; dels för att lugna den stundom hätska debatt som uppstått, dels för att skifta fokus och faktiskt framlägga den egentliga grunden till varför det finns reella skäl att ifrågasätta (inte förneka) att det alls har funnits en historisk gestalt som går att likna vid evangeliernas Jesus.

Mitt förra inlägg var ämnat att vara översiktligt och utan fördjupning i detaljer. När nu Kent Wall försöker bemöta mina åtta punkter lider också hans inlägg av den brist som uppkommer av att man har alldeles för litet utrymme till förfogande för att förklara komplexa samband; men tyvärr lider artikeln också av rena sakfel. Jag väljer därför i detta försvar för min ståndpunkt och för att kunna göra debatten rättvisa, att koncentrera mig på några av de saker som Kent Wall tar upp och kommer således helt sonika att avstå från att bemöta några av de övriga saker Kent Wall tar upp.

Men innan jag går in på dessa sakfrågor måste jag kommentera två saker. Först gäller det rubriken, som jag utgår från är Newsmills och inte Kent Walls egen; på samma sätt som jag inte benämnde Dick Harrison för ”den stora konspirationsteoretikern”. Ordet förnekare har en mycket negativ klang och används som regel i nedsättande syfte då förnekelse är en process där man öppet tar avstånd från något och gärna mot bättre vetande. Att betvivla att något är på ett visst sätt, är inte att förneka.

Sedan gäller det något som Kent Wall faktiskt skriver, nämligen att man inte ens inom Jesusseminariet ”ifrågasätter Jesu historiska existens”. Wall ger fyra exempel på deltagare i denna sammanslutning av forskare som exempel på sådana som inte ”ifrågasätter Jesu historiska existens”, och han räknar då bland annat upp Robert M. Price, som faktiskt skrivit ett antal böcker och artiklar där han gör exakt detta – ifrågasätter Jesu historiska existens.

Wall använder tyvärr ett vanligt retoriskt knep, nämligen att vid flera tillfällen åberopa vad olika forskare eller eventuella forskarmajoriteter anser i en viss fråga. Dylik information är intressant ur ett allmänorienteringsperspektiv, men tillför inget till själva sakfrågan. ”Inom vetenskapen finns inga auktoriteter, endast i bästa fall experter” (Carl Sagan).

Den första punkten av de 8 jag ursprungligen räknade upp gällde avsaknaden av utomkristliga bevis för att Evangelie-Jesus har existerat. Wall citerar den judiske historikern Josefus’ så kallade ”vittnesmål” om Jesus, benämnt Testimonium Flavianum (TF), och tillstår att stycket ”består av kristna interpolationer” – alltså kristna förfalskningar – vilka Wall låtit fetmarkera i texten. Men Wall gör det sedan oerhört lätt för sig själv genom att först påstå att det skulle vara ”okontroversiellt i forskningen att fastställa att det fetstilta är kristna interpolationer som tillkommit i senare avskrifter”, och därefter fäller ett än mer häpnadsväckande påstående: ”Det finns däremot ingen anledning alls [min fetning] att tro att hela stycket om Jesus är förfalskat”. Det finns dock inget okontroversiellt alls i att fastställa vad som är förfalskat och vad som inte är förfalskat i detta stycke, vilket visar sig i att forskare väljer ut olika delar. Och att det inte skulle finnas någon anledning alls att tro att hela stycket om Jesus är förfalskat, är en våldsam överdrift.

Nu är Kent Wall långt ifrån ensam om att göra påståenden av denna art och just därför avser jag att lägga litet tid på att påvisa det ”försåtliga” i detta resonemang. Vi har alltså ett stycke hos en judisk historiker som nämner Jesus och detta med oerhört översvallande positiva ord. Det är ett stycke som ingen kyrkofader fram till 300-talets början hänvisar till, ett stycke som inte passar in i den omgivande texten hos Josefus och där den mening som direkt följer på Josefus’ vittnesmål om Jesus (TF) tydligt åsyftar den händelse som berättas om före TF och visar att TF näppeligen förekom i den ursprungliga texten.

Vad Wall (och de han förlitar sig på) då gör är att konstatera att stycket innehåller klart kristna värderingar. Josefus ger i övrigt inga tecken på att själv vara kristen och uttrycker ett starkt förakt för Messiasgestalter av den typ som Jesus skulle kunna tänkas ha representerat. Josefus kan rimligen därför inte ha skrivit nämnda stycke. Men i Walls värld går det lätt att avgöra vad som är kristna tillägg och vad som skrivits av Josefus och det är därför bara att plocka bort dessa delar och genast har han fått en text som förefaller att kunna vara skriven av Josefus.

Men vad är då grunden för att plocka bort de delar som Wall har fetmarkerat? Ja det har inget direkt med språket att göra. Alla ord i TF är ord som Josefus använder på andra ställen i sina verk frånsett ”kristna” och ”Kristus” (jag bortser då från den senare Jesuspassagen som troligen också är ett kristet tillägg), men dessa ord skulle Josefus givetvis ha använt om han hade berättat om Kristus och kristna. Uttrycken är i sig också typiska för Josefus, det gäller såväl de delar som anses vara kristna tillägg som de delar som anses vara skrivna av Josefus. Det finns vissa invändningar på marginalen, men dessa gäller både det som antas vara äkta och det som antas vara senare tillägg.

Nej, huvudorsaken för att plocka bort dessa delar är att vissa partier är så stark pro-kristna att de av den anledningen – och endast den – inte kan ha skrivits av Josefus. Det som då blir kvar anser man vara skrivet av Josefus. Först kan noteras att även det som är kvar är klart pro-kristet och knappast något som Josefus skulle ha låtit skriva. Den text som Wall lämnat kvar säger nämligen bland annat att denne Jesus var en vis man; ett epitet som Josefus normalt använde om gestalter han högaktade, som exempelvis Salomo och Daniel; att Jesus gjorde underbara gärningar, att den kristna läran är den sanna läran (ett yttrande som bara en kristen kan göra), att de ledande judarna var ansvariga för Jesu död (något som kristna på 300-talet hävdade) och att hans anhängare älskade honom.

Men det verkligt försåtliga är den vetenskapliga metoden, eller kanske hellre brist på densamma. Ty med denna metod kan man nämligen göra vilken förfalskad text som helst äkta. Om man har som utgångspunkt att sålla bort allt som är tydliga tillägg så är det bara att ta bort och ta bort till dess att man eliminerat allt som på ytan verkar vara förfalskat. Och hittar man något mer som verkar misstänkt tar man bara bort den delen också. Till slut sitter man med en text som verkar helt okej och tror att man då har återskapat något äkta, medan man i själva verket har nyskapat sin egen fantasivärld. Om man med samma metod skulle bearbeta Rödluvan och vargen så kan man bara plocka bort alla de detaljer där vargen pratar, äter upp mormor och Rödluvan och där en jägare skär upp magen och plockar ut dem etc., ty detta kan ju inte ha skett. Men genom att eliminera allt som rimligen inte kan ha hänt får man till slut en text som verkar trovärdig med Rödluvan som hälsar på sin mormor, fastän hela berättelsen är en saga.

Det senare korta omnämnandet hos Josefus av Jesus som en bror till Jakob, brukar antas vara äkta och då användas som argument för att TF också är äkta. Orsaken är att detta senare omnämnande egentligen kräver att Josefus redan förklarat för läsarna vem Jesus var, något som i så fall görs i TF. Men eftersom TF ändå inte passar in i den löpande texten och tydligt är ett senare tillägg är det betydligt mer logiskt att avfärda också detta senare omnämnande som ett kristet tillägg. För en grundlig genomgång av hela Josefusfrågan hänvisar jag till min artikel ”Jesuspassagerna hos Josefus”.

Wall tar också upp Tacitus, Suetonius och Talmud. Men Tacitus är problematisk eftersom de tecken som finns tyder på att han INTE har använt några officiella protokoll för uppgiften om avrättandet av Kristus, och det som då återstår är hörsägen från kristna i en tid då de kristna föreställningarna började spridas (se ”Tacitus som Jesusvittne”). Suetonius nämner nog inte alls Jesus utan hans Chrestus ska ha verkat i Rom ca år 50 (se Suetonius som Jesusvittne) och Talmud ger inget oberoende bevittnade om Jesus. Alla omnämnande av Jesus i Talmud är sena och är uppkomna i polemik med kristna. Anser Wall exempelvis att de fem lärjungar till en icke definierad Jeshu och vilkas namn var Mattai, Nakkai, Netzer, Buni och Todah ska vara ett vittne till Jesus och hans lärjungar? (se Talmud – en viskning, men inte en susning). Wall skriver att ”[f]ör att vara under antiken är Jesus i själva verket exceptionellt väl belagd i historiskt källmaterial”. Om Wall med detta menar att man är exceptionellt väl belagd om man inte alls finns bevittnad i oberoende icke-kristna källor kan jag hålla med Wall – men endast under dessa förutsättningar.

Under rubriken ”Den besvärande tystnaden bland de första kristna” anser Wall att det ”är svårt att förstå uppfattningen om att Jesus aldrig skulle ha existerat när Paulus här uppenbarligen har stannat i två veckor med två av hans närmaste lärjungar”. Wall har då inte insett att jag delar hans uppfattning och ställer mig samma fråga. Om de tre pelare som Paulus säger sig träffa verkligen hade varit två personliga lärjungar och en biologisk broder åt Jesus, är det näst intill otänkbart att Paulus, som ju umgåtts med dem, inte skulle känna till något om Jesus. Men jag vänder på denna insikt och börjar med att konstatera att Paulus faktiskt verkar ovetande om den saken, och då kan man fråga sig hur det kommer sig? Wall tar till den tillsynes lättköpta förklaringen att utan egentligt stöd slå fast att ”Paulus hade predikat i församlingarna och berättat om Jesu liv och om allt han hade fått veta av apostlarna i Jerusalem.” Jag delar i detta fall helt Gerd Lüdemanns uppfattning att argumentet att Paulus visste att hans läsare redan var bekanta med detta genom att Paulus tidigare på sina missionsresor berättat om det och att Paulus av den anledningen underlät att ta upp något om saken, inte är övertygande. Lüdemann påpekar att Paulus både kunde förutsätta och förutsätter att hans läsare skulle ha viss kännedom om Septuaginta, den grekiska översättningen av det som kristna senare kom att kalla Gamla testamentet. Trots detta citerar han Septuaginta oavlåtligt – kanske just för att göra dem bekanta med dess innehåll. Varför gjorde han då inte detsamma när det gällde Jesu levnad och undervisning? Min tolkning blir motsatt Walls. Paulus kände inte till något om saken. Och eftersom han hade umgåtts med pelarna blir den logiska slutsatsen att inte heller de kände till något om den saken och aldrig varit personliga lärjungar åt någon viss Jesus. Detta är en senare uppkommen föreställning, först framlagd i evangelierna.

Jag förstår faktiskt heller inte vad Wall menar med att jag tydligast skulle visa min okunnighet genom att datera evangelierna till ca 93–110 vt. Tror Wall att jag är obekant med de argument som finns när det gäller evangeliedateringar eftersom jag inte ansluter mig till majoritetsuppfattningen (vad nu den kan tänkas vara) och att jag därför är okunnig? Eller menar Wall att jag är okunnig eftersom jag väljer att inte acceptera de argument som framförs till stöd för en tidig datering? Wall verkar tro att dateringar av texter är något som avgörs genom majoritetsomröstningar och att det skulle föreligga någon konsensus om när evangelierna skrevs. Det är extra sorgligt eftersom jag lade ner en viss tid på att i förra inlägget verkligen inpränta att det är en grannlaga uppgift att datera skrifter och att det inte finns några säkra tecken på när evangelierna har tillkommit. Jag upplyste också om att den oftast anförda tiden för deras tillkomst brukar anses vara i intervallet ca 70 till ca 90 vt, men att jag anser att de sannolikt skrivits ca två årtionden senare och angav också några av skälen till varför jag anser detta.

Kent Wall säger att det ”är riktigt att Nya testamentet är skrivet på grekiska, fast det finns flera arameiska avtryck i texterna. Kefas som namnet på Petrus är arameiska, ‘Eli, Eli, lema sabaktani’ i Markus 15:34 är arameiska, ‘Talita koum’ i Markus 5:41 är arameiska.” Detta är emellertid inte detsamma som ”arameiska avtryck i texterna” utan i stället arameiska ord och uttryck som tillfogats texterna. Det är något helt annat än avtryck, vilka om de fanns skulle visa att det har funnits underliggande texter på arameiska eller hebreiska som de grekiska förlagorna bygger på. Att Jesus yttrar några ord på arameiska, kallar Fadern för Abba, ger inte mer äkthet åt en text än om några av karaktärerna i Vilhelm Mobergs utvandrarserie yttrar några ord på engelska. Att verkliga historiska gestalter som kung Herodes förekommer i evangelierna ger inte mer äkthet åt eller en bättre datering av berättelsen än att den svenske kungen omnämns i Mobergs verk. I antiken var det exempelvis i sin ordning att helt och hållet uppfinna tal och lägga ord i karaktärernas mun eftersom man inte hade några inspelningsmöjligheter. Dylika ord och uttryck på arameiska är särskilda markörer som tillfogats texten för att ge den sken av äkthet – oavsett om den är äkta eller ej. Att Jesus påstås ha yttrat ”Elôi, Elôi, lema sabachthani?” (ελωι ελωι λεμα σαβαχθανι) ger inte stöd för att Jesus verkligen har yttrat dessa ord, då just detta som betyder ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” är hämtat direkt från inledningen av Psaltarens psalm 22. Det visar hellre ännu en gång att Jesusgestalten är ett uppkok av verser och berättelser hämtade från Gamla testamentet.

Kent Wall anser att min förklaring av kristendomen som en judisk mysteriereligion helt saknar verklighetsförankring; att denna förklaring helt bortser ”från priset som den första generationens kristna fick betala för sin tro.” Men det förefaller som Wall då inte har förstått vidden av denna förklaring. Det är ingen som betvivlar att många av den första tidens kristna fick lida för sin tro. Den verkliga frågan är dock vilken tro de faktiskt led för? Varför skulle de nödvändigtvis ha offrat sina liv för en jordisk Jesus? Varför inte lika gärna för en kosmisk Kristus? Judarna var ju villiga att gå i döden för sin tro och övertygelse, men denna övertygelse gällde deras Gudstro och inte nödvändigtvis tron på ”historiska” personer som Adam, Abraham eller Mose. Ofta hör man argumentet att de första kristna aldrig skulle ha offrat sina liv för en lögn. Men vem har sagt att de själva trodde att det var en lögn? Vem har sagt att de alls trodde på en jordisk Jesus förrän evangelierna tillkom fram emot sekelskiftet år 100? Vem har sagt att de alls var ”villiga att gå i döden”? Hade de något val? Ska vi tro på berättelserna om Neros illdåd mot kristna hade de inget val. De dödades oavsett vad de själva sade. Och framför allt, var de verkligen så ståndaktiga att de frivilligt gick i döden? Ja i de kristna hjälte- och martyrberättelserna var de det säkert, men om vi lyssnar på Plinius’ brev till kejsar Trajanus från ca år 112, verkar det ha varit många som vid utfrågningar bestred att de var kristna för att undslippa bestraffning. Så det var nog med dåtidens människor som med dagens, det varierade.

Slutligen vill jag kommentera Kent Walls påstående att argumentet att judarna skulle ha haft en ”mysteriekultur” [sic! –kult?] inte förstår ”den judiska monoteismen.” Men i så fall påstår jag att Wall inte förstår problemet. Judar må ha varit monoteister, men det fanns judar spridda i hela det romerska imperiet; merparten av dessa hade inte arameiska eller hebreiska som modermål, utan grekiska. Även judar influerades av hellenistiska ideer och det går inte att trovärdigt påstå att alla judar nödvändigtvis måste ha tyckt detsamma. Den stora massan av judar som anslöt till den traditionella judiska religionen via den mångfald av olika strömningar som florerade före kriget 66–70, var säkerligen i grunden monoteister. Men det fanns givetvis andra, fritänkare, ateister och naturligtvis sådana som lockades av de mysteriereligioner med inslag från olika länder och kulter som fanns överallt i Romarriket. Det är bara att studera världsstaden Alexandria med en judisk befolkning som säkert räknades i hundratusental. Den alexandrinska kristendomen har alltid varit mysterieinriktad och de gnostiska grupperna var väl representerade framför allt i Egypten. Gnostikerna måste definitivt räknas som representanter för mysteriekulter och det judiska inslaget i de gnostiska rörelserna var stort, vilket vi ser inte minst genom de många gnostiska skrifter som bygger på judendomen, det som kristna kallar Gamla testamentet och de judiska gestalter som där beskrivs. Dessa judar var definitivt inte monoteister enligt den klassiska definitionen utan anhängare av mysterierna och det visar med all önskvärd tydlighet att man visst kan förstå den judiska monoteismen utan att föreställa sig att alla judar måste omfamna denna uppfattning.

Roger Viklund, 2011-07-12

Mirakler i samband med Jesu sista prövning

Varifrån är detta hämtat?

I dessa sommartider, tänkte jag låta den hugade få pröva sina kunskaper. Ett litet sommarquiz, så att säga. Jag avser att göra en sammanfattning av ett textstycke och om ni vill får ni försöka att avgöra från vilken skrift denna sammanfattning är hämtat (såvida ni inte redan tagit del av det jag tidigare har skrivit om detta). Det rör sig alltså om en sammanfattning av innehållet i en specifik text – alltså inte flera texter. Frågan gäller således i vilken text som detta förekommer? Svaret kommer att ges direkt efteråt, så ni behöver inte våndas om ni mot förmodan går bet på uppgiften.

Det berörda avsnittet handlar om de mäktiga tecken som föregick Jerusalems och templets förstörelse. Där sägs att en stjärna som liknade ett svärd blev stående över staden och att en komet visade sig på himlen i ett helt år. Vidare berättas att i den nionde timmen på natten den 8:e (eller möjligen den 9:e) nisan (dvs. en knapp vecka före påskhögtiden) lystes altaret och templet upp så att det under en halv timmes tid var lika ljust som på dagen. Några dagar före påsk leds påskalammet in till mitten av templet. En massiv och tung dörr i templet öppnas med Guds kraft mitt i natten. Vakterna sprïnger och larmar tempelchefen och med stor möda lyckas man stänga öppningen.

En vecka efter påskhögtiden ser man på himlen soldater i rustning körande sina vagnar. Och vid pingsten inträffar en jordbävning, och en röst lika mäktig som om den utgjorde en hel folkmassa dånar: ”Låt oss försvinna härifrån!”.

Så kommer i samband med en stor högtid Jesus till Jerusalem och han orsakar irritation och bråk i templet genom sina profetiska proklamationer: “En röst från öster, en röst från väster, en röst från de fyra väderstrecken, en röst mot Jerusalem och det heliga templet, en röst mot brudgummar och brudar, och en röst mot hela detta folk!” Han predikar om den kommande domen och varnar för vad som ska drabba folket, Jerusalem och templet. Han ropar ”Ve, ve, Jerusalem” och säger att detta kommer att innebära slutet för det normala livet, såsom exempelvis giftermål. Hans beteende och hans förkunnelse oroar och retar de styrande. Först tillfångatas Jesus av de äldste bland folket. Därefter är det de ledande judarna som tror att Jesus drivs av ett gudomligt raseri och överlämnar honom till den romerske prokuratorn som låter prygla honom in på bara benen utan att han ber om nåd. Prokuratorn förhör Jesus, men denne besvarar inte frågorna. Prokuratorn frågar Jesus varifrån han kommer men får inget svar. Han beslutar då att släppa Jesus fri och senare dödas Jesus och ger upp andan.

Hela detta stycke finns nedskrivet i en följd på en eller två boksidor och frågan är varifrån det kommer; i vilken antik text detta återfinns och vem som har skrivit det?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Och svaret är …

Josefus.

Berättelsen återfinns i Om det judiska kriget 6:288–309. Josefus Flavius beskriver där vad som sker i Jerusalem åren före kriget och Jerusalems och templets ödeläggelse. I sitt upplägg är denna berättelse så lik passionshistorien i evangelierna att den rimligaste slutsatsen torde bli att den varit den viktigaste inspirationskällan till ”Markus” (eller hans källa) när han konstruerade passionshistorien.

Rent konkret berättar Josefus om de våndor och de tecken som föregick Jerusalems ödeläggelse. Stjärnan ger liksom Betlehemsstjärnan ett förebud om det som komma skall. Altaret lystes upp den nionde timmen på natten i månaden nisan så att det under en halv timmes tid blev lika ljust som på dagen, medan det när Jesus hängde på korset också i månade nisan var mörkt i tre timmar mitt på dagen fram till också den nionde timmen (fast då på dagen) då Jesus dog och förhänget i templet brast.

Man leder in påskalammet till mitten av templet som brukligt några dagar före påsk. Även Jesus beskrivs som ett lamm som några dagar före påsk kommer till templet. Ytterligare ett tecken på den förestående katastrofen dyker upp när en massiv och tung dörr i templet med Guds kraft öppnas mitt i natten varvid vakterna springer och larmar tempelchefen. I Matteusevangeliet öppnar en Guds ängel graven genom att rulla bort den tunga stenen, och vakterna springer och larmar översteprästerna.

Josefus berättar också om en jordbävning, och en dånande röst som kändes och hördes i templet. Detta ska jämföras med det tempelförhänge som enligt Markus 15:38 brast vid Jesu död och den jordbävning som enligt Matteus 27:51 inträffade.

Direkt efter detta följer berättelsen om Jesus. Denne Jesus var emellertid son till en viss Ananios och han dyker upp i handlingen ca år 62 (fyra år före krigsutbrottet) då han i samband med lövhyddohögtiden anländer till Jerusalem. Liksom Bibelns Jesus förutspår också denne Jesus templets ödeläggelse. I likhet med Bibel-Jesus anser han också att det kommer att innebära slutet för det normala livet, såsom exempelvis giftermål (jämför Matt 24:38). Han tillfångatas av både de äldste bland folket och senare av de ledande judarna, vilka överlämnar honom till prokuratorn för att utdöma straff. Vid den tiden är det prokurator Albinus som styr i Judeen (62–64) och inte prefekten Pilatus (26–36). I likhet med vad som sägs i Joh 19:9 besvarar inte heller denne Jesus de frågor som prokuratorn ställer till honom. I likhet med vad som sägs i Luk 23:22 beslutar då prokuratorn att släppa Jesus, vilket i motsats till Bibelns Jesus också blir fallet. Jesus predikar vidare i sju år och fem månader innan hans öde beseglas genom att han i samband med Jerusalems belägring får en sten från en kastmaskin i huvudet.

Om man bortser från att det är Albinus och inte Pilatus som styr Judeen och att händelsen därigenom utspelar sig i ”fel” tid, får man en mycket nära överensstämmelse mellan Jesus son till Ananios och Jesus son till Josef. Det finns därför skäl anta att berättelsen om Jesus ben Ananios verkat som förebild för evangelieförfattarna i allmänhet och författaren av Markusevangeliet i synnerhet. Om så är fallet betyder det inte nödvändigtvis att författaren av Markusevangeliet haft tillgång till Josefus’ verk Om det judiska kriget som utkom på grekiska ca år 78. Det kan också ha varit en välkänd berättelse som kommit till både Josefus’ och ”Markus’” kännedom oberoende av varandra. Det finns nämligen ingen omedelbar språklig överensstämmlse som kräver att den ene är direkt beroende av den andre.

För de som är intresserade återger jag hela den berörda texten på engelska i översättning av William Whiston:

Thus were the miserable people persuaded by these deceivers, and such as belied God himself; while they did not attend nor give credit to the signs that were so evident, and did so plainly foretell their future desolation, but, like men infatuated, without either eyes to see or minds to consider, did not regard the denunciations that God made to them. Thus there was a star resembling a sword, which stood over the city, and a comet, that continued a whole year. Thus also before the Jews’ rebellion, and before those commotions which preceded the war, when the people were come in great crowds to the feast of unleavened bread, on the eighth day of the month Xanthicus, [Nisan,] and at the ninth hour of the night, so great a light shone round the altar and the holy house, that it appeared to be bright day time; which lasted for half an hour. This light seemed to be a good sign to the unskillful, but was so interpreted by the sacred scribes, as to portend those events that followed immediately upon it. At the same festival also, a heifer, as she was led by the high priest to be sacrificed, brought forth a lamb in the midst of the temple. Moreover, the eastern gate of the inner [court of the] temple, which was of brass, and vastly heavy, and had been with difficulty shut by twenty men, and rested upon a basis armed with iron, and had bolts fastened very deep into the firm floor, which was there made of one entire stone, was seen to be opened of its own accord about the sixth hour of the night. Now those that kept watch in the temple came hereupon running to the captain of the temple, and told him of it; who then came up thither, and not without great difficulty was able to shut the gate again. This also appeared to the vulgar to be a very happy prodigy, as if God did thereby open them the gate of happiness. But the men of learning understood it, that the security of their holy house was dissolved of its own accord, and that the gate was opened for the advantage of their enemies. So these publicly declared that the signal foreshowed the desolation that was coming upon them. Besides these, a few days after that feast, on the one and twentieth day of the month Artemisius, [Jyar,] a certain prodigious and incredible phenomenon appeared: I suppose the account of it would seem to be a fable, were it not related by those that saw it, and were not the events that followed it of so considerable a nature as to deserve such signals; for, before sun-setting, chariots and troops of soldiers in their armor were seen running about among the clouds, and surrounding of cities. Moreover, at that feast which we call Pentecost, as the priests were going by night into the inner [court of the temple,] as their custom was, to perform their sacred ministrations, they said that, in the first place, they felt a quaking, and heard a great noise, and after that they heard a sound as of a great multitude, saying, ”Let us remove hence.” But, what is still more terrible, there was on e Jesus, the son of Ananus, a plebeian and a husbandman, who, four years before the war began, and at a time when the city was in very great peace and prosperity, came to that feast whereon it is our custom for every one to make tabernacles to God in the temple, began on a sudden to cry aloud, ”A voice from the east, a voice from the west, a voice from the four winds, a voice against Jerusalem and the holy house, a voice against the bridegrooms and the brides, and a voice against this whole people!” This was his cry, as he went about by day and by night, in all the lanes of the city. However, certain of the most eminent among the populace had great indignation at this dire cry of his, and took up the man, and gave him a great number of severe stripes; yet did not he either say any thing for himself, or any thing peculiar to those that chastised him, but still went on with the same words which he cried before. Hereupon our rulers, supposing, as the case proved to be, that this was a sort of divine fury in the man, brought him to the Roman procurator, where he was whipped till his bones were laid bare; yet he did not make any supplication for himself, nor shed any tears, but turning his voice to the most lamentable tone possible, at every stroke of the whip his answer was, ”Woe, woe to Jerusalem!” And when Albinus (for he was then our procurator) asked him, Who he was? and whence he came? and why he uttered such words? he made no manner of reply to what he said, but still did not leave off his melancholy ditty, till Albinus took him to be a madman, and dismissed him. Now, during all the time that passed before the war began, this man did not go near any of the citizens, nor was seen by them while he said so; but he every day uttered these lamentable words, as if it were his premeditated vow, ”Woe, woe to Jerusalem!” Nor did he give ill words to any of those that beat him every day, nor good words to those that gave him food; but this was his reply to all men, and indeed no other than a melancholy presage of what was to come. This cry of his was the loudest at the festivals; and he continued this ditty for seven years and five months, without growing hoarse, or being tired therewith, until the very time that he saw his presage in earnest fulfilled in our siege, when it ceased; for as he was going round upon the wall, he cried out with his utmost force, ”Woe, woe to the city again, and to the people, and to the holy house!” And just as he added at the last, ”Woe, woe to myself also!” there came a stone out of one of the engines, and smote him, and killed him immediately; and as he was uttering the very same presages he gave up the ghost. (Josephus Flavius, The Wars of the Jews, 6:288–309)

Roger Viklund, 2011-06-20

Ett bemötande av Stephen Dando-Collins förslag att Suetonius och Tacitus är förfalskade.

I går lät jag i en hast sätta samman ett inlägg där jag huvudsakligen lät den australiensiske historikern Stephen Dando-Collins med sina egna ord argumentera för att såväl Suetonius’ omnämnade av kristna som Tacitus’ passage om Christus är senare kristna tillägg: Skrev Tacitus om Isiskulten i stället för om kristna?

Jag opponerade mig i mycket liten grad emot det han framförde och hade för avsikt att återkomma med den saken. Jag tyckte mest att det var intressant att ta del av en historiker som ägnar en hel bok åt branden i Rom år 64 och därtill anser att både Suetonius’ och Tacitus’ omnämnanden om kristna och Kristus i samband därmed är förfalskade. Själv ser jag inga starka skäl till att tro att det rör sig om förfalskningar.

I dag har den skribent som använder signaturen ”Den andre BB” skrivit en kommentar och ett bemötande, som är så eminent att jag frågade och fick tillåtelse att publicera det som ett gästinlägg här på min blogg. Inlägget förtjänar helt enkelt att publiceras som ett eget inlägg och inte försvinna i en kommentar.

Över till ”Den andre BB” …

Jag har visserligen inte läst mer av Dando-Collins framställning än det som Roger här citerar, men kände mig likväl inspirerad att skriva något slags bemötande. Det beklagas att texten har blivit så lång; hav förbarmande.

Termen christiani/chrestiani används i romersk litteratur av Tacitus och Suetonius (gällande Neros tid), av Plinius d.y. (gällande början av andra århundradet och tidigare) och i det möjligen taciteiska fragmentet återgivet av Sulpicius Severus (samt i Testimonium Flavianum, en dock trolig förfalskning). Dando-Collins har uttryckligen fel gällande att ”Sankt Peter” inte skulle hänvisa till de troende som kristna, då detta uttryckligen sker i Första Petrusbrevet 4:16. Vidare påstår han att kristna inte skulle kallas kristna i Apostlagärningarna, och av romarna kallades judar, vilket är felaktigt; jfr Apg 11:26, 26:28 och Taciti uttryck ”vulgus appellabat”, vilket indikerar att de kristna redan under Neros tid kallades chrestiani. Slutligen kan det konstateras att termen kristna även används i Didache, och att Tertullianus (Ad Nationes, 1:7) påstod att namnet fanns redan under Augusti och Tiberii regimer (vilket väl i vart fall gällande Augustus dock torde vara en överdrift). I övrigt kan väl omnämnas de (visserligen omstridda) inskriptioner återgivna av Gruter, där kejsar Diokletianus påstås ha bl.a. ”nomine christianorum deleto”. Tertullianus skriver att ordet kristen av ickekristna uttalades kresten (Apologeticus 3).

Alltsom oftast hävdar de som påstår att termen kristna (eller kristna överhuvudtaget!) inte fanns under första århundradet, att termen är så sällan använd. Detta används i sin tur för att misskreditera de få omnämnanden som finns. Detta är givetvis ett besynnerligt tillika felaktigt sätt att argumentera: ”förutom de här användningarna av ordet kristna, används inte ordet i det bevarade materialet – alltså är de befintliga användningarna förfalskade”. Man kan inte utan uppgiven orsak bortse från de kristna som sedan länge fanns när Plinius d.y. företog sig sina rättssaker. Att mot tillgänglig evidens påstå att Petrusbreven och Apostlagärningarna inte innehåller termen kristen, är vidare blott ohederligt eller okunnigt.

Påståendet att de tidiga kristna ”for a long time” skulle ha påståtts vara judar (ett påstående som i sin tur av somliga används som argument för att Suetonius i Claudius 25.4 skulle avse kristna!), detta trots att Suetonius, Plinius och Tacitus alla tillskriver de kristna en unik vidskepelse som funnits sedan en tid och som inte likställs med den redan då uråldriga judendomen, anser jag vara på sin höjd spekulativt. Även här förnimmes det närmast cirkulära resonemanget ”inte många kallar dem kristna, utan de var judar, så de dokument i vilka de kallas kristna är förfalskade”.

Att döma ut allt material, som inte passar ens egen tes, som förfalskat, för att därmed stärka den egna tesen, måste rimligen anses ovetenskapligt. Jag håller dock med Dando-Collins om att ”den judiska riktningen” och liknande uttryck knappast avser kristendomen (vare sig de används om Glabrio eller om Poppaea Sabina), dock av motsatt skäl mot Dando-Collins: chrestianus/christianus var en unik term för en unik grupp, som hade använts av en romersk skribent om denna grupp avsågs.

Argumentet att ”en väldig skara” inte kan avse kristna, ter sig tämligen svagt. Cavallins mening, att det rör sig om en retorisk överdrift, förefaller rimlig; Cavallin hänvisar till Annales 6:19, där Taciti påstående om ”en omätlig sträcka betäckt med lik, af alla kön, alla åldrar, höga, låga, spridda eller hopade” (Kolmodins översättning) kan jämföras med Suetonii påstående om endast 20 avrättningar (Tiberius 61). Vidare torde även en mindre mängd personer, t.ex. 20-50, uppfattas som en avsevärd mängd, då det rör sig om grymheter som cirkuslekar och bruk av mänskliga facklor. Dessutom kan vi omöjligen veta om det fanns en avsevärd mängd kristna i Rom år 64, särskilt om vi inte tror på ett startskott för rörelsen omkring år 33. Då Paulus skriver till församlingen i Rom, finns den redan, hur få namn på medlemmar han än nämner.

Det är Suetonius och inte Tacitus som beskriver christiani som en ”klass” (genus) och som sagt vet vi inte hur många det fanns. Det är inte otänkbart att även andra grupper än de som trodde som Paulus omfattades av termen; den tidiga kristenheten synes ha varit mångfacetterad. Redan Nipperdey och Andresen ifrågasatte frasen om korsfästelser såsom en tänkbar interpolation (ty att korsfästa en person är knappast att driva gäck med denne), och gällande upproriska sekterister som bränt Rom skulle knappast medborgarskap hindra korsfästelse i vilket fall. Dock håller jag med om att korsfästelsen av chrestiani som Tacitus skriver om sannolikt saknar koppling till kristendomens läror om en korsfäst frälsare. Det rör sig helt enkelt om en vanlig bestraffning som utfördes mot Roms fiender.

Att förutsätta en interpolation i såväl Tacitus som Suetonius, och även indirekt förutsätta att Sulpicii Severi text (se: Tacitus som Jesusvittne. Del 10e – Sulpicius Severus’ kännedom om Tacitus-passagen) skulle ha interpolerats eller att Severus (helt osannolikt!) skulle ha missförstått ett ”egyptierna” som ett åsyftande av de kristna, anser jag är högst tvivelaktigt. Dessutom ska man, enligt Dando-Collins, i fråga om Tacitus text inte bara förutsätta att ett enstaka ord har bytts ut, utan även att biten om att sekten hade sitt ursprung i Iudaea är interpolerad (ty Isiskulten uppstod inte där), och att en kristen interpolator skulle ha velat påstå att de kristna var ”kända för sina laster” och avrättades p.g.a. mänsklighetshat, samt att Iudaea var ”det ondas upphov”.

Att få sitt lik sönderrivet av djur – damnatia ad bestias – var vidare knappast förnedrande endast för den som påstods dyrka djur, utan var ett förekommande straff i det antika Rom. Ett djurs skändande av en kropp var förnedrande redan för Homeros (jfr behandlingen av Hektors lik i Illiaden 22.369-375), och två hästvagnars söndrande av Mettus Fuffetii lik, beskrivet av Livius (I.28), bekräftar att slik behandling fortsatte anses vara förnedrande. Detta bekräftar även Martialis, som under Titi kejsardöme skrev om att en viss enligt andra korsfäst Laureolus hade sönderrivits av en björn (Liber spectaculorum 7). Suetonius skriver om en romersk ädling som av kejsar Caligula kastades till vilda bestar (Caligula 27). Neros rådgivare Petronius nämner i Satyricon en slav som på grund av sedlighetsbrott slängts till vilddjur (”ad bestias”; se Satyricon 45). Även andra exempel finns i litteraturen. Som synes finns det ingen koppling mellan djurdyrkande och djurs skändande av fördömda människors kroppar, så Dando-Collins argument framstår som ytterst svagt.

Dando-Collins koppling mellan bränning och Isiskulten framstår som krystad och är onödig för förklaring av Taciti text. Att påstådda mordbrännare just p.g.a. att de var sådana själva utsattes för dödande brand, som straff och förlöjligande, synes mig ha högre ursprungssannolikhet än att de romerska statsmakterna skulle ha anpassat brottslingarnas straff efter deras religiösa tillhörighet. Dessutom kan det konstateras att Dando-Collins påstående att Isiskulten förvisso kunde ha varit skyldig till branden i Rom, helt saknar stöd i tillgängliga källor (Josefus, som nämner kulten i fråga, ska uppenbarligen ha ignorerat att den brände Rom). Branden får rimligen uppfattas som en olyckshändelse, som samtidens illvilliga förevitade fursten.

Om det nu är som Dando-Collins skriver, att Isiskulten efter ett förbud åter blev tillåten under fyrkejsaråret (har han månne endast den kryptiska frasen ”repressa in praesens” som grund för detta?), kan det konstateras att två av tre kejsare som Dando-Collins nämner (Otho och Vitellius) var starkt Nerovänliga och därmed knappast skulle undanröja ett av Nero fattat beslut om att förbjuda kulten p.g.a. att den brände Rom. Ett sådant beslut skulle rimligen uppfattas som ett upprättande av kultens ära, och därmed ånyo misstänkliggöra Divus Nero såsom brännare av staden.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Dando-Collins

1) bortser från – och far med osanning om – tillgänglig tidig evidens, som ger det tydliga intrycket att chrestiani/christiani var en från judar separat grupp,

2) på svaga eller närmast cirkulära argumentationsgrunder dömer ut Tacituspassagen som delvis interpolerad,

3) utan andra skäl än att den ”appears out of context” dömer ut Suetonii passage om Neros straffande av christiani,

4) rimligen måste förutsätta att den kristne historikern Sulpicius Severus antingen ska ha missförstått Taciti text om Isiskulten och grundlöst ha trott att den handlade om kristna(!) eller själv förvrängt Taciti text, eller att även Severi verk är interpolerat,

5) framför krystade kopplingar mellan avrättningsformerna i Taciti passage och Isiskulten, trots att naturligare tolkningar står att finna, som att Roms fiender förlöjligas genom att skändas av djur och att mordbrännare bränns till döds,

6) förutsätter att en kristen interpolator medvetet ska ha skrivit starkt negativa omdömen om de tidiga kristna och om den tidiga kristenhetens vagga Iudaea,

7) bortser från att den tidigaste läsarten chrestiani indikerar att den bevarade texten återspeglar Taciti originaltext, detta enär en kristen interpolator eller kopist knappast skulle ha stavat fel till ordet kristna och vid felstavningen dessutom råkat använda en redan under Tertullianus tid vanlig hednisk benämning på kristna.

Dando-Collins teori är, blir min slutsats, mycket dåligt underbyggd och utgör definitivt inte den mest närliggande tolkningen av föreliggande evidens. Q. E. D.

Skrev Tacitus om Isiskulten i stället för om kristna?

Stephen Dando-Collins

Den australiensiske historikern Stephen Dando-Collins, utkom i oktober i fjol med boken, The Great Fire of Rome: The Fall of the Emperor Nero and His City, vari han som titeln anger avhandlar Nero och branden år 64. Han behandlar då också de anklagelser som riktas mot de kristna för att ha startat branden och är minst sagt skeptisk till sanningshalten i uppgifterna.

I förordet på sidan 6 tar han upp Suetonius’ bok om Nero, och anser att omnämnandet av de kristna i Nero 16 (”De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff”) förefaller lösryckt ur sitt sammanhang och att det nästan säkert kan avföras som ett fiktivt tillägg gjort av en kristen kopist till det Suetonius ursprungligen skrev:

“The question of veracity in the works of Roman authors brings us to the widespread modern belief that in an effort to find scapegoats for the fire, Nero martyred the Christians of Rome, a belief that has become embodied in Christian legend. Where did that belief originate? In Suetonius’ Nero, we find the brief reference in his description of Nero’s overall life and career: “Punishments were also inflicted on the Christians, a sect professing a new and mischievous religious belief.” This lone sentence appears out of context and without any reference to or connection with the Great Fire and can almost certainly be dismissed as a later fictitious insertion in Suetonius’ original text by a Christian copyist.”

Han verkar också tämligen övertygad om att Tacitusomnämnandet av Christus på samma sätt är ett kristet tillägg; alltså meningen i Annalerna 15:44: ” För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna)” Han fortsätter på samma sida:

“Surprisingly, Tacitus, in his Annals, claims that Nero specifically punished the Christians at Rome for the Great Fire, though the Annals can be regarded as an otherwise quite reliable work in terms of historical fact. As typified by the listing for ‘Nero’ in recent editions of Encyclopaedia Britannica, many modern-day historians believe that this tale of Christian persecution was apocryphal and was inserted in Tacitus’ Annals by a Christian copyist, centuries later.”

Att det skulle vara ett tillägg är enligt Stephen Dando-Collins inte så märkligt då inga av de romerska historikernas verk förekommer annat än i sena avskrifter. På sidorna 6 och 7 skriver han följande:

“None of the copies of the great Roman books such as the Annals that exist today are originals. All are later copies, often created centuries after the first edition, in the laborious, handwritten production process that all books went through prior to the invention of the printing press, making the insertion of invented interpolations simple and, unless a reader was in possession of the original text, undetectable. These copies of ancient Roman works were found, over the past several hundred years, in the libraries of Christian monasteries and institutions (the task of writing books by hand became the province of monks in Christian society) and in the private libraries of devout Christian aristocrats.”

Sedan listar han orsakerna till att betvivla att Tacitus verkligen har skrivit passagen

“One of the reasons for suspecting the authenticity of the Christian reference in Tacitus, and the reference in Suetonius, is that the term Christian makes no other appearance in Roman literature of the first century. Tellingly, neither Saint Paul nor Saint Peter, who are believed to have died during Nero’s reign, describe their followers as Christians in their Gospel letters. Neither does the New Testament’s Acts of the Apostles, thought to have been written by Saint Luke. Many early followers of Jesus Christ, a Jew, were Jewish, like Paul and Peter. To the Roman masses, this religion based around the Nazarene was nothing more than a Jewish cult, and so its followers were, for a long time, labe1ed Jews.”

Termen kristna skulle således inte ha varit i bruk och använts av romare på Tacitus’ tid. Å andra sidan används termen av Suetonius och av Tacitus, fastän han synes ha brukat termen krestna.

Stephen Dando-Collins tar sig an Dio Cassius som skrev på 200-talet och det stycke där han beskriver kejsar Domitianus’ arrestering av ett antal personer år 95; att de som arresterades anklagades för ateism och att denna anklagelse riktades också mot andra som anammade den ”judiska riktningen”. Han säger att många kristna forskare antar att den ”judiska riktningen” avser kristna, men Stephen Dando-Collins avfärdar den tolkningen eftersom den är gjord utifrån antagandet om en parallell med en viss Manius Acilius Glabrio och dennes samröre med en viss kristen katakomb. Enligt Stephen Dando-Collins är det tveksamt om Manius Acilius Glabrio verkligen var kristen, den kristna katakomben hade vid den tiden ännu inte tagits i bruk och Dio kände till kristna och brukade termen varför det vore underligt om han inte skulle ha underlåtit att använda den också annars om han avsett kristna.

Därefter vänder sig Stephen Dando-Collins på sidan 8 till uttrycket prokurator och säger att Tacitus näppeligen skulle ha brukat detta ord om det varit han själv som skrivit meningen:

“Less important, perhaps, is that passages in the Annals refer to Pontius Pilatus (Pilate) as a “procurator,” a title always accorded Pilate in Christian literature. Pilate actually held the lesser rank of prefect in Judea, something that Tacitus, who had access to the official records at Rome’s Tabularium and frequently quoted from them in his Annals, should have known.

After explaining that there was a widespread “sinister belief that the conflagration was the result of an order” from the emperor, the Annals go on:”

Han citerar sedan ur Annalerna 15:44, den del som svarar mot följande i Cavallins översättning med min översättning av den fetmarkerade delen:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas]. Alltså greps först de som erkände, därefter överbevisades på deras angivelse en väldig skara, ej så mycket om skuld till branden som hat till människosläktet. Och när de dödades gjordes de till åtlöje: de sveptes i hudar av vilda djur och hundar bet dem till döds; eller också korsfästes de och antändes för att när det kvällades användas som belysning. Nero hade upplåtit sin park för denna underhållning och gav också spel på Circus; klädd som körsven blandade han sig med folket eller stod på kuskbocken. Härav uppstod medlidande med hans offer, som visserligen var skyldiga och förtjänade de strängaste straff; men de förintades icke till allmänt väl utan för en enda mans vilda grymhet.”

Stephen Dando-Collins anser att uppgiften om ”en väldig skara” inte kan stämma in på de kristna emedan de omöjligt kan ha varit speciellt många i Rom vid den tiden. Han hänvisar till Paulus som inte namnger en enda inhemsk kristen i Rom och vidare Apostlagärningarna som enligt honom styrker endast att de fanns få kristna i Rom på 60-talet.

“That ‘an immense multitude’ was arrested is another cause to doubt that these people were Christians. Even the Christian Church acknowledges that the Christian community at Rome in AD 64 would have been quite small. The Apostle Paul, in his letters, usually listed the many leading Christians of the city or town where he was staying; in his letters from Rome of AD 6G-62, he named not a single local Christian. In a letter apparently written in AD 66, while he was incarcerated at Rome for the second time, he specifically named just three male and one female Christians living at Rome; from their names, those four appear to have been noncitizens, probably former slaves.

“That there were indeed Christians at Rome at the time is affirmed by Acts of the Apostles, which referred to a small party of Christians coming out of the city to meet Paul at his last stop outside Rome while on his way to the capital in the spring of AD 60. But for Tacitus to describe this small community as a ”class” at Rome does not ring true. The observation that some of these people were executed on crosses by Nero following the Great Fire tells us not that they were Christians, but that they were not Roman citizens. Crucifixion was the regular method of execution for noncitizens convicted of a crime throughout the Roman empire, for centuries before and after the crucifixion of Christ. The use of crosses for these particular prisoners’ executions was not a deliberate allusion to, or a mockery of, Christianity. It had nothing to with Christianity.”

Stephen Dando-Collins anser alltså att Tacitus’ hänvisning till kristna egentligen inte avsåg kristna. Han ställer sig frågan om hela det citerade stycket hos Tacitus är en förfalskning eller om stycket bara är lätt modifierat? På sidorna 9 och 10 skriver han följande:

“Was this entire section of the Annals text a forgery, as some believe? Or did the person responsible for the interpolation merely change a word here and add a sentence there to distort Tacitus’ original, for religious propaganda purposes? What if, for example, the original text had described those arrested and executed for starting the fire as followers of the Egyptian goddess Isis, and not as Christians? In that instance, all the interpolator had to do was replace ‘Egyptians,’ as followers of Isis were known, with the word ‘Christians.’”

Stephen Dando-Collins föreslår alltså att passagen ursprungligen handlade om att Nero anklagade de egyptiska Isis-anhängarna för branden och att någon kristen helt sonika ändrat i texten så att det i stället kom att åsyfta de kristna. Han fortsätter skriva på sidan 10 att dyrkarna av Isis inte bara var många utan också illa sedda. Man kan betänka Josefus’ berättelse om hur kejsar Tiberius lät korsfästa Isisprästerna och förstöra Isistemplet till följd av vad en viss Mundus gjorde mot Paulina.

“The worship of Isis was among the most popular of the religious cults followed at Rome by noncitizens during the first century. The first altars to Isis appeared on the Capitoline Mount early in the first century BC. Destroyed by the Senate in 58 BC, they were soon replaced by a temple to Isis, the Iseum, which was leveled on Senate orders eight years later. The so-called First Triumvirate, Octavian, Antony, and Lepidus, had a new temple to Isis and her consort Serapis erected in 43 BC—the Iseum Campense—on the Campus Marrius, on Rome’s northern outskirts. Other large Isea, or temples to Isis, would eventually be built at Rome—one on the Capitoline Mount and another in Regio III, with smaller ones on the Caelian, Aventine, and Esquiline hills.

“Isis, who was seen as a caring goddess welcoming both men and women, rich and poor, and who promised eternal life and aid with her followers’ earthly woes, soon had thousands of followers among all classes at Rome, but particularly among the lower classes. The cult of his involved certain mysteries, which Isiacs were not permitted to reveal to nonbelievers. There were even a number of similarities between the cult of Isis and the later Christian faith, not the least being initiation by baptism in water, the belief in resurrection, and the adoration of a holy mother and son-Isis and Horus. Later statues of the Virgin Mary nursing the infant Jesus Christ heat a striking resemblance to the earlier statues of Isis nursing her son Horus, which may well have inspired them.

“By AD 64, the cult of Isis had been in and out of favor at Rome for a century. In 21 BC, Augustus’ efficient right-hand man, Marcus Agrippa, forbade the rites of the cult of lsis to be practiced within a mile of Rome. In AD 18–19, during the early years of the reign of the next emperor, Tiberius, four thousand ‘Egyptians’ and Jews, all of them freedmen of military age (18 to 46), were rounded up at Rome and sent to repress brigands on the island of Sardinia.”

Stephen Dando-Collins försöker leda i bevis att beskrivningen hos Tacitus stämmer bättre in på Isisdyrkarna än på de kristna. På sidan 13 tar han upp att Isisanhängarna sägs ha dyrkat djur och att de som Nero ska ha dödat ”sveptes i hudar av vilda djur och hundar bet dem till döds”, då för att förnedra dem.

“Other evidence hints at the identity of those who were executed on Nero’s orders after the Great Fire. Look again at what the Annals say about them: ‘Mockery of every sort was added to their deaths. Covered with the skins of beasts, they were torn by dogs and perished.’ Consider also that followers of Isis were seen by Romans to worship animals, and that Anubis, the Egyptian god of the dead, had the head of a dog. Conversely, the priests of Isis eschewed all contact with animal products, which were considered unclean, and wore linen garments and sandals made from papyrus. For all these reasons, the mockery to which Tacitus refers-with the condemned made to wear animal skins as they were torn to pieces by dogs—strongly suggests that these people were followers of Isis.”

Stephen Dando-Collins tar också upp att eld utgjorde en viktig del i Isisreligionen.

“There was one other connection: As Nero would have known, fire played a key part in Isiac religious observances. This made the burning to death of some of the prisoners another mockery of the cult, just as it would have made the connection between the worship of Isis and the Great Fire credible to Romans at the time. It is not impossible that followers of Isis were indeed guilty of either spreading the fire, to ‘cleanse’ Rome, or of possibly setting the second-stage blaze in the Aemilian property.”

Därför föreslår Stephen Dando-Collins att Tacitus ursprungligen skrev något liknade detta:

”Consequently, to get rid of the report, Nero fastened the guilt and inflicted the most exquisite tortures on a class hated for their abominations, followers of the cult of lsis, called Egyptians by the populace, which had taken root at Rome, where all things hideous and shameful find their center and become popular.”

Någon kristen bytte sedan ut Isiskulten och egypter och lade till de kristna delarna. Han skriver också att Isiskulten under de kommande åren undertrycktes men sedan återkom, vilket därmed skulle tyda på att det var Nero som lät undertrycka den.

“All the indications are that the cult of lsis was subdued over the next few years after the Great Fire, before one of the first three of the four emperors of the tumultuous year of AD 68–69—Galba, Otho, or Vitellius—again permitted the worship of Isis.“

Roger Viklund, 2011-05-29

Signaturen ”Den andre BB” har bemött Stephen Dando-Collins argument och hans bemötande finns publicerat som ett eget inlägg: Ett bemötande av Stephen Dando-Collins förslag att Suetonius och Tacitus är förfalskade.

Gerdmar på nytt på Newsmill

Gerdmar4.png

Nilsson11Anders Gerdmar svarar Mikael Nilsson ännu en gång på Newsmill: Till saken: Jesu existens är väl betygad. Hans förra artikel Harrisons jesusbild stämmer med forskarnas konsensus har plockats bort och sedan publicerats på nytt med ett nytt datum i länken till artikeln och därmed en ny länk. Eftersom artikeln också mycket lätt har modifierats genom att vissa rättelser införts i form av tillägg och bortplock av exempelvis kommatecken, är det en ny publicering och inte ett återinförande av samma artikel på grund av haveri eller dylikt. Följden blev i varje fall att alla kommentarer till inlägget försvann. Dessa går emellertid att komma åt för den intresserade genom den cashade versionen: http://tinyurl.com/3b233ck

Jag valde att lätt bemöta Gerdmar i kommentarerna till den nya artikeln, och väljer att publicera samma inlägg också här.

Jag är också en som inte tror att någon som engagerar sig i frågan om Jesu existens kan vara helt objektiv. Man kan försöka, men man ska inte tro att man därmed har lyckats. Därför proklamerar jag här och nu att jag inte ser mig själv som objektiv, har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det. Det enda jag bekänner mig till är att jag gör mitt bästa för att försöka förhålla mig objektiv till huruvida Jesus har funnits eller ej. Därefter är det upp till andra att bedöma min objektivitet.

Med detta sagt, och utan minsta lust att bli indragen i något ”gräl”, utan enbart med fokus på sakfrågan, väljer jag att kommentera något gällande denna.

Gerdmar skriver:

”Det är emellertid inte oväsentligt om Testimonium Flavianum omnämner Jesus, om dock inte alls avgörande för frågan om Jesu historicitet.”

Min uppfattning är att det verkligen är avgörande och att ifall detta ”enda” utomkristna ”oberoende” ”bevittnande” skulle visa sig innehålla en kärna skriven av Josefus om Jesus, är det en stark indikation på att Jesus åtminstone har funnits. Josefus levde tillräckligt nära i tiden och var tillräckligt insatt både i den palestinska historien och i den palestinska miljön, för att kunna sägas utgöra ett oberoende vittne till Jesus – om han nu skulle ha skrivit något om Jesus. Men i motsats till Gerdmar tror jag inte att han gjorde det.

Jag noterar att Gerdmar säger att det är ”troligast att Josefus skrev om Jesus, men inte bekände att han var Messias”. Gerdmars uppfattning om vad som är troligast och inte utgör givetvis ett lika obefintligt stöd för den saken som min uppfattning i frågan utgör. Och det argument han åberopar, nämligen att ”Testimonium Flavianum som sådant finns i alla manuskript och ett rimligt krav på en interpolationshypotes är att det ska finnas något slags externt stöd för den i manuskripten” är också det ett näst intill värdelöst argument, eftersom den äldsta handskriften innehållande ”Testimonium Flavianum” är från tiohundratalet och de övriga nyare handskrifterna inte kan visas vara oberoende av denna äldsta handskrift.

Att en relativt ung handskrift, som förts vidare genom de kristna klostrens kopieringsfabriker och där med tiden den ”bästa” läsarten kom att utgöra underlag för alla kommande avskrifter, skulle innehålla ”Testimonium Flavianum” (TF) är inte förvånande oavsett om TF är äkta eller ej. Det finns utan tvekan otaliga andra argument till stöd för äkthet som är betydligt starkare, vilket innefattar att TF, i och med att Eusebios som förste person återger passagen i början av 300-talet, den från och med år 400 kom att återges av ett antal kyrkofäder och utgöra grund för mycket tidiga översättningar till latin, syriska och armeniska. TF fanns med andra ord tillgängligt i början av 300-talet och bevittnas av många därefter.

Problemet är att inget enda bevittnande kan visas komma från Josefus’ skrift ”Judiska fornminnen”, utan att alla är, eller troligen är, hämtade från Eusebios’ version. Att TF skulle förekomma i Josefus’ verk finns inte belagt tidigare än den äldsta handskriften, även om det är troligt att den förekom långt tidigare (oavsett om TF ursprungligen skrevs av Josefus eller lades till i efterhand).

Argumenten emot att TF skulle (ens i någon form) ha skrivits av Josefus är många, och i mitt tycke starkare än argumenten till stöd för TF. Mycket, mycket, mycket kortfattat kan de sammanfattas sålunda:

Ingen enda kyrkofader fram till Eusebios på 300-talet visar kännedom om passagen – trots att många var bekanta med Josefus och verkligen kunde ha haft användning av ett judiskt vittne i sin kamp med doketister och andra som attackerade den kristna läran. Dessutom passar passagen inte in i sitt sammanhang i ”Judiska fornminnen” där i övrigt både händelsernas art och det explicita användandet av ord som tumult och olyckor förekommer i alla omgivande stycken. Meningen direkt efter TF inleds med: ”Och ungefär vid denna tid var det ytterligare något förskräckligt [ἕτερόν τι δεινὸν] som upprörde [ἐθορύβει] judarna”. Ingenting i TF, vare sig som det nu lyder eller i en avskalad version, kan sägas utgöra något förskräckligt som skulle ha upprört judarna. Däremot handlar stycket direkt före TF om en massaker på judarna och då verkligen något som skulle uppröra dem. Men andra ord, om TF i sin helhet lyfts ut ur sin plats i ”Judiska fornminnen”, kommer den ytterligare olyckan helt logiskt att syfta på den föregående massakern.

Att TF sedan har en genomgående kristen prägel och Josefus i övrigt inte ger minsta uttryck för att själv vara kristen utan bara uttrycker förakt för andra messiasliknande figurer, gör givetvis TF i sin nuvarande form näst intill otänkbar. Problemen med att skala bort allt som inte är uttryckligen kristet och tro att man därmed har återskapat en äkta text är flerfaldiga. För det första saknas allt textstöd därför. För det andra är metoden i sig ovetenskaplig emedan den är subjektiv och att man genom att skala bort ur en text kan skapa en tillsynes äkta text ur vilken förfalskad text som helst.

Språket i TF är dessutom likvärdigt rakt igenom, så på språkliga grunder går det inte att rensa bort eventuella interpolationer. All eliminering görs i stort sett uteslutande på innehållsmässig grund. Josefus kan inte ha skrivit det eller det eftersom det ger uttryck för kristna värderingar. Och problemet löses ändå inte med en modifierad version eftersom den ändå inte passar in i sitt sammanhang i ”Judiska fornminnen”. Då måste vi förutsätta en helt annorlunda version och i så fall har vi för länge sedan lämnat det rent vetenskapliga.

Det finns oerhört mycket mer att säga i denna fråga, men jag stannar här för denna gång.

Roger Viklund, 2011-05-27

« Older entries Newer entries »