Another Ancient text which stated that Jesus went to The Mount of Olives and told his followers about the Kingdom of God.

When David Blocker and I wrote the article A Fourteenth Century Text in which Jesus Taught the Kingdom of God During the Night at Bethany: Does It Demonstrate That Secret Mark Is an Ancient Text, and Not a Modern Forgery?, we also had some material which we for different reasons decided not to include. One was a 9th century Old Saxon text called The Heliand, which I primarily rejected because Bethany is never mentioned in the text. But all the same, the text presents Jesus teaching the Kingdom of God in the vicinity of Bethany and it therefore gives some sort of parallel. It should of course anyway be made public, and hence I let David Blocker reveal what is said in the Heliand. Over to David …

Another Ancient text which stated that Jesus went to The Mount of Olives and told his followers about the Kingdom of God.

The Heliand (”Saviour”) is an epic poem in Old Saxon, written in the first half of the 9th century.  The poem is a paraphrase of the Bible that recounts the life of Jesus in the style of a Germanic saga.  The poem is probably derived from the Diatessaron, a Gospel Harmony that was based on early versions of the Canonical Gospels.

The following passage is an excerpt from the English language translation of the Heliand.

There was a great mountain nearby outside the hill fort (Jerusalem). It was broad and high and beautiful.  The Jewish people called it Olivet by name.  Christ the Redeemer went up the mountain then with his followers, and the night surrounded him sothat none of the Jews really knew he had been there, when as light came from the east, he stood at the shrine, the chieftain of the people.  There he stood receiving groups of people and telling them so much in the words of truth that there is not a single person in this world , here in the middle realm so clever- not one of the sons of men- who could ever get to the end of those teachings which the Ruler spoke at the altar in the shrine.  He always told them with his word that they should get themselves ready for the Kingdom of God, every human being should, so that on that great day they will be honored by their Chieftain.” (The Heliand: the Saxon Gospel.  A translation and commentary by G. Ronald Murphy, S.J., Oxford University Press, 1992.  p. 129) (underlining added for emphasis)

In summary: Jesus left the Temple to spend the night on the Mt. of Olives.  He was with his followers.  Early in the morning, he taught about the Kingdom of God.

This text in the Heliand corresponds to Matthew 21:17, and more especially Shem-Tob Hebrew Matthew 21:17, where Jesus taught about or enlightened his hearers about the Kingdom of God.

Three disparate texts in non related languages, Secret or Longer Mark ([i]), Shem-Tob Hebrew Matthew ([ii]) and the Heliand, have Jesus leave the Temple, go to the Mount of Olives (Bethany is located on the eastern slope of the Mount of Olives about two miles east of Jerusalem) where he spent the night, and provided instruction about the Kingdom of God.

The Heliand is probably derived from the Diatessaron.  This suggests that research into a possible relationship between Secret Mark and the Diatessaron may be of value.

D. Blocker, August 08, 2011

[i] ) Excerpt from the Secret Gospel of Mark from Clement’s Letter to Theodore: “And they come into Bethany … he remained with him that night, for Jesus taught him the mystery of the Kingdom of God.”

[ii] ) “He left and went out to Bethany and (spent the night) there and there he was explaining to them the Kingdom of God.” (George Howard, Hebrew Gospel of Matthew, p. 103)

A Fourteenth Century Text in which Jesus Taught the Kingdom of God During the Night at Bethany: Does It Demonstrate That Secret Mark Is an Ancient Text, and Not a Modern Forgery?

This essay was co-authored by
David Blocker and Roger Viklund

A PDF file of the essay can be found here.


The 14th century polemical treatise Even Bohan written by Shem-Tob ben Shaprut contains a Hebrew version of the complete text of the Gospel of Matthew.  In this text, Jesus is said to have spent the night in Bethany where he taught the disciples about the Kingdom of God.  The Secret Gospel of Mark contains a similar passage.  If the two texts can be shown to be interrelated it would provide strong evidence that the Secret Gospel of Mark is not a modern forgery.

The Secret Gospel of Mark also demonstrates that the redactional history of the Jesus tradition is complex.


The History of the Texts

The Even Bohan is an anti Christian treatise written by the Spanish Jewish philosopher Shem-Tob ben Isaac Shaprut of Tudela.  It was initially composed between 1380 and 1385 CE.  Shem-Tob issued several revisions of the Even Bohan, adding five more books to his original twelve.  The twelfth book includes a complete Hebrew text of the Gospel of Matthew, which is interspersed with anti-Christian commentary.

George Howard extracted the text of Matthew from the Even Bohan, translated it into English and published it in 1987 (George Howard, The Gospel of Matthew according to a Primitive Hebrew Text.  Macon, GA: Mercer University Press, 1987).  A second revised edition was published in 1995 (George Howard, Hebrew Gospel of Matthew, Macon, GA: Mercer University Press, 1995).

George Howard wrote:

”In my judgment, Shem-Tob the polemist did not prepare this text by translating it from Latin Vulgate, the Byzantine Greek, or any other known edition of the Gospel of Matthew.  He received it from previous generations of Jewish scribes and tradents.”  (George Howard, Hebrew Gospel of Matthew, Preface to the Second Edition)

Howard also wrote:

“Shem-Tob’s Hebrew Matthew is the most unusual text of the First Gospel extant. It contains a plethora of readings which are not to be found in any of the Christian codices of the Greek Gospel. Its unusual nature may be explained by the fact that it underwent a different process of transmission than the Greek, since it was preserved by Jews, independent from the Christian community. A textual profile of Shem-Tob’s Matthew reveals that it sporadically agrees with early witnesses, both Christian and non-Christian. Sometimes it agrees with readings and documents that vanished in antiquity only to reappear in recent times. The profile thus suggests that a Shem-Tob type text of Matthew was known in the early Christian centuries.” (George Howard, Hebrew Gospel of Matthew, p. 190–191)

This Hebrew Gospel of Matthew should not be confused with the so-called Gospel of the Hebrews ([i]).  The Hebrew Gospel of Matthew is a version of the Gospel of Matthew, and George Howard argues convincingly for its antiquity ([ii]).

The Secret Gospel of Mark is a text referred to in a letter attributed to Clement of Alexandria, a late second and early third century Christian scholar.  Two excerpts from the Secret Gospel of Mark are quoted in the letter.  A copy of the letter was discovered by Morton Smith in 1958, when he was cataloguing texts at the Mar Saba Monastery in Israel ([iii]).


Dissimilar texts of Matthew 21:17

There is a subtle but noteworthy difference between the Greek and the Hebrew versions of Matthew 21:17.

In the Greek text of Matthew 21:12–18, Jesus drove out all who were buying and selling from the temple courts.  Then, after he cured the lame and the blind, Jesus went to Bethany:

“21:17 And he left them and went out of the city to Bethany, where he spent the night. 18 Early in the morning, as Jesus was on his way back to the city, he was hungry.”

In this account, Jesus spend the night in Bethany, and no other significant events were reported as having occurred there ([iv]).

Shem-Tob’s Hebrew Matthew (21:17) contains additional information about what Jesus did when he spent the night in Bethany.  George Howard’s translation is as follows:

“He left and went out to Bethany and (spent the night) there and there he was explaining to them the Kingdom of God.” (George Howard, Hebrew Gospel of Matthew, p. 103, our emphasis)

Compare this to the long excerpt from the Secret Gospel of Mark in Morton Smith’s translation:

And they come into Bethany. And a certain woman whose brother had died was there. And, coming, she prostrated herself before Jesus and says to him, ‘Son of David, have mercy on me.’ But the disciples rebuked her. And Jesus, being angered, went off with her into the garden where the tomb was, and straightway a great cry was heard from the tomb. And going near, Jesus rolled away the stone from the door of the tomb. And straightaway, going in where the youth was, he stretched forth his hand and raised him, seizing his hand. But the youth, looking upon him, loved him and began to beseech him that he might be with him. And going out of the tomb, they came into the house of the youth, for he was rich. And after six days Jesus told him what to do, and in the evening the youth comes to him, wearing a linen cloth over his naked body. And he remained with him that night, for Jesus taught him the mystery of the Kingdom of God. And thence, arising, he returned to the other side of the Jordan.” (our emphasis)

The Shem-Tob Hebrew Gospel of Matthew, contains a verse (Shem-Tob Matthew 21:17) which has a direct counterpart in the Secret Gospel of Mark. Moreover, there is no corresponding overlap between Canonical Matthew and the Secret Gospel of Mark. The verse in Hebrew Matthew contains the first and last sentence of the paragraph from Secret Mark that Clement of Alexandria recorded in his Letter to Theodore (the phrases about Jesus’ interaction with the “certain woman” and Lazarus are excluded).

The Hebrew text of Matthew is preserved in nine manuscripts which date between the fifteenth and seventeenth centuries ([v]).  Verse 21:17 is transcribed by Howard as

Howard translates this as:

“He left and went out to Bethany and (spent the night) there and there he was explaining to them the Kingdom of God.”

Since neither of us knows Hebrew, we asked for a second opinion from Professor Stephen L. Cook ([vi]), who replied:

“As it stands, the text appears to say “So he left, and he went out to the house of Hannaniah and he went there and there he was seeking for them the kingdom of God.”

The house of Hannaniah is of course Bethany (Beit Hannaniah).  However, there are two noteworthy deviations from Howard’s translation.  In Cook’s translation, Jesus was “seeking for them” the Kingdom of God, while Howard translates the same passage as Jesus was “explaining” it to them.

Nevertheless, both translations imply that some form of instruction took place, either in the form of a didactic explanation, or as a set of directions (i.e. how to seek or get to the kingdom of God).  The Hebrew word דורש, transcribed as Doresh, has two meanings.  One is to demand something, which does not fit the context; the other is “to enlighten” or “to tell”, which does fit.  According to the text, Jesus told (taught) them, or enlightened them about the Kingdom of God.

The second deviation is that Professor Cook left out the passage that Howard put in brackets indicating that Jesus spent the night in Bethany.  This, however, is because the text translated by Cook came from a manuscript, Ms. Add. no. 26964, British Library, London, where the passage in brackets is missing.

Howard’s translation, on the other hand, is a reconstruction based on several other manuscripts (mss A, B, D, E, F and G) (v).  Ms. Add. no. 26964 has וילך שם, transcribed as Vayelech Sham, which means “and he went there”, just as Professor Cook translated it.  The other six mss have וילן שם, transcribed as Vayalun Sham, which means “and he slept there”, or as Howard translates it: “and he spent the night there”.  This also corresponds to the Greek text of Matthew, where the word ηὐλίσθη (êulisthê) is used, which means to “lodge” ([vii]), i.e. “spend the night”.

Below is the actual page from Ms. Add. no. 26964 with the relevant part marked by us.  As far as we can tell, Howard has correctly transcribed the text.

The additional text, (spent the night), is present in the manuscript Howard called A; (Ms. Heb. 28. Bibliotheek der Rijksuniversiteit, Leiden) and other manuscripts.  A copy of the actual page from Howard’s manuscript A is presented below with the relevant part marked by us.

This document has the complete phrase “and he spent the night there” (וילן שם) instead of the British Library manuscript’s truncated phrase “and he went there” (וילך שם).


Parallels and Differences

The word “mystery” is not in the Hebrew text.  Hebrew Matthew 21:17 refers only to “the Kingdom of God” but not to “the mystery of the Kingdom of God” as in Secret Mark.

According to Secret Mark, after he raised the youth from the dead and taught him about the Kingdom of God, Jesus returned to the other side of the Jordan ([viii]).  According to Shem-Tob Hebrew Matthew, after he taught the Kingdom of God, Jesus returned to Jerusalem ([ix]).

The Gospel of John (John 1:28) stated that John the Baptist performed baptisms at “Bethany beyond the Jordan”.  This “Bethany beyond the Jordan” appears to be the place where Jesus raised the youth in the Secret Gospel of Mark.

This “Bethany beyond the Jordan” seems to be at a different location from the Bethany in Matthew 21:17 (located an evening’s walk from Jerusalem), which John 11:18 stated was 3 km (2 miles) from Jerusalem.

The apparent duplication of Bethany’s encountered in the Gospels can be explained with the following arguments.

First, some early manuscripts of the Gospel of John used the place name Bethabarah rather than “Bethany beyond the Jordan”.  Second, Origen indicated that there was only one Bethany ([x]).  The apparent duplication of Bethany’s was due to confusion of similar place names.  Third, and most importantly, it is likely that Secret Mark followed the narrative sequence in the Gospel of John rather than the Synoptic Gospels.  Instead of returning to Jerusalem after spending the night at Bethany, as he did in the Synoptic Gospels, Jesus, following the Resurrection of Lazarus, went to the Jordan River, just as he did in the Gospel of John ([xi]).

In light of this, there are striking intertextual similarities which need to be taken under consideration.

1)      In both Secret Mark and Shem-Tob Hebrew Matthew, a significant incident occurred in a village called Bethany.

2)      In both texts, Jesus taught [the mystery of] the Kingdom of God.

3)      In both texts, he taught his disciples, or a recently converted disciple.

4)      In both texts, the teaching was done at night.

The Hebrew Matthew of the Even Bohan has many similarities to writings other than just the Greek Gospel of Matthew.  It reflects readings in other ancient manuscripts such as Codex Sinaiticus and the Gospel of Thomas ([xii]).

Finally, a fairly long passage from the Gospel of Mark was incorporated into in the text of Shem-Tob Hebrew Matthew ([xiii]) (xvii).

While there is some controversy regarding the dating of its various sources, Shem-Tob Matthew appears to reflect both well established ancient texts, and texts that have only recently been discovered.  It seems likely that it has preserved an otherwise lost tradition of Jesus’ night-time teaching of (the mystery of) the Kingdom of God in Bethany.  Shem-Tob’s Hebrew Matthew used information found in the now lost longer version of Mark quoted in Clement’s letter to Theodore.  This information about teaching in Bethany is not found in the shorter standard version of the Gospel of Mark.

The Secret Gospel of Mark and Shem-Tob’s Hebrew Matthew share a common tradition. Since it has been demonstrated that Secret Mark is related to an obscure text that was written down in the fourteenth century, it is improbable that the excerpts from Secret Mark are a modern forgery.

Was Morton Smith aware of Shem-Tob’s Hebrew Matthew?

Was Morton Smith aware of Shem-Tob’s Hebrew Matthew and could he have used it to forge Secret Mark?  This is unlikely for several reasons.

Shem-Tob’s Hebrew Matthew had not been transcribed for general distribution, and was not translated into English and published until 1987.  Prior to then, neither Morton Smith, nor anyone else, had easy access to, let alone knowledge of a Hebrew text of Shem-Tob Matthew ([xiv]).  Smith of course knew Hebrew and theoretically could have found the manuscripts of Shem-Tob Matthew.  One manuscript is in the British Library in London, one is in Leiden, three are in Oxford and four are in the Library of the Jewish Theological Seminary of America, New York ([xv]).  The Jewish Theological Seminary is just a few streets away from Columbia University where Smith had his office, and Smith did spend time at the Jewish Theological Seminary.

As far as we can tell, Smith did not work with the Gospel of Matthew during the 1950s and is not known to have transcribed or translated a Hebrew version of any Gospel.  Moreover, Smith was not particularly interested in medieval Jewish manuscripts.  As Allan Pantuck tells us: “He once reconstructed a passage of the Dead Sea Scrolls from a book at JTS, but even in this case, he had Shaye Cohen assist him” ([xvi]).  Smith was appointed to the Columbia faculty in the fall of 1957, and discovered Secret Mark during the summer of 1958.  He had almost no time to find the JTS manuscripts, understand their significance, and then craft a forgery in preparation for his 1958 summer trip to the Mar Saba Monastery.  In fact, he wrote in a letter that his heavy class load severely limited his time to do additional work (xvi).  Smith also would have had to delete the same phrase from his forgery that was missing from the London Library manuscript, but not from all of the JTS manuscripts.  Therefore Smith’s having forged Clement’s letter becomes a virtual non-issue.

It would take an extraordinary stretch of the imagination to believe that Morton Smith burrowed into a seventeen volume handwritten medieval Jewish text, found a sentence in the Hebrew version of the Gospel of Matthew, that is subtly different from the standard Greek text and then used this sentence as the basis of the beginning and end of a forged invented version of the Gospel of Mark.  He would have to have inserted the word “mystery”, replaced the disciples with a youth, used the Gospel of John to locate Bethany, and correlated his forgery with episodes from the Gospel of John and a narrative lacuna in the Gospel of Mark.  This scenario should be eliminated by applying Occam’s razor.

Another “Raising” scene from the Gospel of Mark in Shem-Tob’s Hebrew Matthew

We have made another discovery.  At this point in time, we are not sure if it is just a strange coincidence based on stylistic similarities of the source materials, or if it represents the result of deliberate text borrowing by an ancient redactor in order to preserve a hidden tradition.

As previously stated, Shem-Tob Matthew contains a large block of text taken from the Gospel of Mark (xvii). The text of Mark 9:20–28 was inserted into Shem-Tob Hebrew Matthew between Matthew 17:17 and Matthew 17:19.  This is the only large block of text from another Gospel that has been inserted into Hebrew Matthew.

Mark 9:20–28 is about Jesus healing a boy with a dumb spirit.  Jesus rebuked the spirit, and ordered it to leave the boy:

“And [the spirit] cried, and rent him sore, and came out of him: and he was as one dead; insomuch that many said, He is dead. But Jesus took him by the hand, and lifted him up; and he arose. And when he was come into the house …” (Mark 9:26–28 from the Greek text of the Gospel of Mark)

This is the parallel text from Howard’s translation of the Hebrew text of Shem-Tob Matthew:

“… the boy was left as dead so that many were saying that he was dead. Jesus took him (by the hand), stood him up and he arose. When Jesus entered the house … ([xvii]).”

This should be compared to the raising of the youth in the Secret Gospel of Mark:

“And straightaway, going in where the youth was, he stretched forth his hand and raised him, seizing his hand. But the youth, looking upon him, loved him and began to beseech him that he might be with him. And going out of the tomb, they came into the house of the youth …”

(Bold text added for emphasis)

The Greek in the two passages is very close.

Secret Mark:
… ἐξέτεινεν τὴν χεῖρα καὶ ἤγειρεν αὐτὸν· κρατήσας τῆς χειρόςἦλθον εἰς τὴν οἰκίαν τοῦ νεανίσκου

Mk 9:27–28:
ὁ δὲ Ἰησοῦς κρατήσας αὐτόντῆς χειρὸς ἤγειρεν αὐτὸν καὶ ἀνέστη καὶ εἰσελθόντα αὐτόν εἰς οἶκον
(Color added for emphasis)

Secret Mark:
… he stretched forth his hand and raised him, seizing his hand … came into the house of the youth.

Mk 9:27–28:
But Jesus took him by the hand, and lifted him up; and he arose. And when he was come into the house …

Isn’t it an amazing coincidence that Secret Mark has parallels with the only lengthy passage from the Gospel of Mark that was incorporated into Shem Tob Matthew?

The parallel texts are about Jesus taking the hand of a seemingly dead youth, raising him, and then “coming into a house”.  Furthermore, in each example, the “raising episode” is followed by Jesus offering instruction to his disciple(s) (see Matthew 17:19–21), which further emphasizes the text parallels.

Additionally, where Secret Mark fills in a narrative gap in the received Greek Text of Mark (iv); the interpolation of the Markan text into Shem Tob Matthew fills in a narrative gap in the text of Matthew by adding supplementary details about the raising of the young boy.

Finally, Shem-Tob Hebrew Matthew 17, Mark 9:20–28, and Secret Mark’s raising of the youth, and the Raising of Lazarus in the Gospel of John (John 11) have considerable narrative overlap.

All this of course might just be due to a series of coincidences.  However, these coincidences are found in a text where Jesus, while in Bethany at night, is said to have taught the disciples the Kingdom of God.  One cannot help wondering if an otherwise lost tradition has been preserved at least in part in this Hebrew text of Matthew: a tradition that is also found in the Secret Gospel of Mark.

Concluding Remarks

The Secret Gospel of Mark suggests that the Gospels have a complex history of redaction and transmission.

There is a tradition in Shem-Tob’s fourteenth century Hebrew Matthew, that while spending the night at Bethany, Jesus taught the Kingdom of God to his disciples.  This tradition was practically unknown prior to the discovery of brief quotations from the Secret Gospel of Mark.  This and other narrative and vocabulary parallels lend credibility to Secret Mark being an ancient text and not a modern forgery.

David Blocker, Roger Viklund, © August 5, 2011


[i] )  The Gospel of the Hebrews is attested by Irenaeus, Clement of Alexandria, Hegesippus, Origen, Eusebius, Cyril, Epiphanius, Jerome and others.

[ii] )  George Howard writes:

“ … Shem-Tob’s Hebrew Matthew predates the fourteenth century, being preserved primarily by the Jewish community.”  (George Howard, Hebrew Gospel of Matthew, Macon, GA: Mercer University Press, 1995, p. 234)

[iii] )  Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark, London Victor Gollancz Ltd. 1974 ISBN 0-575-01801-1.

[iv] )  This is analogous to the passage in Mark 10:46 where the Greek text states that Jesus entered and then left Jericho without anything else occurring:

“And they came to Jericho; and as he went out of Jericho with his disciples …”

There is an apparent lacuna in the verse, concerning what occurred at Jericho. This verse is augmented in Secret Gospel of Mark:

“And after the words, ‘And he comes into Jericho,’ the secret Gospel adds only, ‘And the sister of the youth whom Jesus loved and his mother and Salome were there, and Jesus did not receive them.’”

The Secret Gospel of Mark fills in the lacuna in the standard version of Mark, by telling what occurred when Jesus passed through Jericho.

[v] )  George Howard, Hebrew Gospel of Matthew, Macon, Ga.: Mercer University Press, 1995, p. xii, p. 102–103.

[vi] )  Dr. Stephen L. Cook is the Catherine N. McBurney Professor of Old Testament Language and Literature at Virginia Theological Seminary.

[vii] )  The New International Version/Interlinear Greek-English New Testament. Zondervan Publishing House, Grand Rapids Michigan, 1976, p. 93.

[viii] )  From Clement’s Letter to Theodore quoting the Secret Gospel of Mark:

“And he remained with him that night, for Jesus taught him the mystery of the kingdom of God. And thence, arising, he returned to the other side of the Jordan.”

[ix] )  Shem Tob Matthew 21:17-18:

“17He left and went out to Bethany and spent the night there and there he was explaining to them the Kingdom of God.  18It came to pass in the morning that he returned to the city hungry.” (George Howard, Hebrew Gospel of Matthew, Macon, Ga.: Mercer University Press, 1995, p. 103)

[x] )  From the Secret Gospel of Mark:

“And he remained with him that night, for Jesus taught him the mystery of the kingdom of God. And thence, arising, he returned to the other side of the Jordan.”

According to some manuscripts of John 1:28, John the Baptist baptized at Bethabarah or Betharabah instead of Bethany,

“’These things happened in Bethabarah on the other side’
EVIDENCE: C2 K Pi Psic 083 0113 f1 f13 33 some Byz syr(c,s) one syr(pal) cop(south)

“’These things happened in Betharabah on the other side’
EVIDENCE: Sb 892variant”.  (A Student’s Guide to New Testament Textual Variants, Bruce Terry, Professor of Bible and Humanities, Chair, School of Biblical Studies, Ohio Valley University,, Retrieved July, 2011)

Church fathers such as John Chrysostom and Origen believed the place was called Bethabarah.  For instance Origen said in his Commentary to the Gospel of John (i, 28) that he could not find a place named Bethany along the Jordan, but there was a place called Bethabarah, which according to tradition, was linked to John the Baptist?

”We are not ignorant that in nearly all codices Bethany is the reading. But we were persuaded that not Bethany, but Bethabara should be read, when we came to the places that we might observe the footprints of the Lord, of His disciples, and of the prophets. For, as the Evangelist relates, Bethany the home of Lazarus, Mary, and Martha, is distant from Jerusalem fifteen furlongs, while the Jordan is distant one hundred and eighty furlongs. Neither is there a place along the Jordan which has anything in common with the name Bethany. But some say that among the mounds by the Jordan Bethabara is pointed out, where history relates that John baptized”. (Breen, A.E. (1907). Bethany Beyond the Jordan. In The Catholic Encyclopedia. New York: Robert Appleton Company. Retrieved August 2, 2011 from New Advent:

Flavius Josephus mentioned a village called Bethezub (Jewish War 6.3.4 ) which from the text’s context, might have been located beyond the Jordan.

This implies that the so-called Bethany on the other side of the Jordan was in fact called Bethabarah.

[xi] )  The canonical and synoptic Gospel of Mark (11:11–15) and Gospel of Matthew (21:17–19), state that Jesus left the city of Jerusalem, spent the night in Bethany, and returned to Jerusalem the next day.

There is no exact parallel in the Gospel of Luke.  The Gospel of Luke does not mention a visit to Bethany.  There was a daily teaching at the Temple (Luke 19:47) which might parallel the nocturnal teaching at Bethany in Secret Mark and Shem-Tob Matthew.

In Shem-Tob Hebrew Matthew 21:17-18, Jesus left Jerusalem for Bethany where he spent the night explaining the Kingdom of God.  He returned to Jerusalem the next day.

In the excerpt from the Secret Gospel of Mark contained in Clement’s Letter to Theodore, Jesus went to Bethany, raised and taught Lazarus and then returned to the other side of the Jordan.

In John 11, Jesus traveled from the “place where he was” outside of Judea (John 11:6–7) to Bethany, where he freed Lazarus from his tomb (John 11:41–44).  The Temple Priests issued a death warrant for Jesus (John 11:53, 57).  Jesus went into hiding and left for a region near the desert, a town called Ephraim (John 11:54).  Six days before Passover, Jesus returned to Bethany (John 12:1) and then went to Jerusalem the next day (John 12:12).

The texts are quoted below:

Mark 11:11–15:

“11And he entered Jerusalem and went into the Temple and when he had looked around at everything, as it was already late, he went out to Bethany with the Twelve. 12On the following day, when they came from Bethany, he was hungry. … 15And they came to Jerusalem. And he entered the Temple …”

Matthew 21:17-18:

“… and leaving them, he went out of the city to Bethany and lodged there.  18In the morning, as he was returning to the city, he was hungry.”

Shem-Tob Matthew 21:17-18:

17He left and went out to Bethany and spent the night there and there he was explaining to them the Kingdom of God.  18It came to pass in the morning that he returned to the city hungry.”

Secret Mark: 

“And he remained with him that night, for Jesus taught him the mystery of the kingdom of God. And thence, arising, he returned to the other side of the Jordan.”

John 11 et seq.:

John 11:17: “When Jesus arrived … 18Now Bethany was near Jerusalem, only about two miles away.”

John 11:54: “he left for the region near the desert to a town called Ephraim, and there he remained with his disciples.”

John 12:1: “… Jesus came to Bethany, …”

John 12:12:  “On the next day, when the great crowd … heard that Jesus was coming to Jerusalem, they … went out to meet him.”

Ephraim is traditionally located about twelve miles northwest of Jerusalem where the mountains descend into the Jordan Valley (From: Footnote to John 11:54, New American Bible, Confraternity of Christian Doctrine, Inc., Washington, D.C. 1970).  Ephraim was mentioned by Josephus as being a small town near Bethel (Josephus, Jewish War 4.55).  Ephraim has been identified with the modern et-Tayibeh, about 4 miles NW of Bethel (F.F. Bruce, The Gospel of John. Wm. B. Eerdmans Publishing Co., Grand Rapids Michigan. 1983, p. 252).  et-Tayibeh is located in the Jordan Valley, between tributaries of the river.

In the Gospel of John, like the Secret Gospel of Mark, Jesus left Bethany and went down into the Jordan Valley after he released a youth from a tomb.  The location of Ephraim is not certain, but even if Jesus did not actually cross over the Jordan when he went to Ephraim, he was in close proximity to the Jordan; that is he was situated just across from the Jordan.

In his letter to Theodore, Clement wrote: “After these words follow the text, ’And James and John come to him’, and all that section.”  This corresponds to Mark 10:35* (parallel Matthew 20:20) where the Zebedees requested precedence over the other disciples.  This took place when Jesus was going up to Jerusalem (Mark 10:32) after having first gone beyond the Jordan to teach (Mark 10:1).

At this point it is evident that the relationship between the texts is far from straightforward, and reveals that there was a very complex history of redaction and transmission of the Jesus legend.  The links between texts are exposed by examining non canonical gospels.

We have demonstrated that there was a tradition of Jesus teaching and crossing the Jordan, and then returning to Jerusalem.  This tradition is found in both in the Gospel of Mark and the Gospel of John, and its presence is implied in the Secret Gospel of Mark.  In both the Gospel of John and the Secret Gospel of Mark, Jesus went down into the Jordan Valley, after releasing a young man from his tomb.

* Mark 10:35-37:

“And James and John, the sons of Zebedee, came up to him and said to him, ‘Teacher, we want you to do for us whatever we ask of you.’ And he said to them, ‘What do you want me to do for you?’ And they said to him, ‘Grant us to sit, one at your right hand and one at your left, in your glory.’”

[xii] )  George Howard, Hebrew Gospel of Matthew, Macon, Ga.: Mercer University Press, 1995.  Part 2.  Analysis and Commentary.

[xiii] )  See discussion in this essay’s chapter “Another “Raising” scene from the Gospel of Mark in Shem-Tob’s Hebrew Matthew”.

[xiv] )  A translation of the du Tillet version of Hebrew Matthew had been published in 1927.  du Tillet Hebrew Matthew is a different text type from Shem Tob Hebrew Matthew.  The text of du Tillet Hebrew Matthew 21:17 is the same as the verse in canonical Matthew.  Schonfield’s translation of du Tillet Hebrew Matthew gives no indication that the Shem-Tob text of this verse was different from the verse in the canonical text.  Schonfield, Hugh J.  An Old Hebrew Text of St. Matthew’s Gospel, T & T Clark, 1927, p. 142.

[xv] )  The list of manuscripts consulted by Professor George Howard:

“Ms. Add. no. 26964. British Library, London. (Serves as the printed text for Matthew 1:1-23:22.)
A         Ms. Heb. 28. Bibliotheek der Rijksuniversiteit, Leiden.
B          Ms. Mich. 119. Bodleian Library, Oxford
C          Ms. Opp. Add. 4° 72. Bodleian Library, Oxford.
D         Ms. 2426 (Marx 16). Library of the Jewish Theological Seminary of America, New York, (Serves as the printed text for Matthew 23:23-end.)
E          Ms. 2279 (Marx 18). Library of the Jewish Theological Seminary of America, New York.
F          Ms. 2209 (Marx 19). Library of the Jewish Theological Seminary of America, New York.
G          Ms. 2234 (Marx 15). Library of the Jewish Theological Seminary of America, New York.
H         Ms. Mich. 137. Bodleian Library, Oxford.”
(George Howard, Hebrew Gospel of Matthew, Macon, Ga.: Mercer University Press. 1995, p. xii)

[xvi] )  Personal communication with Allan Pantuck, July 22, 2011.  Alan J. Pantuck was one of Morton Smith’s students and is a current defender of Morton Smith’s literary estate.  Alan J. Pantuck, MD, MS, FACS, UCLA School of Medicine, Los Angeles, California.

[xvii] )  George Howard, Hebrew Gospel of Matthew, Macon, Ga.: Mercer University Press. 1995, p. 85, 87. The text of Mark 9:20–28 was inserted into Shem-Tob Hebrew Matthew between Matthew 17:17 and Matthew 17:19.

Byggde Suetonius på Tacitus?

Jag tänkte fortsätta med att återigen publicera någon annans inlägg här på min blogg. I går fick jag av signaturen S B G mig tillsänt en intressant sammanställning över vad som talar för och emot att Suetonius använde Tacitus’ redogörelse för Neros straffande av kristna i samband med branden i Rom, som förlaga för sitt omnämnande att Nero straffade de fördärvligt vidskepliga kristna.

Personligen betvivlar jag att han gjorde detta; dels för att där inte finns någon säker språklig eller ens innehållsmässig samstämmighet mellan passagerna, dels för att det inte går att säkert visa att Suetonius heller i andra fall byggde på Tacitus. Fast det är samtidigt svårt att föreställa sig att Suetonius inte skulle ha läst Tacitus’ verk. Enligt de vanligaste tidsrekonstruktionerna skrev Suetonius sitt verk om kejsarna blott några år efter att Tacitus utkom med sitt verk Annalerna. Suetonius och Tacitus kände varandra och ingick båda i den ”inre kretsen” i Rom. Det förfaller underligt att Suetonius inte skulle ha studerat Annalerna, ett nyutkommet större historieverk som behandlade den tid, det område och de händelser som Suetonius själv skulle avhandla. Därtill var verket skrivet på latin, ett av de två språk som Suetonius författade på, och dessutom av en vän till honom. Jag utgår därför från att Suetonius åtminstone ögnat genom Annalerna. Men han behöver för den skull inte ha haft verket som en direkt källa annat än som vaga hågkomster av det han läst.

Byggde Suetonius på Tacitus?

Författare: (S B G)

Tacitus Annales 15:44 i sammanfogad översättning:

För att sålunda omintetgöra ryktet, anklagade och grymt bestraffade Nero de som var hatade för sina laster, och av folket kallades krestna. Namnets upphovsman, Kristus, avrättades under Tiberii regering genom prokuratorn Pontius Pilatus. Och undertryckt för tillfället, utbröt den fördärvliga vidskepelsen åter och spridde sig ej blott i Judéen, det ondas ursprung, utan även i staden, där allt sedeslöst och avskyvärt sammanströmmar och vinner anhängare. Sålunda greps först de som erkände, och på deras angivelse dömdes en oerhörd mängd, ej så mycket för anklagelsen om mordbrand som på grund av mänsklighetshat. Vid deras död drev man gäck med dem. Somliga insveptes i djurhudar och sönderrevs av hundar, och andra korsfästes; åter andra antändes och brukades att som facklor upplysa nattens mörker. Nero upplät sina trädgårdar för denna förevisning, och gav även spel på Cirkus; klädd som kusk blandade han sig i folkskaran eller stod på kuskbocken. Härav följde att de som visserligen förtjänade de mest exemplariska straff, fick medlidande, ty man ansåg att de dog inte till allmänt bästa, utan till mättande av en enda mans grymhet.

Suetonius Nero 16.2:

Med straff ansattes de kristna, en människoklass utövande en ny och skadlig vidskepelse.


– Kristna straffades hårt under Nero (hårdheten implicit i S..)
– De kristna förtjänade straff (explicit hos T., implicit p.g.a. sammanhanget i S.)
– De kristna var en utpräglad grupp (”genus hominum” och ”vulgus chrestianos appellabat”)
– Kristendomen betraktas som en vidskepelse (superstitio) och inte som en religion (religio)
– Vidskepelsen (kristendomen) var ny (explicit i S., implicit i T., som sätter tidsramar för auctor nominis verkan till Tiberii regeringstid och Pilatus tid som procurator)
– Vidskepelsen var ondskefull eller skadlig (T: exitiabilis och mali, S: maleficae)
– Händelsen ansågs uppenbarligen värd att notera och torde ha omfattat ett icke obetydligt antal personer (explicit i T., kanhända implicit i S. p.g.a. sammanhanget)


– S. nämner inte namnets upphovsman
– T. nämner termen chrestiani som en dåtida (64 vt) folklig form (appellabat och ej appellat)
– S. nämner inte vidskepelsen judeiska (eller judiska, om man får tro A. Lund) ursprung
– S. kopplar inte straffandet till branden i Rom
– S. begränsar inte förföljelserna till Rom (vilket fått Lardner et alia att tro att även i provinserna straffades kristna; jfr CIL II 231*)

Tänkbara förklaringar till skillnaderna:

– S. kände inte till sektens grundare eller ansåg honom överflödig att nämna i sammanhanget
– Att termen chrestiani användes år 64 betyder INTE att termen christiani inte användes år 120
– S. kände inte till vidskepelsens upphovsplats, eller fann den obetydlig i sammanhanget (som ju var ‘bra saker som Nero gjorde’)
– S. tog fasta på att de krestna inte främst dömdes p.g.a. branden, utan p.g.a. ”mänsklighetshat” (odio humani generis convicti sunt), och dessutom är hans tes (vilken han bland tidiga författare är ensam om att vara så kategorisk med) att Nero öppet beordrade branden (Nero 38; jfr dock Annales 15:38 – ”osäkert om genom en slump eller genom furstens elakhet”).
– S. uppger inte heller att förföljelser förekom utanför Rom
– Ibland gör de båda författarna olika trovärdighetsbedömningar trots samma källäge, och trots att Suetonius torde ha känt till Tacitus skiljer de sig stundom åt (t.ex. Suetonius Nero 34.4 jfr Tacitus Annales 14.9, Suet. Tiberius 61.4 jfr Annales 6.19, Suet. Nero 35.3 jfr Ann. 16.6, samt jfr de fullständiga beskrivningarna av Neros mors död i Ann. 14 och Suet. Nero 34).


Det kan inte uteslutas att Suetonius använder Tacitus källa, eller att de använt samma källa. Man kunde kanske ha förväntat sig att S. skulle nämna branden, särskilt för att understryka att Nero var så ond att han straffade oskyldiga; dock tycks S. ha uppskattat straffandet av de kristna, och de var sannolikt inte så populära att läsarna hade tyckt mer illa om Nero för att han skyllde branden på denna vidskepliga grupp. De olika ordvalen (”folket kallade”, respektive ”människoklass”, ”fördärvlig” respektive ”skadlig”) tycker jag dock talar emot att S. använt T., och för en gemensam källa.

S. B. G.

A Guest Post and an Appetizer on The Shared Agonies of Vitellius and Jesus

Inom kort kommer jag att publicera en intressant artikel som jag har skrivit tillsammans med D. Blocker. Jag kommer dessutom att låta publicera en längre artikel som han har skrivit och till dess att dessa båda artiklar är klara, låter jag återge ett mycket kort utdrag ut den artikel som Blocker själv har skrivit och vars ideer är hans egna och inte nödvändigtvis mina. Detta är ännu blott ett utkast.

I am co-authoring a very interesting essay together with David Blocker, and also plan to host an essay by a guest author in the near future. Here is a very brief excerpt from the guest essay. It is still in the rough draft stage, but it will hopefully still be enjoyable. Needless to say, I do not necessarily agree with everything said.

And I might also give the quotation from the Gospel of Luke:

“And there appeared unto him an angel from heaven, strengthening him. And being in an agony he prayed more earnestly; and his sweat became as it were great drops of blood falling down upon the ground.” (Luke 22:43-44)

The shared agonies of Vitellius and Jesus.

There is a remarkable literary resemblance between Jesus’ Agony in the Garden (Luke 22:44) and the arrest of Jesus the failed Messiah (Luke 22:50), and the Agony in the Palace and the arrest of Vitellius the failed Emperor (see below, Tacitus, Histories, 3. 84.  See also Suetonius, The Twelve Caesars, Vitellius 16-17).

Both suffered misgivings and fear after a leadership crisis, both were deserted by their followers, both were captured by a Roman tribune leading a cohort.  One of their captors had his ear cut off.  Jesus one-upped the Roman emperor by rebuking the assailant and healing the ear.  Both Jesus and Vitellius were stripped of their clothing and then lead away to be mocked and killed.

Jesus was crucified between two “thieves”.  Vitellius is shown where two prior claimants to the Imperial throne died.

Both Vitelllius and Jesus summon up a final dignity and die with a memorable quotation on their lips.

Most early manuscripts do not contain Luke 22:43-44 * indicating that it is a later interpolation into the canonical text.  This suggests a Lukan redactor was trying to address two audiences.  An unsophisticated audience would hear only of Jesus’ noble suffering, while a sophisticated Roman reader would see the parallel drawn between Jesus’ arrest and the ignominious capture of Vitellius.

Would it be going too far to say that this passage was a subtle warning to well informed members of Roman society not to take Christian anecdotes too seriously?

From: Tacitus’ Histories:

[3. 84] When the city had been taken, Vitellius caused himself to be carried in a litter through the back of the palace to the Aventine, to his wife’s dwelling, intending, if by any concealment he could escape for that day, to make his way to his brother’s cohorts at Tarracina. Then, with characteristic weakness, and following the instincts of fear, which, dreading everything, shrinks most from what is immediately before it, he retraced his steps to the desolate and forsaken palace, whence even the meanest slaves had fled, or where they avoided his presence. The solitude and silence of the place scared him; he tried the closed doors, he shuddered in the empty chambers, till, wearied out with his miserable wanderings, he concealed himself in an unseemly hiding-place, from which he was dragged out by the tribune Julius Placidus. His hands were bound behind his back, and he was led along with tattered robes, a revolting spectacle, amidst the invectives of many, the tears of none. The degradation of his end had extinguished all pity. One of the German soldiers met the party, and aimed a deadly blow at Vitellius, perhaps in anger, perhaps wishing to release him the sooner from insult. Possibly the blow was meant for the tribune. He struck off that officer’s ear, and was immediately dispatched.

[3.85] Vitellius, compelled by threatening swords, first to raise his face and offer it to insulting blows, then to behold his own statues falling round him, and more than once to look at the Rostra and the spot where Galba was slain, was then driven along till they reached the Gemoniae, the place where the corpse of Flavius Sabinus had lain. One speech was heard from him showing a spirit not utterly degraded, when to the insults of a tribune he answered, “Yet, I was your Emperor.” Then he fell under a shower of blows, and the mob reviled the dead man with the same heartlessness with which they had flattered him when he was alive.

“to defend the law with their own blood and with their noble sweat in the face of sufferings unto death” (4 Macc 7:8) might be the literary inspiration for Luke 22:43-44.

D. Blocker ,  2005-2011


* From footnote F483, NEW AMERICAN STANDARD BIBLE®, The Lockman Foundation, PO Box 2279, La Habra, CA 90631, Copyright © 1960, 1962, 1963, 1968, 1971, 1972, 1973, 1975, 1977, 1995.

Var Nero en modermördare? Ett gästinlägg

Det är mycket nu, och tiden bara rinner iväg. Så därför är det lägligt att publicera ett gästinlägg där den anonyme författaren S B G utreder frågan om huruvida kejsar Nero verkligen mördade sin egen moder såsom historien förtäljer. 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Var Nero en modermördare?

En summarisk granskning av de antika källorna

Författare: (S B G)



1.    Inledning
2.    Syfte
3.    Frågeställningar
4.    Metod och källor
5.    Nero och hans moders död
5.1.     Nero och källorna
5.2.     Neros mors död i antika källor
5.3.     Moderna författares syn på de antika skildringarna av Neros mors död
6.    Analys med slutsatser
7.    Källförteckning

1.      Inledning

Och romerska folket älskade honom efter hans död och buro länge blommor till hans grav. Men de kristne sågo i honom Apokalypsens vilddjur och antikrist.”

August  Strindberg om Nero i Historiska miniatyrer, Bonniers, Stockholm 1917, s 116

Imperatorn[1] Claudius avled år 54, och inom kort hälsades hans adoptivson Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus – hädanefter kallad Nero – som imperator av soldater och senat. Han var vid tillträdet som furste, princeps, endast sjutton år gammal. Han styrde Romarriket i fjorton år, under vilka fred rådde. Hans eftermäle är emellertid starkt negativt, och han betraktas allmänt som en ondsint tyrann. Är detta en korrekt beskrivning? I syfte att utröna om Nero bäst beskrivs som en missdådare, skall det i detta arbete utredas huruvida Nero verkligen begick ett av de illdåd som allmänt tillvitas honom, nämligen mordet på sin mor, Agrippina den yngre, hustrun till Claudius (och enligt somliga dennes mördare).[2]

2.      Syfte

Nero är känd främst för sina påstådda missgärningar. Bland annat ska han enligt historikern Tacitus ha ansatt en grupp som gemenligen kallades krestna, och bestraffat dessa för den stora branden i Rom år 64. Sitt första och normerande illdåd ska emellertid ha skett redan år 59 – mordet på modern Agrippina den yngre. ”Från år 59 finner man i det mesta, som han [Nero] planlägger och företager sig, något överspänt och feberartat” menade Viktor Rydberg.[3] Syftet med denna framställning är att utreda huruvida imperatorn Nero hade ett finger med i spelet vad avser moderns död, samt huruvida hans sannolika motiv får anses ha varit själviskt eller grymt, eller tvärtom måste ses som godtagbart.

3.      Frågeställningar

  • Hur dog Neros mor Agrippina den yngre?
  • Om Nero var skyldig till moderns död, vad var sannolikt hans motiv?

4.      Metod och källor

Först har antika historikers inställning till, och beskrivning av, Nero, sammanfattats utifrån antik och modern litteratur. Utgångspunkten har därefter varit att medelst Internet lokalisera antika källor om Nero, och läsa dessa. Därefter har källorna refererats, och moderna historikers syn på källornas beskrivning av det ifrågavarande händelseförloppet (Neros mors död) har letats upp och sammanfattats. Slutligen har författaren till detta arbete, med utgångspunkt i det insamlade materialet, analyserat och dragit slutsatser i sakfrågan.

5.      Nero och hans moders död

5.1.            Nero och källorna

Nero tillträdde som furste strax efter att adoptivfadern Claudius hade dött, måhända förgiftad.[4] Nero förklarade att han ämnade styra efter anfadern tillika den förste fursten Augustus principer, och försummade, enligt historikern Suetonius biografi, ”inte något tillfälle att visa sin generositet, sin mildhet och till och med sin älskvärdhet”. Han avskaffade eller minskade betungande skatter, gav folket pengar, gav livgardet spannmål, hälsade på människor ur alla samhällsklasser, anordnade skådespel och tillät inte att någon dödades under det gladiatorspel han anordnade.[5] Även hans styre i början av 60-talet har beskrivits som gott. Viktor Rydberg skriver att ”[r]iksstyrelsen gick sin jämna gång, goda lagar stiftades och kejsaren visade sig vänsäll och som domare mild och mi[s]skundsam”.[6] Alltjämt år 62 kunde senatorn Paetus Thrasea tala berömmande om Nero och kalla honom ”en utmärkt kejsare”.[7] Sedermera, och även dessförinnan, visar dock imperatorn tecken på dålig karaktär, enligt de antika källorna. De antika historikernas värderingar är emellertid understundom ej överensstämmande med dagens värderingar. Exempelvis tar Suetonius upp Neros passion för sång och ridning som vore detta negativa karaktärsdrag ovärdiga en styresman,[8] ett synsätt som näppeligen delas av envar i dagens samhälle. Likaså kan det antas att den unge furstens påstådda sexuella utsvävningar och påstådda äktenskap med en man, Sporus,[9] (vilket dock enligt David Woods skedde snarare i syfte att kuva en potentiell rival än i syfte att ägna sig åt homosexuell utlevnad[10]) idag skulle betraktas som harmlösa privatangelägenheter, icke ägnade att utsätta Nero som statschef för andras ringaktning. Vidare är de anklagelser om mord och illgärningar som riktas mot en så prominent person som Nero många, och hade fordrat en betydligt mer vidlyftig framställning för att ordentligt göra rättvisa.

De främsta bevarade källorna till historien om Nero är verken skrivna av senatorn tillika historikern Publius Cornelius Tacitus (ca 56 – 117), historikern Gaius Suetonius Tranquillus (ca 69/75 – någon gång efter 130) och konsuln tillika historikern Lucius Cassius Dio Cocceianus (155/164 – efter 229), den sistnämnde känd som Dio Cassius.[11]

Redan Flavius Josefus (ca 37 – ca 100), en judisk historiker som verkade under kejsar Vespasianus beskydd, berättar i Judiska fornminnen (ett verk vars böcker innehållande Nero tyvärr inte synes ha översatts till svenska sedan 1700-talet) att några tidigare historiker av hat gentemot Nero rasat emot honom med lögner i sina verk, och därför förtjänar fördömelse, samt att andra skribenter gynnats av Nero och farit med osanning av detta skäl. Vissa författare hade, utan synbart motiv, spritt lögner om Nero och även om tiden före denne, men Josefus (som också är kritisk till Nero) uppgav att han ämnade hålla sig till sanningen.[12]

I allmänhet är de antika historikerna starkt negativa till Nero, och beskriver honom som en grym mördare och livsnjutare. Margaret Cotter-Lynch framför att Suetonius, då denne skriver om Nero, förefaller mindre objektiv och mer fördömande. Som exempel på fördomar mot Nero tar hon upp att Suetonius anger att det fanns personer som uppskattade Nero, vilket förefaller mycket besynnerligt med tanke på den starkt negativa skildring av Nero som Suetonius har efterlämnat.[13] Omständigheter beskrivna av bl.a. Suetonius tyder på att Nero rönte uppskattning bland somliga. Nero fick en dyr begravning och hans kropp lades i domitiernas familjegrav.[14] Efter Neros död smyckade somliga hans grav med vår- och sommarblommor under lång tid, och klädde statyer av honom med purpurkantade togor, och visade upp hans kungörelser som om han ännu var i livet. Kungen av partherna bad enträget senaten om att Neros minne skulle bli föremål för dyrkan, och även tjugo år senare var Neros namn högt aktat av detta folk.[15] När kejsar Otho tog makten kallade ”den obildade massan” honom Nero, och han sägs i sina första brev till ståthållare ha tillagt namnet Nero till sitt eget, och han uppställde åter statyer och bilder av Nero.[16] Även den efterkommande kejsaren, Vitellius, valde Nero som förebild för sitt styre, och höll en ceremoni med dödsoffer till Neros ära, uppger Suetonius.[17] Den grekiske filosofen tillika historikern Dion Chrysostomos (ca 40 – ca 120) framförde om Nero (ca 95?) att ”även nu önskar alla att han alltjämt var vid liv”.[18]

Även Tacitus indikerar att historiker farit med osanning om Nero, då han skriver att somliga (icke namngivna) skribenter har beskrivit dennes frus död på ett visst sätt ”mera hatiska än tillförlitliga”.[19] Tacitus källbehandling går i regel ut på att, med hans egna ord, följa ”samstämmiga sagesmän” och ”anföra de punkter där de avviker med angivande av deras namn”[20] (något han uppenbarligen inte gjorde avseende bl.a. Neros frus död). Ehuru Tacitus kan sägas vara en kritisk historiker,[21] kan han rimligen inte vara mer tillförlitlig än sina källor.

5.2.            Neros mors död i antika källor

Agrippina den yngre, Claudius hustru, var en framstående romersk kvinna, och dog år 59. Hennes förhållande till sonen Nero är komplicerat och beskrivs något olika av olika källor. Hennes död finns också beskriven på flera olika sätt i de bevarade historieverken. De kan refereras på följande vis, men den som önskar ett fullständigt sammanhang bör läsa källorna.

Josefus framför kort i Judiska fornminnen att Nero offentligt dödade sin mor som straff, men väljer uttryckligen att inte vidare behandla denna och andra liknande händelser.[22]

Tacitus är den som ca år 117 ger den mest utförliga beskrivningen av mordet. Nero, som då var gift med sin styvsyster Claudia Octavia, kunde (av politiska skäl) inte hoppas på att kunna skilja sig från henne och gifta sig med Poppaea Sabina förrän efter Agrippinas död. Poppaea förebrådde Nero för att denne inte gifte sig med henne. Nero övervägde att förgifta sin mor, men denna hade härdat sig med motgift. En frigiven slav tillika prefekt i flottan vid namn Anicetus uppgjorde en plan åt Nero, vilken syftade till att få Agrippina att drunkna på en båt designad att gå sönder vid färd. Agrippina bjöds om natten till Nero och fick veta om mordplanerna från en förrädare, men visste ej vad hon skulle tro, varför hon färdades dit i bärstol. Hon for, efter att ha blivit ovanligt vänligt bemött av Nero, vilket lättade hennes fruktan, dock hemåt i den nämnda båten, tillsammans med två vänner. De blytyngder som fick båthyttens tak att rämna krossade emellertid endast en av vännerna, medan Agrippina och hennes vän Acerronia ”skyddades av hyttens skott[23] som var starka nog att stå mot påfrestningen”. Bland besättningen utbröt kaos: ”i den allmänna förvirringen hindrade de som intet visste [om mordkomplotten] de invigda”. Agrippinas vän Acerronia ropade att hon var Agrippina och borde bli räddad, varvid hon dödades med rorkultar, åror m.m. Agrippina, som höll sig tyst men dock åsamkades ett sår i axeln, överlevde emellertid och kom i land simmandes och med hjälp av mötande småbåtar. Nero beordrade då Anticetus att avrätta modern, och ämnade fingera att modern begått självmord efter att ha blivit överbevisad om att ha planerat mord på Nero, genom att beordra en frigiven slav, Agermus, att döda fursten. Då Agermus anlände för att berätta att Agrippina överlevt skeppsbrottet men att Nero ej behövde bemöda sig att besöka henne, arresterades han på sagda anklagelser. Anticetus for därefter tillsammans med två befälhavare ur flottan till Agrippina, för att döda henne. Alla skyndade till stranden då de fick höra om nyheten, ”som om det varit en olyckshändelse” och samlades med ljus och beredde sig till glädjefest då de fick veta att Agrippina var oskadd, men skingrades av beväpnade soldaters åsyn. Agrippina övergavs även av sin tjänarinna och Anticetus med anhang dödade Agrippina med svärd. Hon ska i samband därmed ha sagt: ”Stöt här!” och åsyftat sitt sköte. Detta, uppger Tacitus, ”berättar traditionen utan avvikelser”. Vissa författare påstod att Nero betraktat sin döda mor och berömt hennes vackra kropp, men andra förnekar detta. Liket brändes (såsom var brukligt), dock på en bordssoffa ”med mycket liten ståt”. Hennes grav varken täcktes med jord eller inhägnades så länge Nero regerade, och Nero skrev till senaten och bedyrade att Agrippina konspirerat om att låta döda honom och begick självmord då detta hade upptäckts. Det beslöts att moderns födelsedag skulle betraktas som en olycksdag, och att Minervafesten, under vilken komplotten mot fursten upptäcktes, skulle firas med årliga spel.[24] Giftermålet mellan Poppaea Sabina och Nero ägde rum först år 62.[25] Tacitus hänvisar, som sina källor, till de med Nero samtida Rusticus och Cluvius Rufus.[26]

Suetonius skriver några år efter Tacitus att Nero irriterades av att hans mor kritiserade honom och ”alltför hänsynslöst forskade i hans göranden och låtanden”. Skrämd av hennes hotelser och vredesutbrott beslöt imperatorn att mörda henne. Tre gånger försökte han döda henne med gift, men hon tog motgift. Han vidtog då åtgärder med hennes säng, så att taket skulle falla över henne, men detta avslöjades av en av de sammansvurna. Då påkoms idén om en båt som själv kunde falla isär, så att modern dog genom att drunkna eller genom att hytten störtade in. Nero låtsades vilja försonas med modern, bjöd henne till sig och lät förstöra hennes båt så att hon istället skulle ta den ”skickligt konstruerade farkost” han låtit uppföra. Han höll sig vaken under natten och ängslades över utgången av kuppen. Moderns färd utföll emellertid inte som beräknat, utan hon räddade livet genom att simma. Då den frigivne Lucius Agermus kom till Nero och meddelade att Agrippina var välbehållen, arresterades han och påstods ha lejts att mörda imperatorn. Nero beordrade då att modern skulle dödas och att hennes självmord skulle fingeras. Enligt ”trovärdiga författare” ska han efter mordet personligen ha beskådat den avlidnas lik och granskat och bedömt hennes lemmar. Nero fick sedan samvetskval och förföljdes av moderns vålnad, trots folkets och senatens uppmuntran.[27]

Dio Cassius, vars grekiska historieverk inte förefaller vara översatt till svenska, skriver omkring år 229, att Poppaea Sabina övertalade Nero att mörda sin mor, under påstående att modern konspirerade mot honom. Förgiftning lät sig inte göras, då modern vidtagit försiktighetsåtgärder mot detta. Inspirerade av en teaterföreställning lät Nero och hans medsammansvurna tillverka en båt som automatiskt söndrades. Nero bjöd modern på middag och sade: ”Må du vara stark och vid god hälsa, mor. För dig lever jag och på grund av dig är jag vid makten”. På natten brukade hon båten. Båten delades sönder under henne och hon föll i vattnet, men hon överlevde. Sjömännen brukade årorna mot henne med sådan kraft att de dödade hennes kamrat Acerronia Polla. Likväl kom Agrippina själv välbehållen i land. Väl hemma sände hon bud till Nero om att hon överlevt olyckan. Nero straffade budbäraren som vore denne en lejd mördare, och sände Anicetus med flottister att mörda modern. När hon såg dem visade hon magen för dem och sade ”Stöt här, Anicetus, stöt här, ty denna bar Nero”. Nero skrev till senaten att modern konspirerat mot honom och påkommen begått självmord.[28]

Enligt Tacitus och Dio – den sistnämnde hänvisar till ”många trovärdiga män” – var filosofen tillika statsmannen Seneca den yngre inblandad i komplotten mot Agrippina. Enligt samtliga tre sistnämnda källor kysste Nero sin mor vid sin middagsbjudning.[29]

5.3.            Moderna författares syn på de antika skildringarna av Neros mors död

Många moderna författare tar påståendena om Neros inblandning i moderns död för fakta.[30]

I A Dictionary of the Bible tar Henry Cowan upp olika skäl upp till att varken Neros officiella förklaring av moderns död, eller det i källorna beskrivna händelseförloppet, är tillförlitligt. Neros förklaring anses vara otillförlitlig emedan Agrippina, om hon önskade ta makten, inte skulle göra sig av med sin mäktige son, hennes enda möjlighet att ta makten. Skeppsbrottsberättelsen anses inte vara tillförlitlig bl.a. av följande skäl: 1) många sjömän skulle ha placerats på en båt som automatiskt skulle förstöras, utan att känna till att detta skulle ske, 2) Nero skulle ha visat ömhetsbetygelser gentemot den han skulle ha beordrat mordet på, 3) rättfärdiga män som Seneca tillskrivs ett känslolöst beräknande värre än Neros eget, 4) modern ska ha tagit motgift på förhand och därmed undkommit flera giftmordsförsök. Cowan menar att det inte är osannolikt att Nero, påverkad av Poppaea, kan ha trott att modern var involverad i en sammansvärjning mot honom, och att hon omkom då hon satte sig emot ett gripande.[31] Gällande motivet har det vidare konstaterats att Nero och Poppaea gifte sig först tre år efter moderns död,[32] vilket kan indikera att ett tänkt förestående äktenskap inte kan ha utgjort ett reellt motiv till mord.

Lothar Baus, som med sin framställning önskat förbättra Neros negativa eftermäle, menar att den enda rimliga förklaringen till att Tacitus berättar att Nero till senaten uppgav att modern omkommit i skeppsbrott och senaten strax därefter beslutade om årliga spel till kejsarens ära, är att ett skeppsbrott ägde rum, vid vilket Agrippina omkom utan att kroppen sedan återfanns, samt att en komplott ådagalagdes genom förhör med de skeppsbrutna, två händelser som av de antika historikerna kom att sammanblandas.[33]

Anthony Barrett skriver bl.a. att trots att Agrippinas sista dagar är bland de mest dokumenterade i antiken, ger detaljerna upphov till avsevärda problem. Exempelvis vet vi inte var hon dog. Källorna skiljer sig något åt på denna punkt. Geografiska problem har forskare sökt förklara med avskrivningsfel i Tacitushandskriften. Barrett anser vidare inte att det är trovärdigt att Agrippina skulle ha färdats med bärstol, och sedan likväl ha farit med den aktuella båten, om hon haft misstankar om att bli mördad, samt att det inte är trovärdigt att allenast Neros vänliga bemötande skulle ha skingrat hennes fruktan, som Tacitus uppger.[34]

6.      Analys med slutsatser

De tre källor som beskriver mordet är alla så sena att författarna inte har varit samtida med händelserna. Endast Tacitus levde när mordet ska ha timat, och då var denne endast några år gammal. Samtliga källor är följaktligen andrahandskällor på sin höjd, och bör redan av den anledningen betraktas med visst tvivel. Vad gäller det s.k. beroendekriteriet, kan det konstateras att källorna till stora delar är liknande i sin beskrivning av händelseförloppet (ordningen motiv, gift, båt, skeppsbrott, mord). Detta tyder på att de bevarade källorna bygger på någon gemensam källa. Det förefaller sålunda som om flera nu förlorade källor har berättat om Agrippinas död ungefär på det sätt som den beskrivs i de refererade källorna ovan.

Samtliga de källor som behandlar Neros mors död, är starkt negativa till Nero som styresman och person, och deras uppgifter bör redan därför tas med en nypa salt. Även om källorna vore trovärdiga fordras inte endast att historiska källor, likt vittnesmål i allmänhet, är trovärdiga per se, utan även att de är tillförlitliga i det konkreta fallet. Det kan konstateras att det föreligger diskrepanser mellan källorna, exempelvis då det gäller geografi och den använda båtens funktion. Dio uppger att modern överlevde trots att båten kollapsade under henne, Suetonius att hytten var ämnad att störta in eller modern drunkna och Tacitus att hyttens tak ansattes med blytyngder vilka Agrippina och hennes vän lyckades skydda sig från. Över lag förefaller mordplanen vara illa utförd, såväl vad gäller tekniken som tillvägagångssättet. Vad som var självdestruktivt med båten är oklart; om blyvikter skulle användas för att krossa hytten synes båten inte automatiskt gå sönder. Inte heller borde hytten vara beskaffad så att möjlighet fanns för Agrippina att undkomma döden, om båten var särskilt konstruerad för att åstadkomma hennes frånfälle. Att icke sammansvurna besättningsmän dessutom skulle ha motverkat de sammansvurna, talar för en osannolikt bristfällig planering av mordet. Dessutom torde det rimligen ha varit lämpligare för de sammansvurna att kasta Agrippina över bord, snarare än att bruka tyngder och därmed rimligen riskera besättningens liv.

Ehuru skeppsbrottet enligt Tacitus har beskrivits på ett samstämmigt sätt av hans källor (trots att Dios avskalade version innehåller vissa skillnader gentemot Tacitus version), finns det följaktligen anledning att ifrågasätta berättelsen. Barretts och Cowans invändningar angående berättelsens trovärdighet, är klart beaktansvärda. Trots att mordförsöket ska ha utförts nattetid torde besättningen på båten skäligen ha känt igen den som de beordrats att mörda, och att de av misstag skulle ha slagit ihjäl vännen Acerronia, möjligen i tron att hon var Agrippina, och lämnat Agrippina att simma i land, förefaller orimligt. Berättelsen därefter är inte heller sannolik. Även om Agrippina inte redan före Neros bjudning hade känt till mordplanerna, som Tacitus påstår, torde hon i och med att skeppsbrottet timade och på grund av besättningens fientlighet ha förstått att en sammansvärjning med syfte att döda henne existerade, och att dess upphovsman var sonen Nero. Istället för att ana oråd sänder hon bud till Nero och berättar att hon överlevt skeppsbrottet, och gör sig därmed till en lättare måltavla för honom. Berättelsen i föreliggande form är varken trovärdig eller tillförlitlig. Det kan dessutom ifrågasättas varifrån de aktuella uppgifterna om skeppsbrottet och det som skedde därefter kan ha kommit. Hade någon av de konspirerande flottisterna själv medgett sin inblandning? Vem, förutom dessa, skulle ha befunnit sig inom hör- eller synhåll i Agrippinas hus, och hört hennes tämligen teatraliska sista ord (en trolig litterär uppfinning)? Några sådana uppgifter finns inte i de tillgängliga historieverken, trots att de skulle stärka skildringarnas trovärdighet. Beskrivningen av händelserna på skeppet och i Agrippinas bostad kan i brist på trovärdiga sagesmän inte sägas vara mer än blott spekulationer.

De någorlunda säkra fakta, som får anses framgå av de verk som ovan har refererats, är att Nero bjöd till sig sin mor och visade henne ömhet, samt att hon vid den nattliga avresan råkade ut för ett skeppsbrott, ett skeppsbrott som av folket i närheten betraktades som en olyckshändelse. I samband med, eller strax efter, skeppsbrottet, omkom Agrippina. Efter skeppsbrottet fann senaten att åminnelsen av att en sammansvärjning mot Nero hade hindrats, hädanefter skulle firas. Nero kom sedermera att betraktas som en modermördare. Dessa fakta förefaller inte kontroversiella, utan har stöd i de tre refererade källorna.

Baus inställning, att Nero inte någonting hade med sin mors död att göra överhuvudtaget, förefaller alltför vänligt inställd till Nero tillika överskattande av Neros och moderns relation, medan de antika historikernas beskrivning förefaller alltför negativ och besynnerlig. Baus inställning förutsätter dessutom att historikerna skall ha missförstått sina källor på ett tämligen fatalt sätt, vilket näppeligen torde ha varit fallet även om de avskydde Nero. Neros uppgivna vänlighet gentemot sin mor kan visserligen vara spelad, men nog fanns det inte några skäl för honom att spela så intensivt, om modern ändå skulle dödas. Snarare tyder Neros ömhetsbetygelser och komplimanger på att han strax före skeppsbrottet ännu ej hade bestämt sig för att döda modern. Ett tänkbart scenario är det som Cowan framför och som stöds av Dio Cassius och av Neros skrivelse till senaten, nämligen att Nero, med eller utan fog, fått för sig att hans mor var inblandad i en komplott mot honom eller hans regim, och därför beordrade att hon skulle gripas eller dödas, varefter hon avrättas eller omkommer av misstag. Det är självfallet tänkbart att modern tog sitt eget liv då hon anklagats för konspiration mot imperatorn, detta kanhända för att undkomma ett grymmare straff eller för att förgås med ära.

Vore det nu teoretiserade sant, hade Nero visserligen i vart fall indirekt varit ansvarig för moderns död, men handlat i statens intresse eller i något slags självförsvar. I vart fall är giftermålet med Poppaea Sabina inte ett sannolikt motiv, av de skäl som nämns ovan. Om det stämmer att Neros rådgivare filosofen Seneca understödde Agrippinas död, torde ett allmännyttigt syfte vara mer sannolikt än ett personligt. Slutsatsen blir således att om Nero ansvarade för sin mors död, direkt eller indirekt, skedde detta i syfte att skydda den romerska staten, och inte för att tillfredsställa Neros påstådda mordiska lustar.

7.      Källförteckning

  • Barrett, Anthony A, Agrippina, Taylor & Francis e-Library, B.T. Batsford Ltd, London (1996) 2005
  • Baus, Lothar, Quo vadis Kaiser Nero?: Die Rehabilitation des Nero Caesar und der Stoischen Philosophie (ISBN 3-935288-05-0), Homburg 1997, tillgänglig här. (besökt 2011-05-25)
  • Bowers, Gary, Out of the Abyss: Can the Number of the Beast Be Solved? 666, WestBow Press, USA 2011
  • Cary, Earnest, Dio’s Roman History, vol. VII, William Heinemann, London 1925
  • Cavallin, Bertil, Tacitus Annaler XI-XVI, Forum Pocket, Uddevalla 1968
  • Cohoon, J. W., Dio Chrysostom Discourses 12-30, Harvard University Press, London (1939) 1993
  • Cotter-Lynch, Margaret, Teaching Ancient Biography, tillgänglig här. (besökt 2011-05-25)
  • Hastings, James (ed.), A Dictionary of the Bible, vol. III, Part One: Kir – Nympha or Nymphas, University Press of the Pacific, Honolulu (1898) 2004
  • Jahn, John Nicholas Henry, A Critical Study of the Sources of the History of the Emperor Nero, New York University, New York 1920
  • Kolmodin, Olof, Romerske annaler, Lars Johan Hjerta, Stockholm 1833-35, tillgänglig här. (besökt 2011-05-25)
  • Lagerström, Ingemar, Suetonius Kejsarbiografier, Wahlström & Widstrands klassikerserie, Danmark 2002
  • Rolfe, John Carew, Suetonius, vol. II, William Heineman Ltd, London (1914) 1959
  • Rydberg, Viktor, Romerske kejsare i marmor samt andra uppsatser i konst, 8 uppl. Bonniers, Stockholm 1914
  • Stindberg, August, Historiska miniatyrer, Bonniers, Stockholm 1917
  • Whiston, William (red.), The works of Flavius Josephus, William Milner, Halifax 1801
  • Woods, David, Nero and Sporus, Latomus (ISSN: 0023-8856) nr. 68, Bryssel 2009, tillgänglig här. (besökt 2011-05-25)

[1] Termen ”kejsare” vore anakronistisk att använda om de tidiga furstarna i Rom, då Caesar (uttalat kaisar) endast var ett tillnamn, buret av medlemmar av den julisk-claudiska ätten, och inte förrän efter Neros död och vid Galbas makttillträde kan anses ha blivit en titel i egentlig mening. När svenskans ”kejsare” används i översättningar är det i regel det latinska ordet ”imperator” som översätts. Se t.ex. Ingemar Lagerström, Suetonius Kejsarbiografier, Wahlström & Widstrands klassikerserie, Danmark 2002 (Lagerström), s 269 och jfr den latinska texten i John Carew Rolfe, Suetonius, vol. II, William Heineman Ltd, London (1914) 1959, s. 98.

[2] Suetonius, Claudius 44, i Lagerström, s 260.

[3] Viktor Rydberg, Romerske kejsare i marmor samt andra uppsatser i konst, 8 uppl. Bonniers, Stockholm 1914 (Rydberg), s 125.

[4] Suetonius, Claudius 44, i Lagerström, s 260.

[5] Suetonius, Nero 10-12, i Lagerström, s 269ff. Citatet är taget från Lagerström, s 269.

[6] Rydberg, s 126.

[7] Tacitus, Annaler 14:38, i Bertil Cavallin, Tacitus Annaler XI-XVI, Forum Pocket, Uddevalla 1968 (Cavallin), s 120; se Rydberg, a a, s 126, som synes uppfatta Thraseas omdöme som uppriktigt.

[8] Se Suetonius, Nero 20-22 i Lagerström, s 274ff och avsnittet Suetonius: Nero i Teaching Ancient Biography av Margaret Cotter-Lynch (Cotter-Lynch).

[9] Suetonius, Nero 28-29, i Lagerström, s 281f.

[10] Se David Woods, Nero and Sporus, Latomus (ISSN: 0023-8856) nr. 68, Bryssel 2009, s. 73-82.

[11] John Nicholas Henry Jahn, A Critical Study of the Sources of the History of the Emperor Nero, avhandling vid New York University, New York 1920 (Jahn), s 6.

[12] Josefus, Judiska fornminnen 18.8.3, i William Whiston, The works of Flavius Josephus, William Milner, Halifax 1801 (Whiston), s 437.

[13] Se Cotter-Lynch.

[14] Suetonius, Nero 50, i Lagerström, s 301.

[15] Suetonius, Nero 57, i Lagerström, s 303.

[16] Suetonius, Otho 7, i Lagerström, s 328.

[17] Suetonius, Vitellius 11, i Lagerström, s 343.

[18] J. W. Cohoon, Dio Chrysostom Discourses 12-30, Harvard University Press, London (1939) 1993, s 271, 281.

[19] Tacitus, Annaler 16:3, i Cavallin, s 170.

[20] Tacitus, Annaler 13:20, i Cavallin, s 76.

[21] Se t.ex. Jahn, s 9-14.

[22] Josefus, Judiska fornminnen 18.8.2, i Whiston, s 437.

[23] Kolmodin översätter istället med ”sängens uppskjutande ryggstycken”; se Annaler 14:5 i Olof Kolmodin, Romerske annaler, Lars Johan Hjerta, Stockholm 1833-35.

[24] Tacitus, Annaler 14:1-12, i Cavallin, s 97-103.

[25] Tacitus, Annaler 14:60, i Cavallin, s 126.

[26] Tacitus, Annaler 14:2, i Cavallin, s 98.

[27] Suetonius Nero 34, i Lagerström, s 286f.

[28] Earnest Cary, Dio’s Roman History, vol. VII, William Heinemann, London 1925 (Cary), s 61-71.

[29] Suetonius, Nero 34, i Lagerström, s 286, Tacitus, Annaler 14:2, i Cavallin, s 99, Cary, s 65.

[30] Se t.ex. Gary Bowers, Out of the Abyss: Can the Number of the Beast Be Solved? 666, WestBow Press, USA 2011, s 175.

[31] James Hastings (red.), A Dictionary of the Bible, vol. III, Part One: Kir-Nympha or Nymphas, University Press of the Pacific, Honolulu (1898) 2004, s 515.

[32] Anthony A. Barrett, Agrippina, Taylor & Francis e-Library, B.T. Batsford Ltd, London (1996) 2005 (Barrett), s 215.

[33] Se Lothar Baus, Quo vadis Kaiser Nero?: Die Rehabilitation des Nero Caesar und der Stoischen Philosophie (ISBN 3-935288-05-0), Homburg 1997, kap. XI.

[34] Barrett, s 286.

Ett bemötande av Stephen Dando-Collins förslag att Suetonius och Tacitus är förfalskade.

I går lät jag i en hast sätta samman ett inlägg där jag huvudsakligen lät den australiensiske historikern Stephen Dando-Collins med sina egna ord argumentera för att såväl Suetonius’ omnämnade av kristna som Tacitus’ passage om Christus är senare kristna tillägg: Skrev Tacitus om Isiskulten i stället för om kristna?

Jag opponerade mig i mycket liten grad emot det han framförde och hade för avsikt att återkomma med den saken. Jag tyckte mest att det var intressant att ta del av en historiker som ägnar en hel bok åt branden i Rom år 64 och därtill anser att både Suetonius’ och Tacitus’ omnämnanden om kristna och Kristus i samband därmed är förfalskade. Själv ser jag inga starka skäl till att tro att det rör sig om förfalskningar.

I dag har den skribent som använder signaturen ”Den andre BB” skrivit en kommentar och ett bemötande, som är så eminent att jag frågade och fick tillåtelse att publicera det som ett gästinlägg här på min blogg. Inlägget förtjänar helt enkelt att publiceras som ett eget inlägg och inte försvinna i en kommentar.

Över till ”Den andre BB” …

Jag har visserligen inte läst mer av Dando-Collins framställning än det som Roger här citerar, men kände mig likväl inspirerad att skriva något slags bemötande. Det beklagas att texten har blivit så lång; hav förbarmande.

Termen christiani/chrestiani används i romersk litteratur av Tacitus och Suetonius (gällande Neros tid), av Plinius d.y. (gällande början av andra århundradet och tidigare) och i det möjligen taciteiska fragmentet återgivet av Sulpicius Severus (samt i Testimonium Flavianum, en dock trolig förfalskning). Dando-Collins har uttryckligen fel gällande att ”Sankt Peter” inte skulle hänvisa till de troende som kristna, då detta uttryckligen sker i Första Petrusbrevet 4:16. Vidare påstår han att kristna inte skulle kallas kristna i Apostlagärningarna, och av romarna kallades judar, vilket är felaktigt; jfr Apg 11:26, 26:28 och Taciti uttryck ”vulgus appellabat”, vilket indikerar att de kristna redan under Neros tid kallades chrestiani. Slutligen kan det konstateras att termen kristna även används i Didache, och att Tertullianus (Ad Nationes, 1:7) påstod att namnet fanns redan under Augusti och Tiberii regimer (vilket väl i vart fall gällande Augustus dock torde vara en överdrift). I övrigt kan väl omnämnas de (visserligen omstridda) inskriptioner återgivna av Gruter, där kejsar Diokletianus påstås ha bl.a. ”nomine christianorum deleto”. Tertullianus skriver att ordet kristen av ickekristna uttalades kresten (Apologeticus 3).

Alltsom oftast hävdar de som påstår att termen kristna (eller kristna överhuvudtaget!) inte fanns under första århundradet, att termen är så sällan använd. Detta används i sin tur för att misskreditera de få omnämnanden som finns. Detta är givetvis ett besynnerligt tillika felaktigt sätt att argumentera: ”förutom de här användningarna av ordet kristna, används inte ordet i det bevarade materialet – alltså är de befintliga användningarna förfalskade”. Man kan inte utan uppgiven orsak bortse från de kristna som sedan länge fanns när Plinius d.y. företog sig sina rättssaker. Att mot tillgänglig evidens påstå att Petrusbreven och Apostlagärningarna inte innehåller termen kristen, är vidare blott ohederligt eller okunnigt.

Påståendet att de tidiga kristna ”for a long time” skulle ha påståtts vara judar (ett påstående som i sin tur av somliga används som argument för att Suetonius i Claudius 25.4 skulle avse kristna!), detta trots att Suetonius, Plinius och Tacitus alla tillskriver de kristna en unik vidskepelse som funnits sedan en tid och som inte likställs med den redan då uråldriga judendomen, anser jag vara på sin höjd spekulativt. Även här förnimmes det närmast cirkulära resonemanget ”inte många kallar dem kristna, utan de var judar, så de dokument i vilka de kallas kristna är förfalskade”.

Att döma ut allt material, som inte passar ens egen tes, som förfalskat, för att därmed stärka den egna tesen, måste rimligen anses ovetenskapligt. Jag håller dock med Dando-Collins om att ”den judiska riktningen” och liknande uttryck knappast avser kristendomen (vare sig de används om Glabrio eller om Poppaea Sabina), dock av motsatt skäl mot Dando-Collins: chrestianus/christianus var en unik term för en unik grupp, som hade använts av en romersk skribent om denna grupp avsågs.

Argumentet att ”en väldig skara” inte kan avse kristna, ter sig tämligen svagt. Cavallins mening, att det rör sig om en retorisk överdrift, förefaller rimlig; Cavallin hänvisar till Annales 6:19, där Taciti påstående om ”en omätlig sträcka betäckt med lik, af alla kön, alla åldrar, höga, låga, spridda eller hopade” (Kolmodins översättning) kan jämföras med Suetonii påstående om endast 20 avrättningar (Tiberius 61). Vidare torde även en mindre mängd personer, t.ex. 20-50, uppfattas som en avsevärd mängd, då det rör sig om grymheter som cirkuslekar och bruk av mänskliga facklor. Dessutom kan vi omöjligen veta om det fanns en avsevärd mängd kristna i Rom år 64, särskilt om vi inte tror på ett startskott för rörelsen omkring år 33. Då Paulus skriver till församlingen i Rom, finns den redan, hur få namn på medlemmar han än nämner.

Det är Suetonius och inte Tacitus som beskriver christiani som en ”klass” (genus) och som sagt vet vi inte hur många det fanns. Det är inte otänkbart att även andra grupper än de som trodde som Paulus omfattades av termen; den tidiga kristenheten synes ha varit mångfacetterad. Redan Nipperdey och Andresen ifrågasatte frasen om korsfästelser såsom en tänkbar interpolation (ty att korsfästa en person är knappast att driva gäck med denne), och gällande upproriska sekterister som bränt Rom skulle knappast medborgarskap hindra korsfästelse i vilket fall. Dock håller jag med om att korsfästelsen av chrestiani som Tacitus skriver om sannolikt saknar koppling till kristendomens läror om en korsfäst frälsare. Det rör sig helt enkelt om en vanlig bestraffning som utfördes mot Roms fiender.

Att förutsätta en interpolation i såväl Tacitus som Suetonius, och även indirekt förutsätta att Sulpicii Severi text (se: Tacitus som Jesusvittne. Del 10e – Sulpicius Severus’ kännedom om Tacitus-passagen) skulle ha interpolerats eller att Severus (helt osannolikt!) skulle ha missförstått ett ”egyptierna” som ett åsyftande av de kristna, anser jag är högst tvivelaktigt. Dessutom ska man, enligt Dando-Collins, i fråga om Tacitus text inte bara förutsätta att ett enstaka ord har bytts ut, utan även att biten om att sekten hade sitt ursprung i Iudaea är interpolerad (ty Isiskulten uppstod inte där), och att en kristen interpolator skulle ha velat påstå att de kristna var ”kända för sina laster” och avrättades p.g.a. mänsklighetshat, samt att Iudaea var ”det ondas upphov”.

Att få sitt lik sönderrivet av djur – damnatia ad bestias – var vidare knappast förnedrande endast för den som påstods dyrka djur, utan var ett förekommande straff i det antika Rom. Ett djurs skändande av en kropp var förnedrande redan för Homeros (jfr behandlingen av Hektors lik i Illiaden 22.369-375), och två hästvagnars söndrande av Mettus Fuffetii lik, beskrivet av Livius (I.28), bekräftar att slik behandling fortsatte anses vara förnedrande. Detta bekräftar även Martialis, som under Titi kejsardöme skrev om att en viss enligt andra korsfäst Laureolus hade sönderrivits av en björn (Liber spectaculorum 7). Suetonius skriver om en romersk ädling som av kejsar Caligula kastades till vilda bestar (Caligula 27). Neros rådgivare Petronius nämner i Satyricon en slav som på grund av sedlighetsbrott slängts till vilddjur (”ad bestias”; se Satyricon 45). Även andra exempel finns i litteraturen. Som synes finns det ingen koppling mellan djurdyrkande och djurs skändande av fördömda människors kroppar, så Dando-Collins argument framstår som ytterst svagt.

Dando-Collins koppling mellan bränning och Isiskulten framstår som krystad och är onödig för förklaring av Taciti text. Att påstådda mordbrännare just p.g.a. att de var sådana själva utsattes för dödande brand, som straff och förlöjligande, synes mig ha högre ursprungssannolikhet än att de romerska statsmakterna skulle ha anpassat brottslingarnas straff efter deras religiösa tillhörighet. Dessutom kan det konstateras att Dando-Collins påstående att Isiskulten förvisso kunde ha varit skyldig till branden i Rom, helt saknar stöd i tillgängliga källor (Josefus, som nämner kulten i fråga, ska uppenbarligen ha ignorerat att den brände Rom). Branden får rimligen uppfattas som en olyckshändelse, som samtidens illvilliga förevitade fursten.

Om det nu är som Dando-Collins skriver, att Isiskulten efter ett förbud åter blev tillåten under fyrkejsaråret (har han månne endast den kryptiska frasen ”repressa in praesens” som grund för detta?), kan det konstateras att två av tre kejsare som Dando-Collins nämner (Otho och Vitellius) var starkt Nerovänliga och därmed knappast skulle undanröja ett av Nero fattat beslut om att förbjuda kulten p.g.a. att den brände Rom. Ett sådant beslut skulle rimligen uppfattas som ett upprättande av kultens ära, och därmed ånyo misstänkliggöra Divus Nero såsom brännare av staden.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Dando-Collins

1) bortser från – och far med osanning om – tillgänglig tidig evidens, som ger det tydliga intrycket att chrestiani/christiani var en från judar separat grupp,

2) på svaga eller närmast cirkulära argumentationsgrunder dömer ut Tacituspassagen som delvis interpolerad,

3) utan andra skäl än att den ”appears out of context” dömer ut Suetonii passage om Neros straffande av christiani,

4) rimligen måste förutsätta att den kristne historikern Sulpicius Severus antingen ska ha missförstått Taciti text om Isiskulten och grundlöst ha trott att den handlade om kristna(!) eller själv förvrängt Taciti text, eller att även Severi verk är interpolerat,

5) framför krystade kopplingar mellan avrättningsformerna i Taciti passage och Isiskulten, trots att naturligare tolkningar står att finna, som att Roms fiender förlöjligas genom att skändas av djur och att mordbrännare bränns till döds,

6) förutsätter att en kristen interpolator medvetet ska ha skrivit starkt negativa omdömen om de tidiga kristna och om den tidiga kristenhetens vagga Iudaea,

7) bortser från att den tidigaste läsarten chrestiani indikerar att den bevarade texten återspeglar Taciti originaltext, detta enär en kristen interpolator eller kopist knappast skulle ha stavat fel till ordet kristna och vid felstavningen dessutom råkat använda en redan under Tertullianus tid vanlig hednisk benämning på kristna.

Dando-Collins teori är, blir min slutsats, mycket dåligt underbyggd och utgör definitivt inte den mest närliggande tolkningen av föreliggande evidens. Q. E. D.

Newer entries »