Mysteriet med den försvunna skattskrivningen löst. Den var aldrig försvunnen.

Anders Brogren

(Se också min uppföljande artikel: Herodes dog år 4 fvt när Varus var legat i Syrien)

I en artikel, publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr 5/2007 och i en något reviderad och utvidgad utgåva på nätet, låter den förre kyrkoherden i Istorp, Anders Brogren, argumentera för en harmoniering av födelseberättelserna i Lukasevangeliet och Matteusevangeliet. I artikeln Mysteriet med den försvunna skattskrivningen och andra mysterier hävdar Brogren att den skattskrivning som författaren av Lukasevangeliet säger att Quirinius genomförde i samband med Jesu födelse, i själva verket ägde rum år 8 fvt, 14 år tidigare än vad som normalt anses vara fallet, och således under den period då Herodes den store var i livet. I Nationalencyklopedin sägs följande:

”J. föddes enligt Matt. 2:1 på Herodes den stores tid, dvs. senast 4 f.Kr., enligt Luk. 2:1–2 i samband med den romerska skattskrivning som Quirinius genomförde, dvs. tidigast 6 e.Kr. Det exakta födelseåret lär vi aldrig få veta.”

Jag kan inte finna att Brogrens artikel har bemötts av någon alls, vilket är en aning underligt och dessutom förvånande. Artikeln är så pass välskriven och välargumenterad att den verkligen förtjänar ett seriöst bemötande. Den åberopas då och då av kristna som ett bevis för att det visst går att harmoniera födelseberättelserna och att Bibelns uppgifter därmed är trovärdiga. Jag avser därför att göra ett om inte fullständigt, så i varje fall grundläggande bemötande av Brogrens artikel för att visa att de ofta tilltalande och för den oinsatte måhända övertygande argumenten, inte håller för en kritisk granskning.

Det har gjorts otaliga försök att sudda ut de skillnader som förekommer mellan Matteus och Lukas genom att antingen försöka få Herodes den store att dö senare än år 4 fvt eller att få Quirinius att genomföra skattskrivningen tidigare än år 6 vt, så att både Lukas’ och Matteus’ berättelser ska gå att jämka samman. Den mig veterligt grundligaste genomgången och det grundligaste bemötandet av alla dessa olika omtolkningar har Richard Carrier gjort i artikeln The Date of the Nativity in Luke (5th ed., 2006), och jag kommer i detta inlägg att till viss del bygga på Carrier. Jag kommer dock inte likt Carrier att bemöta alla olika försök till omtolkning av historien som förekommer, utan endast att fokusera på det förslag och de argument som Brogren för fram.

Själva problematiken består av att Jesus i Matteusevangeliet föds medan Herodes den store regerar – ett par år före Herodes’ död. Herodes regerade från år 40 fvt fram till sin död år 4 fvt. Jesus skulle alltså ha fötts ca år 6 fvt. Lukas hävdar i sin tur att Johannes döparen föddes ”då Herodes var kung i Judeen” (1:5) och att Jesus föddes kanske ett år senare. Detta brukar ibland tolkas som att också Lukas ansåg att Jesus föddes när Herodes den store var regent. Men även Herodes’ son och efterträdare i Judeen, Herodes Archelaos (regerade 4 fvt–6 vt), kallas kung av bland andra Josefus (Judiska fornminnen, 18:93) och Matteus (2:22), fastän han tekniskt sett bara var furste. Det är troligen denne kung Herodes som Lukas avser, eftersom han dessutom säger att Jesus föddes i samband med ”den första skattskrivningen och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien” (2:2). Vi vet att denna skattskrivning ägde rum minst nio år efter Herodes den stores död, eftersom Quirinius inte tillträdde sitt ämbete förrän år 6 vt (år noll finns inte). Josefus nämner att kejsar Augustus registrerade förmögenhetsförhållandena i Judeen år 6 vt.

Det är dessa oförenliga uppgifter som Brogren påstår visst låter sig förenas. Han resonerar då så här:

1)      Kejsar Augustus genomförde en folkräkning år 8 fvt.

2)      ”Årtalet stämmer också med ’Betlehems stjärna’, konjunktionen mellan Jupiter och Saturnus år 7”.

3)      Fastän folkräkningen år 8 fvt bara omfattade romerska medborgare lät romarna också förrätta skattskrivningar ute i provinserna.

4)     Intervallen mellan dessa folkräkningar var i Syrien/Judeen 14 år, varför man 14 år före år 6 vt hamnar på år 8 fvt – således sammanfallande med Augustus’ folkräkning av de romerska medborgarna. Och då den provinsiella skattskrivningen i Judeen år 8 fvt sammanföll med den av Augustus utfästa gällande romerska medborgare samma år, kom dessa båda att uppfattas som en och densamma.

5)      Lukas uppger att ”Quirinius var hägemoneuontos täs Syrias”. Detta anser Brogren betyder att Quirinius bara ”hade hegemoni över Syrien”. År 8 fvt förde Quirinius befäl över styrkor som alla var stationerade i Syrien och ”i egenskap av legat och militär befälhavare i ett krigsområde var han även ansvarig för den civila förvaltningen av Syrien och Judéen, således även för de båda folkräkningar-skattskrivningar som inleddes år 8 f. Kr.” ”Under sig hade Quirinius en legat, Gaius Sentius Saturninus, som tjänstgjorde c:a 10–6 f. Kr. Denne blev närmast ansvarig för skattskrivningen.”

6)       En bevarad inskription med texten ”för andra gången legat för kejsar Augustus i Syrien” måste enligt Brogren åsyfta att Quirinius var legat i Syrien vid två tillfällen, och hans utnämnande år 6 fvt var därmed hans andra pass som legat i Syrien.

Jag avser nu att avhandla Brogrens argument ett efter ett.

FOLKRÄKNINGEN ÅR 8 FVT

Att Kejsar Augustus genomförde en folkräkning år 8 fvt är givetvis sant. Som Brogren mycket riktigt påpekar anges i en inskription, den så kallade Res Gestae Divi Augusti (Den gudomlige Augustus’ gärningar), att det år 8 fvt inräknades drygt fyra miljoner romerska medborgare. På samma sätt hade mellan fyra och fem miljoner ingått i den förra folkräkningen år 28 fvt och ett ungefär lika stort antal vid Augustus’ tredje folkräkning år 14 vt. Men dessa folkräkningar gällde då enbart romerska medborgare i ett rike som borde ha vida överstigit femtio miljoner invånare.

KONJUNKTIONEN MELLAN JUPITER OCH SATURNUS ÅR 7 FVT

Brogren försöker ytterligare stärka sin teori om år 8 fvt som det år då Jesus föddes, genom att knyta an till den gamla teorin om att den trippelkonjunktion mellan Jupiter och Saturnus som inträffade under perioden maj till december år 7 fvt är förlagan till Betlehemsstjärnan. Under denna period kom dessa två planeter att korsa varandras banor, skilja sig åt, ånyo sammanfalla, sära sig åt och så täcka varandra en tredje gång. Sådana trippelkonjunktioner är ovanliga och mellan just Saturnus och Jupiter inträffar de kanske i snitt vart 140:e år. Å andra sidan uppstår konjunktioner mellan dessa planeter ungefär vart 20:e år. Och jag kan inte låta bli att tycka att hela denna hysteri om att finna orsaken till Betlehemsstjärnan ligger på ungefär samma nivå som sökandet efter Noas ark. Det finns ingen historicitet i berättelsen, utan stjärnan åsyftar sannolikt enbart profetian i Jesaja 7:14, att ”en stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel.”

Eftersom himlafenomen inträffar mest hela tiden, utgör ett sökande efter ett ljusfenomen, vilket som helst under ett antal år före Herodes’ död år 4 fvt, en i grunden förkastlig metod att närma sig sanningen. I stort sett närhelst man slår ner i historien lär det under låt säga en sexårsperiod ha inträffat någon konjunktion, någon eklips, en komet, en supernova eller något annat himlafenomen som apologeterna genast förutsätter måste vara grunden för den bibliska berättelsen. Det är samma sak som vi såg vad gäller Julius Africanus och andra  efter honom. De finner att Thallos och Flegon har rapporterat om en solförmörkelse någonstans och ungefär vid rätt tid, och genast antar man att de måste rapportera om det mörker som inträffade vid Jesu död. Men den som letar med det bestämda målet att bekräfta det man från början utgår från ska ha hänt, kommer oundvikligen att förledas till att dra för långtgående och dessutom ofta helt felaktiga slutsatser. Vi har sett detsamma under två hundra års arkeologiska utgrävningar i Palestina/Israel, där man med spaden i den ena handen och Bibeln i den andra, tolkar alla fynd i ljuset av en mycket otillförlitlig historieberättelse.

Man ska inte förledas till att tro att två planeter, vilka var för sig vid de rätta förhållandena på jorden med blotta ögat uppfattas som två stjärnor, ska ge upphov till något mäktigt fenomen även om de båda råkar korsa varandras banor sett från jorden. En intressant detalj är att denna konjunktion faktiskt finns beskriven i en babylonisk astronomisk kalender gällande åren 7 och 6 fvt (BM 35429 på British Museum). Några rader i denna kalender lyder (Chinese and Babylonian Observations):

”Den sjunde månaden, den 1:a som följer på den 30:e i den föregående månaden. Jupiter och Saturnus är i Fiskarna, Venus är i Skorpionen, Mars i Skytten. Den 2:a, dagjämningen.”

Och vidare:

”Den elfte månaden, … Jupiter och Saturnus och Mars är i Fiskarna, Venus är i Skytten. Den 13:e når Venus Stenbocken.”

Konjunktionen mellan Jupiter och Saturnus inträffade i Fiskarnas tecken. Men det är uppenbart att babylonierna inte har fäst någon speciellt vikt vid just detta fenomen, utan man har bara räknat upp sin iakttagelse bland de övriga iakttagelserna man gjorde under dessa två år.

ROMERSKA SKATTSKRIVNINGAR I PROVINSERNA

Brogren skriver:

Den framstående kännaren av förhållandena i de romerska provinserna, professor Philipp Filtzinger som var verksam vid Limesmuseet i Aalen i Würtemberg, uppger i Bethlehem, Die christliche Legende, Ein historisches Ereignis im Konsulatsjahr des Gaius Censorinus und Gaius Asinius 8.v.Chr. (http://w210.ub.uni-tuebingen.de/dbt/volltexte/2001/290/) att romarna även förrättade skattskrivningar ute i provinserna.

Brogren hänvisar till den tyske arkeologen Philipp Filtzinger som dog år 2006 och som alltså skulle ha påstått att romarna förrättade skattskrivningar i provinserna. Men romarna förrättade skattskrivningar endast i de provinser som de själva hade direktstyre i. Det hela är egentligen både enkelt och logiskt, men innan jag går in på detta ska jag beskriva hur styret i området såg ut.

Gnaeus Pompejus, 106–48 fvt

År 63 fvt marscherar den romerske generalen Pompejus in i Jerusalem, och 15 år senare införlivas Judeen i Romarriket. Antipater utnämns av Rom till att styra regionen som ståthållare, och år 40 fvt blir hans son, känd som Herodes den store, lydkung över nämnda område. Herodes var av arabiskt-idumeiskt ursprung och hans ättlingar, de så kallade herodianerna, kom att sätta sin prägel på politiken i området under lång tid framöver. Herodes den store regerar fram till sin död år 4 fvt. Efter hans död delas hans rike mellan hans tre söner Herodes Antipas, som styr Galileen (där Nasaret ligger) och Pereen fram till år 39 vt, Herodes Archelaos, som tar över Judeen, Samarien och Idumeen, och Herodes Filippos, vilken regerar i ett område nordost om Galileiska sjön fram till sin död år 34 vt.

Archelaos missköter sitt ämbete och avsätts därför år 6 vt av kejsar Augustus, vilken i stället tillsätter Coponius, en romersk prefekt underställd Augustus. Coponius följs av nya prefekter, varav den mest kände är Pontius Pilatus, som styr Judeen från år 26 till år 36 vt.

År 39 efterträder Agrippa I Herodes Antipas som kung över Galileen, och år 41 utnämner kejsar Claudius samme Agrippa till kung också över Judeen. Men Agrippa dör endast tre år senare, och på nytt kommer Judeen att styras från Rom, denna gång i form av prokuratorer (förvaltare med likvärdig ställning som prefekter). Det folkliga missnöjet med det romerska styret och de starka messianska strömningarna leder till att judarna år 66 revolterar under ledning av en grupp hängivna seloter. Det efterföljande kriget eskalerar år 68 och kulminerar år 70 i ödeläggelsen av Jerusalem.

Själva syftet med att tillsätta lydkungar som exempelvis Herodes den store är att själv slippa det omfattande administrativa arbete som följer med att styra en provins, som exempelvis Judeen. Herodes skötte styret, såg själv till att driva in tillräckligt med skatt från sina undersåtar så att både han och Rom fick sin beskärda del. Rom fick in sin skatt och slapp att avsätta folk för allehanda uppgifter. Lydkungarna kunde också (åtminstone till viss del) upprätthålla lag och ordning om så behövdes. Så under Herodes’ styre från år 40 fvt, eller åtminstone år 36 då även Jerusalem införlivas, fram till år 4 fvt när Herodes dog, genomförde Rom inga skattskrivningar i Herodes’ område. Det behövdes inte.

Efter Herodes’ död delas som sagt hans rike mellan hans söner. Galileen vari Nasaret ligger kommer att styras av hans son Herodes Antipas ända fram till år 39 vt. Under denna tid genomför Rom inga skattskrivningar i dennes område. Judeen överlåts till Herodes’ andre son Herodes Archelaos. Men han missköter sitt styre så till den grad att man från Rom fråntar honom styret och tillsätter ett eget direktstyre. Josefus berättar att år 6 vt tillsätts Quirinus som legat i Syrien och Judeen införlivas som en underprovins till Syrien och som prefekt underställd Quirinius tillsätts Coponius att styra över Judeen (Judiska fornminnen, 18:1–5, Om det judiska kriget, 2:117–18 ).

Det är vid denna nyordning som man också beslutar om att göra en folkräkning och en översyn av de tillgångar som ligger till grund för den skatt man avser att ta in. Detta var praxis att göra i samband med att romarna tog över den direkta kontrollen. Det är i samband med denna händelse som man i Judeen inte förmådde att ta in den skatt som behövdes då en viss Judas från Galileen tillsammans med en viss Sadok startade ett uppror mot skatteuttaget. Kejsaren vände sig då till den nyutnämnde romerske ståthållaren i Syrien, Quirinius, och bad denne om hjälp att medelst sina trupper kväsa upproret och genomföra skatteindrivningen i Judeen. Galileen, där Nasaret låg, var vid den tiden inte under direkt romerskt styre och kunde därför inte beskattas av Rom, varken år 6 vt eller tidigare.

Det finns ingen grund till att anta att vare sig Galileen eller Judeen skulle ha avkrävts en romersk skatteskrivning år 8 fvt.

14-ÅRSINTERVALLER MELLAN DE ROMERSKA SKATTSKRIVNINGARNA

Brogren skriver i fortsättningen av det förra citatet:

”Varje provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judéen var det fjorton år mellan dem. År 8 f. Kr. var ett unikt år eftersom rikscensus och provinsialcensus då ”råkade” (om man tror på ”slumpen”) sammanfalla. Ur allmänhetens synpunkt torde de båda skattskrivningarna ha uppfattas som enda.”

Även denna uppgift synes Brogren ha hämtat från Philipp Filtzinger som skriver:

”Jede Provinz hat nach festgelegtem Intervall ihre eigenen Censusdaten (s.u.) – in der Provincia Aegyptus waren es 14 Jahre – so auch die Provincia Syria/Iudaea. Es ist also reiner Zufall, daß der Provincialcensus in der Provincia Syria/Iudaea zur Zeit der ersten Statthalterschaft des Publius Sulpicius Quirinius (11-7 v.Chr.) mit dem von Kaiser Augustus im Jahre 8 v.Chr.angeordneten Reichscensus zusammenfällt und diesen damit auf das Jahr genau datiert.”

Eftersom inte Judeen, och än mindre Galileen, skulle ha innefattats i en romersk skattskrivning före år 6 vt, är frågan egentligen färdigbehandlad. Men frågan är ändå vad det finns för stöd för att romarna genomförde skattskrivningar med 14-årsintervaller? Det är alltså med stöd av dessa 14 år Brogren lyckas gå från 6 vt till fjorton år tidigare, 8 fvt och där koppla samman denna obestyrkta folkräkning med en känd romersk census under Augustus år 8 fvt.

Gaius Julius Caesar Augustus, regerade 27 fvt till 14 vt.

Någon samordnad registrering skedde inte i Romarriket före år 74 vt. I övrigt skedde registreringar vid olika tider på olika platser (frånsett i Egypten och Sicilien) och med vitt skilda tidsintervaller. Den inskription av Augustus som Brogren hänvisar till talar om registreringar år 28 fvt, 8 fvt och 14 vt (alltså med 20, respektive 21 års intervaller) och då endast av romerska medborgare. I Egypten förekom ett antal registreringar med 14 års intervall och det är detta undantag som överflyttats på Syrien i tron att den intervallen rådde också där, detta trots att vi har många uppgifter som visar på andra platser med helt oregelbundna registreringsperioder. Och så skapar man två registreringar som sammanfaller år 8 fvt och påstår att detta är grunden till Lukas’ uppgifter om en världsomspännande skattskrivning.

Romarriket var en gigantisk statsbildning med ständiga oroshärdar. Något cyklisk tid för upprepade världsomspännande registreringar kunde därför inte upprätthållas. Dessutom är vår information om detta ytterst bristfällig. Vi har egentligen uppgifter endast om två provinser där folkräkningar gjordes med en återkommande periodicitet, och det är Egypten och Sicilien. Orsaken till att så skedde var att det var områden där det var relativt lugnt. I Egypten var denna intervall 14 år, medan den i Sicilien var 5 år.

Den lagstadgade tiden mellan folkräkningen av romerska medborgare var 5 år men som synes av tiden mellan de folkräkningar av enbart romerska medborgare som gjordes under Augustus’ tid (20 och 21 år) kunde detta inte upprätthållas. Intervallen på 5 år i Sicilien kom sig av att romarna bara fortsatte med det system som de styrande kungarna där hade haft sedan tidigare. Detsamma gällde för Egypten, där Kleopatra hade genomfört sina folkräkningar med 14 års intervall och romarna fortsatte med denna sed av ren bekvämlighet, då organisationen var upparbetad och eftersom man där hade ett system där man började betala skatt vid 14 års ålder.

I övrigt ser vi inga folkräkningar som sker med fasta intervaller. Folkräkningar i provinser styrda av romarna sker exempelvis i Gallien år 27 fvt, 12 fvt och 14 vt, således med 15 respektive 25 års mellanrum. Och i Cyrenaika i Libyen skedde en folkräkning år 6 fvt, vilket inte stämmer med teorin om en samordnad folkräkning av såväl romerska medborgare som folk i provinserna år 8 fvt (Richard Carrier, The Date of the Nativity in Luke (5th ed., 2006)).

Slutligen kommer då själva bomben som helt raserar detta teoribygge och som ingen verkar ha reflekterat över, nämligen att år 8 fvt INTE är 14 år tidigare än år 6 vt utan faktiskt bara 13 år tidigare. Har man glömt att år noll inte finns? Om en folkräkning hålls år 8 fvt och man räknar 14 år framåt hamnar man faktiskt på år 7 vt. Från år 8 fvt, alltså –8, följer –7, –6, –5, –4, –3, –2, –1, +1, +2, +3, +4, +5, +6, +7. En folkräkning 14 år före den som Quirinius med hjälp av Coponius genomförde år 6 vt skulle således ha hållits år 9 fvt.

STYRDE QUIRINIUS SKATTSKRIVNINGEN FRÅN ANNAN ORT?

Brogren fortsätter med att poängtera att den grekiska grundtexten hos Lukas aldrig säger att Quirinius var ståthållare i Syrien, utan endast att han hade ledarskap över Syrien:

”Men låt oss läsa i grundtexten! Där finner vi att Quirinius var hägemoneuontos täs Syrias. Han var alltså inte procurator utan en som hade hegemoni över Syrien. Hieronymus översätter med praesidie Syriae Cyrino. Han presiderade över Syrien.”

Här har jag väl inget direkt att invända mot. Brogren vänder sig mot att man översätter grekiskans ἡγεμονεύω till ståthållare, vilket man gör i Bibel 2000:

”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.”

I Folkbibeln översätts stycket: ”Kvirinius* var landshövding över Syrien.” Fast då fuskar man förbi motsägelsen med att denna skattskrivning skedde år 6 genom att i en fotnot skriva:

”Kvirinius: var den romerske kejsarens särskilde representant i den östra delen av Romarriket under tiden 12 f. Kr. – 16 e. Kr.”

Detta är på sätt och vis riktigt men undviker problemet med att den första skattskrivningen när Quirinius var landshövding över Syrien skedde år 6 vt.

I vilket fall vill Brogren försöka få ”hêgemoneuontos tês Syrias” att inte avse den som ledde Syrien i form av legat år 8 fvt utan någon annan – då Quirinius. Fast grekiskans hêgemoneuô (ἡγεμονεύω) betyder att leda, härska eller föra befäl och när detta sker över en provins avser det en ståthållare. Ordet används också om prokonsuler och prokuratorer, när man inte exakt specificerar ämbetet.

Brogren försöker få Quirinius att ha genomfört denna obestyrkta skattskrivning år 8 fvt genom att påstå att den grekiska texten hos Lukas skulle betyda att han inte var ståthållare/landshövding utan bara ”en som hade hegemoni över Syrien”. Men eftersom texten betyder ”en [eller den] styrande i Syrien” varför skulle då en underhuggare namnges? År 8 fvt var den styrande i Syrien Sentius Saturninus (9 fvt–6 fvt) och varför skulle då ”Lukas” ha avsett Quirinius? Jo Brogren försöker komma runt problemet på detta sätt:

”År 15 f. Kr. utnämnde Augustus honom [Quirinius] till prokonsul över Kreta och Cyrene, där han framgångsrikt bekämpade garamanterna. När han återvände till Rom 12 f. Kr. valdes han till konsul. Året därefter fick han i uppgift bekämpa homonaderna i norra Syrien och Cilicien. Detta krig pågick åren 11–7 f. Kr. Quirinius förde då befäl över Legio III Gallica, Legio VI Ferrata och Legio X Fretensis, som alla var stationerade i Syrien.

I egenskap av militär befälhavare i ett krigsområde var han även ansvarig för den civila förvaltningen av Syrien och Judéen, således även för de båda folkräkningar-skattskrivningar som inleddes år 8 f. Kr.”

Quirinius skulle alltså i egenskap av militär befälhavare i ett krigsområde vara ansvarig för den civila förvaltningen av Syrien och Judeen och då även för de båda skattskrivningarna som Brogren hävdar skedde år 8 fvt.

Men detta är onekligen ett ”långskott”. Quirinius utsågs av kejsar Augustus att bekämpa kriminella grupper i bergsområdet mellan provinserna Kilikien och Galatien i nuvarande Turkiet och tilldelades därför legionärer normalt stationerade i Syrien. Men på vilket sätt det skulle ge Quirinius styret över Syrien övergår mitt förstånd. Observera att homonaderna höll till på andra sidan bergskedjan sett från Syriens håll. Även om Quirinius skulle ha fått befäl över Syrien (och så var knappast fallet) kunde han omöjligen ha utövat det ämbetet på andra sidan bergen i en annan provins. Quirinius kan inte ha regerat i Syrien år 8 fvt, då en annan person var ståthållare och regent där och då visserligen Augustus räknade romerska medborgare i en annan del av Romarriket, men då vi inte har anledning tro att en annan räkning skedde samtidigt i Syrien (då 14-årsintervaller bara gällde Egypten) och i vilket fall skulle inte Judeen ha varit inräknat eftersom Judeen vid denna tid hade självstyre under Herodes den store.

För att illustrera det osannolika i hela denna berättelse avser jag att presentera en liknelse. Låt säga att jag, som är född alldeles i slutet av 1957, bara en dag efter Kristi födelsedag, av okända evangelister skulle upphöjas till Guds son och min födelse beskrivas i två skilda berättelser. I den ena berättelsen (skriven av Matteus) föddes jag när hela världen stod i brand, och inte långt därefter kapitulerade Tyskland och Hitler dog. I den andra berättelsen (skriven av Lukas) föddes jag när …

”Eisenhower var hêgemoneuô i USA och han skickade amerikanska trupper till Libanon för att stabilisera de regeringar som försökte upprätthålla demokratier som var vänligt sinnade till väst.”

Vi vet att president Eisenhower år 1958 sände 15 000 soldater till Libanon för just detta syfte och därför föds jag rimligen enligt denna senare berättelse av Lukas ca år 1958. Men i den första berättelsen av Matteus ska jag ha fötts under 2:a världskriget och innan Hitler dog år 1945. Den rimliga slutsatsen av detta vore då att vi har två helt oförenliga berättelser och att åtminstone en av dem har fel när det gäller tiden för min födelse.

I bibliska sammanhang kan emellertid inte sådana ofullkomligheter accepteras eftersom skriften är inspirerad av Gud och därför anses vara fullkomlig. Alltså måste vi ha misstolkat någon av redogörelserna hos antingen Matteus eller Lukas. Vidare ger någon bristfällig studie vid handen att USA med ca 14 års intervall brukar skicka trupper till främmande land för att stabilisera de regeringar som slåss för de demokratiska värdena. Kan då Lukas ha avsett en annan trupp som skickats till Libanon 14 år tidigare, alltså år 1944?

Dwight D. Eisenhower, 1959

Det året utsågs Eisenhower till överbefälhavare för de allierades operationer i Europa och rimligen avsåg Lukas med ”den styrande i USA” inte den dåvarande presidenten Franklin D. Roosevelt utan i stället den kommande presidenten Dwight D. Eisenhower som vid tillfället (1944) var chef över de trupper som normalt sett var stationerade i USA. Som chef över dessa trupper kunde han tekniskt sett betraktas som överordnad den president som styrde i USA vid den tiden, och därför gjorde Lukas egentligen inget misstag när han skrev att jag föddes i samband med att Eisenhower var hêgemoneuô i USA.

Att det inte finns några belägg för att USA skickade trupper till Libanon år 1944 för att värna demokratin hindrar inte att de kan ha gjort det ändå. Det var trots allt krig och man kan tänka sig att USA:s allmänna truppförstärkning i Europa sammanföll med att de också sände trupper till Libanon, detta trots att Libanon blev självständigt från Frankrike 1943 och det inte heller fanns anledning att under brinnande krig stabilisera en regering i ett litet land i periferin.

Så varför skulle då den verklige ”Lukas” ha skrivit att Jesus föddes i samband med att Quirinius genomförde den första skattskrivningen av Judeen, om han avsett en i övrigt okänd skattskrivning år 8 fvt av det då självstyrda Judeen när den styrande i Syrien var en annan än Quirinius? Richard Carrier skriver att om Quirinius utkämpade ett krig mot banditer på gränsen mellan provinserna Kilikien och Galatien i nuvarande Turkiet på uppdrag av kejsar Augustus är det troliga att denne utsett honom till legat i Galatien. I annat fall borde den ordinarie legaten i Galatien ha utkämpat kriget. En syrisk legat hade givetvis inget att göra i Galatien. (Richard Carrier, The Date of the Nativity in Luke (5th ed., 2006))

LAPIS TIBURTINUS – INSKRIPTIONEN OM ATT QUIRINIUS VAR LEGAT TVÅ GÅNGER I SYRIEN

 

Brogren skriver:

”I Tibur (nuvarande Tivoli 3 mil öster om Rom) fann man 1794 en inskription (finns i Lateranmuseet) med följande text: legatus pro prætore divi Augusti iterum Syriam (för andra gången legat för kejsar Augustus i Syrien). Tyvärr saknas texten omedelbart före men den anses, bl.a. av Mommsen, syfta på Quirinius. Någon annan kan det knappast vara fråga om.

Detta är måhända Brogrens starkaste kort, hans trumfkort så att säga. Samtidigt tummar Brogren faktiskt en aning på sanningen just här eftersom han utelämnar viktig information som starkt påverkar bedömningen av texten. Den inskription som Brogren åsyftar är den så kallade Lapis Tiburtinus som nu finns i Vatikanmuseet. Det rör sig sannolikt om en begravningssten som tillkommit efter Augustus’ död år 14 vt eftersom han kallas gudomlig. Samtidigt har vi bara ett brottstycke bevarat och man kan utgå från att såväl inledningen, den högra sidan, som avslutningen saknas. Den bevarade delen återges i bilden inunder.

Transkriberat skulle texten lyda:

. . EGEM.QUA.REDACTA.INPOT. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
AVGVSTI.POPVLIQVE.ROMANI.SENATV. . . . . . . . . . . . . .
SVPPLICATIONES.BINAS.OB.RES.PROSP. . . . . . . . . . . . . .
IPSI.ORNAMENTA.TRIVMPH. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
PRO.CONSVL.ASIAM.PROVINCIAM.OP. . . . . . . . . . . . . . .
DIVI.AVGVSTI.ITERVM.SYRIAM.ET.PH. . . . . . . . . . . . . . . .

I ett försök till direktöversättning blir det ungefär som följer:

[k]ung som har förts till mak[ten]. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Augustus och det romerska folket och senat[en]. . . . . . . . . . . . .
för detta ärad med två segerfirande. . . . . . . . . . . . . .
för detsamma den triumf[atoriska] dekoreringen. . . . . . . . . . . . .
erhöll prokonsulatet i provinsen Asia. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
igen för den gudomlige Augustus Syrien och F[enicien]. . . . . . . .

Utan att uppge detta, återger Brogren en rekonstruerad text som inte forskarmajoriteten har anammat. Enligt Brogren ska texten lyda ”legatus pro prætore divi Augusti iterum Syriam” medan den bevarade texten endast ger ”divi Augusti iterum Syriam”. Brogren gör alltså gällande att inskriptionen uppger ”för andra gången legat för kejsar Augustus i Syrien” (egentligen ska översättningen vara: ”för andra gången legat för den Gudomlige Augustus i Syrien”) medan texten bara säger ”igen för den gudomlige Augustus Syrien”. Detta är givetvis helt avgörande, eftersom texten inte säger det som Brogren uppger att den säger.

Vi har alltså ingen som helst uppgift om vem denna gravsten berättar om, men det är alls inte osannolikt att det är en gravsten över en person som en gång var legat i Syrien. Av flera anledningar är det emellertid osannolikt att det är Quirinius som avses.

  1. Först och främst nämns ju aldrig Quirinius i inskriptionen.
  2. Vidare sägs heller aldrig att någon var legat i Syrien för andra gången. Även om det verkligen har stått att den person som tillägnats inskriptionen varit ”legat”, sägs i så fall bara att han var legat för andra gången och att denna andra gång var i Syrien. Det sägs aldrig att den första gången var i Syrien. I stället verkar det av uttrycket ”erhöll prokonsulatet i provinsen Asia” troligt att det första legatskapet var i just provinsen Asia i västra Mindre Asien.
  3. Vi vet att Quirinius tillträdde som legat över Syrien år 6 vt (Dio Cassius 54:28:2; Tacitus Annalerna 3:48; Josefus; Judiska fornminnen, 18:1–5, Om det judiska kriget, 2:117–18 + inskriptioner) och det finns inget enda känt exempel i den romerska historien på att en person var legat två gånger över samma territorium.
  4. Eftersom Quirinius’ tillträde som legat finns beskrivet av så pass många och dessutom i viss omfattning av Josefus och Tacitus, förefaller det osannolikt att ingen skulle ha nämnt något så ovanligt som att han varit legat tidigare i Syrien, ifall han verkligen hade varit det.
  5. Vi vet dessutom vilka personer som upprätthöll posten som legat i Syrien från år 12 fvt till år 3 fvt: Titius 12–9 fvt, Saturninus 9–6 fvt,  Varus 6–3 fvt eller senare. Quintilius Varus tillträdde som legat år 6 fvt och höll den posten fram till minst år 3 fvt och möjligen längre (Velleius 2:117:2; Tacitus, Historiae 5.9.2; Josefus, Om det judiska kriget 1:617–39, 2:66–80, Judiska fornminnen 17:89–133, 17.221–223, 17:250–298). Eftersom Herodes den store dog år 4 fvt var han således död innan Varus avträdde sin post. Före Varus hade ämbetet besuttits av Sentius Saturninus som styrde Syrien från år 9 fvt fram till år 6 då Varus som sagt efterträdde honom (Josefus, Om det judiska kriget 1:577, Judiska fornminnen 16:277–81, 16:344, 17:6–7, 17:24, 17:57). Saturninus avlöste Marcus Titius år 9 fvt (Strabo 16:1:28; Josefus, Judiska fornminnen 16:270–277) och även om vi inget säkert vet, tillträdde Titius sannolikt år 12 fvt eftersom den genomsnittliga ämbetstiden var 3 år. År 12 fvt var dessutom det år då Quirinius utnämndes till konsul och under kejsar Augustus’ tid vid makten (27 fvt–14 vt) hade alla ståthållare i Syrien tidigare innehaft en konsulsbefattning (Richard Carrier, The Date of the Nativity in Luke (5th ed., 2006)). Detta lämnar möjligen plats för Quirinius att tillträda en tidigare period som legat av Syrien som tidigast år 3 fvt, men då är Herodes redan död. Det finns helt enkelt ingen plats för Quirinius som legat av Syrien. Dessutom beordrades Quirinius att bli en rector, dvs. en guide åt Augustus’ barnbarn Gaius Caesar när denne lämnade Rom den 1 januari år 1 fvt för att besöka de östra provinserna. Men den tilltänkte efterföljaren till kejsartronen Gaius Caesar dog redan år 4 vt och inte långt därefter (år 6 vt) utsågs Quirinius till legat över Syrien. (Jona Lendering, P. Sulpicius Quirinius)
  6. Det talas i texten också om att denne person förärats två seger-”ceremonier” efter att två gånger ha besegrat en konung. Det finns ingen information rörande Quirinius om att denne skulle ha åstadkommit något sådant under sin karriär, trots att sådana segerfester var mycket betydelsefulla. Och Ronald Syme påpekar att i det enda kända krig där Qurinius utmärkte sig var ingen kung inblandad (Nikos Kokkinos, The Honorand of the Titulus Tiburtinus: C. Sentius Saturninus?). Dessutom har vi en kandidat som skulle passa in i Lucius Calpurnius Piso Caesoninus (48 fvt–32 vt). Denne var troligen prokonsul i Asia och kanske legat i Syrien och han besegrade dessutom kungen av Thrakien två gånger, för vilket han erhöll åtminstone ett hedrande i samband med en segerfest och då också dekorerades.

SAMMANFATTNING

Brogren tar också upp fler saker som han anser ska förklara anomalier i födelseberättelserna. Enligt Brogren är orsaken till att Maria och Josef begav sig till Betlehem för att skattskriva sig i stället för exempelvis till Jafa (Japhia) endast några kilometer från Nasaret, inte att romarna tvingade dem till Betlehem utan att de ”genom änglauppenbarelser” och ”Den Heliga Skrift” kommit till insikt om att Jesus måste födas i Davids födelsestad. Brogren spekulerar också över att Josef och Maria kan ha ägt mark i Betlehem och därför ha tvingats att skattskriva sig där. Men dessa saker utelämnar jag i detta bemötande.

Jag anser mig däremot ha visat att Brogrens antagande att Quirinius upprätthöll tjänst som legat i Syrien vid två tillfällen, och att han i samband med att ha utkämpat ett krig i Galatien år 8 fvt samtidigt genomförde en skattskrivning i Judeen (och Galileen), är helt substanslöst.

(Se också min uppföljande artikel: Herodes dog år 4 fvt när Varus var legat i Syrien)

Roger av Röbäck, 2011-01-09

Annonser

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 6 – Är Flegon hos Africanus ett tillägg?

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 1
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 2
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 3
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 4
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 5
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 7

I dessa juletider blir det inte mycket tid över för det intressanta arbetet med att undersöka grunden för det kristna bygget, inte minst för att jag liksom de flesta andra också måste försörja mig. Men låt oss betrakta om inte möjligen en del av Africanuspassagen kan vara senare tillägg.

En modifierad bild av M.II, innehållande Christus-passagen. Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl.

En modifierad bild av M.II, innehållande Christus-passagen i form av en marginalanteckning. Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl.

De kopior som gjordes av skilda verk (codexar) kom att hamna dels hos privatpersoner, dels och oftast i en miljö där fler hade tillgång till dem, som exempelvis i kloster. Där lästes de och man gjorde olika former av anteckningar i marginalerna. Dessa anteckningar kunde vara av olika art. Ibland gjordes anteckningarna som ett ”bokmärke”, en upplysning om att det var här något viktigt stod att läsa, exempelvis något om vår Frälsare i en bok av Tacitus. Detta medförde att man lättare kunde hitta just det textpartiet. Ibland upptäckte läsaren att boken var ofullständig genom en kopieringsmiss. Sådana fel var vanliga och kunde bestå av felstavade eller missuppfattade ord, utelämnade ord och ibland meningar och hela stycken. Exempelvis om två meningar i rad slutade på samma ord kunde kopisten sedan han skrivit in den första meningen och med blicken sökte sig tillbaka till det ställe i förlagan som han senast läst, i stället hamna i slutet av nästkommande mening och därför utelämna den meningen helt. Om ett sådant misstag (eller andra misstag) upptäcktes brukade den saknade textmassan skrivas in i marginalen som en upplysning om att också detta ingick i originaltexten. Ibland gjorde läsaren egna reflexioner och kunde notera både det ena och det andra i marginalerna.

När sedan kopior skulle göras hade man blott äldre kopior att tillgå som förlagor, ibland flera, oftast endast en. Kopisten hade då att ta ställning till vad han skulle göra med materialet i marginalen. Det föreligger ingen egentlig skillnad på sådant som är inskrivet som rättelser för att förlagan var ofullständig och sådant som enbart är en läsares egna funderingar och ”klotter”. Kopisten nödgas alltså ta ställning till om han tror att materialet i marginalen ska med eller inte. Ofta utelämnades därför sådant som tillhörde den ursprungliga texten och ibland kom sådant som inte hörde dit att infogas. Det kunde som sagt gälla andra stavningar av exempelvis chrestna/christna men även hela meningar och stycken som felaktigt antingen utelämnades eller infogades.

Ett sådant tillägg kan utgöras av delar av eller hela passagen om Flegon hos Julius Africanus i det citat som Georgios Synkellos återger i början av 800-talet. Jag återger delar av texten på nytt:

”I den tredje boken av sin Historia avfärdar Thallos detta mörker som en solförmörkelse. Enligt min mening är detta nonsens. Ty hebreerna firar påskhögtiden den fjortonde mån-dagen, och det som skedde med Frälsaren skedde dagen före påsk. Men en solförmörkelse inträffar [endast] när månen passerar under solen. Den enda gång när detta kan inträffa är i tidsintervallen mellan den första dagen i nymånen och den sista dagen av månen i nedan, det vill säga när de är i förening. Hur ska då en solförmörkelse förväntas inträffa när månen är nästan diametralt motsatt solen? Låt dock detta yttrande passera. Låt det som har hänt narra massorna, och låt detta förebud till världen anses vara en solförmörkelse, liksom andra ett förebud bara för ögat. Flegon redogör för att under Tiberius Caesars regeringstid inträffade en fullständig solförmörkelse vid fullmåne från den sjätte till den nionde timmen. Det är tydligt att det är denna som avses. Men vad har en solförmörkelse gemensamt med en jordbävning, med att stenar bryts sönder, med de dödas uppståndelse och en universell störning av detta slag? En händelse av sådan omfattning har sannerligen inte rapporterats på länge. Men det var ett mörker skapat av Gud eftersom Herren genomled sin prövning vid den tiden. Och beräkningar visar att de sjuttio årsveckorna som nämns i Daniel fullbordades under denna tid.”

Med stöd av Martin Routh, påpekar Richard Carrier i Thallus: an Analysis (1999) att den sats som nämner Flegon både är grammatiskt och logiskt malplacerad. Det grammatiska består av att nya satser på grekiska som regel markeras med särskilda ord vilka normalt lämnas oöversatta. Ett exempel kan vara grekiskans OUN (οὖν) som betyder ”då”, ”sedan”, ”därför”, ”alltså”, etc. Flegonpassagen saknar ett sådant typiskt inledande ord. Vidare motsäger Africanus med Flegonpassagen det han nyss sagt i Thallospassagen. Africanus hävdar ju att Thallos helt ologiskt kallar det mörker som inträffade vid Jesu död för en solförmörkelse. Africanus kallar detta för nonsens, då en solförmörkelse inte kan inträffa samtidigt som den judiska påsken infaller. Sedan fortsätter han med att citera Flegon på ett fördelaktigt sätt, trots att Flegon säger detsamma som Thallos ska ha sagt och som Africanus just har fördömt. Dessutom bryts det logiska tankeflödet av de delar som är färgmarkerade, genom att Africanus framför ett retoriskt argument med början: ”Låt dock detta yttrande passera. Låt det som har hänt narra massorna …”. Därefter kommer den i sammanhanget ologiska Flegonpassagen och stör argumentet, vilket fortsätter direkt därefter med en motfråga gällande massornas okunnighet: ”Men vad har en solförmörkelse gemensamt med en jordbävning, med att stenar bryts sönder, med de dödas uppståndelse och en universell störning av detta slag?”

En sida ur Codex Balliolensis från 1442-4 vt, innehållande Tertullianus’ ”Apologeticus pro Christianis”

En sida ur Codex Balliolensis från 1442-4 vt, innehållande Tertullianus’ ”Apologeticus pro Christianis”

Om man tar bort de färgmarkerade delarna får man en text som både språkligt och tankemässigt bättre hänger ihop. Att jag har markerat stycket med skilda färger beror på att de var för sig eller bara en av dem kan vara senare tillägg. Den förstnämnda blåmarkerade texten hackar sönder stycket grammatiskt och tankemässigt, den sistnämnda rödmarkerade texten utgörs av ett konstaterande som är så typiskt för de marginalnoteringar jag beskrev i inledningen av detta inlägg. Någon läser texten (som vid den tiden kan ha innehållit meningen om Flegon, eller så har han just lagt till detta) och skriver i marginalen ordagrant: ”Tydligen är det denna”.

Man kan således anta att Africanus aldrig skrev något om Flegon. När Synkellos på 800-talet kopierar Africanus kan båda dessa blå- och rödmarkerade meningar ha funnits inskrivna i marginalen eller mellan meningarna i den handskrift av Africanus som Synkellos hade tillgång till. Men eftersom Synkellos direkt efteråt övergår till att citera Eusebios och dennes korrekta citat av Flegon, är det mindre troligt att Synkellos skulle ha infogat ett uppenbart felcitat av Flegon. Troligare är då att någon senare, efter Synkellos, har erinrat sig det Flegon ska ha skrivit, gör en fri (van)tolkning av detta och skriver in det i marginalen tillsammans med ”tydligen är det denna” (såvida detta inte tillfogas senare av någon annan) och alltsammans kommer vid senare avskrifter att infogas i den text av Synkellos som vi har bevarad.

Allt detta är givetvis spekulationer om än grundade på faktiska iakttagelser, där det mycket väl kan vara så att Africanus endast skrev om Thallos.

Roger Viklund, 2010-12-16

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 5 – Citerar Eusebios Thallos?

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 1
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 2
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 3
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 4
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 6
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 7

Låt oss på nytt återvända till Julius Africanus och det han enligt det tillsynes ordagranna citat som Georgios Synkellos på 800-talet återger, skrev om historikern eller krönikören Thallos – om vilken vi i övrigt vet så litet:

”Beträffande alla hans [Jesus] gärningar och hans botande av både kropp och själ, och hans undervisnings hemligheter och hans uppståndelse från de döda, har detta med full auktoritet klargjorts av hans lärjungar och av apostlarna före oss. Ett synnerligen förskräckligt mörker sänkte sig över hela världen; en jordbävning fick klipporna att rämna och många platser i både Judeen och resten av världen förstördes. I den tredje boken av sin Historia avfärdar Thallos detta mörker som en solförmörkelse. Enligt min mening är detta nonsens. Ty hebreerna firar påskhögtiden den fjortonde mån-dagen, och det som skedde med Frälsaren skedde dagen före påsk. Men en solförmörkelse inträffar [endast] när månen passerar under solen. Den enda gång när detta kan inträffa är i tidsintervallen mellan den första dagen i nymånen och den sista dagen av månen i nedan, det vill säga när de är i förening. Hur ska då en solförmörkelse förväntas inträffa när månen är nästan diametralt motsatt solen?”

Vi vet alltså inte när Thallos skrev med större noggrannhet än att det var före år 180 vt och efter år 109 fvt eller år 30 vt – alltså ett spann på antingen 289 år eller 150 år. Men Africanus påstår att Thallos i sin Historia ska ha beskrivit det synnerligen förskräckliga mörker som sänkte sig över hela världen i samband med Jesu död, fastän avfärdat det som en simpel solförmörkelse. Eller ska vi verkligen tolka Africanus som om han menar att Thallos har skrivit det? Kan Africanus inte i stället först ha beskrivit evangeliehändelsen och sedan noterat att Thallos också beskriver en solförmörkelse vilken Africanus tolkar som densamma som drabbade världen när Jesus dog? Det är bara det att Thallos i Africanus’ ögon pratar nonsens då han påstår att det rörde sig om en solförmörkelse.

Detta är den rimliga tolkningen utifrån insikten att Thallos var en historiker och han skulle därför rimligen i första hand återge historia, vilken givetvis innefattar verkliga naturhändelser och inte uppdiktade där Herren Gud ingriper och förmörkar dagen i tre timmar. Men det går även att få stöd för denna tolkning genom kyrkofader Eusebios i en passage från hans Chronicon som jag tidigare har citerat. Så här skriver Eusebios:

 

”I enlighet med de profetior som i förväg hade förebådat honom, genomled Jesus Kristus sin pina i Tiberius’ artonde år [32 vt]. Och i ett annat grekiskt kompendium finner vi en händelse från samma tid dokumenterad med dessa ord: ’solen förmörkades och Bithynien drabbades av en jordbävning, och i staden Nicaea föll många byggnader.’ Alla dessa saker överstämmer med det som hände under Herrens lidande.  I själva verket skrev också Flegon, en framstående undersökare av olympiaderna, mer om dessa händelser i sin trettonde bok och sade detta: ’Under den 202:a olympiadens fjärde år [år 32] inträffade vid den sjätte timmen [klockan tolv på dagen] en mäktig solförmörkelse som överträffade varje tidigare. Den förvandlade dagen till ett sådan nattens mörker att stjärnorna kunde ses på himlen, och i Bithynien skälvde jorden och störtade många byggnader i staden Nicaea’ Allt detta enligt den förutnämnde mannen.”

Eusebios’ Chronicon i Hieronymus’ latinska översättning från ca år 400. Handskriften är Codex Oxoniensis Bodleianus Lat. auct. T II 26, från 400-talet. Den del som svarar mot citatet är rödmarkerad och namnet Flegon är understruket.

Tillägg 2010-12-16: Jag lägger till en mening i slutet av citatet: ”Allt detta enligt den förutnämnde mannen”. Detta skulle kunna tolkas så att allt, även det som förekom ”i ett annat grekiskt kompendium” åsyftar Flegon. Se min kommentar. Slut på tillägg.

Eusebios’ grekiska verk är förlorat, men det har överlevt genom en armenisk översättning och en latinsk översättning gjord av Hieronymus. Dessutom finns vissa delar citerade på originalspråket grekiska och just detta parti återfinns hos Georgios Synkellos. I Synkellos’ påstått ordagranna återgivning av det Eusebios skrev lyder inledning på den del av texten som jag har fetmarkerat: EN ALLOIC MEN ELLHNIKOIC UPOMNHMACIN; alltså ”i ett annat grekiskt kompendium”. Tidigare har jag avhandlat möjligheten att när Eusebios nämner den 167:e olympiaden så kan han ursprungligen ha skrivit den 207:e eller den 217:e. En förändring av några få bokstäver ändrar i så fall helt innehållet i en mening.

Som ett förslag har Richard Carrier framkastat att Eusebios skulle ha skrivit EN THALLOY MEN ELLHNIKOIC UPOMNHMACIN. Detta betyder ”i Thallos’ grekiska kompendium”. Grekiskans ALLOS betyder ”en annan” och det ursprungliga THALLOY (Thallos) skulle då ha förvanskats till ALLOIC (ett annat). Det betyder att den inledande bokstaven theta transkriberat som ”TH” men på grekiska en bokstav Θ, har fallit bort. Samtidigt har den grekiska bokstaven ypsilon (Υ) ändrats till IC. Denna sistnämnda förändring är inte uppenbar att den ska ske av misstag men ändringen kan även ha skett med vilje om nu bokstaven Θ fallit bort eftersom man då försökt att grammatiskt rätta ordet ALLOS i sitt sammanhang. Ändringen måste dock ha skett tidigt eftersom den förlaga som Hieronymus använde för sin latinska översättning ca år 400 och rimligen också den förlaga som låg till grund för den armeniska översättningen inte långt därefter, båda har ”ett annat”.

Nu är ju dylika rekonstruktioner rent hypotetiska, men det finns också andra skäl till att tro att Eusebios skrev Thallos; ja till och med att tro att Eusebios avsåg Thallos även om han inte namngav honom. Först och främst är det ologiskt att Eusebios säger att dessa uppgifter förekom i ett annat grekiskt kompendium utan att namnge vilket kompendium det var. Den enda rimliga orsaken för honom att göra så vore om han inte visste vem som skrivit det. Vidare räknar faktiskt Eusebios upp Thallos som en av de källor som han bygger sin framställan på. Och slutligen stämmer uppgifterna väl med det Africanus säger att Thallos skrev. Enligt Eusebios skrev denne andre (ALLOIC) att ”solen förmörkades och Bithynien drabbades av en jordbävning, och i staden Nicaea föll många byggnader” medan Africanus beklagar sig över att ”i den tredje boken av sin Historia avfärdar Thallos (ΘΑΛΛΟΣ) detta mörker som en solförmörkelse.”

Visserligen kan Eusebios ha avsett vilken grekisk författare och grekisk skrift som helst, då många kan tänkas ha skrivit om den totala solförmörkelsen år 29. Men med tanke på att Thallos ska ha nämnt denna solförmörkelse, att Eusebios räknar upp Thallos som en av sina källor och skriver ALLOS, är det ändå troligt att det just är Thallos han avser. Och i så fall står det klart att denne Thallos aldrig nämnde Jesus vad än Africanus påstår. Ty hade Thallos skrivit något om Jesus och Eusebios hänvisat till honom och just den passagen, kan vi vara säkra på att han också skulle ha citerat Thallos. Så gjorde Eusebios i andra fall så varför skulle han då inte ha citerat Thallos? Dessutom citerar han ju faktiskt vad detta kompendium säger och där står inget om Jesus.

Som ytterligare bekräftelse på att det var Julius Africanus som tillskrev Thallos sådant som han själv inte påstått går att foga Flegon. Eusebios’ citat av Flegon innehåller inget om Jesus, ej heller att solförmörkelsen skulle ha varat i tre timmar. Ändå hävdar Julius Africanus detta, såvida nu inte kristna i efterhand ”förbättrat” hans text. Om Africanus kunde tillvita Flegon sådant han inte skrivit finns det all anledning misstänka att han gjort detsamma med Thallos. Dessutom kan en förändring från THALLOY till ALLOIC inte ses som osannolikare än en förändring från 207/217 till 167.

Roger Viklund, 2010-12-11

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 3 – Den 167e, 207e eller 217e olympiaden?

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 1
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 2
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 4
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 5
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 6
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 7

I en armenisk översättning av kyrkofader Eusebios’ Chronicon (krönika) finns en uppräkning bevarad där Eusebios anger de källor han använde för sin kronologiska översikt av kungadömena i Främre Orienten och Grekland. En av källorna beskrivs på följande sätt i översättning till svenska:

“Från Thallos’ tre böcker vari han kortfattat sammanställt [händelser] från Trojas fall [1184 fvt] fram till den 167:e olympiaden [112–109 fvt].” (Eusebios, Chronicon, i armenisk översättning)

Utifrån föreställningen att Julius Africanus hänvisar till Thallos som en källa som beskriver det mörker som drabbade jorden när Jesus dog i början av 30-talet, brukar ofta antas att Eusebios inte kan ha skrivit den 167:e olympiaden [112–109 fvt] eftersom Thallos måste ha levt mer än hundra år senare för att kunna beskriva händelser på ”Jesu tid”, och att han i så fall inte gärna skulle ha upphört med sin berättelse vid den 167:e olympiaden utan ha fortsatt fram till sin egen tid.

Som jag påtalade i slutet av mitt förra inlägg finns otaliga orsaker till varför en författare kan ha låtit sitt verk sluta långt före sin egen tid. Detta inkluderar att författaren av skilda anledningar, inklusive sin egen död, inte hann behandla händelser längre fram i tiden. Men oavsett detta bör man först och främst granska vad som Eusebios har skrivit och om det finns några goda skäl för att anta att texten verkligen är korrupt. I annat fall kan det ju tänkas att våra tolkningar av det Africanus påstås ha skrivit i stället är fel.

De förslag som brukar åberopas för vad Eusebios har skrivit i stället för 167:e är 207:e och 217:e. Orsaken till att man väljer just dessa tal hänger samman med att man därmed lyckas förflytta Thallos till en tid då han också kan utgöra ett Jesusvittne. Således upphör den 207:e respektive den 217:e olympiaden åren 52 respektive 92 vt. Man antar alltså att det har skett något misstag vid någon avskrift eller vid översättningen till armeniska. Det skulle alltså kunna ha skett vid kopiering av Eusebios’ grekiska text till en ny grekisk avskrift, vid översättningen från grekiska till armeniska eller vid kopiering av den armeniska texten till en ny armenisk avskrift. Det påstås att skillnaden mellan 167:e och dessa två andra förslag är minimal såväl på grekiska som på armeniska.

Jag avser i detta inlägg att syna dessa påståenden och visa att skillnaderna ändå är rätt påtagliga, samt att också markera att skillnaden på intet sätt vore större om Eusebios skrivit exempelvis 168:e, 187:e eller 227:e, för att ge några exempel.

Grekiska:

Den första möjligheten är att siffrorna blivit korrupta i samband med att den grekiska texten kopierades. Det brukar framhållas att grekiskans 167, vilket med ”siffror” skrevs ρξζ, (100+60+7=167) ursprungligen skulle ha varit 207, då σζ, (200+7=207) eller 217, då σιζ’ (200+10+7=217). Och visst är det möjligt att man kan ha sett fel, men … det handlar i båda fallen om att man då måste ha misstolkat inte bara ett utan två tecken. De rödmarkerade tecknen i ρξζ ska alltså antingen ha ersatt ett ursprungligt σζ eller σιζ. Eller då med stora bokstäver skulle ΡΞΖ (167) vara en korrupt form av ΣΖ (207) eller ΣΙΖ (217). Skillnaden är faktiskt i många stycken likvärdig med att anta att man i en svensk text skulle ha misstolkat 207 eller 217 och skrivit 167. Det är inte speciellt sannolikt att så har skett av misstag. Visserligen talar vi om handskrivna tecken och inte tryckta. Likväl handlar det om två tecken.

Ett sätt att lösa detta dilemma har framkastats av Alfred von Gutschmid i Kleine Schriften von Alfred von Gutschmid (1889, s. 412). Han skriver att (Karl Otfried) ”Müllers hypotes att förvandla ρξζ [167] till σζ [207] är paleografiskt otillåten”. Därför föreslår Gutschmid att Eusebios i stället för att använda den vid den tiden gängse metoden att vid tal använda bokstäver som siffror med fasta värden (då exempelvis ΣΙΖ (200+10+7=217) har använt ett akrofoniskt system som var i bruk under första årtusendet före vår tidräkning. Enligt detta system lät man teckna varje tal med den bokstav som inledde detta tal när det skrevs ut med bokstäver. Gutschmid föreslår att Eusebios har skrivit Hekaton-Hekaton-Deka-Penta-Iota-Iota (100+100+10+5+1+1 = 217). Detta skulle då ha tecknats med Η Η Δ 10143d Ι Ι. Sedan skulle det andra hundratalet (hekaton = Η) felaktigt ha kopierats som siffran 50 (pentekonta = 10144d). Därmed skulle det bara behövas en felaktigt återgiven bokstav för att få 217 Η Η Δ 10143d Ι Ι. till att bli 167 Η 10144d Δ 10143d Ι Ι.

Teorin kan synas tilltalande, men har tre svaga punkter.

1)      Skillnaden i utformandet av bokstäverna är så pass stor att det inte är troligt att man av misstag skulle läsa fel. (Η – 10144d)

2)      Detta akrofoniska system var inte i bruk på Eusebios’ tid.

3)      Georgios Synkellos citerar på 800-talet direkt och tillsynes ordagrant ur Eusebios’ grekiska text av just hans Chronicon (om än inte just denna passage) och han återger då siffrorna enligt det system som gör att 167 skrivs ρξζ.

Richard Carrier påpekar att det är möjligt att det som ursprungligen var ΣΙΖ (217) via åtminstone två på varandra följande kopieringar med dubbla misstag och i samband med förvandlingen från stora bokstäver till små, kan han ändrats till ΡΞΖ (167). Men något starkt skäl till att anta detta kan i varje fall inte jag se. Som Carrier skriver:

“Föreställningen att talet måste vara “förvanskat” baseras helt och hållet på citatet av Julius Africanus“. (Richard Carrier, Jacoby and Müller on ”Thallus”, 1999)

Armeniskan

Armeniska ska inte blandas samman med arameiska; ett semitiskt språk besläktat med syriska och hebreiska. Jag kan absolut ingen armeniska, men ska i alla fall försöka ta mig an språket. Armeniska är ett indoeuropeiskt språk som dock utgör en egen gren på det indoeuropeiska språkträdet. Dessutom kompliceras studiet av att armeniska skrivs med ett eget alfabet som tillsynes inte har något alls gemensamt med det latinska alfabetet.

Kristendomen fick rätt tidigt fäste bland armenierna och många framför allt grekiska texter kom också tidigt att översättas till armeniska. Eusebios’ Chronicon var en av dessa skrifter. Historikern Lazar P’arpec’I som levde på 400-talet kände till den armeniska versionen av Chronicon, varför översättningen senast måste ha tillkommit på 400-talet. i dag finns Chronicon bevarad på endast armeniska och latin, medan den grekiska originaltexten är förlorad (frånsett då vissa citat som förekommer hos andra kyrkofäder). Den inledande uppräkningen av Eusebios’ källor förekommer emellertid inte i den latinska versionen, varför vi har endast den armeniska texten att tillgå för uppgiften om den 167:e olympiaden.

Om det nu får anses vara mindre sannolikt att den grekiska texten har förvanskats från 217/207 till 167, återstår att undersöka armeniskan. Om man förutsätter att den armeniske översättaren hade tillgång till en grekisk text av Chronicon där det stod antingen den 207:e eller den 217:e olympiaden, är det då troligt att detta skulle ha förvanskats till 167:e på armeniska? En möjlighet är givetvis att översättaren har översatt fel. Men vi borde ändå kunna förutsätta att denne var kunnig i grekiska och rimligen hade armeniska som sitt modersmål, varför det rimliga är att anta att det som stod på grekiska vad gäller siffror också översattes rätt till armeniska. Därmed återstår att texten förvanskats i samband med att den har kopierats. På engelska Wikipedias artikel om Thallus står att läsa att skillnaden mellan 217:e och 167:e endast innefattar ”en ändring av ett tecken på armeniska”.

Till höger återges den armeniska texten från Codex Matenadaran 1904, som utgör förlagan till de två övriga bevarade armeniska texterna av Chronicon – frånsett då en relativt nyupptäckt ännu inte publicerad text.

När man på armeniska ska skriva räkneord och avser att i stället för ett, två, tre, skriva första, andra, tredje etcetera, så lägger man som ändelse på ordet till րորդ för 1-4, varefter de resterande från 5 och uppåt får երորդ till ändelse.

I denna armeniska text synes man inte ha använt siffrorna utskrivna som ord, alltså exempelvis ”sju+nde” (յոթերորդ) utan i stället ”7+nde” (Էերորդ). I så fall har man använt de armeniska räkneorden som utgörs av versaler av bokstäverna i alfabetet börjande från den första bokstaven i alfabetet som svarar mot 1, den andra som svarar mot 2, osv. När man har kommit till 10 kommer nästa bokstav i alfabetet att svara mot 20, nästa mot 30, etc. Och när man kommer till 100 och 1000 fungerar det på samma sätt.

Dessutom verkar man lägga till ändelsen på varje del så att det i stället för hundrasextiosjunde blir hundrade sextionde sjunde. Det betyder att de tre första orden på den sista raden bör vara 167, alltså: Ճերորդ Կերորդ Էերորդ. Nedan återges den berörda texten från handskriften uppförstorad.

Men ordet hundrade är snarare skrivet Ճորդ, där ”եր” saknas och Ճ (100) har ett ”förkortningsstreck” ovanför sig. Dessutom föregås ordet av ett ց (gemenen co) som i sin tur föregås av en apostrof. Vad dessa tecken betyder vet jag inte.

Jag hoppas att jag har tolkat detta rätt eftersom jag inte ens har en rudimentär kännedom om armeniska. Noterbart är att den latinska parallelltexten är felöversatt då den har 165 (clxv) i stället för 167. För övrigt har den latinska översättningen inte Thallus (den latinska formen av grekiskans Thallos) utan Thales, vilket ju är ett annat grekiskt namn som har burits av framstående personer, däribland den grekiske historikern från 500-talet fvt. Översättningen till Thales grundar sig på den armeniska texten vilken faktiskt har T’aghe. En översättning till Thallos är därför snarare en tolkning än en ordagrann översättning.

För att återgå till räkneorden skulle det betyda att:

167:e = Ճերորդ Կերորդ Էերորդ (100:e + 60:e + 7:e)

Enligt samma analogi borde följa:

207:e = Մերորդ Էերորդ (200:e + 7:e)

217:e = Մերորդ Ժերորդ Էերորդ (200:e + 10:e + 7:e)

Jag har kontaktat en expert på armeniska för att om möjligt få detta bekräftat. Men i väntan på att jag eventuellt får svar …

Uppgiften på Wikipedia om att det på armeniska skulle skilja enbart ett tecken mellan 167:e och 217:e stämmer rimligen ändå inte. Både 100:e och 60:e är i så fall felskrivna, om än bara med ett tecken var. Å andra sidan är det i så fall de avgörande tecknen som är fel och det vore väl lika sannolikt som om 200, 10, 7 skrevs 100, 60, 7. Det är också bara två ”siffror” fel, men ack så avgörande.

Sammanfattningsvis finns alltså inget textstöd för någon annan läsart än 167:e, ej heller någon enkel förklaring på hur 207:e eller 217:e på vare sig grekiska eller armeniska transformerats till 167:e, såvida vi inte föreställer oss flera avskriftsfel, kanske i flera omgångar. Sådana scenarier skulle normalt sett inte betraktas som troliga och enda orsaken till att anse att så har skett denna gång är just Africanus’ sammankoppling mellan den solförmörkelse Thallos ska ha rapporterat om och den solförmörkelse som evangelierna kopplar till Jesu död, vilket – om det är riktigt – skulle förlägga Thallos till tiden efter år 30. Noterbart är att med tanke på den mindre sannolika hypotesen om förvanskningen av siffrorna, det i så fall lika gärna kan ha stått vilket tal som helst i originalet, om det ändå innebär flera ändringar för att åstadkomma 167:e.

Roger Viklund, 2010-12-09

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 2 – Tiden då Thallos skrev

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 1
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 3
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 4
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 5
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 6
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 7

En historiker vid namn Thallos åberopas inte sällan som det äldsta utomkristna vittnet till Jesu död. Han påstås då ha vittnat om den totala förmörkelse som enligt Mark 15:33 och Matt 27:51–53 sägs ha inträffat när Jesus dog; ett mörker som enligt Luk 23:44 berodde på en solförmörkelse. För det fullständiga citatet se mitt förra inlägg: Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 1 – Africanus och Synkellos. Emellertid utgör Thallos med stor sannolikhet inget sådant vittne och jag avser i dessa inlägg att också visa den saken.

I detta inlägg och sannolikt också i följande har jag bland annat förlitat mig på Richard Carrier, Thallus: an Analysis (1999), De tre uppladdade sidorna om ”Thallus” i  F. Jacoby, Fragmente der griechischen Historiker, vilka återfinns här, här och här, samt Richard Carriers översättning och kommentarer av Jacobys tyska, latinska och grekiska text i Jacoby and Müller on ”Thallus” (1999).

I mitt förra inlägg skrev jag oförsiktigt att Thallos sannolikt var en samarier. Men för detta saknar vi egentligt stöd och den uppfattningen bygger på en osannolik rekonstruktion av en mening hos Josefus. Därför har jag plockat bort min förhastade uppgift om Thallos som samarier. Faktum är att vi inte vet nästan något om vem Thallos var eller ens när han levde. I detta inlägg avser jag att på svenska återge de referenser som görs till Thallos, åtminstone en bit fram i tiden. Tyvärr blir detta inlägg en aning tekniskt eftersom jag gärna vill sammanställa allt väsentligt grundmaterial.

En viktig sak i frågan om Thallos’ värde som Jesusvittne hänger samman med när han skrev (och givetvis också vad han skrev). Skrev han nära i tiden efter att Jesus antas ha verkat, blir hans ”vittnesmål” av större värde än om han skrev senare, exempelvis en bra bit in på 100-talet. Och var Thallos verksam före Jesus (vilket han kan ha varit) utgör han givetvis inget vittne alls. Men vi vet inte när Thallos skrev. Han omnämns som först av den kristne biskopen i Antiokia i Syrien, Theofilos, i ett verk från ca 180 vt:

”Ty Thallos nämner assyriernas kung Belos och titanen Kronos och säger att Belos tillsammans med titanerna krigade mot Zeus och hans kolleger som kallas gudar. Vidare säger han att Gygos [Ogygos?] besegrades och flydde till Tartessos. Vid den tiden styrde Gygos [Ogygos?] över det land som då kallades Akte men nu kallas Attika. … Det är uppenbart att inte bara Mose utan också de profeter som följde efter honom bevisligen är äldre än alla författare och än Saturnus och Belos och det trojanska kriget.  Ty enligt Thallos’ historia, levde Belos 322 år före det trojanska kriget.” (Theofilos, Till Autolykos 3:29, Antiquity of Christianity)

Här redovisas att Thallos ska ha behandlat händelser långt bakåt i tiden. Detta visar på intet sätt när Thallos var verksam, mer än att det var efter det trojanska kriget som antas ha inträffat ca 1184 fvt och före Theofilos (180 vt). Efter att Theofilos nämnt Thallos ca år 180 nämns denne också av andra, däribland Minucius Felix i slutet av 100-talet eller början av 200-talet:

”Alla författare om grekisk och romersk forntid berättar att Saturnus, den förste i sitt slag, var en man. Nepos vet detta, liksom Cassius i sin historia, och även Thallos och Diodoros säger detsamma.” (Minucius Felix, Octavius 21:4)

Av detta lär vi oss inte mer än att Thallos skrev om den antika forntiden.

Vid ca år 200 skriver kyrkofader Tertullianus följande:

”Och vidare, lika många experter som det finns bokstäver – varken greken Diodoros eller Thallos, varken Cassius Severus eller Cornelius Nepos, eller någon annan uttolkare av sådana forntida ämnen – skriver att Saturnus var något annat än en man.” (Tertullianus, Apologeticus Ad Nationes 10)

Här finns uppenbart ett beroende mellan Tertullianus och Minucius Felix och det troliga är att Tertullianus bygger på Minucius Felix, men det kan vara tvärtom beroende på när de skrev. I en annan bok skriver Tertullianus:

”Arkiven om de mest forntida folken – egyptierna, kaldeerna [dvs. babylonierna] och fenicierna [dvs. syrierna] – måste öppnas och deras medborgare, vilka måste besitta kunskap, uppfordras – då en viss Manetho av Egypten och Berossos av Kaldeen, men också den feniciska kungen i Tyros Jerome, och också deras anhängare: Ptolemaios av Mendesien, Menander av Efesos, Demetrios av Faleron och kung Juba och Apion och Thallos och den som antingen styrker eller vederlägger dessa män, juden Josefus.” (Tertullianus, Apologeticus Adversus Gentes 19.5–6)

Exempelvis Karl Otfried Müller (Fragmenta Historicorum Graecorum) argumenterar utifrån denna passage att Thallos måste ha skrivit före Josefus. Han tolkar då satsen ”… och Apion och Thallos och den som antingen styrker eller vederlägger dessa män, juden Josefus” som att Josefus styrker eller vederlägger Thallos och därigenom måste skriva efter Thallos. Eftersom Tertullianus i detta stycke möjligen avser Josefus’ Judiska Fornminnen skulle detta i så fall förlägga Thallos till före år 94.

Men denna tolkning är som Richard Carrier påpekar osannolik av två orsaker. För det första är det en betydligt rimligare tolkning av texten att Tertullianus avser att Josefus antingen styrker eller vederlägger innehållet i det som dessa personer skrev genom att presentera mer trovärdig information och att vissa av dem därför gott kan ha skrivit efter Josefus. För det andra nämner faktiskt Josefus med stor sannolikhet aldrig Thallos i sina bevarade verk, fastän så ibland påstås, och man därför inte gärna kan påstå att Josefus bygger på Thallos och därför skrev senare än vad han gjorde. Och även om den passage hos Josefus som jag strax ska undersöka skulle nämna Thallos, innehåller den inget som vare sig styrker eller vederlägger Thallos.

Så har vi då Julius Africanus, vars numera förlorade Världshistoria i fem böcker tros ha skrivits ca år 221. I mitt förra inlägg, Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 1 – Africanus och Synkellos, återgav jag det stycke som denna bloggserie behandlar och varur jag på nytt återger det avgörande stycket:

”I den tredje boken av sin Historia avfärdar Thallos detta mörker som en solförmörkelse. Enligt min mening är detta nonsens. Ty hebreerna firar påskhögtiden den fjortonde mån-dagen, och det som skedde med Frälsaren skedde dagen före påsk. Men en solförmörkelse inträffar [endast] när månen passerar under solen. Den enda gång när detta kan inträffa är i tidsintervallen mellan den första dagen i nymånen och den sista dagen av månen i nedan, det vill säga när de är i förening. Hur ska då en solförmörkelse förväntas inträffa när månen är nästan diametralt motsatt solen? Låt dock detta yttrande passera. Låt det som har hänt narra massorna, och låt detta förebud till världen anses vara en solförmörkelse, liksom andra ett förebud bara för ögat. Flegon redogör för att under Tiberius Caesars regeringstid inträffade en fullständig solförmörkelse vid fullmåne från den sjätte till den nionde timmen. Det är tydligt att det är denna som avses” (Citerat av Georgios Synkellos).

I ett senare inlägg avser jag att visa att Thallos i detta stycke aldrig nämnde Jesus, såsom Africanus vill göra gällande, och att avsnittet om Flegon och framför allt den korta satsen: ”Det är tydligt att det är denna som avses” kan vara ett senare tillägg till det Africanus skrev. I vilket fall ska Africanus här ha givit namnet Historia och sagt att detta verk bestod av minst tre böcker.

Ca år 300 nämner också kyrkofader Lactantius Thallos:

”I en bok om historiska spörsmål skriven till Autolykos, säger Theofilos att Thallos i sin egen historia säger att Belos, vilken dyrkades av babylonierna och assyrierna, föregick det trojanska kriget med 322 år.” (Lactantius, Divinae Institutiones 1:23:2)

Som synes bygger Lactantius på Theofilos (citatet återgivet ovan) och är därför ett sekundärt vittne. Det gäller också nästa citat av Lactantius där han återger stycket gällande Saturnus som Minucius Felix och Tertullianus avhandlar:

”Inte bara alla poeter utan även alla historiker och alla författare som behandlar forntida förhållanden, vilka för eftervärlden har skildrat hans gärningar i Italien, är överens om att han var en man: på grekiska, Diodoros och Thallos, och på latin, Nepos, Cassius och Varro.” (Lactantius, Divinae Institutiones 1:13)

Därefter kommer vi i tiden fram till Eusebios av Caesarea, kyrkohistoriens fader. Men innan jag återger det som Eusebios skrev avser jag att belysa Josefus, vilken som sagt av vissa påstås nämna Thallos. I hans Judiska fornminnen från 93 eller 94 vt finns en passage som vissa hävdar avser Thallos:

”Och det fanns en allos, samarier till börden och en från [Tiberius] Caesar frigiven slav, från vilken han [Agrippa] lånade en miljon drachmer och av detta återbetalade sin skuld [på 300 000 drachmer] till Antonia, och genom att skicka överskottet som en uppvaktning till [Antonias sonson] Cajus, av denne blev högt skattad.”

”καὶ γὰρ ἦν ἄλλος Σαμαρεὺς γένος Καίσαρος δὲ ἀπελεύθερος: παρὰ τούτου δάνεισμα μυριάδας ἑκατὸν εὑρόμενος τῇ τε Ἀντωνίᾳ καταβάλλει τὸ ὀφειληθὲν χρέος καὶ τῶν λοιπῶν τῷ ἀναλώματι θεραπεύων τὸν Γάιον μειζόνως ἐν ἀξιώματι ἦν παρ᾽ αὐτῷ.”

”kai gar ên allos Samareus genos Kaisaros de apeleutheros: para toutou daneisma muriadas hekaton heuromenos têi te Antôniai kataballei to opheilêthen chreos kai tôn loipôn tôi analômati therapeuôn ton Gaion meizonôs en axiômati ên par’ autôi.” (Josefus Flavius, Judiska fornminnen 18:167)

Även om man i många översättningar har ändrat grekiskans allos till Thallos, säger alla handskrifter av Josefus allos. Upphovet till denna ändring är John Hudson som år 1720 ändrade allos till Thallos eftersom han ansåg att texten annars blev obegriplig. Det är denne ALLOS som sägs vara en samarier och som är upphovet till att Thallos också ofta sägs ha varit samarier.

Men om allos (en annan) antas åsyfta något annat kan det lika gärna avse namnet Hallos eftersom också det var ett regelrätt namn. En inskription från kejsar Tiberius’ tid nämner en frisläppt kejserlig slav med detta namn. Fördelen med Hallos framför Thallos är att grekiskan inte har någon bokstav H, utan i antik grekiska markerades ett inledande h-ljud endast med en så kallad spiritus asper [ ῾ ]. I den löpande texten som hos Josefus ursprungligen skulle ha skrivits med enbart versaler utan mellanrum mellan orden skulle HALLOS (ΑΛΛΟΣ) och ALLOS (ΑΛΛΟΣ) ha stavats likadant. Vi behöver därför inte förutsätta en korrupt text som ursprungligen löd θΑΛΛΟΣ.

Men vi behöver heller inte förutsätta att något i texten är ändrat eftersom meningen mycket hellre kan betyda det som där står. Grekiskans allos (ΑΛΛΟΣ) betyder nämligen ”en annan” och bildar en helt korrekt mening: ”Och det fanns nämligen en annan, samarier till börden och en frigiven som tillhört Caesar …”. Visserligen finns en inskription från Tiberius’ tid som också omtalar en frigiven kejserlig slav som hette Thallos. Men inskriptionen säger inte att denne Thallos var samarier, så kopplingen är ologisk.

Dessutom var namnet Thallos relativt vanligt. Van Voorst påstår att namnet är ovanligt (Jesus outside the New Testament, s 21) och flera andra att det är mycket vanligt, medan Richard Carrier säger att namnet är ”vanligt och förekommer ofta i inskriptioner”. Det verkar röra sig om den klassiska skiljelinjen mellan om glaset är halvfullt eller halvtomt och vilket argument man vill framföra. Även om namnet inte tillhör de vanligaste, var det definitivt inte ovanligt, som Van Voorst hävdar. Tvärtom finns många inskriptioner som bär detta namn (F. S. Thomson nämner 7 inskriptioner; Theissen och Merz att namnet Thallus förekommer ofta i inskriptioner som omtalar dem som var i tjänst hos Claudius och Gerd Rupprecht att Thallos var ett vanligt namn bland frigivna slavar) och även antika författare som Lucius Apuleius (Apologia 43, 44) och Tacitus omtalar personer som heter Thallos. Det finns därför inget reellt skäl att antaga att Josefus skulle åsyfta samme Thallos som Julius Africanus nämner, även om Josefus mot förmodan skulle ha skrivit Thallos. Det enda egentliga kännetecknet vi har för den Thallos som Africanus tros åberopa är att han var historiker som skrev om syriska händelser. Josefus nämner inget av detta.

Sammantaget leder detta enbart till insikten att Thallos var verksam före år 180, då Theofilos som förste person nämner Thallos. Om man då kan sätta en gräns vid ca år 180 som Thallos borde ha föregått gäller det att finna en tid efter vilken Thallos borde ha varit verksam för att ringa in den tid då han kan ha skrivit. Som jag har visat hittills har alla källor som berört Thallos uppgett att han behandlat händelser mycket långt tillbaka i tiden. Vi ska nu återgå till kyrkofader Eusebios, vilken i början av 300-talet skrev följande:

”Vad gäller författarna av Atens historia, Hellanikos och Filochoros (som skrev Atthis) och författarna som avhandlade de syriska händelserna, Castor och Thallos, och författarna som avhandlade världshändelser, Diodoros (som skrev Bibliotheke) och Alexander Polyhistor och några av våra samtida, dokumenterar dessa händelser än mer exakt än alla attiska historiker.” (Eusebios, Praeparatio Evangelica 10:10)

Frånsett att vi här får veta att Thallos skrev om syriska händelser, finns ingen information som gör att han går att tidsbestämma. Samma stycke från Africanus finns också citerat av Pseudo-Justinus; en text som tidigare tillskrivits Justinus Martyren (ca 150) men i verkligheten bygger inte bara på Africanus (ca 221) utan också på Porfyrios (ca 300).

I sin krönika (som inte finns bevarad i sin grekiska originaltext) räknar Eusebios upp Thallos och nämner att denne skrivit ett litet kompendium i tre böcker där han behandlade händelser från Trojas fall ca 1184 fvt, fram till den 167:e olympiaden:

“Från Thallos’ tre böcker vari han kortfattat sammanställt [händelser] från Ilions fall [1184 fvt] fram till den 167:e olympiaden [112–109 fvt].” (Eusebios, Chronicon, i armenisk översättning)

Just detta verk av Eusebios (Chronicon, hans krönika) finns huvudsakligen bevarat endast i en armenisk översättning från den grekiska originaltexten. Ilion (grekiska Ίλιον) är ett annat namn på Troja och Troja beräknas ha fallit år 1184 fvt. Den 167:e olympiaden (alltså fyraårsperioden mellan tävlingarna) avslutades år 109 fvt. Thallos ska således ha behandlat händelser fram till år 109 fvt. Eftersom många med förkärlek (men utan egentlig grund) förutsätter att Thallos måste ha skrivit sitt verk före den 168:e olympiaden (eftersom han avslutade med den 167:e) uppkommer ett dilemma genom att Eusebios säger att Thallos’ berättelse upphörde år 109 fvt. Hur skulle Thallos då ha kunnat nämna solförmörkelsen vid Jesu död mer än hundra år senare? Av bland annat denna anledning antas ofta att Eusebios ursprungligen skrev något annat än 167.

De förslag som då brukar framkastas är att Eusebios i stället för att ha skrivit 167 (ρξζ, 100+60+7) ursprungligen skrev 207 (σζ, 200+7) eller 217 (σιζ’, 200+10+7). Den 207:e olympiaden upphörde år 52 vt och många konservativt kristna forskare brukar föredra detta år och hävda Thallos skrivit direkt efter den olympiaden. Därmed skulle han vara det absolut äldsta utomkristna vittnet till Jesus (om han nu bevittnar Jesus; något vi inte vet). Den 217:e olympiaden upphörde år 92 vt. Denna 217:e olympiad brukar framhålla som ett troligare alternativ av de mer liberala forskarna. Men i båda fallen får vi förutsätta att ändringen inneburit att de två grekiska bokstäverna ”ρξ” blivit utbytta till antingen ett ”σ” eller två helt nya bokstäver ”σι”. Om detta finns betydligt mer att säga och jag återkommer om saken inklusive uppgifter om den armeniska texten.

Många äkthetsförespråkare framhåller att vi vet att Eusebios’ 167:e olympiad måste vara en felskrivning eftersom Thallos inte kan ha stannat vid den 167:e olympiaden såvida han samtidigt inte var verksam vid den tiden (ca 100 fvt) och vi har bevis för att Thallos skrev om senare händelser. Men stämmer detta verkligen? Det finns minst fyra omständigheter som måste belysas ytterligare:

1)      Alla notiser om Thallos hos alla andra (inklusive det Eusebios skriver här) kopplar Thallos samman med händelser långt tillbaka i det förgångna. Vore det inte för Africanus fanns inget som förlade Thallos till något efter år 100 fvt.

2)      Det finns otaliga orsaker till varför en författare väljer att upphöra med sitt verk vid en viss tid även om denna tid skulle ligga långt före författarens egen livstid. Exempelvis kan författaren inte ha hunnit slutföra sitt verk på grund av sjukdom eller död.

3)      Vi har inget bevarat av det Thallos ska ha skrivit om denna solförmörkelse utöver Africanus’ tolkning av det han skrev. Det är alls inte orimligt att Africanus misstolkat eller ännu hellre önsketolkat på ett sätt som jag också ska visa att han sannolikt gjorde med Flegon i det citat som finns återgivet ovan.

4)      Den uppgift Eusebios ger om Thallos’ verk stämmer rätt dåligt överens med andra uppgifter om det Thallos skrivit och det kan röra sig om olika verk av Thallos.

Att man misstror uppgiften om den 167:e olympiaden hänger enbart samman med uppgiften hos Julius Africanus om solförmörkelsen vid ”Jesu död”. Men en mycket enklare lösning är att Thallos’ korta kompendium sträckte sig i tiden fram till 109 fvt och att solförmörkelsen Africanus rapporterar om härrör från ett annat verk av Tallus, nämligen det som Africanus (och även andra) benämner Historia. Detta kan då ha skrivits när som helst före år 180 vt och efter år 109 fvt (om Julius Africanus misstagit sig på tiden för solförmörkelsen eller aldrig nämnt Thallos) eller efter ca år 30 vt (om han rätt bedömt den).

Roger Viklund, 2010-12-05

Tacitus som Jesusvittne. Del 3 – Christus och prokurator, inte Jesus och prefekt

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Den fiktiva text som jag har skapat här till höger är avsedd att illustrera en arkivtext som Pilatus, eller någon av hans undersåtar, skulle kunna tänkas ha upptecknat i samband med den påstådda avrättningen av Jesus. Givetvis är denna text alltigenom omöjlig, men den skulle ändå gott kunna spegla en förlaga som passar till den text som förekommer i Tacitus’ historieverk Annalerna, eller som det ursprungligen lär ha hetat, Ab excessu divi Augusti (Från den gudomlige Augustus’ bortgång).  Det omöjliga i texten, förutom att mina formuleringar naturligtvis är helt osannolika, är att Pilatus betecknar sig själv som prokurator och inte prefekt samt att den han sägs ha avrättat är Christus och inte Jesus.

Tacitus skrev följande på latin:

”Ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit, quos per flagitia invisos vulgus christianos (eller: chrestianos) appellabat. Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiabilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta mundique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque.” (Tacitus, Annales 15:44)

I ett försök till ordagrann översättning skulle detta stycke lyda:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

 

BETECKNINGEN CHRISTUS

Att Pilatus skulle ha kallat Jesus för Christus, den latinska formen av det grekiska Christos som betyder smord, inoljad, fuktad, och är en grekisk motsvarighet till hebreiskans messias (mashiah), förefaller vara uteslutet. Christos är inget namn. Om Pilatus alls skulle ha berättat vem den han avrättade var skulle han ha skrivit att denne hette Jesus, eller då Jeshu(a), och att han kom från Galileen eller då möjligen Nasaret. Ett protkoll upprättat av Pilatus skulle i så fall ha kunnat lyda så att Pilatus, ”lät avrätta Jeshu från Nasaret, som ansågs vara judarnas konung”. Protokollet skulle inte ha innehållit uppgiften att han hette Christus.

Tacitus synes däremot ha trott att han hette Christus, genom att skriva att ”Christus avrättades”. Också detta tyder på att Tacitus inte läst någon officiell rapport, då den klart skulle ha angivit att hans namn inte var Christus utan Jesus.

Emot detta anförs den omständighet att Tacitus faktiskt bara är ute efter att förklara varifrån kristna fått sitt namn. Att säga att kristna kallas just kristna eftersom deras ledare hette Jesus, är en klart intetsägande förklaring. Tacitus var alltså tvungen att hänvisa till Christus för att kunna förklara det han avsåg att förklara. Om detta råder det givetvis ingen oenighet.

Men denna (bort)förklaring ställer ändå till problem.

  • För det första stöder den omständighet att Tacitus använder endast ordet Christus INTE att han konsulterat källor, eftersom de rimligen skulle ha innehållit namnet Jesus och troligen inte Kristus (även om de skulle ha kunnat förklara att han hette Jesus och ansågs vara Kristus). Men oavsett det faktum att det går att förklara Tacitus’ val av Christus framför Jesus utifrån den omständighet att han vill förklara varifrån de kristna fått sitt namn, ger detta likväl inget stöd för att han fått uppgifterna om Pilatus’ avrättning av Christus från utomkristna källor. Kom ihåg att Tacitus med all säkerhet redan hört varifrån de kristna fått sitt namn och att det i sig inte finns något starkt stöd för att han konsulterat källor för denna uppgift. För att man över huvud taget ska kunna trovärdiggöra att Tacitus bygger på källmaterial måste någon omständighet i texten kunna åberopas till stöd för denna tolkning. Och valet av Kristus framför Jesus ger inget sådant stöd.
  • För det andra hade Tacitus i stället kunna skriva något liknande detta: ”Upphovsmannen till detta namn, Jesus som kallades Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus …”. Om Tacitus läst om Jesu avrättning hade han med stor sannolikhet funnit namnet Jesus i handlingarna. Han bör i så fall alltså ha vetat att han hette Jesus. Han bör därmed också ha förstått att han inte hette Christus. Det kan till och med ha stått att vissa ansåg att han var Messias, där alltså Christus är den latinska motsvarigheten. I så fall torde Tacitus inte ha uttryckt sig på ett sådant sätt så att läsaren förleds att tro att han hette Christus. Det skulle ha inneburit en minimal ansträngning för Tacitus att förtydliga ungefär på det sätt som jag föreslår och därmed skulle det också stå klart att Tacitus förstod skillnaden mellan namnet Jesus och beteckningen Christus. Även om det är möjligt att Tacitus ansåg frågan vara av underordnad betydelse och av ren lättja uteslöt namnet Jesus, ger detta likväl inget stöd för att Tacitus gått till källorna. Tvärtom tyder det på att han inte gjort det och faktiskt inte ens visste att personen ska ha hetat Jesus.

En ytterligare omständighet är att i den äldsta handskriften av Annalerna från tiohundratalet har ett ursprunglig ”e” ändrats till ett ”i”, så att krestna ändrats till kristna. Vad detta kan innebära och vad Tacitus kan tänkas ursprungligen ha skrivit, avser jag att återkomma till i ett framtida inlägg.

PROKURATOR KONTRA PREFEKT

Kring frågan om Tacitus’ beteckning av Pilatus som prokurator och inte prefekt har det spillts mycket bläck genom åren. Det råder en stor oklarhet kring de olika begreppen, något som också försvåras av att fler än ett språk är inblandat i resonemanget.

Prokurator var en latinsk beteckning på ett romerskt ämbete och betydelsen av denna beteckning synes ha ändrats under årens lopp, så att prokurator på Tacitus’ tid inte var riktigt detsamma som prokurator på Pilatus’ tid.

Historikern Richard Carrier har sedan länge annonserat att han avser att publicera en större genomgång av bruket av beteckningarna prokurator och prefekt genom tiderna. Vad jag vet har han ännu inte publicerat sina rön. Men Earl Doherty har fått tillåtelse att studera det ännu opublicerade materialet och använda det som grund för sin egen utredning i boken Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (Age of Reason Publications, 2009). Den följande beskrivningen om skillnaden mellan prefekt och prokurator är löst baserad på Dohertys genomgång på sidorna 594–596.

I Judeen kallades de av Rom tillsatta styresmännen för prokuratorer först vid kejsar Claudius’ tid som regent (41–54 vt) med början från år 44. Då omorganiserade han provinserna så att Judeen blev en officiell romersk provins med direktstyre från Rom. Under den tidigare perioden av romerskt styre från år 6 vt till år 39 vt, hade Judeen fungerat som en provins till Syrien och de styrande i Judeen hade beteckningen prefekter.

Prefekt är en militär beteckning för en befälhavare över en större trupp soldater som upprätthöll ordningen huvudsakligen genom ett militärt styre. Pilatus var en sådan prefekt över Judeen under åren 26–36.

Beteckningen prokurator avsåg något olika funktioner under den tidiga perioden när Augustus (27 fvt–14 vt) och Tiberius (14–37 vt) regerade jämfört med den senare perioden från Claudius (41–54 vt) och framåt till krigsutbrottet år 66. I den tidiga perioden då Pilatus styrde Judeen var en prokurator i stort sett en finansiell administratör över en provins, utsänd av kejsaren. Denne prokurator saknade militära befogenheter och var i det stora hela underställd prefekten. I den senare perioden kallades de styrande i Judeen för just prokurator och då avsågs den högsta styrande i provinsen med omfattande befogenheter som de tidigare prokuratorerna hade saknat.

Pontius Pilatus var prefekt. Detta vet vi inte minst genom en inskription som påträffades år 1961 i Caesarea, där Pilatus hade sitt huvudsäte. I bilden till höger syns den bevarade inskriptionen. Den rödmarkerade texten inunder bilden utgör de bokstäver som delvis eller i sin helhet är bevarade och det övriga är ett av flera försök till rekonstruering av texten, vilken då skulle lyda: ”Dis augustis Tiberieum Pontius Pilatus Praefectus Iudae fecit et dedicavit”. Det skulle på svenska motsvara ungefär: ”Pontius Pilatus, prefekt över Judeen, uppförde Tiberium till de vördnadsvärda gudarna[s ära]. Vad Tiberium i så fall avsåg är okänt och vissa har spekulerat om att det kan ha avsett ett tempel som uppförts till kejsar Tiberius’ ära. Men rad 2 och 3 anses i vilket fall vara säkert rekonstruerade som ”Pontius Pilatus, prefekt över Judeen”.

Det Carrier har kommit fram till gällande tiden före Claudius är att i små provinser – och Judeen var en liten provins – fanns det sällan skäl att ha både en prefekt och en honom underställd prokurator. I de flesta fall synes den styrande personen ha varit både prefekt och prokurator. Pilatus skulle således ha betitlats såväl prefekt som prokurator. Därmed skulle Tacitus’ beskrivning av Pilatus som prokurator inte vara en felaktig beskrivning av hans ämbete.

Under Tacitus’ hela levnad hade de styrande över provinserna kallats för prokuratorer. Tacitus ger också Pilatus beteckningen prokurator fastän på dennes tid ämbetet var prefekt. Tanken är nu att om Tacitus läst i officiella dokument att Pilatus avrättat Jesus skulle Pilatus där ha benämnts med sin rätta titel prefekt och inte prokurator. Det faktum att Tacitus säger att Pilatus var prokurator tyder därmed på att han inte hämtat uppgifterna från officiellt källmaterial.

Utifrån insikten att Pilatus också var prokurator hävdar då de som vidhåller att Tacitus vänt sig till romerska källor, att han inte gjorde något misstag när han skrev att Pilatus var prokurator. Pilatus var också prokurator. Men detta är knappast en riktig beskrivning eftersom:

1)      Prefekt var ett ämbete överordnat prokuratorns och Pilatus skulle knappast ha gått med på att betitlas med en lägre grad än den han hade.

2)      Vi vet genom Caesarea-inskriptionen att Pilatus också betitlades prefekt.

3)      I ett officiellt dokument skulle titeln prefekt och inget annat ha givits, detta speciellt eftersom Pilatus avrättade folk i egenskap av militär befälhavare och inte i egenskap av ”räknenisse”.

Detta utesluter givetvis inte att Tacitus ändå kan ha benämnt Pilatus prokurator. Prokurator kunde vid Tacitus’ tid ses som en överordnad beskrivning av alla ansvariga över en provins. Tacitus kan också ha valt en titel som han ansåg att folk i hans samtid bättre skulle kunna relatera till. Carrier föreslår att Tacitus medvetet kan ha använt den lägre titeln prokurator för att förnedra Pilatus, i enlighet med Tacitus’ vana att vara spydig. Och alla sådana förklaringar är naturligtvis möjliga. Det ändrar dock inte det faktum att Tacitus använde en titel på Pilatus som man inte kan förvänta sig stod i ett officiellt dokument, och därmed tyder även detta på att Tacitus aldrig konsulterade något sådant.

Även andra kallade Pilatus för prokurator.

Ofta argumenteras för att en titel som prokurator användes rätt oprecist och kunde åsyfta även de som inte direkt var prokuratorer. Till stöd för att även Pilatus kunde benämnas prokurator åberopas Filon från Alexandria (ca 20 fvt–50 vt), som alltså var samtida med Pilatus, och Josefus (37/38–ca 100 vt) som levde i den närmaste tiden efter Pilatus. Båda sägs ha skrivit att Pilatus var prokurator. Detta är ett argument som ofta framförs.

Man bör då veta att både Filon och Josefus skrev på grekiska och inte på latin. I Judiska fornminnen 18:55 läser vi i William Whistons översättning: ”BUT now Pilate, the procurator of Judea …” Även Louis Feldman översätter denna mening i Loeb Classical Library till prokurator. Grekiskan lyder emellertid: ”Πιλᾶτος δὲ ὁ τῆς Ἰουδαίας ἡγεμὼν …”, Grekiskans hêgemôn betyder rätt och slätt ledare i en vid bemärkelse och har ingen uttrycklig betydelse av ett speciellt romersk ämbete som prokurator. Översättningen till prokurator är alltså en tolkning utifrån en föreställning om att det var det Josefus avsåg, inte för att ordet betyder prokurator. Sannolikt låg en tidigare latinsk översättning till prokurator till grund för antagandet.

Det andra grekiska ordet som används av Filon i Angående beskickningen till Gaius 38 och av Josefus i Om det judiska kriget 2:169 är epitropos. Josefus skriver: ”Now Pilate, who was sent as procurator into Judea by Tiberius” (Πεμφθεὶς δὲ εἰς Ἰουδαίαν ἐπίτροπος ὑπὸ Τιβερίου Πιλᾶτος …). Epitropos betyder bland annat ståthållare och kan möjligen ses som en motsvarighet till latinets prokurator. Fast detta är svårt att veta, då epitropos har fler betydelser som väktare, föreståndare, domare, etc. Att det i betydelsen ståthållare exakt skulle svara mot latinets prokurator i den betydelse det latinska ordet hade på Pilatus’ tid, och inte innefatta också exempelvis ämbetet prefekt, har jag svårt att se. Eftersom inget grekiskt låneord bildat från prokurator förekommer, är det svårt att säga att Filon och Josefus skulle mena exakt prokurator.

Tacitus’ val.

Med andra ord betecknar Tacitus Pilatus prokurator trots att hans officiella ämbete som ledare över Judeen var prefekt. Detta må ses som ett mindre ”misstag” som går att förklara på flera olika sätt och alls inte behöver betyda att Tacitus inte visste att Pilatus också uppehöll ämbetet prefekt. Emellertid stöder denna omständighet INTE att Tacitus förlitade sig på ett officiellt dokument, då detta borde ha innehållit Pilatus’ rätta titel och vi därför måste förutsätta att Tacitus trots detta valde att benämna honom prokurator.

SAMMANFATTNING

Sedan tidigare har jag konstaterat att meningen ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade” är en typisk fotnotsupplysning, som bör betraktas som något separat från det övriga Tacitus skriver. Jag har också visat att Tacitus visserligen var en god och noggrann historiker, men att även han ibland var godtrogen och att det knappast fanns skäl för honom att misstänka att det han direkt eller indirekt hört från kristna om att deras gudom Kristus avrättats av Pilatus skulle vara osant. Frågan om han skulle ha nöjt sig med att bara flika in det han trodde sig veta eller kontrollera uppgifterna i de källor om Jesus som knappast fanns tillgängliga i de romerska arkiven, kan endast styrkas eller försvagas av det Tacitus själv skriver. Och i detta går att konstatera att han på två ställen i denna korta text ger information som rimligen måste avvika från den han borde ha funnit i ett eventuellt protokoll om Jesus avrättning. Den text han i så fall konsulterat bör ha liknat den till höger och ha innehållit namnet Jesus och Pilatus’ ”rätta” titel prefekt. Trots detta skriver Tacitus Christus och prokurator. I båda fallen går det att finna trovärdiga förklaringar till varför Tacitus valde att använda dessa ord framför Jesus och prefekt. Men samtidigt försvagar denna omständighet ytterligare den redan svaga hypotesen om att Tacitus skulle ha bemödat sig om att bekräfta något han rimligen inte kan ha misstänkt var oriktigt.

Tacitus’ uppgift om Pilatus’ avrättning av Christus i Judeen är därför sannolikt endast en upplysning baserad på hörsägen, där informationen ytterst kommer från kristna själva. Inget i det Tacitus skriver utgör något som inte samtidigt finns beskrivet i de evangelier som på denna tid bör ha varit spridda.

Roger Viklund, 2010-09-17

Tacitus som Jesusvittne. Del 2 – Finns det skäl att anta att Tacitus gått till källorna?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Omnämnandet av Kristus i Tacitus’ verk Annalerna leder till två grundläggande frågeställningar. Dels gäller det frågan om Tacitus alls har skrivit den nämnda passagen, dels – om så är fallet – ifall han ger ett från kristna oberoende bevittnande av Jesus. Jag ska i detta inlägg koncentrera mig på den senare frågan utifrån förutsättningen att Tacitus verkligen har skrivit nedanstående passage.

”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

Problemet kan sammanfattas i frågeställningen om Tacitus i just ovan nämnda passage förlitade sig på uppgifter som inte hade sitt ursprung hos kristna, eller om han bara förmedlade information som hade sitt ursprung hos kristna. Ty om uppgifterna kommer från kristna (oavsett på vilken väg de då har nått Tacitus) är hans så kallade vittnesmål till stöd för en historisk Jesus inget vittnesmål alls. I så fall är det enbart förmedlande av hörsägen.

Tacitus bör ha skrivit stycket om Kristus ca år 117 och vid denna tid var sannolikt minst några och kanske alla fyra evangelier redan i omlopp. Det finns inget reellt tvivel om att kristna på 110-talet själva ansåg att Kristus avrättats av Pilatus (utöver att det är bevittnat genom evangelierna är det också bevittnat av Ignatios och Första Timotheosbrevet). Om då Tacitus fått sin information från kristna förändras läget gällande Jesus historicitet absolut ingenting i förhållande till om Tacitus inte hade skrivit detta över huvud taget. Redan utan Tacitus vet vi att kristna på 110-talet trodde att Pilatus avrättat Kristus.

Om Tacitus fått uppgifterna från icke-kristna källor, kan dessa indelas i två möjliga kategorier. Antingen har Tacitus hämtat uppgifterna från andra historiker som skrivit tidigare och som ger ett oberoende bevittnade, eller så har han själv (direkt eller med hjälp av andra) letat fram romerska protokoll som omtalar att Jesus avrättades av Pilatus.

I det första fallet, som jag redan har påtalat i föregående inlägg, Tacitus som Jesusvittne. Del 1 – Kristusomnämnandet i sitt sammanhang, kan konstateras att Tacitus’ omnämnande av Kristi avrättning är en så kallad förklarande utvikning. Han förklarar helt enkelt vilka de kristna är och varifrån de fått sitt namn. Uppenbarligen utgick Tacitus från att läsarna av hans verk generellt sett inte skulle vara bekanta med kristna och att han därför behövde upplysa dem om den saken. Kristna måste därför rimligen ännu på 110-talet ha utgjort en marginell företeelse.

Detta tål att jämföras med det andra omnämnandet av Jesus hos Josefus i hans Judiska fornminnen 20:200, där – under förutsättning att Testimonium Flavianum är en kristen förfalskning – ingen förklaring ges till vem Jesus Kristus var. Detta styrker onekligen förfalskningshypotesen även när det gäller denna andra Jesuspassage hos Josefus, eftersom Josefus skrev mer än två årtionden tidigare än Tacitus och därför borde ha haft än större anledning att förklara vilka de kristna var. Detta speciellt eftersom vi fram till dess att en viss massa uppnåtts kan förvänta oss en exponentiell tillväxtkurva av antalet kristna, och att antalet kristna därför på Josefus’ tid borde ha varit betydligt lägre än på Tacitus’ tid.

Utifrån konstaterandet att Tacitus gör en utvikning för att berätta om varifrån kristna fått sitt namn, finns goda skäl att tro att detta inte förekom i de eventuella källor som Tacitus kan ha förlitat sig på för att berätta om 1) branden, och 2) förföljelsen av kristna. Visserligen utesluter detta inte på något sätt att Tacitus’ källa kan ha berättat att Pilatus avrättade Kristus, men att en sak är möjlig är inte detsamma som att den är trolig.

Därigenom läggs tyngdpunkten på frågeställningen om Tacitus kan ha hämtat sin information om Kristi avrättning i de romerska arkiven. Till stöd för att han gjort detta brukar följande omständigheter åberopas.

1)      Tacitus var en god och noggrann historiker.

2)      Han brukar i andra fall påpeka när det rör sig om hörsägen och därmed osäkra uppgifter.

3)      Han skulle aldrig ha utsatt sig för risken att påstå något som bara var ett rykte och som därmed kunde visa sig vara felaktigt och få Tacitus att framstå som godtrogen.

4)      Han hade som den romerska senator han också var, tillgång till de romerska arkiven.

Bemötande 1

Tacitus var en god historiker. Men han var inte den främste historikern i klass med exempelvis de grekiska historikerna Thukydides (ca 460–ca 399 fvt), Polybios (ca 200–efter 120 fvt) och Arrianos (ca 85–ca 160 vt). Han kan ändå ses som en medelgod historiker som i likhet med sina fränder ofta gav riktiga uppgifter genom att förlita sig på och skriva av äldre historiker. Han verkar inte i någon större omfattning själv ha grävt i källorna utan sammanfattat andras verk.

Richard Carrier skriver följande angående författaren av Lukasevangeliet och jämför då med Tacitus:

“Luke is therefore not even in Arrian’s league as a critical historian. He fares even worse when compared with Polybius or Thucydides. Nor does he reach the level of lesser historians like Tacitus or Josephus, either–who, though they do not give such clear discussions of their methods, nevertheless often name their sources and explicitly show critical acumen in choosing between conflicting or confusing accounts.” (Richard Carrier, Why I Don’t Buy the Resurrection Story (6th ed., 2006))

Plinius den yngre

Plinius den yngre

Följande skriver Carrier om Tacitus’ vän Plinius d.y.:

“Likewise, when Pliny the Younger heard that Curtius Rufus had seen a vision of a goddess, he asked only whether it was a hallucination or a real encounter with the divine. The possibility that the story was made up never even enters his mind, nor does he engage any effort at all to check. Nor, apparently, did the historian Tacitus.” (Richard Carrier, Was Christianity Too Improbable to be False? (2006))

Och Jeffery Jay Lowder (Josh McDowell’s ”Evidence” for Jesus Is It Reliable?) hänvisar till Michael Grant, som påpekar att Tacitus bara var skeptisk ibland, att han gång på gång tog rykten för att vara sanna, att han ”bedrev ytterst lite oberoende forskning”, och rätt ofta bara citerade de källor som fanns tillgängliga för honom. (Michael Grant, Greek & Roman Historians: Information and Misinformation, New York: Routledge, 1995, s. 39–40)

Vidare skriver F.R.D. Goodyear:

“One feature very damaging to Tacitus’s credit is the manner in which he employs rumores. Of course, a historian may properly report the state of public opinion at particular times, or use the views of contemporaries on major historical figures as a form of ‘indirect characterisation’ of them. But Tacitus often goes far beyond this.

He implants grave suspicions which he neither substantiates nor refutes. Their cumulative effect can be damning and distorting…. Time and again Tacitus is ready with an unpleasant motive, susceptible neither of proof nor of disproof.” (F.R.D. Goodyear, Tacitus, Oxford: Clarendon Press, 1970, s. 31f)

Med andra ord var Tacitus säkert en god och noggrann historiker sedd ur den tidens perspektiv. Detta innebar inte att han på något sätt var ofelbar och att han till och från återgav sådant som var felaktigt och många gånger rena rykten.

Bemötande 2

Tacitus brukade ibland påpeka att uppgifterna enbart var hörsägen. Han brukade också avfärda orimliga berättelser. Om detta råder inget tvivel. Men ibland svalde han uppenbara skrönor rätt okritiskt och överdrev inte sällan storleken på en händelse. Jeffery Jay Lowder (Josh McDowell’s ”Evidence” for Jesus Is It Reliable?) hänvisar till Tacitusforskaren Ronald Mellor, som noterar att Tacitus ibland återgav berättelser som var uppenbart osanna (Tacitus (New York: Routledge, 1993, s. 44, n. 56). Mellor skriver:

“Besides relaying unverifiable rumors, Tacitus occasionally reported a rumor or report that he knew was false. When reporting Augustus’s trip to be reconciled with his exiled grandson Agrippa, he alludes to a rumor that the emperor was killed by his wife Livia to prevent Agrippa’s reinstatement… All the components of such a tale foreshadow the murder of Claudius by his wife Agrippina to allow her son Nero to succeed before the emperor reverted to his own son Brittanicus. Tacitus is content to use the rumors to besmirch by association Livia and Tiberius who, whatever their failings, never displayed the deranged malice of an Agrippina and a Nero. It is good literature but it can be irresponsible history.” (Ronald Mellor, Tacitus, New York: Routledge, 1993, s. 44)

Så även om Tacitus ofta uppgav det han ansåg vara obefogade rykten lät han också uppenbara skrönor passera. Och just när det gäller Kristusomnämnandet måste man ställa sig frågan om det finns något skäl tro att Tacitus över huvud taget skulle misstänka att uppgiften att de kristnas ledare avrättats av Pilatus vore osann?

Tacitus var en uppsatt senator och konsul över en provins i nuvarande Turkiet. Från hans kollega Plinius vet vi att denne i den angränsande provinsen brottades med hur han skulle göra med de kristna och därför vände sig till kejsaren för att få upplysning i frågan. Tacitus och Plinius var vänner och de ”problem” Plinius brottades med måste också ha gällt för Tacitus. Att han som högste ansvarige över provinsen INTE skulle ha hört berättas vilka de kristna var måste anses vara otroligt. Det vore närmast tjänstefel av Tacitus att inte vara informerad om saken, vare sig han fått den informationen direkt av kristna, från sina undersåtar eller från Plinius och andra uppsatta i kejsarens ”hov”.

Med vetskap om att Tacitus bör ha varit informerad måste man fråga sig om det finns skäl anta att Tacitus misstänkte att denne Kristus som de ”surrar” om INTE hade avrättas av Pilatus? Finns det skäl att tro att Tacitus skulle ha bemödat sig om att kontrollera denna uppgift? Eller tog han den för given på samma sätt som han gjorde med uppgifter som verkade betydligt mer osannolika än att en vanlig ”brottsling” hade avrättats?

Bemötande 3

Tacitus skulle aldrig utan förbehåll ha påstått något som han misstänkte inte var sant och som skulle ha fått honom att framstå som godtrogen. Detta har bemötts i föregående punkt. Han uppgav annat som för oss får honom att framstå som godtrogen och det finns inga goda skäl tro att Tacitus alls misstänkte att det han sade i upplysningssyfte om varifrån kristna fått sitt namn var felaktigt.

Bemötande 4

Det är sant att Tacitus som romersk senator hade tillgång till flera av de romerska arkiven. Sannolikt hade han tillgång till alla utom ett, de romerska kejserliga arkiven. Fast å andra sidan skulle en senator kunna begära särskilt tillstånd för att få komma in där och det är alls inte omöjligt att Tacitus också skulle ha beviljats tillträde. Men detta är egentligen ovidkommande av flera orsaker.

  • För det första verkar Tacitus mycket sällan ha sökt i arkiven. Han var ingen grävande historiker utan skrev oftast av andra historiker.
  • För det andra var den information han gav mer av en upplysande utvikning som inte direkt hade med ämnet att göra. Att Tacitus skulle ha lagt ner arbete på en sådan ”struntsak” verkar osannolikt.
  • För det tredje var uppgiften inte av det uppseendeväckande slaget som kunde ha gjort Tacitus misstänksam och drivit honom till att ta reda på hur det förhöll sig.
  • För det fjärde finns inte skäl att tro att Tacitus skulle ha ansett det vara mödan värt med tanke på det arbete som det måste ha inneburit att leta reda på en sådan uppgift i arkiven. Vi kan knappast förvänta oss att man upprättat något index över alla avrättade i de olika romerska provinserna. Tacitus skulle i så fall vara tvungen att gräva genom högar av bokrullar som han fick rulla ut och läsa genom långa längder för att eventuellt hitta (eller inte hitta) avrättningen av Jesus däri. Det måste ha varit otroligt många som avrättats av romarna under deras tid vid makten. Bara som exempel kan man åberopa Josefus som berättar att Publius QuinctiliusVarus (46 fvt–9 vt) efter att Herodes dött genom upphängning (korsfästning?) lät avrätta 2000 personer och att den romerske prokuratorn över Judeen åren 52–60, Marcus Antonius Felix, lät avrätta ett oräkneligt antal motståndare.
  • För det femte förutsätter det att de eventuelle uppteckningar som gjorts också fanns i de romerska arkiven. Om vi tänker oss att Jesus avrättades i början av 30-talet och Pilatus lät upprätta ett dokument där detta beskrevs, ska detta dokument ha tagit sig till Rom och funnits tillgängligt för Tacitus. Om det förts till Rom före år 64 måste det ha funnits där när den stora branden ödelade större delen av Rom inklusive stora delar av de kejserliga byggnaderna. Risken är då stor att dokumentet uppslukades av elden. I så fall måste dokumentet ha varit kvar i Palestina och förts till Rom efter år 64 men helst före år 66 då kriget mellan romarna och judarna utbröt. Fanns det dessutom bevarat i Jerusalem så måste det ha gått under i samband med att staden ödelades och brändes ner år 70. Och detta scenario tar inte i beaktande alla övriga katastrofer som kan ha drabbat dokumentet.
  • För det sjätte förutsätter det att Pilatus alls dokumenterade avrättningen av Jesus. Med tanke på hur summariska eller obefintliga rättegångar som förekom i samband med avrättningar och hur snabbt de kunde genomföras, finns goda skäl att tro att enskilda personers namn och gärning aldrig blev föremål för skrivna rapporter som kom att lagras.
  • För det sjunde förutsätter det också att Jesus har avrättats av Pilatus. Har han inte funnits fanns heller inga uppteckningar om hans avrättning. Och eftersom också den frågan är del av denna undersökning blir det en sorts självuppfyllande profetia att förutsätta att hans avrättning fanns dokumenterad och bevarad så att Tacitus kunde ta del av den.
  • För det åttonde uppstår en undran över vad Tacitus kunde ha dragit för slutsats av att INTE ha hittat några belägg i arkiven för att Jesus har funnits. Om han inget hittat kunde han rimligen ändå inte utgå från att uppgiften om att Pilatus avrättat en obetydlig kriminell person var felaktig. Pilatus kunde ha gjort det utan att Tacitus fann några uppgifter som styrkte den saken. Tacitus kunde omöjligt veta ifall Pilatus aldrig noterat den saken eller om dokumentet gått förlorat.

Slutsatser

I detta inlägg har jag mestadels resonerat kring sannolikheten för olika scenarier. Tacitus uppger inte vilka hans källor till informationen om branden var. Han uppger heller inte i hur stor utsträckning han förlitar sig på dessa källor och hur stor del han fyller i utifrån egen direkt eller indirekt kännedom om händelsen, som måste ha inträffat när Tacitus var ca 9 år gammal. En sådan händelse måste ha förts vidare i folkmun och varit allmänt känd bland folk i Rom även på 110-talet. Vi vet heller inte om beskrivningen av Neros skuldbeläggande av de kristna och hans dödande av dem också kommer från samma källor, andra källor eller inga källor alls. Tacitus säger inget om den saken men det rör delvis ett annat ämne och Tacitus är den ende under de kommande århundradena som gör kopplingen mellan branden och kristnas vedermödor. Den förste att på nytt göra denna koppling är Sulpicius Severus ca år 400, men han bygger då sannolikt på Tacitus.

Det är viktigt att förstå att vi med det material som finns bevarat inte kan veta om Tacitus i samband med Kristusomnämnandet bygger på andra historiska källor, på romerska arkivuppgifter eller går på hörsägen. Det som talar emot att han bygger på äldre historiker för uppgiften om att kristna fått sitt namn av en viss Kristus som avrättats av Pilatus, är att denna uppgift så uppenbart är en utvikning i förklarande syfte och att det vore osannolikt att Tacitus inte skulle ha hört kristna själva berätta detta. Och hade han hört det vore det rimligt att han bara infogade informationen utan omsvep.

I detta inlägg har jag visat att de argument som framförs för att Tacitus skulle ha kontrollerat uppgifterna i romerska källor för att försäkra sig om att de var riktiga, är mycket svaga och sällan sträcker sig längre än till förhoppningar. Det finns rimligen inga goda skäl att tro att Tacitus alls skulle ha velat eller kunnat kontrollera dem.

Det som återstår är då frågan om texten i sig ger stöd för att Tacitus har fått uppgifterna från avrättningsprotokoll eller liknande. I nästa inlägg ska det Tacitus skriver därför granskas i ljuset av vad som kan tänkas ha stått i sådana arkivuppgifter. Finns det något som stöder uppgiften att han gått till arkiven, eller finns det tvärtom sådant som stöder att han inte har gjort det?

Roger Viklund, 2010-09-16

Auktoritetstro och majoritetsuppfattningar; en replik till Leif Svensson

Torsdagen 13/9 2007 deltog jag i en offentlig debatt med Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen. Debatten som gällde frågan om Jesus har funnits, var anordnad av Pingstkyrkan i Umeå och hölls på Kafé Station. Det var en trivsam tillställning med kanske hundratalet åhörare.

Stefan Gustavsson

Stefan Gustavsson

Innan debatten inleddes tillfrågades publiken om den trodde att Jesus hade funnits och därmed lutade åt Stefan Gustavssons ståndpunkt eller att Jesus inte funnits och lutade åt min ståndpunkt. Nästan samtliga åhörare favoriserade Stefan Gustavssons ståndpunkt – att Jesus hade funnits.

Som väntat skilde sig min och Stefans utgångspunkt för samtalet åt högst väsentligt. Stefan Gustavsson kom under vår debatt i mycket stor utsträckning att bygga sin argumentation på vad majoriteten av Bibel- och Jesusforskare anser.

Hans invändningar mot min framställan handlade bland annat om att andra förespråkare för att Jesus inte har funnits, kritiker som G. A. Wells och Alvar Ellegård, visserligen var professorer, men inte inom religions- eller historieområdet. Om jag förstod Stefan Gustavsson rätt, kan deras forskning på Jesusgestalten och kristendomens uppkomst därför inte tillmätas något större värde.

Hans budskap var att i stort sett alla forskare av facket var överens om att Jesus verkligen har funnits. Detta var Stefans huvudtes och tillsynes hans starkaste motiv till varför vi ska tro att Jesus har funnits.

Hur illa jag än tycker om att hänvisa till auktoriteter till stöd för mina ståndpunkter (och jag undviker i möjligaste mån att göra det), verkar det vara oundvikligt att här göra ett undantag, då just hänvisningar till auktoritets- och majoritetsåsikter är mina opponenters främsta argument.

Kanske är att citera de rätta experterna det enda sätt på vilket man kan argumentera med vissa kristna och vinna gehör när det gäller frågan om Jesu historicitet. Detta trots att hänvisningar till auktoriteter är gagnlöst, då frågan om Jesus har funnits eller ej inte påverkas det allra minsta av vad de har för uppfattning i frågan. Den påverkas endast av de skäl de åberopar för sin uppfattning.

En av debattens åhörare, Leif Svensson, har på Johannes Forsbergs blogg Teologi – Apologetik – Filosofi under rubriken Debatt om den historiske Jesus – en sammanfattande analys valt att kommentera sin syn på debatten mellan mig och Stefan Gustavsson.

Han skriver att just det faktum att ”Jesus är en historisk person brukar i regel ej ifrågasättas av forskarna.” Detta är tyvärr en verklighet och Leif Svensson har helt rätt. Men jag menar att detta snarare visar att många forskare inte angriper problemet förutsättningslöst utan redan från början har en förutfattad åsikt; något som ur forskningssynpunkt måste betecknas som förkastligt.

Inte sällan brukar jag genom mitt ifrågasättande av Jesu existens anklagas för att utgå från vissa förutfattade premisser. Men faktum är att den forskare som börjar sin forskning utifrån föreställningen att det är bevisat att Jesus har funnits, att detta är ett axiom, och att det handlar enbart om att utröna vem han var, inte heller forskar förutsättningslöst.

Varken utgångspunkten att Jesus har funnits eller att han inte har funnits är en förutsättningslös utgångspunkt och ingendera sidan kan i så fall sägas arbeta förutsättningslöst. Men forskningens själva kärna är att ställa upp en arbetshypotes och därefter pröva den arbetshypotesen mot forskningsresultaten. Forskningen får sedan visa om den uppställda hypotesen stöds av resultaten eller om hypotesen måste modifieras, alternativt omprövas.

Leif Svensson skriver vidare att det bland historikerna i dag råder ”en konsensus kring att den rimliga slutsatsen utifrån det historiska materialet är att Jesus har levt, medan man ibland i den populära debatten och amatörforskningen fortfarande för fram tanken att den historiske Jesus aldrig har funnits”.

Hur förhåller det sig då egentligen med historikernas syn på Jesusgestalten? Ja, visserligen har Stefan Gustavsson och Leif Svensson rätt när de hävdar att en klar majoritet av forskarna anser att Jesus har funnits. Men om vi nu ska leva upp till Stefan Gustavssons standardkrav på ”riktiga historiker”, då bör vi väl självklart räkna enbart dem som använder sig av moderna och objektiva historiska metoder, vilka betraktar Bibeln på exakt samma sätt som vilken som helst annan antik källa och som inte låter sin kristna tro leda dem till att försvara påståenden som de aldrig annars skulle försvara, gällde det någon annan händelse som inte berör den kristna föreställningsvärlden.

Därmed minskas antalet forskare högst väsentligt.

Nu vet jag inte exakt hur bibeltrogen min meddebattör, apologeten Stefan Gustavsson egentligen är, men av det jag har läst (hans bok ”Kristen på goda grunder” och ett antal artiklar) och hört, får han nog räknas in till de mer bibeltrognas skara.

Visserligen hyser en majoritet också av de mer ”sekulära” forskarna åsikten att det har funnits en förebild till evangeliernas Jesus, men faktiskt inte så mycket mer än det. Det förtjänar att påpekas, att bara för att många forskare anser att Jesus har funnits, innebär det inte automatiskt att de anser att denne Jesus på något avgörande sätt behöver ha liknat den Jesus som skildras i evangelierna.

Jag vågar faktiskt påstå att det är ett mycket större avstånd mellan Stefan Gustavssons åsikter och de sekulära bibelforskarnas åsikter, än vad det är mellan mina och deras. Det är alltså inte i tolkningen av exempelvis jungfrufödseln och andra påstådda mirakler etc. som de mer sekulära ”liberalteologerna” och jag skiljer oss åt. Den största skillnaden tycks vara att de allra flesta av dem tror att Jesus har funnits medan jag som bekant inte tror det.

Låt mig anföra ett exempel som tyvärr inte hanns med under själva debatten. Det är hämtat från det bland de mer bibeltrogna så förhatliga Jesusseminariet, vilket grundades år 1985. Sedan dess har fler än två hundra framstående religionsforskare och språkexperter samlats flera gånger per år för att försöka avgöra vad som kan tänkas härröra från en historisk Jesus. Man har beaktat allt bevarat material äldre än år 313 vt.

Efter ingående diskussioner har deltagarna i Jesusseminariet röstat om vad Jesus kan tänkas ha gjort och sagt, och för varje gärning och uttalande har man enats om äktheten. Resultatet de enades om var att blott 90 av de ca 500 kända Jesusorden torde har myntats av Jesus. Likaså ansågs endast var tionde berättelse om Jesus i evangelierna bygga på verkliga händelser. Väl att märka: De ord och händelser som anses kunna äga autenticitet accepteras av seminariedeltagarna inte för att man kan påvisa att de faktiskt härrör från Jesus, utan i stort sett endast för att man inte kan påvisa att de inte skulle stamma från Jesus.

Med andra ord går Jesusseminariets deltagare ofta ända fram till gränsen för ahistoricitet, men väljer, i alla fall i nuläget, att inte kliva över densamma. Det kanske dock bara är en tidsfråga innan så kommer att ske. Sedan man har skalat bort det mesta i Jesusberättelsen och står där med endast en ”naken” Jesus, kommer hur som helst frågan att förr eller senare uppkomma: Varför ska vi tro att Jesusgestalten har funnits, då vi inte tror att andra liknande gestalter som sedan länge förlorat sin dragningskraft har funnits?

Ett intressant tankeexperiment vore om vi skulle förutsätta att kristendomen aldrig hade utvecklats utan bara dött ut som de flesta messianska rörelser gjorde, hur många forskare (och vanliga människor) skulle då tro att Jesus har funnits? Om kristendomen visserligen verkat i ett antal århundraden, men likt de flesta religioner sedan dött ut och nu länge varit utdöd, hur många skulle då ha trott att Jesus har funnits? Min gissning är att under de förutsättningarna skulle läget ha sett helt annorlunda ut.

Robert M. Price

Robert M. Price

Robert M. Price, medlem av Jesusseminariet, är professor i teologi och bibelstudier vid Johnnie Colemon Theological Seminary i Miami Gardens, Florida. Denne Price borde rimligtvis räknas till dem som äger de rätta meriterna för att enligt Stefan Gustavsson få räknas in i de utvaldas skara. Ändå dristar han sig till att betvivla att Jesus har funnits! Robert Price har skrivit flera böcker i ämnet.

Detta stämmer dåligt med Stefan Gustavssons tes att det bara är folk som saknar relevant skolning som kan hävda att Jesus aldrig har funnits.

Stefan Gustavsson påpekar också 1) att man med de rätta historiska metoderna måste komma till slutsatsen att Jesus har funnits samt 2) att också alla historiker är överens härom.

Men låt oss då titta på vad historikern Richard Carrier skriver i samband med att han refererar Earl Dohertys bok The Jesus Puzzle. Denna bok är intressant ur den synvinkeln att Earl Doherty kanske är den som mest pregnant argumenterat för en helt mytisk Jesus. Richard Carriers omdöme är intressant också av en annan anledning, nämligen för att jag argumenterar på liknande sätt som Doherty och att Carriers omdöme därför, åtminstone i någon omfattning, kan sägas gälla även mig.

I sammanfattningen till Did Jesus Exist? Earl Doherty and the Argument to Ahistoricity (2002) skriver Richard Carrier bland annat följande:

När vi jämför den standardhistoriska teorin (SHT) med Dohertys ahistoriska teori eller mytteori (DMT) utifrån kriteriet argument som har bästa förklaringspotentialen, måste jag medge att för närvarande vinner Doherty vad gäller åtminstone fyra av de sex kriterierna (spännvidd [att kunna förklara så mycket som möjligt av bevisen], kraft [att kunna ge de existerande bevisen en troligare förklaring], rimlighet [baserat på vår allmänna uppfattning om den tiden, den platsen och det sammanhanget] och bäst för ändamålet [att teorin måste innehålla färre nya antaganden]; Jag tror att DMT är jämbördig med SHT när det gäller det femte kriteriet, motbestyrkt [att teorin motsägs av färre accepterade föreställningar]; varken DMT eller SMT vinner på det sjätte och avgörande kriteriet [att teorin måste överträffa andra oförenliga teorier inom samma område]). Med andra ord: Dohertys teori är helt enkelt överlägsen på nästan alla sätt när det gäller att handskas med fakta så som vi har tillgång till dem. Emellertid är den inte förkrossande överlägsen och detta ger utrymme åt en hel del osäkerhet. Trots all hans ansträngning, kan ju Jesus ändå ha existerat. Men till dess att en bättre historicitetsteori läggs fram, måste jag dra slutsatsen att det åtminstone är något troligare att Jesus inte existerade än att han gjorde det. Jag säger detta trots att jag länge har varit en motståndare till den ahistoriska teorin. (min översättning)

Tre år senare skriver Richard Carrier på Infidels diskussionsforum:

Jag har länge intagit en agnostisk position när det gäller myticism, vilket i sig var ett rätt så dramatiskt avsteg från min tidigare tro på det sannolika i historicitet, och min omsvängning berodde helt och hållet på Dohertys utomordentliga arbete, vilket jag inte höll med helt och hållet, men definitivt tillräckligt för att konstatera att han kunde ha rätt, [att hans tes] till och med är något troligare än historicisternas. Emellertid, efter att ha undersökt fler verk inom detta område (av Rank, Dundes, Price och Fitzgerald, en för närvarande på detta område okänd forskare vars bok kommer att publiceras troligen inom två år; och mina egna fortsatta studier på Markus’ berättelser), har jag kommit att inse att myticism är avsevärt mer sannolik än vad historicitet är. Detta betraktar jag som ett lika genomgripande avsteg från min tidigare agnosticism, som min agnosticism var från min tidigare historicism. …

Jag har nyligen färdigställt anteckningar som lett mig till slutsatsen att jag kan förklara varje detalj i varje vers i Markus’ berättelser om korsfästelsen och den tomma graven (inklusive alla namn på alla som nämns vid namn i endera) utan att bygga på ett enda historiskt faktum – att i själva verket de flesta av dessa detaljer är så uppenbart symboliska och metaforiska att de nästan säkert inte är historiska eller ens avsedda att vara det. Det enda undantaget är Pontius Pilatus, men hans närvaro i berättelsen är av samma sort som införandet av en daterbar historisk gestalt eller plats i varje hjältemyt och förklaras som ett förväntat faktum från Daniels messianska profetia som berättelsens Jesus tydligt är ämnad att uppfylla (som att avrättas trots sin oskuld, men också för hans tal om att förstöra templet, som ursprungligen kan ha varit symboliskt men senare assimilerades med verkligheten, genom visst kronologiskt fiffel).

Nu slog det mig, att om jag kan rekonstruerar den symboliska betydelsen av hela korsfästelseberättelsen och uppståndelseberättelsen hos Markus, och denna rekonstruktion gör hans historia tio gånger så meningsfull som den någonsin kunde vara som historisk berättelse och mycket i berättelsen är så uppenbart myto-symbolisk, vad finns då för anledning att tro att Jesu korsfästelse alls inträffade? Rättare sagt, det är mycket osannolikt att det hände på långt när på det sätt Markus beskriver saken (till exempel äger den nästintill säkert inte rum under påsken, än mindre vid exakt de klockslag som slås fast, vilka för övrigt överensstämmer exakt med tidpunkterna för de tempelritualer som korsfästelsen upprepar, osv.), så om där fanns en verklig Jesus bakom denna berättelse, korsfästes han med all säkerhet någon annan dag, under andra omständigheter, eller kanske inte ens verkligen blev korsfäst utan stenades och sedan hängdes upp, osv.

Trots allt detta kanske man ändå kan hålla fast vid en historisk Jesus som har blivit totalt förmörkad av myter, men Doherty har rätt när han förklarar detta högst osannolikt. (min översättning)

I ljuset av att Stefans Gustavsson under debatten hävdade något i stil med att ”riktiga historiker” samfällt hävdade att Jesus åtminstone funnits, måste dessa uttalanden av historikern Richard Carrier synas som högst märkliga.

Richard Carrier säger också att moderna historiker i stort sett förkastar all historieforskning om Romarriket tillkommen före år 1950 och att man nu mycket mer kritiskt ifrågasätter de antika historieskrivarnas uppgifter. Man går numera i första hand – inte sällan uteslutande – tillbaka till källmaterialet och bedömer det i förhållande till annan kunskap som inhämtats också inom andra discipliner. (IIDB)

Leif Svensson påstår att Stefan Gustavsson visat att samtliga mina huvudpåståenden är felaktiga. Han skriver att de utombibliska källorna inte kan avfärdas; att evangeliernas tillkomst är av ett sådant datum att de kan vara ögonvittnesskildringar; att Paulus i sina brev inte är ovetande om evangeliernas påståenden om Jesus; samt att kärnan i evangeliet inte är en stor mängd mytologiska källor.

Men kan Leif Svensson visa var Stefan Gustavsson har lagt fram ett enda oomstritt sakargument för varför de utombibliska källorna inte kan avfärdas eller för att evangeliernas tillkomst är så tidiga att de kan vara ögonvittnesskildringar? Stefan Gustavsson har påstått att majoriteten anser detta, men det är faktiskt inget relevant argument, och lika ovidkommande – om inte mer – som de exempel jag har åberopat här ovan i rent upplysningssyfte.

Vidare skriver Leif Svensson att en ”historiker arbetar med sannolikheter, den tolkning som verkar mest rimlig bör föredras.” Jag håller med Leif Svensson därvidlag till hundra procent. Men samtidigt hävdar jag då i likhet med historikern Richard Carrier att den rimligaste tolkningen faktiskt är att Jesus inte har funnits, åtminstone inte den Jesusgestalt som skildras i evangelierna.

Leif Svensson skriver också att det knappast är ”orimligt att tänka sig att en person som uppfattade sig som den judiske Gudens Messias framförde en undervisning som stod i nära relation till GT”; detta tänkt som motargument till mitt påpekande om likheterna mellan evangelierna och äldre källor. Detta påstående håller jag också med om, fast bara delvis.

Leif Svenssons tes om att Jesus uppfyllde alla profetiorna duger dock inte som förklaring, då långa stycken i evangelierna är helt uppbyggda ur Gamla Testamentet. Vissa enskilda element skulle gå att förklara på detta sätt, som att Jesus valde att rida in i Jerusalem på en åsna för att uppfylla profetian i Sakarja 9:9. Men som helhet fungerar inte denna förklaring. I mina ögon handlar det om långsökta efterhandskonstruktioner tillkomna i syfte att rättfärdiga synsättet att Nya testamentets Jesusgestalt var den tänkte Messias.

Leif Svensson säger att en alternativ förklaring måste ”innehålla en beskrivning av hur kristendomen har kunnat uppkomma utan att Jesus har existerat.”

Till det vill jag göra följande kommentar: Det finns talrika exempel på hur andra långvariga religioner har kunnat uppkomma utan att vi i dag har skäl att anta att deras frälsargestalter har existerat som verkliga personer. De religioner som uppstod kring Herakles, Dionysos och Asklepios, har alla varit stora religioner och utövats i många länder och åtminstone två av dem har varit verksamma i över tusen år. Vem tror i dag att Herakles, Dionysos och Asklepios har varit verkliga historiska personer som grundat religioner som bygger på deras gärningar?

För att anknyta till detta med auktoritetstro, är en överlägsen majoritet av dagens historieforskare överens om att dessa frälsargestalter inte har existerat i verkligheten och att deras påstådda ord och gärningar tillhör sagans eller myternas värld. Ändock frodades de religioner som stiftats i deras namn både länge och väl.

Jag anser att detta faktum talar emot Leif Svenssons påstående att kristendomen inte kunnat bli så segerrik vad gäller utbredning, ifall Jesus vore blott en påhittad mytisk gestalt.

Vidare skriver Leif Svensson att eftersom ”de viktiga källorna inte har någon annan beskrivning kan alternativa förklaringar inte få något större empiriskt stöd och innehållet i dessa tenderar därför att bli i hög grad spekulativa.”

Vad avgör vilka källor som är viktiga? Jag konstaterar att redan tidigt under hundratalet från gnostiskt håll har ifrågasatts att Jesus Kristus skulle vara en historisk person och man hävdar att Kristus aldrig har fötts i köttet, endast i anden. Det hör också till saken att de flesta kristna skrifter uteslöts från kanon; att bara fyra av många evangelier kom att vinna auktoritet. Med andra ord är det inte det minsta konstigt att alla ”viktiga” källor uppvisar en sådan samsyn. Den beror naturligtvis på urvalet.

Leif Svensson skriver också att mysteriereligionerna var ett främmande inslag i den judiska miljön. Mot det påståendet vill jag invända att det vore underligt om judarna som ”enda” folk inte skulle kunna anamma en mysteriereligion, detta då mysteriereligioner som regel bara attraherade en liten del av alla individer inom varje folk. Varför skulle det inte också kunna finnas en mindre grupp judar som var intresserade av mysterierna? Judarna var ju spridda över större delen av medelhavsområdet och fanns i stort antal inte minst i Egypten, kanske mysteriernas moder. Jag vill hävda att det visst finns åtminstone ett exempel på en judisk mysteriereligion, nämligen kristendomen!

Avslutningsvis vill jag återvända till denna artikels huvudtema, föreställningen att majoritetens uppfattning i en viss fråga skulle ha någon inverkan på riktigheten av utsagan. Jag har uppriktigt sagt svårt att förstå varför många kristna så ofta använder sig av argument av typen att detta måste vara sant därför att majoriteten anser så.

Det är givetvis ett lätt argument att ta till, då jag saknar akademiska examina i religionshistoria och teologi. Dessutom råkar man i detta fall ha majoriteten på sin sida – inte minst eftersom det stora flertalet kristendomsforskare själva är kristna. I andra fall där majoriteten går emot kristna uppfattningar, exempelvis när det gäller föreställningen om jungfrufödseln eller uppståndelsen, fäster man betydligt mindre vikt vid vad majoriteten hyser för åsikter.

Men jag misstänker att det också finns andra nog så viktiga orsaker till varför många kristna med förkärlek hänvisar till auktoritetsomdömen. Ett viktigt skäl kan vara att man helt enkelt inte förmår att lägga fram sina argument och utveckla dem i detalj, då man i många fall kommer att finna att man inte har täckning för sin framförda tes. Det vill säga, så fort argumenten bryts ned på detaljnivå försvinner plötsligt den uppenbara säkerhet man tidigare ansåg sig besitta. Kristna teologer har haft snart två tusen år på sig att finslipa sina argument. Sett mot en sådan bakgrund kan det ur teologers synvinkel verka som om man har ett starkt ”case”. Men börjar man nysta i garnet rivs snart hela tröjan upp.

I alla tider har det funnits enskilda personer som stått ensamma mot massan; enskilda forskare som hävdat en sak medan den stora majoriteten hävdat motsatsen. Oftast får den enskilde stryka på foten, kanske endast på grund av att hon eller han står ensam i sin uppfattning. Men inte sällan har det senare visat sig att den ensamme forskaren hade rätt och majoriteten hade fel. Givetvis har det många gånger varit så att den enskilde forskaren haft fel och majoriteten haft rätt.

Vad säger då detta oss? Ja, givetvis ingenting! Det är helt irrelevant och har inte det minsta med saken att göra vem som säger vad och hur många som gör det. Rätt är rätt och fel är fel, alldeles oavsett vad en majoritet för närvarande råkar hysa för uppfattning i frågan.

Newer entries »