Quentin Quesnells okända möte med Klemensbrevet

Quesnell2

Quentin Quesnell 1927–2012

Efter en längre tids inaktivitet, tänkte jag åtminstone göra ett inhopp i debatten. I juni 1983 fick Quentin Quesnell möjlighet att studera Klemensbrevet, något som var okänt fram till 2007, och först 2017 har något mer av det han gjorde och såg blivit känt genom hans personliga anteckningar. Hösten 2017 utkom nämligen en artikel: Huller, Stephan; Gullotta, Daniel N. (2017), ”Quentin Quesnell’s Secret Mark Secret: A Report on Quentin Quesnell’s 1983 trip to Jerusalem and his inspection of the Mar Saba Document”, Vigiliae Christianae 71:4: 353–378. Artikeln är bitvis spännande som en spionroman, och vad är annat att vänta av en artikel som handlar om Klemensbrevet och Hemliga Markusevangeliet. Denna bloggpost är direkt inspirerad av den artikeln och bygger också i stor utsträckning på den.

 

marsaba

Munkklostret Mar Saba

Sommaren 1958 under ett treveckorsbesök i det grekisk-ortodoxa munkklostret Mar Saba utanför Jerusalem, upptäckte Morton Smith ett fram till dess okänt brev som utgavs vara skrivet av Klemens av Alexandria, en kyrkofader verksam omkring år 200. Brevet i sig innehöll hänvisningar till, och till och med citerade ur, en längre version av Markusevangeliet, en utgåva som Klemens sade var andligare och mystisk eller hemlig. Av denna anledning kom Morton Smith att benämna evangeliet Hemliga Markusevangeliet. Eftersom boken tillhörde patriarkatet kunde Smith inte ta den med sig, utan i likhet med den praxis som varit rådande sedan sekelskiftet 1900, fotograferade han sidorna och lämnade kvar boken i förvar hos dess rättmätiga ägare, nämligen det grekisk-ortodoxa patriarkatet. Smith trodde (på goda grunder) att brevets och Hemliga Markusevangeliets äkthet skulle komma att ifrågasättas. Själv var han också osäker på om brevet var äkta. Så han åkte tillbaka till USA, lät transkribera texten och göra en preliminär översättning av den till engelska och överlämna en skrift till Library of Congress. Därmed hade han försäkrat sig om upphovsrätten till verket och kunde dela ut kopior av brevet till olika experter. Han behövde hjälp av experter på Klemens, experter på Markus och experter på grekisk 1700-talsskrift, för att kunna bedöma om brevet var äkta.

I december 1960, efter att de grundläggande undersökningarna gett indikationer på att det var äkta, offentliggjorde han sitt fynd och det skrevs litet om det i tidningarna. Därefter studerade han under flera år brevet i ljuset av Klemens, Markus och den tidiga kristendomen, och han inhämtade i samband därmed många omdömen från experter på respektive områden. År 1966 var han i stort sett klar med sin omfattande bok, men olika omständighet i produktionen gjorde att den inte utkom förrän 1973, då under namnet Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark. Samma år lät han också publicera en populärversion om sin upptäckt: The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark.

quesnell5

Quentin Quesnell, 1927–2012

När böckerna utkom väckte de stor uppståndelse och rätt snart riktades misstankar mot att Smith själv skulle ha förfalskat skriften. Den som öppet tog strid med Smith var den dåvarande prefekten för Institutionen för religionsstudier vid Smith College i Northampton, Massachusetts, USA, Quentin Quesnell. Quesnell var den förste forskare som i en publikation antydde att det rörde sig om en förfalskning. Quesnell, visar det sig, var övertygad om att det verkligen var en förfalskning och innan han publicerade sin artikel 1975 kontaktade han Smith och utfrågade honom. Han hade då förväntat sig att Smith skulle erkänna att det bara var ett ”practical joke”.

“My sincere expectation [was] that he would confess his hoax when I exposed it—confess that he had set a trap for NT scholars & laugh that so many had fallen into it & rejoice that at least one hadn’t. But instead, he didn’t and carried his indignation up & down the country.”

morton_smith_1989

Morton Smith 1989, två år före sin död.

Smith höll styvnackat fast vid att det inte var en förfalskning, så Quesnell gick vidare och lät publicera sin artikel. I denna artikel pekar han inte ut Smith som den som har förfalskat brevet, men han beskriver vilka förmågor, egenskaper och möjligheter som en förfalskare måste ha, och det framgick därmed att den enda som detta stämde in på var Smith. Vem hade tillgång till biblioteket, vem hade förmåga att imitera Klemens och Markus? Smith blev naturligtvis oerhört upprörd och besvarade Quesnells artikel, vilken han beskrev som ett ”angrepp”.

Quesnell riktade också direkt kritik mot Smiths hantering av sitt ”fynd”. Smith var den ende som hade sett handskriften och Quesnell anklagade honom för att inte ha sett till att få med sig denna så att hans forskarkolleger givits möjlighet att undersöka den. Quesnell menade att det var Smiths skyldighet. Han kritiserade vidare Smith för att de bilder denne låtit publicera i sin bok var beskurna så att kanterna saknades, att de bara var svartvita och att det fanns många brister på överensstämmelser i skuggor och veck i papperet.

Under åren har många försökt få tillgång till brevet, vad vi vet åtminstone Thomas Talley, Per Beskow, Charles W. Hedrick, Nikolaos Olympiou, Willy Rordorf, James Edwards, Shaye Cohen och Agamenon Tselikas. Antingen har de nekats tillträde eller så har de inte funnit brevet, även om de hittat boken där det en gång fanns. Fram till år 2003 så var den allmänna uppfattningen att endast Smith hade sett brevet. Men det året publicerade Guy G. Stroumsa en artikel, där han berättade att han tillsammans med professorerna David Flusser och Shlomo Pines samt Archimandrite Meliton från patriarkatet redan 1976 hade rest till Mar Saba och funnit boken med brevet på en hylla i tornbiblioteket och att den sannolikt hade stått där orörd sedan Smith ställde tillbaka den 1958. Enligt Quesnell vittnade Flusser dock om att situationen i biblioteket var en annan, nämligen att …

“the library was a mess. They did not find the book. And then they did—in the middle of a pile of books carelessly thrown on the floor, all covered with dust.”

stroumsa8

Guy G. Stroumsa, född 1948

De (eller rättare sagt Meliton från patriarkatet) tog med sig boken till patriarkatets bibliotek i Jerusalem. De tre forskarna ville låta undersöka bläcket, men förvägrades detta av Meliton. Stroumsa hade därefter ingen direkt kännedom om att den allmänna uppfattningen var att endast Smith hade sett brevet. När han cirka 25 år senare nämnde att han sett brevet, blev han uppmärksammad på att detta var en stor nyhet och en viktig uppgift. Därför publicerade han år 2003 en artikel, där han vittnade om sina upplevelser i förbindelse med brevet.

Men det fanns ytterligare en forskare som hade sett brevet, nämligen Smiths dittills största kritiker, Quentin Quesnell. I juni 1983 var han i Jerusalem och gavs tillåtelse att 3 timmar mellan 08:30 och 11:30 (den maximala öppettiden för besökare) undersöka brevet. Han gjorde också detta under flera dagar, kanske veckor. Han tackade Dourvas den 20:e för dennes hjälp med texten ”de tre sista veckorna”. Eftersom han kom till Jerusalem den 1:a men fick se brevet första gången först den 6:e, kan han maximalt ha haft tillgång till det i 15 dagar, men han talar också om en resa till Mar Saba och om besök hos polis och fotograf, så det kan ha varit betydligt färre dagar som han tillbringade med att undersöka dokumentet.

Huller

Stephan Huller

Han berättade dock inget om saken. Det var först år 2007 som det blev känt då Adela Yarbro Collins nämnde saken summariskt i en av sina böcker. Hon hade för länge sedan, troligen redan 1983, hört Quesnell nämna sitt besök och ringde honom och fick det bekräftat. När detta blev känt (och det skedde inte omedelbart) väcktes givetvis nyfikenheten. Timo Paananen ringde år 2011 med hjälp av Stephan Huller (som är den som har kontaktat människor kors och tvärs över hela världen för att finna ut vad som hände) till Quesnell och fick en kort intervju med honom. Quesnell var då gammal och sjuk och denna sjukdom tilltog. När jag senare i mars 2012 skrev till honom angående materialet svarade en viss Deborah Jacobson, som sade sig vara den som skötte om hans affärer, att han var vid dålig hälsa och inte i stånd att kommunicera om sin forskning. Men han hade anteckningar kvar från sitt besök i garaget och Stephan (Stäffen) Huller försökte få tillgång till detta material. På Biblical Criticism & History Forum skriver han att han ringde till Quesnell upprepade gånger och fick tillåtelse att skanna in materialet. Men sedan förbjöd hans tyska sköterska (förmodligen den Deborah Jacobson som skrev till mig att Quesnell inte kunde svara) Huller att komma dit. När sedan Quesnell dog i november 2012 försökte Huller på nytt att få tillgång till materialet, men nekades av sköterskan. Han ordnade då så att professor David Trobisch skulle komma i hans ställe. Då hade hon ändrat sig och allt skulle doneras till Smith College. Fast det var också det hon skrev till mig redan i mars 2012:

“We do have some research materials relating to the Mar Saba letter which will be donated to the Smith College archives at some point in the future and should be made available to scholars by the archives.”

Därefter tvingades Huller vänta på att allt skulle katalogiseras på plats innan han fick tillgång till materialet. Och det är huvudsakligen dessa anteckningar som ligger till grund för Hullers och Gullottas artikel.

I materialet framgår att Quesnell kom till Jerusalem den 1 juni 1983 och att han fick möjlighet att undersöka handskriften för första gången den 6 juni. Quesnell nämner att bibliotekarien Kallistos Dourvas själv är helt övertygad (”quite convinced”) om att skriften är gammal och från sent 1700-tal och han säger till Quesnell att även denne kommer att bli övertygad bara han själv får se handskriften. Dourvas trodde dock inte att Klemens skrivit själva ursprungsbrevet utan att det skrivits av någon senare. Quesnell försökte övertyga Dourvas om att brevet var en förfalskning, men Dourvas höll inte med.

Måndagen den 6 juni 1983 klockan 08:30 fick Quesnell för första gången se handskriften. Dourvas plockade fram den på några sekunder och den låg på ett lässtativ av plast cirka 60 centimeter högt. Quesnell fick aldrig se biblioteket och lämnades aldrig ensam då Dourvas var med honom hela tiden. De två bladen var lösa, utplockade ur boken, och förvarades i plastfodral som Quesnell uppmanades att inte öppna. Quesnell studerade skriften genom förstoringsglas. Han skriver att färgen aldrig har trängt genom papperet och att bläcket heller inte har spridit sig i papperet. Han noterar också att det är skrivet med kraftigt svartfärgat bläck.

Theo2-3

Quesnell säger sig inte vara någon expert utan förlitar sig på det han minns i det han läst om förfalskningar i detektivberättelser. Han förväntar sig dock att finna tydliga tecken på att det är en förfalskning …

”de vanliga tecknen på att någon skriver med en stil annan än sin egen: avbrott där det ska vara mjuka kurvor som binder samman bokstäverna; darrningar på ovanliga och knepiga ställen; och plumpar som tyder på pennan inte rör sig medan skribenten funderar på vart den därefter ska flyttas – plumpar i början och slutet av ord, stavelser, bokstäver … [o]ch slutligen förändringar av hur bokstäverna utförs medan texten fortlöper som om han lär sig på jobbet.”

Quesnell fortsätter och undersöker stavelse för stavelse för att hitta något misstänkt. Han misstar ett maskhål för att vara en grekisk ligatur skriven med annat bläck som trängt genom papperet på ett sätt som inte det andra bläcket har. Han identifierar ett dussintal ord som han beskriver som om de uppvisar tecken på förfalskning. Mot slutet av den första dagen skriver han att det är konstigt att där finns så många utsmyckningar av bokstäverna om han nu skriver så fort, och varför skrev han in texten i en tryckt bok? Dourvas svarar att det kan ha varit skribentens privata bok, medan de handskrivna volymerna var allmän egendom.

Dagarna fortskrider och Dourvas förser Quesnell med andra handskrifter för jämförelser. Quesnell skriver att denna handskrift är mycket lik och att flera av de handskrifter Dourvas plockar fram uppvisar ”många likheter”. Dourvas plockar fram en handskrift som han menar är ”mycket lik” den i Klemensbrevet och Quesnell skriver hem till sin fru att det här inte var riktigt så enkelt som han trodde för några dagar sedan. Dourvas plockar fram mängder av handskrifter från 1700-talet och Quesnell tvingas medge att några var mycket lika den i Klemensbrevet. Han skriver att många av dessa handskrifter också är behäftade med ”avbrott, krumelurer och kanske tvekan”, och eftersom de inte gärna alla kan vara förfalskningar ”är det inte lika enkelt att bevisa som om de inte hade haft några alls”. Och på vissa av dem hade bläcket heller inte spridit sig och liknande därför Klemensbrevet. Till slut verkar han ge upp och konstaterar: ”… därför kommer experter att behöva konsulteras.” I ett brev till sin hustru den 8 juni skriver han att det är ”omöjligt” att Smith kunde ha smugglat in en bok i klostret utifrån på grund av sina övervakares noggranna granskning.

I likhet med Stroumsa, Flusser och Pines ville Quesnell få brevet och bläcket vetenskapligt undersökt. Han kontaktade den israeliska polisen (som uppenbarligen fortfarande var den enda instans som hade möjlighet att utföra sådana tester) och fick då veta att i samband med testet skulle en liten del av handskriften förstöras och denna undersökning blev (därför) inte av. Däremot ordnade Quesnell så att sidorna fotograferades. Tillsammans med Dourvas sökte han upp den armeniske fotografen Garo Nalbandian som ägde Photo Garo Studio och det ordnades så att Dourvas senare tog sidorna dit och fick dem fotograferade. Quesnell betalde för kalaset och Dourvas sände honom bilderna efter att han åkt tillbaka till USA. Tydligen behöll Dourvas en uppsättning själv, ty det var dessa färgfoton Hedrick och Olympiou fick av Dourvas och publicerade år 2000, helt ovetandes om att det var Quesnell som betalat för dem och också hade egna uppsättningar hemma som han inte delat med sina forskarkolleger. Detta är extra anmärkningsvärt då han därmed begick en mer uppseendeväckande handling än den han anklagat Smith för. Här hade han färgfoton tagna i en fotoateljé med alla kanter fullt synliga men valde att inget säga om saken. Även om Smiths foton var svartvita, tagna under långt ifrån ideala förhållanden och beskurna på kanterna, lät han i varje fall publicera dem.

Nu kan naturligtvis författarna av en artikel i en vetenskaplig tidskrift inte säga sådant som bara är spekulationer, men på mig verkar det uppenbart att Quesnell var fullständigd övertygat om att Klemensbrevet var en förfalskning och att Smith var brottslingen. Han var också övertygad om att bara han fick undersöka handskriften skulle han också kunna visa att den var förfalskad. Men allt eftersom tiden gick blev han alltmer nedslagen då han inte hittade något utöver sådant som också förekom i äkta handskrifter och att han inte lyckades hitta något som tydde på att det var en förfalskning. Med fortsatt övertygelse om att Smith trots allt förfalskat skriften valde han att inte skriva något om sitt besök och om sina iakttagelser – eftersom de i stället visade på att handskriften var äkta. Upptäcker man något som stöder något man inte tror på, väljer man att låtsas som om man aldrig har upptäckt det! Jag kan naturligtvis inte veta Quesnells bevekelsegrunder för sitt beslut, men det är onekligen märkligt.

En mycket märklig detalj i allt detta är att Quesnell skriver, i det Huller och Gullotta återger:

“there is a note written on a separate slip”—written on top of the word “sheet” which is crossed out—“in the [manuscript] folder saying 1672.”

Jag är osäker på hur detta ska tolkas, men det tycks som om det i den folder där handskriften (sidorna) låg, fanns en notering med siffrorna 1672. Quesnell skrev med stora bokstäver och med en pil pekande mot 1672 ”BY WHOM?” (AV VEM?). Alltså, vem har skrivit detta? Artikelförfattarna spekulerar över att det måste vara Dourvas eller någon annan inom patriarkatet. Det skulle kunna avse ett årtal och eftersom det befann sig i mappen med Klemensbrevet ligger tanken nära till hands att det skulle vara en datering av brevet. Det brukar dateras till 1700-talet, men Tselikas menar att handstilen liknar dem från sent 1600-tal till sent 1700-tal, ett tidsspann inom vilket 1672 skulle rymmas. Hur någon har kunnat identifiera året för när dokumentet skrevs, är dock svårt att föreställa sig?

Mort2

Det finns också ytterligare märkliga omständigheter. Samtidigt som Quesnell var i Jerusalem och undersökte handskriften var också Helmut Koster och Morton Smith där.

Koester2

Helmut Koester 1926–2016

De båda höll på med inspelningen av BBC-dokumentären ”Jesus the evidence” (Om Smith går att se här med början vid ca 36 min). Helmut Koester höll en föreläsning på Hebreiska universitetet i Jerusalem om Hemliga Markusevangeliet och medföreläsare var Guy Stroumsa. Båda ansåg brevet vara äkta. Enligt vad Huller skriver på Biblical Criticism & History Forum var Quesnell på Koesters föreläsning och ”grillade” honom. Quesnell var också med och åt tillsammans med de övriga där Hemliga Markusevangeliet var samtalsämnet. Han avslöjade inget om att han just höll på att undersöka det. David Flusser bjöd Koester och Smith på lunch där också Quesnell var bjuden. Smith vägrade att deltaga. Han vägrade att umgås med Quesnell som hade anklagat honom för att ha förfalskat Klemensbrevet. Koester och Stroumsa träffade dock Quesnell som inte avslöjade varför han var i Jerusalem. Koester berättar att han däremot träffade Smith:

“We had dinner together—most enjoyable, witty, sarcastic, licking our wounds and reassessing the evidence in view of the data, with good drinks and good wine. At this occasion, as well as in numerous other instances, I profited immensely from Morton’s unmatched learning, knowledge of sources, critical judgment, and helpful advice”

Vid denna tid träffades också Flusser och Quesnell där de, enligt Quesnell, var överens om att Smith förfalskat dokumentet. Enligt Koester avskydde Smith Flusser.

Kontentan av detta blir att Quesnell som enda forskare har haft möjlighet att grundligt utforska handskriften med Klemensbrevet. Bibliotekarien Dourvas försåg Quesnell med mängder av skrifter för jämförelse och Quesnell kunde inte annat än konstatera att Klemenshandskriften påtagligt liknade många andra handskrifter från 1700-talet och att alla de mindre avvikelser han trodde sig ha funnit återfanns också i andra äkta handskrifter. Han träffade de ledande äkthetsförespråkarna under sin vistelse i Jerusalem men sade inget om att han just höll på att undersöka handskriften. Han ordnade så att fotografier togs av handskriften men behöll dem för sig själv. Han berättade inte för omvärlden om sina iakttagelser utan valde att hålla tyst om dessa som skulle ha talat emot hans sak. Vore det inte för Collins’ hågkomst av en förflugen kommentar ett par årtionden tidigare och det lyckliga att Quesnells anteckningar inte kastades bort skulle vi aldrig ha fått veta något om saken. Och hade inte Dourvas behållit en uppsättning fotografier för egen del, kanske vi heller aldrig hade haft några färgfotografier av Klemensbrevet.

Roger Viklund, 2018-03-07

Annonser

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 8

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 8: Slutord

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 8: Epilogue

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 8: Slutord

theodore2

Sidan två av Klemens brev till Theodoros. Det längre citatet ur Hemliga Markusevangeliet inleds längst till vänster på den fjärde raden från slutet med καὶ ἔρχονται εἰς βηθανίαν (och de kommer till Bethania). Sidans verkliga höjd är cirka 200 mm.

Timo S. Paananens och min studie av tecknen på kontroll i Klemens’ brev till Theodoros kan frammana invändningen att den i hög grad sammanbundna skrivstilen som denna handskrift uppvisar, kanske inte är tecken på något annat än den sorts handstil som en skicklig förfalskare valt att efterlikna. Det vill säga, kan vi inte felaktigt ha identifierat en i lönndom medvetet skapad kontrollerad skrivstil som en förhållandevis icke kontrollerad ledig personlig skrift, eftersom vi saknar nödvändiga kvalifikationer för att utföra jämförande handstilsundersökningar? En dylik invändning skulle dock missa poängen på två plan. För det första är observationen att handstilen i Klemensbrevet är spontant och omedvetet utförd inte vår, utan i stället en observation som Venetia Anastasopoulou gjort. Det vår kvantitativa studie gör är endast att komplettera hennes kvalitativa slutsats genom att presentera några siffror. Syftet med detta är att presentera hennes studie på ett mer direkt sätt så att även icke-specialister i handskriftsstudier kan förstå den. För det andra, även om forensiska dokumentundersökare hävdar att det är extremt svårt att framställa en naturtrogen imitation av handskriven text som är skickligt, konstnärligt och komplext utförd (som handskriften i fråga är), och att det är praktiskt taget omöjligt att imitera den rytm den uppvisar, kvarstår den banala truismen att, som Osborn uttrycker saken, ”perfekta förfalskningar kan inte upptäckas av någon.” De långa listorna i handskriftsstudielitteraturen med ”tecken på äkthet” och ”tecken på förfalskning” är endast indikationer som är vägledande och aldrig absoluta. Undantag från dessa regler finns, oavsett om det är handskrivna texter som framställts med sådan skicklighet att det är nästan omöjligt att skilja dem från äkta skrift, eller autentiska handstilar som uppvisar alla tecken i manualen på att vara förfalskningar.

I de flesta diskussioner rörande Klemens’ brev till Theodoros, är det inte känt att dessa äkthetsupptäckningsverktyg inte ger svar på frågan om huruvida ett visst dokument är äkta eller ej. Det bästa som går att åstadkomma är att visa att ett visst dokument omöjligt går att skilja från ett autentiskt dokument. Strängt taget är de metoder som forensiska dokumentundersökare har till sitt förfogande kalibrerade för att besvara två frågor: Har denna författare skrivit just detta dokument? Och uppvisar just detta dokument tecken på att vara förfalskat? Problemet med att bestämma sig för att granska skälen till tvivel i de fall där båda dessa frågor besvaras nekande, är att tvivlen blir oresonabla, eftersom de bevis som pekar på äkthet ignoreras. Denna typ av hermeneutisk (uttolkande) misstänksamhet föder ännu mer misstänksamhet. Om vi till exempel, såsom Jeffery och Tselikas gör, antar att Smith har haft en medhjälpare som hjälpt honom med att skriva den mycket svåra sjuttonhundratalsskriften, då har vi plötsligt en konspiration med syfte att skapa en tidig förfalskad kristen text av skäl som är svåra att förstå. Antag att vi för sakens skull också accepterar Allan Pantucks slutsats att Smith inte ägde tillräckliga språkkunskaper i grekiska för att kunna komponera Klemensbrevet. Vem skall vi i så fall förmoda har hjälpt Smith med denna uppgift? Finns det bortsett från Smith ytterligare konspiratörer inblandade, och vem eller vilka är i så fall denna/dessa person/personer som överträffade Smiths förmågor i den centrala disciplinen handskriftsförfalskning?

piiovanelli2

Pierluigi Piovanelli

Det ihärdiga fasthållandet vid förfalskningshypotesen har möjliggjorts genom att hypotesens anhängare har koncentrerat sig på Smiths påstådda motiv. Sådana motiv, vilka man anser utgör en tillräcklig grund för att hävda att Smith förfalskat texten – och i avsaknad av den dödsbäddsbekännelse som Smith aldrig gjorde – är tyvärr med nödvändighet tvetydiga. Likaväl som man från dessa påstådda motiv kan sluta sig till en viss tänkt handling går det utifrån helt andra motiv att sluta sig till samma handling. Så är exempelvis fallet med de slutsatser Pierluigi Piovanelli drar. Han hänvisar till att Smith i sina brev till Gershom Scholem (vilka Stroumsa tar till intäkt för att Smith absolut inte kan ha förfalskat Klemensbrevet) på ett ställe i brev #76 från den 6 oktober 1962 skriver att han genom Klemens’ brev till Theodoros ”har bevisen” till stöd för sin uppfattning om den historiske Jesus. Detta menar Piovanelli tyder på att Smith själv har skapat sina bevis genom att förfalska Klemensbrevet. Men Klemensbrevets innehåll verkar som bevis för denna hypotes oavsett om Smith förfalskat brevet eller om han verkligen upptäckt det. Oavsett vilket kan Smith ha använt brevet som stöd för sin uppfattning.

Av denna anledning har vi valt att åberopa Smiths motiv endast i de fall där de uttryckligen har uttryckts av Smith själv, och har därefter försökt att tolka Smiths handlingar när det är möjligt att tillämpa dem. Den bild som växer fram av manuskriptjägaren Smith, där Smith anser att det finns ett betydande egenvärde i att upprätta förteckningar och kataloger, är en bild av ärlighet och uppriktighet och i överensstämmelse med Guy Stroumsas beskrivning av den ”fullständiga trovärdigheten i Smiths redogörelse”. Ändå är vi långt mer tillfreds med argument som inte bygger på några påstådda motiv, utan på förklaringsförsök som äger större bevisvärde. Sådana teorier inkluderar Smiths bristande kunskaper i patristisk grekiska och grekisk kursiv 1700-talsskrift, eller – som vi har försökt att styrka i denna artikel – avsaknaden av tecken på att skriften tillkommit under stark kontroll av handstilen.

I en tidigare artikel, Distortion of the Scribal Hand in the Images ofClement’s Letter to Theodore, har vi förkastat nästan hela Stephen Carlsons bidrag till handstilsundersökningarna av Klemens’ brev till Theodoros. I denna artikel har vi förkastat många av Tselikas’ bidrag. Det är vår uppfattning att ingenting kan rädda Carlsons analys, eftersom den baseras på ett underlag som i grunden är oanvändbart till följd av linjerastrets förvrängning av bilderna. Även om implikationerna av Tselikas’ paleografiska iakttagelser inte har fullständig utvärderats i denna artikel, är det vår uppfattning att hans observationer inte äger någon beviskraft när det gäller frågan om förfalskning. Vi hävdar att Tselikas har dragit ett antal slutsatser om tecken på att skriften är förfalskad baserade på ”sunt förnuft”, särskilt när han argumenterar för att Smith är förfalskaren, som helt enkelt är fel i ljuset av forensiska överväganden. Kort sagt, om Klemens’ brev till Theodoros, såsom vi har argumenterat i denna artikel, omöjligt går att skilja från en autentisk sjuttonhundratalshandskrift, finns det ingen grund för att behandla det som något annat än en handskriftskopia från sjuttonhundratalet.

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 7

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 7: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (pennlyft)

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 7: Tselikas’s list of examples of poor knowledge of Greek (pen lifts)

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 7: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (pennlyft)

Det enda problem som nu återstår av Tselikas’ invändningar är hans påstående att skribenten har lyft pennan för att börja på nytt, på ställen där man inte borde göra uppehåll i skrivandet. Om nu detta är vad Tselikas menar med diskontinuerliga linjer. Vi kontaktade honom för att få klarhet i vad han menade. Vi frågade honom 1) om han avsåg några särskilda exempel eller menade att linjen var diskontinuerlig i alla fall; 2) om han med diskontinuerliga linjer menade att skribenten faktiskt hade lyft pennan från papperet; 3) om de något märkliga bytena av pennans riktning som denna skribent ibland gör när denne skriver vissa bokstäver, är de ställen där han menar sig se att pennan har lyfts från papperet? Tselikas svarade att han inte ”var villig att diskutera” denna fråga längre. Det enda svar han kunde ge på våra frågor var att ”skribenten visar tvekan vid slutförandet av bokstäverna” och att ”skrivandet av många bokstäver inte är flytande utan uppdelat, vilket tyder på att skribenten inte har tillräcklig erfarenhet av att skriva på grekiska.” Han betonade också att han inte är “en handstilsundersökare utan en paleograf med omfattande kännedom om grekisk skrift”.

Tselikas ger i vilket fall fyra exempel, men i inget av fallen är det lätt att upptäcka vad han anser vara diskontinuerligt skrivna bokstäver. Vad vi kan se är den linje som sammanbinder spiritus lenis med bokstaven alfa sammanhängande och oavbruten vid alla 13 tillfällen, frånsett möjligen ett (ἀπόγραφον i Theod. II.6). Vid de 43 tillfällen där bokstaven upsilon skrivs samman med cirkumflex-accenten kan vi endast hitta några exempel där linjen med någon sannolikhet kan beskrivas som diskontinuerlig, och dessa undantag är rätt så förklarliga. De är alla i linje med hur denna skribent skrev vissa bokstäver eller bokstavskombinationer. Tselikas hävdar också att ”överdelen” av bokstaven theta har lagts till den undre delen av bokstaven, och att bokstaven delta är skriven som två delar. Men han klargör aldrig huruvida detta gäller en del av eller alla de bokstäver han gav som exempel. Och han gav heller inga svar på dessa frågor när vi bad honom om förtydliganden. Icke desto mindre kan vi bara hitta ett tydligt exempel (bland 59 möjliga) på bokstaven theta skriven i två penndrag (ἀληθὴς i III.18a). Bokstaven delta skrivs ibland i två enheter med den uppåtgående linjen tillagd den nedre delen. Detta visar emellertid endast att denna skribent förmår variera det sätt på vilket han skrev denna bokstav, och kan hellre betraktas som en personlig originalitet.

Ibland förekommer det krökar av varierande omfattning mitt i linjerna, som om skribenten plötsligt vridit handen. Dessa är ytterst iögonfallande, och uppenbarligen ett särdrag hos denna skribent. Krökarna förekommer i vissa av de linjer som går från alfa upp till spiritus lenis, där det i stället för en jämn kurva är en mer tvär sväng i en vinkel av 90 grader eller mer. I bokstaven theta finns ibland också en tydlig böj i en vinkel av cirka 45 grader i övergången mellan den nedre delen av bokstaven och den mer uppåtgående linjen. Liknande skarpa böjar förekommer också i förbindelselinjen mellan bokstaven upsilon och cirkumflex-accenten. Vi kan inte avgöra om Tselikas anser att det är dessa linjer som är diskontinuerliga. Så vitt vi kan avgöra rör det sig om riktningsförändringar och inte pennlyft eller -stopp (eftersom det inte förekommer några synbara bläckplumpar). I många fall blir linjen tunnare och ibland försvinner den helt, troligen på grund av fjäderpennans minskade tryck, att spetsen träffat och hoppat över en uppstickande fiber i papperet, eller att bläcket tagit slut. Normalt när linjen försvinner i dessa bokstäver eller bokstavskombinationer ansluter den på nytt längs pennans ursprungliga bana. Och viktigast av allt är att det sällan finns några uppenbara bläckplumpar där linjen upphör eller börjar på nytt, vilket tyder på att pennan har rör sig relativt snabbt i en kontinuerlig rörelse.

Eftersom varken Timo eller jag är expert på forensisk handstilsundersökning, verkade det klokt att kontakta Anastasopoulou och be om hennes åsikt om dessa påstådda diskontinuerliga linjer. Hon svarade att rörelsen enligt hennes professionella åsikt är kontinuerlig och att hon inte kan förklara Tselikas’ formulering. Utöver detta ville hon inte kommentera Tselikas’ rapport, eftersom han bedömer detta ”från en annan professionell synvinkel.” Vid detta lag bör det dock stå klart att Tselikas inte talar om eller uppfattar samma fenomen som Anastasopoulou – utan tvekan på grund av hans träning i paleografi och inte i jämförande handstilsundersökning. Tselikas’ bristande kännedom om den senare är tydlig i hans negligerande av viktiga kriminaltekniska element i samband med hans jämförelse mellan Smiths grekiska handstil och handstilen i Klemensbrevet.

I nästa del som också blir den sista, kommer artikeln att sammanfattas.

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 6

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 6: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (nomina sacra & kolon)

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 6: Tselikas’s list of examples of poor knowledge of Greek (nomina sacra & colons)

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 6: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (nomina sacra & kolon)

Tselikas3

Agamemnon Tselikas

Återstår då Tselikas’ lista på nitton exempel på bristande kunskaper i grekiska som han menade sig ha upptäckt i Klemensbrevet. Dessa kan klassificeras i grupper av 1) exempel på sällsynt användning av bokstäver eller glyfer, 2) exempel på kursiv stil där bokstäver eller glyfer alltmer liknar varandra, 3) exempel på att bokstäver eller glyfer inte är konsekvent skrivna, 4) exempel på att pennan lyfts på konstiga ställen, och 5) två speciella fall rörande användningen av nomina sacra och användningen av kolon i slutet av raderna. Merparten av dessa exempel har dock inget att göra med ”bristande kunskaper om grekisk skrift”.

Vi kan inte förstå hur existerande (om än sällsynta) eller förenklade bokstäver eller glyfer skulle kunna avslöja vilken förmåga att skriva på grekiska en viss skribent besitter. Det finns inga problem vad gäller verifieringen av sjuttonhundratalsbokstäver i Klemens’ brev till Theodoros, och eftersom ingen ifrågasätter att brevet, åtminstone ytligt sett, är skrivet med skrivstil, är förenklade bokstäver och former vad man kan förvänta sig. Om däremot sådana förenklade former eller andra typiska tecken på skrivstil inte förekom, skulle vi inte kalla det för skrivstil. Vidare anses det generellt inom forensisk handstilsundersökning, som Albert Osborn skriver, att ”förkortade, förvrängda och oläsliga former som är tillräckligt fria och snabba faktiskt ofta tyder på äkthet snarare än förfalskning, även om de är mycket ovanliga och inte precis som de i standardskrift.”

Inte heller betraktar vi de smärre inkonsekvenser som Tselikas upptäckte som besvärande. De är representativa för skillnaden mellan forensiska handstilsundersökare och paleografer. Alldenstund Anastasopoulou har till sitt yrke att fokusera på linjekvalitet och pennans tryck mot skrivmaterialet, riktar Tselikas sin uppmärksamhet främst mot det som är iögonfallande i utformningen av bokstäverna – en metod som väl lämpar sig för att datera en handskrift till ett visst århundrade, men inte är lika lämpligt för att avgöra om det är en förfalskning. Ett belysande exempel är när Tselikas säger att den som skrev Klemensbrevet skrev bokstaven delta i två delar, först den undre cirkeln och sedan den uppåtgående linjen med att pennlyft mellan. (Det bör dock noteras att de flesta delta har skrivits i en sammanhängande rörelse utan att pennan lyfts.) Tselikas anser att detta underliga sätt att skriva bokstaven delta väcker misstanke om att skriften är en förfalskning, men forensiska handstilsundersökare från Osborn år 1910 och framåt har hävdat att ”det vanligaste tecknet på förfalskning inte är, som många felaktigt tror, avvikelser i [bokstävernas] form, utan en ritad och obestämd streck- eller linjekvalitet.” I stället är enstaka säregenheter i skriften snarare tecken på äkthet och med tanke på de tusentals bokstäver som utgör Klemensbrevet vore det misstänkt om inte några enstaka oförklarliga egenheter återfanns. Som tidigare nämnts, tenderar förfalskare att lägga fokus på textens läsbarhet och en så exakt återgivning som möjligt av bokstävernas former från den förlaga som används. Detta sker som regel på bekostnad av linjekvaliteten och allehanda andra utmärkande drag av handstilen. Denna tendens leder till en onaturlig likformighet i skrivandet, medan okonstlad och naturlig handskrift innehåller avvikelser från det normala sättet att skriva.

delta2Som en illustration till detta, beakta bilden av bokstaven delta till höger. Den är hämtad från det personliga brevet av Konstantinos Dapontes skrivet år 1754 (från en av de handskrifter som vi tidigare studerat rörande antalet omtag med pennan). Denna bokstav är skriven på ett rätt otypiskt sätt i två distinkta enheter. Men detta egendomliga sätt – och för denna skribent inte normala sätt – att skriva denna bokstav, säger oss ingenting om Dapontes’ kunskap om grekiska. Och eftersom de som studerar antik grekiska vanligtvis undervisas om det korrekta sättet att skriva bokstaven delta, är det mycket lättare att föreställa sig att en infödd grekisk skribent som behärskar grekiska flytande skulle känna sig fri att variera sitt sätt att skriva bokstaven, än det är att föreställa sig att en förfalskare, skicklig nog att med utsökt noggrannhet producera Klemensbrevet, skulle skriva en sådan enkel bokstav på ett icke-standardiserat sätt.

De få återstående iakttagelserna om andra onaturliga pennlyft, nomina sacra och användningen av kolon kräver ytterligare kommentarer.

right-hand-marginTselikas noterar att ”när ett ord avstavas i slutet av raden förekommer det två prickar, dock inte alltid”. Han tolkar alltså dessa punkter, till utseende liknande ett kolon, som bindestreck som används vid avstavningar och menar att skribenten inte använder avstavningstecknet konsekvent. Normalt används kolon också på detta sätt i grekiska handskrifter från denna tid.

Nu behöver inte en inkonsekvent användning av kolon som bindestreck i Klemensbrevet bekymra oss i någon större omfattning, eftersom sådana avvikelser, till och med inom en och samma handskrift skriven av samma person, lätt kan bevittnas. Men eftersom skribenter aldrig har haft ett enhetligt system för användning av typografiska märken (inklusive skiljetecken), och eftersom den funktion sådana märken har endast kan avgöras från fall till fall genom att bedöma dem i deras särskilda manuskriptsammanhang, föreslår vi att kolonen har använts för ett annat syfte i Klemensbrevet – nämligen som ett sätt att hålla högermarginalen rak. Ända från antiken och till modern tid finns exempel på olika typografiska märken, däribland kolon, som använts för att fylla ut raderna så att den högra marginalen blivit rak. Kolon kunde användas som parentes eller i stället för komma, eller för att markera en stark paus. De har använts för att fylla ut raderna i Judasevangeliet och rimligen också i 1QIsaa bland Dödahavsrullarna. Att författaren av Klemensbrevet också använde kolon som radutfyllare kan fastställas genom tre iakttagelser.

Första iakttagelsen

  • Om man bortser från den översta raden, som är en överskrift, innehåller brevet 71 rader.
  • Av dessa 71 rader är 31 avstavade. Med andra ord är 31/71 = ca 0,44 = ca 44 % av raderna avstavade.
  • 13 rader avslutas med kolon och om dessa kolon fördelas slumpvis borde 13 × 31/71 = ca 5,7 rader både vara avstavade och avslutas med kolon.
  • Av dessa 13 rader är slutorden också avstavade vid 6 tillfällen – således en nästan exakt matchning mellan det statistiskt sannolika (5,7) och det verkliga utfallet (6) om kolonen har fördelats slumpvis.

Andra iakttagelsen

  • Varenda linje som avslutas med kolon skulle ha slutat till vänster om linjen ovanför, om kolonet hade saknats.

Tredje iakttagelsen

  • Det är uppenbart att kolonen använts typografiskt för att få en rak högermarginal på raderna I.12 och I.26 eftersom i dessa fall avståndet mellan den sista bokstaven och kolonet är ytterst påtagligt samtidigt som kolonet mycket exakt följer den högra sidmarginalen.

(Vidare tar Tselikas upp nomina sacra, ”heliga namn” som brukar förkortas. Typiska ord som brukar förkortas är Gud, Herren, Jesus, anden, Frälsaren, osv., och vanligen plockar man bort bokstäver i mitten eller slutet av ordet och markerar att det är en förkortning med ett streck ovanför.)

Vad gäller de något ovanliga formerna för förkortningar, nomina sacra, i Klemens’ brev till Theodoros, beror variationen sannolikt på att användningen av nomina sacra började falla i glömska under 1700-talet, något såsom Émile de Strycker avhandlar i sin genomgång av handskriftskopiorna genom tiderna av Jakobs protoevangelium. Ett exempel som de Strycker tar upp är variationen på förkortningarna av ordet ἰσραήλ (Israel) som förkortas på inte mindre än fyra olika sätt.

Nästa inlägg kommer att behandla Tselikas’ anmärkning att skribenten lyft pennan på ställen där man inte kan förvänta sig pennlyft.

Roger Viklund, 2016-10-27

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 5

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 5: Skillnaden mellan jämförande handstilsundersökning och paleografi

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 5: The Difference between Forensic Document Examination and Palaeography

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 5: Skillnaden mellan jämförande handstilsundersökning och paleografi

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Tom Davis

Om nu Anastasopoulous kvalitativa utlåtande är riktigt och den handskrivna texten i Klemensbrevet är det oreflekterade resultatet av en skribents omedvetna automatiserade skrivande (något som får stöd av vår kvantitativa slutsats baserad på det antal gånger pennan lyfts från papperet), hur kan då Tselikas argumentera för den rakt motsatta ståndpunkten – nämligen att skribenten har rört sin hand på ett icke-spontant sätt, ritat bokstäverna och lyft pennan på märkliga ställen? Vi är av den åsikten att Anastasopoulous och Tselikas’ oenighet härrör från den grundläggande skillnaden i deras respektive tillvägagångssätt som forensiska handstilsundersökare och paleografer – två forskningsfält som enligt Tom Davis traditionellt ”inte kommunicerar med varandra.” Även om de har ett gemensamt mål i att identifiera texter som har skrivits av samma person, är deras metoder för göra detta inte desamma.

Paleografer sysslar huvudsakligen med att tyda den skrivna texten i handskrifter, och i deras arbete finns sällan skäl att misstänka att det handlar om förfalskningar. Handstilsundersökare däremot arbetar ofta med texter där det finns skäl att misstänka att det handlar om förfalskningar. Paleografer försöker samla in så mycket extern information som bara går om skribenten, tidpunkten när skriften nedtecknades och var detta skedde. De undersöker skrivmaterialet, det sätt på vilket bokstäverna har formats, för att kunna datera texterna och noterar senare strykningar, tillägg och ändringar i texten. Handstilsundersökare undviker givetvis inte att ta del av sådan information om den finns, men förlitar sig normalt på den interna information som går att få ut ur själva dokumenten och undersöker om andra påståenden om dessa dokument är riktiga. Det normala för dem är att begära in underlag i form av exempel på hur den misstänkte förfalskaren normalt skriver, och därefter fastställa hos båda skribenterna (eller i förekommande fall, hos en och samma skribent) de särskilda kännetecknen, de distinkta särdragen och egenheterna som finns inbäddade i personernas omedvetna rörelsemönster vid skrivandet. Medan paleografers arbete i mångt och mycket handlar om att hitta generella mönster för skriften och kunna sätta in den i ett historiskt sammanhang, och det därmed innehåller visst mått av spekulation, kan handstilsundersökare inte gärna spekulera om något utan konkreta bevis till stöd när de vittnar i domstolar.

Som ett exempel på följderna av denna skillnad mellan disciplinerna kan vi betrakta hur Anastasopoulou och Tselikas bedömde hur och i vilken omfattning skribenten av Klemensbrevet avslutade bokstäverna eller linjerna på papperet. Anastasopoulou menade att texten är ”skriven snabbt, och fastän … vissa bokstäver i ett ord har skrivits en och en … har detta inte försämrat den utmärkta skrivrytmen.” Tselikas däremot menade att det stora antalet bokstäver och länkar med “diskontinuerliga linjer” tyder på ”att skribentens hand inte rörde sig spontant, utan omsorgsfullt och trevande för att bibehålla bokstavens korrekta form.”

De direkt motsatta slutsatserna anser vi vara följden av att Anastasopoulou fokuserar på linjekontinuitet och Tselikas på anslutningar. Enligt Hubers och Headricks standardklassificering tillhör det senare stilelementet och det förra utförandeelementet. Stilelementet (som fokuserar på anslutningar) är paleografens verktyg för att kunna placera en viss text i tid och rum, alltså avgöra när och var en viss text har skrivits. Utförandeelementet (som fokuserar på att linjerna är skrivna i en kontinuerlig rörelse) är däremot handstilsundersökarens område.

Förenklat kan sägas att när en forensisk handstilsundersökare med synen når slutet av en skriven enhet och pennan lyfts studerar denne pennans avtagande tryck mot papperet och följer handens tänkta riktning genom luften för att bedöma dess väg från avslutandet av en rad till början av nästa. Syftet är att avgöra om linjekontinuiteten förblir obruten, alltså om flytet och rytmen i skriften består. Det är dessa detaljer som avslöjar för en handstilsundersökare om texten skrivits snabbt och spontant. För paleografen visar slutet av en skriven enhet på något annat, nämligen på vilket sätt bokstäverna har formats och därmed också när texten har skrivits och i vilken skola denna stil har lärts ut. I just detta fall leder Tselikas’ granskning av de diskontinuerliga linjerna helt enkelt inte till den slutsats han drar – särskilt med tanke på att antalet pennlyft var fler i de andra 1700-talshandskrifterna som vi studerat.

Och detta är inte den enda gång där Tselikas’ handskriftsanalys är oklar. Hans transkription av brevet innehåller fjorton misstag och vid fyra tillfällen åberopar han sin egen felaktiga transkription som bevis för att brevet innehåller misstag som en person med grekiska som modersmål inte skulle begå. En omfattande utvärdering av Tselikas’ rapport ligger utanför ramen för denna artikel. Det är dock nödvändigt att vi tar upp de observationer som direkt berör handstilsundersökningen. Och då är två av Tselikas’ påståenden av särskild vikt. Det första är att texten i Klemensbrevet skulle visa prov på ”bristande kännedom om grekisk skrift”; det andra är att en jämförelse mellan handstilen i Klemensbrevet och Morton Smiths handstil ger belägg för att Smith (i motsats till Anastasopoulous bedömning) trots allt förfalskade brevet. Det senare påståendet går relativt enkelt att bringa klarhet i eftersom precis samma missförstånd och felaktiga tillämpningar tidigare gjorts av Stephen Carlson i hans försök att knyta handstilen i Klemensbrevet till Smith. Tselikas menar sig kunna med något mått av sannolikhet knyta Smith till Klemensbrevet genom att visa på vissa likheter i det sätt på vilket de skrev två bokstäver (τ and θ), två kombinationer av bokstäver (θη and θου), och några få accenttecken, och genom att återge ett exempel från vardera på skrift som han betecknar ”ostadighet i skrivandet”.

tselikas-table

Det första misstaget med ett dylikt tillvägagångssätt är att det inte tar hänsyn till olikheterna mellan de specifika egenheterna i respektive handstil – vid identifiering av en författare är dessa av mycket större betydelse. Huber och Headrick uppger till och med att ”ett begränsat antal skillnader, kanske bara en enda” kan vara tillräckligt ”för att uppväga betydelsen av ett antal likheter, oavsett deras respektive betydelse.”

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas

Vidare beaktar Tselikas inte fenomenet med ”naturlig variation”; det vill säga, han klargör inte i vilken omfattning de specifika bokstäverna varierar i utförande mellan varandra genom att jämföra många bokstäver och därigenom fastställa bokstävernas typiska utseende. Om man inte ens klargör i vilken omfattning en viss författare varierar utformandet av bokstäverna är det ingen konst att hitta enstaka likheter mellan två handstilar skrivna med samma alfabet. Och det gäller framför allt med så relativt okomplicerade bokstäver som tau and theta. På denna punkt är skillnaden mellan paleografer och forensiska dokumentundersökare rätt påtaglig. För att exemplifiera, ger Tselikas två exempel på hur bokstaven tau skrivits i Klemensbrevet, två bokstäver som skiljer sig åt allografiskt. Dels är det den lilla gemena bokstaven som skrivits i en rörelse moturs, dels den stora versala bokstaven skriven i en rörelse medurs. När han senare jämför lilla tau med ett tau skrivet av Smith ger han ingen indikation på att han tagit hänsyn till variationen i hur denna bokstav utförs vare sig hos Smith eller i Klemensbrevet – frånsett då att han skiljer gemenen från versalen.

Men skillnader och likheter på allografisk nivå är av värde enbart i de fall där ingen misstanke om förfalskning föreligger (det vill säga vid paleografens vanliga arbete med att identifiera en viss skribent), eller i de fall där en förfalskare återgått till sitt normala sätt att skriva. Det grundläggande problemet i detta fall är att en förfalskare döljer sin egen handstil och imiterar någon annan persons sätt att skriva. Om då den förfalskade texten liknar den misstänkte förfalskarens handstil, är detta relevant endast när sådana återgångar till förfalskarens normala sätt att skriva inträffar. Tselikas visar aldrig att de exempel han åberopar är sådana där förfalskaren av misstag återfallit i sitt normala sätt att skriva. Och om Tselikas aldrig beaktat något utöver det uppenbara och iögonfallande, säger hans jämförelse mellan några enstaka bokstäver oss ingenting. Som vi tidigare har påpekat koncentrerar sig forensiska handstilsundersökare på jämförelser av handstilar på de idiografiska, mer omedvetna egenheterna i handstilen, just för att egenheter i det inövade automatiska rörelsemönstret vid skrivandet är så mycket svårare att dölja i de små oansenliga detaljerna.

Roger Viklund, 2016-10-24

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 3

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 3: Theory of Handwriting

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

osborn

Albert S. Osborn, 1858–1946, den jämförande handstilsundersökningens fader.

Jämförande handstilsundersökning, på engelska “forensic document examination” (FDE) och i USA vanligen kallat “questioned document examination” (QDE), kom att allmänt accepteras som en vetenskaplig metod först med Albert S. Osborn, vars bok Questioned Documents (1910) fortfarande betraktas som ett standardverk. Men disciplinen har varit kraftigt ifrågasatt. I en studie från 1989 fick metoden svidande kritik och artikelförfattarna menade att det saknades bevis för att det ens fanns experter i ämnet. I en senare större studie från 2009 gjord av National Academy of Sciences riktades stark kritik mot flera så kallade forensiska metoder, vilka anklagades för att ha litet stöd i systematisk forskning som kunde bekräfta teknikernas tillförlitlighet. Den jämförande handstilsundersökningen klarade sig i sammanhanget dock relativt väl, med endast uppmaningen att dess vetenskapliga grund borde stärkas. Och efter den förödande kritiken 1989 hade den jämförande handstilsundersökningen genomgått förändringar just för att säkerställa denna.

Ett antal artiklar på senare år har visat att handstilsundersökare, experter inom den jämförande handstilsundersökningen, lyckas avsevärt bättre än icke-experter i att avgöra om en handskriven text är äkta eller inte. En studie visade exempelvis att experter i endast 6,5 % av fallen parade samman två handskrifter som skrivna av samma person trots att de inte var det, och att icke-experter gjorde dylika felaktiga sammankopplingar sex gånger så ofta. En av orsakerna till denna skillnad är att experterna är mycket försiktiga i sina utlåtanden och inte vill gissa om de är osäkra. Följden blir att när de väl fäller ett omdöme är detta ofta mycket säkert. Andra nyligen genomförda studier har stött den vetenskapliga giltigheten av många av de viktigaste begreppen inom den jämförande handstilsundersökningen.

pjeffery5

Peter Jeffery

Craig Evans’ misstanke om att handskriftsanalys inte verkar kunna avgöra äkthetsfrågan, rimmar illa med det ovan sagda. Andra forskare har ifrågasatt speciella delar av Anastasopoulous analys. Så säger Peter Jeffery att hennes jämförelse är att likställa med en jämförelse mellan äpplen och päron, eftersom Smith i huvudsak textade på grekiska och Klemensbrevet är skrivet med skrivstil. Och Tselikas underkände hela disciplinen och därmed också Anastasopoulous studie genom att påstå att den som skrev Klemensbrevet ändå inte skulle skriva med sin egen personliga stil (varför det faktum att stilen i Klemensbrevet inte liknande Smiths inte hade så stor betydelse). Vi menar dock att även om dessa invändningar kan synas rimliga, röjer de en okunnighet om grunden för den jämförande handstilsundersökningen eftersom denna vilar på en växande samling av empiriska data.

När en handstilsundersökare tar sig an en text söker denne efter speciella detaljer. Tom Davis menar att en viss författare är benägen att skriva på ett unikt sätt med vissa egenheter som en expert kan upptäcka och igenkänna i alla typer av skriven text producerad av denna författare. Dessa särdrag skiljer en författare från en annan även om man skriver på olika sätt, till exempel textar och skriver skrivstil. Varje individ kommer med tiden att utveckla speciella särdrag, egna knyckningar, slängar och snirklingar och allt efterhand som vi tränar vår handstil blir dessa befästa. Detta blir till slut del av vårt kinetiska (rörelse-)minne och bäddas in i rörelseblock som vi använder oavsett vilken skrift vi använder för stunden. Men hur själva skriften blir påverkas utöver detta också av andra omständigheter, som hur situationen ser ut när vi skriver och denna påverkar hur vi förmår röra vår hand. Det kan gälla sådana yttre och inre faktorer som om skribentens hand är varm eller kall, om skribenten är stressad eller lugn, nykter eller full, har lågt blodsocker, etc. Dessutom påverkas skriften av vad den är tänkt att användas till, om det bara är en personlig minnesanteckning eller något som är tänkt att andra ska läsa. Skriften påverkas givetvis också av om personen i fråga vill dölja sin egen handstil eller imitera någon annans.

Theo2-3

För att ytterligare komplicera saken, så blir resultatet på papperet inte bara en kompromiss mellan dessa faktorer, utan kommer dessutom bokstäverna att variera i utseende mellan varandra. Denna variation kommer sig av att en människa inte är en maskin och den kallas för naturlig variation. Den förekommer alltid i äkta handskrivna texter och är ett tydligt tecken på att texten inte är förfalskad. Naturlig variation skall dock inte blandas samman med inkonsekvens i skrivandet. Det senare är ett tecken på att det rör sig om en förfalskning

Med utgångspunkt från detta har handstilsundersökarna slagit fast att vissa delar av vår handstil alltid utförs mer medvetet och andra delar mer omedvetet och att den senare är mycket svårare att kamouflera. Det är också därför handstilsundersökarna fokuserar på de delar av skriften som utförs omedvetet. Dessutom har förfalskare en tendens att även när de försöker dölja sina egenheter återfalla i sitt normala mönster och återgå till sina omedvetna egenheter som sitter i rörelseminnet. Den avgörande skillnaden mellan att skriva med sin egen handstil och att imitera någon annans är att den första använder proprioceptionen, en särskild sorts receptorer för att automatiskt kunna avgöra de egna kroppsdelarnas position och som är en del av kroppsuppfattningen, medan den senare i huvudsak bygger på synåterkoppling och därför i princip innebär att skribenten snarare ritar än skriver.

Scott-Brown

Scott G. Brown

Det innebär att när man försöker efterhärma någon annans stil måste man med synen hela tiden korrigera sitt skrivande och att det i sig är ett mycket ansträngande arbete som snart gör att man blir mentalt uttröttad. Det innebär i sin tur att man omedvetet återfaller i sina egna invanda rörelsemönster och detta framför allt när man ska skriva längre texter. Således uppkommer dessa ”misstag” troligare i slutet av texten.

Med andra ord, ett dokument och särskilt ett längre dokument skrivet i en svår handstil, är troligen inte förfalskat om skriften är konsekvent utförd. Det är därför intressant att notera, som Scott Brown gör, att Klemens’ brev till Theodoros är just detta, ett långt brev konsekvent skrivet från början till slut i en mycket svår 1700-talshandstil.

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas

Hur var det då med Jefferys och Tselikas’ invändningar? Jämförde Anastasopoulou äpplen med päron? Enligt de riktlinjer som föreligger för handstilsundersökare bedömde hon ett material som var tillräckligt omfattande för att kunna göra en trovärdig analys, och hon identifierade de speciella egenheterna i den skrivna texten både i Klemensbrevet och hos Smith. Skillnaderna mellan den handstilsliknande 1700-talsstilen och Smiths mer textade stil är inte speciellt väsentlig eftersom hon fann ett antal egenheter i Smiths handstil som, om han hade skrivit Klemensbrevet, skulle ha funnits även där. Detta poängterade Anastasopoulou själv i både sin ursprungliga rapport och sitt senare förtydligande inlägg. Jeffery tog ingen notis om detta, måhända insåg det aldrig, eftersom han i en uppföljande artikel upprepade samma anklagelse om att det rörde sig om en jämförelse mellan äpplen och päron. Vad gäller Tselikas håller vi med honom om att en förfalskare definitivt skulle försöka dölja sin egen handstil, men vi menar att de omedvetna och djupt rotade aspekterna av handstilen sällan går att helt undertrycka.

Roger Viklund, 2016-10-19

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 2

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 2: Fyra handskriftsanalyser

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 2: Four Handwriting Analyses

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 2: Fyra handskriftsanalyser

Fram till i dag har fyra handskriftsanalyser av Klemens’ brev till Theodoros utförts. Av dessa fyra har vi i denna artikel fokuserat på tre som gjorts mellan åren 2005 och 2011 av Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou, and Agamemnon Tselikas. Stephen C. Carlsons analys har vi redan tidigare behandlat i artikeln ”Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore”, i Vigiliae Christianae 67 (2013): 235–247 och tillgänglig online här. Jag har också själv avhandlat detta tidigare i online-artikeln ”Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis”.

scarlson2

Stephen C. Carlson

Eftersom brevet från början inte fanns tillgängligt för undersökning och senare försvann (förstördes, förlades eller tappades bort?) lades inget större fokus på den skrivna texten. Experterna syntes eniga om att skriften överensstämde med den handstil som var rådande på 1700-talet inom det grekiska klosterväsendet, och därför nöjde sig de flesta också med att så var fallet. Men allt detta skulle ändras i och med att Stephen Carlson år 2005 utkom med sin  bok The Gospel Hoax, där den dåvarande upphovsrättsadvokaten Carlson (numera forskarassistenten med inriktning på Nya testamentet i den romersk-katolska världen) försökte bevisa att Morton Smith själv hade skrivit brevet. Carlson gjorde där också en analys av handstilen med de tryckta bilderna som förekom i Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark som underlag. Just därför kom också den första kritiken mot Carlson att rikta sig mot hans handskriftsanalys och tre ytterligare analyser har till dags dato följt.

scott_g_brown

Scott G. Brown

Den första av dessa tre gjordes av Scott G. Brown som i flera artiklar och på punkt efter punkt ifrågasatte Carlsons slutsatser. Enligt Brown saknade Carlson nödvändig träning och utbildning för att bedriva jämförande handstilsundersökning och underlät han att ta hänsyn till sådana omständigheter som är avgörande för att utmönstra förfalskningar, som att jämförande material måste användas i analysen. Brown menade att Carlsons metodik var felaktig och att han dessutom underlät att uppmärksamma de tecken som tyder på äkthet. Det gäller exempelvis förekomsten av naturliga variationer i utformandet av bokstäverna. När Carlson jämfört handstilen i brevet med Smiths handstil och funnit likheter som tyder på att Smith var den som förfalskade brevet, menar Brown i en studie att där i stället förekommer många skillnader. Dessa skillnader menade Brown var helt avgörande för att bedöma om texten är äkta eller ej, emedan det är skillnaderna och inte eventuella likheter som är det viktiga vid bedömningen av huruvida en viss text är skriven av en viss person eller inte. Vidare menade Brown i samarbete med Allan Pantuck att Carlson farit med vilseledande information vad gäller en rapport skriven av den utbildade handskriftsexperten Julie C. Edison som Carlson hade konsulterat och där han valt att återge endast de delar av hennes utlåtande som stödde hans tes och beskära hennes brev på de delar som talade emot hans tes. Pantuck och Brown kontaktade henne och fick hela hennes utlåtandet (också vi kontaktade henne och fick ta del av hennes brev). Det visade sig att Edison aldrig bedömt Carlsons analys bara hans metod, vilken hon dessutom kritiserat, och att hon därtill inte kunde grekiska. Se också min artikel Skakningarna som kom av sig.

VeAn

Venetia Anastasopoulou

År 2009 lät Biblical Archaeology Review kontraktera två grekiska handskriftsexperter vilka var för sig skulle undersöka handskriften med jämförande material från Smith själv när denne skrev på grekiska. De hade till sitt förfogande handskrivna texter från perioden 1951 till 1984, inklusive Smiths egen transkription av brevet. Venetia Anastasopoulou är Forensic eller Questioned document examiner, vad som på svenska kan benämnas handstilsundersökare eller dokumentundersökare. Hon är således en person som arbetar med jämförande handstilsundersökningar och tränad för att avgöra om två texter är skrivna av samma person eller inte (se NFC). Hon menade att …

”[h]ela skriften ger uttryck för frihet, spontanitet och konstnärligt kunnande. Den visar också prov på en skicklig kalligrafi av en välutbildad och tränad skribent som använder språket effektivt för att uttrycka sina tankar”.

Enligt Anastasopoulou går Morton Smiths sätt att skriva grekiska att likna vid en students. Han skriver långsamt med möda och bokstav för bokstav utan någon större variation. Anastasopoulou ansåg att det med stor sannolikhet gick att slå fast att Morton Smith inte ägt tillräcklig förmåga för att kunna skriva brevet. Hon menade att den skrivna texten genomgående var konsekvent utförd och att de vanliga tecknen på förfalskning, som dålig kvalitet i linjerna eller i handens rörelse, saknades.

Tselikas3

Agamemnon Tselikas

Paleografen Agamemnon Tselikas kom till den motsatta slutsatsen, nämligen att brevet är en förfalskning och att sannolikt Smith själv förfalskat det. Han menade sig ha upptäckt 17 fel begångna av författaren, fel som en person som Klemens med grekiska som modersmål inte skulle begå, och ytterligare 11 misstag begångna av kopisten av texten. På 19 ställen fann han bokstäver med ”helt främmande eller konstiga och oregelbundna former” och i motsats till Anastasopoulou ansåg han att linjerna i bokstäverna inte var sammanhängande, kontinuerliga, och att detta berodde på att den som skrivit texten inte rört handen snabbt och spontant. Tselikas menade att Smith hade skrivit brevet och att denne använt vissa handskrifter från ett kloster i Kefalinia som förebild och imiterat skriften. Som jag har tagit upp i ett tidigare inlägg  (Smith did not photograph the manuscripts which Tselikas believes Smith used as a model for both imitating the Greek handwriting and learning how to make ink) visade Allan Pantuck att Smith dock aldrig fotograferade dessa handskrifter.

evans2

Craig A. Evans

Följaktligen finns fyra analyser gjorda av fyra personer där två anser att brevet är en förfalskning och två att det är äkta. Denna omständighet har lett till att flera forskare förkastar analyserna helt med motiveringen att de inte kan ge svar på frågan om brevet är äkta. Exempelvis fokuserar Francis Watson på helt andra saker för att kunna visa att Smith förfalskade brevet, medan Craig Evans bedömer Carlsons, Anastasopoulous och Tselikas’ undersökningar som tre likvärdiga undersökningar. Han berör över huvud taget inte Browns undersökning, men tar i stället med Edison (den expert Carlson rådfrågade men som inte gjorde någon bedömning av brevets äkthet) i ekvationen och får därmed tre experter mot en till fördel för att det rör sig om en förfalskning. Peter Jeffery medger att Anastasopoulous studie gör det svårt att hävda att Smith skrivit brevet själv, men menar att han då kan ha haft hjälp med den saken och underkänner dessutom hennes studie utifrån skäl som visar på hans okunnighet om de metoder som ligger till grund för jämförande handstilsundersökningar.

jeffery2

Peter Jeffery

Vi menar att det finns två huvudsakliga anledningar till bibelforskarnas skenbara förvirring i detta fall. För det första är det inte allmänt känt att handstilsanalys och paleografi är två skilda områden av expertis. För det andra representerar Carlsons så prisade studie inget av dessa båda kompetensområden. Hans studie lider av ett grundläggande fel eftersom den utfördes på de tryckta reproduktionerna av brevet som återfinns i Smiths bok. Dessa bilder var helt olämpliga att grunda en studie på eftersom de i sig ger upphov till en optisk synvilla som framkallar de tecken han tyckte sig se på att skriften var förfalskad. Studerar man i stället inskanningar gjorda från fotografierna av brevet försvinner de tecken på förfalskning som Carlson trodde sig ha sett.

Vi menar att Carlsons felaktiga metodik i kombination med hans brist på erfarenhet och träning kan förklara skillnaden mellan hans och Anastasopoulous slutsatser. Anastasopoulou, som tränad expert inom detta forskningsfält, hade också tillgång till samma högupplösta bilder som vi studerat. Som ett tillägg till denna artikel kan nämnas att Anastasopoulou, efter att ha läst ett utkast av vår artikel, i ett e-brev den 14 juni 2012 skrev att hon fick svar på sina frågor om Carlsons slutsatser, vilka hon tidigare inte kunde förstå.

Men innan det går att dra någon slutsats om handstilens äkthet måste de skilda omdömena av Anastasopoulou och Tselikas utvärderas. Anastasopoulous rapport har fått två sorters kritiska bemötanden. Dels har forskare ifrågasatt enskilda detaljer i den, dels har de ifrågasatt hela disciplinen med jämförande handstilsundersökningar. Därför har vi gjort en historisk översikt av detta forskningsområde. Frågan som gäller är denna: om handstilsundersökare jämför två texter för att bedöma om de är skrivna av två personer eller av endast en, eller om de försöker avgöra om en handstil är naturlig eller imiterande, talar vi då om en vetenskap i marginalen eller om seriös forskning? Detta kommer att tas upp i nästa inlägg.

Roger Viklund, 2016-10-17

Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

And they come to Beat any. And certain authors whose article was published was there. And, coming, they prostrated themselves before them and says to them, “have mercy on us”. But they rebuked them. And the authors, being angered, went off with the article into the unknown where the public was, and straightway a great cry was heard. And going near they took away the veil to make it public.

So, at last the peer-reviewed article that Timo Paananen and I have written has been published in Apocrypha: International Journal of Apocryphal Literatures.

Timo S. Paananen & Roger Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, Apocrypha 26 (2015) 261–298.

The peer review method is “single-blind undertaken by a specialist member of the Board or an external specialist”. This article sort of picks up from our previous article on Stephen Carlson’s handwriting analysis on Clement’s letter to Theodoros, “Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore”, Vigiliae Christianae 67 (2013), 235-247”. This time it is not primarily Carlson’s analysis that we examine, but the other three analyses made—those by Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou and Agamemnon Tselikas. The abstract reads:

This article discusses Morton Smith’s role as a self-professed manuscript hunter in uncovering the only known copy of Clement’s Letter to Theodore, and critically assesses the existing studies on its handwriting. We argue that Stephen C. Carlson’s analysis is flawed due to its dependence on distorted images, that Agamemnon Tselikas’s study has a number of problems due to the unsuitability of applying standard palaeographic practices to a case of suspected deception, and that Venetia Anastasopoulou has made a sustainable case by arguing that Smith could not have imitated the difficult eighteenth- century script—a qualitative verdict strengthened by our quantitative study of the lack of signs of control. We conclude that the handwriting is indistinguishable from authentic eighteenth-century handwriting.

Hopefully we will also be able to publish the article on our websites, at least a version without the layout of the magazine. But for the time being, I will make a short summary of the most important aspects of the article dealing with Clement’s letter to Theodore with extracts from the Secret Gospel of Mark.

We begin by examining Smith’s role as a manuscript hunter. We show that he actually fits very well with the new manuscript hunter archetype, being armed with a camera and publishing his notes, like the other manuscript hunters were doing. We also argue that Smith did not in any way try to control the access to the manuscript, and did all one would expect a scholar to do. And if there is a typical hallmark for manuscript forgers, it is their efforts to prohibit others from gaining access to the manuscripts.

We survey Scott Brown’s examination of Stephen Carlson’s analysis, and how he revealed the flaws of Carlson’s methods. These analyses by Brown have mostly been overlooked and has not been given the attention they deserve to be given.

Next we make a study of the different disciplines of forensic (or: questioned) document examination (Venetia Anastasopoulou’s field of expertize) and palaeography (Agamemnon Tselikas’ field of expertize). Many people seem to be unaware that these are different areas of expertise and actually two areas that do not communicate particularly well with each other. Anastasopoulou and Tselikas have both examined the photos of the manuscript in order to decide if it is a genuine text or a forged text. Anastasopoulou considered it to be genuine and that Smith could not have written it, and Tselikas thought it was a forgery made by Smith.

While Anastasopoulou is an expert in detecting forgeries and her discipline are trained to decide whether two writings are done by two different authors or in fact by the same author, Tselikas is working in an area where there seldom are forgeries. His discipline are experts in deciding in what century a certain writing was done and in what school that way of forming the letters were taught. Tselikas is accordingly concentrating on the way the letters are written, while Anastasopoulou focuses on the line quality and the rhythm of the writing to decide whether the writing was done unconsciously and automatic, or if the writing rather was slowly drawn in trying to imitate someone else’s writing.

Recent studies of the results by the forensic document examiners show that during the last decades this discipline has improved significantly, and that forensic document examiners are significantly better in deciding if a text is forged or not than lay people are. Although neither Timo nor I am forensic document examiners, and accordingly cannot decide if the text of Clement’s letter to Theodore is genuine or not, we can at least show that Anastasopoulou’s methods are sound and by the book. Her conclusion that it is highly unlikely that Morton Smith could have imitated the script of the Clement letter, has accordingly some force.

In order to assess her conclusions, we made a study of the amount of control in other handwritings, by comparison. We took two manuscripts from the eighteenth century with a handwriting quite similar to the one of the Clement letter. We then simply counted the number of pen lifts, or more correctly, the number of letters or glyphs written in combination. One of the best ways to discover a forgery is to count pen lifts, since a forger is bound to rely on sight in order to imitate and therefore often needs to stop to check the exemplar. It turned out that of the three scripts we studied, Clement’s letter to Theodore showed the least signs of control, solely judged by the number of pen lifts. This study would then support Anastasopoulou’s conclusion that the writing is authentic.

We also made an examination of Tselikas’ study by checking all nineteen examples he gives of “poor knowledge of Greek” in the letter, and came to question his conclusions. We also evaluated his attempt to connect the writing of the letter to that of Morton Smith. In light of what the school of forensic document examination teaches, his conclusions does not follow from his analysis. His conclusions are incorrect if we are to trust the “rules” of forensic document examination. One example is Tselikas’ comparison of a the way a few simple letters in the Clement letter are written compared to how Smith wrote the same letters, and where Tselikas does not consider one of the most important observations, that of natural variation. In order for a comparative study to have any value, it has to compare a lot of letters in order to find the typical way of forming that letter and to discover individual characteristics present in both writings.

Our conclusion is that the letter is indistinguishable from authentic eighteenth-century writing and should be treated as such—as a letter written in the eighteenth century.

Roger Viklund, March 29, 2016

Agamemnon Tselikas’ Grammatical and Syntactic Comments Explored

An examination of Agamemnon Tselikas’

GRAMMATICAL AND SYNTACTIC COMMENTS


Agamemnon Tselikas, the Greek palaeographer contracted by Biblical Archaeology Review to examine the handwriting of Clement’s Letter to Theodoros, came to the conclusion that the letter is a forgery and “that the forger can not be [any] other person than Morton Smith or some other person under his orders.”

The reasons he gives for this are a combination of several arguments, of which I in this article will shed some light on one. Tselikas says in his summary that he …

“… noticed several grammatical errors in the text which we can divide into two categories: Those which are due to the ‘author’ and those which are due to the copyist. The first category concerns syntactic and meaning errors, which St. Clement would not be possible to make. The second category concerns the wrong dictation of some words. This phenomenon is frequent in the Byzantine and post Byzantine manuscripts and we can not give particular importance. However, if the scribe generally appears as an experienced and very careful, some of these mistakes show that he had not sufficient knowledge of the language.”

Tselikas accordingly divides his observations into two categories, those due to the author and those due to the copyist. The errors that might be due to the copyist are of minor importance and will not be dealt with in this survey, but the errors that might be due to the author (Clement) are of outmost importance. Tselikas claims that these are errors of syntax and grammar of a kind that Clement could not possibly make, and this study will investigate this issue.

The errors he thinks are due to the author are those he has listed under the numbers: 1, 2, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 15, 20, 21, 22, 23, 24 and 28.

The errors he thinks are due to the copyist are those he has listed under the numbers: 3, 4, 5, 14, 15a, 16, 17, 18, 19, 25 and 27.

Number 26 is not included in any of these two lists, so I have just in case included it among errors due to the author, not knowing what Tselikas had in mind. There is no number 15a in Tselikas’ list, but a number 5a, which then probably is what Tselikas meant. This, anyway, is an error he thinks is due to the copyist.

I will primarily let scholars more knowledgeable in Greek than I am present their opinion. Since Morton Smith already made a thorough investigation of the language and presented this in his 1973 book Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark, I will in most cases simply quote Smith.

Tselikas’ original remarks are set in red and bold text. They are from section B Grammatical and Syntactic Comments of his divided report. All the quotations from Smith follow upon the name Smith in bold and the page number(s) in Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark from where the quotations are made. Smith’s numerals “refer to the Stählin edition of Clement by volume, page, and, if a third number is given, line.” (CA, 7)

Smith also included summaries and quotations from remarks made upon the text by other scholars consulted by him. The shortenings A.W. stands for Albert Wifstrand, Professor of Greek in Lund, Sweden and a Classical philologist; A.D.N. for Arthur Darby Nock, Professor of the History of Religion in Harvard, USA; B.E. for Benedict Einarson, Professor of Classics at the University of Chicago, USA; W.M.C. for William Musgrave Calder III, a Classical philologist from Columbia University in New York, USA; C.M. for Claude Mondésert, a Jesuit at Fourvière, Lyon, France and a specialist on Clement of Alexandria; C.F.D.M for Charles Francis Digby Moule, Lady Margaret’s Professor of Divinity at the University of Cambridge, U.K.; J.R. for John Reumann, Professor of the New Testament and Greek at the Lutheran Theological Seminary in Philadelphia, USA; P.B. for Pierre Benoit, theologian, exegete, Koine Greek translator and Director of the École Biblique in Jerusalem, and; C.H.R. for Colin H. Roberts, Lecturer in Classics and Papyrology at St John’s College at the University of Oxford, U.K.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Tselikas writes:

1. v. 3-4. Οὗτοιἁμαρτιῶν: The only verb that we can suppose is εἰσὶ after the word γάρ. The absence of the verb here is not probationary.

Theodoros I.3-4 (my emphasis)

οὗτοι γὰρ οἱ προφητευθέντες ἀστέρες πλανῆται· οἱ ἀπὸ τῆς στενῆς τῶν ἐντολῶν ὁ δοῦ εἰς ἀπέρατον ἄβυσσον πλανώμενοι τῶν σαρκικῶν καὶ ἐνσωμάτων ἁμαρτιῶν·

Smith’s translation

For these are the “wandering stars” referred to in the prophecy, who wander from the narrow road of the commandments into a boundless abyss of the carnal and bodily sins.

Smith 8:

οὗτοι γὰρ.  II.195.10, οὗτοι, φασίν, εἰσὶν οἱ ἐκ γενετῆς εὐνοῦχοι (initial, as in the letter); II.178.14 οὗτοι γὰρ οἱ (initial).

Tselikas claims that the verb εἰσί (εἶμι: to be or to go) should be present. However, it is allowed in Greek, as well as in English, to omit the copula, and no other expert who has examined the text has remarked on this. Besides, a word like “εἰσὶ” could easily have been lost at any point in the transcription process, and does not need to be an error due to the author.

Smith also refers to Stählin II.178.14, where οὗτοι γὰρ οἱ occurs as initial. I do not have access to book II. Nevertheless, this seems to be from Stromateis 23, which reads:

Οὗτοι γὰρ οἱ ἀνταγωνισταὶ παχεῖς καὶ Ὀλυμπικοὶ σφηκῶν ὡς εἰπεῖν εἰσι δριμύτεροι, καὶ μάλιστα ἡ ἡδονή, οὐ μόνον μεθ´ ἡμέραν, ἀλλὰ καὶ νύκτωρ ἐν αὐτοῖς τοῖς ἐνυπνίοις μετὰ γοητείας δελεαστικῶς ἐπιβουλεύουσα καὶ δάκνουσα.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

2. v. 7. ἐλευθέρους: It must be nominative and not accusative case (ἐλεύθεροι) in order to agree with the participle καυχώμενοι, because the subject is the same person.

Theodoros I.6-7

καὶ καυχώμενοι ἐλευθέρους εἶναι· δοῦλοι γεγόνασιν ἀνδραποδώδων

Smith’s translation

and, boasting that they are free, they have become slaves of servile desires.

Smith 12:

ἐλευθέρους.  I.269.31, etc. [the accusative in this construction is frequent in Greek of this period; see Radermacher, 181 and Schmid, II.57; III.81; IV.83,620. ἑαυτούς may be supplied. A.D.N. Nevertheless, the construction in this letter is difficult. The parallels in Radermacher and Schmid have for the most part expressed subjects of the infinitives and are not so hard as this instance, where the nominative participle is immediately followed by the accusative. Similarly Thucydides, I.12.1 and IV.84.2, where predicate adjectives of the infinitive are put into the accusative, are easier than that of this letter. If the text here is right, I can understand it only as influenced by ἑαυτούς of the preceding line. A.W.] Cf. Apoc. 3.9: τῶν λεγόντων ἑαυτοὺς Ἰουδαίους εἶναι. In the preceding phrase, the writer had been thinking of Apoc. 2.24. [If the text is corrupt, a possible emendation would be ἐλευθεροῦσθαι. C.H.R.] The content of the letter here is paralleled in II.216.24, where gnostic libertines are described as λεγόντων ἐλευθερίαν τὴν ὑπὸ ἡδονῆς δουλείαν.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

6. v. 19. Μάρκος: pleonasm.

Theodoros I.18–19

τοῦ δὲ Πέτρου μαρτυρήσαντος· παρῆλθεν εἰς Ἀλεξάνδρειαν ὁ Μάρκος.

Smith’s translation

But when Peter died a martyr, Mark came over toAlexandria,

Tselikas must accordingly interpret “ὁ” as a relative pronoun, i.e. “ὁ Μάρκος” = “him Mark”. But why could this not simply be a “definite article”, i.e. “ὁ Μάρκος” = “the Mark”? Personal names in Greek are often given with a definite article, and ὁ is the singular and the masculine gender.  Daniel Wallace writes:

By the nature of the case, a proper name is definite without the article. If we read Παῦλος we do not think of translating it “a Paul.” Further, “the use of the art. w. personal names is varied; as a general rule the presence of the art. w. a personal name indicates that the pers. is known; the absence of the art. simply names him. . . . This rule, however, is subject to considerable modification. . . . “ … The difficulty with the article with proper names is twofold: (1) English usage does not correspond to it, and (2) we still cannot achieve “explanatory adequacy” with reference to the use of the article with proper names–that is we are unable to articulate clear and consistent principle as to why the article is used in a given instance. (For example, although sometimes it is due to anaphora, there are too many exceptions to make this a major principle.) What we can say, however, is that a proper name, with or without the article, is definitive. (Daniel Wallace’s Greek Grammar, Beyond the Basics, p. 245–246)

One of the reasons for using the definite article is stated in Funk’s Grammar at 711.4:

When the individualizing article determines a “subject” previously introduced into the discussion, its use is known as anaphoric (anaphora: reference back [to something under discussion]).

Accordingly, since Mark is the object of this passage and was introduced in I.15, the mention of Mark again in I.19 is a reference back to I.15 and should therefore have the definite article ὁ.

The definite article ὁ in front of the name Markos can be found in for instance Cassius Dio, Roman History, 72.5.3:

“ὅτι ὁ Μάρκος ἐλάλει πρός τινα τῇ Λατίνων φωνῇ,

“Once when Marcus was talking to someone in Latin”

and in Polybius, Universal History, 8.5:

ἓως ὁ Μάρκος δυσθετούμενος ἠναγκάσθη λάθρᾳ νυκτὸς ἒτι ποιήσασθαι τὴν παραγωγήν.

In the end Marcellus [Markos] was reduced in despair to bringing up his ships secretly under cover of darkness.

Even Eusebius of Caesarea uses the same definite article before Markos in Quaestiones evangelicae ad Marinum, 3, 00034:

τὸν δὲ τῆς τοῦ Σωτῆρος ἐπιφανείας, τὸν πρωῒ, ὃν ἔγραψεν ὁ Μάρκος εἰπὼν ὃ καὶ μετὰ διαστολῆς ἀναγνωστέον «ἀναστὰς δέ·»

… and that of the Saviour’s appearance, “early in the morning”, as written by Mark in words to be read as including a pause: “Having risen again”.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

7. v. 19. τα ταυτου: In τα the accent is missed and in ταυ the soft spirit, ie. He ought write τὰ ταὐτου. But the more probationary was to write τὰ ἑαυτοῦ.

Tselikas transcribes this as τα ταυτοῦ while Smith transcribes it as ταταυτου.

Theodoros I.19–20

καὶ ταταυτοῦ καὶ τὰ τοῦ Πέτρου ὑπομνήματα

Smith’s translation

bringing both his own notes and those of Peter,

Smith’s transcription is supported by the fact that two rows above on line 17 there is another instance of τατα (in the word χρησιμωτάτας) which looks the same and, although the two syllables of τα are written as separate units (χρησιμω τά τας), they obviously are part of the same word.

Smith 27:

καί . . . τ᾿ . . . καί.  [If one reads καὶ τά τ᾿ ατοῦ καὶ τὰ τοῦ Πέτρου, which I find preferable to τὰ ἑαυτοῦ, the καί . . . καί cannot mean ”both … and,” because a τέ cannot be combined with a καί in this manner, but the last καί must be connected with the τέ and the first καί is connected closely with κομίζων and stands for ”also.” He carried with himself also his own and Peter’s hypomnemata. A.W.]

Smith 28:

τὰ αὑτοῦ.  MS, ταταυτοῦ. [A.D.N. would read τά τ᾿ ατοῦ, on the supposition that the copyist did not understand the letters he found in his MS and so reproduced them en bloc.] This would suggest that he may have had before him a MS without accents and breathings. [But had that been the case, there would have been many more instances of omitted accents and of false divisions. I suspect that an ancestor had τὰ αὑτοῦ, which became ταυτοῦ. This can represent either τὰ αὑτοῦ or τοῦ αὐτοῦ. To show that it represented τὰ αὑτοῦ someone superscribed τὰ―hence ταταυτοῦ. καὶ τά τ᾿ ατοῦ καί is odd Greek; I should expect καὶ τὰ ατοῦ or (omitting καί) τά τε αὑτοῦ. B.E.] Stählin, I.XXXVIf, remarks on the frequency with which his manuscript used ατοῦ, etc., after articles, in place of the reflexive forms, and omitted the coronis in crasis. However, I think the error here must be given an explanation which will accord with the amazing correctness of the rest of the MS. I should suppose, therefore, that the writer found a folio of an uncial MS with few or no explanatory signs or word divisions. Therefore he studied it carefully, correcting the spelling, marking the divisions, adding accents, breathings, and the like. Along with his other changes he indicated by a superscribed τά, as B.E. suggests, that ΤΑΥΤΟΥ, which stood in his text, was to be understood as τὰ αὑτοῦ. Then he copied his corrected text into his book. He was pressed for time when he copied, and therefore made a number of minor mistakes, of which ταταυτοῦ was one.

There is accordingly no reason to presuppose that Clement made an error, as this just as easily could be an error made in the transcription.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

8. v. 24. ἐπιθεὶς: More probationary was to write προσθείς.

Theodore I.24 (my emphasis)

ἀλλὰ ταῖς προγεγραμμέναις πράξεσιν ἐπιθεὶς καὶ ἄλλας

Smith’s translation (my emphasis)

but to the stories already written he added yet others

Smith 39:

ἐπιθείς.  The same form is used, as here, of literary addition, with the dative and accusative, II.305.6. [However, in II.305.6 the ἐπιθείς occurs as part of the set phrase ἐπιθεῖναι τὸν κολοφῶνα. Apart from this phrase, ἐπιθεῖναί τι τοῖς προγεγραμμένοις is not very common in Clement’s time; the ordinary would be προσθεῖναι; but cf. Apoc. 22.18. A.W.]

And Revelation 22:18 reads in GNT Morph (my emphases):

μαρτυρῶ ἐγὼ παντὶ τῷ ἀκούοντι τοὺς λόγους τῆς προφητείας τοῦ βιβλίου τούτου ἐάν τις ἐπιθῇ ἐπ’ αὐτά ἐπιθήσει ὁ θεὸς ἐπ’ αὐτὸν τὰς πληγὰς τὰς γεγραμμένας ἐν τῷ βιβλίῳ τούτῳ

I warn everyone who hears the words of the prophecy of this book: If anyone adds anything to them, God will add to him the plagues described in this book. (NIV)

The word ἐπιθείς was then unusual, however not non-existent, since it was used in for instance the Book of Revelation. And we should be aware of the fact that there of course were many more words and expressions in use than what are attested in the preserved literature.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

9. v. 25. μυσταγωγήσειν: The dependance of the infinitive is unclear. If it depends from the verb προσεπήγαγε, then it must be a participle of the purpose and not infinitive, ie. μυσταγωγήσων Μάρκος, which agree to the sense of the phrase. If it depends from ἠπίστατο, then the subject is τὴν ἐξήγησιν, that is fully not probationary.

Theodoros I.24–26 (my emphases)

ἔτι προσεπήγαγε λόγιά τινα ὧν ἠπίστατο τὴν ἐξήγησιν μυσταγωγήσειν τὸυς ἀκροατὰς εἰς τὸ ἄδυτον τῆς ἐπτάκις κεκαλυμμένης ἀληθείας· οὕτως οὖν τὰς εἰς τὸ ἄδυτον τῆς ἐπτάκις κεκαλυμμένης ἀληθείας·

Smith’s translation: (my emphases)

moreover, brought in certain sayings of which he knew the interpretation would, as a mystagogue, lead the hearers into the innermost sanctuary of truth hidden by seven veils.

Smith 40:

μυσταγωγήσειν.  Also in III.161.18 where, as here, it refers to advanced instruction evidently effected by “exegesis” of “the Lord’s sayings.” Again, with the same sense, in II.320.7, where the mystery imagery is further developed with emphasis on the ᾄρρητα. Gnostic teachers are described as μυσταγωγοί in III.75.7. That Clement conceived of documents, especially the books of Scripture, and their interpretation as means of gnostic initiation is shown by Völker, 354ff. The method which the letter ascribes to Mark is that followed in the earliest period of rabbinic mystical speculation but already being abandoned in the time of Clement. Scholem writes, Gnosticism 31: “Tannaïtic tradition has it that a pupil who is found worthy to begin a study of mystical lore is given . . . only . . . ‘beginnings of chapters,’ whose function is only to point to the subject matter to be dealt with and leaves to the student the task of proving his understanding.” For this Scholem finds evidence in the Talmud Yerushalmi (hereinafter J.) Hagigah II.1(77a), and he concludes that texts giving full accounts of secret doctrine are post-Tannaïtic (third century or later) “even though much of the material itself may belong to the Tannaïtic period—which, of course, was, at the same time, the flowering season of Gnosticism.”

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

10. v. 27. προπαρεσκεύασεν: It is not clear what is the object of the verb, his Gospel or himself before his death?

Theodoros I.26–27

οὕτως οὖν προπαρεσκεύασεν· οὐ φθονερῶς οὐδ’ ἀπροφυλάκτως

Smith’s translation

Thus, in sum, he prepared matters, neither grudgingly nor incautionously, in my opinion,

προπαρεσκεύασεν = prepare beforehand

Smith 41:

Προπαρεσκεύασεν.  II.422.17. Since LSJ s.v. reports the absolute use only of the middle forms of the verb, some object (“the text”? “matters”?) is probably to be understood here. [An object is similarly understood in Aristotle, Historia animalium 613a4. Cf. the use with ὅπως and a verb in the future, Plato, Gorgias 503a, 510d. A.D.N.]

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

11. v. 30-32. Τῶν δὲ μιαρῶνὑπ᾽ αὐτῶν: The whole phrase has wrong syntax. It must be: Ὑπὸ δὲ τῶν μιαρῶν δαιμόνων ὄλεθρον τῷ τῶν ἀνθρώπων γένει πάντοτε μηχανώντων Καρποκράτης διδαχθείς.

Theodoros II.2–4

τῶν δὲ μιαρῶν δαιμόνων ὄλεθρον τῷ τῶν ἀνθρώπων γένει πάντοτε μηχανώντων· ὁ Καρποκράτης· ὑπ’ αὐτῶν διδαχθεὶς·

Smith’s translation

But since the foul demons are always devising destruction for the race of men, Carpocrates, instructed by them …

Tselikas accordingly wants the sentence to begin with “Ὑπὸ δὲ τῶν” instead of “τῶν δὲ” and the “ὑπ’ αὐτῶν” (by them) at the end to be removed.

Smith 45:

τῶν . . . μηχανώντων.  Initial genitive absolute indicating cause or prior condition (“since”), I.90.2f. Genitive absolutes are rare in Clement, but occasionally he uses a number in quick succession, e.g. II.212.29–213.4 (5 in 8 lines). They appear in his narrative style, as here, in III.188.3 and 12ff.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

12. v. 31. μηχανώντων: The grammatical form of active voice of the verb was never in use. Only once we find the verb μηχανῶ. The usual and probationary is μηχανωμένων.

Theodoros II.2–4

τῶν δὲ μιαρῶν δαιμόνων ὄλεθρον τῷ τῶν ἀνθρώπων γένει πάντοτε μηχανώντων· ὁ Καρποκράτης· ὑπ’ αὐτῶν διδαχθεὶς·

Smith’s translation

But since the foul demons are always devising destruction for the race of men, Carpocrates, instructed by them …

Smith 45–46:

μχηανώντων. [sic! μηχανώντων] Clement uses the middle in I.261.25, with dative (ἡμῖν understood) and accusative, as here. The active appears only in poetry, ἀτάσθαλα μηχανόωντας (Odyssey XVIII.143), which was echoed by Apollonius Rhodius, III.583, and of which the phrasing of the letter may be reminiscent. [Cf. the echo of Sophocles, below, II.14–15; the active of μηχανάω appears also in Sophocles, Inachus 21 (SP III.24) and Ajax 1037. On the latter passage Kamerbeek, Ajax, remarks, “It would seem that the rare active use here raises the verb above the all-too-human sphere . . . Note also the sinister associations of ambush and guile inherent in the verb μηχανᾶν.” The uses of the passive in Sophocles, Trachiniae 586 and elsewhere, also imply the existence of an active. W.M.C.] Clement frequently quoted and paraphrased Homer (IV.41f, four columns of references, including a quotation of Odyssey XVIII.130 in II.202.7), and his prose contains many words described in LSJ as primarily poetical and appearing in prose only in the work of “late” writers, that is writers of about Clement’s time. Besides these words, Clement uses in prose a considerable number of words cited in LSJ only from poetry. Of these latter, inspection of Stählin’s index from ααμ alone has yielded ἀεικίζω, 1.40.6; ἀθυρόγλωσσος, I.253.13, etc.; ἀλετρίβανος, I.155.20; and ἀμβρόσιος, I.197.1. Therefore this use of a poetical form is not atypical of Clements’ [sic!] style. [On this point I am particularly happy to record the agreement of C.M., who has had so much experience in edition and translation of Clement’s Greek.]

That the “grammatical form of active voice of the verb was never in use”, as Tselikas claims, must accordingly be seen as an exaggeration, as it was used in poetry. Furthermore, Clement often used words primarily poetical and in his prose a considerable number of words from poetry.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

13. v. 32. ἀπατηλοῖς: It must be corrected in ἀπατηλαῖς.

Theodoros II.4

ὑπ’ αὐτῶν διδαχθεὶς· καὶ ἀπατηλοῖς τέχναις χρησάμενος

Smith’s translation

instructed by them and using deceitful arts

Smith 47:

ἀπατηλοῖς τέχναις.  1.47.28, ἀπατηλὸν τέχνην, of art used to make images. Here too the adjective is of the second declension. In the letter it probably refers to magical practices [though A.D.N. thinks this reference not certain]. Clement uses it with this reference in 1.4.23, etc. The Carpocratians were widely accused of magical practices, Irenaeus (Harvey, 1.20.2 = Stieren 1.25.3); Hippolytus, Philosophumena VII.32; Epiphanius, Panarion XXVII.3; etc. Clement in his recognized works does not mention the accusation, but he had no occasion to do so.

Even if this is an error, there is no reason why it could not be an error that occurred in any of the subsequent transcriptions we must presume have been done from the original autograph. After all, the “dispute” is simply about one letter – an alpha or an omicron. I cannot possibly see why this need to be an “error” made by the author (Clement?)

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

15. v. 34. ἀπόγραφον: This word with the meaning of a copy of book and not of the imitation of a text is very modern. The correct word must be ἀντίγραφον.

Theodoros II.5–6

οὕτω πρεσβύτερόν τινα τῆς ἐν Ἀλεξανδρείᾳ ἐκκλησίας κατεδούλωσεν ὥστε παρ’ αὐτοῦ ἐκόμισεν ἀπόγραφον τοῦ μυστικοῦ εὐαγγελίου·

Smith’s translation

… so enslaved a certain presbyter of the church in Alexandria that he got from him a copy of the secret Gospel

Smith 49:

ἀπόγραφον.  Not in Clement—who has, however, ἀπογράφεσθαι, meaning “to copy,” II.471.7. ἀπόγραφον meaning “copy” or “imitation” is used by Cicero, Ad Atticum XII.52 end (overlooked by Oksala, 158); ἀπόγραφος with the same meaning appears in Dionysius Hal., Usener-Raderm., Isaeus 11. In Diogenes Laertius, VI.84, ἀπόγραφος is taken by R. Hicks, in the Loeb translation, to mean “an imitator” [but more likely it means “a copy”—B.E.]. ἀπόγραφον is, in the preserved literature, a rare word; one can hardly believe that an imitator would have chosen it instead of the common ἀντίγραφον. [But the rarity of ἀπόγραφον is no argument against Clement’s possible use of it. A great many words which must have been common in ancient everyday usage are extremely rare in the preserved literature; see the numerous examples in the vocabulary of Krauss, Lehnwörter. A.D.N. Moreover, ἀπόγραφον (-ος) has a contemptuous sense not found in ἀντίγραφον. Thus in Cicero, Diogenes, and perhaps Dionysius ἀπόγραφον is dyslogistic. B.E. With this opinion, however, A.D.N. disagrees, contending thatCicero was only “apologizing whimsically for his philosophical works,” and that “when you speak of a man as being a copy, you imply inferiority; it is not so with a book.”] But the usage in this letter seems to support the opinion of B.E.

Accordingly, the word ἀπόγραφον was used in this time in this sense, and was in this context a more suitable option than the more common ἀντίγραφον, which lacks the contemptuous sense that ἀπόγραφον has. As Smith puts it: “one can hardly believe that an imitator would have chosen” ἀπόγραφον “instead of the common ἀντίγραφον” – unless, of course, one presupposes that the genius of Smith “the forger” allowed him to foresee this argument: he chose this awkward word, so that he could later defend its use in his published analysis of Secret Mark.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

20. v. 38-40: οὐδὲ προτείνουσιν … εὐαγγέλιον: The syntax is very dense. Προτείνουσιν as dative of person referent to εἰκτέον and ἀρνητέον suppose to be ἡμῖν. But the words προτείνουσιν αὐτοῖς have the position of dative referent to συγχωρητέον, and so an infitive is missing (for ex. λέγειν, διατείνεσθαι), from which must depend the phrase εἶναι τοῦ Μάρκου τὸ μυστικὸν εὐαγγέλιον. The sense is: It is not permited to those who suggest the lies to sustain that this is the secret gospel of Marc.

Theodoros II.10–12

τούτοις οὖν· καθὼς καὶ προείρηκα· οὐδέποτε εἰκτέον. οὐδὲ προτείνουσιν αὐτοῖς τὰ κατεψευσμένα συγχωρητέον τοῦ Μάρκου εἶναι τὸ μυστικὸν εὐαγγέλιον, ἀλλὰ καὶ μεθ’ ὅρκου ἀρνητέον.

Smith’s translation

“To them, therefore, as I said above, one must never give way; nor, when they put forward their falsifications, should one concede that the secret Gospel is by Mark, but should even deny it on oath.”

Scott G. Brown, on the other hand, prefers the translation (he has adapted from C. Mondésert’s translation given by Smith in CA, 52: “c’est là l’ ‘Evangile mystique’ de Marc”):

“To them, therefore, as I said above, one must never give way; nor, when they put forward their falsifications, should one concede that it is Mark’s mystic Gospel, but should even deny it on oath.” (Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery, Wilfrid Laurier, 2005, p. xx)

Smith translates the sentence such that one should not concede that the Secret Gospel is written by Mark, while Brown translates is such that one should not concede that the Carpocratian Gospel is the same Gospel as the Mystic Gospel and written by Mark. Apart from the fact that Brown’s translation better corresponds with the inward sense of the letter, it also seems to better correspond with the Greek. Tselikas makes a similar interpretation as Brown by translating, that to those who suggest the lies (i.e. the Carpocratian mutilated version of the Gospel) should not be conceded [permitted] that this Gospel is by Mark.

Since this seem to be the best translation of the text and since the text then also makes perfect sense, I cannot see what it is that Tselikas reacts against and why Clement could not have written it.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

21. v. 41. ἀληθῆ: More correctly must be τἀληθῆ.

Theodoros II.12–13

οὐ γὰρ ἅπασι πάντα ἀληθῆ λεκτέον.

Smith’s translation

For, ”Not all true things are to be said to all men.”

Smith 54–55:

οὐ γάρ . . . λεκτέον.  This saying appeared in Philo, Questions . . . on Genesis IV.67, from which it was quoted by Procopius in his commentary on Genesis in the form οὐ πάντα ἀληθῆ λεκτέον ἅπασιν. Philo’s text, according to the preserved Armenian translation, went on to elaborate the principle and to teach (in IV.69) that “the wise man requires a versatile art from which he may profit in imitating those mockers who say one thing and do another in order to save whom they can” (my italics). This text strikingly parallels Paul’s claim in I Cor. 9.22, “I became all things to all men that I might by all means save some.” Since influence of Philo on Paul or of Paul on Philo is almost out of the question, it would seem likely that these two passages derive from a single source. The common-sense idea behind them had long been familiar in ancient philosophy. Diogenes Laertius, VIII.15, quotes from Aristoxenus, as a saying of certain Pythagoreans, μὴ εἶναι πρὸς πάντας πάντα ῥητά; for further examples see Reumann, Οἰκονομία. From philosophy and common sense alike it was taken over by early Christianity, where the example of the Apostles—and especially that of Paul—is often cited to justify the use of deception for good ends (Bauer, Rechtgläubigkeit, 41f; cf. above, on μέθ᾿ ὅρκου). Clement, as remarked above, shared this early Christian belief, which he summed up with the words τῷ μὴ πάντων εἶναι τν ἀλήθειαν (II.497.16) and understood as a principle even of divine revelation; cf. Sibylline Oracles XII(X).290f, τὸ δ᾿ οὐχ ἅμα πάντες ἴσασιν. οὐ γὰρ πάντων πάντα. Clement was deeply indebted to Philo (IV.47ff, 7 columns of citations—more than any other non-Christian author except Plato, who has 10). Both his similarity to Philo and his borrowing from him have resulted in considerable confusion in medieval MSS, where many passages now found only in Philo are attributed to Clement (III.LXXI–LXXXII). Among these are at least two from Questions . . . on Genesis (III.LXXIV, no. 511.15; LXXX, no. 339). Moreover, Clement himself appropriated without acknowledgment two considerable sections of Questions . . . on Genesis (II.474.1–20; 474.23–475.11). Therefore this saying may have come into the letter from Philo; cf. Reumann’s note on τἀληθῆ above, on I.10. On the other hand, it may have been a popular proverb (though it does not appear in the Corpus paroemiographorum). For further parallels to the idea see Nock, review of Goodenough V–VI, 527ff and, for the relation of Paul to Philo, Chadwick, St. Paul and Philo. On 297f Chadwick discusses the question of veracity; he has an additional parallel to the present passage (Cherubim 15).

And this is the passage to which Smith refers regarding Reumann’s note on τἀληθῆ in I.10.

Smith 14:

τἀληθῆ.  II.517.14; III.162.11, with crasis; II.465.14; III.66.5, without crasis; these irregularities in the use of crasis are probably scribal, but Stählin notes them also in the other MSS of Clement, IV.223 s.v. ἀλλά. Ἀληθῆ without the article, as a substantive, III.39.14, where Clement explains that the true Christian will sometimes lie, as might a doctor, for therapeutic purposes—a principle he justifies by appeal to the example of St. Paul (Acts 16.3; I Cor. 9.19f). [Cf. Philo, Questions . . . on Genesis IV.204. J.R.] It is characteristic of Clement to talk most of truth when recommending falsity.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

22. v. 44. ἔχοντος ἀρθήσεται: The passage must be completed as follows: τοῦ δὲ μὴ ἔχοντος καὶ ἔχει ἀρθήσεται.

Accordingly not:      τοῦ δὲ μὴ ἔχοντος ἀρθήσεται·

But instead:            τοῦ δὲ μὴ ἔχοντος καὶ ὃ ἔχει ἀρθήσεται.

Matt 25:29 reads:   τοῦ δὲ μὴ ἔχοντος καὶ ὃ ἔχει ἀρθήσεται ἀπ’ αὐτοῦ

This is accordingly a quote from the Gospel of Matthew, however shorter than what is found in the preserved gospel. Even if this would be an error (which, as Smith explains, it hardly can be said to be) one would not suspect a forger to make such a mistake as to make an incorrect quotation from a gospel.

Smith 57:

τοῦ . . . ἀρθήσεται.  Mt 25.29 ||Luk 19.26. The text is considerably shorter than that now found in the Gospels. This might be the result of deliberate abbreviation. However, Clement’s text of this verse probably differed in much the same way from that preserved. He quotes the first half twice (II.10.21 and III.41.7), both times in the form τῷ ἔχοντιπροστεθήσεται, which differs from the preserved forms of the first half as the text of the letter does from those of the second. Moreover, Clement’s text and that of the letter, put together, yield a simple, epigrammatic, rythmically [sic!] balanced version of the verse; the Matthaean and Lucan forms are unbalanced and cluttered. This does not prove the simple form the original form. [Simplicity is often the result of revision—A.D.N.] But it strongly suggests that the letter, since it contains the second half of the simple form, comes from Clement, in whose works we find the (parallel) first half of the simple form. (II.100.1ff and 263.25, which Stählin took as references to this passage, are probably from an extracanonical logion, combined in 263.25 with Mt. 6.33 || Lk. 12.31. The tradition of the saying is extremely complex; see Lindeskog, Logiastudien.)

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

23. v. 44. μωρὸς ἐν σκότει πορευέσθω: Cf. ἄφρων ἐν σκότει πορεύεται (Ecclesiastes 2, 14, 2).

Theodoros II.16

καὶ ὁ μωρὸς ἐν σκότει πορευέσθω

Smith’s translation

and, ”Let the fool walk in darkness.”

Smith 58:

μωρός . . . πορευέσθω.  Ecclesiastes 2.14. Clement quotes Eccles. in II.37.3ff (1.16ff) and 8f (7.12), and in II.385.18ff (1.2), each time in texts almost identical with LXX. The text in the letter differs from LXX by substituting μωρός for ἄφρων (as did the above quotation from Prov. 26.5) and πορευέσθω for πορεύεται. The Hebrew text has holek (πορεύεται) and no variants are noted, so this latter difference may be interpretive. [It may also have been motivated at least in part by stylistic considerations. The imperative is more vigorous Greek. A writer with atticizing traits, like Clement, would prefer it. Similarly, De sublimitate IX.9 has γενέσθω φῶς . . . γενέσθω γῆ, where LXX has γενηθήτω. W.M.C.] Clement’s willingness to alter scriptual [sic!] quotations to suit his purposes is noted by Kutter, 22; Tollington, II.178; and others. [It may well have been subconscious, since he quoted from memory. A.D.N.] His use of an OT quotation, as here, to follow and clinch a NT one, is found in II.131.20–29 (the “NT” one is from Barnabas) ;135.23–31; 141.22–24; etc.

This is accordingly also a quotation, although not exactly the same as the text of Ecclesiastes 2.14 in Septuaginta.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

24. v. 47. ἠρωτημένα: More appropriate would be πρός τά ἠρωτημένα or τοῖς ἐρωτηθεῖσιν.

Theodoros II.19–20 with my addition of τῶν.

σοὶ τοίνυν οὐκ ὀκνήσω τὰ ἠρωτημένα ἀποκρίνασθαι· δι’ αὐτῶν [τῶν] τοῦ εὐαγγελίου λέξεων τὰ κατεψευσμένα ἐλέγχων

Smith’s translation

To you, therefore, I shall not hesitate to answer the questions you have asked, refuting the falsifications by the very words of the Gospel.

Smith 61:

τ ρωτημένα.  Clement uses the verb often (Stählin does not index it fully) and has the perfect middle passive in III.163.32. The perfect participle meaning, as here, “the questions which have been asked” is found in Plato, Laws 662e.

Smith 61:

<τῶν>.  Possibly omitted by the copyist through homoioteleuton; cf. II. 495.4. [A.W. thinks its insertion necessary, especially if one thinks the letter written by Clement. B.E. also suggests it. A.D.N. disagrees.]

Homeoteleuton (Greek: μοιοτέλευτον) means that the endings of (two) following words are repeated. In this case we could presume that the word αὐτῶν was followed by τῶν. The scribe then lost sight of the two repeating τῶνs and lost the second one. If the model was written in majuscules, than the text could have looked similar to this: ΑΠΟΚΡΙΝΑΣΘΑΙΔΙΑΥΤΩΝΤΩΝΤΟΥΕΥΑΓΓΕΛΙΟΥ. The scribe would then have missed the ΤΩΝΤΩΝ and only copied one ΤΩΝ in αὐτῶν, and left out the following τῶν.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

26. v. 61. ἐπέταξεν αὐτῷ Ἰησοῦς: An infinitive as object of ἐπέταξεν is missing, eg. ἐλθεῖν.

Theodoros III.6–7

καὶ μεθ’ ἡμέρας ἓξ ἐπέταξεν αὐτῷ ὁ Ἰησοῦς

Smith’s translation

And after six days Jesus told him what to do

If Tselikas intended this to be included among the things Clement could not have written, it should be noticed that this is supposed to be a quotation from Secret Mark. You cannot blame Clement for incorrect grammar in the things he quoted.

Smith 115:

ἐπέταξεν.  The verb: 4 in Mk., never in Mt., 4 in Lk. (1 Markan) + 1 in D. The person commanded is always in the dative. The form ἐπέταξεν occurs twice in Mk. and in the D variant to Lk. (8.55). ἐπέταξεν Ἰησοῦς αὐτοῖς is found in Dit. to Mk. 6.39 (where other witnesses lack Ἰησοῦς). These parallels demonstrate merely that the word was used normally by Mk. and Luk. The peculiarity here is the failure to specify the content of Jesus’ command; that is understood from the context, as in Mk. 1.27; Lk. 4.36; 8 25. [C.F.D.M., however, remarks that ἐπέταξεν αὐτῷ without direct object is odd, and the parallels adduced here are not quite similar for in all of them the content of the verb is perfectly clear. Moreover, why did the young man have to come to Jesus and stay with him, if Jesus was at his house?] The direct object may have been part of the secret oral teaching. It will be argued later that the young man came to Jesus to receive baptism conceived as a magically efficacious rite. If so, he had to come to Jesus becauses [sic!] Jesus had to prepare (purify? exorcise?) the area and the materials for the rite. The story suggests a large house, perhaps a villa. The young man was rich. Jesus and his followers may have been given a wing for themselves.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

28. v. 69. αὐτὸν: pleonasm

Theodoros III.14–15

καὶ ἦσαν ἐκεῖ ἡ ἀδελφὴ τοῦ νεανίσκου ὃν ἠγάπα αὐτὸν ὁ Ἰησοῦς

Smith’s translation with my insertion of “him”

And the sister of the youth whom Jesus loved [him] and his mother and Salome were there

This is also part of that which Clement quoted from the so-called Secret or Mystic Gospel of Mark, and accordingly the language in this passage is nothing Clement can be held responsible for. You cannot accuse Clement (or even a forger?) for using bad grammar in quotations from the Gospels. And this is a passage which Tselikas definitely includes among the mistakes he thinks Clement never could have made.

This pleonasm is also typical of “Mark”. The sentence verbatim reads “whom Jesus loved him”. This type of construction, with the interposed “him”, is foreign to standard Greek, but not only typical for Semitic languages, also in most cases necessary, and reveals that the original author of this text (Mark?) probably had a Semitic language as his native language.

Smith 120:

Further evidence that the longer text did not get its formula from Jn. appears in the pleonastic αὐτὸν, to which the uses in Jn. afford no parallel, and which a writer familiar with Greek would hardly have added; it is probably a Semitism—cf. ἧς . . . αὐτῆς in II.23, above, and the note there. [P.B. would distinguish the examples of this construction in the longer text and in Mt., where he thinks them Semitisms, from those in canonical Mk., where he thinks them emphatic, and would find in this distinction evidence that the letter’s Gospel is not by Mark.] The distinction seems to me so fine as to be subjective; it escaped Moule, Idiom-Book 176, and Blass-Debrunner-Funk no. 297.

The part in the letter which Smith refers to is this:

Theodoros II. 23–24

καὶ ἔρχονται εἰς βηθανίαν καὶ ἦν ἐκεῖ μία γυνὴ ἧς ὁ ἀδελφὸς αὐτῆς ἀπέθανεν

Smith’s translation with my insertion of “her”

And a certain woman whose [her] brother had died was there

Smith 100:

ἧς . . . αὐτῆς.  Redundant αὐτός following ὅς in the oblique cases is found twice in Mk., once in Mt., and twice in Lk. (one Markan), always in the genitive. ἧς . . . αὐτῆς appears only in Mk. 7.25. The same construction appears again in III.15, below, in the accusative. It is probably a Semitism rather than a sign of literary dependence; there are 10 instances, in all three oblique cases, in Apoc. (These figures do not include the peculiar readings of codex Bezae; Yoder’s concordance has not indicated the peculiar usages of αὐτός.) Both the instances in the longer text, and all those in canonical Mk., have in common a trait which Doudna was not able to find in the papyri, “namely, the fact that the redundant possessive pronoun follows its noun immediately” (Greek, 38).

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

To sum it up, almost every example presented by Tselikas as proof that Clement could not have written this text has already been examined and explained by Smith. On top of that, Tselikas also presents examples which are quotations made by Clement and accordingly not anything that can be used as arguments against Clement as the author. Further, some errors in the text are obviously more easily explained as errors in the transcription process than errors made by the original author. As far as I can tell, not a single one of these passages can exclude Clement as the author of the letter.

Roger Viklund, April 15, 2012

Craig Evans’ take on Secret Mark critically examined: Part Four

Craig Evans’ take on Secret Mark critically examined:
Part One
Part Two
Part Three 
Part Four

Craig A. Evans

In three consecutive blog-posts, I have dealt with the argument Craig Evans considers to be the strongest in showing that Morton Smith forged the Clement letter. According to Evans, Morton Smith showed before he found the Clement letter interest in certain themes which are found in the letter. I find Evans’ assertiveness to be unsupported.

There are however many other arguments presented by Evans which he believes lend strength to the forgery hypothesis. Some have been so thoroughly refuted before, that I leave them aside for the time being. But Evans makes at least a few points regarding Stephen Carlson and the handwriting issue which I cannot resist to comment upon.

Let me quote a lengthy passage from Evans’ paper under the headline “Disputed Science”:

The debate over handwriting analysis requires a few comments. In his 2005 publication Stephen Carlson, assisted by a professional handwriting expert, concluded that Morton Smith penned the three pages of Greek text found at the back of the seventeenth-century edition of the letters of Ignatius. Other scholars have challenged these findings. Dismissing Carlson’s analysis, Hershel Shanks asked two Greek-speaking handwriting experts to compare samples of Smith’s Greek with the Greek of the Mar Saba find. One expert concluded that Smith did not write the Clementine letter. The other expert concluded that he did. The former submitted a written report, which Shanks has posted on the Biblical Archaeology Society web page. The latter expert has not yet submitted a written report. The appeal to native Greek-speakers has not resolved the controversy.

Although Carlson does not regard himself as a handwriting expert per se, his expertise in evaluating documents, as well as procuring assistance and expert advice, should not be quickly dismissed (as I think Shanks has done). Novum Testamentum, a highly respected international journal devoted to the critical study of the New Testament, recently published an article, in which Carlson’s conclusion that “Archaic Mark” (Greek NT ms 2427 = Chicago ms 972) is a modern forgery has been vindicated. This manuscript, written on what at one time was believed to be 14th century parchment, deceived the likes of Edgar Goodspeed, Ernest Cadman Colwell, Kirsopp Lake, and Kurt and Barbara Aland, scholars well versed in ancient Greek manuscripts and hands. “Archaic Mark,” under the number 2427, appears in the list of miniscules in the two standard critical editions of the Greek New Testament. In these editions it is dated to the 14th century, evidently on the basis of the presumed age of the parchment, as well as the paleography. Carlson, however, concluded that although the parchment is old, perhaps dating to the 14th or 15th century, the handwriting is modern and the forger, who imitated 14th century Greek penmanship remarkably well, used Philipp Buttmann’s 1860 edition of the Greek New Testament as his base text. As reported in the recent issue of Novum Testamentum, scientific testing has confirmed Carlson’s conclusion. The ink was found to contain a chemical that was not in use prior to 1874 and Carbon 14 has dated the parchment to the 16th century. It is now believed that the manuscript was produced in the early 20th century. Once again handwriting analysis was at best uncertain. Internal considerations, including evidence of anachronism, pointed to forgery. Scientific testing provided confirmation.

The essential arguments made by Evans in this attempt to rescue Carlson’s handwriting analysis are:

1)      Stephen Carlson concluded based on the handwriting that Morton Smith penned the Clement letter.

2)      He was assisted in his conclusion by a professional handwriting expert.

3)      Carlson’s analysis should not so easily be dismissed since Carlson managed to correctly claim that the so-called Archaic Mark is a modern forgery.

4)      By comparing samples of Smith’s Greek with the Greek of the Mar Saba find, two Greek-speaking handwriting experts came to opposite conclusions. One expert concluded that Smith did write the letter and the other that he did not.

But Evans is ill-informed. It has for a long time now been known that the “evidence” Carlson relied upon when suggesting that the letters were drawn rather than written and that all kinds of signs of forgery could be seen in the document, like tremors and ink blobs, all were due to the poor images he used. When these printed images in Morton Smith’s book were heavily magnified, they gave rise to optical illusions which misled Carlson into believing that the scribe’s hand shook because of slow writing. Se my articles Tremors, or Just an Optical Illusion? and Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros. Besides, Carlson was at the time a patent attorney with no experience or training in the field of questioned document examination.

Evans also tries to strengthen Carlson’s conclusion by saying that he was assisted in his conclusion by a professional handwriting expert. This was for sure what Carlson said himself, but later it turned out that he had misled everybody by withholding vital information regarding this professional handwriting expert by the name of Julie C. Edison. Already in April 2010 Scott G. Brown and Allan J. Pantuck consulted Edison and she gave an entirely different description of her contribution. Brown and Pantuck presented their results in the article Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination, and they summarize their findings as such:

The people who read Edison’s letter on the internet [published by Carlson] would have been far less impressed had they known that Carlson’s consultant is unable to read Greek, that she met with him for only a few hours, that they looked exclusively at halftone reproductions of Smith’s photographs, that she disavows having expressed an opinion on the manuscript’s authenticity, and that her positive comments were prefaced by the “most important” observation that the absence of “known standards” in Carlson’s analysis violates one of the “fundamentals” of forgery detection. Clearly he hoped that this letter would discourage concerns about the objectivity, validity, and competence of his handwriting analysis, but now that we know the omitted contents and the manner in which he suppressed them, he has ultimately made us more dubious about these things than ever.

It is not hard to imagine that a handwriting analysis by a properly qualified questioned document examiner would look very different from what we see in The Gospel Hoax.

Could Evans really be unaware of this? He is after all acting as an expert on Secret Mark and that Edison did not support Carlson’s assertion has been known for one and a half year now. Or could it be that Evans is careless with the facts in the same way as he was in Fabricating Jesus, where he wrote that not only did Edison assist Carlson in analyzing the “color” photographs, but “experts [emphasize mine] in the science of the detection of forgeries [were given] the opportunity to analyze the handwriting of the document and compare it with samples of the handwriting of the late Professor Smith?”[1]

Evans made the same kind of statement in Lee Strobel’s book The Case for the real Jesus:

Carlson, a well-regarded patent attorney and amateur biblical scholar, thoroughly investigated the case, bringing in handwriting experts, and writing The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark in 2005.

“What’s your opinion about the authenticity of the letter?” I asked.

Evans’s answer was dramatic: “I think the clues really lead to the conclusion that the letter is a hoax and that Smith is almost certainly the hoaxer.” – – –

When experts examined the magnified photos of the text, they could see what they call ‘forger’s tremor,’ where the text isn’t really written, but instead it’s being drawn by a forger in an attempt to deceive. There are shaky lines, pen-lifts in the middle of strokes—all kinds of indications that this was forged. (Se my article: One Thousand and One Untruths: How Reliable Is the Account of Secret Mark by Lee Strobel and Craig Evans?)

Once again there were according to Evans experts involved, when in fact at that time no expert at all had evaluated the handwriting; not even the one Carlson said had validated his results.

Evans is trying to support his view that the letter is a forgery by referring to distinguished scholars who also believe that the letter is a forgery. He for example says that the “Harvard alumnus and distinguished scholar of Gnosticism Birger Pearson stated that he now believes the Clementine letter to be a hoax”. Pearson expressed his view on this issue in 2008 in “The Secret Gospel of Mark: A 20th Century Forgery,” Interdisciplinary Journal of Research on Religion 4 (2008), article 6, pp. 1–14.

But in 2009, after reading my articles on Carlson’s flawed methods for examining the handwriting, Pearson wrote the following:

“I read the Viklund pieces with considerable interest. It is curious that Carlson didn’t avail himself of the color photos. Anyway, I agree with Viklund when he says that the only way we can finally know whether Smith forged the letter is to find the actual manuscript, and subject the ink to scientific analysis.” Published by Stephan Huller at Birger Pearson Says It Best – ”It is curious that Carlson didn’t avail himself of the color photos”)

Also this Evans seems to be unaware of. Be that as it may, Evans is not taking into account the fact that Carlson based his study on inferior images which misled him (Carlson has not made any official comments on the issue of the handwriting since I published my articles; he has consequently chosen not to reply to the criticism) and that Edison was neither qualified to provide an opinion on this text, nor did she do that.

Point 3, that Carlson’s analysis should not so easily be dismissed since he correctly managed to claim that the so-called Archaic Mark is a modern forgery, is in itself a remarkable attempt to save Carlson’s so-called handwriting analysis. Actually, the issue of Archaic Mark has nothing whatsoever to do with the question of Carlson’s analysis of the handwriting of the Clement letter. Stephen Carlson may be an intelligent person, a brilliant scholar who has made brilliant discoveries. Still, he was wrong in his handwriting evaluation since he based it on erroneous photographs (i.e. printed images) and he misled everybody by presenting Edison’s letter cropped so that it appeared as if she supported his analysis. It does not matter if he is right on the issue of Archaic Mark or even if Secret Mark is a forgery. His conclusions are still flawed since they are based on incorrect observations – no matter how vigorously Evans is defending him and telling us not to dismiss his handwriting analysis so easily.

Evans is correct in saying that the two Greek-speaking handwriting experts came to the opposite conclusions when it came to deciding if Smith had written the text or not. Yet he says that one of the experts, i.e. Agamemnon Tselikas, “has not yet submitted a written report”. This Tselikas did in May this year and the paper by Evans was presented at the Toronto conference a month earlier.

It is though not entirely correct that they came to different conclusions by comparing samples of Smith’s Greek with the Greek of the Mar Saba find. Venetia Anastasopoulou did compare the writing of the Clement letter to a number of examples of Smith’s Greek handwriting, and she came to the conclusion that based on the presented material, Morton Smith most probably did not write the Clement letter. Agamemnon Tselikas did not make such a thorough evaluation by comparing the handwriting, but mainly evaluated the writing in itself. He could not find anyone from Mar Saba with that particular hand and based on how some of the letters were drawn he did not think that it was written by a Greek-speaking monk. He therefore suggested that the letter is a forgery, and for other reasons (which to me seem quite obscure) he concluded that the most likely forger was Smith. When it came to the issue of Smith’s handwriting, Tselikas only made this conclusion:

A comparison of the handwriting of the Greek letters of Morton Smith with the handwriting of Clement’s letter can not give significant evidence that Morton Smith is the scribe, and this because as imitation, certainly the scribe of the letter would not use the own personal style. Nevertheless, some factors point to Morton Smith.

Tselikas then presents six comparative examples which are far from identical. Although I of course cannot challenge Tselikas’ expertise, I do find his conclusions to be quite extraordinary. He is saying that you cannot get any significant evidence by comparing the handwriting of the Clement letter with that of Morton Smith since an impersonator would not write in his own personal style. But is not this what a questioned document examiner to a certain degree of probability is supposed to decide by comparing an allegedly forged text to that of other handwriting samples?

Evans summarizes this issue by writing:

Where does this leave us with regard to Smith’s Mar Saba find? With uncertain and conflicting handwriting analysis. Carlson and two handwriting experts, one English-speaking and one Greek-speaking, think Smith wrote the document in question. Another Greek-speaking handwriting expert thinks he did not. Which conclusion is correct?

But the fact is that there has only been one handwriting analysis done in which Smith’s own handwriting has been thoroughly compared to that of the letter, and that analysis showed it to be highly unlikely that Smith could have written the text. Carlson’s analysis should be entirely dismissed because he is not a trained expert and besides made his analysis on distorted images. Edison should also be dismissed, since she is not qualified to evaluate Greek text and did not even analyze the text. Tselikas’ judgment is of course valid. But when it comes to deciding if Smith could have written the Clement letter in his own hand, also Tselikas fails to make (or refrains from making) any serious contribution since he has not presented an in depth analysis based on a comparison between the Clement letter and Smith’s Greek writing.

Roger Viklund, 2011-09-15


[1] Craig A. Evans, Fabricating Jesus: How Modern Scholars Distort the Gospels (Downers Grove: Inter-Varsity, (2006), p. 95.

Smith did not photograph the manuscripts which Tselikas believes Smith used as a model for both imitating the Greek handwriting and learning how to make ink

Allan J. Pantuck

Allan J. Pantuck

Now Allan J. Pantuck’s Response to Agamemnon Tselikas on Morton Smith and the Manuscripts from Cephalonia has been published at Biblical Archaeology Review. Pantuck summarizes the arguments made by Agamemnon Tselikas in his Handwriting Analysis Report as such:

“Dr. Tselikas believes that although the handwriting of the Clement letter is consistent with that of the 18th-century it does not match the handwriting of any other scribe at the Mar Saba monastery, and he believes that the letter is a forged imitation of 18th century Greek script made by Smith using four 18th-century manuscripts from the Thematon monastery of the Greek island of Cephalonia as a model for the handwriting. According to Tselikas, the handwriting of these four Cephalonia manuscripts which Smith had seen and catalogued while visiting Greece in 1951, is similar to the hand of Clement letter. At the very least, here lies a theory which can be tested against known facts.

Pantuck continues:

“A fundamental question at the heart of Tselikas’ hypothesis is whether Smith photographed the Cephalonia manuscripts in order to later study and develop the necessary fluency to copy the scribal hand in order to forge the Clement letter.”

But although Smith took more than 5,000 photographs of manuscripts in Greece during his travels in 1951 and 1952, he did not photograph any of the four manuscripts on which Tselikas builds his case. Pantuck gives three reasons to why we can be sure of this.

1)      They are not among those manuscripts that are marked as being photographed in Smith’s publication Notes on collections of manuscripts in Greece.

2)      They are not listed in the Brown University library catalogue list. Smith deposited in that library the photographs and the negatives from his 1951/52-tour.

3)       They are not listed in Smith’s own catalogue list, which apart from containing the information in the Brown University-list, also lists the photographs and negatives that Smith were to send back to Greece after he had studied them.

Smith accordingly did not take any photographs of the manuscripts which Tselikas thinks form the basis for Smith’s handwriting imitation when forging the Clement letter:

“We can also assume that Morton Smith between his first and second trip to the monastery, wrote the text under the model of the manuscripts of Themata monastery, but also of other which he had seen and had photographed during his visit to Greece.” (Agamemnon Tselikas, D. TEXTOLOGICAL OBSERVATIONS)

It could be said, although Pantuck never mentions this, that Tselikas also suggested that Smith would have learned how to make 18th century ink by copying two recipes found in two of those manuscripts:

Interesting note: In the last leaves of the manuscript 3 are found two recipes and ink manufacturing written by an other contemporary of the scribe hand. (Agamemnon Tselikas, The manuscripts of the Monastery of Themata in Cefalonia).

Images of these two pages were also published:

“The first page containing the recipe of the preparation of ink in the manuscript 3 of Themata manuscript”

“The second page containing the recipe of the preparation of ink in the manuscript 3 of Themata manuscript” (Anexe 2. Recipe of Ink)

But if Smith did not photograph these manuscripts, he of course nor had access to the ink recipes.

Pantuck then goes on to say “that the handwriting of the four Cephalonia manuscripts itself does not actually appear to be particularly similar to the handwriting of the Clement letter.” This was one thing that immediately struck me when I first heard of Tselikas’ theory long before he published it. The writing was not particularly similar to the handwriting of MS65 where the Clement letter is found. Since then and through the efforts of Stephan Huller I have seen much Greek 18th century handwriting which for certain more resembles the handwriting of the Clement letter than the Cephalonia manuscripts handwriting does. Pantuck presents a few examples and summarizes this by saying:

“With even such a limited comparison, it is clear that these are four different hands and that the handwriting in the Cephalonia manuscripts is not even as similar to the Clement letter as the completely unrelated handwriting from Zagora”

Agamemnon Tselikas

Maybe it was due to the fact that Pantuck dared to question Tselikas’ expertise on the handwriting that Tselikas felt offended. I do not know. But he anyway responded to Hershel Shanks:

“I read the article you sent me about the criticism made by Dr. Alan Pantuck of my report on the manuscript of Clement. I have only one remark: that Dr. Pantuck restricts his criticism only to one section, while not taking into account either the textological observations or the facts on the presence of the Ignatius edition in the library of Mar Saba. I respect the opinion of anybody, but I do not proceed to such personal criticism. Anyone who has a critical ability must have his opinion itself without any influence. I’ve written previously to you that without any bias I did my research on this topic. I spent much of my precious time for many days and many dozen of hours, here in Athens and in Jerusalem, to contribute my scientific experience and means in order to enlighten the issue. The resulting comments and opinion I exposed in my report. Of course some agree or disagree. But most certainly I have no interest in the opinion of those who, without scientific basis and method, write several non-existent and fantastic things in their blogs. To me these are parasites of real and true science.” (Agamemnon Tselikas: Response to Allan J. Pantuck)

I must say that I am amazed at Tselikas’ reaction. This reaction must be due to the fact that Pantuck wonders why Tselikas suggests that Smith would have imitated the handwriting found in those manuscripts, when in fact they are not particularly similar to the handwriting of the Clement letter? Since they are precisely the four manuscripts on which Tselikas himself published in 1982, “Tselikas’ theory of imitation appears to be dictated by the desire to connect the Clement letter to manuscripts that Smith is known to have seen.” To build one’s “opinions of historical possibility” is according to Pantuck not a correct scientific method. Instead we should rely on “verified historical evidence”.

That Pantuck was “not taking into account either the textological observations or the facts on the presence of the Ignatius edition in the library of Mar Saba”, does of course not reduce the strength of his criticism founded on facts regarding one or two of Tselikas’ major arguments. That is the way real and true science work. You focus on a particular subject and then investigate that subject. As it now turns out, we can be fairly certain that Smith did not have access to photographs of the very manuscripts Tselikas argue form the basis for Smith’s imitation of Greek handwriting and it is also obvious that there is no particular manuscript we know of which has served as a model for imitation.

Roger Viklund, 2011-08-20

Finally there might be a way to confirm whether or not “To Theodoros” is genuine

And so Agamemnon Tselikas has finally published his Handwriting Analysis Report at BAR. As was previously known he thinks that the letter is a forgery and that Morton Smith forged it. His arguments for this were also mostly known before, although he now presents them more in detail. I probably will return to the report more in detail later on, but for the moment I will concentrate on the issue which might be more important than the rest of Tselikas’ arguments combined. For Tselikas has found some scribbles in the book where Clement’s letter to Theodoros originally was penned down, and he thinks that this is the same hand that wrote the Clement letter.

Isaac Vossius’ 1646 edition of the Epistolae genuinae S. Ignatii Martyris, remained in the library after the pages had been removed from it. On page 11 Tselikas found some scribbles where the pen and the quality of the ink obviously were tested. I will take the liberty of using the image published by Tselikas.

Tselikas publishes one letter pi from To Theodoros (reproduced to the right) and says that it “is impressive the similarity of the letter π with that of the manuscript” and that it “must be written by the same hand and ink.” Tselikas does not say from where he has taken his example, however it is taken from the word πρῶτον at 1.20.

At first I got excited. What if this hand from page 11 in Vossius’ book actually is the same as the one who penned down the Clement letter and as Tselikas thinks also used the same ink? Then we could do a test on the ink and although we do not have the actually letter, we still might find out if the text was written in the 17th, 18th, 19th or 20th century.

However, having studied the images more closely, I am far from certain that Tselikas judgment is correct. Of course I cannot challenge his expertise in this field, but the basis for his conclusion seems rather meager. Below I reproduce the 10 pis found in the first 10 lines of Clement’s letter to Theodoros, and which have the same loop at the top as the letter reproduced by Tselikas has.

Since the example presented by Tselikas mostly look like scribbles, there is no easy way to find parallels. I suppose three of the four letter-like creations to the right of page 11 could be compared to the pis in Clement’s letter to Theodoros; and I reproduce them below, with the contrast slightly enhanced.

Although one might say that they look a bit similar, I would say that it is an exaggeration to claim that the similarity “is impressive” and that “it must be written by the same hand and ink.”

And then there also seems to be an alpha, I guess. This however could not so readily be said to resemble the alphas in To Theodoros. There are of course a lot of alphas, but I have been unable to spot a single one which look like this alpha. Below I give some examples.

The alpha (if it is an alpha) to the left from page 11 is, if not round, rather as long as it is tall, while the alphas in To Theodoros almost always are elongated. There are of course a vast number of alphas in the letter and although I checked it in its entirety, I might of course have missed a few. Still the examples above are very representative and the alphas which most closely resemble the alpha at page 11 are the ones in the image below.

These are the second alpha of the word μωρανθῆναι at 1.15 and the alphas from the words μία at 2.23, ἵνα at 3.5, οἰκίαν at 3.6 and νεανίσκου at 3.15. Besides that they still look more elongated, they also lack the vertical pin sticking up above the circle as it does on the alpha at page 11. So even though there might be some fairly close parallels, these parallels would still be exceptions.

The rest of the scribbles are difficult to compare. There are a few B’s (two of them reproduced to the right), but they have no correspondence in To Theodoros.

I would say that a statement by Tselikas that this text is written by the same scribe who penned the Letter to Theodoros of course is possible (and perhaps even probable), but the basis for his judgment seems to be poor and ambiguous. I am afraid that even if we could test the ink and it would give us a fairly secure result, we still cannot know if Clement’s letter to Theodoros was written at the same time by the same scribe; unless there is some other information unknown to me.

Roger Viklund, 2011-05-21

What does it take to change the opinion among the forgery advocators?

When Stephen Carlson published his book The Gospel Hoax in 2005, it was said to be the ”Smoking Gun”, which not only would prove that Clement’s letter to Theodoros, containing excerpts from an otherwise unknown longer version of the Gospel of Mark was a forgery, but also that Morton Smith was the forger. Since then we have come a long way and most, if not every single, argument presented by Carlson has been refuted. In his Apocryphicity blog, Tony Burke gives his Reflections on the Secret Mark Symposium, part 2, and then writes the following regarding Charles Hedrick’s speech:

“Hedrick also dismisses Stephen Carlson’s arguments as “less-than-circumstantial evidence”—indeed, very little of Carlson’s evidence, which has been effectively countered by Scott Brown, Allan Pantuck, and Roger Viklund, was discussed during the day, and it seems to have been abandoned even by those who argue against the text’s authenticity.”

The thing that strikes me the most is the fact that Carlson’s arguments, which were the arguments said to beyond any reasonable doubt prove that the letter was a forgery, now has “has been effectively countered”, and that to an extent that “it seems to have been abandoned even by those who argue against the text’s authenticity”. Yet, there is still no change in the opinion among the forgery advocators. Although all the previous arguments which were considered to be the strongest have been refuted and abandoned, they have just been replaced with new arguments, or to be more precise, with some of the same arguments rehashed.  It seems like the hub around which everything turns is that the letter is a forgery and that Smith forged it. Every single clue leading in this direction, no matter how small a spot of, is used in order to show that Smith forged the text. And when those arguments are demolished one by one, they are just replaced by yet other weak proposals that Smith forged it anyway.

Burke tells us about Charles Hedrick’s paper:

“As part of his paper, Hedrick discusses the statement on the text issued by paleographer Agamemnon Tselikas and some reflections on an interview Hedrick conducted with Tselikas. What is striking about Tselikas’ comments is that they seem at variance with even the evidence he cites—i.e., the text was written in an 18th-century Greek hand, which could not be executed by Smith himself, yet Smith is identified as the forger, having brought the manuscript from another monastery during his travels in Greece as a secret agent working for the US and/or Britain (!).”

This is also a striking example of the same method. The “text was written in an 18th-century Greek hand, which could not be executed by Smith himself, yet Smith is identified as the forger.” I mean, Anastasopoulou’s verdict strongly suggest that Smith could not have written the text himself. This was apparently further strengthened by Allan Pantuck on the conference. In Report on Secret Gospel of Mark Symposium Pt 3, Ryan Wettlaufer summarizes Allan Pantuck’s speech, where …

“he wanted to show how Smith’s life would have left him ill-equipped to create a forgery like sm. For example, Pantuck showed several personal letters wherein Smith lamented his poor Greek skills. He confirmed this with personal writings of other scholars who commented on Smith’s poor Greek skills. These poor skills, Pantuck argued, mean that Smith could not have had the ability to compose a fake letter of Clement.”

Under normal circumstances, one would think that this would lead to at least some consideration among the forgery proponents. But not really. Instead some seem to say that if Smith did not write the text in his own hand he must have had a collaborator – because, as you know, he still must have been the forger. This is how Burke summarizes the present opinion based on Anastasopoulou’s report:

“Her conclusions seem to be universally accepted; no-one at the symposium seems to claim now that Smith personally wrote the text. Even Tselikas agrees with this assessment, believing that Smith had someone from another monastery write it for him.”

But then, who would have composed the text? If Smith did not have the ability to write in a fluid Greek 18th century style, which Anastasopoulou has convincingly shown, and if Smith had such “poor Greek skills”, which both Smith and his colleagues according to Pantuck confirmed – who then composed the letter? Smith not only had insufficient training for writing in this elaborated hand, his skills were not good enough in order to compose the Greek text. It is a huge difference between being able to fairly good read a language and to be able to compose a letter imitating the style of an ancient writer who had Greek as his native language. If Smith would have had a collaborator then this person not only would have had to be excellently skilled in writing this difficult 18th century Greek handwriting, he (or she) would also have had to compose the actual text of Clement (and of Mark). If your skills in Greek are poor, then it is almost a superhuman task to imitate a letter of Clement. I am sure it is no problem for anyone with English as their native language to realize that I do not have English as my native language. So we then end up with a collaborator of Smith who not only wrote the actual text but also must have composed the letter. And if so, what need is there for Smith at all?

And if it is not a modern forgery, then at least it should be an ancient forgery, some argue. Hedrick’s reply to this was interesting. He referred to the endings later made (but not that much later) to the Gospel of Mark (16:9–20), and said that they …

“are not particularly ‘Markan’ in style, so perhaps ‘Mark later emended his own text—just as Clement said!’”

I was also pleased to notice that Burke makes the same objection as I do on Craig Evans’ dishonesty when presenting the material. Burke says the following about Evans’ presentation:

“He writes that in the gospel ‘Jesus teaches a naked young man’ (but the youth is not naked) and later ‘Jesus in the nude instructs a young convert’ (nor is Jesus nude). Such flustering over a ‘gay Jesus’ is reminiscent of the controversy over Tinky-winky, the gay Teletubbie, and the unsavoury relationship between Spongebob and Patrick. These all seem to reflect the anxieties of the viewer/reader and have little basis in reality. Evans also notes along the way some other dubious arguments for forgery: the presence of mildew and mold spots on the manuscript (all we have are photographs; the nature of these “spots” cannot be determined), the forger’s tremor (which is not apparent in the better photographs), and Carlson’s report from a professional handwriting expert (which has been shown to have been edited to strengthen his position).”

I consider Evans to be very ill-informed on this subject, and he actually does not work as a scholar in this area as he is presenting outright falsehoods and also continues to put forward arguments that already have been shown to be faulty. I cannot see how he by now could be ignorant of this, and the only conclusion that can be made from this is that he is using the arguments for apologetic reasons only.

Burke tells us that he “had no firm view about Secret Mark’s authenticity” when he went to the symposium:

“Now that the symposium has concluded, I am convinced Smith did not create the text; rather, he found it at Mar Saba exactly as he claimed.”

He also reports on the audience’s opinion:

“By the end of the morning, the argument for forgery seemed to be convincing many of the audience members at the symposium. The coincidences that were unsettling Evans were unsettling others also. But the afternoon session included a paper that swung opinion toward authenticity, and convinced me once and for all that Smith did not, indeed could not, have forged the text.”

Roger Viklund, 2011-04-15

Now it’s finally official

The Greek palaeographer Agamemnon Tselikas, who was contracted by Biblical Archaeology Review (BAR) to evaluate the Letter of Clement to Theodoros (the Mar Saba letter), has now finally sent his report to BAR. This Stephan Huller reports on his blog and the credits for making this happen should be given to Stephan.

Since Stephan Huller now also has published the interview of Agamemnon Tselikas conducted by Charles Hedrick earlier this year, I of course no longer see any reason for keeping this a secret. Huller asked Tselikas if he would consider to be interviewed by Hedrick on his position on the Mar Saba letter. Hedrick took notes of what more could be considered a lecture. As soon as I get some time off, I intend to make some comments upon the things said in the interview. In due time we will get Tselikas’ view on this issue in his own words, when his report is published by BAR.

Roger Viklund, 2010-12-24

« Older entries