Bygger Johannes på Markus?

30 juli, 2012 den 19:38 (evangeliedateringar, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark)

Det fjärde evangeliet, Johannesevangeliet, anses som regel vara yngst av de fyra bibliska evangelierna. Det kan ha genomgått flera stadier i sin konst­ruktion. Författaren (eller då möjligen författarna) av Johannesevangeliet har i huvudsak byggt på samma tradition (skriftlig eller muntlig) som Markus. Johannes har dock ordnat materialet på ett helt annat sätt än synoptikerna. Trots att så många uppgifter är desamma, misstämmer nästan alltid något mellan Johannes och de tre andra. Berättelsernas ordningsföljd är omkastad. Tider och platser är ofta förändrade. De Jesusord hos Johannes som också finns hos synoptikerna förekommer alltsomoftast i andra sammanhang och finns invävda i andra scenarier. Det är omöjligt att få beskrivningen av Jesu liv i de synoptiska evangelierna att överensstämma med den i Johannesevangeliet och därigenom omöjligt att rekonstruera Bibel-Jesus’ liv.

Oavsett detta finns överensstämmelser mellan Johannes och synoptikerna och också en pågående diskussion bland forskare om huruvida författaren av Johannesevangeliet byggt på Markusevangeliet, någon annan synoptiker­variant eller är oberoende av dessa. Trots olikheterna mellan evangelierna har Johannes ofta samma struktur, behandlar samma teman och använder åtminstone ibland samma ord som Markus.

I detta inlägg ska jag ge ett exempel som enligt min mening styrker att Johannes faktiskt nyttjat Markusevangeliet som källa, antingen direkt eller indirekt via ett mellanled som exempelvis Matteusevangeliet. Problemställningen är alltså: Har författaren av Johannesevangeliet haft tillgång till åtminstone Markusevangeliet eller kanske alla synoptiker, när han sammanställde sin variant av passionshistorien som handlar om Jesu lidande och död?

Markus har för vana att när han återger en händelse infoga ytterligare någon berättelse och låta dessa båda berättelser utspelas samtidigt genom att låta fokus växla från den ena till den andra; detta för att de ska belysa varandra och på så vis hjälpa till att framhäva Markus’ teologiska avsikt. Man talar om en markinsk ”sandwich” eller ”interkalation” (inskjutning). De två citat ur Hemliga Markusevangeliet som Klemens återger, bildar tillsammans med Mark 10:46 en klassisk så kallad interkalation. (se A Quest for Secret Mark’s Authenticity: A Chain is as Strong as its Weakest Link eller Den symboliskt utformade förlagan till Markusevangeliet – populärt benämnd Hemliga Markusevangeliet) För att förstå vilka kännetecknen på en typisk markinsk interkalation är, kan man vända sig till James R. Edwards:

“Each Markan [intercalation] concerns a larger (usually narrative) unit of material consisting of two episodes or stories which are narrated in three paragraphs or pericopae. The whole follows an A1-B-A2 schema, in which the B-episode forms an independent unit of material, whereas the flanking A-episodes require one another to complete their narrative. The B-episode consists of only one story; it is not a series of stories, nor itself so long that the reader fails to link A2 with A1. Finally, A2 normally contains an allusion at its beginning which refers back to A1, e. g., repetition of a theme, proper nouns [= egennamn], etc.” (James R. Edwards, Markan Sandwiches: The Significance of Interpolations in Markan Narratives, 1989 s. 197; citerat i Scott Brown, s. 166)

Det finns ett antal klassiska interkalationer hos Markus och däribland brukar dessa fem framhållas:

1. Markus 3:20–35 om utdrivningen av demoner och Jesus familj
2. Markus 5:21–43 om synagogföreståndarens dotter och kvinnan med blödningar
3. Markus 6:7–32 om utsändningen av de tolv och Johannes döparens död
4. Markus 11:12–25 om fikonträdet som inte bar frukt och rensningen av templet
5. Markus 14:1–11 om planerna på att förråda och döda Jesus och kvinnan med balsamflaskan

Ett annat klassiskt exempel på en markinsk interkalation är scenen där Petrus förnekar Jesus (Mark 14:53–72). Markus låter i den första scenen Petrus följa Jesus till översteprästens gård. Där förnekar Petrus Jesus tre gånger innan tuppen hunnit gala två gånger. Men mitt i denna scen har Markus lagt in den judiska rättegången mot Jesus, så att Petrus först följer Jesus till översteprästens gård men inte förnekar honom förrän Jesus är dömd. Samtidigt som Jesus döms till lidande och död, förnekar alltså Petrus Jesus och undslipper därmed själv att lida och dö. Vi skådar följaktligen en litterär skapelse av Markus, där han anspelar på två ytterligheter för att få fram kontraster.

Oavsett om de båda händelserna har inträffat eller ej, oavsett om de har inträffat vid samma tid eller ej, har Markus’ framställning knappast överförts via muntlig tradition. Det är han som på känt manér har fogat samman de båda händelserna för att kunna spegla Jesus’ modiga handling mot Petrus’ fega. Detta för Markus så typiska sätt att bygga upp sina skildringar kallas således interkalationer.

Han låter alltså en A-händelse fortgå men stoppar in en B-händelse inne i A-händelsen. Förloppet är A sedan B och slutligen A igen; eller hellre A1, B och slutligen A2. Det finns fem typiska kännetecken på en markinsk interkalation.

1. A2 repeterar inledningstemat från A1 för att uppmärksamma läsaren på sambandet mellan de båda A-berättelserna.
2. B-berättelsen är oberoende av A-berättelsen.
3. Det är olika huvudpersoner i A- och B-berättelserna.
4. Såväl A- som B-episoden används för att kontrastera den andra berättelsen teologisk och tematiskt.
5. Berättelsen från A1 skall fortgå och få sin upplösning i A2.

Det intressanta är att när Johannes i 18:12–27 presenterar samma händelse, har även han splittrat scenen där Petrus förnekar Jesus. Om man tänker sig att Johannes skulle ha hört talas om denna berättelse från någon annan än Markus eller någon som i sig inte bygger på Markus, verkar det vara mer än en tillfällighet att också han skulle ha sprängt in rättegångsscenen i berättelsen om Petrus’ vistelse på översteprästens gård. Just att Petrus redan före rättegången slagit sig ner vid elden på gården och sitter där och väntar medan Jesus utsätts för sin prövning och först sedan vi fått bevittna Jesus’ mod förtäljs om Petrus’ ynkedom där han i ren feghet förnekar att han alls känner Jesus, är naturligtvis ett retoriskt genidrag. Berättelsen blir därmed så illustrativ och skillnaden mellan Jesus’ hjältemod och Petrus’ ynklighet framstår i sin fulla klarhet. Det var detta som författaren av Markusevangeliet ville förmedla.

En rimlig tolkning är därför att Johannes’ berättelse har sin grund hos Markus, och Johannes utvecklar faktiskt scenen ytterligare genom att låta Petrus förneka Jesus en gång före rättegången och två gånger därefter. Ett annat tecken på att Johannes följer Markus’ text, är att han dubblerar Markus’ uppgift om att Petrus ”värmde sig vid elden” (14:54), så att Petrus värmer sig både när han förnekar Jesus före (18:18) och efter (18:25) rättegången. (John Dominic Crossan, Who killed Jesus?, s. 100–105)

Det finns några andra liknande detaljer, om än kanske inte lika tydliga, som antyder att Johannesevangeliet (trots stora olikheter) likväl är beroende av Markusevangeliet. Tecknen är tydligast vad gäller passionshistorien, men Johannes kan fritt ha nyttjat Markusevangeliet också för resten av evangeliet. Ytterligare tecken på beroendet mellan Johannes och Markus finns i Hemliga Markusevangeliet, där uppväckelsescenen av ynglingen uppenbarligen är samma berättelse som den om uppväckandet av Lasaros; en berättelse som i övrigt återfinns bara i Johannesevangeliet av Bibelns evangelier.

Roger Viklund, 2012-07-30