Ehrmans ”Did Jesus Exist” – Avsaknaden av bevittnanden

9 april, 2012 den 20:06 (Bart D. Ehrman)

För första gången på kanske ett århundrade har en nytestamentlig forskare ägnat en hel bok åt att bemöta tanken på att Jesus kanske aldrig har funnits. Bart Ehrmans bok Did Jesus Exist? The Historical Argument for Jesus of Nazareth, är ett välkommet försök i den riktningen, trots dess tillkortakommanden, och trots att Ehrman vid upprepade tillfällen inte har bemött ”mytikernas” argument utan blott förvanskningar av argumenten. Boken innehåller också onödiga ”övertoner” även om den är betydligt mer balanserad än den artikel, Did Jesus Exist?, som Ehrman skrev för the Huffington post för att väcka intresse för sin nya bok.

Boken består av en introduktion, en sektion där Ehrman framlägger det han anser utgöra bevis för att Jesus har existerat, en sektion där han bemöter mytikernas argument och en sektion där han försöker besvara vem den historiske Jesus var. Earl Doherty har påbörjat ett bemötande av Ehrman genom att följa Ehrmans text, kapitel för kapitel (Earl Doherty’s Response to Bart Ehrman’s Case Against Mythicism: Introduction). Själv avser jag att göra en mindre grundlig genomgång och mer tematiskt undersöka olika områden av det Ehrman tar upp.

Ehrman säger att han ideligen får frågor om huruvida Jesus verkligen funnits. I början uppfattade han frågorna som märkliga, eftersom han förutsatte att alla visste att Jesus har funnits. Först sedan han började undersöka saken förstod han att det fanns en hel mängd av böcker som argumenterade för att Jesus inte har funnits. Ehrman hade fram till dess märkligt nog varit ovetande om den saken, liksom de flesta av hans kolleger, påstår han.

”But I was almost completely unaware—as are most of my colleagues in the field—of this body of skeptical literature. … But a whole body of literature out there, some of it highly intelligent and well informed, makes this case.”

_ _ _

“But these writers have answers, and the smart ones among them need to be taken seriously, if for no other reason than to show why they cannot be right about their major contention. The reality is that whatever else you may think about Jesus, he certainly did exist.”

När jag talar om Ehrmans onödiga övertoner och meningar där han tillsynes verkar ta saken personligt, avser jag exempelvis när han skriver att de som ”förnekar” att Jesus existerade gör detta utifrån en agenda och utan att ha beaktat bevisen:

”Jesus existed, and those vocal persons who deny it do so not because they have considered the evidence with the dispassionate eye of the historian, but because they have some other agenda that this denial serves. From a dispassionate point of view, there was a Jesus of Nazareth.”

Låt oss därför lägga personliga agendor åt sidan och betrakta de bevis som Ehrman framlägger. Ehrman klargör att den Jesus som framställs av predikanter och teologer har inte funnits, men han säger också …

“Even though there are innumerable historical problems in the New Testament, they are not of the scope or character to call seriously into doubt the existence of Jesus. He certainly lived, and in my view he too was a kind of religious genius, even more than the later authors who wrote about him.”

Ehrman påstår också, enligt min uppfattning dock felaktigt, att det bland mytiker …

”… has become somewhat common among mythicists to think that the default position on the question of Jesus’s existence should be that he did not exist unless someone can demonstrate that he did.”

Men Ehrman anser att rätt bör vara rätt och att “The burden of proof belongs with whoever is making a claim” och den som vill hävda att Jesus inte har funnits får bevisa detta på samma sätt som också de som hävdar att han har funnit får lov att bevisa sin ståndpunkt. Detta anser jag vara en rättvis överenskommelse.

Ehrman medger att det inte finns några fysiska, däribland arkeologiska, bevis för att Jesus har funnits. Men, kontrar han, sådana finns heller inte för någon annan i Palestina under Jesu tid, frånsett för den allra översta eliten inom aristokratin, som emellanåt omnämns i inskriptioner:

”There is no archaeological evidence for anyone else living in Palestine in Jesus’s day except for the very upper-crust elite aristocrats, who are occasionally mentioned in inscriptions (we have no other archaeological evidence even for any of these). In fact, we don’t have archaeological remains for any nonaristocratic Jew of the 20s CE, when Jesus would have been an adult.”

Fast vi har mängder av andra inskriptioner från denna tid som nämner “vanliga människor”. Inte minst finns ju tusentals begravningslådor, så kallade ossuarier och många av dessa bär inskriptioner. Så här skriver Richard Carrier:

”Epigraphy 101: Who erected inscriptions in antiquity? Nearly every kind of person with money. Yes, government people and public functionaries erected inscriptions. But the vast majority of ancient inscriptions were made by private citizens. Not just in graveyards, either. But we do have those, tens of thousands of funerary epitaphs, by all manner of not just wealthy but also middle class folk, celebrating their freedom from slavery or their profession or even, in many cases, their philosophy or religion.” (McGrath on the Amazing Infallible Ehrman)

Faktum är att under kristendomens första och en stor del av dess andra århundrade finns ingen efterlämnad inskription som nämner Jesus. Ehrmans svar på detta är att vi inte borde förvänta oss detta, då Jesus var så relativt obetydlig som person och hade sådan liten påverkan. Och det är visserligen sant att om Jesus var näst intill betydelselös som person kan man kanske inte förvänta sig att han skulle omnämnas. Däremot är det oriktigt att inga andra vanliga ”obetydliga” människor skulle ha omnämnts. Dessutom kunde man väl förvänta sig att de tidiga kristna skulle ha betraktat Jesus som tillräckligt betydelsefull (oavsett om han nu var det eller ej) för att de åtminstone skulle ha karvat in hans namn och titel (Herre) på någon plats som också överlevt till i dag. Ehrmans påstående att det är irrelevant att Jesus inte finns bevittnad då han blott delar miljoner andra människor öden verkar märkligt, eftersom Jesusgestalten trots allt fick ett sådant genomslag som ”vanliga” människor inte fick.

Ehrman fortsätter:

“But we may also decide that the historical Jesus was not a miraculous being but a purely human being. In that case it is no surprise that Roman sources never mention him, just as it is no surprise that these same sources never mention any of his uncles, aunts, cousins, nieces, or nephews—or in fact nearly any other Jew of his day.”

Fast kring dessa släktingar växte ingen religion upp och uppstod ingen massrörelse, vilken i sig borde ha lockat intresset hos många författare och historiker. Men okej, med en Jesus som inte gjorde nästan något intryck på sin samtid frånsett inom en liten grupp följeslagare, kan man inte förvänta sig att han måste finnas bevittnad. Detta är ett giltigt argument. Frånsett att vi då talar om en helt annan gestalt än den Jesus som skildras i evangelierna, innebär detta samtidigt att vi faktiskt saknar utomkristna bevittnanden för att Jesus har funnits.

Ehrman fortsätter sitt resonemang genom att påtala att många framstående personer inte heller finns bevittnade. Han tar Pilatus som ett exempel och ställer sig följande fråga:

“What archaeological evidence do we have about Pilate’s rule in Palestine? We have some coins that were issued during his reign (one would not expect coins about Jesus since he didn’t issue any), and one—only one—fragmentary inscription discovered in Caesarea Maritima in 1961 that indicates that he was the Roman prefect. Nothing else. And what writings do we have from him? Not a single word. Does that mean he didn’t exist? No, he is mentioned in several passages in Josephus and in the writings of the Alexandrian Jewish philosopher Philo and in the Gospels. He certainly existed even though, like Jesus, we have no records from his day or writings from his hand.

Ehrman säger att vi “have no records from his [Pilatus’] day” fastän han samtidigt säger att Filon bevittnar honom, och Filon var samtida med Pilatus. Han skriver också senare:

“And how many eyewitness reports of Pilate do we have from his day? None. Not a single one. The same is true of Josephus. And these are figures who were of the highest prominence in their own day.”

Jag vet inte om detta bara är retorik från Ehrmans sida eller om han uttrycker sig slarvigt. Ty Pilatus finns ju bevittnad i Pilatusinskriptionen från Caesarea och denna gjordes med all säkerhet medan Pilatus utövade sitt ämbete i Palestina. Om inte detta är en ögonvittnesrapport, vad är då det? Ehrman är givetvis inte ovetande om denna inskription som han avhandlar i det förrförra citatet. Han avhandlar också Justus från Tiberias. Trots detta skriver han alltså att vare sig Pilatus eller Josefus finns bevittnad av ett enda ögonvittne.

Josefus omnämns av Justus från Tiberias. Denne tillägnade en stor del av en hel bok åt att beskylla Josefus för dennes gärningar under kriget. Justus’ bok kom inte att publiceras förrän ca 20 år efter att den var klar (Liv, 360), sannolikt mot slutet av 90-talet, och den ledde fram till att Josefus skrev en bok till försvar för sina gärningar, Josefus’ Liv, som utkom ca år 100. Denna bok av Josefus har vi bevarad och kan därför till viss del veta vad Justus skrev om Josefus, i vilket fall ”att” han skrev om honom. Justus’ egna verk (ett eller flera) har inte bevarats fastän hans verk om judiska kungar lästes av Fotios på 800-talet och visade sig då inte innehålla något om Jesus.

Måhända Ehrman räknar endast sådana skrifter som har bevarats. Men i andra fall, då exempelvis Papias’ yttrande om Markus’ och Matteus’ evangelier, räknas även sådana skrifter som enbart finns bevittnade i andra skrifter och där citeras. Varför skulle Justus’ bevittnande plötsligt inte gälla?

Däremot tar Ehrman upp en viktig sak i det förrförra citatet, nämligen att i motsats till vad många hävdar är det en modern myt att vi skulle ha omfattande uppteckningar från antiken och att Jesus därför borde ha omnämnts om han funnits. Ehrman antyder att mytikerna ofta använder detta argument, men jag har mestadels sett det brukas av de som argumenterar för att Jesus har funnits, när de hävdar att Tacitus med all säkerhet nyttjade sådana källor för information om Jesus.

I många avseenden finner jag mig emellertid vara ense med Ehrman. Exempelvis när denne skriver:

“I need to stress that we do not have a single reference to Jesus by anyone—pagan, Jew, or Christian—who was a contemporary eyewitness, who recorded things he said and did. But what about the Gospels of the New Testament? Aren’t they eyewitness reports? Even though that was once widely believed about two of our Gospels, Matthew and John, it is not the view of the vast majority of critical historians today, and for good reason.”

Inget enda ögonvittne alltså, inte ens bland evangelierna. Evangelierna daterar han rätt traditionellt, med Markus ca år 70, Matteus och Lukas kanske 80–85; och Johannes ca 90–95:

“The authors of these books were not the original followers of Jesus or probably even followers of the twelve earthly disciples of Jesus. They were later Christians who had heard stories about Jesus as they circulated by word of mouth year after year and decade after decade and finally decided to write them down.”

Den springande punkten här är dock om dessa författare verkligen skrev ner berättelser om Jesus som kom från hågkomster av en verklig persons liv, eller ej? Ehrman fortsätter:

”The absence of eyewitness accounts would be relevant if, and only if, we had reason to suspect that we should have eyewitness reports if Jesus really lived.”

Men om vi hade ögonvittnesrapporter; om Jesu existens var bevittnad av med honom samtida eller närapå samtida författare, då vore frågan om hans eventuella existens inte längre en relevant fråga. Frånvaron av belägg har ju inget direkt bevisvärde – endast indirekt –  men är en nog så viktig faktor att begrunda, emedan det i vilket fall inte ger stöd åt hans existens.

PLINIUS

Ehrman vänder sig därefter till de källor som han anser möjligen bevittnar Jesu existens. Han inleder med det han tidigare för bekvämlighetens skull benämner romerska källor (då uteslutande de judiska, vilka givetvis samtidigt också var romerska). Han inleder med Plinius den yngre. Ehrman citerar stycket där Plinius skriver att kristna sjöng sånger till Kristus:

“That is all he says about Jesus: the Christians worshipped him by singing to him. He does not, as you can see, even call him Jesus but instead uses his most common epithet, Christ. Whether Pliny knew the man’s actual name is anyone’s guess. One might be tempted to ask as well whether he knew that Christ was (at one time?) a man, but the fact that he indicates that the songs were offered to Christ “as to a god” suggests that Christ was, of course, something else.”

Ehrman skriver att denna hänvisning givetvis inte är mycket att bygga på, men enligt Ehrman visar den i varje fall att kristna i början av 100-talet tillbad någon som kallades Kristus. Alldeles riktigt påpekar han att vi redan visste detta, genom exempelvis Paulus och att Plinius uppenbarligen fått sin information genom kristna. Ehrman framhåller på andra ställen att information från kristna givetvis inte kan betraktas som oberoende information. Men därefter drar han en märklig slutsats:

“So at the least we can say that the idea of Jesus having existed was current by the early second century, but the reference of Pliny does not provide us with much more than that.”

Fast denna tolkning går endast att göra under förutsättning att man tolkar Plinius’ yttrande så att kristna sjöng sånger till Kristus ”liksom till en gud”. Nyckelpassagen är ”Christo quasi deo”, alltså ”Christus såsom till en gud” eller ”Christus liksom till en gud”. Här varierar översättningarna och då även tolkningarna. Vissa försöker göra rätt mycket med denna mening och i stället för att tyda den så att Plinius uppger att kristna sjöng sånger till Christus som de sjunger till en gud tyda det så att de sjöng sånger till honom som om han vore en gud, och då underförstått – fastän han bara var en människa. Men denna läsning är långt ifrån självklar och Ehrman berör inte ens möjligheten till en annan tolkning, nämligen att de sjöng sånger till ”Christus som gud”. Detta skulle då betyda att kristna, enligt Plinius, uppfattade Christus som enbart en gud och inte en människa.

Vad skrev då Plinius ursprungligen? De bevarade texterna vi har uppger ”Christo quasi deo”. Men bevittnandet av denna läsart är mycket sen. Fram till år 1502 var den tionde boken innehållande brevväxlingen mellan Plinius och Trajanus okänd, frånsett några korta notiser hos några tidigare kyrkofäder. Däremot finns ordet ”quasi” inte bevittnat hos dessa tidiga vittnen. Visserligen verkar ingen citera exakt ur Plinius’ brev, men det hindrar ändå inte att just ordet ”quasi” inte finns bevittnat. I stället används latinets ”ut” eller uttryck som skulle tyda på att ”ut” legat till grund för deras tolkningar. Skillnaden mellan ”quasi” och ”ut” är emellertid knappast så stor när orden används på detta sätt. Latinets ”ut” betyder här i första hand ”som” medan ”quasi” utöver att betyda ”som” också betyder ”som om” (från qua “som” + si “om”).

Det lilla tolkningsutrymme som finns för att försöka få Plinius att avse att Christus var en människa som dyrkades som en gud går rimligen bara att uppbringa om Plinius också skrev ”quasi”. Och med tanke på den osäkerhet som råder i denna fråga i kombination med den mycket långsökta tolkningen, gör att detta knappast är ett reellt alternativ. Se min tidigare genomgång i Plinius som Jesusvittne. Del 3 – Äktheten och bevittnandena.

SUETONIUS

Ehrman tar sig därefter an Suetonius. Dennes referens till Chrestus anser Ehrman vara till ännu mindre hjälp för att bevittna Jesus. Han skriver:

“It is in Suetonius’s biography of Claudius, emperor of Rome from 41 to 54 CE, that a second reference to Jesus is sometimes thought to occur. Suetonius indicates that at one point in his reign Claudius deported all the Jews from Rome because of riots that had occurred ‘at the instigation of Chrestus.’”

Ehrman redogör för att många forskare antar att detta avser Jesus och att en fördrivning av judarna blev resultatet av en strid mellan kristna judar och mer traditionella judar rörande frågan om huruvida Jesus var Messias. Han nämner att denna uppfattning har visst stöd i Apg. Samtidigt påpekar han bristerna i denna teori genom att vi måste förutsätta att Suetonius felstavade Christus som Chrestus, att namnet Chrestus trots allt var ett regelrätt namn och att det mycket väl därför kan avse en jude som hette Chrestus. Och även om …

“… Suetonius is referring to Jesus by a misspelled epithet, he does not help us much in our quest for non-Christian references to Jesus. Jesus himself would have been dead for some twenty years when these riots in Rome took place, so at best Suetonius would be providing evidence, if he can count for evidence, that there were Christians in Rome during the reign of Claudius.”

Den som är intresserad av en mer grundlig genomgång av hela problematiken hänvisar jag till min serie om detta som börjar med Suetonius som Jesusvittne. Del 1.

TACITUS

Däremot har Ehrman större tilltro till Tacitusreferensen för att styrka Jesu existens – givetvis på goda grunder, då detta utomkristna omnämnande av Christus är det enda av värde under förutsättning att Josefus ursprungligen inte skrev något alls om Jesus.

”Once again, Jesus is not actually named here, but it is obvious in this instance that he is the one being referred to and that Tacitus knows some very basic information about him. He was called Christ, he was executed at the order of Pontius Pilate, and this was during the reign of Tiberius. Moreover, this happened in Judea, presumably, since that was where Pilate was the governor and since that was where Jesus’s followers originated. All of this confirms information otherwise available from Christian sources, as we will see.

Ehrman påpekar att visa mytiker argumenterar för att denna passage inte skrevs av Tacitus utan är en interpolation. Han kontrar gentemot detta genom att hävda att han inte vet av någon utbildad klassicist eller forskare om antikens Rom som tror att så är fallet. Han anser att det är en oriktig metod att avfärda bevis när dessa är besvärliga och att Tacitus uppenbarligen visste något om Jesus. Hur gärna jag än håller med Ehrman att man först och främst bör följa bevisen och också anser att Tacitus sannolikt skrev denna passage, har de få som argumenterat för att det är en förfalskning (Doherty, Erik Zara, Carotta, Drews, Robert Taylor och kanske några fler) argumenterat för sin sak. Och att de allra flesta anser något vara på ett visst vis utgör egentligen inget argument alls – något Ehrman annorstädes också medger, fastän han ständigt återkommer till dylika argument. Dessutom följer det inte av denna passage att Tacitus visste några saker om Jesus, även om han (vilket han sannolikt gjorde) skrev passagen om Christus.

Ehrman skriver att informationen trots allt inte är till mycket hjälp för att fastställa om det fanns en man som hette Jesus.

“How would Tacitus know what he knew? It is pretty obvious that he had heard of Jesus, but he was writing some eighty-five years after Jesus would have died, and by that time Christians were certainly telling stories of Jesus (the Gospels had been written already, for example), whether the mythicists are wrong or right. It should be clear in any event that Tacitus is basing his comment about Jesus on hearsay rather than, say, detailed historical research. Had he done serious research, one might have expected him to say more, if even just a bit. But even more to the point, brief though his comment is, Tacitus is precisely wrong in one thing he says. He calls Pilate the “procurator” of Judea. We now know from the inscription discovered in 1961 at Caesarea that as governor, Pilate had the title and rank, not of procurator (one who dealt principally with revenue collection), but of prefect (one who also had military forces at his command). This must show that Tacitus did not look up any official record of what happened to Jesus, written at the time of his execution (if in fact such a record ever existed, which is highly doubtful). He therefore had heard the information. Whether he heard it from Christians or someone else is anyone’s guess.”

Jag citerade detta långa parti bara för att visa vad Ehrman skriver och att jag håller med honom i det mesta han  skriver här (frånsett det absoluta påståendet om prefekt). Jag hänvisar den intresserade till min fördjupning i Tacitus-serien med början med Tacitus som Jesusvittne. Del 1. Men trots det Ehrman säger i ovanstående citat, blir hans sammanfattning en aning märklig:

“These three references are the only ones that survive from pagan sources within a hundred years of the traditional date of Jesus’s death (around the year 30 CE). At the end of the day, I think we can discount Suetonius as too ambiguous to be of much use. Pliny is slightly more useful in showing us that Christians by the early second century knew of Christ and worshipped him as divine. Tacitus is most useful of all, for his reference shows that high-ranking Roman officials of the early second century knew that Jesus had lived and had been executed by the governor of Judea. That, at least, is a start.”

Men vänta nu …? Först säger Ehrman att vi kan utgå från, eller i varje fall att det är troligt, att Tacitus fick sin information från kristna. Sedan poängterar han att kristna en bit in på 100-talet givetvis trodde det som Tacitus skrev. Därefter säger Ehrman dock att Tacituspassagen visar att en högt uppsatt romersk ämbetsman VISSTE att Jesus levt och avrättats av ståthållaren i Judeen!

Men om Tacitus blott hört kristna berätta detta, hur kan han då ”veta” att det han hört också är sant? Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Antingen visste Tacitus att det han skrev var sant, och då måste han ha fått informationen någon annanstans ifrån än från kristna (men Ehrman säger ju själv att Tacitus inte kontrollerade uppgiften i romerska källor). Eller så fick han informationen från kristna källor och då går han på hörsägen, och kan följaktligen INTE VETA om uppgifterna han förmedlar är riktiga.

Så Ehrmans första lilla ”bevis” för att Jesus har existerat, Christus-passagen hos Tacitus, utgör inget sådant bevis – inte ens enligt Ehrmans egen standard eftersom han tydligt klargjort att denna passage inte är en från kristna oberoende källa, och då hjälper inga ordvrängningar på slutet.

Roger Viklund, 2012-04-09