Ett antal inlägg av Rod Green på diskussionsforumet ”Jesus Mysteries” fick mig att dra några slutsatser som i sin förlängning leder till insikten att Claudius’ fördrivning (kanske år 49) inte gällde kristna utan just judar. Om så är fallet innebär det att Suetonius’ berömda yttrande om att ”judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] från Rom”, rimligen inte avsåg Jesus Christus, utan någon i övrigt okänd Chrestus. Jag har inte tidigare sett någon föra fram det argument som jag nu avser att utveckla (även om det ändå mycket väl kan ha åberopats av andra utan att jag känner till det).
Grundtanken är följande: När Paulus skriver till församlingen i Rom (ca år 57) skriver han till en församling som består av både judar och icke-judar, men där icke-judarna synes vara den dominerande falangen. Vidare har han vid tiden för sitt brevskrivande heller aldrig besökt församlingen i Rom. Vid andra tillfällen och vid andra tider skriver Paulus i huvudsak till icke-judiska församlingar eller i varje fall till församlingar dominerade av icke-judar. Men trots detta är det ändå den judiska synen som är den dominerande och den som Paulus måste förhålla sig till. Han måste helt enkelt ”slåss för” icke-judarnas rätt. Men i Rom är det i princip tvärtom. Här dominerar icke-judarna och Paulus måste därför tvärtom jämna marken så att judarna också tillåts komma till tals och innefattas i gemenskapen.
Hur kan denna skillnad ha uppstått? Ja en rimlig förklaring är att Claudius fördrev judarna från Rom, troligen då år 49. Med judarna avsågs i så fall de som var judar av börd och det innebar att också kristna judar åkte med på köpet oavsett om de var ”skyldiga” eller inte till vad de nu kan tänkas ha varit skyldiga till. Men de kristna som inte var judar fick vara kvar eftersom det enbart var judarna som Claudius ville komma åt. Detta innebar att dessa icke-judiska kristna fick Rom för sig själva och i stort sett ostörda kunde utveckla sin församling i fem till sex år från fördrivningen år 49 fram till dess att Claudius dog i slutet av 54. Det rimliga är att de därefter kunde återkomma till Rom men att de då sannolikt blivit utmanövrerade i antal (alla återkom inte) och de judiska sederna hade marginaliserats. Detta scenario kan förklara det ”omvända” förhållandet i Rom. Skulle Claudius’ fördrivning ha gällt kristna eller, som ofta framförs, både judar och kristna på grund av stridigheter dem emellan, borde inte de icke-judiska kristna ha undgått att fördrivas tillsammans med kristna judar och ”judiska” judar från Rom.
Många forskare ifrågasätter att alla judar skulle ha fördrivits från Rom. Man hävdar då att det är osannolikt att Claudius skulle ha kunnat fördriva alla judar därifrån med tanke på deras stora antal. Suetonius uppger dock att Claudius fördrev ”judarna” (bestämd form) från Rom, vilket antyder att hela kollektivet fördrevs och inte bara en liten grupp. I Apostlagärningarna, som troligen åsyftar samma fördrivning, sägs uttryckligen att ”kejsar Claudius hade låtit utvisa alla [grekiska: πάντας] judar från Rom.” (Apg 18:2). Naturligtvis kan ”alla” omöjligt innefatta exakt alla, enär en och annan måste ha slunkit igenom nätet. Frågan är dock om det avser en liten grupp judar eller den stora massan judar, och våra två källor ger båda sken av att merparten av judarna fick lämna Rom. Det synes ju också av Suetonius’ beskrivning ha varit ett kollektivt straff utfärdat för att judarna ”ständigt och jämt gjorde uppror”, och det verkar då inte helt genomtänkt att utvisa blott en mindre grupp om man ansåg att kollektivet var skyldigt.
Mottagarna av Paulus’ brev är som regel icke-judar. Och fastän dessa icke-judar inte behöver följa den judiska Lagen (Toran) är den ändå den norm som alla, inklusive icke-judarna måste förhålla sig till. Men när Paulus skriver till församlingen i Rom har han två andra omständigheter att ta hänsyn till. Han har tidigare inte varit i Rom och känner därför troligen bara dem som han träffat på andra håll, och han skriver till en församling som är ”blandad” och där stridigheter råder. Paulus försöker med sitt brev lösa upp konflikten. Den rimliga uttolkningen av brevet är att han ibland vänder sig till icke-judarna, ibland till judarna, och han skiftar vid dessa tillfällen perspektiv. Om man inte läser Paulus på det sättet blir hans hållning i brevet lätt schizofren. Man får då förutsätta att han antingen är bipolär eller att brevet innehåller tillägg och förfalskningar; alternativt att det är sammansatt av flera olika brev. Men den rimliga läsningen, och den som i dag är den rådande tolkningen bland forskarmajoriteten, är att Paulus i brevet skiftar fokus fram och tillbaka från judar till icke-judar.
Det är tydligt av Romarbrevet att Paulus redan innan sitt besök i Rom fått höra om den missämja som råder där. Långt tidigare hade han i Antiochia upplevt dispyter mellan ”kristna” judar och icke-judar. Exempelvis slåss Paulus hårt för icke-judars rätt att äta tillsammans med judar utan att följa deras regler för vad som får ätas och inte, och detta eftersom han kräver att icke-judarna ska slippa att leva som judar:
”Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. Ty innan det kom några från Jakob, brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna. Även de andra judarna hycklade på samma vis, så att till och med Barnabas drogs in i deras hyckleri. Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: ’Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?’” (Gal 2:11–14)
Paulus’ huvudsakliga bekymmer gäller icke-judarnas marginalisering och han står som regel på deras sida i kampen för samma rättigheter som judarna. Men i Rom är läget snarare det motsatta. Paulus försöker i möjligaste mån kämpa för en enad ”kyrka” och när då judarna i Rom blivit marginaliserade måste han skifta fokus och han frångår sin annars så kompromisslösa hållning mot det han ser som judiskt förtryck av icke-judarna och sträcker ut en försonande hand.
Romarbrevet är i många stycken en lovsång till judendomen. Paulus ägnar stora delar av de första 13 kapitlen i Romarbrevet till att plädera för att Guds löfte till det judiska folket inte på något sätt har ändrats, utan att detta löfte kvarstår. Paulus söker försoning mellan grupperna. I de två efterföljande kapitlen, 14 och 15, vädjar Paulus till icke-judarna att de ska godtaga de judiska matreglerna av omtanke och hänsyn till sina medbröder. Eller så kan man i alla fall tolka honom:
”Den som är svag i tron skall ni ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter. En har tro till att äta allt, men en annan som är svag äter bara grönsaker. Den som äter skall inte förakta den som inte äter, och den som inte äter skall inte döma den som äter. Gud har ju tagit emot honom. Vem är du som dömer en annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, ty Herren har makt att hålla honom upprätt.” (Rom 14:1–4)
Ett annat exempel:
”Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller. Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent. Om din broder blir oroad genom den mat du äter, så lever du inte längre i kärleken. Bli inte genom din mat orsak till att den går förlorad som Kristus har lidit döden för. Låt alltså inte det goda ni har fått bli smädat. Ty Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och håller provet inför människor. Låt oss därför sträva efter det som tjänar friden och den ömsesidiga uppbyggelsen. Riv inte ner Guds verk för matens skull.” (Rom 14:13–20)
Paulus försöker på alla sätt blidka icke-judarnas oförsonlighet gentemot sina judiska bröder och systrar och förmå dem att omfamna dessa fullt ut i sin gemenskap:
”Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära. Vad jag vill säga är att Kristus har blivit de omskurnas tjänare för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta löftena till fäderna, och att hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet, som det står skrivet: Därför vill jag prisa dig bland hedningarna och lovsjunga ditt namn. Vidare heter det: Gläd er, ni hedningar, tillsammans med hans folk. Och på ett annat ställe: Lova Herren, alla hedningar, prisa honom, alla folk.” (Rom 15:7–11)
Så medan Paulus i Antiochia och annorstädes med fasthet får kämpa för icke-judarnas status som likvärdiga sina judiska trosbröder, måste han i Rom mana icke-judarna att besinna sig och låta judarna få leva efter sina regler och normer. Situationen i Rom är således annorlunda än på andra platser.
Jag vill inte påstå att detta i sig bevisar något. Ytterst tolkar jag enbart de omständigheter som går att utläsa av de källor vi har bevarade. Det man kan säga är att i Rom verkar den judiska delen av den kristna församlingen ligga i underläge gentemot den icke-judiska delen, och att detta, utifrån information som går att extrahera ur de bevarade Paulusbreven, förefaller att utgöra ett undantag. Det judiska inflytandet i den tidiga kristendomen är starkt och på andra håll får icke-judarna kämpa för sina rättigheter och för sin syn på förkunnelsen. Det går knappast att hävda att judarnas tillsynes svaga ställning i den kristna romförsamlingen skulle bero på att judarna inte hade ett starkt fäste i Rom. Tvärtom hävdar ju många forskare att Claudius näppeligen kan ha fördrivit alla judar då de var så många. Vi måste därför söka en annan förklaring till varför just de judisk-kristna i Rom, i motsats till hur det såg ut på andra håll, hade svårt att göra sig gällande.
En förklaring skulle då kunna vara att de under de år som föregått Paulus’ förestående besök i staden helt enkelt inte varit aktiva i församlingen eftersom de fördrivits därifrån och inte tillåtits återvända. När de så slutligan kanske år 55, två år innan Paulus skriver sitt brev, tillåts återvända, har många skaffat sig ett liv på annat håll och också förlorat sitt fäste i Rom, varför endast ett mindre antal av de fördrivna återvänder. De kristna judar som då återvänder (som exempelvis Priscilla och Aquila) kommer till en församling som i flera avseenden är förändrad och där de judiska inslagen fått en mer underordnad roll. De anländande judekristnas krav på att få sina normer representerade i Romförsamlingen möts av motstånd av de icke-judiska kristna som under många år fritt kunnat ordna församlingen utan inblandning från synagogorna.
Om denna bild är någorlunda korrekt, skulle alltså Claudius ha fördrivit åtminstone merparten av Roms judiska befolkning utifrån i första hand ett etniskt perspektiv. Familjerna fick flytta från Rom. De judar som konverterat till kristendomen och sannolikt utgjorde bara en minoritet av Roms judar, betraktades av Roms styrande som lika mycket judar som de judar som höll fast vid sin moderreligion, och de följde därför med ”på köpet”. Av den kristna församlingen i Rom år 49 blev därför i huvudsak endast icke-judarna kvar att leda och utforma den kommande församlingen. Om Claudius’ fördrivning egentligen avsett de kristna och inte judarna, finns inga rimliga skäl till att inte också de icke-judiska kristna skulle ha fördrivits från staden. Ville man bli av med upprorsmakarna skulle man givetvis ha kastat ut alla som man ansåg stå bakom dessa oroligheter. En annan förklaring som brukar framkastas till vad dessa oroligheter handlade om, är att det egentligen rörde sig om strider mellan judar och kristna om den sanna läran och att Rom uppfattade detta som interna judiska stridigheter. Fast interna stridigheter skulle knappast ha skapa ett sådant tumult i Rom att man såg sig föranledd att fördriva en stor del av befolkningen. Upproren riktade sig ju i så fall inte mot Rom. Vidare skulle också sådana uppror ha innefattat icke-judiska kristna som på samma sätt som judarna skulle ha befunnits skyldiga till upproren och därmed rimligen ha kastats ut ur staden.
Jag anser inte själv att jag med detta resonemang på något vis har bevisat något. Men om upproret i Rom är knutet till oroligheter orsakade av judar och om konsekvensen av dessa uppror blev att Claudius beslutade sig för att fördriva ”alla” judar från Rom, då skulle rimligen också de kristna judarna ha tvingats lämna staden. Därmed skulle de icke-judiska kristna i stort sett ostörda ha kunnat utveckla sin församling och det skulle förklara den mer undanskymda roll som de judiskkristna utövarna verkar ha haft ett knappt årtionde senare när Paulus skriver till församlingen.
Roger Viklund, 2012-02-05
Jesus granskad 
Den andre BB said,
6 februari, 2012 den 19:23
Det är onekligen ett intressant resonemang, men jag vet inte om det håller. Som vanligt ska jag kasta ur mig diverse kritiska frågeställningar utan att förklara evidensen på annat sätt :-)
”Anno eiusdem nono expulsos per Claudium urbe Iudaeos Iosephus refert” (”I det nionde året, skriver Josefus, utdrevs judarna från staden av Claudius”) skriver ju Orosius, och hans påstådda källa (om inte påhittad, så i vart fall inte en del av Josefus bevarade texter) anger ju inte att det bara skulle vara ”iudaeos tumultuantes” som utdrevs. Detta kan ju stödja teorin att alla judar utdrevs.
Emellertid vill jag kommentera ditt påstående ”Det synes ju också av Suetonius’ beskrivning ha varit ett kollektivt straff utfärdat för att judarna ‘ständigt och jämt gjorde uppror’, och det verkar då inte helt genomtänkt att utvisa blott en mindre grupp om man ansåg att kollektivet var skyldigt”: Man KAN tolka texten så att ”judarna” i bestämd form, dvs. alla judar, utdrevs, men man kan som sagt även tolka den som att det bara var just ”judarna som ständigt och jämt gjorde uppror” som utdrevs. Dessutom måste ju ”impulsore Chresto” åsyfta judarna, och då rimligen samma ”iudaei” som själva utdrivningen, varför meningen då skulle innebära att ALLA judar var uppeggade av Chrestus, inte sant? Alternativet är väl Slingerlands teori, att ”impulsore Chresto” åsyftar ”expulit”, dvs. att UTDRIVNINGEN skedde till följd av Chrestus, vilket väl dock är föga grammatiskt sannolikt. Den Suetonska texten i sig tycker jag inte indikerar att ”man ansåg att kollektivet var skyldigt”. Det utgör väl ändå ett slags cirkelresonemang att först förutsätta att ”iudaeos” åsyftar alla judar (utan att resonera kring de grammatiska alternativen), och utifrån denna premiss mena att hela kollektivet ”iudaei” ansågs skyldigt, varefter man drar slutsatsen att ALLA judar också utdrevs ur Rom?
Även om Bibelfrågan dristar sig att tala om ”Lukas – som ju rimligen måste vara en lika tillförlitlig källa som Josefus och Tacitus” (!), måste väl ändå en kritiker vara mer försiktig med att använda Apostlagärningarna som källa. Lukas exkluderande av ”impulsore Chresto/Christo” ur sin berättelse indikerar för all del att kristna inte var inblandade i utdrivningen blott i egenskap av kristna, ELLER att Lukas skämdes över de kristnas inblandning, ty han använder ju utdrivningen som (bort)förklaring till att ett månne kristet par lämnade huvudstaden. Det är ju dock tänkbart – ja, rentav troligt – att Lukas och Suetonius använder samma källa (ty flera källor som nämner uppgifter som likväl inte återfinns hos Josefus, Tacitus eller Dio Cassius, kan knappast förväntas), men att Lukas exkluderar ”impulsore Chresto” som irrelevant eller obegripligt, och själv TOLKAR ”iudaeos” som en syftning på hela den judiska menigheten, vilket ju också passar hans berättelse. Varför Lukas skulle väljas över Suetonius här, begriper jag inte.
Att det rör sig om en begränsad utdrivning stöds av att Dio Cassius uttryckligen anger att judarna inte utdrevs, utan bara begränsades att hålla möten. Hade en total judeutdrivning ägt rum från huvudstaden hade den sannolikt hamnat i såväl den judiske historikern Josefus (!) som i Dio Cassius skrifter, medan en mindre utdrivning av upprorsmakare med Chrestus i spetsen kunde undgå inkludering häri, utan större mankemang.
Många antar att utdrivningen upphörde med Claudius död. Varför skulle dock Nero, som till gudarna upphöjt sin adoptivfar och företrädare, plötsligt ändra Divi Claudii beslut om judarna? Var judarna enligt statsmaktens förmenande plötsligt ett mildare och mindre upproriskt folk elva år före det judiska kriget?
För övrigt torde väl ändå Paulus referenser till personer som ”äter bara grönsaker” snarare vara en referens till personer som Matteus, Petrus och Jakob, som enligt kristen tradition inte åt djurkroppar (se Klemens av Alexandria i Paedagogus, II, 1, ”Klemens” i Rekognitionerna 7.6, Eusebius i Kyrkohistoria II, 23.5 – jfr Mark 1:7), än till judar. ”Om din broder blir oroad genom den mat du äter, så lever du inte längre i kärleken. Bli inte genom din mat orsak till att den går förlorad som Kristus har lidit döden för” m.m. måste väl ändå samläsas med versen som i inlägget inte citeras, 14:21, varav det synes framgå att (i vart fall även) nykterister och ”vegetarianer” (essener?) var anledningen till yttrandena: ”Det är bra att avstå från kött och vin och annat som blir en stötesten för din broder”.
”Det går knappast att hävda att judarnas tillsynes svaga ställning i den kristna romförsamlingen skulle bero på att judarna inte hade ett starkt fäste i Rom.” – Kan man inte vända på det och säga att JUST EFTERSOM judendomen hade en stark ställning i Rom, så vann den nya läran inget vidare gehör bland judarna där?
”Fast interna stridigheter skulle knappast ha skapa ett sådant tumult i Rom att man såg sig föranledd att fördriva en stor del av befolkningen” synes återigen förutsätta det som ska bevisas, nämligen att man fördrivit en stor del av befolkningen. Tolkningen att man utdrev blott och bart de upproriska judarna är lika rimlig oavsett om man antar att upproren motiverades av messiasdispyter eller av andra skäl. Upproren måste knappast ha riktat sig mot Rom för att de styrande skulle uppfatta dem som störande.
”Vidare skulle också sådana uppror ha innefattat icke-judiska kristna som på samma sätt som judarna skulle ha befunnits skyldiga till upproren och därmed rimligen ha kastats ut ur staden” – jovisst, och det kanske också skedde. Omkring år 49 torde ingen rimlig distinktion mellan kristna och judar ha funnits i de styrandes ögon, som du också är inne på, så det kan ju inte förväntas att Suetonius skulle tala om ”iudaeos et christianos” även om båda grupperna skulle ha omfattats av utdrivningen.
GillaGilla
Roger Viklund said,
6 februari, 2012 den 22:18
Först och främst bör man nog ta Orosius’ påståenden med en stor nypa salt. Jag har svårt att tro att han bygger på någon gammal och trovärdig information. Men det vet ju du också mycket väl.
Man kan som du säger tolka Suetonius’ uppgift om judarna på annat sätt. Dock finns Apg till stöd för att ”alla” judar verkligen fördrevs, om man nu kan ta ordet ”alla” med en viss nypa salt och att det i stället avser flertalet. Men visst, säkert är det ingalunda. Och Apg måste tas med en mycket stor nypa salt. Emellertid finns ingen anledning att slänga allt i Apg över bord. Exempelvis finns många uppgifter däri som också stämmer med det Paulus säger i sina brev. En god regel är att först och främst använda sig av breven och därefter söka stöd i Apg för det som sägs i breven. De uppgifter i Apg som misstämmer med det Paulus själv påstår bör vi givetvis vara ytterst tveksamma till. Och i och med att sådana uppgifter förekommer i ett antal fall bör man också vara på sin vakt mot alla uppgifter i Apg som inte går att verifiera på annat sätt. Men i det här fallet har vi Suetonius, och den mest rättframma läsningen av hans text, anser jag, är att hela kollektivet av judar i Rom fördrevs. Alla andra läsningar och tolkningar kommer sig ju av att man inte vill tro att detta skulle vara möjligt (exempelvis med stöd av Dio Cassius). När då Apg säger att alla judar fördrevs, och detta stöds av den rimligaste läsningen i Suetonius, anser jag i varje fall att det finns visst fog att lyssna på Apg (i just detta fall). Så jag tycker inte att det stämmer att säga att Apg skulle väljas över Suetonius, utan att Suetonius mycket väl kan hävda detsamma som Apg.
Detta med just att de ”äter bara grönsaker” bör man inte göra för stor poäng av. Jag ville inte citera hela kapitlen och heller inte beskära citaten alltför hårt. Men om man läser dessa kapitel (14 och 15) är det rimligt att se det som ett försök från Paulus att tona ner stridigheter i Romförsamlingen rörande bland annat de judiska matvanorna. I övrigt så har du givetvis rätt i att de argument jag framför inte på något sätt är huggna i sten och att det alltid går att tolka på annat sätt. Problemet med exempelvis Paulusbreven är att de ofta förekommer utan något klart sammanhang. Sammanhanget framgick säkert hos brevens mottagare, men för oss blir det mycket gissningar. Och när man saknar något som är absolut säkert, och måste helgardera varenda match, blir det också svårt att kunna leda något i bevis.
GillaGilla
Den andre BB said,
7 februari, 2012 den 00:51
I vilket fall skulle ju Romarbrevet lika gärna kunna tala för att endast judekristna och andra judar som bråkade om Messiasfrågan skulle ha utdrivits. Man undrar ju förstås varför Lukas inte nämner ”impulsore Chresto” om han nu använt samma källa som Suetonius (vilket för övrigt torde utesluta att någon officiell polisrapport har använts av Suetonius, vilket ju vissa apologeter antar).
GillaGilla
Kurt said,
7 juni, 2013 den 16:43
De första tillförlitliga upplysningarna om denna församling finner vi i Paulus’ brev. Det framgår klart av brevet att församlingen bestod av både judiska och icke-judiska kristna och att deras nit var lovvärt. Han säger till dem: ”Er tro är omtalad utöver hela världen” och: ”Er lydnad har ju blivit känd av alla.” (Rom. 1:8; 16:19) Suetonius, en skriftställare som levde på 100-talet, berättar att judarna under Claudius’ regering (41—54 v.t.) blev förvisade från Rom. De återvände emellertid senare, vilket framgår av att Aquila och Priscilla befann sig i Rom. Dessa båda judar hade Paulus träffat i Korinth. De hade lämnat Rom vid tiden för Claudius’ påbud, men de var tillbaka i Rom vid den tid då Paulus skrev till församlingen där. — Apg. 18:2; Rom. 16:3.
http://wol.jw.org/sv/wol/d/r14/lp-z/1101990106
http://wol.jw.org/sv/wol/d/r14/lp-z/1102009063
GillaGilla