Kristendomen som en flavisk uppfinning?

14 augusti, 2011 den 21:41 (Joseph Atwill)

Jag fick en fråga häromdagen om vad jag ansåg om Joe Atwills teori om kristendomen som en flavisk uppfinning. I sin bok Caesar’s Messiah (som jag för övrigt har läst, även om det var ett tag sedan) lägger han fram sin teori som lätt förenklat går ut på att Jesus egentligen är kejsar Titus (regerade 79–81 vt). Fast de paralleller Atwill huvudsakligen åberopar är de som gäller Titus’ fälttåg mot judarna och framför allt belägringen av Jerusalem, där huvudkällan är Josefus.

I själva verket är evangelierna enligt Atwill konstruerade av den romerska flaviska kejsarmakten för att locka judarna bort från sin egen religion till denna nya, och därmed få dem att upphöra att vara så bångstyriga och upproriska. Syftet skulle alltså ha varit att få lugn och ro bland judarna så att ”Pax Romana” kunde råda. På så sätt utgör Josefus’ historieverk om kriget och evangelieberättelserna två sidor av samma mynt, där evangelieberättelserna snarare är en parodi på Josefus’ verk.

Atwill hittar påtagliga paralleller mellan evangelierna och Josefus vad gäller främst struktur och ordning, så att de följer samma mönster.

Det finns fler som har framfört liknande teorier. Francesco Carotta (vars teori om den korsfäste Dionysos-Orfeos som Julius Caesar, jag redogjorde för här) har i boken War Jesus Caesar? 2000 Jahre Anbetung einer Kopie, framfört liknande tankar. Jag har dock inte läst Carottas bok liksom heller inte Daniel T. Unterbrinks The Three Messiahs: The Historical Judas the Galilean, The Revelatory Christ Jesus, and The Mythical Jesus of Nazareth. Därför kan jag heller inte utvärdera deras teorier, men jag kan kanske säga något rent generellt ändå om teorierna.

I alla dessa fall (utgår jag från) förutsätts någon form av konspiration, genom att det är en medveten akt iscensatt av en liten grupp som leder till religionens uppkomst (och detta var också avsikten med deras handling). Ordet konspirationsteori är ett av många ord som används för att förlöjliga och brännmärka ”motståndarna”. Med efterledet ”-teori” fastslås också att påståendena inte har stöd i fakta utan blott är teorier. Nu har jag ju sett att man brännmärker folk med detta ord även när konspirationen har stöd i fakta och alltså inte är en konspirationsteori eftersom det finns fakta att backa upp påståendena. Det är knappast en konspirationsteori att påstå att ett antal sammansvurna den 15 mars år 44 fvt lät mörda Julius Caesar. En teori är heller ingen konspirationsteori om inte ett antal personer verkligen konspirerar; det vill säja i hemlighet och med illasinnade motiv går samman i syfte att åstadkomma något till deras fördel.

Man är, vill jag påstå, lika naiv om man tror att konspirationer inte förekommer som om man tror att varje världshändelse är följden av en konspiration. Konspirationer förekommer i såväl det lilla som i det stora närhelst det finns mycket att vinna på att gå samman för ett gemensamt mål. Rent generellt kan sägas att ju större makt, ju större värden, desto större incitament för en sammansvärjning. Samtidigt kan ju också just det stora skeendet vara svårare att verkligen kontrollera och sammansvärjningen att hålla hemligt inom en liten krets.

Men nog sagt om den saken. Konspirationer förekommer ibland men långt ifrån alltid, och en teori som inkluderar en konspiration kan vara mer eller mindre väl underbyggd. Om man utgår från att någon medvetet diktar samman en religiös urkund i syfte att skapa en religion och förmå en hel folkgrupp att byta ut sin religion mot en snarlik men mer ”ofarlig”, måste detta ses som en konspirationsteori.

Är den då sannolik? Jag anser att den inte är det och huvudorsaken till att jag inte tror på den (jag bortser då från ett antal detaljer som också skulle göra det svårt) är att religioner inte uppkommer på det sättet. De uppkommer snarare som ett utbrott bortom allas kontroll. En liknelse vore att betrakta en religion som en flod. Man kan likna den och dess uppkomst vid ett vattendrag, större ju mäktigare religionen är. Det är tidsandan som skapar de föreställningar som ligger till grund för religionen, och dessa föreställningar ackumuleras ungefär som vatten byggs upp i en damm framför en vall. Trycket ökar och ökar och slutligen brister dammen och vattnet forsar ut. Vad som explicit orsakar denna dammkollaps är svårt att veta. Men givetvis beror det på en eller flera karismatiska figurers förkunnelse. Med andra ord skulle Jesus eller Paulus ha kunnat starta eller i varje fall bidraga till det stora utflödet av vatten.

En religion är som en egen organism som väller fram längs upptrampade stigar eller längs landskapets fåror. Ingen kan egentligen (eller igenklien, som man numera tycks uttala detta ord) iscensätta något sådant, utan man kan bara gräva nya fåror för att försöka leda strömmen i önskad riktning. Detta är huvudorsaken till att jag inte tror att den flaviska dynastin skapade kristendomen från ingenting. Att skapa dammen och sedan låta den rämna är knappast något som åstadkoms genom en medveten strategi, även om det naturligtvis teoretiskt är möjligt – åtminstone att skapa den reva som får den att rämna. Men annars sker raset genom intensiva regnfall så att dammen inte längre förmår att stå pall för trycket.

Jag tror heller inte att någon kunde förutse det som komma skulle. Det blev det som det blev. Sedan vattnet väl forsat ut kunde de ”katolska” kyrkofäderna blockera många flöden (som de ansåg vara kätterska) och också gräva nya fåror (som passade kyrkans struktur och prästernas makt), och därmed leda flödet i den riktning som de önskade, men de hade inget med själva utbrottet att göra.

Roger Viklund, 2011-08-14