Walls kritik i Jesusfrågan är lättviktig

12 juli, 2011 den 11:47 (debatt, Josefus, Kent Wall)

Denna artikel finns nu också publicerad på Newsmill.

När Kent Wall tar sig an de åtta punkter jag lade fram som skäl till att betvivla att evangeliernas Jesus har funnits, gör han det lätt för sig genom att utan djupare diskussion fastslå hur han anser att det förhåller sig. I kombination med att han dessutom vid flera tillfällen inte har förstått grunden för mina resonemang, blir hans bemötande av de ”uppenbara felaktigheter och felslut” han anser att jag har begått, rätt lättviktigt. Hans argument är trots allt desamma som åberopas varje gång och som därför är lika felaktiga eller ovidkommande varje gång. Att sedan varken Wall eller jag med säkerhet kan veta hur det förhåller sig, är en annan sak.

Jag vill tacka Kent Wall för att han i artikeln Uppenbara felaktigheter i Jesusförnekarnas argumentation tagit sig tid att bemöta min Newsmillartikel från den 29 maj: Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas. Mitt inlägg den gången tillkom av huvudsakligen två skäl; dels för att lugna den stundom hätska debatt som uppstått, dels för att skifta fokus och faktiskt framlägga den egentliga grunden till varför det finns reella skäl att ifrågasätta (inte förneka) att det alls har funnits en historisk gestalt som går att likna vid evangeliernas Jesus.

Mitt förra inlägg var ämnat att vara översiktligt och utan fördjupning i detaljer. När nu Kent Wall försöker bemöta mina åtta punkter lider också hans inlägg av den brist som uppkommer av att man har alldeles för litet utrymme till förfogande för att förklara komplexa samband; men tyvärr lider artikeln också av rena sakfel. Jag väljer därför i detta försvar för min ståndpunkt och för att kunna göra debatten rättvisa, att koncentrera mig på några av de saker som Kent Wall tar upp och kommer således helt sonika att avstå från att bemöta några av de övriga saker Kent Wall tar upp.

Men innan jag går in på dessa sakfrågor måste jag kommentera två saker. Först gäller det rubriken, som jag utgår från är Newsmills och inte Kent Walls egen; på samma sätt som jag inte benämnde Dick Harrison för ”den stora konspirationsteoretikern”. Ordet förnekare har en mycket negativ klang och används som regel i nedsättande syfte då förnekelse är en process där man öppet tar avstånd från något och gärna mot bättre vetande. Att betvivla att något är på ett visst sätt, är inte att förneka.

Sedan gäller det något som Kent Wall faktiskt skriver, nämligen att man inte ens inom Jesusseminariet ”ifrågasätter Jesu historiska existens”. Wall ger fyra exempel på deltagare i denna sammanslutning av forskare som exempel på sådana som inte ”ifrågasätter Jesu historiska existens”, och han räknar då bland annat upp Robert M. Price, som faktiskt skrivit ett antal böcker och artiklar där han gör exakt detta – ifrågasätter Jesu historiska existens.

Wall använder tyvärr ett vanligt retoriskt knep, nämligen att vid flera tillfällen åberopa vad olika forskare eller eventuella forskarmajoriteter anser i en viss fråga. Dylik information är intressant ur ett allmänorienteringsperspektiv, men tillför inget till själva sakfrågan. ”Inom vetenskapen finns inga auktoriteter, endast i bästa fall experter” (Carl Sagan).

Den första punkten av de 8 jag ursprungligen räknade upp gällde avsaknaden av utomkristliga bevis för att Evangelie-Jesus har existerat. Wall citerar den judiske historikern Josefus’ så kallade ”vittnesmål” om Jesus, benämnt Testimonium Flavianum (TF), och tillstår att stycket ”består av kristna interpolationer” – alltså kristna förfalskningar – vilka Wall låtit fetmarkera i texten. Men Wall gör det sedan oerhört lätt för sig själv genom att först påstå att det skulle vara ”okontroversiellt i forskningen att fastställa att det fetstilta är kristna interpolationer som tillkommit i senare avskrifter”, och därefter fäller ett än mer häpnadsväckande påstående: ”Det finns däremot ingen anledning alls [min fetning] att tro att hela stycket om Jesus är förfalskat”. Det finns dock inget okontroversiellt alls i att fastställa vad som är förfalskat och vad som inte är förfalskat i detta stycke, vilket visar sig i att forskare väljer ut olika delar. Och att det inte skulle finnas någon anledning alls att tro att hela stycket om Jesus är förfalskat, är en våldsam överdrift.

Nu är Kent Wall långt ifrån ensam om att göra påståenden av denna art och just därför avser jag att lägga litet tid på att påvisa det ”försåtliga” i detta resonemang. Vi har alltså ett stycke hos en judisk historiker som nämner Jesus och detta med oerhört översvallande positiva ord. Det är ett stycke som ingen kyrkofader fram till 300-talets början hänvisar till, ett stycke som inte passar in i den omgivande texten hos Josefus och där den mening som direkt följer på Josefus’ vittnesmål om Jesus (TF) tydligt åsyftar den händelse som berättas om före TF och visar att TF näppeligen förekom i den ursprungliga texten.

Vad Wall (och de han förlitar sig på) då gör är att konstatera att stycket innehåller klart kristna värderingar. Josefus ger i övrigt inga tecken på att själv vara kristen och uttrycker ett starkt förakt för Messiasgestalter av den typ som Jesus skulle kunna tänkas ha representerat. Josefus kan rimligen därför inte ha skrivit nämnda stycke. Men i Walls värld går det lätt att avgöra vad som är kristna tillägg och vad som skrivits av Josefus och det är därför bara att plocka bort dessa delar och genast har han fått en text som förefaller att kunna vara skriven av Josefus.

Men vad är då grunden för att plocka bort de delar som Wall har fetmarkerat? Ja det har inget direkt med språket att göra. Alla ord i TF är ord som Josefus använder på andra ställen i sina verk frånsett ”kristna” och ”Kristus” (jag bortser då från den senare Jesuspassagen som troligen också är ett kristet tillägg), men dessa ord skulle Josefus givetvis ha använt om han hade berättat om Kristus och kristna. Uttrycken är i sig också typiska för Josefus, det gäller såväl de delar som anses vara kristna tillägg som de delar som anses vara skrivna av Josefus. Det finns vissa invändningar på marginalen, men dessa gäller både det som antas vara äkta och det som antas vara senare tillägg.

Nej, huvudorsaken för att plocka bort dessa delar är att vissa partier är så stark pro-kristna att de av den anledningen – och endast den – inte kan ha skrivits av Josefus. Det som då blir kvar anser man vara skrivet av Josefus. Först kan noteras att även det som är kvar är klart pro-kristet och knappast något som Josefus skulle ha låtit skriva. Den text som Wall lämnat kvar säger nämligen bland annat att denne Jesus var en vis man; ett epitet som Josefus normalt använde om gestalter han högaktade, som exempelvis Salomo och Daniel; att Jesus gjorde underbara gärningar, att den kristna läran är den sanna läran (ett yttrande som bara en kristen kan göra), att de ledande judarna var ansvariga för Jesu död (något som kristna på 300-talet hävdade) och att hans anhängare älskade honom.

Men det verkligt försåtliga är den vetenskapliga metoden, eller kanske hellre brist på densamma. Ty med denna metod kan man nämligen göra vilken förfalskad text som helst äkta. Om man har som utgångspunkt att sålla bort allt som är tydliga tillägg så är det bara att ta bort och ta bort till dess att man eliminerat allt som på ytan verkar vara förfalskat. Och hittar man något mer som verkar misstänkt tar man bara bort den delen också. Till slut sitter man med en text som verkar helt okej och tror att man då har återskapat något äkta, medan man i själva verket har nyskapat sin egen fantasivärld. Om man med samma metod skulle bearbeta Rödluvan och vargen så kan man bara plocka bort alla de detaljer där vargen pratar, äter upp mormor och Rödluvan och där en jägare skär upp magen och plockar ut dem etc., ty detta kan ju inte ha skett. Men genom att eliminera allt som rimligen inte kan ha hänt får man till slut en text som verkar trovärdig med Rödluvan som hälsar på sin mormor, fastän hela berättelsen är en saga.

Det senare korta omnämnandet hos Josefus av Jesus som en bror till Jakob, brukar antas vara äkta och då användas som argument för att TF också är äkta. Orsaken är att detta senare omnämnande egentligen kräver att Josefus redan förklarat för läsarna vem Jesus var, något som i så fall görs i TF. Men eftersom TF ändå inte passar in i den löpande texten och tydligt är ett senare tillägg är det betydligt mer logiskt att avfärda också detta senare omnämnande som ett kristet tillägg. För en grundlig genomgång av hela Josefusfrågan hänvisar jag till min artikel ”Jesuspassagerna hos Josefus”.

Wall tar också upp Tacitus, Suetonius och Talmud. Men Tacitus är problematisk eftersom de tecken som finns tyder på att han INTE har använt några officiella protokoll för uppgiften om avrättandet av Kristus, och det som då återstår är hörsägen från kristna i en tid då de kristna föreställningarna började spridas (se ”Tacitus som Jesusvittne”). Suetonius nämner nog inte alls Jesus utan hans Chrestus ska ha verkat i Rom ca år 50 (se Suetonius som Jesusvittne) och Talmud ger inget oberoende bevittnade om Jesus. Alla omnämnande av Jesus i Talmud är sena och är uppkomna i polemik med kristna. Anser Wall exempelvis att de fem lärjungar till en icke definierad Jeshu och vilkas namn var Mattai, Nakkai, Netzer, Buni och Todah ska vara ett vittne till Jesus och hans lärjungar? (se Talmud – en viskning, men inte en susning). Wall skriver att ”[f]ör att vara under antiken är Jesus i själva verket exceptionellt väl belagd i historiskt källmaterial”. Om Wall med detta menar att man är exceptionellt väl belagd om man inte alls finns bevittnad i oberoende icke-kristna källor kan jag hålla med Wall – men endast under dessa förutsättningar.

Under rubriken ”Den besvärande tystnaden bland de första kristna” anser Wall att det ”är svårt att förstå uppfattningen om att Jesus aldrig skulle ha existerat när Paulus här uppenbarligen har stannat i två veckor med två av hans närmaste lärjungar”. Wall har då inte insett att jag delar hans uppfattning och ställer mig samma fråga. Om de tre pelare som Paulus säger sig träffa verkligen hade varit två personliga lärjungar och en biologisk broder åt Jesus, är det näst intill otänkbart att Paulus, som ju umgåtts med dem, inte skulle känna till något om Jesus. Men jag vänder på denna insikt och börjar med att konstatera att Paulus faktiskt verkar ovetande om den saken, och då kan man fråga sig hur det kommer sig? Wall tar till den tillsynes lättköpta förklaringen att utan egentligt stöd slå fast att ”Paulus hade predikat i församlingarna och berättat om Jesu liv och om allt han hade fått veta av apostlarna i Jerusalem.” Jag delar i detta fall helt Gerd Lüdemanns uppfattning att argumentet att Paulus visste att hans läsare redan var bekanta med detta genom att Paulus tidigare på sina missionsresor berättat om det och att Paulus av den anledningen underlät att ta upp något om saken, inte är övertygande. Lüdemann påpekar att Paulus både kunde förutsätta och förutsätter att hans läsare skulle ha viss kännedom om Septuaginta, den grekiska översättningen av det som kristna senare kom att kalla Gamla testamentet. Trots detta citerar han Septuaginta oavlåtligt – kanske just för att göra dem bekanta med dess innehåll. Varför gjorde han då inte detsamma när det gällde Jesu levnad och undervisning? Min tolkning blir motsatt Walls. Paulus kände inte till något om saken. Och eftersom han hade umgåtts med pelarna blir den logiska slutsatsen att inte heller de kände till något om den saken och aldrig varit personliga lärjungar åt någon viss Jesus. Detta är en senare uppkommen föreställning, först framlagd i evangelierna.

Jag förstår faktiskt heller inte vad Wall menar med att jag tydligast skulle visa min okunnighet genom att datera evangelierna till ca 93–110 vt. Tror Wall att jag är obekant med de argument som finns när det gäller evangeliedateringar eftersom jag inte ansluter mig till majoritetsuppfattningen (vad nu den kan tänkas vara) och att jag därför är okunnig? Eller menar Wall att jag är okunnig eftersom jag väljer att inte acceptera de argument som framförs till stöd för en tidig datering? Wall verkar tro att dateringar av texter är något som avgörs genom majoritetsomröstningar och att det skulle föreligga någon konsensus om när evangelierna skrevs. Det är extra sorgligt eftersom jag lade ner en viss tid på att i förra inlägget verkligen inpränta att det är en grannlaga uppgift att datera skrifter och att det inte finns några säkra tecken på när evangelierna har tillkommit. Jag upplyste också om att den oftast anförda tiden för deras tillkomst brukar anses vara i intervallet ca 70 till ca 90 vt, men att jag anser att de sannolikt skrivits ca två årtionden senare och angav också några av skälen till varför jag anser detta.

Kent Wall säger att det ”är riktigt att Nya testamentet är skrivet på grekiska, fast det finns flera arameiska avtryck i texterna. Kefas som namnet på Petrus är arameiska, ‘Eli, Eli, lema sabaktani’ i Markus 15:34 är arameiska, ‘Talita koum’ i Markus 5:41 är arameiska.” Detta är emellertid inte detsamma som ”arameiska avtryck i texterna” utan i stället arameiska ord och uttryck som tillfogats texterna. Det är något helt annat än avtryck, vilka om de fanns skulle visa att det har funnits underliggande texter på arameiska eller hebreiska som de grekiska förlagorna bygger på. Att Jesus yttrar några ord på arameiska, kallar Fadern för Abba, ger inte mer äkthet åt en text än om några av karaktärerna i Vilhelm Mobergs utvandrarserie yttrar några ord på engelska. Att verkliga historiska gestalter som kung Herodes förekommer i evangelierna ger inte mer äkthet åt eller en bättre datering av berättelsen än att den svenske kungen omnämns i Mobergs verk. I antiken var det exempelvis i sin ordning att helt och hållet uppfinna tal och lägga ord i karaktärernas mun eftersom man inte hade några inspelningsmöjligheter. Dylika ord och uttryck på arameiska är särskilda markörer som tillfogats texten för att ge den sken av äkthet – oavsett om den är äkta eller ej. Att Jesus påstås ha yttrat ”Elôi, Elôi, lema sabachthani?” (ελωι ελωι λεμα σαβαχθανι) ger inte stöd för att Jesus verkligen har yttrat dessa ord, då just detta som betyder ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” är hämtat direkt från inledningen av Psaltarens psalm 22. Det visar hellre ännu en gång att Jesusgestalten är ett uppkok av verser och berättelser hämtade från Gamla testamentet.

Kent Wall anser att min förklaring av kristendomen som en judisk mysteriereligion helt saknar verklighetsförankring; att denna förklaring helt bortser ”från priset som den första generationens kristna fick betala för sin tro.” Men det förefaller som Wall då inte har förstått vidden av denna förklaring. Det är ingen som betvivlar att många av den första tidens kristna fick lida för sin tro. Den verkliga frågan är dock vilken tro de faktiskt led för? Varför skulle de nödvändigtvis ha offrat sina liv för en jordisk Jesus? Varför inte lika gärna för en kosmisk Kristus? Judarna var ju villiga att gå i döden för sin tro och övertygelse, men denna övertygelse gällde deras Gudstro och inte nödvändigtvis tron på ”historiska” personer som Adam, Abraham eller Mose. Ofta hör man argumentet att de första kristna aldrig skulle ha offrat sina liv för en lögn. Men vem har sagt att de själva trodde att det var en lögn? Vem har sagt att de alls trodde på en jordisk Jesus förrän evangelierna tillkom fram emot sekelskiftet år 100? Vem har sagt att de alls var ”villiga att gå i döden”? Hade de något val? Ska vi tro på berättelserna om Neros illdåd mot kristna hade de inget val. De dödades oavsett vad de själva sade. Och framför allt, var de verkligen så ståndaktiga att de frivilligt gick i döden? Ja i de kristna hjälte- och martyrberättelserna var de det säkert, men om vi lyssnar på Plinius’ brev till kejsar Trajanus från ca år 112, verkar det ha varit många som vid utfrågningar bestred att de var kristna för att undslippa bestraffning. Så det var nog med dåtidens människor som med dagens, det varierade.

Slutligen vill jag kommentera Kent Walls påstående att argumentet att judarna skulle ha haft en ”mysteriekultur” [sic! –kult?] inte förstår ”den judiska monoteismen.” Men i så fall påstår jag att Wall inte förstår problemet. Judar må ha varit monoteister, men det fanns judar spridda i hela det romerska imperiet; merparten av dessa hade inte arameiska eller hebreiska som modermål, utan grekiska. Även judar influerades av hellenistiska ideer och det går inte att trovärdigt påstå att alla judar nödvändigtvis måste ha tyckt detsamma. Den stora massan av judar som anslöt till den traditionella judiska religionen via den mångfald av olika strömningar som florerade före kriget 66–70, var säkerligen i grunden monoteister. Men det fanns givetvis andra, fritänkare, ateister och naturligtvis sådana som lockades av de mysteriereligioner med inslag från olika länder och kulter som fanns överallt i Romarriket. Det är bara att studera världsstaden Alexandria med en judisk befolkning som säkert räknades i hundratusental. Den alexandrinska kristendomen har alltid varit mysterieinriktad och de gnostiska grupperna var väl representerade framför allt i Egypten. Gnostikerna måste definitivt räknas som representanter för mysteriekulter och det judiska inslaget i de gnostiska rörelserna var stort, vilket vi ser inte minst genom de många gnostiska skrifter som bygger på judendomen, det som kristna kallar Gamla testamentet och de judiska gestalter som där beskrivs. Dessa judar var definitivt inte monoteister enligt den klassiska definitionen utan anhängare av mysterierna och det visar med all önskvärd tydlighet att man visst kan förstå den judiska monoteismen utan att föreställa sig att alla judar måste omfamna denna uppfattning.

Roger Viklund, 2011-07-12