OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 9 – Carottas teori om den korsfäste Julius Caesar

8 maj, 2011 den 19:03 (Francesco Carotta, korsfästelse)

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 1
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 2
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 3
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 4
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 5
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 6
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 7
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 9
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 10

I detta inlägg avser jag att framlägga en hypotes om vad den sten som bär inskriptionen OΡΦEOC BAKKIKOC och avbildar en korsfäst gestalt, egentligen kan ha använts till. Teorin är inte min utan Francesco Carottas och ingår i hans övergripande teori om att JC är JC, det vill säga Jesus Christus är Julius Caesar. Underlaget för den framställan jag kommer att göra är hämtad från ”Francesco Carotta with Arne Eickenberg, Orpheos Bakkikos: The Missing Cross, Isidorianum, Centro de Estudios Teológicos de Sevilla, 2009, nr 35.” Jag hoppas att jag kan göra Carottas teori någorlunda rättvisa.

Francesco Carotta

Carottas förklaring av vad denna sten använts till är att den avbildar en vaxdocka av Julius Caesar (inte Julius Caesar själv) upphängd på ett så kallat tropaeum, som restes över Julius Caesars dödsbädd innan han på den tredje dagen efter sin död, tillika på den dag då festen Liberalia firades för Liber Pater (Dionysos/Bacchus), brändes till döds och därmed ansågs ha återuppstått och blivit odödlig. Officiant vid ceremonin var Julius Caesars närmaste man Marcus Antonius, som också var flamen Divi Iuili, den gudomlige Julius Caesars präst och denne Marcus Antonius  dyrkades också som den nye Dionysos. Enligt Carotta är det Marcus Antonius som åsyftas med OΡΦEOC BAKKIKOC, den dionysiske Orfeus. Carotta spekulerar över att stenen kan ha varit fäst vid den apex; den pinne som stack upp från översteprästens huvudbonad.

Julius Caesar mördades i en komplott den 15 mars år 44 fvt. Den 17 mars, alltså enligt dåtidens sätt att räkna på den tredje dagen efter hans död, skedde hans begravning och symboliska återuppståndelse genom att han brändes på den stora öppna platsen Forum Romanum. Kroppen lades på en likvagn väl dold och drogs till Forum Romanum. Med historikern Appianos’ egna ord skedde då följande:

”Medan de [folket] var i denna sinnesstämning och redan var på gränsen att ta till våld, lät någon över båren resa en avbild av Caesar gjord i vax. Själva kroppen som låg på rygg på vilobädden kunde inte ses. Avbilden snurrades runt, runt av en mekanisk anordning, varvid visades de tjugotre såren i alla delar av kroppen och i ansiktet, vilka så brutalt hade tilldelats honom.”

”While they were in this temper and were already near to violence, somebody raised above the bier an image of Caesar himself made of wax. The body itself, as it lay on its back on the couch, could not be seen. The image was turned round and round by a mechanical device, showing the twenty-three wounds in all parts of the body and on the face, that had been dealt to him so brutally.” (Appianos, Civil War 2:147)

I likhet med andra kejserliga begravningar hade man tillverkat en naturtrogen vaxstaty av Julius Caesar, där man också låtit markera alla de 23 knivhuggen. Hur en sådan romersk procession kunde te sig visas på nedanstående relief från nollhundratalet före vår tidräkning.

I mitten avbildas inte den döde, utan dennes vaxstaty snett från sidan, med lätt böjda knän och med en månskära och ett antal stjärnor ovanför.

I Julius Caesars fall kom denna vaxstaty att fästas på ett så kallat tropaeum och resas upp. I bilden till höger är denna anordning rekonstruerad av Pol Corten (© 2002 Pol Corten, Zuilenstraat 52, NL-3512 ND UTRECHT, 003130-2340079).

Ett tropaeum (på grekiska tropaion) var ursprungligen ett segermonument (jämför: trofé). Det brukade sättas upp på slagfältet efter en seger: Det kunde bestå av ett träd, en stolpe och inte sällan i formen av ett kors där en rustning hängdes upp. I viss mån kan det i utförande liknas vid en fågelskrämma. I Romarriket kom man att efter segrarna snarare sättas upp dessa tropaea i staden Rom än ute på slagfältet där ingen såg dem och den segrande härföraren, kejsaren inte alls fick samma erkännande som om de sattes upp i Rom. Med tiden blev dessa tropaea så populära att de permanent prydde monument och präglades på mynt. Här ges två exempel. Det nedre är ett mynt präglat av Julius Caesar själv och det övre vänstra en miniatyravbildning som nu finns i Berlin.

Den 17 mars, på den tredje dagen efter Julius Caesars död och då hans kropp brändes och hans själ i lågorna for till himlen, sammanföll också med den dag då man i antikens Rom firade Liberalia. Festen hölls till den fornitalienska fruktbarhetsguden Liber Pater och dennes gemål Libera. Mycket tidigt, redan på 400-talet fvt, identifierades Liber Pater med Dionysos, vilken i Rom gick under namnet Bacchus. Liber Pater var vinguden och festen Liberalia hade inslag av en falloskult. Att Julius Caesar återuppstod i lågorna på samma dag som den stora högtiden till Bacchus hölls, har givetvis stor betydelse för kopplingen mellan den korsfäste och Bacchus.

Kopplingen mellan Orfeus och Bacchus är heller inte speciellt märklig eftersom Orfeus sades ha dyrkat Dionysos/Bacchus. Efter Orfeus’ återvändande från Hades avsade han sig emellertid sin tidigare förkärlek för Dionysos och vände sig till solguden Helios-Apollo, varvid Dionysos i vredesmod lät lemlästa Orfeus. En koppling mellan Orfeus och Dionysos skulle alltså tyda på att vi har att göra med Dionysosanhängare som fortfarande betraktade Orfeus som grundare av de dionysiska mysterierna. Detta passar mycket bra in på kulten av Julius Caesar och hans dionysiske präst Marcus Antonius.

Att Julius Caesar betraktades som en gud uppstånden från de döda går också att utläsa av bilder präglade på mynt.

På detta mynt avbildas Julius Caesars återuppståndelse, där han framställs liggande som Endymion, avbildad från sidan med uppdragna knän och den ena foten ovanför den andra. Till höger ses mångudinnan Selene nedstiga till honom och på hennes huvud sitter en månskära på samma sätt som på toppen av korset på OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen. De båda övervakas av en gestalt med vingar och en inte alltför vild gissning är att det rör sig om en ängel. Längst till vänster i bilden (svårt att se på just detta mynt) håller denna bevingade gestalt odödlighetens fackla i sin hand.

Carotta påpekar att den ställning som Julius Caesar har på myntet borde vara densamma som han hade på sin dödsbädd, eftersom Endymion vaknar till liv varje natt då Selene nedstiger till honom. Carotta lyfter därför ut bilden av Julius Caesar från detta mynt, vrider upp kroppen i stående, vrider armarna rakt ut och hänger upp honom på det tropaeum som på det övre av de båda mynten ovan avbildas till Julius Caesars ära. Han erhåller då följande bild som jag har lånat från Carottas artikel.

Som synes intar Julius Caesar en ställning som är rätt lik den som förekommer på OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen. Vi vet att en kopia av Julius Caesar i vax sattes upp ovanför hans likbår på ett tropaeum som fullt ut liknar ett kristet kors. Hans präst och officiant var en dionysospräst. När Julius Caesar avbildas efter sin död och inför sin uppståndelse avbildas han med uppdragna knän från sidan och det är rimligt tro att det också var så vaxdockan utformades när den hängdes upp ”korset”.

En ytterligare omständighet är att enligt Apianos’ redogörelse var korset/tropaeet uppsatt på en anordning som gjorde att det kunde snurras runt 360 grader. Carotta föreslår att det märkliga rundade ”ankaret” i botten av det kors som Orfeus är upphängd på avser denna snurrmekanism som gjorde att korset kunde snurra runt och vilket innebar att alla människor kunde betrakta Julius Caesars alla sår efter de 23 knivhuggen.

På bilden nedan, vilken är från Augustus’ fredsaltare (Ara pacis Augustae) i Rom invigt år 9 fvt, återges prästerna med deras huvudbonad och uppstickande apex.

Carotta föreslår att OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen suttit på en sådan apex, placerad på huvudet på en dionysisk präst i den kejserliga kulten, och då kanske på Marcus Antonius som Julius Caesars präst. Just denna del i Carottas teori anser han själva vara osäker, men han ger ändå ett antal förslag på hur det kan ha sett ut.

I bilden ovan till höger har jag monterat OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen i ett tänkt hålrum i en sådan apex. Eftersom apexen är konformad upptill och också OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen är det, skulle den passa bra. Dessutom skulle det hål som går rakt genom stenen från sida till sida kunna förklaras av att man därigenom kunde låsa stenen på plats. Kanske man då också stack genom en pinne och lät denna sticka ut så att ett kors formades. Vi kan se en liknande korsformad anordning till vänster på en avbildad huvudbonad med apex på en sockel till minne av C. Antonius Rufus, flamen Divi Iulii, påträffad i Alexandria Troas och stammande från 100-talet vt. Mitt på apexen finns en utskjutande del som gör att apexen antar formen av ett kors.

Vid denna korspunkt skulle i så fall OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen ha varit monterad och en pinne stucken genom apexen och OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen, skulle ha fixerat stenen och bildat ett kors som illustreras på bilden till höger. Detta vore helt i enlighet med att det också på OΡΦEOC BAKKIKOC-stenen förekommer ett kors.

För övrigt kom även denna utstyrsel att leva vidare inom kristendomen, liksom så många andra uttryck inom de förkristna kulterna kom att göra, inte minst de inom mithraismen.

Till höger ses den nu döde ryskortodoxa kyrkans patriark Alexei II, vars huvudbonad onekligen i all sin prakt påminner om de huvudbonader som bars av flamen Divi Iulii. Det sägs ju att det inte finns något nytt under solen.

Roger Viklund, 2011-05-08