Beundran – en personlig betraktelse

21 april, 2011 den 11:02 (Uncategorized)

Jag tänkte göra ett avsteg från mina normala inlägg, vilka nästan alltid behandlar konkreta ämnen, och i stället inflika en något personlig betraktelse över förmågan att beundra.

Då och då får jag mejl om eller görs i debatten gällande att jag beundrar exempelvis Markion eller Morton Smith, eller så kan jag i nedsättande ordalag påstås ”älska” Josefus.

Även om sådana ”anklagelser” givetvis långt ifrån alltid är sanna (jag beundrar varken Josefus eller Morton), så kan jag visst känna beundran inför vissa historiska gestalters bedrifter och tar inte anstöt av dylika påståenden. Att beundra andra, och andras goda egenskaper, anser jag i sig vara en mycket god egenskap och därför också en eftersträvansvärd egenskap. Beundran är en mycket förnäm egenskap ifall man förmår känna den. De som man beundrar hyser egenskaper som man själv inte bara eftersträvar utan också förmår uppfatta som eftersträvansvärda.  Beundran fungerar som en mäktig känslomässig drivkraft och såvida man beundrar människor för deras goda och inte dåliga egenskaper leder det till att man själv blir en något bättre människa.

Det är också stor skillnad på att beundra historiska personer om vilka man egentligen inte vet mycket och aldrig behöver ”riskera” att behöva umgås med, mot att beundra personer som man känner och därmed också vet vad de går för.

Man kan alltså beundra personer som man samtidigt inte skulle stå ut med att umgås med. Inte sällan har de som besitter avundsvärda egenskaper samtidigt också skavanker som kan tyckas märkliga. Det är som om de genom att utveckla dessa ovanliga och enorma förmågor samtidigt underlåter att utveckla andra egenskaper. Kanske en stor tänkare, som exempelvis den tyske filosofen Arthur Schopenhauer, är så upptagen av sina tankar och ideer att denne glömmer att utveckla sina sociala förmågor. Kanske också omgivningens misstro och avund och rena hat gentemot en stor gestalt, väcker försvarsmekanismer hos denne som gör att de likt Schopenhauer kan beskrivas som ett kylskåp. Men ändå förmår Schopenhauer att uttrycka visdomsorden: ”Hövlighet är som en luftkudde – även om det inte finns något i den, så dämpar den livets stötar.”

En person bör därför bedömas (om man alls ska bedöma någon) efter sina kvaliteter och inte efter sina brister. Bara för att man på ett visst plan kan mäta sig med och till och med vara förmer än exempelvis Einstein, innebär detta inte att man därmed också är jämlik honom. Det är inte den lägsta utan den högsta förmågan som avgör en persons storhet. Dessutom har vi en tendens att vilja se andras brister men våra egna goda föresatser.

När man beundrar någon kan man beundra den för just en speciell egenskap och det är heller inte säkert att de besitter denna egenskap, framför allt inte i den utsträckning som man själv tror. Därmed bekajar [vidlåder, tillvitar] man dem med egenskaper som man önskar att de hade och i förlängningen därmed att man själv hade. Och även om detta är bedrägligt, fungerar det likväl emedan man då fortfarande kan sträva efter att erövra dessa egenskaper. Inte allt på en gång och inte utan återfall, men med metodiskt arbete kan man ta steg för steg. Det är på detta sätt beundran kan fungera som en drivkraft för att man ska förbättras som människa genom att utveckla sina förmågor i form av bland annat större insikt och större medkänsla.

Så kan jag känna djup beundran för exempelvis Voltaires enorma mod och kraft i att bekämpa förljugenheten. Likaså känner jag djup sympati med den hårdnackade kämpen Giordano Bruno, som lärde om ett oändligt universum med otaliga solsystem i ständig förändring och nybildning. År 1592 lyckades inkvisitionen få sina händer på Giordano. Under åtta års tid förhördes och torterades han men vägrade ändra uppfattning. Det mest utmärkande för Brunos karaktär var hans obändiga vilja och hans trohet mot det sanna. I motsats till Galilei vägrade han att krypa till korset utan gick i döden med högburet huvud: ”Ni som nu dömer mig känner större rädsla än jag som nu döms”. Den 17:e februari år 1600 svedde lågorna honom till döds.

Min beundran för Hypatia är också stor. Hon som föddes under senare delen av 300-talet i Alexandria i Egypten – dåvarande kulturhuvudstad i världen, kom att framstå som en av sin tids absolut förnämsta filosofer och matematiker, alltså även männen inberäknat. Hennes föreläsningar på den nyplatonska skolan i Alexandria drog stora åhörarskaror. Hon stod upp för de gamla grekiska idealen, hyllade Platon, Aristoteles, Pythagoras med flera och lärde ut deras förkunnelse om ett ofantligt universum fyllt av solar och planeter, ett universum genomsyrat av liv. I mars månad år 415 vt – sannolikt på anstiftan av biskop Kyrillos, ett senare kanoniserat helgon – överfölls hon av en kristen mobb. Man släpade henne till en kristen kyrka, klädde av henne naken och slet henne bokstavligen i stycken. Likdelarna samlade man ihop och brände.

På samma sätt känner jag beundran inför allkonstnären Leonardo Da Vincis livsverk; vilken i sin jobbansökan räknar upp en mängd saker han säger sig kunna, vilket inkluderar de mest häpnadsväckande förmågor som att exempelvis utrusta staden med sinnrika försvarsanordningar. Och sedan avslutar han sin ansökan med kommentaren att han också kan måla. Det är samme man som skrev; ”av mig gjordes intet”. En sådan ödmjukhet, som alls inte känns självutplånande eller (som jag uppfattar det) falsk, beundrar jag, och det leder till insikten att vadhelst vi förmår åstadkomma är det ändå i det större perspektivet blott som en droppe i havet. Det är som den kinesiska liknelsen gör gällande, att man kan vispa runt i en hink med vatten och åstadkomma litet krusningar på ytan, men den stund man upphör avstannar rörelsen rätt snabbt och vattnet blir åter lugnt. Dessa insikter ger ett befogat perspektiv på tillvaron.

Många är de historiska gestalter som verkat inom humanismen, vetenskapen, upplysningen och även religionen, som jag beundrar. Newton och Leibniz lyckades var för sig utveckla integralkalkylen. Den humanism som genomsyrar den kanske störste judiske filosofen Baruch Spinozas skrifter, är beundransvärd.

Men framför allt hyser jag beundran för de grekiska filosoferna, inte minst dessa försokratiker som Pythagoras, Empedokles och Demokritos. Främst håller jag ändå Platon, vars skrifter innehåller flera bottnar och den djupaste visdom bara man förmår att uttyda den.

Kanske är det så att de personer man beundrar säger minst lika mycket om en som person som de böcker man har i sin bokhylla. Ändå kan man vara mycket ambivalent i sitt förhållande till historiska personer. Winston Churchill är för mig en sådan person. Jag kan inte låta bli att imponeras av hans kraft, energi och uthållighet, där det känns som att han ensam höll hoppet uppe för miljontals britter och fransmän. Inte blir det sämre av att han dessutom utsågs till nobelpristagare i litteratur, måhända delvis som en följd av sina insatser i kriget, men ändå. Samtidigt har jag svårt att bortse från hans krigsförbrytelser.

Bland kristna kyrkofäder är det väl enbart Klemens av Alexandria och hans efterföljare Origenes som jag kan känna någon djupare samhörighet med. Dessa båda uppvisar någon form av djupare förståelse både i förhållande till kunskap och till andra människor.

Nu har jag bara skrapat på ytan och det finns givetvis många fler som jag beundrar utan att ha berör dem. Fast en gestalt kan knappast förbigås i denna exposé. Jag tänker då på Jesus.

Också Jesus kan fungera på samma sätt. För mig har Jesus ”alltid” varit en förebild, där jag har sökt efterlikna honom, men då min egen bild av hur jag föreställde mig att han var. Detta är kanske hädiskt för en traditionellt kristen person, men oavsett om Jesus har funnits eller ej, oavsett om han varit på ett visst sätt eller ett annat, kan han fungera som en idealbild där varje människa kan tillskriva Jesus de egenskaper som de anser vara de högsta och därigenom omärkligt tillägna sig dessa egenskaper själv, om än enbart i liten omfattning. För mig som tror på människans utveckling och också att det både går och är önskvärt att träna upp inte bara kropp utan också psyche, kan Jesus därigenom fungera som en kraft som lyfter människan till en högre nivå. Det är detta som är religionens förtjänst – kanske dess enda.

Roger Viklund, 2011-04-21