Efter min recension av Mikael Nilssons artikel från Vetenskap & historia nr. 4 2011 där Nilsson ger sin syn på Jesusfrågan, blev jag intresserad av hans hänvisning till Michel Dubuisson och dennes kasusargument till stöd för att Tacitus inte skrev meningen om att Pilatus avrättade Christus. Jag har därför sysselsatt mig med att studera vad Dubuisson säger i artikeln Le «procurateur» de Judée,[1] trots att jag inte alls kan franska. Mikael Nilsson skriver följande:
I artikeln ”Le ’procurateur’ de Judee” visar religionshistorikern Michel Dubuisson att valet av grammatikalisk kasus i avsnittet där Pilatus sägs ha dödat Jesus är ännu ett skäl till att betvivla dess äkthet. På latin står: ”[…] per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”. Det här är märkligt, skriver Michel Dubuisson, därför att per + ackusativ på latin hänvisar inte till den som gör något utan till dennes ”mellanhand” eller ”förmedlare”. Vems mellanhand var då Pilatus? Jo, judarnas förstås! Det här synsättet stämmer dock misstänkt väl överens med NT:s tolkning. Ska vi verkligen tro, frågar Michel Dubuisson retoriskt, att Tacitus, en romersk historiker helt utan sympati för den kristna tron, såg på Pilatus agerande på det sättet?
Dubuisson bygger i sin tur på Léon Herrmann,[2] vilken enligt Dubuisson ansåg att imperitante [”Tiberio imperitante”] var ett ovanligt uttryck hos Tacitus («une expression inhabituelle chez Tacite») men utan att han uppger varför det var ovanligt. Tiberio imperitante är en så kallad ”ablativus absolutus”; en konstruktion som används ofta på latin på samma sätt som vi använder kausala och temporala bisatser. Också Suetonius’ uttryck Chresto impulsore är en ”ablativus absolutus”. Men enligt Dubuisson motsäger Herrmann sig själv genom att återge fem paralleller hos Tacitus där denne använder ”ablativus absolutus” i samband med kejsare.
Dock finns det enligt Dubuisson en anomali i Tacituspassagen, ty om Tiberio imperitante är en ”ablativus absolutus” ska detta sättas före textpartiet ”per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” (vilket utgör en enhet). Därigenom vill Dubuisson översätta det sistnämnda till «(qui) avait été exécuté par le procurateur Ponce Pilate»; alltså ”(som) hade avrättats genom prokuratorn Pontius Pilatus”. Vidare säger han det som Nilsson redogjorde för, nämligen att per + ackusativ inte avser den som verkställer själva handlingen. I så fall skulle inte per (genom) utan ab (av) ha använts. Vidare frågar sig Dubuisson om vi verkligen ska tro att Tacitus framställer Pilatus som den som själv avrättade Jesus. I stället avser per hans [Pilatus’] verktyg (instrument) eller mer exakt hans mellanhand, förmedlare (son intermédiaire); det vill säga att åstadkomma något genom [med hjälp av] någon annan. Cicero säger i ”försvarstalet för Sextus Roscius (112)”: Recede de medio; per alium transigam, vilket torde bli ”jag genomför mina affärer med hjälp av någon annan”, eller något liknande. Dubuisson frågar sig om vi verkligen ska tro att Tacitus i likhet med vad den kristna traditionen gör gällande, såg Pilatus som endast ett instrument i händerna på judarna?
Låt oss då skåda vad per och ab egentligen avser. Så här uppges på en sida där språket i Tacituspassagens gås igenom:
Tiberius: second emperor (born 42 BC), ruled from AD 14 to his death in AD 37…
imperito, -are: be emperor; Tiberio imperitante is abl. abs.; translate with a temporal clause or phrase.
per: (prep. + acc. of personal agent) through.
procurator, -oris, m.: governor (of a minor province).
Pontius Pilatus: served as procurator of Iudaea from AD 26 to AD 36…
Prepositionen per plus ackusativ av agenten betyder således genom. Så här skriver Silvia Luraghi i Constituent Syntax: Adverbial Phrases, Adverbs, Mood, Tense:
”Occasionally, per with the accusative may occur with passive verbs and come close to Agent. However, choice of a per rather than ab phrase always implies that the state of affairs is brought about in the interest of another participant.” (s. 58)
Med andra ord när en latinsk författare väljer per framför ab avser denne ”alltid” att situationen har åstadkommits i någon annan parts intresse. Luraghi fortsätter:
”It can be remarked that the per phrases always occur in passages where some other agent is implied who exerts intentionality.” (s. 59)
Alltså, per används alltid i fraser där det är underförstått att någon annan avsiktligt agerar.
Jag vill översätta:
” Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”
till
”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade.”
Léon Herrmann översätter på följande sätt:
«Celui dont vient ce nom (Christiani), le Christ, fut livré au supplice lorsque Tibère gouvernait par l’intermédiaire de Ponce Pilate son procurateur»
Detta torde bli ungefär:
“Upphovsmannen till detta namn, Christus överlämnades att straffas när Tiberius regerade genom sin prokurator Pontius Pilatus”
Latinets supplicio betyder “att straffa” och vanligen avses då dödsstraff.
Med andra ord så innebär valet av per (genom, medelst, med hjälp av) framför ab (av) att det inte är Pilatus som låter avrätta Jesus utan att Pilatus med hjälp av någon låter avrätta Jesus. Eftersom Tiberio imperitante är ett fast uttryck, en ”ablativus absolutus”, som ska sättas före textpartiet per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat sker avrättningen av Christus med mellanhänder genom Tiberius’ prokurator Pilatus. De enda mellanhänder som kan komma på tal bli i så fall judarna, vilka genom den kristna traditionen sägs ha överlämnat Jesus och utövat press på Pilatus för att han skulle genomföra avrättningen.
Att lägga till ord som inte finns i texten, såsom överlämnades och sin, är förvisso tveksamt. Men språk är uppbyggda på olika sätt. Jag kommer att tänka på Hemliga Markusevangeliets ”gumnos gumnô” som alldeles ordagrant betyder ”naken med naken”. Fast det är ändå rätt att översätta detta grekiska uttryck till ”naken man med naken man” eftersom den form som orden står i klargör att det rör sig om män. Det första ordet är maskulinum singular, det andra kan vara antingen maskulinum eller neutrum, men neutrum är osannolikt. Kvinnliga väsenden är helt uteslutna.
I vilket fall, om Dubuisson har rätt, så ”förmedlades” snarare avrättningen till Pilatus; alltså det skedde genom hans försorg. Därmed är det underförstått att det var judarna som låg bakom och rimligen något som Tacitus inte skulle ha skrivit eller ens varit medveten om. Att Tacitus så uttryckligen skulle ha förmedlat kristna värderingar om judarnas skuld i dödandet av Jesus förefaller minst sagt vara osannolikt.
Roger Viklund, 2011-04-14
Jesus granskad 
bbnews said,
14 april, 2011 den 23:22
Intressant – som alltid när du tränger in/ned i ett ämne.
Jag påstår/säger inte att du har fel, Roger, men jag har en liten undran. Den lyder så här: Varför kan inte förklaringen till att prepositionen ”per” i stället för ”ab” vara så enkel, att Tacitus velat klargöra att Christus inte blev avrättad av Pontius Pilatus personligen (ty då skulle prepositionen ”ab” ha använts) utan att Pilatus var ämbetsmannen som beordrade ett antal romerska soldater att verkställa avrättningen?
Dvs måste ””per” (= genom någons försorg, på någons befallning) ”per automatik” betyda att skribenten vill beskylla judarna för att ligga bakom det hela – som om judarna hetsade Pontius Pilatus till att fatta beslutet om avrättning?
Vart jag vill komma är att likaväl som tolkningen att judarna låg bakom avrättningen kan man väl resonera som så, att ett antal romerska soldater låg bakom avrättningen? I båda fallen kan alltså Pontius Pilatus ses som en sorts mellanhand med exekutiv beslutsmyndighet i egenskap av sin ställning som prokurator, utsedd av kejsar Tiberius i Rom.
Men om jag uppfattat din bloggartikel korrekt, Roger, ser du det hela som att Pilatus tillmötesgår judarna i deras önskemål om att Jesus måtte bli avrättad. Jag syftar då på din mening: ”De enda mellanhänder som kan komma på tal bli i så fall judarna, vilka genom den kristna traditionen sägs ha överlämnat Jesus och utövat press på Pilatus för att han skulle genomföra avrättningen.”
Så varför kan inte prepositionen ”per” betyda att Tacitus velat klargöra för sina läsare att det var Pontius Pilatus som fattade själva avrättningsbeslutet men att det inte var han personligen som lät avrätta Christus?
GillaGilla
Roger Viklund said,
15 april, 2011 den 11:37
Bra fråga!
Jag har försökt att återge Dubuissons argument utifrån hur jag uppfattar dessa och därutöver försökt stärka dem med hjälp av latinska språkstandardverk. Men mina kunskaper i latin är högst begränsade, för att inte tala om mina kunskaper i franska som är näst intill obefintliga. Så jag vet inte om det ligger någon tyngd bakom Dubuissons argument.
Du föreslår en tolkning där ett antal romerska soldater låg bakom avrättningen genom Pilatus’ försorg. Jag tror att den tolkningen skulle motsägas av att det fasta uttrycket ”Tiberio imperitante” ska sättas före textpartiet ”per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”. Därmed sker avrättningen av Christus med mellanhänder genom Tiberius’ prokurator Pilatus, eller med Pilatus’ hjälp. Fast jag vet inte om detta har någon bäring.
En annan tolkning är den som Léon Herrmann själv synes ha gjort och som Carotta omfattar, nämligen att ”Tiberius regerade … genom (per) sin prokurator Pontius Pilatus.” Då skulle egentligen Tiberius ha avrättat Christus men det har skett med hjälp av hans mallanhand [per] Pilatus.
Kanske någon med djupa insikter i latin kan belysa detta ytterligare?
GillaGilla
jimmy said,
15 april, 2011 den 01:53
Roger:
Men vänta nu, Roger. Tacitus kan ju inte säga mer än så eftersom det rör sig om EN person med ett kärleksbudskap. Om det inte vore för vissa judar kunde romarna låtit Jesus löpa för vad skulle det betyda – en person mer eller mindre mot Roms hela krigsmakt?
Skulle Tacitus enfaldigt skrivit ”och det var tur att Pilatus inte lät Jesus löpa för vad skulle det betyda för oss. Förmodligen skulle den romerska krigsmakten inte kunnat vänta annat än stryk som blir följden när vi sätter oss upp mot Rambo. Det är bättre att vi nöjer oss med att spöa germanska stammar och andra folk”
GillaGilla
Roger Viklund said,
15 april, 2011 den 12:05
Nä, men han kunde ha skrivit att Christus avrättades AV Pilatus, utan att alls bekymra sig om vilka som spikade upp honom på träet. Tacitus kan knappast ha intresserat sig av ett eventuellt tjuv- och rackarspel mellan judar och romare i samband med Jesu avrättning och sannolikt heller aldrig ha hört talas om det.
GillaGilla
bbnews said,
15 april, 2011 den 13:16
Tack för ditt svar, Roger! När jag läser detsamma, får jag en tanke i mitt huvud, nämligen denna:
Vad ingick normalt i en prokurators arbetsuppgifter? Var han inte bara en administrativ tjänsteman åt kejsaren i Rom utan kanske också en militär överbefälhavare i den region han var tillsatt att styra över (ungefär som en svensk milochef, alltså, vanligen med generals rang).
Jag kan tänka mig – men vet förstås inte – att en militär överbefälhavare i princip har rätten/möjligheten att själv verkställa/leda en avrättning. Därmed inte sagt att han inte skulle välja att hellre utnyttja sin rätt att kunna delegera denna möjlighet att verkställa en avrättningsdom till en eller flera officerare som står lägre i rang än vad han själv gör.
Vet du något om praxis härvidlag i romarriket för ca 2000 år sedan? Var det vanligt att en prokurator själv tog hand om ”smutsjobbet”, kanske som en form av personlig vendetta eller hämnd mot den som dömts till avrättning? Måhända är det därför som det i den bibliska berättelsen påpekas att Pilatus tvådde sina händer, vilket kan indikera att han själv inte ville bli indragen i denna smutsiga byk mer än absolut nödvändigt. Dvs att det för hans del fick räcka med att han faktiskt MÅSTE fatta beslut i frågan ”Avrättning eller inte avrättning?”, men att han alltså kunde visa sitt moraliska avståndstagande till och understryka sin motvilja mot beslutet genom att avstå från rådande praxis (?) att i egen hög person leda/”orkestrera” själva avrättningsproceduren.
För övrigt tycker jag att det rimligen borde finnas fler referat från avrättningar runt om i romarriket. Fast frågan är var man kan finna dessa textreferat. Men OM man nu kan hitta dem, är det ju enkelt att kontrollera hur avrättningsproceduren beskrivs i dessa andra fall. Typ om den lokale militäre överbefälhavaren själv ser till att avrättningen verkställs (= då bör prepositionen ”ab” användas) eller om han delegerar själva avrättningsproceduren till någon underordnad (= varvid prepositionen ”per” rimligen bör användas).
Här skulle onekligen ett yttrande/inlägg från en historieexpert på romarriket behövas för att skingra dimmorna.
Säg mig, Roger, det finns ingen hjälp i detta avseende att hämta ur/från Gunnar Samuelssons doktorsavhandling om vad som står att läsa i gamla skrifter om hur uppspikning på en träställning (= ”korsfästelse”) gick till rent praktiskt? Eller – det är väl hög risk för det – Samuelsson hade i sitt arbete inte fokus alls på hur och av vem besluten om avrättning fattades och/eller verkställdes?
Vad som ”stör” mig är inte minst påpekandet i exempelvis Matt 27:24 (Då Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oväsendet bara ökade, tog han vatten och tvättade sina händer i folkets åsyn och sade: ”Jag är oskyldig till denne mans blod. Ni får själva svara för det.”). Även här tycker jag man kan hitta en rejäl dos judefientlighet genom att så att säga reducera Pilatus’ egen inblandning i hetsen mot och avrättningen av Jesus. Och då skulle man ju kunna tänka sig, menar jag, att Tacitus (som själv varit prokonsul; se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Publius_Cornelius_Tacitus ) på något vis, kanske av yrkesstolthet, velat klargöra för sina läsare – genom att välja prepositionen ”per” i stället för ”ab” – att ”yrkeskollegan” prokurator Pontius minsann i princip var emot den hetsande pöbelns förslag till lösning och valde att avstå från den praxis (?) som annars rådde i romarriket vid denna tid, innebärande (kanske) att prokuratorn normalt sett ledde avrättningspatrullen i egen hög person?
Fast även om en sådan tolkning eventuellt är möjlig, kan ju densamma anföras som ett indicium till gagn för både interpolationsanhängarna och dem som i Tacitustexten inte tycker sig skåda ännu en kristen interpolation. Eller?
PS Hoppas att jag lyckats att någorlunda klargöra mina tankegångar i detta inlägg. Det brukar ju annars sägas att ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. ;o) DS
GillaGilla
Roger Viklund said,
15 april, 2011 den 17:41
Nu tar jag bara detta snabbt ur huvudet. Större delen av Dubuisson artikel handlar om Tacitus’ felanvändning av Pilatus’ titel. Men jag nöjde mig att behandla den del som berörde användningen av ordet ”per”.
En prefekt och en prokurator befann sig på ungefär samma nivå i hierarkin. Men emedan prefekt huvudsakligen var en militär befattning var prokurator huvudsakligen en civil befattning och avsåg en ekonomisk förvaltare. Fast skillnaden var inte så absolut. I en större region kunde det nog finnas både en prefekt och en prokurator samtidigt. I en liten region som Judeen är det däremot sannolikt att den som var tillförordnad skötte båda sysslorna samtidigt; alltså både styrde över armén och skötte den byråkratiska delen. Enligt vad vi känner till var alla styrande i Judeen från det att Rom införde direktstyre där år 6 vt fram till att herodianerna (via Herodes Antipas I) gjorde ett kort gästspel år 41 prefekter. De skötte måhända prokuratorns uppgifter men deras officiella titel var prefekt och de hämtades ur de militära leden. När Rom på nytt tog över styret år 44 kom de tillförordnade att benämnas prokurator, men de hade i stort sett samma uppgifter att sköta.
Över dessa ämbeten befann sig ståthållarna eller legaterna och dessa hade att antal regioner med prefekter/prokuratorer under sig. En sådan ståthållare var Quirinius som tillträdde i Syrien år 6 vt. Andra ståthållare var Plinius och Tacitus. Möjligheten att bli prefekt eller prokurator stod öppen för i stort sett alla och jag vill minnas att till och med tidigare slavar avancerat till dessa grader. Däremot var legat/ståthållare/prokonsul en mer ”adlig” titel som egentligen var förbehållen de av finare börd. Det kan jämföras med vårt (tidigare) militärväsende med underofficerare och högre officerare vilka rekryterades från skilda grundutbildningar och där meniga ”enbart” kunde avancera till de lägre befattningarna.
Givetvis tog en sådan som Pilatus inte själv hand om smutsjobbet. Han gav order och hans underlydande utförde själva arbetet. Pilatus kan möjligen själv ha beskådat korsfästningarna, men det är inte säkert och skedde i så fall sannolikt bara undantagsvis. Att Pilatus tvådde sina händer för att han måste döda Jesus är en typisk kristen skröna som vare sig stämmer med vad vi känner till om romersk maktutövning i allmänhet eller Pilatus’ grymma styre i synnerhet. Till detta kommer det orimliga i att folket skulle få välja att frisläppa en grovt kriminell revolutionär.
Den kristna skrivningen handlar nog om att hålla sig väl med Rom och att smutskasta judarna. Detta hade säkert sin huvudsakliga grund i att judarna var så illa sedda från maktens sida, efter sina ständiga upplopp och framför allt kriget 66–70. De var helt enkelt inte fogliga och ställde till med ständiga besvär. Det finns alltså en tendens bland tidiga kristna att inte vilja associeras allt för mycket med judar. Samtidigt hämtade kristendomen många anhängare just bland judarna och detta ledde till en stark polarisering, där judarna inte heller såg på kristna med allt för blida ögon. Kristendomen var ju ändå en avart som attraherade de lättledda bland judarna.
GillaGilla
bbnews said,
15 april, 2011 den 20:29
Jag bugar och tackar för din nya information i ämnet, Roger.
Just nu kom jag på en sak: att jag nog borde ha läst HELA uppslagsordsartikeln om Tacitus i Wikipedia, se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Publius_Cornelius_Tacitus .
Faktum är nämligen, att längre ned i artikeln finns ett avsnitt som har bäring på just denna text, som diskuteras här i din blogg. Jag citerar:
I Annales skriver Tacitus att de kristna fått sitt namn efter Kristus, som ska ha avrättats på order av den romerske prokuratorn Pontius Pilatus under den romerske kejsaren Tiberius regering.
Så här lyder den aktuella texten: Auctor nominis eius Christus Tibero imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiabilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta mundique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque.
Vilket i Olof Kolmodin den yngres översättning blir: Kristus, av vilken detta namn uppkommit, hade under Tiberii regering blivit avlivad av prokuratorn Pontius Pilatus. Eller mer ordagrant (inbillar jag mig; inte heller mina latinkunskaper är något att skryta med): Kristus, upphovsmannen till dess [= den kristna rörelsens] namn, blev tagen av daga som bestraffning, då Tiberius regerade, genom prokurator Pontius Pilatus’ försorg.
Men än intressantare är textens fortsättning (kan just undra om det stod ett semikolon även i Tacitus originaltext?): För ögonblicket undertryckt, frambröt åter detta avskyvärda svärmeri, icke blott över Judeen, dess vagga, utan spred sig även till huvudstaden, dit allt som väcker fasa och blygd från alla kanter sammanströmmar och vinner anhang.
Och så fortsätter uppslagsordstexten om Tacitus i Wikipedia så här: En teori har varit att Tacitus hade fått dessa uppgifter [som står i Annales] från romerska rättegångsprotokoll. Denna teori är dock obekräftad och som argument mot detta kan anföras att Tacitus inte använder Pilatus korrekta titel ståthållare (lat. praefect), utan titeln procurator som användes under hans egen tid.
Ett fåtal historiker menar att hela stycket är ett senare tillägg gjort av de kristna, men det verkar orimligt eftersom Tacitus kallar kristendomen för en hemsk och skamlig vidskepelse. Om stycket var tillagt av kristna redaktörer borde språket ha varit mindre kritiskt till deras egen religion.
Andra teorier går ut på att Tacitus ursprungligen skrev om en judisk uppviglare (se Krestus) och att endast raden om Kristus är tillagd i efterhand. Detta på grund av att termen ”kristen” inte var i bruk under den tid som texten handlar om. Dock var begreppet i bruk när Annales skrevs, varför det inte helt kan avskrivas. Många forskare menar därför att texten är autentisk.
MIN KOMMENTAR: Jag tycker, sett med mina lekmannaögon, att hur man än vrider och vänder på det hela, är det svårt att slå fast att Dubuissons artikel ger entydigt stöd åt endera sidan i denna texttolkningstvist. Att rycka loss meningen ”Auctor nominis eius Christus Tibero imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” från sin kontext – både det som står före och efter denna mening – anser jag strida mot gällande praxis om hur källor ska användas och hanteras i källkritiska sammanhang.
Nu är jag förstås ingen expert på källkritik heller, men jag tar mig ändå friheten att kasta ut frågan här i kommentarsdelen: Är inte Dubuissons dragna slutsats, att prepositionen ”per” (grundbetydelse = genom) i stället för ”ab” (grundbetydelse = av) i den aktuella meningen indikerar att Pontius Pilatus är blott en mellanhand, ett instrument, i detta sammanhang lite väl långsökt?
Eller är det blott jag som tycker att Dubuissons argumentation snarare är lite grumlig än helt glasklar och invändningsfri? Jag skulle då inte för egen del vilja satsa mina sista slantar på att Dubuissons slutsats är den enda riktiga och/eller tänkbara. Är det någon som håller med mig eller är jag en ropandes röst i öknen härvidlag, dvs är jag månne ensam om att uttrycka tvivel om den tolkning som Dubuisson gör i sin artikel?
Till sist en fråga till: Är det alltid så här svårt att tolka grekiska och latinska texter – för att inte tala om de ursprungligen vokallösa hebreiska bibeltexterna – när resultatet så ofta blir så här tvetydigt som Roger gång på gång konstaterar i sina olika bloggartiklar, när den ursprungliga texten ska kläs i ny språkdräkt? Är det fler än jag som kommer att tänka på Herakleitos och dennes konstaterande ”Panta rei”, dvs ”Allting flyter”?
GillaGilla
Roger Viklund said,
15 april, 2011 den 21:44
Ja, när författarna enbart berör något flyktigt och detta flyktiga är av största betydelse, då finns alltid risk att olika forskare vill tolka detta på olika sätt. Jag är inte alls övertygad om att Dubuissons slutsats är riktig, men jag ville utforska den. Uppenbart är att han i varje fall inte har någon majoritet med sig i sin tolkning, ty jag har aldrig stött på denna tolkning tidigare.
Vad gäller översättningen av just de textpartier du tar upp har jag studerat dessa något grundligare och tagit reda på en hel del om uttydningen. Så här mycket tror jag mig väl veta.
Du föreslår följande översättning:
Rent ordagrant står inte ”genom prokurator Pontius Pilatus’ försorg”, utan endast ”genom prokurator Pontius Pilatus”. ”Blev tagen av daga som bestraffning” är en tautologi som saknar textstöd. Det står bara ”supplicio” som betyder ”att straffas”. Men just supplicio avser oftast dödsstraff så antingen får man skriva straffades eller avrättades, men inte båda. Egentligen skriver Tacitus ett klart och enkelt latin här. Det borde bli som följer:
”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade.”
Vidare återger du fortsättningen i Kolmodins översättning:
”Repressaque in praesens” betyder alldeles ordagrant ”och undertryckt i närvarande”. Man får helt enkelt underförstå ett ”tempus” (tid), således ”och undertryckt i närvarande tid”. Längden på denna tid går ej att utläsa. Vidare är formen repressa femininum och det syftar på det feminina substantivet superstitio. Que betyder ”och” – ”repressa-que”.´Det är alltså vidskepelsen som är undertryckt.
Vidare ”avskyvärda svärmeri”. Latinets exitiabilis betyder fördärvlig eller avskyvärd. Texten innehåller inget förstärkningsord såsom ”synnerligen” eller dylikt som man ofta ser i översättningar. Superstitio översätts bäst med vidskepelse, alltså ”den fördärvliga (eller: avskyvärda) vidskepelsen”.
Uttrycket ”dess vagga” förstår jag inte riktigt. Latinets ”originem eius mali” beyder ”det ondas upphov”, eller möjligen ”ursprung”. Därav ”vagga”. Men ”onda” synes ha fallit bort.
Latinet har bara ”urbem” = staden; inte huvudstaden eller Rom, men det var självklart för varje romare att Rom avsågs. Skamligt är bättre än blygsel.
Tacitus’ ord confluunt betyder flyter samman. Ordet används dels alldeles konkret om floder och dylikt, dels bildligt om människor som samlas i stor mängd etc. En bra översättning vore ”strömmar samman och ivrigt idkas”. Kommodin har valt att översätta till ”sammanströmmar och vinner anhang”. Latinets celebrantur betyder (besvärligt nog) både ”ivrigt idkas” och ”förhärligas”.
GillaGilla
Den andre BB said,
15 april, 2011 den 22:41
”Dess vagga”, i betydelsen upphovsplats, är väl rimligt, metaforiskt talat, liksom kväsande av en ideologi eller rörelse i dess linda, trots att man inte lindar ideologier eller rörelser. Likaså kan man inte ifrågasätta Kolmodins användning av ”blygd”, med tanke på tiden vid vilken han verkade =)
GillaGilla
Roger Viklund said,
15 april, 2011 den 22:47
Jo, visserligen. Dessutom kan man översätta på olika sätt beroende på vilken avsikt man har med sin översättning. Vill man förmedla ett innehåll för att ge läsarna en tilltalande text eller vill man göra en vetenskaplig översättning med fokus på trohet mot originalet? Jag avsåg inte att kritisera Kolmodins översättning utan bara att belysa översättningen på de punkter där osäkerhet kan råda.
GillaGilla
Roger Viklund said,
15 april, 2011 den 22:18
En alternativ översättning vore:
Då skulle ”per” åsyfta Pilatus som förmedlare av, eller mellanhand åt, Tiberius.
GillaGilla
jimmy said,
16 april, 2011 den 00:13
Det ligger någonting i det.Om Tiberius beordrade Pilatus att avrätta Kristus har vi ett bevis på att Tiberius bekräftar Jesu existens. : )
GillaGilla
Den andre BB said,
16 april, 2011 den 00:32
Mmm, och han försvarade ju de kristna i senaten – icke att förglömma! Märkligt att en tidig kristen som Tiberius lekte fisk med småbarn…
GillaGilla
Roger Viklund said,
16 april, 2011 den 06:45
Fast det är knappast så det ska tolkas. Om detta är den rätta översättningen ska det nog tydas så att:
1) Kristus avrättades.
2) Detta skedde när Tiberius regerade.
3) Det skedde genom/med hjälp av Pilatus.
4) Pilatus var Tiberius’ underhuggare.
GillaGilla