Mikael Nilssons syn på Jesusfrågan

13 april, 2011 den 14:39 (Mikael Nilsson)

Samtidigt som Dick Harrison uttrycker sin övertygelse om att Jesus har funnits, kommer Vetenskap & Historia ut med en artikel skriven av filosofie doktorn i historia, Mikael Nilsson, där denne hävdar ”att det finns många och goda skäl till varför Jesus historicitet både kan och bör ifrågasättas.”

Mikael Nilsson menar att vi helt enkelt ”saknar trovärdiga källor som bekräftar hans existens”. Nilsson menar att det källkritiska läget är ”ytterst besvärligt” bland annat för att de religiösa källorna är tendentiösa och inte var tänkta att vittna om historiska händelser. Detta gör att ett av de kriterier Nilsson som historiker beaktar, nämligen tendens inte fyller kravet. Detta gör enligt Nilsson heller inte övriga krav som närhet, beroende och äkthet.

Närhetskravet fallerar för att ingen av evangelieförfattarna själva bevittnat det de skrev om och för att Paulus’ brev inte innehåller några detaljer om Jesu liv. Nilssons syn på beroendet tog jag upp i mitt förra inlägg: Dick Harrisons syn på Jesusfrågan. Där redogörs för varför Nilsson anser att kriteriet underkänns; nämligen för att evangelierna ”är baserade antingen på varandra eller på okända källor som vi inte kan avgöra värdet på.”

Nilsson hävdar dock att ”det största problemet har att göra med äktheten”. Med hänvisning till Bart D. Ehrman påpekar Nilsson att vi saknar originalen och endast har ”kopior av kopior av kopior (etcetera)”. Han hänvisar till berömda tillägg som slutet på Markusevangeliet och berättelsen om äktenskapsbryterskan i Joh 8:1–11. Av någon för mig okänd anledning hävdar Nilsson dock att denna berättelse (och kanske också de tolv sista verserna i Markusevangeliet) bekräftas först på 1100-talet. Han skriver: ”… vilka [min fetning] dyker upp i ett grekiskt manuskript först på 1100-talet.” Men berättelsen om äktenskapsbryterskan är betydligt äldre än så, även om det är ett tillägg. Det är sant att det är en berättelse som saknas i alla äldre handskrifter men som senare infördes på olika ställen, även i Lukasevangeliet. Den äldsta bevarade grekiska (och latinska) handskriften innehållande detta textstycke är dock Codex Bezae (både på latin och grekiska) från ca år 400. Och stycket finns omnämnt av kyrkofader Didymos den blinde på 300-talet och denne bekräftar att pericope adulterae på hans tid förekom i flera handskrifter.

Nilsson vänder sig därefter till de icke-kristna källorna och hävdar att Jesu existens inte heller är belagd där. Han skriver att …

”det ofta påstås att så är fallet genom Filo [sic!] av Alexandria, Mara bar Serapion, Plinius dy, Suetonius, Severius, Josephus och Tacitus. Av alla dessa är det dock bara den sistnämnda … som omnämner Jesu död på ett sådant sätt att det verkar bekräfta evangeliernas uppgifter”.

Varför Filon förekommer i denna uppräkning vet jag inte eftersom ingen väl kan påstå att han, som aldrig nämner Jesus, skulle kunna bekräfta dennes tillvaro. Det är också något underligt att Nilsson hävdar att endast Tacitus skulle kunna bekräfta evangeliernas uppgifter emedan Josefus definitivt gör detta om Jesuspassagerna hos honom skulle visa sig vara äkta. Jag kan bara anta att Nilsson anser det vara säkerställt att Jesuspassagerna hos Josefus är kristna förfalskningar och att han av den anledningen avfärdar Josefus. Jag håller i så fall med Nilsson eftersom också jag anser att det rör sig om förfalskningar, men jag skulle ändå ha uppskattat att han förtydligat sin position i frågan.

I vilket fall använder Nilson en stor del av utrymmet för att argumentera för att även Christus-omnämnandet hos Tacitus är ett senare tillägg. Nilsson anför fem orsaker till att betvivla dess äkthet.

1)      Att Pilatus benämns prokurator i stället för sin rätta titel prefekt.

2)      Att Tacitus knappast oreserverat skulle ”ha använt titeln Kristus eftersom detta innebar ett implicit erkännande av Jesus som judarnas smorde konung.”

3)      Att ingen av de tidiga kyrkofäderna hänvisar till detta stycke och att den förste som gör det, nämligen Severus, likväl utelämnar Kristuspassagen.

4)      Tacitus saknade anledning att nämna Kristus.

5)      Valet av grammatikalisk kasus. Nilsson hänvisar till religionshistorikern Michel Dubuisson och dennes artikel Le ’procurateur’ de Judée, vari han granskar uttrycket per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat (avrättades genom prokurator Pontius Pilatus). Dubuisson tycker detta är ett märkligt uttryck ”därför att per + ackusativ på latin hänvisar inte till den som gör något utan till dennes ’mellanhand’ eller ’förmedlare’.” Och eftersom per (genom) syftar på Pilatus (per procuratorem Pontium Pilatum) och Pilatus’ mellanhand var judarna (vilka ju försåg Pilatus med Jesus och därmed verkade som förmedlare) verkar detta misstänkt likt något en kristen skulle skriva.

De fyra första punkterna har jag mer utförligt behandlat i min Tacitus-serie med början här. Punkt fem har jag faktiskt aldrig tidigare stött på och måste undersöka grundligare (vilket jag nu också har gjort i: Är Tacituspassagen trots allt förfalskad? – Michel Dubuisson).

Nilsson skriver att det vore förödande för dem som anser att Jesus var en historisk person om Tacitus avfärdas, ty ”utan Tacitus finns helt enkelt inte en enda oberoende icke-religiös urkund som bekräftar att Jesus någonsin levt!” Nu kan man med fog hävda att även om Tacitus’ Jesusomnämnande är skrivet av honom är det likväl knappast oberoende, emedan uppgifterna sannolikt ytterst stammar från kristna.

Som avslutning konstaterar Nilsson att ”alla uttalanden om ’den historiske Jesus’ förblir spekulativa amsagor.”

Roger Viklund, 2011-04-13