Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 3a – ”Brodern till Jesus som kallades Kristus”: Jakobpassagen hos Josefus, Judiska fornminnen 20:200

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är del 3a av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

III. Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob

Jakobpassagen hos Josefus

Judiska fornminnen 20:200

Jesus omnämns i förbigående ytterligare en gång hos Josefus och då i samma verk vari också TF förekommer. I den tjugonde och sista boken av Judiska fornminnen (20:200) berättar Josefus om hur den judiske översteprästen Ananos, son till Ananos, blev avsatt från sin tjänst, därför att han avrättade ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob, och några andra”.

Josefus förtäljer att (år 62) när Festus, den dåvarande romerske prokuratorn över Judeen, avlider, låter kejsar Nero skicka Albinus till Judeen som Festus’ efterträdare. I det vakuum som uppstår tar översteprästen Ananos tillfället i akt att väcka talan mot ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob, och några andra” för att ha brutit mot lagen och därefter avrätta Jakob genom stening. Vissa grupperingar upprörs av denna handling, klagar hos kung Agrippa II och låter dessutom skicka en delegation att möta Albinus. Denne fördömer Ananos’ handling varpå Agrippa II fråntar Ananos ämbetet och utser Jesus, son till Damneus, till ny överstepräst. Det centrala stycket lyder i min översättning:

”Festus var nu död, och Albinus fortfarande på väg; så han [Ananos] inrättade ett råd av domare och lät inför detta föra brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob [eller: ”Jakob hette han”], och några andra. Dessa dömde han såsom lagbrytare, varefter han överlämnade dem till att stenas. Men de medborgare som syntes rättrådigast, och kände sig mest illa till mods inför lagöverträdelserna, ogillade det som skedde. De skickade också bud till kungen [Agrippa II] och uppmanande honom att meddela Ananos att inte agera så framöver, ty det han redan hade gjort kunde inte rättfärdigas. Ja, några av dem for också för att möta Albinus som befann sig på sin resa från Alexandria och påtalade för honom att det var olagligt för Ananos att sammankalla Stora rådet utan hans samtycke; varpå Albinus gick med på det de sade och i vredesmod skrev till Ananos och hotade med att bestraffa honom för det han gjort; på vilket kung Agrippa fråntog honom översteprästämbetet som han innehaft i endast tre månader och utnämnde Jesus, son till Damneus, till ny överstepräst.”(Josefus Flavius, Judiska fornminnen 20:200–203)[207]

Stycket handlar således i första hand inte om Jakobs död utan om att Ananos avskedas som överstepräst för att han överskridit sina befogenheter genom att döda Jakob och några andra och att Jesus, son till Damneus, utnämns till ny överstepräst.

Beteckningen messias

Den omständighet att Jesus i Jakobpassagen identifieras som den ”som kallades Kristus” brukar anföras som ett tecken på att Josefus skrivit passagen. Man argumenterar som så att om en kristen hade lagt till Jesusstycket borde han eller hon ha skrivit att Jesus var Kristus och inte bara att han kallades Kristus. Men frånsett att Josefus i uttrycket ”som kallades Kristus” (tou legomenou Christou eller τοῦ λεγομένου Χριστοῦ) använder ett böjt (oblikt) kasus, är det samma uttryck som förekommer i både Joh 4:25 och Matt 1:16: ”av henne föddes Jesus som kallas Kristus”.[208] Uttrycket förekommer i en snarlik form ytterligare två gånger hos Matteus, då i 27:17 och 27:22, och den kristne författaren av Matteusevangeliet låter båda gångerna Pilatus benämna Jesus som den ”Jesus, som kallas Kristus”.[209] Så sättet att låta ett utomkristet vittne identifiera Jesus som den ”som kallas Kristus” går att spåra tillbaka till evangelierna. Detta innebär rimligen att uttrycket inte skulle ha känts som onaturligt att använda för en kristen person som med kännedom om evangeliernas berättelser senare ansåg att Josefus borde nämna Jesus.

Den så kallade Kristus. Ibland ser man uttrycket ton adelfon Iêsou tou legomenou Christou översättas till ”brodern till Jesus, den så kallade Kristus”. Man översätter alltså inte till ”som kallades Kristus” utan i stället till ”den så kallade Kristus”. Därigenom uppstår ett ännu större avståndstagande från uppfattningen att Jesus skulle vara Kristus och därmed blir det också sannolikare att Josefus skulle ha kunnat skriva meningen i fråga. Men det finns egentligen ingen anledning att översätta texten på det sättet även om det är möjligt om sammanhanget kräver det.

Orsaken till att den översättningen alls föreslås är en egenhet i det grekiska språket där som i detta fall en bestämd artikel ton föregår inte bara ”broder” (adelfon) och därmed bildar ”brodern”, utan en ytterligare bestämd artikel tou föregår också ”kallades” (legomenou). Detta skulle då kunna tydas som att också ”kallades” ska uttryckas i bestämd form som ”den så kallade”. Emellertid är detta sätt att konstruera meningar, då genom att upprepa en bestämd artikel före ett bestämmande adjektiv när det följer på det substantiv som det står i bestämning till, helt normalt på grekiska. Detta är normalt utan att för den skull adjektivet är avsett att stå i bestämd form. I detta fall utgör legomenou (kallades) ett bestämmande adjektiv (det är egentligen particip men används som ett adjektiv) till substantivet Iêsou (Jesus).[210] I Nya testamentet översätts liknade uttryck normalt inte till ”den så kallade” utan till ”kallas” eller ”kallades”, det gäller också alla de fyra gånger då uttrycket används om Jesus (Matt 1:16, 27:17, 27:22, Joh 4:25).

När det grekiska tou legomenou i dessa stycken översattes till latin i Versio Vulgata, översattes det till qui dicitur (förutom i Matt 1:16, där det synonyma uttrycket qui vocatur används), vilket betyder ”som kallas”. Även Rufinus i sin översättning av Eusebios’ Kyrkohistoria och Cassiodorus i sin översättning av Josefus’ Judiska fornminnen översätter till qui dicitur. ”Brodern till den som kalla(de)s Kristus” uttrycks normalt ton adelphon tou legomenou Christou på grekiska, utan att ha någon bibetydelse av att ifrågasätta det berättigade i Kristusbenämningen. Lika litet som i det grekiska tou legomenou ligger i det latinska qui dicitur någon nyans av ifrågasättande av benämningens giltighet. Jag väljer därför att översätta till ”som kallades Kristus”.

En faktor som talar emot att båda Jesuspassagerna, alltså TF och stycket som identifierar Jakob som ”brodern till Jesus som kallades Kristus”, är äkta är förekomsten av ordet Kristus/Messias i båda passagerna. I det första fallet sägs att ”han var Kristus”, i det andra att han ”kallades Kristus”. Som tidigare påpekats i ”Josefus’ och andra judars syn på messiasbegreppet”, förekommer ordet ”kristus” (den grekiska motsvarigheten till det hebreiska ”messias”) aldrig hos Josefus annat än vid just de två tillfällen då Jesus omnämns. Denna omständighet visar att Josefus inte gärna diskuterade messiasbegreppet som var så förknippat med judarnas uppror, och det talar för att dessa textavsnitt är senare instopp av en kristen hand. Inte ens den enda gång då Josefus faktiskt utser den efterlängtade messias i kejsar Vespasianus, låter han förknippa honom med själva ordet messias.

Roger Viklund, 2011-03-26


[207] Vad gäller det centrala stycket kan det än mer bokstavligt översättas som följer:

”Han inrättar ett råd av domare. Och efter att inför detta [råd] ha låtit föra [eg.: fört förbi] brodern till Jesus, som kallas Kristus, Jakob hette han, och några andra, efter att ha dömt dem såsom lagbrytare, överlämnade han dem till att stenas.”

Eftersom huvudsatsens predikat är i dåtid (överlämnade till att stenas), översätts lämpligast tou legomenou till ”kallades” och inte ”kallas”. Imperfekt anger här endast att det rör sig om samtidighet.

Josefus skriver i Judiska fornminnen 20:9:1, eller 20:197–203:

”Πέμπει δὲ Καῖσαρ Ἀλβῖνον εἰς τὴν Ἰουδαίαν ἔπαρχον Φήστου τὴν τελευτὴν πυθόμενος. ὁ δὲ βασιλεὺς ἀφείλετο μὲν τὸν Ἰώσηπον τὴν ἱερωσύνην, τῷ δὲ Ἀνάνου παιδὶ καὶ αὐτῷ Ἀνάνῳ λεγομένῳ τὴν διαδοχὴν τῆς ἀρχῆς ἔδωκεν. τοῦτον δέ φασι τὸν πρεσβύτατον Ἄνανον εὐτυχέστατον γενέσθαι: πέντε γὰρ ἔσχε παῖδας καὶ τούτους πάντας συνέβη ἀρχιερατεῦσαι τῷ θεῷ, αὐτὸς πρότερος τῆς τιμῆς ἐπὶ πλεῖστον ἀπολαύσας, ὅπερ οὐδενὶ συνέβη τῶν παρ᾽ ἡμῖν ἀρχιερέων. ὁ δὲ νεώτερος Ἄνανος, ὃν τὴν ἀρχιερωσύνην ἔφαμεν εἰληφέναι, θρασὺς ἦν τὸν τρόπον καὶ τολμητὴς διαφερόντως, αἵρεσιν δὲ μετῄει τὴν Σαδδουκαίων, οἵπερ εἰσὶ περὶ τὰς κρίσεις ὠμοὶ παρὰ πάντας τοὺς Ἰουδαίους, καθὼς ἤδη δεδηλώκαμεν. ἅτε δὴ οὖν τοιοῦτος ὢν ὁ Ἄνανος, νομίσας ἔχειν καιρὸν ἐπιτήδειον διὰ τὸ τεθνάναι μὲν Φῆστον, Ἀλβῖνον δ᾽ ἔτι κατὰ τὴν ὁδὸν ὑπάρχειν, καθίζει συνέδριον κριτῶν καὶ παραγαγὼν εἰς αὐτὸ τὸν ἀδελφὸν Ἰησοῦ τοῦ λεγομένου Χριστοῦ, Ἰάκωβος ὄνομα αὐτῷ, καί τινας ἑτέρους, ὡς παρανομησάντων κατηγορίαν ποιησάμενος παρέδωκε λευσθησομένους. ὅσοι δὲ ἐδόκουν ἐπιεικέστατοι τῶν κατὰ τὴν πόλιν εἶναι καὶ περὶ τοὺς νόμους ἀκριβεῖς βαρέως ἤνεγκαν ἐπὶ τούτῳ καὶ πέμπουσιν πρὸς τὸν βασιλέα κρύφα παρακαλοῦντες αὐτὸν ἐπιστεῖλαι τῷ Ἀνάνῳ μηκέτι τοιαῦτα πράσσειν: μηδὲ γὰρ τὸ πρῶτον ὀρθῶς αὐτὸν πεποιηκέναι. τινὲς δ᾽ αὐτῶν καὶ τὸν Ἀλβῖνον ὑπαντιάζουσιν ἀπὸ τῆς Ἀλεξανδρείας ὁδοιποροῦντα καὶ διδάσκουσιν, ὡς οὐκ ἐξὸν ἦν Ἀνάνῳ χωρὶς τῆς ἐκείνου γνώμης καθίσαι συνέδριον. Ἀλβῖνος δὲ πεισθεὶς τοῖς λεγομένοις γράφει μετ᾽ ὀργῆς τῷ Ἀνάνῳ λήψεσθαι παρ᾽ αὐτοῦ δίκας ἀπειλῶν. καὶ ὁ βασιλεὺς Ἀγρίππας διὰ τοῦτο τὴν Ἀρχιερωσύνην ἀφελόμενος αὐτὸν ἄρξαντα μῆνας τρεῖς Ἰησοῦν τὸν τοῦ Δαμναίου κατέστησεν.”

”AND now Caesar, upon hearing the death of Festus, sent Albinus into Judea, as procurator. But the king deprived Joseph of the high priesthood, and bestowed the succession to that dignity on the son of Ananus, who was also himself called Ananus. Now the report goes that this eldest Ananus proved a most fortunate man; for he had five sons who had all performed the office of a high priest to God, and who had himself enjoyed that dignity a long time formerly, which had never happened to any other of our high priests. But this younger Ananus, who, as we have told you already, took the high priesthood, was a bold man in his temper, and very insolent; he was also of the sect of the Sadducees, who are very rigid in judging offenders, above all the rest of the Jews, as we have already observed; when, therefore, Ananus was of this disposition, he thought he had now a proper opportunity [to exercise his authority]. Festus was now dead, and Albinus was but upon the road; so he assembled the sanhedrim of judges, and brought before them the brother of Jesus, who was called Christ, whose name was James, and some others, [or, some of his companions]; and when he had formed an accusation against them as breakers of the law, he delivered them to be stoned: but as for those who seemed the most equitable of the citizens, and such as were the most uneasy at the breach of the laws, they disliked what was done; they also sent to the king [Agrippa], desiring him to send to Ananus that he should act so no more, for that what he had already done was not to be justified; nay, some of them went also to meet Albinus, as he was upon his journey from Alexandria, and informed him that it was not lawful for Ananus to assemble a sanhedrim without his consent. Whereupon Albinus complied with what they said, and wrote in anger to Ananus, and threatened that he would bring him to punishment for what he had done; on which king Agrippa took the high priesthood from him, when he had ruled but three months, and made Jesus, the son of Damneus, high priest.”

[208] Earl Doherty, The Jesus Puzzle, Supplementary Article No. 10, Josephus Unbound: Reopening the Josephus Question.

[209] De olika uttrycken lyder:

Ἰησοῦ τοῦ λεγομένου Χριστοῦ (Iêsou tou legomenou Christou) = Jesus som kallades Kristus (Judiska fornminnen 20:200).

Ἰησοῦς ὁ λεγόμενος Χριστός (Iêsous ho legomenos Christos) = Jesus som kallas Kristus (Matteus 1:16).

λεγόμενος Χριστός (ho legomenos Christos) = [han] som kallas Kristus (Joh 4:25).

Ἰησοῦν τὸν λεγόμενον Χριστόν (Iêsoun ton legomenon Christon) = Jesus som kallas Kristus (Matt 27:17).

Ἰησοῦν τὸν λεγόμενον Χριστόν (Iêsoun ton legomenon Christon) = [med] Jesus som kallas Kristus (Matt 27:22).

[210] Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (2009), s. 584; not 220, s. 771.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: