Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 2e – ”Testimonium Flavianum”: Innehåll och sammanhang; TF passar ej i sitt sammanhang

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är del 2e av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

II. Testimonium Flavianum

Innehåll och sammanhang

TF passar ej i sitt sammanhang

Hittills har argumenten huvudsakligen handlat om att mer eller mindre allt i TF är främmande för Josefus’ uppfattning och att Eusebios’ tillförlitlighet som krönikör på goda grunder kan ifrågasättas. Men fortfarande skulle något litet i TF kunna komma från Josefus’ hand. Jag avser nu att framlägga argument till stöd för att ”Josefus’ vittnesbörd” om Jesus ursprungligen helt saknades i Judiska fornminnen och att Josefus därför inte skrev något alls om Jesus. Låt oss börja med att betrakta TF i sitt sammanhang. Hela avdelningen, alltså det som i William Whistons översättning till engelska från år 1732 benämns bok 18, kapitel 3 (eller 18:55–84 enligt den nyare indelningen), består av fem avsnitt.

Första avsnittet (18:55–59) handlar om hur judarna protesterar våldsamt mot att Pilatus satt upp byster av kejsaren i Jerusalem. Pilatus beordrar sina styrkor att fördriva och döda de protesterande, som då slänger sig till marken och blottar sina strupar. Tumultet slutar med att bysterna tas bort.

Andra avsnittet (18:60–62) handlar återigen om judarnas protester, denna gång mot att Pilatus låtit finansiera akveduktbyggen i Jerusalem med pengar från templet. Pilatus fördriver folkhopen, varvid många dödas och skadas.

Tredje avsnittet (18:63–64) handlar om Jesus, en vis undergörare som lockade många anhängare. Han var Messias och de främsta bland judarna lät övertala Pilatus att korsfästa honom. Men på den tredje dagen återuppstod han, och hans anhängare som kallas kristna är vid denna tid fortfarande aktiva.

Fjärde avsnittet (18:65–80) handlar om Paulina, en vacker, sedesam och förnäm gift kvinna bosatt i Rom. Hon luras av en viss Mundus att tillbringa en natt tillsammans med honom i Isis-templet genom att han utger sig för att vara schakalguden Anubis. Paulina river efteråt i förtvivlan över sin förnedring sönder sina kläder, ett vanligt uttryck av sorg och förtvivlan bland judar och som därför tyder på att hon var judinna.[43] Kejsar Tiberius blir varse denna händelse och låter då korsfästa Isis-prästerna och förstöra Isis-templet.

Femte avsnittet (18:81–84) handlar om hur några judar i Rom förmår en välbärgad kvinna vid namn Fulvia att till templet i Jerusalem skänka värdeföremål, vilka dessa judar sedan förskingrar. Kejsar Tiberius blir underrättad om saken och som straff förvisar han alla judar från Rom.

För att sammanfatta: Avsnitt 1 handlar om ett övergrepp på judarna som inte leder till blodspillan. Avsnitt 2 behandlar ett likvärdigt ämne och det leder till stor blodspillan. Avsnitt 4 handlar om en (möjlig) judinnas vanära och förstörelsen av Isistemplet i Rom. Och avsnitt 5 handlar om hur alla judar i Rom förvisas. Sammantaget kan man säga att hela textavsnittet handlar om olyckor som drabbar judar. Mitt i detta textavsnitt förekommer så en beskrivning av Jesus’ avrättning. Även om Jesus var en jude, kan hans död knappast ha betraktats som en olycka sedd ur judarnas synvinkel. Ur ett kristet perspektiv utgör detta naturligtvis den största olycka judarna drabbats av, men så skulle knappast en jude som Josefus betrakta och än mindre beskriva det i en bok som handlar om judarnas historia.

Mot detta resonemang brukar två invändningar göras. 1) Vad som ingår och inte ingår i ett textparti beror på var man börjar och slutar. Det kan jämföras med alla dessa fondbolag som vart och ett åberopar den högsta avkastningen och också kan visa detta genom att välja den tidsperiod då just de varit mest framgångsrika. 2) Vidare fanns ingen möjlighet på Josefus’ tid att infoga fotnoter. Ville man inflika en berättelse som inte direkt hade med det övriga att göra, var man ändå tvungen att ge plats för den berättelsen inne i den löpande texten. Båda dessa invändningar kan i förstone synas rimliga, men är det knappast ifall man skärskådar dem närmare.

Hur man än vrider och vänder på denna passage, är den i sin nuvarande utformning en ful ankunge som inte passar in. Man kan naturligtvis välja att infoga än mer i sin översikt än dessa fem stycken, då även de efterföljande två styckena, omfattande inalles 18:55–89, men detta hjälper knappast om man vill autentisera TF. Redan 1913 konstaterade filologen och religionshistorikern Eduard Norden att de enskilda elementen i detta parti, som kan sägas handla om den tidsperiod under vilken Pilatus verkade som ståthållare över Judeen, är förenade.[44] Det gemensamma är dock inte kronologin, då faktiskt styckena fyra och fem rörande fördrivningen av Isiskulten respektive judarna från Rom, förefaller ha inträffat år 19 vt,[45] således innan Pilatus tillträdde som ståthållare i Jerusalem år 26. I stället är alla förenade genom olyckor, tumult eller upplopp och uttryckligen genom det grekiska ordet θόρυβοs (thorubos), som betyder just detta och därutöver i ett fall στάσις (stasis), som har en snarlik betydelse. Norden konstaterar att i varje stycke, frånsett i TF, förekommer antingen substantivet θόρυβος (thorubos) eller verbet θορυβέω (thorubeô) i beskrivningen av händelseförloppet.[46]

Eduard Norden, 1868–1941.

Sektionen om Pilatus’ ämbetstid inleds med att han i 18:55–59 hotar med att straffa de protesterande judarna såvida de inte upphör med att orsaka tumult (θορυβεῖν, thorubein). I stycke 2 (18:60–62) kallas de som deltar i protesterna mot tempelskatten för upproriska (θορυβοῦντας, thorubountas) och i slutmeningen sägs att de deltagit i upploppet (στάσις, stasis). Därefter följer TF (18:63–64), vari inget om upproriskhet förekommer. De kristna kallas inte för θόρυβοs (thorubos) utan för en φῦλον (fylon), alltså en (folk)stam. Stycke 4 och 5 (18:65–84) ser Norden som en enhet som handlar om olyckor i Rom, med Isiskultens och judarnas fördrivning.[47] Denna avdelning inleds med att ytterligare något förskräckligt upprörde eller skapade tumult (ἐθορύβει, ethorubei) bland judarna. Stycke 6 (18:85–87) och stycke 7 (18:88–89) ser Norden som ytterligare en enhet som inleds med en massaker utförd av Pilatus på anhängarna till en samarier. Inledningen lyder: ”Men samarierna undslapp inte olyckor” (θορύβου, thorubou). Denna gärning leder till att Pilatus skickas till kejsaren i Rom och sannolikt avsätts och nästföljande stycke (7) där detta beskrivs inleds med: ”Men när detta tumult [θορύβου, thorubou] lagt sig”(18:88).

I de två första styckena omtalas alltså olyckor som under Pilatus drabbat judarna. Styckena 4 och 5 handlar om olyckor i Rom och styckena 6 och 7 handlar ånyo om olyckor under Pilatus, denna gång drabbande samarierna. I samtliga fall används varianter av grekiskans θόρυβοs (thorubos) och därutöver en gång också det liktydiga ordet στάσις (stasis). Undantaget är TF som vare sig är en olycka för judarna eller ett tumult, upplopp, uppror och det enda stycke vari ordet θόρυβοs (thorubos) inte förekommer. Norden argumenterar för att Josefus här har använt en källa med händelser som alla handlar om tumultartade händelser, ett inte okänt förfarande i antiken. Han hänvisar till Titus Livius (59 fvt–17 vt) som i sin uppräkning av ett antal konsulers tid vid makten staplar händelser av tumultartad karaktär på varandra.[48] Josefus använder tekniken också på andra ställen och Norden ger två exempel från Om det judiska kriget där ett antal på varandra följande händelser beskrivs som tumultartade.[49]

Det är därför uppenbart att TF i sin nuvarande utformning inte passar in i sammanhanget och därmed rimligen inte förekom i Josefus’ källa eller källor. Norden föreslår att styckena 1, 2, 6 och 7 utgjorde en källa om tumult under Pilatus’ styre åren 26–36 och styckena 4 och 5 en annan källa om tumult i Rom. Kan Josefus ändå ha infogat TF i detta sammanhang? I så fall måste detta infogande ha skett efter att han skrivit färdigt kapitlet eftersom stycke 4 knyter an till stycke 2, vilket onekligen indikerar att TF inte alls förekom i den text Josefus ursprungligen skrev. Och ifall det är ett senare tillägg är det rätt magstarkt att påstå att Josefus själv skulle ha gjort det, speciellt eftersom han då hade haft möjlighet att skriva om inledningen till stycke 4 så att det helt smärtfritt kunde följa på TF.

Det verkligt prekära i situationen är alltså den inledande meningen i stycke 4 som följer direkt på TF. Där står: ”Och ungefär vid denna tid var det ytterligare [min kursivering] något förskräckligt som upprörde [ἐθορύβει, ethorubei] judarna”. Det innebär att om TF ens till någon del är äkta, måste Josefus åsyfta TF när han direkt efter TF skriver att också ytterligare något förskräckligt upprörde judarna. Då måste han anse att Jesu död var en olycka för judarna – något nästan otänkbart såvida han nu inte var kristen, vilket han högst sannolikt inte var (se Josefus var inte kristen). Det finns ingenting i stycket om Jesus som antyder att det rör sig om något upprörande och omstörtande sett ur judisk synvinkel.[50] Om man däremot plockar bort hela TF kommer ”ytterligare en stor olycka” att syfta på stycke 2, som handlar om att Pilatus genomförde en masslakt av judar, och texten blir genast logisk och löper smärtfritt.

Insikten om den inledande meningen i stycke 4 och dess syftning bakåt är en mycket avgörande del av mitt och andras ifrågasättande av TF:s äkthet. Alltså, ”ἕτερόν τι δεινὸν” (heteron ti deinon) betyder ”ytterligare något förskräckligt”. Med ordet ”ytterligare” måste Josefus avse att han just har beskrivit detta förskräckliga och att det nu kommer något än mer förskräckligt som har drabbat judarna.

Till försvar för att Josefus trots allt skrivit något om Jesus på detta ställe brukar tre argument anföras.

1)      Fotnoten var ännu inte var uppfunnen. Om man ville infoga något var man tvungen att göra plats för detta i texten. Men detta är inget motargument mot syftningen av ordet ”ytterligare”, alldenstund Josefus, om han valt att infoga TF på denna plats, hade kunnat formulera sig på ett annat sätt direkt efter TF.

2)      Jesu avrättning var något förskräckligt för judarna. Josefus skulle då verkligen ha betraktat Jesu avrättning som något förskräckligt som drabbade judarna. Denna hållning kan dock knappast andra än kristna inta. Vissa forskare, till exempel Robert Eisler, har insett problemet och Eisler uppfann därför ett mycket annorlunda TF där Josefus är klart mer kritisk mot Jesus och där nya oroligheter uppstod.[51] Man måste i så fall förutsätta ett annat TF där oroligheter av en sådan grad förekommer att det framstår som en olycka för judarna (och inte bara för de kristna). Detta skulle lösa problemet med syftningen av ”ytterligare” men det finns inga bevis för eller ens tecken i form av något vittnesbörd på att en sådan text alls har funnits. En dylik rekonstruktion saknar därför vetenskaplig grund och framstår som en obevisad hypotes som framläggs endast för att rädda TF.

3)      Ordet ytterligare syftar förbi TF tillbaka till stycke 2 där en masslakt av judar beskrivs, något som verkligen var förskräckligt för judarna. Men en sådan felsyftning vore utan motstycke hos Josefus. Tvärtom var han mycket noga med att varje övergång skulle vara logisk och sammanhängande. Några har konstaterat att Josefus också på andra ställen för in berättelser i texten som bryter ordningen i framställan. Exempelvis Leo Wohleb hänvisar till framför allt Judiska fornminnen 8.26ff, 10:24ff och 13:171ff.[52] Vid dessa tre tillfällen förekommer verkligen textpartier som gör intrång i berättelsen genom att behandla ett avvikande ämne, för att sedan återgå till det som logiskt kan ses som ett återupptagande av den tidigare berättelsen. Men varken dessa exempel eller något annat som jag har kunnat finna eller sett någon åberopa, liknar TF. Visserligen är inledningarna på de stycken som följer efter ”instoppen” inte länkade till ”instoppen”; egentligen tar de bara vid där texten avbröts för ”instoppet”. Men i inget av dessa fall felsyftar Josefus så uppenbart som han gör i meningen direkt efter TF. Det närmaste jag kan finna är inledningen av Judiska fornminnen 10:30 som lyder: ”Vid denna tid …”. Detta är dock ett typiskt uttryck för Josefus som han så ofta inleder sina stycken med utan att alls avse någon exakt tid utan bara en ungefärlig. I meningen efter TF däremot syftas direkt tillbaka till det han skrivit före TF och saknar mig veterligt motstycke i hans samlade litteratur. Jag har som sagt inte funnit någon enda passage i Josefus’ samlade verk där han skulle felsyfta så grovt som han nu förefaller göra direkt efter TF och jag har heller aldrig sett någon annan föra fram ett lika graverande exempel.

För att tydligt åskådliggöra detta kan man helt lyfta bort TF och återställa till den text som troligen var den som Josefus ursprungligen skrev. Citatet inleds med slutet av massdödandet av judar i stycke 2 och går därefter direkt över till inledningen av stycke 4:

Så befallde han [Pilatus] själv judarna att försvinna; men då de oförskräckt förebrådde honom gav han soldaterna den signal de på förhand hade kommit överens om, vilket blåste upp dem mycket mer än vad Pilatus hade beordrat dem, och de straffade i lika omfattning både de som gjorde uppror och de som inte gjorde det. Inte heller skonade de dem det allra minsta. Och eftersom folket var obeväpnat och fångades av män förberedda på vad de skulle göra, dräptes ett stort antal på detta sätt och andra sprang skadade iväg. Och sålunda stoppades upproret [στάσις].

Och ungefär vid denna tid var det ytterligare något förskräckligt som upprörde [ἐθορύβει] judarna, och det skedde outplånliga skamliga gärningar i samband med [ordagrant: omkring] Isistemplet i Rom. Men [eg.: och] först skall jag omnämna isisprästernas vågstycke, och sedan låta framställningen övergå [ordagrant: flytta om talet] till det som hade hänt bland judarna. (Josefus Flavius, Judiska fornminnen 18:62, 65)[53]

Det blir då än mer uppenbart och tydligt att slutet på stycke 2 (καὶ οὕτω παύεται ἡ στάσις, 18:62) är förbundet med inledningen av stycke 4 ([Καὶ ὑπὸ τοὺς αὐτοὺς χρόνους] ἕτερόν τι δεινὸν ἐθορύβει, 18:65).[54] Norden ger andra exempel från Judiska fornminnen på hur Josefus låter δεινὸν (deinon = förskräckligt) följa på στάσις (stasis = uppror).[55] Upproret stoppades och ytterligare något förskräckligt kom att uppröra. Det är också frapperande att betrakta hur smidigt Josefus löser detta med instoppade passager i andra fall. Stycke 4 om Paulina och Isistemplet är till synes ett instoppat stycke om händelser i Rom. I motsats till den påstådda TF-infogningen, stoppar Josefus in denna passage mycket elegant. Han säger att han med den ytterligare uppräknade olyckan syftar på stycke 5 om fördrivningen av alla judar från Rom, en verklig katastrof för judarna, men att han först bara ska behandla detta med Isis-templet. En sådan förklaring förekommer inte alls i TF. Josefus skriver alltså:

Och ungefär vid denna tid var det ytterligare något förskräckligt som upprörde judarna, och det skedde outplånliga skamliga gärningar i samband med Isistemplet i Rom. Men först skall jag omnämna isisprästernas vågstycke, och sedan låta framställningen övergå till det som hade hänt bland judarna. (Josefus Flavius, Judiska fornminnen 18:65)

Därefter berättar han om Paulina och Isistemplet, varefter han skriver:

Jag återvänder nu till skildringen av det som vid ungefär denna tid hände med judarna i Rom, som jag tidigare sade att jag skulle. (Josefus Flavius, Judiska fornminnen 18:80)[56]

Sammanfattning. Det rimliga synes således vara att Josefus inte skrivit något alls om Jesus i bok 18 av Judiska fornminnen. I stället redogör han för två förskräckliga missöden som drabbade judarna där det senare ledde till stor blodspillan. Så gör han en övergång där han annonserar att han ska berätta om ”ytterligare något förskräckligt som upprörde judarna” men att han först ska berätta om Isistemplet. När han är klar med den berättelsen gör han ännu en övergång genom att säga att han, som han lovat, ska återvända till berättelsen om judarnas fördrivning från Rom, den ytterligare olyckan.

Roger Viklund, 2011-03-07


[43] Ivan G. Marcus skriver:

”The tearing of clothes is the basis of what the rabbis called qeriyah, tearing one’s garment, and it is already anticipated here: ’Jacob rent his clothes, put sackcloth on his loins, and observed mourning for his son many days’ (Gen. 37:34)” (Ivan G. Marcus, The Jewish life cycle: rites of passage from biblical to modern times‎, s. 203).

Och från the Behrman House, Inc, The Basics of Kriah, or Tearing a Piece of Clothing:

“Kriah is a Hebrew word meaning ‘tearing.’ It refers to the act of tearing one’s clothes or cutting a black ribbon worn on one’s clothes. This rending is a striking expression of grief and anger at the loss of a loved one. Kriah is an ancient tradition. When our patriarch Jacob believed his son Joseph was dead, he tore his garments (Genesis 37:34). Likewise, in II Samuel 1:11 we are told that King David and all the men with him took hold of their clothes and rent them upon hearing of the death of Saul and Jonathan. Job, too, in grieving for his children, stood up and rent his clothes (Job 1:20). Kriah is performed by the child, parent, spouse, and sibling of the deceased. It is usually done at the funeral home before the funeral service begins.”

[44] Eduard Norden, Josephus und Tacitus über Jesus Christus und eine messianische Prophetie, i Kleine Schriften zum klassischen Altertum (Berlin, 1966), s. 241–275.

[45] Tacitus anses skildra samma händelser och då förlägga dessa till ca år 19:

”Man behandlade också en eventuell förvisning av egyptiska och judiska religionsutövare, och senatorernas beslut blev att fyratusen frigivna, i sina bästa år, som blivit smittade av denna vidskepelse, skulle föras till Sardinien för att hålla ordning på rövarna där; om de dukade under för det hårda klimatet var förlusten ringa. Resten skulle lämna Italien såvida de inte inom en viss tid avsagt sig sina oheliga riter.” (Tacitus, Annales 2:85; i översättning av Bertil Cavallin)

[46] James Carleton Paget, Some Observations on Josephus and Christianity, Journal of Theological Studies 52:2 (2001) s. 579.

[47] I båda fallen är det framstående (judiska) kvinnor bosatta i Rom som bedras, i båda fallen är det deras respektive makar som framlägger händelsen för kejsar Tiberius, i båda fallen straffar Tiberius kollektivet för dessa enskilda skurkars brott. (Eduard Norden, Josephus und Tacitus über Jesus Christus und eine messianische Prophetie, i Kleine Schriften zum klassischen Altertum, Berlin 1966, s. 245)

[48] Titus Livius, Romerska historien bok3, kap. 22–24. (Eduard Norden, Josephus und Tacitus über Jesus Christus und eine messianische Prophetie, i Kleine Schriften zum klassischen Altertum, Berlin 1966, s. 248)

[49] Josefus Flavius, Om det judiska kriget 2:223 ff och 2:252 ff. De ord som används är θόρυβοι, στάσεις, τάραχαι osv. (Eduard Norden, Josephus und Tacitus über Jesus Christus und eine messianische Prophetie, i Kleine Schriften zum klassischen Altertum, Berlin 1966, s. 247)

[50] Steve Mason skriver:

“Josephus is speaking of upheavals, but there is no upheaval here. He is pointing out the folly of Jewish rebels, governors and troublemakers in general, but this passage is completely supportive of both Jesus and his followers. Logically, what should appear in this context ought to imply some criticism of the Jewish leaders and/or Pilate, but Josephus does not make any such criticism explicit. He says only that those who denounced Jesus were ‘the leading men among us.’ So, unlike the other episodes, this one has no moral, no lesson. Although Josephus begins the next paragraph by speaking of ‘another outrage’ that caused an uproar among the Jews at the same time, there is nothing in this paragraph that depicts any sort of outrage.” (Steve Mason, Josephus and the New Testament, Peabody: Hendrickson Publishers, 1992, s. 165)

[51] Robert Eislers rekonstruktion av TF:

“Now about this time arose (an occasion for new disturbances) a certain Jesus, a wizard of a man, if indeed he may be called a man (who was the most monstrous of all men, whom his disciples call a son of God, as having done wonders such as no man hath ever yet done) … He was in fact a teacher of astonishing tricks to such men as accept the abnormal with delight … And he seduced many Jews and many also of the Greek nation and (was regarded by them as) the Messiah … And when, on the indictment of the principal men among us, Pilate had sentenced him to the cross, still those who before had admired him did not cease (to rave). For it seemed to them that having been dead for three days, he had appeared to them alive again, as the divinely-inspired prophets had foretold — these and ten thousand other wonderful things — concerning him. And even now the race of those who are called ‘Messianists’ after him is not extinct.” (Robert Eisler, The Messiah Jesus and John the Baptist: According to Flavius Josephus’ recently rediscovered ‘Capture of Jerusalem’ and the other Jewish and Christian sources, 1931, s. 62)

[52] Leo Wohleb, Das Testimonium Flavianum. Ein kritischer Bericht über den Stand der Frage, Römische Quartalschrift 35 (1927), 151–169.

[53] Den grekiska texten från inledningen av stycke 4 ur Judiska fornminnen 18:65:

”Καὶ ὑπὸ τοὺς αὐτοὺς χρόνους ἕτερόν τι δεινὸν ἐθορύβει τοὺς Ἰουδαίους καὶ περὶ τὸ ἱερὸν τῆς Ἴσιδος τὸ ἐν Ῥώμῃ πράξεις αἰσχυνῶν οὐκ ἀπηλλαγμέναι συντυγχάνουσιν. καὶ πρότερον τοῦ τῶν Ἰσιακῶν τολμήματος μνήμην ποιησάμενος οὕτω μεταβιβῶ τὸν λόγον ἐπὶ τὰ ἐν τοῖς Ἰουδαίοις γεγονότα.”

[54] Min översättning av Judiska fornminnen 18:60–65:

[Stycke 3] Men Pilatus satte igång med arbetet att ordna en ström av vatten till Jerusalem, och gjorde det med de heliga pengarna [från templet], och erhöll början på flödet från ett avstånd av 40 km. Men judarna var inte belåtna med det som gjorts med detta vatten; och flera tiotusentals personer samlades och skrek åt honom och krävde att han skulle upphöra med bygget. Vissa av dem klandrade och smädade också mannen, så som samlingar av dylika människor ofta gör. Så han lät ett stort antal soldater klä sig i deras klädnad. Dessa bar dolkar under sin klädnad, och han sände dem till en plats där de kunde omringa [folksamlingen]. Så befallde han själv judarna att försvinna; men då de oförskräckt förebrådde honom gav han soldaterna den signal de på förhand hade kommit överens om, vilket blåste upp dem mycket mer än vad Pilatus hade beordrat dem, och de straffade i lika omfattning både dem som gjorde uppror och dem som inte gjorde det. Inte heller skonade de dem det allra minsta. Och eftersom folket var obeväpnat och fångades av män förberedda på vad de skulle göra, dräptes ett stort antal på detta sätt och andra sprang skadade iväg. Och sålunda stoppades upproret.

[Stycke 4] Vid denna tid framträder Jesus, en vis man, om man alls skall kalla honom en man. Ty han var en som utförde underbara verk, en lärare för människor som mottog det sanna med lust, och [han] drog till sig många judar och många även av grekiskt ursprung. Han var Messias [Kristus]. Och när Pilatus, genom en anklagelse från de främsta männen hos oss, dömde honom till pålen [korset], upphörde inte de som först hade älskat [att älska honom]. Ty [han] visade sig för dem på den tredje dagen åter levande [och] de gudomliga profeterna hade [förut]sagt både dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte dött ut.

[Inledning stycke 5] Och ungefär vid denna tid var det ytterligare något förskräckligt som upprörde judarna, och det skedde outplånliga skamliga gärningar i samband med [ordagrant: omkring] Isistemplet i Rom. Men först skall jag omnämna isisprästernas vågstycke, och sedan låta framställningen övergå till det som hade hänt bland judarna.

[55] Josefus, Judiska fornminnen 4:59:

”Τὴν μέντοι στάσιν οὐδ᾽ οὕτως συνέβη παύσασθαι, πολλῷ δὲ μᾶλλον αὔξειν καὶ φύεσθαι: χαλεπωτέραν ἐλάμβανε τῆς ἐπὶ τὸ χεῖρον προκοπῆς αἰτίαν, ὑφ᾽ ἧς οὐδέποτε λήξειν τὸ δεινν ἦν εἰκὸς.”

”However, this sedition was so far from ceasing upon this destruction, that it grew much stronger, and became more intolerable. And the occasion of its growing worse was of that nature, as made it likely the calamity would never cease.”

”Men icke ens denna straffdom kunde göra slut på upproret, utan det blef tvärtom mäktigare och svårare. Och sjelfva detta tillväxande var af sådan beskaffenhet, att man ej kunde vänta någon minskning, åtminstone icke ännu på en lång tid.” (Judarnes gamla historia af Flavius Josefus, G. Fredengrens förlag, Köping 1889, s. 294)

Josefus, Judiska fornminnen 5:135:

”… στάσις αὐτοὺς πάλιν καταλαμβάνει δειν … ἐκ τοιαύτης αἰτίας.”

”… which great indolence of theirs brought a terrible sedition upon them, and they proceeded so far as to fight one against another, from the following occasion.”

”Ett förskräckligt uppror, härrörande från deras makliga lefnadssätt, uppkom bland dem, och af detta uppror blef till slut ett inbördes krig.” (Judarnes gamla historia af Flavius Josefus, G. Fredengrens förlag, Köping 1889, s. 391)

Eduard Norden, Josephus und Tacitus über Jesus Christus und eine messianische Prophetie, i Kleine Schriften zum klassischen Altertum (Berlin, 1966), s. 250.

[56] Josefus Flavius:

“I now return to the relation of what happened about this time to the Jews at Rome, as I formerly told you I would.” (Josefus Flavius, Judiska fornminnen, 18:80)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: