Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 2d – ”Testimonium Flavianum”: Innehåll och sammanhang; var Eusebios krönikör eller skrönikör?

5 mars, 2011 den 18:32 (Dick Harrison, Eusebios av Caesarea, Josefus, kyrkofäder, utomkristna vittesbörd)

Del 1
————	————	————	————
Del 2a	Del 2b	Del 2c	Del 2d
Del 2e	Del 2f	Del 2g	Del 2h
Del 2i	Del 2j	Del 2k	Del 2l
Del 2m	Del 2n	Del 2o	Del 2p
Del 2q	Del 2r	Del 2s	Del 2t
————	————	————	————
Del 3a	Del 3b	Del 3c	Del 3d
Del 3e	Del 3f	Del 3g	Del 3h
Del 3i	Del 3j
————	————	————	————
Del 4
————	————	————	————
Exkurs

Detta är del 2d av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

II. Testimonium Flavianum

Innehåll och sammanhang

Var Eusebios krönikör eller skrönikör?

Den som framför allt är misstänkt för att ha utformat TF är kyrkofader Eusebios av Caesarea (ca 263–ca 340), och i just Myten om språket i Josefus’ Testimonium Flavianum utvecklar jag mitt resonemang något kring detta och visar att språket i TF faktiskt speglar Eusebios’ språkbruk än bättre än det speglar Josefus’. Eusebios är såvitt känt den förste att visa kännedom om TF och han citerar passagen samtidigt som han hävdar att den har Josefus som upphovsman. Detta sker i början av 300-talet.

År 313 utsågs han till biskop av Caesarea, en vid den tiden stor stad belägen längs medelhavskusten mellan nuvarande Haifa och Tel Aviv. Han innehade detta ämbete fram till sin död ca år 340. Eusebios har kommit att kallas ”kyrkohistoriens fader”, dels för sin särskilda ställning som kejsar Konstantins förtrogne och i dennes tjänst i utformandet av kristendomen som den nya statsreligionen i romarriket, dels i egenskap av att ha sammanställt den auktoritativa versionen av kyrkohistorien i tio delar. Mycket av vår kännedom om den äldsta kyrkohistorien har på gott och ont förmedlats av just Eusebios.

Det finns som sagt tecken som tyder på att hela Testimonium Flavianum är skrivet av Eusebios. Han återger TF tre gånger i tre av sina egna verk.[31] Första gången Eusebios (påstår att han) citerar passagen från Josefus’ Judiska fornminnen är i Demonstratio Evangelica 3:5 (på grekiska Euaggelikê apodeixis som betyder ungefär Bevis för evangeliet).[32] Detta citat skiljer sig dock något från den version som nu återfinns i Judiska fornminnen och från de två övriga versionerna hos Eusebios.

TF utgör egentligen en rätt lång passage om man vill försöka minnas den ordagrant och den tillhör heller inte den bibliska litteraturen, vilken Eusebios säkert var väl förtrogen med och förmodligen kunde citera utantill. Därför kan Eusebios knappast ha återgivit TF ur minnet, särskilt som avvikelserna ändå är så få. De avvikelser som förekommer skulle därför väl förklaras av att Eusebios utformade TF vid författandet av Demonstratio Evangelica och senare lätt modifierade ”bevittnandet”. Detta stöds också av att de ändringar som gjordes till de följande versionerna, de i Kyrkohistoria och i Theofania (Gudomlig manifestation [av vår Herre och Frälsare Jesus Kristus]), innefattade att byta ut två uttryck som anses vara typiska för Eusebios mot två som är typiska för Josefus, samt ett som anses vara typiskt för Josefus mot ett som är typiskt för Eusebios. För att ge en överblick över vad i TF som är typiskt för Josefus respektive Eusebios gör jag i följande fotnot en genomgång av språket i TF, vers för vers.[33] Ken Olson har undersökt såväl språket som innehållet i Demonstratio Evangelica och jämfört med språk och innehåll i Testimonium Flavianum. Han kommer till slutsatsen att TF rimligen inte kan ha skrivits av någon annan än Eusebios.

… Testimonium följer så nära Eusebios’ sätt att argumentera i Demonstratio att det inte bara är mycket osannolikt att det kan ha skrivits av Josefus, utan det är osannolikt att det kan ha skrivits av någon annan kristen person, eller ens av Eusebios för ett annat verk. Det finns ingenting i språket eller innehållet i Testimonium, så som det föreligger i Demonstratio Evangelica, som antyder att det är något annat än en fullständig eusebisk komposition. (Ken Olson, Eusebian Fabrication of the Testimonium, 2001)[34]

Om detta resonemang är korrekt var det i så fall den senare varianten, vilken återfinns i Eusebios’ Kyrkohistoria, (från ca 325 vt), som interpolerades in i Josefus’ verk. Det kan här också vara på sin plats att notera att Eusebios verkligen använder TF för sin egen argumentation; det vill säga Eusebios drar i hög grad fördel av att kunna hänvisa till ett judiskt vittnesbörd för att bemöta hedniska föreställningar och ”förtal” av de kristna föreställningarna. Direkt efter att han i sin Kyrkohistoria återgivit Josefus’ skildring av Johannes döparen[35] och TF,[36] tillägger han till synes rätt självbelåtet:

”Då nu en skriftställare bland judarna själva fordom i sitt verk anfört detta om Johannes Döparen och om Frälsaren, finns ingen undanflykt för dem som hopdiktat akterna mot de kristna; de vederläggs som oförsynta människor.” (Eusebios av Caesarea, Kyrkohistoria 1:11:9)[37]

Det är alltså fullt möjligt att Eusebios själv skapade TF i sin helhet och att hans version kom att införas i alla bevarade avskrifter av Judiska fornminnen. Detta är dock inget som säkert går att veta, och det förutsätter dessutom att ingen version av TF förekom före Eusebios’ tid. Så påstås dock ofta vara fallet och detta kommer att granskas framöver i samband med undersökningen av Pseudo-Hegesippos. Några bevis därför finns dock inte. Jag kan emellertid för min del tänka mig att någon annan, före Eusebios’ tid, utformat TF, och att Eusebios därför måhända handlat i god tro och återgivit det han trodde att Josefus hade skrivit.

Var Eusebios en lögnare?

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet

Ett argument som inte sällan framförs är att Eusebios aldrig skulle ljuga, varför han heller aldrig skulle ha gjort en förfalskning. Men ett sådant argument är verkningslöst eftersom de flesta ljuger ifall något är tillräckligt viktigt, och det går heller inte att veta vilka personer som inte skulle göra något sådant. Dessutom är det inte säkert att det som vi uppfattar som lögner betraktades som lögner av dåtidens rättrogna kristna, vilka uppfattade gärningar i enlighet med Guds vilja som fromma, även om de skulle gå emot allmän moral. Dick Harrison beskriver detta på ett slående sätt när han talar om den ”socialt accepterade typ av lögn som knappast föranleder attacker av dåligt samvete hos aktören ifråga” och som uppträdde inom bland annat ”den medeltida katolska kyrkan, ett vittförgrenat nätverk av institutioner vars kapacitet för urkundsförfalskning var minst sagt betydande.” Han skriver vidare:

Det finns inget som hindrar, tvärtom mycket som talar för, att de människor som utformade dessa lögner såg sig själva som rättfärdiga sanningssägare. De rättade till historien och skänkte påvedömet den ställning forna tiders fromma kejsare rimligen måste ha ansett institutionen vara berättigad till. De var inga skurkar. De var trogna påvetjänare som gjorde sin plikt mot vad de ansåg vara den heligaste och sannaste versionen av historien. Lögnen var för dem ett acceptabelt sätt att bättre [sic!] på det historiska minnet. På samma sätt resonerade mängder av medeltida abbotar och biskopar. För en dåtida prelat kan vad vi uppfattar som en typisk lögn mycket väl ha varit att betrakta som en fullt acceptabel variant av sanning. (Dick Harrison Från Nydala kloster till Saddams Bagdad: I historien fullkomligt vimlar det av lögnare)[38]

Som grundregel bör man därför förutsätta att personer kan ljuga, även om man givetvis måste ha faktiska belägg innan man kan anklaga någon, eller i varje fall framkasta att denne också har gjort det. I Eusebios’ fall är det dessutom litet lättare eftersom han själv förefaller argumentera för att lögner ibland är nödvändiga att ta till. I Praeparatio Evangelica 12:31 (på grekiska ”Euaggelikê proparaskeuê” som betyder Förberedelse för evangeliet), i kapitelrubriken som Eusebios själv är upphovsman till,[39] skriver han följande: ”Att det ibland är nödvändigt att använda osanning som en medicin för dem som behöver ett sådant närmande.” Richard Carrier skriver att Eusebios åberopar sig på Platons argument att det kan vara nödvändigt att ljuga för statens bästa.[40] Till Eusebios’ försvar brukar tillskyndare för den kristna läran föreslå en annan översättning av det grekiska ordet pseudos (med grekiska bokstäver ψευδoς) som betyder ljuga, fara med osanning. Man föreslår en mer nedtonad betydelse som ”fiktion”, vilket är en möjlig betydelse i framför allt den tidigare klassiska grekiskan som Platon använde, men en osannolik i den koine[41] som var Eusebios’ språk.[42] Även om denna osannolika betydelse skulle vara den som Eusebios avsåg är också att medvetet framföra fiktioner i grund och botten detsamma som att ljuga.

Eusebios säger att det i de syriska arkiven i Edessa fanns bevarat en brevväxling från 28/29 vt mellan kung Abgar V av Osrhoëne och Jesus Kristus. Denna brevväxling skulle enligt Eusebios visa att aposteln Taddaios reste till det osrhoëniska riket och missionerade. Eusebios återger helt okritiskt ett brev från Abgar till Jesus och också Jesus’ svar till Abgar, helt utan förbehåll och med betygandet om att breven ”erhållits från arkivet och ordagrant översatts från syriskan”. Dessa synnerligen fabulösa och legendariska brev finns återgivna på skriftrullarna nedan.

Korrespondensen mellan kung Abgar och Jesus Kristus

Eusebios var en krönikör som sammanställde de kristnas historia. I detta arbete drog han sig heller inte för att återge uppenbara skrönor, som den om Jesus’ korrespondens med kung Abgar, varför han kanske hellre skulle kallas skrönikör än krönikör.

---

[31] Demonstratio evangelica (Bevis för evangeliet)3:5 (skriven någon gång 303–313); Historia ecclesiastica (Kyrkohistoria) 1:11:7–8 (böckerna 1–7 kan ha skrivits redan 311–313, men verket färdigställdes inte förrän närmare år 325, dock före det första kyrkomötet i Nicaea det året); Theofania 5:44 (osäkert när verket skrevs, kanske år 324 eller någon gång 333–340). Boken har överlevt i endast en syrisk översättning gjord någon gång på 300-talet och bevarad i en handskrift från år 411.

[32] Eusebios av Caesarea skriver:

“Οὐδὲν δὲ [κωλύει] οἷον ἐκ περιουσίας καὶ τῷ ἐξ Ἑβραίων Ἰωσήπῳ μάρτυρι χρήσασθαι, ὃς ἐν τῷ ὀκτωκαιδεκάτῳ τῆς Ἰουδαϊκῆς ἀρχαιολογίας τὰ κατὰ τοὺς Πιλάτου χρόνους ἱστορῶν μέμνηται τοῦ σωτῆρος ἡμῶν ἐν τούτοις· Γίνεται δὲ κατ’ ἐκεῖνον τὸν χρόνον Ἰησοῦς, σοφὸς ἀνήρ, εἴγε ἄνδρα αὐτὸν λέγειν χρή· ἦν γὰρ παραδόξων ἔργων ποιητής, διδάσκαλος ἀνθρώπων τἀληθῆ σεβομένων, καὶ πολλοὺς μὲν τοῦ Ἰουδαϊκοῦ, πολλοὺς δὲ καὶ τοῦ Ἑλληνικοῦ ἐπηγάγετο· ὁ Χριστὸς οὗτος ἦν. καὶ αὐτὸν ἐνδείξει τῶν παρ’ ἡμῖν ἀρχόντων σταυρῷ ἐπιτετιμηκότος Πιλάτου, οὐκ ἐπαύσαντο οἱ τὸ πρῶτον ἀγαπήσαντες· ἐφάνη γὰρ αὐτοῖς τρίτην ἡμέραν πάλιν ζῶν, τῶν θείων προφητῶν ταῦτά τε καὶ ἄλλα μυρία περὶ αὐτοῦ εἰρηκότων, ὅθεν εἰς ἔτι νῦν ἀπὸ τοῦδε τῶν Χριστιανῶν οὐκ ἐπέλ[ε]ιπεν τὸ φῦλον.”

“And nothing of any kind [prevents us] from making use of the testimony of Josephus from among the Hebrews, who in the eighteenth [book] of the Antiquity of the Jews, while reporting the things about the times of Pilate, makes mention of our savior in these [words]: And there is about that time Jesus, a wise man, if indeed it is necessary to say that he is a man; for he was a doer of miraculous works, a teacher of men who revere true things, and many of the Jewish element, and also many of the Greek element, he led to himself; this man was the Christ. And, when on the accusation of the rulers among us Pilate had condemned him to a cross, those who had first loved him did not cease; for he appeared to them on the third day living again, the divine prophets having said both these things and myriads of other things concerning him, whence even until now the tribe of Christians, from this man, has not been lacking.” (Eusebios, Demonstratio Evangelica 3:5:104–106; från Ben C. Smith, Text Excavation, The Testimonium Flavianum)

[33] För att ge en överblick över vad i TF som är typiskt för Josefus respektive Eusebios gör jag här en genomgång av varje vers i TF. Det som är satt i rött bär en tydlig kristen prägel sett utifrån textens innehåll och brukar på innehållsmässig grund rensas bort ur de olika rekonstruktioner som görs. De delar som är satta i blått bär ingen sådan tydlig kristen prägel och anses därför ha kunnat skrivas av Josefus.

• Vid denna tid framträder Jesus, en vis man. Språkligt sett är uttrycket ”vis man” typiskt för Josefus. Också Eusebios använder ofta uttrycket ”vis”, dock sällan med efterföljande ”man”. Stycket innehåller inget direkt kristet och skulle därför ha kunnat skrivas av Josefus. Samtidigt är det också i linje med vad Eusebios skulle kunna tänkas ha skrivit.
• … om man alls skall kalla honom en man. Detta anses vara en typiskt kristen föreställning – att Jesus var förmer än en människa, dvs. en gud och inget som Josefus därför borde ha skrivit. Däremot vore det i linje med Eusebios’ föreställning om Jesus som varande gudomlig. Språkligt finns emellertid inget som hindrar att Josefus kan ha skrivit denna bisats, liksom inga hinder föreligger för att Eusebios gjort det.
• Ty han var en som utförde underbara verk, Detta anses Josefus ha kunnat skriva. Men rimligen endast såvida han vore välvilligt inställd till Jesus skulle han ha kunnat skriva att Jesus ”utförde underbara verk”. Språkligt sett använder Josefus heller aldrig ordet poiêtês i betydelsen av att utföra. Det gör däremot Eusebios och han använder ofta uttrycket ”utförde underbara verk” och skulle därför med lätthet ha kunnat påstå detta om Jesus.
• … en lärare för människor som mottog det sanna med lust, Josefus skulle näppeligen ha använt uttrycket ”det sanna” om den kristna läran med mindre än att han vore kristen. Däremot skulle han språkligt ha kunnat skriva så här. Dock är detta sätt att uttrycka sig typiskt för Eusebios.
• ... och [han] vann till sig många judar och många även av grekiskt ursprung. Detta är språkligt i linje med Josefus’ sätt att uttrycka sig och inte direkt en kristen bekännelse. Även Eusebios skulle ha kunnat skriva dessa ord. Ett argument emot ett eusebiskt författarskap är att kristna inte skulle skriva att Jesus vann till sig greker, då de visste att Jesus verkade huvudsakligen bland judar. Men givetvis måste också Josefus så som uppvuxen i Jerusalem ha vetat att där inte fanns många greker. Dessutom hävdar Eusebios att Jesus undervisade greker.

”Han uppenbarade sin gudsnaturs kraft genom undervisning och mirakler likvärdigt till alla, vare sig de var greker eller judar” (Demonstratio Evangelica 400).

• Han var Messias [Kristus]. Kan inte vara skrivet av Josefus eftersom Jesus utnämns till Messias. Man försöker rädda detta genom att föreslå att Josefus skrev ”Han ansågs vara Messias”. Givetvis skulle Eusebios ha kunnat skriva att Jesus var Messias.
• Och när Pilatus, genom en anklagelse från våra främsta män, dömde honom till pålen [korset], Detta innehåller inget direkt kristet och skulle därför kunna vara skrivet av Josefus. Det vore dock märkligt om han skulle ha skyllt Jesu död på judarnas ”främsta män”. Språkligt finns inget som hindar att Josefus skrivit meningen. Josefus använder ofta uttrycket ”de främsta männen” men aldrig tillsammans med ”hos oss”. Uttrycket ”de främsta männen” är rätt otypiskt för Eusebios medan han ofta använder sammansättningen ”hos oss”.
• … upphörde inte de som först hade älskat [att älska honom]. Innehållsmässigt stämmer detta rätt väl med hur Josefus brukade uttrycka sig, medan orden däremot används på ett för Josefus ovanligt sätt. Eusebios’ huvudargument i Demonstratio Evangelica 3:5, är att Jesus’ anhängare inte skulle ha varit hans förkunnelse trogen om han var en bedragare, alltså det som sägs i denna mening.
• Ty [han] visade sig för dem på den tredje dagen åter levande, Även om Josefus rent språkligt skulle ha kunnat skriva detta, är innehållet typiskt kristet och meningen därför inte skriven av Josefus. Detta bör ha skrivits av en kristen person och ingenting hindrar att den personen var Eusebios.
• ... och de gudomliga profeterna hade [förut]sagt både dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Även om Josefus rent språkligt skulle ha kunnat skriva detta, är innehållet typiskt kristet och meningen därför inte skriven av Josefus. Innehållet är helt i linje med Eusebios’ (och många andra kristnas) sätt att argumentera. Eusebios hävdar just att de gamla judiska profetiorna förutsagt vem Jesus skulle vara och vad han skulle göra.
• Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte upphört. Språkligt sett skulle Josefus ha kunnat skriva detta och innehållet är dessutom inte direkt kristet. Men Josefus skriver aldrig annars ”och ända till nu” medan Eusebios gör det och dessutom är uttrycket ”ända till nu” mycket vanligt hos honom.

[34] Ken Olson skriver:

The Testimonium, then, corroborates many of the points Eusebius made in the first three books of the Demonstratio Evangelica. Norris observes that when Eusebius found the Testimonium, “it surely would have appeared too good to be true – as indeed it was” (Norris, 533). I will go farther than Norris and say that the Testimonium follows Eusebius’ line of argument in the Demonstratio so closely that it is not only very unlikely that it could have been written by Josephus, but it is unlikely it could have been written by any other Christian, or even by Eusebius for another work. There is nothing in the language or content of the Testimonium, as it appears in the Demonstratio Evangelica, that suggests it is anything other than a completely Eusebian composition. (Ken Olson, Eusebian Fabrication of the Testimonium, 2001)

[35] Eusebios av Caesarea, Kyrkohistoria 1:11:1–6.

[36] Eusebios av Caesarea, Kyrkohistoria 1:11:7–8.

[37] Eusebios av Caesarea, Kyrkohistoria 1:11:9. Eusebios avser med akterna troligtvis någon eller några av de många Pilatus­akterna, vilka av allt att döma också är förfalskningar. Under kejsar Maximinus Daias regeringstid (305/310–313) påbjöds läsning av Pilatusakterna i skolan.

[38] Dick Harrison, Från Nydala kloster till Saddams Bagdad: I historien fullkomligt vimlar det av lögnare, Tvärsnitt nr. 3, 2003.

[39] Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (2009), s. 557.

[40] Richard Carrier, The Formation of the New Testament Canon (2000). Carrier citerar Eusebios som skriver:

That it is necessary sometimes to use falsehood as a medicine for those who need such an approach.

“[As said in Plato’s Laws 663e by the Athenian:] ’And even the lawmaker who is of little use, if even this is not as he considered it, and as just now the application of logic held it, if he dared lie to young men for a good reason, then can’t he lie? For falsehood is something even more useful than the above, and sometimes even more able to bring it about that everyone willingly keeps to all justice.’ [then by Clinias:] ’Truth is beautiful, stranger, and steadfast. But to persuade people of it is not easy.’ You would find many things of this sort being used even in the Hebrew scriptures, such as concerning God being jealous or falling asleep or getting angry or being subject to some other human passions, for the benefit of those who need such an approach.” (Eusebius of Caesarea, Praeparatio Evangelica 12:31)

Richard Carrier fortsätter:

“So in a book where Eusebius is proving that the pagans got all their good ideas from the Jews, he lists as one of those good ideas Plato’s argument that lying, indeed telling completely false tales, for the benefit of the state is good and even necessary. Eusebius then notes quite casually how the Hebrews did this, telling lies about their God, and he even compares such lies with medicine, a healthy and even necessary thing. Someone who can accept this as a ‘good idea’ worth both taking credit for and following is not the sort of person to be trusted.” (Richard Carrier, The Formation of the New Testament Canon (2000), note 6)

[41] Ur Nationalencyklopedin:

”koine´ (grekiska hē koinē´ dia´lektos ’det gemensamma samtalsspråket’), en form av grekiska som i hellenistisk tid började användas av alla grekisktalande och som kom att fungera som internationellt språk i Främre Orienten och medelhavsområdet. Koinen är i huvudsak identisk med dialekten i Athen på 300-talet f.Kr. Den användes mest som skriftspråk (de nytestamentliga böckerna är skrivna på koine), och den påverkades föga av talspråkets utveckling.”

[42] Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (2009), s. 557. Se också Roger Pearse, Eusebius the Liar? 3. ’Can’t he lie?’