Evangeliernas datering – sammanfattning av min ståndpunkt

23 februari, 2011 den 21:32 (evangeliedateringar, Ignatios, Irenaeus av Lyon, Justinus Martyren, Klemens av Rom, kyrkofäder, Papias, Polykarpos)

Detta är en sammanfattning av mina argument för en relativt sen datering av evangelierna. Sammanfattningen består endast av en grov skiss över mina argument och jag har inte haft någon ambition att lägga tyngd bakom argumenten. För detta får jag be att återkomma och man kan i vissa fall också konsultera tidigare inlägg som jag har gjort och som jag länkar till.

Premiss: Evangelierna är skrivna i tidsordningen Markus, Matteus och Lukas. Johannes är senare än Markus och kan vara yngst men behöver inte vara det. För fördjupning, se min artikel: Markusevangeliet som förlaga till Matteus och Lukas.

DEN BORTRE GRÄNSEN

1) Den förste att visa kännedom om alla evangelier, ja alla nytestamentliga skrifter, såväl till innehåll som till namn är Irenaeus i början av 180-talet. Vid den tiden fanns alla evangelier i den form de nu finns och var tillägnade Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Ingen före Irenaeus kan med säkerhet sägas citera ur Apostlagärningarna eller Johannesevangeliet eller för den skull de pastorala breven, men Muratoriefragmentet (170-200 vt) kan eventuellt vara ett något tidigare vittnesbörd (fast i Äldsta kanon-listan över NT, kanske inte är den äldsta … argumenterar jag mot detta) liksom evangelieharmonin Diatessaron som Tatianos tros ha sammanställt ca år 170 vt och som förutsätter att han hade tillgång också till Johannesevangeliet. De författare som verkar i tiden från efter Justinus i början av 150-talet och fram till ca 180 vt ger inget vittnesbörd om evangelierna.

2) På 150-talet citerar Justinus Martyren flitigt ur Matteusevangeliet, Lukasevangeliet och möjligen Markusevangeliet – dock inte ur Johannesevangeliet. Han namnger inget av evangelierna eller säger vem som har skrivit dem, förutom att han kallar dem ”Apostlarnas levnadsminnen”.

3) Papias’ verk är frånsett några få citerade brottstycken försvunnet. Eusebios verkar ha trott att Papias skrev sitt verk i början av 100-talet medan dagens forskare oftare tror att han skrev något senare, kanske 135-140 vt, vilket också utgör min bortre gräns. Papias nämner två skrifter, dels en som sägs ha Matteus som upphovsman, dels en som sägs ha Markus som upphovsman. Vad gäller Matteus’ skrift anser jag att det tydligt framgår att Papias avser en annan skrift än vårt Matteusevangelium, varför detta evangelium inte finns bevittnat hos Papias. Vad gäller Markusevangeliet anser jag på samma sätt att det även där föreligger märkliga omständigheter som dock inte är lika tydliga som när det gäller Matteus. Jag är dock tveksam till Papias’ uppgifter även i detta fall, inte minst på grund av andra stolliga uppgifter som stammar från honom. Jag har berört detta något i Är Markion Q?

4) Polykarpos var ungefär samtida med Papias. Allmänt anses Polykarpos’ brev (frånsett kapitel 13 som är äldre) ha tillkommit någon gång mellan åren 120 och 135 och kanske så sent som år 140 vt Med några små försumbara avvikelser citerar också Polykarpos ur evangelierna, då ur Lukas’ och Matteus’. Eftersom Irenaeus var den förste att namnge något evangelium, uppger givetvis Polykarpos inte vilka skrifter han citerar eller parafraserar. Men vi kan utgå ifrån att senast år 135 fanns Matteusevangeliet och Lukasevangeliet tillgängliga. Vi har dock inga belägg för att de vid denna tid tillskrevs Matteus och Lukas. Tvärtom gör tystnaden hos de tidiga författarna det troligt att evangelierna vid denna tid var anonyma. Givetvis fanns också Markusevangeliet, som låg till grund för de andra två, tillgängligt och jag utgår ifrån (utan att ha några bevis därför) att också Johannesevangeliet var i omlopp. Till stöd för detta anför jag textfragment p52 som troligen inte är från senare än år 150 (i min artikel Papyrus p52 – en absolut tidsmarkör eller ett missbrukat textfragment? visar jag att paleograferna, om än de anser denna tid vara den sannolikaste, inte vågar säga något säkrare än att p52 bör vara skrivet någon gång i perioden 90–220 vt). Inte heller Apostlagärningarna finns bevittnat vid denna tid men dess koppling till Lukasevangeliet gör det mycket sannolikt att det fanns.

5) Den troligen yngsta nytestamentliga skriften är Andra Petrusbrevet från kanske år 120 vt. Däri (2 Pet 1:16–18) finns en klar indikation att författaren var förtrogen med berättelsen hos synoptikerna om den så kallade ”Förklaringen på berget”. Men det går inte att veta om författaren var bekant med evangelierna i sig, även om det också är troligt.

6) Pastoralbreven (Första och Andra Timotheosbreven och Titusbrevet) är ett senare försök att ändra Paulus’ teologi i en mer ortodox riktning och fördöma den gnosticism som Paulus faktiskt omhuldade. Så använde Irenaeus omkring år 180 breven när han ville visa att Paulus absolut inte var gnostiker, och han är också den förste vi känner som med säkerhet citerar ur breven. Markion inkluderade dem inte i sin kanon år 140 vt. Breven kan ha skrivits alldeles i början av 100-talet och däri nämns Pontius Pilatus för första gången i ett brev (1 Tim 6:13) och Jesus därigenom inte längre är någon som levat i ett obestämt förflutet. Men att Pilatus omnämns bevisar fortfarande inte att evangelierna var skrivna vid denna tid.

7) Ignatios skrev ca 107–110 vt sju brev som finns bevarade i dag och allmänt anses vara äkta. (För min utredning om detta se: Ignatios’ brev – äkthetsfrågan och deras roll i dateringen av evangelierna) I dessa visar Ignatios kännedom om en hel del av evangelieberättelsen. Han citerar dock aldrig ur något evangelium eller direkt hänvisar till något, men vissa formuleringar gör att man kan anse det vara möjligt, alternativt troligt, att han trots allt var bekant med dem.

8) Klemens från Rom tros ha skrivit det så kallade Första Klemensbrevet ca år 96. Däri återger han Jesusord vilka han påstår att Herren har yttrat. Uttrycken är innehållsmässigt desamma som uttryck som förekommer i evangelierna men den språkliga utformningen är ofta helt annorlunda. Klemens satt inte med evangelierna framför sig och skrev av ur dem ordagrant. Han kan ha läst evangelierna och erinrat sig ur minnet poängerna i uttrycken. Mot detta talar emellertid att Jesusord förekommer i alla skrifter ända tillbaka till Paulus’ första brev ca år 50 och inga goda skäl föreligger för att evangelierna fanns så tidigt. Skillnaden är endast den att ju längre fram i tiden, desto fler Jesusord förekommer i skrifterna; ju längre fram i tiden, desto oftare sägs att Jesus skall ha yttrat orden. I övrigt finns tecken endast på att uttrycken förekom innan evangelierna nedtecknades, att Paulus och alla efter honom använde dem och att det inte går att visa att Klemens här var ett undantag.

9) Med några få tvetydiga undantag uppvisar alla nytestamentliga skrifter från 90-talet och tidigare ingen kännedom om evangelieberättelsen. Ett antal uttryck som senare nedtecknas i evangelierna förekommer, dock inte i samma utformning som i evangelierna och ytterst sällan framgår heller att Jesus skulle ha sagt dem.

Med detta har jag fixerat en bortre gräns vid år 135 då vi med relativt stor säkerhet kan säga att evangelierna fanns. Vi kan av olika anledningar sannolikt skjuta den tiden bakåt; anledningar som att det måste ha förflutit en viss tid mellan att evangelierna skrevs, och att den flerfaldiga anhopningen av Ignatios’ brev, Pastoralbreven och Andra Petrusbrevet som alla visar kännedom om episoder som ingår i evangelierna gör det sannolikt att de fanns tillgängliga i början av hundratalet. De tecken på att Klemens av Rom och andra nytestamentliga författare före honom, plus Didaché och Barnabasbrevet, känt till vissa Jesusord är endast ett svagt argument till stöd för att evangelierna var i omlopp när dessa författare skrev och måste balanseras av andra uppgifter som i stället tyder på att evangelierna är senare. Dessa skäl följer härunder.

DEN HITRE GRÄNSEN

1) I alla fyra evangelier finns antydningar om att templet har raserats. Eftersom Markusevangeliet kan antas vara det äldsta, är det också detta som bör läggas störst vikt på vid dateringen, eftersom de övriga per automatik följer efter Markusevangeliet. I Markusevangeliet finns också den tydligaste hänvisningen till templets förstörelse genom att Jesus helt sonika påstår att det kommer att förstöras. Skiljelinjen mellan liberala och konservativa forskare beror av hur man ser på påstådda profetior. Min utgångspunkt är att såvida det inte går att visa att profetian dokumenterades före den inträffade, måste utgångspunkten vara att skriften tillkom efter att händelsen redan inträffat. Markus skrevs därför efter år 70.

2) En anspelning på demoner vars namn är Legion och som drivs in i 2000 grisar är enligt mitt förmenade en dold anspelning på den romerska tionde legionen som år 70 ödelade Jerusalem och templet. (Se mitt inlägg: Miraklet om legionen i svinen vilket daterar Markusevangeliet). Detta är ytterligare ett tecken på att Markusevangeliet skrevs efter år 70.

3) Detta betyder dock bara att vi kan anta att Markusevangeliet skrevs efter år 70, men inte hur långt efter år 70. Eftersom Matteusevangeliet och Lukasevangeliet kan antas ha förelegat i början av 100-talet kan Markus inte gärna förskjutas längre fram än till ca år 100.

4) Författaren av Lukasevangeliet och Apostlagärningarna har sannolikt byggt på Josefus’ skrifter och därför skrivit efter år 94 och troligen heller inte direkt efter att Josefus’ andra bok utkom, utan ett antal år därefter. Detta kan tänkas att jag återkommer till. Argumenten att Apostlagärningarna skrevs år 62 och Lukasevangeliet dessförinnan eftersom berättelsen i Apostlagärningarna upphör år 62 är ett svagt argument, eftersom vi omöjligt kan veta varför berättelsen upphör. Det är en författares rätt att avsluta när han/hon finner för gott. Det kan ha berott på att författaren inget mer visste, att han/hon inte ville att det följande skulle bli känt, att avslutningen tappats bort, att författaren hastigt avled eller något annat som vi inte heller kan veta något om (för en grundligare genomgång av min syn på denna sak, se: Apostlagärningarna som grund för att tidigarelägga evangelierna). Jag hävdar därför att argumentet att Lukas bygger på Josefus är betydligt starkare än argumentet att Lukas måste ha beskrivit händelseförloppet ända fram till den tid då han skrev. Detta säger dock inget om när Markusevangeliet skrevs, då även om Lukasevangeliet skrevs, låt säga år 105, det fortfarande är möjligt att Markusevangeliet skrevs i början av 70-talet.

5) Vi vänder därför åter till Markus’ 13:e kapitel, även benämnd den lilla apokalypsen. Enligt tidigare inlägg (Den vanhelgande skändligheten som datering av Markusevangeliet) talas i Mark 13:14 om den vanhelgande skändligheten och att de som bor i Judeen skall fly upp i bergen. Detta anser jag vara författarens åsyftning på Första Mackabeerbokens skildringar av Antiochos IV Epifanes’ försök att utrota judendomen. ”Markus” anspelar på den händelsen för att spegla pågående händelser i sin egen tid. Boende i Judeen får stå som kodord för den samlade kristna församlingen i Romarriket som tvingas tillbe kejsaren eller dö. Lösningen blir att fly upp i bergen. Detta passar enligt mitt förmenade absolut bäst in på början av 90-talet och den kampanj som kejsar Domitianus då genomförde mot kristna. Skillnaden mot exempelvis Neros dåd var att Domitianus’ kampanj gällde i hela Romarriket, alltså för alla kristna; den riktade sig mot själva tron, där, i likhet med Mackabeerboken, kristna skulle tvingas tillbe kejsaren för att undgå döden och inte som i Neros kampanj föll offer för en besinningslös masslakt för att Nero skulle finna en syndabock och undgå folkets dom om att själv ha anlagt branden.

6) Det är först de brev som tillkom i början av 100-talet och de författare som skrev i början av hundratalet som visar kännedom om de berättelser som ingår i evangelierna. Använt som ett argument rakt upp och ner innebär detta ett cirkelresonemang. Jag anför det alltså inte som ett argument på det sättet utan mer som en allmän iakttagelse. Jag anser att evangelierna passar bäst in i denna tid. Med tidiga evangelier som skulle innebära att de tidiga författarna vore medvetna om det som står i evangelierna, blir dessa tidiga författares tystnad och till synes ovetskap om Jesu liv på jorden, svår att förklara. Med sena evangelier och med uppkomsten av berättelsen om Jesu liv på jorden först med dessa senare evangelier, blir de första ”kristnas” tystnad förklarlig. De visste inget om den saken. För dem var Jesus Kristus antingen bara ett andeväsen som uppenbarat sig i visioner eller så dessutom en halvmytisk figur i ett obestämt avlägset förflutet.

SLUTSATSER

De fyra evangelierna bör alla ha tillkommit efter år 70 men före år 135 vt. Enligt mitt förmenande passar de bäst in i miljön kring sekelskiftet år 100, med Markusevangeliet som det första evangeliet skrivet i början av 90-talet och med Lukasevangeliet och Johannesevangeliet som de sist tillkomna evangelierna, kanske någon gång i perioden 100–110 vt, och Matteusevangeliet där emellan ca år 100 vt.

Roger Viklund, 2011-02-23

Annons